Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.45.0-wmf.5 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion 104 201347 599330 592712 2025-06-14T12:45:38Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 599330 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" /></noinclude>att blifva röjd det blef en nödvändighet för Anckarström att hasta med denna gärning.» Hertiginnan Charlotte skrifver, att Anckarström »var känd för sitt häftiga och våldsamma lynne samt sin elakhet och vinningslystnad», och hon tillägger såsom vittnesbörd om den sistnämnda, att »man till och med beskyllde honom för att genom att försumma att rädda sin syster<ref><i>Sophia Lovisa A.,</i> f. 1767, d. 1771.</ref> från att blifva innebränd så godt som hafva mördat henne, för arfvets skull» — en historia, som var mycket spridd och äfven omtalas af utländska författare, men som säkerligen kan betecknas som ett af illviljan påfunnet tillägg till den olycklige kaptenens syndaregister. — Johan von Engeström, som i sina försvarsskrifvelser till öfverståthållareämbetet angående mordet bedyrar, att han hvarken kände Anckarström personligen eller hade någon vetskap om han förehafvande, fäller dock det omdömet, att hans exempel »lär visa, hvad en förborgad hämndlystnad kan uträtta hos en vildsint människa», och Adlerbeth, som på tal om mördarens upptäckt relaterar Gottlandsaffären ungefär såsom den af samtiden uppfattades, skrifver, att Anckarström »med en välskapad och stark kropp förenade ett hårdt och våldsamt sinne, en öfverdrifven snålhet, råa seder, dem ingen uppfostran mildrat». — Äfven Gjörwell, hvilken såsom har ofvan omtalats kände Anckarström vida bättre än någon af de nu nämnda, eller allt ifrån hans barndom och på grund af frändskap och umgänge, kallar honom »olycksmänniskan» och talar om hans »hårda och otacksamma sinne». Af alla dessa omdömen torde framgå, att Anckarström ägde just de egenskaper eller den<noinclude> <references/> {{sidfot||<small>157</small>|}}</noinclude> 4p5r6l1dl85ai08c5li7s25r8srmlrs 104 201348 599331 592713 2025-06-14T12:48:18Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 599331 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" /></noinclude>sinnesförfattning, som erfordrades för att blifva det villiga redskapet för utförandet af Ribbings och Horns planer. Det kan nämligen icke betviflas, att de bägge grefvarne, såsom Lars von Engeström skrifver, rätteligen voro mördarne, som begagnade sig af Anckarströms entusiasm och öfverspändhet för att få gärningen utförd. Visserligen har Anckarström med beundransvärd storsinthet och ädelmod i sin bekännelse inför hofrätten och sedan han först envist förnekat, att han haft några medbrottslingar, kastat blott helt ringa skuld på dessa, men man kan mellan raderna läsa, hur både Horn och Ribbing hade uppeggat honom och påskyndat katastrofen. När denna väl hade skett, dröjde det ej heller länge förrän en reaktion inträdde, som visade hur Anckarström i mycket tycks ha handlat i öfverilning och upphetsning, och den ånger, han sedan ådagalade, kastar liksom den ståndaktighet, hvarmed han bar sitt öde och sitt öfvermåttan ohyggliga slut, en försonande dager öfver hans minne. Härom och om Anckarströms sista dagar har Gjörwell lämnat en utförlig skildring, som visserligen förut offentliggjorts, men här må återgifvas med hänsyn icke blott till hufvudföremålet utan äfven till de upplysningar, den skänker om folkstämningen i Stockholm under afrättningen. Det är i det här ofvan citerade brefvet till fru Lindahl, som Gjörwell skildrar denna, sedan han förut beskrifvit Anckarströms schavottering och spöslitning tre dagar å rad, på Riddarhustorget, Hötorget och Nytorget. Af alla tillställningar af detta slag i gamla Stockholm torde denna ha varit den grymmaste och ohyggligaste, men pöbeln åskådade densamma tydligen<noinclude> <references/> {{sidfot||<small>158</small>|}}</noinclude> 88t3dww7zqwbavj65bzbjg9v1nn9kkl 104 201349 599332 592714 2025-06-14T12:51:48Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 599332 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" /></noinclude>med nöje och belåtenhet. Den följde nämligen å ömse sidor kärran, hvarpå den blodiga och sönderslagna delinkventen åter fraktades till fängelset, samt »skriade och tviade med alla möjliga bannor och skällsord, och hade vakten all möda att hålla denna tross från hans person». — Om själfva slutakten skrifver Gjörwell följande: »Ehuru regeringen önskade en skyndsam exekution, ville den dock lämna Anckarström allt möjligt rådrum för att frälsa sin själ; hvadan ock baron Armfelt, hvilken hade såsom öfverståthållare haft befälet i hela detta ärende, föll i förundran, att Anckarström var nöjd och färdig att så snart gå ut, ty så snart Roosen<ref>Predikanten vid änkhuset <i>Adolf Roos.</i></ref> hade fått honom på en god väg, frågade han honom själf kort före hans frus besök: ’När vill ni själf dö?’ — ’Ack, uti denna vecka, om det låter sig göra för de därvid nödvändiga anstalterna’; och när prästen sade det de icke hindrade, sade han åter: ’Om fredag vill jag dö under åskådandet af den på en fredag för hans synder korsfäste frälsaren’. Det skedde ock. Om torsdagen voro bägge prästerna hos honom om förmiddagen, då han kommunicerade. Om middagen åt han intet, sägandes sig hafva blifvit så öfverflödigt mättad vid Guds nåds bord. Om eftermiddagen var Roosen åter hos honom, talte med honom långt in på kvällen, och då Anckarström bad honom gå hem till hvila, sade Roosen, att hans uppsåt var att tillbringa natten hos honom, såsom han af andras förfarenhet visste, att dödsfångar, ehuru väl beredde, ändå merendels sista natten kvaldes af ängsliga anfall, som voro<noinclude> <references/> {{sidfot||<small>159</small>|}}</noinclude> 1irttxu6ps9r8ykri6rqttq5hm9s67f 104 201350 599334 592715 2025-06-14T12:55:28Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 599334 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" /></noinclude>en naturlig följd af den förestående afrättningen. ’Nej’, sade Anckarström, ’det skall ni intet göra, ty jag får en rolig natt, utan gör mig till viljes och ät med mig och gå sedan till hvila, på det jag må se eder munter här i morgon igen, då jag bättre behöfver er’. Han fick sin mat och åt med största aptit och tranquillitet ett godt mål af stekt fisk, grönt med kött, pannkaka och ölost, samt lade sig därpå till hvila i prästens närvaro och somnade innan klockan elfva, hvarefter Roosen gick hem. Klockan fyra om morgonen var den oförtrutne och eldige prästen åter på Smedjegården, fann honom sofvande, och hade han, såsom den vakande polisbetjänten berättade, sofvit hela natten oafbrutet med största salighet och blott en enda gång rört litet på den ena armen, hvilket allt han med största förundran åskådat. Först klockan fem vaknade han glad och munter, steg upp och klädde om sig, då Roosen med en sax klippte upp det rena och fina lintyget så tillräckligt, att intet hinder måtte möta på afrättsplatsen. Sedan sade han sig vara hungrig och åt en god frukost, bestående uti tvenne kotletter och en stor skål med mjölk och bröd. Häruppå kom doktor Petrejus<ref>Kyrkoherden i Maria församling <i>Joël Jacob Petrejus.</i></ref>, och talte han med bägge om sin förestående död och salighet. Nu om morgonen först eller före omklädningen miste han järnblacken, som också icke litet bidrog till hans glädje. Han bar samma kläder som på echafauten (blott med den skillnad, att han i stället för stöflar bar skor och ett par hvita strumpor). Han hade önskat och begärt, att få gå ut hela den långa<noinclude> <references/> {{sidfot||<small>160</small>|}}</noinclude> f9pc4e71w7g298birwk0j78zyyy8b32 104 201353 599335 592719 2025-06-14T13:01:01Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 599335 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" /></noinclude>vägen; men det förnekades; däremot, på pastor Roos’ bön hos den närvarande polismästaren, fick han åka ut med hatten på sig och utan förbundna ögon; då likväl första befallningen var, att han skulle åka ut med bart hufvud och förbundna ögon. Klockan nio öppnades dörren och han gick ut, satte sig baklänges på rackarekärran, men nu helt allena, dock med löst påskrufvade handklofvar, så att han kunde ledigt röra händerna, i hvilka han höll en bönbok. Under hela vägen hade han en både manlig och kristlig contenance, såg stundom upp och omkring sig, hälsade på en och annan; eljes hade han ögonen merendels ner uti boken. Såsom vädret var vackert och merendels solsken, fast med nog blåst, beslöt jag att se denna så märkliga exekution; gick således ut, först åt norr och sedan hela den långa vägen öfver stengator och sandbackar; och den första människa, som jag råkade utanför min port, var lilla Ankar<ref><i>Johan Wilhelm Ankar,</i> den dödsdömdes halfbror samt oäkta son af öfverstelöjtnant Anckarström, född i Frankfurt a. d. Oder. Inkom till Sverige på 1770-talet och blef anställd i hofkapellet. Han var småväxt och puckelryggig.</ref>. Hvad tycker du väl? Vi talte med tårar om både sak och person. Såsom jag gick bittida ut, kom jag ock, ehuru sakta gående, tidigt fram, steg upp på en af höjderna, så att jag därifrån såg hela afrättsstället just väl. Spetsgården var stor och formerad af fyrahundra man af blåa lifgardet, vid hvilket Anckarström själf hade tjänt, samt förde den äldre grefve Schwerin där befälet. Den var midt för galgen, närmast densamma en hög påle, och framför den voro fyra stegel med sina hjul<noinclude> <references/> {{sidfot|<small><i>Forsstrand, Konung och adel.</i></small>|<small>161</small>|<small>11</small>}}</noinclude> h7z1sy08vaw3ge4oa0q5yzo05b3n7ez 104 201356 599350 592722 2025-06-14T15:39:20Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 599350 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" /></noinclude>uppresta; midt på platsen en upphöjd plan af bräder med bägge blockarna på, och näst där framför, eller vid ingången, en liten hög med torrt granris. Icke långt efter mig kom Anckarström. Nu är till märkandes, att bägge prästerna åkte förut i hyrvagn och höllo där vägen till galgen tager af ifrån stora landsvägen. Där gjordes halt af eskorten, som förde ut honom och bestod af tvåhundra man af samma lifgarde, och hvilken eskort anfördes af vår baron Silfverhielm. När kärran höll stilla, voro bägge prästerna D. Petrejus och pastor Roos honom till mötes, då han, lossad ifrån sina handklofvar, full af glädje att vara sitt mål så nära och se dem åter, sprang upp som en ung gosse af kärran och ner på backen, ställde sig emellan prästerna och gick så fram, som är ett godt stycke. — När han kom inom spetsgården, hvar öfverståthållaren och polismästaren sutto till häst, stannade han vid granrishögen. Då såg jag honom först, och jag kan i all sanning bekänna, att jag i samma ögonblick kastade hela min själ ned till den store och evige förbarmarens fötter och bad efter min ringa kraft och förmåga att Frälsaren uti den stunden måtte vara hans hjärta nära: äfven som min första suck om morgonen efter uppvaknandet var för honom och ofta sedan. Omkring mig hörde jag däremot många fula och hårda ord, som jag dock icke vill eller kan här upptaga, ty bitterheten ibland folket var allmän och stor, ända in uti sista stunden. Sedan de således kommit in, föllo de alla tre på knä på granrishögen, då han själf gjorde en bön, afbad än en gång sina många och svåra synder och kastade sig med förtröstan uti Guds och Jesu armar, hvarefter prästerna läste öfver honom<noinclude> <references/> {{sidfot||<small>162</small>|}}</noinclude> qfrd4jfimdkwmibrin54fgl8oaqmhpw 104 201359 599351 592725 2025-06-14T15:42:42Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 599351 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" /></noinclude>fader vår och välsignelsen; hvarpå han steg upp, tog bägge prästerna i famn, kastade af sig surtouten, tog upp en hvit mössa utur fickan, satte den på sig och strök håret i nacken upp under densamma; hvarpå pastor Roos tog ett ärmkläde eller en långhalsduk och band för hans ögon, sägandes därvid, att detta mörker skulle snart förvandlas till det eviga och saliga ljuset, hvarvid han uppräckte bägge armarna högt till himmelen. Således färdig ledde de honom upp på själfva afrättsplatsen, behållandes därvid röda västen på sig, såsom den var ganska mycket urringad omkring halsen, lade honom ner, och sedan hufvudet var väl passadt på sin block och handen lagd på den andra, lutade sig pastor Roos ner, strök med sin hand öfver hans bara hals och sade: ’Dig är förvarad härlighetens krona’, hvartill han med tydlig och oförfärad röst svarade: ’Pris och ära vare dig herre Jesu innerlig!’ Då i detsamma mästermannen och rackaren skilde hufvudet och handen ifrån kroppen. Alla åsågo med största förundran hans stora frimodighet och synbara glädje. Sedan han således legat en liten stund, kom rackaren med sina drängar upp, kastade ner bägge blockarne och vände om kroppen, så att den kom att ligga på ryggen och all den öfriga bloden kunde förrinna densamma. Häruppå gingo de ned på marken igen, togo sig frukost med bröd och brännvin, för att stärka sig till den magstarka förrättningen; återträdde så upp igen, då rackaren med еп stor knif ristade upp kroppen allt uppifrån halsen till midjan; hvarefter drängarna uttogo hjärtat, inälfvorna och det hemliga tinget, och lade allt detta uti en påse, som<noinclude> <references/> {{sidfot||<small>163</small>|}}</noinclude> 1dd8me8bjplzrnlb9mjufvbo3e31r9e 104 201360 599352 592726 2025-06-14T15:46:01Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 599352 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" /></noinclude>bars i en grop under steglen, hvar det jordades. Sedan gicks på med bilan och delades kroppen först längs efter och sedan tvärs öfver i fyra delar. Västen, byxorna och skorna afdrogos först, eller före denna operation, men lintyget behöll han på sig, som styckades med. Häruppå togs hufvudet, som blottades, och slogs igenom detsamma en lång och stark dragspik, och bars sedan upp för en stege på den höga pålen och slogs där åter in med många hammarslag, vändandes ansiktet utåt platsen och vägen, seendes med det långa och svarta skägget hiskelig ut. Likaså skedde med handens genom- och uppspikande under hufvudet. Häruppå buros fjärdedelarna af kroppen och lades på sina hjul, de bägge öfre kroppsdelarna på de inre och de bägge undre på de yttre hjulen. Sist uppspikades stora taflan på själfva galgen bakom hans hufvud. Under det den uppspikades gick jag min färde, uppfylld af många betraktelser. Sådan var denne vår olycklige, numera lycklige Anckarströms ändalykt. Gud vare lof, att både konungens och hans själ blefvo frälsta; han tackade ock Gud alltid härför, sedan hans sinnen kommit till rätta, för den nåd, som vederfarits konungen, att han fick lefva och bereda sig. Under samtalen på Smedjegården gaf han pastor Roos blott tre kommissioner att efter dess död uträtta, nämligen till öfverståthållaren baron Armfelt, hans förre tjänstekamrat vid Lifgardet, till grefvinnan Horn, fru till den arresterade grefve Horn, och till mig.» Enligt en sägen skall Anckarströms kvarlefvor ha tillvaratagits och förts till Näfvekvarns bruksegendom i Södermanland och där jordats; men på denna uppgift ha vi<noinclude> <references/> {{sidfot||<small>164</small>|}}</noinclude> eevel3jjppae10o1ulgrtpgn0tiy8hg 104 201362 599353 592728 2025-06-14T15:51:12Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 599353 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" /></noinclude>ej {{Rättelse|lyckast|lyckats}} vinna någon bekräftelse. Det skulle i alla händelser först ha skett flera veckor efteråt. P. von Jacobsson berättar nämligen hur han den 26 maj, då han på resa till Stockholm passerade Galgbacken, »noga examinerade Anckarströms slagtade kropp, dess uppspikade hufvud och hand». Som en epilog till den afrättades lefnadssaga må följande i samband med afrättningen spridda och stämningen i Stockholms bredare lager belysande dikt<ref>Tryckt hos <i>Anders Jacobsson Nordström,</i> Stockholm.</ref> anföras: {{em|12}}<b>Anckarströms resepass.</b> <poem>Gack, niding, gack att dö! Du är af lagen dömd. Det är en billig hämnd, som dig att skynda bjuder, Det är nationens röst, som för din’ öron ljuder: Bort Anckarström att dö, men ej att blifva glömd. Nej, glömd du aldrig blir af alla tiders folk. Man minnes allt för väl din gärning att förbanna, Och hedningen med nej skall sakens vikt besanna, Att ingen kung bör dö för mordgevär och dolk. Likväl, ack grymma hör! likväl du vågat har Din hand, O hvilket steg! på egen kung — att mörda, Hvars nåd och mildhet du, som brottslig nog, fått skörda; Men, mördare, för dig han dock i vägen var. Ack, har väl Gustafs blod din törst ej ännu släckt? Så gack att för din själ ett värdigt offer göra. Se, på en rättvis Gud, som skulle dig förstöra, Men hoppas att hans nåd är af hans kärlek väckt.</poem> {{Tre stjärnor}} I sitt äktenskap hade Anckarström som förut nämnts sju barn. Af dessa dogo tre i späd ålder. En son, som bar faderns dopnamn, dog som kapten<noinclude> <references/> {{sidfot||<small>165</small>|}}</noinclude> mqv26l14uyn1xoxrphi6b0t4uqdr6z1 104 201364 599372 592730 2025-06-15T08:53:58Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 599372 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" /></noinclude>vid Elfsborgs regemente och var gift men barnlös. Hans yngre broder Carl David blef underlöjtnant vid flottan och sedan handlande i Visby. Gift med Johanna Elisabeth Hallberg, efterlämnade han en son, med hvilken ätten, som efter farfaderns olycka förändrade släktnamnet till Löwenström, utgick på svärdssidan, samt flera döttrar, lefvande intill våra dagar. En af dessa var gift med redaktör Rudolf Wall, den bekante utgifvaren af <i>Dagens Nyheter.</i> Fru Anckarström, född Löwen, ingick år 1797 nytt gifte med häradshöfding Barthold Runeberg, eller samme man, som var den förra makens följeslagare på Gottlandsresan. Äktenskapet måtte ej ha varit lyckligt, ty det upplöstes genom skilsmässa, och fru Anckarström besparades därigenom en ny sorg, åtminstone i sin omedelbara närhet. Runeberg blef nämligen år 1803 på Gottland ihjälskjuten. Själf afled hon i Stockholm vid 80 års ålder, eller år 1844. Af Anckarströms bröder dog den ene, den för deltagande i sammansvärjningen oskyldigt häktade men snart frigifne k. sekreteraren Carl Ulrik, redan 1799 på Lindö. Den andre, Gustaf Adolf, ryttmästare vid adelsfanan, afled 1813. Han var gift med en fröken Anckarkrona men hade inga barn. Enligt domen öfver Anckarström skulle hans förmögenhet indragas till kronan, men af kunglig nåd fingo änkan och barnen behålla kvarlåtenskapen, som ingalunda var obetydlig. Boets behållning utgjorde nämligen 17,923 rdr. 3 sk. och 8 r., af hvilka dock den ofvannämnda brodern Gustaf Adolf gjorde anspråk på 4,600 rdr, enligt kvitton, som lämnats af kaptenen vid afresan till riksdagen i Gefle. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{sidfot||<small>166</small>|}}</noinclude> mzxlutjuo7a3hti63x6um62y5ctmo21 104 201365 599373 592731 2025-06-15T08:59:02Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 599373 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" /></noinclude>Bouppteckningen förrättades redan den 14 april eller medan Anckarström ännu var i lifvet. Tillgångarna utgjordes hufvudsakligen af reverser mot inteckningar i Thorsåkers och Stjärnebergs säterier, utfärdade af friherrinnorna Åkerhielm och Lybecker samt ryttmästaren Rudbeck. Grefvinnan Louise Hård var skyldig 1,500 rdr och lagman Christian af Stenhoff några hundra rdr mot pant af en större ring med rosenstenar. Bland lösöret märktes ett briljanteradt guldur med namnschiffer, som signeradt Koch, Stockholm, nu lär finnas hos en samlare i Uppsala, en gräddskål af förgylldt silfver och 382{{bråk|1|2}} lod oförgylldt silfver, ett porträtt i ram af öfverstelöjtnant Anckarström samt 20 volymer af k. vetenskapsakademiens handlingar, som antagligen voro arf efter honom. Förteckningen på möbler och husgeråd erbjuder föga af intresse och lämnar hufvudsakligen det intrycket, att inredningen och utrustningen i huset vid Gamla Kungsholmsbrogatan var ganska enkel och anspråkslös. Kaptenens garderob var rikhaltig, men uppenbarligen rätt illa faren. Jämte »en Ras de Maur samt hofdräktsjacka och kappa med Couleur de feu Echarpe» samt en gulgrön klädesjacka med byxor och sidenväst upptager nämligen förteckningen ett stort antal persedlar, angifna som slitna och nötta, samt tre par utslitna skor utan värde. De flesta värdepapperen, en del nipper m. m. hade Anckarström lämnat, förvarade i ett skrin, hos en jungfru Lens, som emellertid fått lämna skrinet ifrån sig till polismästaren. Var detta möjligen en åtgärd af Anckarström i syfte att rädda förmögenheten från följderna af den gärning, han förberedde? Och<noinclude> <references/> {{c|167}}{{sidfot||<small>167</small>|}}</noinclude> dc95jwtphokppwavbhdqck2qrwrg19g 104 201366 599374 592732 2025-06-15T09:00:00Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 599374 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" /></noinclude>hvem var jungfru Lens? Med kännedom om mantalslängdernas på den tiden ofta förekommande ringaktning för namns rättskrifning kan man ju gissa på den mamsell Ley, hvilken som förut nämnts bodde i huset vid Kungsholmsbrogatan. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{sidfot||<small>168</small>|}}</noinclude> mpm5pnthoghhxp19qu9hq9u4vn9ma0u 104 204689 599376 598666 2025-06-15T10:15:14Z PWidergren 11678 599376 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude> {{c|{{större|'''1. Barndoms och ungdomsår.'''}}}} Gunnar Wennerberg, skalden, tonsättaren, statsmannen, hör till den svenska odlingens förgrundsgestalter under senare hälften av 1800-talet. Generationer av svensk ungdom hava värmts och hänförts av de toner och dikter han skapat. Ett bland de rikaste minnen jag äger från ungdomsstaden vid Fyris stammar från den majdag år 1901, då jag var med bland den unga skara av vitmössor, som bragte den åldrige sångarhövdingen sin hyllning. Huvudet högre än allt folket stod han där vid en pelare på trappan till Botanicum med studentmössan på de grånade lockarna. Nu blottar han huvudet och talar till de unga. Han påminde sig de tillfällen han stått omgiven av studenter i Uppsala, första gången var det för mer än ett halvsekel sedan. Han gladde sig åt det ständigt nya tillskottet av ungdom, »ty det är ungdom vi behöva för att föra fram entusiasm, när vi gamla gå bort. Hänförelsen är en himmelsk genius; där den mottages med likgiltighet och hån, där uträttas ingenting. Missbruken den ej, ty det är på hänförelsen vårt land en gång skall bygga sitt hopp.» Så bjöd han oss unga farväl. »Mig bidar slutet», sade han, »Herren vare med Eder!»<noinclude> <references/></noinclude> 2qldy1ieyqdze2zri2f33h4tjhxef5d 104 205082 599328 2025-06-14T12:27:54Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 599328 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />76</noinclude>han någon gång trött och nedslagen, sökte han vila och vederkvickelse i tonernas värld. Vid 1871 års riksdag deltog han ofta i kamrarnas debatter, ej blott då det gällde ärenden, som rörde hans eget departement, utan även vid behandlingen av andra frågor av större räckvidd. Dit hörde först och främst härordningsfrågan. I tre dagar lyssnade han till debatterna, och när han tyckte, att det hela höll på att försumpas genom sammankopplandet av försvarsfrågan med en skatteregleringsfråga, kunde han ej låta bli att resa sig upp och säga några allvarsord, mera förestavade av patriotisk harm än av beräknande politisk klokhet. Han yttrade därvid bl. a.: »Vi hava velat försvara oss i händelse av anfall, eller vad mera är, vi hava velat förekomma varje anfall genom att framräcka våra fredsförklaringar med väpnad hand. Jag sade, att vi ''velat'' försvara oss, jag har sagt det med tvekan! Ty vore denna vilja lika djup som den är allmänt kanske lättfärdigt uttalad, så tvistades här icke på tredje dagen om själva saken utan på sin höjd om ''sättet'', på vilket vi skulle kunna göra det till en verklighet. Men låtom oss icke bedraga oss genom att påstå, att detta är fallet. Nej, den stora frågan är kluven itu. Hon står icke vidare ensam på dagordningen. Hennes bihang står där jämte henne. Det allmänna och större har fått vika för det särskilda och mindre. Försvarsfrågan är neddragen i en tvekamp med en skatteregleringsfråga.» Vidare spörjer han, om avgörandet skall<noinclude> <references/></noinclude> jrd0np9d0ua9s6rf3yu6tw4f0mzerll 104 205083 599329 2025-06-14T12:41:34Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 599329 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude>skänka »det härliga skådespelet av ett folk, som reser sig upp att försvara sig, eller det vardagliga spek- taklet av en seger, vunnen av ett särskilt utskott ihop med ett enskilt intresser. Dessa ord framkallade naturligtvis ej ringa förbittring i motståndarnas läger, och Wennerberg fick långt senare erfara bevis härpå, men han ansåg det. som sin plikt att säga rent ut, vad han hade på hjärtat. I sina »[[Minnen från drömmarnas värld/IV|Minnen från drömmarnas värld]] ([[Samlade skrifter (Wennerberg)/Band 4|Samlade skrifter, B. 4]], sid. 258) har han givit ett poetiskt uttryck för den förstämning han erfor vid åhörandet av en debatt sådan som denna: {{Dikt|start=open|end=follow|Jag kom från plenum. Det var sent på kvällen, och jag var trött och gick till vila genast, men kunde dock mot vanan icke somna, ty retsamt minne höll mig alltjämt vaken. Jag hade hört, vad svenska folkets målsmän — ej alla, det är sant, men alltför många och dessa de som ägde makten — tänkte om vårt försvar, dess vikt och vår förmåga att bära bördan utav dess förbättring. Jag hört med harm, hur kortsynt insikt påstått med lösa fraser om vår tids upplysning, att krig ej mera vore att befara, då folken själva styrde sina öden; hur ytlig klokhet sökt med siffror visa, med siffror, dem hon själv ej rätt begripit, att om vi än fördubblade vår krigsmakt, vi likväl ej förmådde oss försvara; hur krävstinn dumhet eller oblygt skrävel förklarat, att vår svenska frihet vore ej mera värd, än att det gjorde samma,}}<noinclude> <references/></noinclude> p03v6j0prg3qn1jh67iiys8bibownv4 104 205084 599333 2025-06-14T12:52:01Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 599333 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><section begin=kap01 /> <h2 align="center" style="border-bottom:none;">FÖRSTA KAPITLET.<br /><b>Gustaf IV Adolfs ankomst till Petersburg.</b></h2> Den 25 Augusti 1796 är inne. Redan tidigt på morgonen hade gatorna i Petersburg börjat fyllas af folk. Under loppet af två à tre månader hade ryktet om konungens af Sverige, Gustaf IV Adolfs, besök i czarernas hufvudstad och hans förlofning med den tjusande och milda prinsessan Alexandra utgjort föremålet för det allmänna samtalet. Redan kände man, att den unge konungen anländt till Cronstadt, och man väntade honom hvarje timme. Folkvimlet på gatorna tilltog oupphörligt. Kajen på båda sidor om Newan fyldes af otaliga skaror. Nyfikenheten och intresset jagade åskådare ut från hvarje hus. Fönstren och balkongerna voro fullpackade. Liksom det dofva, men djupa bruset af hafvets dyningar, gick ett mägtigt sorl genom de oöfverskådliga massorna, under det de blickade utåt redden, hvarifrån man väntade att få se hjelten för dagen. På alla sidor uppmarscherade trupper, klädda i praktfulla och dyrbara uniformer, ordnande sig i led, liksom alléer, inom hvilka den kunglige gästen skulle passera fram till det hôtel, der den svenske ambassadören, generalen friherre Stedingk, bodde. En raket syntes slutligen från vaktskeppet vid Newamynningen, och folkmassorna helsade den med lifliga hurrarop. Knappast hann raketen att slockna i skyarne, förrän kanonerna började spela från fästningen. Under dofva åsk-knallars ljud kastade malmpjeserna omkring sig flammor af eld, liksom de på en och samma gång med tonen af sin stämma och glansen af sin ljungeld velat förhärliga en mägtig monarkinnas välkomsthelsning till en gästbesökande monark. Åskan är guds röst; kanonernas är monarkernas. På en balkong midt emot landstigningsstället syntes trenne personer. Den ene af dem var klädd i en lång rysk lifrock, som räckte i det närmaste ända ned till fötterna och var fäst med ett skärp om lifvet. En liten låg hatt betäckte hans hufvud. Hans utseende var fullt af ädelt och själfullt lif; ögonen blixtrade af snille, och pannan syntes född att smyckas med en lager. Men ansigtet var ej fritt; det var inbäddadt i skägg och polisonger, och dessa förtogo mycket af<noinclude> <references/></noinclude> dou3l6ikpsopww4q35abc5dt4ouccgh 104 205085 599336 2025-06-14T13:02:54Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 599336 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />4</noinclude>den plastiskt rena formbildningen och af den apolloblixt, som eldade uttrycket. Mannen lutade sig ned öfver balkongens balustrad och följde med girig uppmärksamhet det fartyg, som, med den kungliga svenska flaggan svajande för vinden, förde Sveriges konung ombord. Vid hans sida stod en yngre person, klädd i en vanlig, ganska enkel bonjour, men med hatten något nedtryckt i pannan. Äfven denne hade ett ädelt utseende; men, ehuru ej samma snillrika eld strålade ur hans ögon, hvilade der ett allvar, fullt af redlighet och trofasthet, hvarigenom han, om han äfven icke i första ögonblicket öfverraskade, likväl syntes bättre kunna bevara och bibehålla intresset. Han var yngre, men tycktes snarare vara en yngre bror — än en son. Det allvarliga i hans väsende syntes göra honom äldre än han var, hvaremot geniets lifvande gnista tycktes göra den äldre yngre än han var. Den tredje personen var ett fruntimmer, enkelt, men smakfullt klädt. Godhet och hjertlighet voro hos henne öfvervägande framför skönhet. Emellanåt kastade äfven hon en blick ut öfver massorna, men företrädesvis hvilade de på den i lifrocken klädde mannen, som utgjorde hufvudpersonen i den lilla gruppen. — Huru häftigt och oroligt klappar icke mitt hjerta, talade mannen i lifrocken, jag skall då få se honom — tag hit kikaren — jag har ej tid att vänta. Då jag senast såg honom, var han i sitt trettonde år, och om ett par tre månader fyller han nu sitt adertonde — det är många år — han bör nu vara fullväxt. Med kikarn för ögat spanade han utåt redden. — Kan du se något, Armfelt? sporde fruntimret. Mannen i lifrocken var ingen annan än baron Armfelt, och fruntimret vid hans sida hans friherrinna, Hedvig Ulrika de la Gardie. Sedan Armfelt erhållit kejsarinnans tillstånd att qvarstanna i Petersburg, ehuru under vilkor att anses såsom förvisad till Kaluga, hade han beslutat att iakttaga sträng inkognito, intill dess att tiden kunde vara inne för hans återuppträdande. För att öfvertyga kejsarinnan att han på fullt allvar dragit sig tillbaka, klädde han sig till och med i en i Ryssland vanlig, ehuru hufvudsakligast blott af de äkta ryska folkklasserna begagnad drägt. Den yngre mannen i bonjouren var Döring. Armfelt svarade ej genast på friherrinnans fråga, utan höll kikarn orubbligt rigtad på fartyget. — Nej, sade han slutligen, nej! och han sänkte dervid kikarn ned till sidan; jag ser endast ett vimmel af uniformer. Döring visade icke samma deltagande för den kungliga farkostens invånare; i stället sväfvade hans blickar utåt det oändliga fält af hufvud bredvid hufvud, som utbredde sig under honom. Armfelt satte åter kikarn för ögonen. — Min Gud, nu ser jag ett blekt ansigte, det är … {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> m1mb5rwhnteghx5oq1ei5fznipwoinn 104 205086 599337 2025-06-14T13:11:11Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 599337 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />78</noinclude>{{Dikt|start=follow|end=close|vem ock i landet ägde att befalla ; och först och sist, hur ingrodd egennytta, ej minst hos dem, som hade mest att giva, med salvelse predikat, att vårt armod förbjöd oss offra mera på försvaret.}} Mer än ett halvsekel har förgått sedan dessa debatter höllos, men vi höra i våra dagar ännu samma tankar och argument upprepas. Ingenting är nytt under solen. En annan fråga, som vid denna riksdag var föremål för behandling, var Kungl. Maj:ts förslag till en mera tidsenlig och human fattigvårdsstadga, på vars utarbetande Wennerberg hade nedlagt ett intresserat arbete. Förslaget vann också Andra kammarens bifall, men rönte motstånd i Första kammaren, där man rent av ville se kommunistiska tendenser i detsamma. I ett vältaligt anförande framhöll Wennerberg, att den påstädda kommunismen icke var någon annan än den som fått sitt högsta uttryck i Frälsarens kärleksbud: »Du skall älska din nästa såsom dig själv» och att den fattigvårdsstadga, som icke bure något spår av det slags kommunism, som ligger i detta bud, vore ett oting, ovärdigt att inom ett kristet samhälle framställas såsom lag. Vid urtima riksdagen 1871 inlämnade Wennerberg tillsammans med de Övriga statsråden sin avskedsansökan i sorg över att försvarsfrågan ej kunnat bringas till en lycklig lösning. Den regeringskris, som nu följde, blev ganska långvarig och medförde många obehag för de avgående, enär de till sist<noinclude> <references/></noinclude> 9e2ka0doqzao5oqgk7nqtd29hknpmhd 104 205087 599338 2025-06-14T13:14:00Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 599338 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />79</noinclude>måste taga tillbaka sina avskedsansökningar, sedan konungen trots »allvarliga bemödanden» ej lyckats bilda ny konselj. Under de återstående åren av sin statsrådsperiod deltog Wennerberg ej gärna i riksdagsdebatterna annat än vid behandlingen av sådana frågor, som rörde hans eget departement. Dessa ärenden voro nämligen av så vittomfattande art, att de togo hans krafter helt i anspråk. Behovet av en läroverksreform hade under de gångna åren gjort sig alltmer kännbart. Den gamla latinskolan, där det stolta romarspråket allt ifrån första klassen intog en dominerande ställning, motsvarade icke längre tidens krav. Med naturvetenskapernas snabba framsteg följde ett oavvisligt krav på de reala ämnenas upptagande på skolschemat. Vidare gällde det, såsom riksdagen också framhållit, att vid bestämmande av skolkurserna taga hänsyn även till de många, som lämnade läroverket före studentexamen, samt motverka den överansträngning, varöver man redan på denna tid klagade. Vid riksdagen 1873 kunde Wennerberg framlägga ett utarbetat och väl genomtänkt förslag till omorganisation av den högre skolundervisningen. En skolkommitté hade förberett frågan, men Wennerberg, som fann dess betänkande allt för konservativt, lade det blott i ringa mån till grund för sin proposition. I denna påyrkades, att latinet skulle inträda först i fjärde klassen. I denna klass skulle en uppdelning i latin- och reallinje äga rum. Synnerligen intressant<noinclude> <references/></noinclude> 0s3s1yzb06y1h0ap8isvc2gqfsq1n6u 104 205088 599339 2025-06-14T13:14:46Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 599339 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|5}}</noinclude>— Konungens? — Nej, nej. — Det är … — Hertigens, och vid hans sida Reuterholm. Ljudet af detta senare namn verkade redan obehagligt på de närvarande. — Konungen synes icke till? — Akterut står en spenslig yngling, nu vänder han sitt ansigte hitât, det är han, det är konungen. Armfelts rörelse vid åsynen af Gustaf III:s son var djup. Kikarn sjönk åter ned, och med stirrande ögon såg han utåt det blåa vattenfältet, hvarpå fartyget närmade sig, med en kil af frustande, snöhvitt skum framför sig. Folkets dofva sorl tilltog allt mer och mer, i samma mån som fartyget kom närmare. Snart såg man med blotta ögat på däcket den unge konungen, omgifven af sitt följe. En qvart senare landsteg Gustaf Adolf, åtföljd af sin farbror, hertig Carl, och Reuterholm, samt af en talrik och lysande omgifning. Folkets jubel höjde sig, såsom en basunstämma ur ett brösthvalf sådant som vulkanens. Aldrig hade massornas bifallsstorm helsat den unge konungen väldigare inom hans eget fädernesland, än nu på Newas strand. Hans mottagande var i sanning en triumf, men det var icke krigarens, det var älskarens. Han kom icke höljd af lagrar, såsom eröfrare, han kom med palmens fredliga qvist, och såsom eröfrare blott af ett enda hjerta med myrtens. Massornas välvilja tillföll honom med Alexandras, ty så älskad af alla var den ljufva flickan, att hennes hänförelse meddelade sig, lifvade de gamla och elektriserade de unga. Mottagen vid stranden af det ryska rikets förnämsta myndigheter, begaf konungen sig framåt under folkets fortsatta bifallsstorm. Med oafvändt deltagande följde Armfelt den unge Gustaf, i hvilken han trodde sig se det åter uppståndna, lefvande minnet af sin hädangångne vän och konung, samt hoppet om en ånyo återvändande gustaviansk tid. Friherrinnan och Döring intresserade sig, om också ej lika lifligt, dock lika upprigtigt för Gustaf, i hvars unga hand Sveriges öden snart skulle ligga, och som nu, lydande sitt hjertas röst, gick den sällhet till mötes, som skulle skänka hans lefnad dess förnämsta behag. Dörings uppmärksamhet följde likväl icke uteslutande konungen, hans blickar irrade omkring åt flere håll. I den stund tåget passerade förbi, tätt under balkongen, föreföll något, som väckte hans förundran. — Se dit åt, herr baron, yttrade han, hvad vill det der säga? Armfelt och friherrinnan vände sig åt det anvisade stället. — Det är Reuterholm och Markow, tillade Döring, som talas vid. — Tyst, tyst! Reuterholm och Markow hade, inbegripna i ett lifligt samtal, dragit<noinclude> <references/></noinclude> 4sfseaj3ino4lx0d3b2n20iiwe3htpk 104 205089 599340 2025-06-14T13:19:17Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 599340 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />6</noinclude>sig något efter de öfriga. Hvad de sade, var omöjligt att höra, men af den lifliga artighet, hvarmed de samspråkade, och de förbindliga gester, som dervid utbyttes, syntes allt för väl att de stodo i godt förhållande till hvarandra. Armfelt släppte dem ej heller ur sigte. Han visste att det var första gången som de sammanträffade, och samtalet tycktes så underhållande, som om man hade afhandlat ämnen, härflytande från långt äldre, ömsesidiga förbindelser. — Ser du, hvilken skygg och hemlighetsfull blick, anmärkte Armfelt, som Reuterholm kastar omkring sig? — Han synes vilja se efter, om någon lyssnar på honom. — Samma tanke hyser äfven jag. Gif noga akt; de stanna. Armfelt och Döring lutade sig öfver balustraden så mycket som möjligt, på det att de desto bättre skulle kunna observera dem. — Besynnerligt, se, se! Reuterholm upptog nu ett försegladt papper och lemnade det åt Markow, hvilken hastigt och så oförmärkt som möjligt stoppade det i sin ficka. Omedelbart derefter skildes de åt, och Reuterholm hastade efter tåget, under det att en främmande karl skyndade fram till Markow vid ett tecken från honom, åt hvilken han utdelade en befallning och derefter öfverlemnade samma dokument, som han nyss emottagit af Reuterholm. — Här passerar någonting märkligt, anmärkte Armfelt. — Betjenten hastar bort med brefvet, tillade Döring. — Betjenten? Känner du honom? — Karlen är i Subows tjenst. Jag har mer än en gång sett honom bakpå hans vagn. Armfelt förde handen till pannan. — Vid himmelen, talade han, jag måste åter uppträda inför kejsarinnan. Hennes förvisning har redan varat länge nog — i tvenne månader — min Gud, jag står icke ut längre — jag måste ånyo visa mig — tala — varna … Hedvig, den goda och milda Hedvig, som försynen stält vid hans sida, blef nästan förskräckt, då han yttrade sin afsigt att åter begifva sig till det kejserliga hofvet. — Bäste Armfelt, bad hon, kasta dig icke åter in midt emellan partierna. Kom ihåg, att vi befinna oss på en främmande botten och på alla sidor äro omgifna af afund och ovänskap. Armfelt gick fram och tillbaka. Hedvigs enkla ord gjorde alltid intryck på honom, emedan han kände så väl hennes uppoffrande godhet och fördragsamma tillgifvenhet. — Du har rätt, svarade han henne, jag medgifver det gerna; och likväl kan jag icke följa ditt råd, emedan både min öfvertygelse och pligtkänsla bjuda mig att handla annorlunda. Hvar skall svärdet vara, om ej i striden? Upphängdt på väggen, är det blott en bit jern, som förr eller senare skall rosta bort. Du vill att jag skall draga<noinclude> <references/></noinclude> 9s66rquwnh9zbslidepac4rfci61wmd 104 205090 599341 2025-06-14T13:22:07Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 599341 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />80</noinclude>är det att höra hans skäl för linjernas sammanhållning i de tre nedre klasserna. »Dessa skäl», säger han, äro för mig varken ekonomiska eller rent pedagogiska. De äro snarare sociala men därför också, om de befinnas grundade, av desto större betydelse. Den klyfta, som ännu skiljer arbetarna på det teoretiska och praktiska, eller kanske rättare, på det humanistiska och det reala området från varandra och som ofta föranleder ömsesidiga, lika obilliga som ogrundade omdömen om fullt berättigade intressen och verksamheter, skulle genom en fullständigt skild uppfostran vid skolan visserligen icke minskas utan helt säkert vidgas till föga fromma för samhällsutvecklingen, medan däremot samfällda bemödanden ock gemensamma syften, iakttagna och övade under den ålder, som är mest mottaglig för intryck, icke skola förfela att i sin tid på den borgerliga sammanlevnaden och den allmänna samfundsandan öva ett välgörande inflytande.» Om gagnet av att barn ur olika samhällsklasser komme i beröring med varandra redan i skolan uttalar han sig även under diskussionen i riksdagen: »I nyare tider har man ansett det verka gott, att de olika samhällsklasserna komma i beröring med varandra redan i skolan. Jag bekänner mig till denna åsikt och tror, att ju mindre kort och ytlig denna beröring göres, desto mera gott skall den åstadkomma.» Bland övriga åtgärder till skolans bästa, som innefattades i Wennerbergs reformförslag, må nämnas bestämmelse om att begränsa lärjungeantalet i varje<noinclude> <references/></noinclude> gt9t54xhmdx93916pp2ef4zew5q15oi 104 205091 599342 2025-06-14T13:25:14Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 599342 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|81}}</noinclude>klass till 36 (kommittén hade föreslagit 40; förut hade det varit obegränsat). Både arbete och disciplin måste ju lida, då klasserna voro alltför stora. Vidare ville han omlägga kurserna så, att dessa i viss mån skulle bilda ett avslutat helt i tredje och femte klasserna, för att de många elever, som då avgingo från läroverket, skulle ha mera behållning av sina studier. När reformförslaget behandlades i riksdagen, hade Wennerberg heta dagar. Bland Första kammarens konservativa element hade han många inflytelserika motståndare, som i hans förslag sågo ett farligt angrepp på den klassiska bildningen i vårt land. Å andra sidan fanns det naturligtvis också åtskilliga, som tyckte, att han borde ha gått vida längre på reformernas väg. Gent emot dessa förklarade Wennerberg, att den föreslagna skolstadgan borde betraktas såsom en utgångspunkt för vidare reformer. »En skolstadga», sade han, »av den beskaffenhet, att den icke redan för närmaste framtiden tarvar förbättringar i ett och annat, är ett ideal, som man fåfängt avvaktar.» Ej mindre än 25 gånger tog Wennerberg till orda i debatterna om denna fråga. Nu kom honom hans egen pedagogiska erfarenhet väl till pass. Hans anföranden präglades av noggrann sakkännedom och logisk klarhet. Han fick också den tillfredsställelsen att se sitt reformförslag i huvudsak bifallet av riksdagen. Även de av statsmakterna hittills totalt förbisedda<noinclude> <references/> {{m|6 — {{m|25413.}}{{em|2}}Gunnar Wennerberg.|80}}</noinclude> thjxowjlxof4r5kn1m1su2j0j2fvugj 104 205092 599343 2025-06-14T13:28:02Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 599343 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />82</noinclude>högre flickskolorna hade i Wennerberg en varm van och gynnare. Vid denna riksdag förelåg också förslag till beviljande av ett första blygsamt statsanslag till dessa skolor av 20,000 kronor. Motståndarna kommo naturligtvis med det urgamla argumentet, att kvinnan icke bör dragas bort från sitt rätta verksamhetsfält, men ecklesiastikministern framhöll, att kvinnan ej genom att sättas i stånd att förtjäna sitt uppehälle drages ur sin rätta verksamhetskrets och att hon för att fylla sin plats i samhället behövde en grundligare uppfostran, än den som i allmänhet hittills givits. I denna fråga fick han ej riksdagen med sig, men vid varje lägligt tillfälle passade han på att verka för denna sak, som låg honom varmt om hjärtat, och längre fram, då han åter var kultusminister, fick han riksdagens bifall till ett årligt anslag åt nämnda skolor på 300,000 kronor. En annan skolform, för vilken Wennerberg hyste varm sympati, var folkhögskolan. Vid samma riksdag hade framställts begäran om statsanslag till några skolor av detta slag. Första kammaren intog en avvisande hållning, såsom man kunde vänta, då det var fråga om någonting nytt och oprövat, men Wennerberg insåg genast dessa skolors stora fosterländska betydelse. Sedan allmogen fått större inflytande i stat och kommun, behövde också dess ungdom den andliga och intellektuella väckelse och den allmänna medborgarkunskap, som dessa skolor kunde skänka. Det anförande, varmed han tillstyrkte beviljandet av det begärda anslaget, var verkligen storstilat. Han<noinclude> <references/></noinclude> k6fvlqws2cbyon1dokdalak86so4ylo 104 205093 599344 2025-06-14T13:31:36Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 599344 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|7}}</noinclude>mig tillbaka. Hvart skall jag då draga mig? Öfver allt befinner sig min själ midt i en strid om verldens framtid, kämpad af motsatta öfvertygelser. Från alla håll hör jag vapenbullret af två olika tider, som löpa till storm emot hvarandra. Så länge man är ett barn, bor man tryggt under föräldravårdens skydd; så länge tiden var ett barn, var den äfven lätt att styra, ty regenterna behöfde blott vara visa fader, goda patriarker. Men tiden är nu fullväxt: den tänker och handlar och vill hasta fram till ett bättre, som den icke känner, och störtar dervid oftast från tummelplats till tummelplats, under det den släpar samhället med sig från ruin till ruin. Hela Europa är också i närvarande stund blott en stor ruin af ett gammalt herradöme. Under dessa förhållanden har Ryssland, obemärkt af den öfriga verlden, bildat sig, tills det nu på en gång framstått i hela sin kolossala magt, icke förvekligadt af någon sjuklig civilisation, oförderfvadt till sina krafter, lydande vinken af en enda vilja. Jag skulle träda tillbaka? Åh, nej, Hedvig, bed mig ej derom. Min ande ryckes med. Falangerna ordna sig i närvarande stund, och, vill gud, Sveriges fana skall fladdra i spetsen för dem, och om också icke med egna vapen, likväl med vapen, som lyda dess konung, tillkämpa sig en aktad och betryggad plats bland nationerna. Ack, Hedvig, så länge mägtiga tankar arbeta inom mig, bed mig ej söka hvilan. Endast en enda sak, Hedvig, förmår jag lofva dig. — Låt mig höra den, Armfelt. — Att blifva dig värdig. Hedvig sjönk tyst och eftergifven åter ned på sin plats. Med armarna i kors öfver bröstet betraktade Armfelt henne under en stunds tystnad. — Arma Hedvig, talade han åter, då jag ser dig så der mild, god och medgörlig, kan jag ej annat än beklaga dig. Du är en dufva, Hedvig, af försynen dömd att följa en örn i dess flygt mellan stjernor och åskmoln; du är en engel, ryckt från himmelen, fäst vid en brinnande komet på dess oegentliga bana. Stackars Hedvig! Alla, af hvilka min svaga natur tjusats, stå dock långt tillbaka för dig; i mitt hjerta böjer hvar och en af dem knä inför din tron. Jag ser att en tår glimmar i ditt öga, det är förebråelse och ändock kärlek, icke sant, Hedvig? Ditt hjerta är vältaligt. Skulle du likväl älska mig, Hedvig, så mycket som du gör, om jag vore annorlunda än jag är? Ifrån den dristiga, politiska utflygt, som Armfelts tankar nyss gjort, hade han med en öm och känslig mans hela innerlighet sänkt sig ned till Hedvigs hjerta, och hon förnam icke blott en varm och sann hängifvenhet i hans ord, utan läste äfven upprigtighet i hans uttryck. Tåren i hennes ögon försvann, och ett vänligt, mildt småleende besjälade henne åter. — Skulle du vilja hafva mig annorlunda? upprepade Armfelt sin fråga. Jag är som fogeln, född med vingar. Tag bort vingarne, Hed-<noinclude> <references/></noinclude> j0cfwsezkfpydwvndqttpq1rttv8jfy 104 205094 599345 2025-06-14T13:35:38Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 599345 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />8</noinclude>vig, och du har blott en köttmassa qvar, endast en portion mat, det är alltsammans. Ville du det, Hedvig? Hedvig log. — Förblif då hvad du är, Armfelt. Flyg du! Jag skall vaka vid boet, jag, men om jag någon gång klagar, så är det blott af fruktan att en skytt kan komma, som fäller dig i din flygt. — Du är således nöjd med mig igen? — Ja, Armfelt, ja. — Medgifver du äfven, att stunden nu är inne att uppträda handlande, för att motverka våra fiender? Sveriges konung är här, han är ung, oerfaren, utan den verldskännedom, som först vinnes med åren; han skall möta nordens Semiramis, Europas snillrikaste och mest magtlystna monarkinna, hvarvid ett förbund skall slutas, der den förre endast torde lyssna till sitt hjertas ingifvelser, under det att den senare, aldrig glömmande sina politiska afsigter, med diplomatisk finhet skall beräkna hvarje steg. Men faran ökas ännu mera, då man ej förbiser de parti-intriger, som spelas omkring dem båda, kring kejsarinnan såväl som Gustaf. Vi hafva nyss sett att Reuterholm lemnade ett bref åt Markow. Hvad betyder det? Vid himmelen, jag måste handla, såvida icke slutföljden af många års verksamhet ânyo skall undanryckas mig. Gillar du icke min mening, Hedvig? — Gör som du vill, Armfelt. Politiken är för mig en väfnad af intriger, som jag ej begriper. Då jag hör dina förslag och beslut ogillar jag dig ibland, emedan jag är rädd för din djerfhet; men när jag hör dig förklara dem och gifva skäl, så gillar jag dig åter. Din dristiga flygt har fört dig så högt, att dufvan, som följer dig med matta vingar, ej mera ser jorden, utan endast dig och molnen, Armfelt. — Och bortom molnen — stjernorna, Hedvig. Armfelt gick fram och tillbaka på golfvet. — Frågan är blott om ett lämpligt sätt, talade han vidare, att uppträda. Kejsarinnan har karaktär; man måste besegra den för att besegra henne. Att nu förtörna henne vore att förlora allt. Döring hade qvarblifvit på balkongen. Oaktadt hans uppmärksamhet hufvudsakligast varit fäst på de vimlande folkmassorna, hvilka nu störtade tillsammans och försvunno efter det furstliga tåget liksom vågorna i kölgången af ett skepp, hade samtalet emellan Armfelt och Hedvig ej gått förloradt för honom. Äfven Döring hade under de förflutna tvenne månaderna varit utestängd ifrån kejsarinnans omgifning. Det tycktes vara hans öde att alltid dela ljuft och ledt med Armfelt. Icke dess mindre stod hans längtan dit, och denna tilltog, ju svårare den var att uppfylla. Politiken var likväl icke den magnet, som drog honom. Vi hafva sett, huru ofrivilligt hans böjelse för Willanow uppstått. Omständigheterna gjorde vid deras första möte ett knäfall till ridderlig pligt för honom, och likväl var hon ännu då för honom endast en okänd, beslöjad qvinna, som efter hans föreställning redan älskade en annan. Men<noinclude> <references/></noinclude> 3ph2nuj4q712f5v42b9ln69qdtp2pbd 104 205095 599346 2025-06-14T13:53:46Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 599346 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|9}}</noinclude>slöjan föll och han öfverglänstes af hennes skönhet. Med ett deltagande, alldeles oemotståndligt, följde han henne sedan. Väl trodde han sjelf, att hans deltagande blott var vänskapens, men kärlek och vänskap äro tvillingar födda, och man misstager sig ofta på deras likhet. Det af honom förmodade hjertliga förhållandet emellan Willanow och Worowitsch var den schackpjes, som småningom gjorde honom bekant med den rätta beskaffenheten af detta deltagande. Och ehuru han fortfarande egnade sig åt Worowitsch och Willanow såsom en trogen vän, höjde snart svartsjukan sitt negerhufvud öfver vänskapens skuldra, och det var icke längre med oblandad och ren känsla, som han blickade in i sitt hjerta. Willanows fängslande behag, men ännu mera hennes intagande sätt att behandla honom, under det att Worowitsch i hans tankar uppträdde, alltid åtskiljande dem, väckte hos honom en oro, hvarigenom han allt mer och mer förlorade den beherskning som han vunnit öfver sig, sedan hoppet om egandet af Louise Posse försvunnit såsom en ungdomsdröm, skingrad af verkligheten, såsom en aprilblomma, för tidigt väckt, för tidigt släckt. Sådan kände han sig, då tilldragelsen i Tauriska palatset på en gång afgjorde hans hjertas öde. Den förtrytelse, som han erfor, då Worowitsch nekade att af kejsarinnan mottaga Willanows hand, gränsade nästan till hat, och om ej aktningen för de närvarande återhållit honom, skulle han på stället nedstött vännen, för hans svekfulla handlingssätt. Han såg huru mycket Willanow led, och han trodde att det härflöt ifrån smärta öfver sveket. Grämelsefullt höjde sig en röst inom honom till hennes försvar, och om han äfven aldrig förr hade sett den arma flickan, skulle den själfulla blick, som hon, liksom sökande efter ett skydd, kastade omkring sig, gjort honom till hennes försvarare. Tillfälle till längre öfverläggningar fans icke, och hennes heder kunde i denna stund endast försvaras på ett enda sätt, det att en man kände henne värdig sin tillgifvenhet. Döring tvekade också icke. Det var sant att Armfelt fordrat henne åt honom, men Döring leddes icke deraf; då känslan talar, glömmer man allt annat. Döring var för öfrigt icke en man, som lät egennyttans beräkningar gälla framför de bud, som hjertat och äran föreskrefvo. Men måttet skulle fyllas. Kejsarinnan bortskänkte hennes hand åt Orlow. Det var en ny mur, som reste sig emellan honom och hans paradis i den stund han ej mera trodde på några hinder. Med en upprorisk känsla drog han sig af aktning tillbaka, likväl under hopp, att Willanow hellre skulle underkasta sig kejsarinnans hela vrede än en befallning, som han visste stred emot hennes känsla; men huru mycket mera smärtade det icke honom, då äfven hon frivilligt samtyckte till en förening med denne man. Hoppets sista stråle dog dervid bort, och minnet ristade redan sin dödsruna i hans bröst öfver tvenne kära förluster, då förhållandena på en gång förändrade sig, i och med detsamma han blef upplyst om att Worowitsch var Willanows bror, och att Orlow tvingat sig till hennes bifall genom hotelsen att angifva hennes föräldrar. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 3py99itwnhdqko7asissxp5cd3rc0c5 104 205096 599347 2025-06-14T13:58:48Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 599347 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />10</noinclude>Dörings kärlek hade på sådant sätt uppvuxit nästan ofrivilligt. Den ena omständigheten hade knutit sig till den andra, och hvarje omständighet urladdat en eldgnista i hans hjerta. Under vänskapens drägt hade kärleken smugit sig på honom och icke förr afkastat förklädnaden, än den var herre öfver honom. I sin kärlek för Louise Posse hade han sett sin framtids lycksalighets-ö såsom en hägring, och samma ö hägrade åter för honom. Skulle äfven den försvinna i djupet? Väl stodo kejsarinnan och Orlow emot honom; men kejsarinnan kunde vinnas och Orlow besegras. Visserligen ihågkom han äfven nu sin oäkta börd; men ryssarne — hvilka så ofta regerats af fruntimmer — voro toleranta; den egna förtjensten, den personliga utmärkelsen höjde sig der lättare i jembredd med börden, emedan den egde mera tillfälle dertill. För öfrigt voro Willanows föräldrar, oaktadt sitt fursteskap, försatta i den belägenhet, att de icke mindre än någon annan berodde af kejsarinnans gunst och nåd, och dessutom egde han ju äfven en vän i Worowitsch, på hvilken han numera trodde sig kunna räkna. Icke dess mindre och ehuru han med pröfvande omtanke begrundade frågan, oroade den honom. Omgifven på alla sidor af svårigheter, grubblade han natt och dag på möjligheten att besegra dem. Rykten om de fester, som skulle tillställas för Gustaf IV Adolf, lupo vid denna tid dagligen omkring. Än berättade man det ena, än det andra. Omsider nådde honom något, som på det högsta förskräckte honom. Man sade att en karusell skulle gifvas, ett riddarspel, hvarefter på aftonen kejsarinnan skulle fira Orlows och Willanows bröllop. Bland många uppträdande riddare nämdes äfven att grefve Orlow skulle bryta en lans till sin unga fästmös heder. Från denna stund fans ingen ro mera i Dörings själ. En ångest bemägtigade sig honom, värre än Sisyfi qval. Ur denna plågsamma sinnesoro utbildade sig likväl slutligen en plan, som han beslöt att sätta i verket. Då han nu också hörde Armfelts afsigt att uppträda vid hofvet, ehuru han icke visste något medel att på ett lämpligt sätt väga öfverträda kejsarinnans befallning, lemnade Döring balkongen och bad att få ett enskildt samtal med Armfelt, hvarvid han framlade sina afsigter och det beslut, till hvilket han kommit. Vi förbigå nu denna plan, men skola framdeles återkomma till den. — Ni sättes härigenom, herr baron, afslutade Döring sin förklaring, i tillfälle att se hvad verkan mitt uppträdande gör, och att deraf kunna sluta till, huruvida ni med framgång äfven bör visa er. Armfelt fann planen förträfflig, ehuru vågad, och han fruktade mer för följderna af Dörings oförsigtighet, än för sig sjelf, samt trodde sig derför böra afstyrka honom. — Jag har ingenting att förlora, herr baron, svarade honom Döring, som jag icke redan har förlorat, och hvad helst som kan inträffa, så går min väg om en timme till slottet. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 6gurca8hlc0fro3lgqqcy77ff2fz4fj 104 205097 599348 2025-06-14T14:16:42Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 599348 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|83}}</noinclude>slutade sitt tal med orden: »Hela vårt folks framtid är väsentligen beroende på den anda, som besjälar vår allmoge.» Under 1873 års riksdag utvidgade Wennerberg sin politiska personkännedom. Genom sin principfasthet och genom sitt sakliga, klara och rättframma framställningssätt förvärvade han allmän aktning bland riksdagens medlemmar. Hans vinnande personliga egenskaper förskaffade honom många vänner inom olika partier. Ej minst populär var han bland bönderna. En aktad lantman uttalade sig om honom så här: »Wennerberg tycka vi om, för det första därför att han säger ifrån vad han vill, och för det andra för det han är så begriplig.» Det trägna arbetet i departement och riksdag upptog naturligtvis lejonparten av Wennerbergs tid och krafter, men han drog sig dock icke tillbaka från sällskapslivet. I hans eget hem spelade musiken alltid en betydande roll. När lämpliga sångare funnos till hands, kunde det någon gång hända, att värden själv lät höra några stycken ur sina allt fortfarande lika populära Gluntar till stor glädje för alla de närvarande. År 1874 var arbetet under riksdagen ännu mer krävande än förut. Spänningen mellan de politiska partierna blev allt större, och det följande året gick det därhän, att Wennerberg jämte två av hans ämbetsbröder ansågo sig böra utgå ur regeringen. Därmed var hans första statsrådsperiod till ända, och ett nytt skede av hans liv med helt andra uppgifter tager sin början. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> l4ealm6td0pdiog6uchnbqx3w4xgwc0 0 205098 599349 2025-06-14T14:18:25Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Grip Gunnar Wennerberg 1925.djvu" from=74 to=85 fromsection=kap05 header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Gunnar Wennerberg av Elias Grip]]' 599349 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Grip Gunnar Wennerberg 1925.djvu" from=74 to=85 fromsection=kap05 header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Gunnar Wennerberg av Elias Grip]] chhbibyg0w7rywv6l2d50swe7oh9if3 104 205099 599354 2025-06-14T16:34:02Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 599354 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|11}}</noinclude>— Ovilkorligt? — Ovilkorligt, herr baron. — Bra, Döring, jag följer dig. Pietro! Kammartjenaren inträdde. — Jag vill göra min toilette, haf allt i ordning. Armfelt vandrade oupphörligt fram och tillbaka, öfverläggande och beräknande den nya vändning, som han önskade gifva händelsernas gång. Med bibehållet yttre allvar vände Döring tillbaka till balustraden, blickande ut öfver folkmassorna, som började återvända hvar och en till sitt. Hedvig vaggade sig in i ett ljuft och smickrande förtroende till Armfelts erfarenhet och klokhet. Dörren öppnades derunder, och Pietro syntes ånyo på tröskeln. — Trenne bref, just nu ankomna, herr baron, anmälde kammartjenaren. Armfelt betraktade flygtigt utanskrifterna, hvarefter han småleende lemnade brefven till Hedvig. — Är det din mening, frågade hon, under det hon såg upp med stora ögon, att jag skall bryta dem? — Visserligen Hedvig; ingen förtjenar så mycket mitt förtroende som du. Men äfven Hedvig hade härunder betraktat utanskrifterna, och en flygtig rodnad spred sig dervid öfver hennes kinder. — Nej, Armfelt, anmärkte hon, bryt dem sjelf. Jag vill ej känna dessa hemligheter. Dessa bref äro ifrån … — Ifrån trenne fruntimmer, du gissar rätt, Hedvig. Bryt dem just derför, om ej för annat. — Efter du så vill. »Jag måste tala vid er, baron», läste hon i det ena, »så snart som möjligt. Skynda er derför genast hit.» Endast ett ''M''. stod tecknadt derunder. — Armfelt, Armfelt! yttrade blott den goda Hedvig, hvarvid hon förebrående hotade honom med sitt finger. — Läs också det andra brefvet, svarade henne Armfelt. »Jag brinner af otålighet», stod det deri, »att träffa er. Om ni någonsin flugit på kärlekens vingar, så begagna dem nu. Jag väntar, jag längtar, jag suckar.» Brefvet var underskrifvet med ett ''P''. — Hvilken dårskap, Armfelt! yttrade Hedvig. Du är mig fullkomligt obegriplig. Jag måste ordentligt skratta åt dig. — Skratta du, Hedvig, men bryt äfven det tredje. »Såvida ni ej vill att jag skall uppträda inom er familj och förråda er för er egen hustru, befaller jag er att utan dröjsmål genast hasta hit. Jag har något att säga er, som ej tål uppskof.» Ett enkelt ''B''. stod under brefvet. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> kprp7pfu0qucwxe8jswf47v95ent35c 104 205100 599355 2025-06-14T16:37:12Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 599355 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />12</noinclude>Hedvig skrattade icke, men log mekaniskt, hvarunder ögonen fuktades af en glans, liksom hade en tår öfverdragit de blåa globerna med en kristallklar vätska. — Huru lättsinnig! sade hon blott. I Wien, i Neapel, i Rom, i Stockholm, i Aachen, i Paris, i Berlin, tillade hon. — Och i Florens, i Parma, i Venedig, i München, fortsatte han skämtande meningen, i Frankfurt, i Dresden, i Hamburg, i Köpenhamn, i Haag, i Amsterdam, i Warschau, i Potsdam, i Prag, i Olmütz, i Rheims, i Montpellier, i Marseille samt i London, Dublin och Edinburg, förutom alla andra städer af andra, tredje och fjerde ordningen, oberäknadt dessutom alla köpingar och smärre badorter. Hedvig kunde omöjligen längre afhålla sig från att skratta. Den tår, som nyss fuktade ögat försvann, och glädje och frid återkommo i hennes bröst. — Öfver alla städers och orters skönheter, tillade Armfelt, har jag herskat; men utom dig, Hedvig, har ingen beherskat mig. Hedvig slöt honom i sina armar. — Pietro, ropade Armfelt, är toiletten färdig? — Den väntar er, baron. {{linje|5em}} Af historien har man sig väl bekant, att förmyndare-regeringen länge motsatt sig Gustaf Adolfs förening med en prinsessa af Ryssland. För att omintetgöra kejsarinnan Catharinas fordringar gick man till och med så långt, att man förlofvade Gustaf vid 17 års ålder, eller då man ansåg hans uppfostran vara afslutad, med prinsessan Lovisa Charlotta af Mecklenburg. Att Gustaf, då han ingick på detta parti, dertill var mera nödd än böjd, visade sig sedermera. Men man stannade ej härmed. För att möta furst Dolgoruckis rörelse på finska gränsen, afsände man general Wrede till Finland. Såsom betecknande för denna tidens inre förhållanden, är det anmärkningsvärdt att Wrede, som var känd som en ganska utmärkt och redbar man, yttrade vid sin afskedsaudiens till konungen, att han, i anseende till förmyndare-regeringens oskicklighet, borde förklara sig myndig. Konungen förkastade likväl förslaget. Under dessa omständigheter anlände ryske ambassadören, baron Budberg till Stockholm. Regeringen emottog honom med köld och trots, och Budberg gaf deri icke efter. Men hastigt förändrade man helt och hållet handlingssätt. Parlamenteringen från förmyndare-regeringens sida öppnades genom underhandlingar. Budberg uppsöktes; men han förklarade nu att han ej ingick i några negociationer annat än med Gustaf III:s vänner, och man utnämde Essen dertill. Budberg förde ett stolt språk, i samma mån förmyndare-regeringen visade svaghet, för att ej säga feghet. Mycket var också nu annorlunda. Man antager, att konungen bestämdt förklarat sig för Alexandra, och<noinclude> <references/></noinclude> m8g9w465r47derorxaj6uczppgigtix 104 205101 599356 2025-06-14T16:52:18Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 599356 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|13}}</noinclude>tror sig veta, att en hemlig korrespondens, med kejsarinnans goda minne och samtycke, genom Armfelts, grefvarne Stenbocks, Schwerins och andra förnäma svenskars biträde, förts emellan konungen och prinsessan. Som Budbergs första fordran likväl var att Reuterholm skulle aflägsnas från ärendena, så uppoffrade man också genast den Mecklenburgska prinsessan, i hopp att dermed rädda honom. Negociationen drogs likväl ut på tiden. Budberg inbjöd konungen och hertigen till Petersburg för att der afsluta den; men till en början afslogs äfven det. Hertigens och Reuterholms åsigter blefvo emellertid allt mer och mer gynsamma för Ryssland, och man gick så långt deri, att man icke blott uppoffrade allt motstånd, utan slutligen till och med arbetade i öfverensstämmelse med dess intressen. Reuterholm åtog sig vid denna tidpunkt hela den utländska brefvexlingen och underlät nu ingenting för att ställa sig in hos Budberg; och var det slutligen Reuterholm, som genomdref beslutet att företaga resan till Petersburg. I de offentliga handlingarna talades likväl aldrig om det ifrågavarande giftermålet, såsom det verkliga motivet till resan, utan betraktades denna blott såsom en vanlig courtoisie hofven emellan. Var emellertid förmyndare-regeringens eftergifvenhet upprigtig? Lågo inga enskilda afsigter dolda bakom de synliga? Under det man smickrade kejsarinnans favoritönskningar och ingaf konungen förhoppningar, sökte man icke i hemlighet eller genom en fint utlagd plan att leda händelsernas gång in i en annan strömfåra, i ändamål att derigenom och på sådant sätt uppnå sina egna syften? Under de öfverläggningar, som inom den svenska regeringen föregingo resan, hade vilkoren för ett giftermål blifvit diskuterade. Utom frågan om ett fördrag emellan Sverige och Ryssland, rörande ett tillämnadt krig mot Frankrike, förekom dervid äfven frågan om prinsessans olika trosbekännelse. Något definitivt beslut fattades emellertid aldrig. Allt ifrån den stund, då förmyndare-regeringen gifvit efter för de ryska fordringarna, hade kurirvexlingen blifvit lifligare emellan de respektive hofven. Kejsarinnan lemnade vid denna tid Tauriska palatset, som ligger utom eller åtminstone på den yttersta sidan af Petersburg emot Octa-flodens mynning, och inflyttade i Eremitaget, ett genom tvenne betäckta gångar med vinterpalatset förenadt slott, som kejsarinnan låtit uppföra åt de sköna konsterna och sällskapslifvets nöjen. Här ville hon mottaga den svenske konungen. Ett ilbud underrättade kejsarinnan om stunden, då konungen anlände till Cronstadt; ett annat underrättade henne, då han lemnade denna stad; ett tredje då hans fartyg upptäcktes af utkiken från amiralitetskyrkans torn; ett fjerde då fästningen ämnade börja sin salut; ett femte då konungen landsteg, och ett sjette då han inträdde i det hôtel, der den svenske ministern bodde. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> soh18s0haq6vcglg9k698quc0oahlz0 104 205102 599357 2025-06-14T17:02:19Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 599357 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />14</noinclude>Catharina stod ännu vid sin spegel, då vi nu inträdde till henne. Hennes toilette var i högsta grad dyrbar och praktfull och icke mer den vanliga lilla uniformsrocken med de långa, vida armarne. Hon väntade ett besök af konungen af Sverige och ville mottaga honom såsom kejsarinna af Ryssland. De europeiska modernas elegans förenades också nu med Asiens slösande prakt. Hennes hår var upplagdt med den största omsorg, och juveler gnistrade mellan lockar och flätor. Ehuru hon redan var i en framskriden ålder, kunde man knappast upptäcka det hos henne. Konsten lånade henne ros och lilja, för att betäcka de spår, som åren lemnade efter sig. Sminket var ännu då modernt inom Europa; men att sminka sig så väl, att naturen sjelf kunde tro sig bedragen, var en konst, som Catharina fullkomnat till mästerverk. Ännu en gång stannade hennes blick i spegeln. På många tider hade hon icke känt sig så glad, så nöjd och så tillfredsstäld som i denna stund, och denna hennes lyckliga sinnesstämning lifvade hennes behag, på samma gång den smickrande föreställningen att snart se en länge hyst politisk önskan krönas med framgång, förhöjde hennes majestät. Branitska var den enda af hennes hofdamer, som var närvarande. — Hvad tycker du, Branitska, sade hon, felas någonting i min toilette? — Ingenting, ers majestät, svarade hon; ni ser så ung ut, som för fyratio år tillbaka. Kejsarinnan vände sig om och betraktade smâleende sin vän. — Armfelt skulle ej hafva komplimenterat mig på det sättet, Branitska; men du tål ju icke honom, du? tillade hon blott. Branitska hade icke hört kejsarinnan tala om Armfelt på länge, och af öfverraskning tappade hon den parasolett af marabus med guldtryck, som hon höll i sin hand. — Nej, ers majestät, svarade hon emellertid, jag tål honom icke — jag — jag … Till lycka för Branitska inkom i detsamma Protasow, mer än vanligt upprörd, hvarigenom kejsarinnans uppmärksamhet leddes från Branitska. — Är svenske konungen redan här, eller hvarför kommer du så häftigt. — En oerhörd händelse, ers majestät, en förskräcklig händelse … — Du skrämmer mig … — Man har, ers majestät, stammade den upprörda Protasow, man har, men jag fruktar att väcka ers majestäts vrede. — Frukta ingenting, säg mig kort och godt hvad det är. Jag är beredd på det värsta. Är Alexandra sjuk? — Nej, ers majestät; men man har — har — Protasov tog slutligen mod till sig f— örolämpat ers majestät. — Mig? Förklara dig! — Ers majestät erinrar sig marmorbysten under kristallkupan derute i salongen. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 4gpuz4yyqzq4p3u8t26h16unk8j9utj 104 205103 599358 2025-06-14T17:06:25Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 599358 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|15}}</noinclude>— Min byst, nåväl. — Man har sminkat den, ers majestät. Kejsarinnan stod ett ögonblick litet förvånad, men snart log hon deråt. — Ingenting annat, kära Protasow? Det är säkert någon af mina pager, som velat roa sig litet på min bekostnad. Hvad mera du? De skola väl äfven hafva ett nöje. Säg till någon, att man låter tvätta bysten, så är ju det der hjelpt. Protasow aflägsnade sig förlägen, men hjertligt förnöjd öfver kejsarinnans sinnesstämning, som, om den äfven i allmänhet inom kretsen af hennes hof gemenligen var mild och god, likväl nu syntes öfverträffa sig sjelf. Årens trötthet tyngde kejsarinnan någon gång, ehuru hon så väl visste att dölja det, men nu lifvades hennes tankar af att se lyckan och framgången le med en ännu uppgående sols glans emot sig. Lifvets afton var för henne snarlik dess morgon; förhoppningar och tillfredsställelse mötte henne från alla håll. Utan att vidare tänka på Protasows rapport, vände kejsarinnan sig åter till toiletten, för att lägga sista handen vid sin klädsel. — Vet du, min vän, tilltalade hon Branitska, för att vara sjelfherskarinna öfver det största rike på jorden, förefaller det mig emellanåt, som om jag nästan vore för god. Jag förmår ju knappast vara ond på någon menniska längre än en qvart. Ser du, jag tror att lockarne här fallit ned för långt; hjelp det, min vän. Om jag under ögonblicket af ett missnöje förhastat mig, så ångrar jag mig efteråt. Ånger du — det är något obehagligt. Jag tyckte du nämde Armfelt nyss. Branitska var nu beredd på ett samtal om honom och mera uppmärksam på sig. — Vi talade om Armfelt, ers majestät; jag vet ej huru det kom sig. — Du tål honom icke, du, Branitska, ehuru du har orätt. Då jag gjorde min toilette, kom jag att tänka på honom. — På honom? — Säkert lider han mycket af sin förvisning från slottet. Litet högre upp med lockarne. Jag vet att han dragit sig tillbaka, och att han ej mera umgås med någon. Hvad säger du? Litet smink här, tror jag. Det är vackert af honom, att han till och med, för att så troget som möjligt rätta sig efter min befallning, klädt sig som en simpel ryss. Min mening var likväl ej så sträng, då jag skämtande sände hans namn och rang till Kaluga, men tillät honom sjelf att blifva qvar här. Håll nu, Branitska, ej ett doft mera. Så förtörnad du än är på honom, kan du väl icke förneka, att det ligger något chevalereskt i hans uppfattning af mina ord. Apropos, hans friherrinna är ju nu hos honom? — Hon lär vara det, ers majestät. — Armfelt, som så varmt älskar och beundrar Gustaf Adolf,<noinclude> <references/></noinclude> 07i4gjmd986g60rwfx8r6szgxvf9t0z 104 205104 599359 2025-06-14T17:09:45Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 599359 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />16</noinclude>måste plågas af den tanken, att veta honom här och icke få träffa honom. Juvelerna der, Branitska, se matta ut, tag några andra, du. Du kan väl ej neka, att ändå Armfelt är en intressant man? — Er hofnarr, Lambro Cazzioni, ers majestät, tycker jag är intressantare. — Du har dålig smak, Branitska. Armfelt är intagande och behaglig. Han är en verklig hofman. — Om jag likväl får säga mina tankar, så tycker jag att Lambro Cazzioni, vore han endast litet längre, är lika intagande. — I din ovilja öfverdrifver du, Branitska. Om jag kände den unge konungens tänkesätt, skulle det intressera mig att åter se Armfelt här. Jag skulle vilja försona honom med hans fiender. — Ers majestät är alltid ädelmodig. Branitska hade redan vid sitt första sammanträffande med Armfelt visat sig fiendtlig emot honom, ehuru förhållandena dem emellan sedermera mycket förändrat sig. Vill man taga någon kännedom om orsakerna till hennes ställning till Armfelt, nödgas man gå ganska långt tillbaka, ehuru vi här endast med några få ord vilja angifva förhållandet. Armfelt, alltid följd af snille och behag, väckte lätt ömmare känslor. Länge behöfde han icke vistas bland det ryska hofvets damer, för att blifva farlig för deras lugn, på samma sätt som förut vid hofven i Stockholm, Neapel o. s. v. Men af all den artighet och uppmärksamhet, som han visade än den ena och än den andra, föll intet enda ord på Branitskas lott. Men ju mer han förbisåg henne, desto mer bemärkte hon honom, tills hon slutligen öfverlemnade sig åt en böjelse, brinnande af förtrytelse, som hon gaf luft i fiendtliga utfall, och hvarigenom Armfelts uppmärksamhet slutligen desto lifligare fäste sig vid henne. Obekant med hvad som försiggått inom Branitska, var han äfven obekant med den seger, som han vunnit öfver henne, intill dess Branitska, ledd af sin känslas mägtiga stämma, sjelf förklarade sig. För stolt att återtaga sina en gång fälda fiendtliga ord inför dem, som redan lagt märke till hennes ovilja emot Armfelt, vidhöll hon dem, äfven sedan förhållandet förändrats. Hennes kärlek, brinnande, häftig, våldsam, stod också alltid på gränsen af en misstanke, på vändpunkten af ett hat. Hon tviflade och led, och lidelsen ledde henne hvart som helst. Så snart gunstlings-partiet fick kännedom om att kejsarinnan mildrat Armfelts förvisning till Kaluga, väcktes åter dess farhågor, och ehuru man ej vågade förebrå kejsarinnan, sökte man att utforska hvad som gifvit anledning till det tagna steget. Dervid fann man ånyo den redan förut gjorda upptäckten bekräftad, att Armfelt egde ibland hofvets damer ett ganska mägtigt parti, samt att furstinnan Menzikoff och kammarfröken Protasow stodo i spetsen derför. På Menzikoff hade gunstlingarne aldrig räknat, emedan hon stålt sig oberoende af dem; men Protasow hade till och med varit invigd i vissa delar af deras<noinclude> <references/></noinclude> gxn9miyync6xqbid2kyralziul0zi29 104 205105 599360 2025-06-14T17:14:05Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 599360 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|17}}</noinclude>intriger, och man förtörnades så mycket mer öfver att finna sig bedragen af henne. Vid den revy, som man nu lät hofvets alla fruntimmer undergå, kom man till den slutsats, att den enda, som upprigtigt hatade Armfelt och således var pålitlig, var Branitska. Partiet stälde sig också snart i beröring med henne, och det så mycket hellre, som äfven hon utöfvade ett icke obetydligt inflytande. Branitska insåg också genast nödvändigheten af att ännu mer öka sin försigtighet, och om stoltheten eller en kränkt egenkärlek hitintills föranledt henne att visa sig fiendtligt stämd emot Armfelt, förenade sig nu härmed äfven den qvinliga beräkningen, så mycket mera som hon genom sin nu till gunstlings-partiet iråkade ställning hoppades kunna blifva nyttig för Armfelt. Partiet, som likväl icke så lätt glömde, att det blifvit sviket af den oförsigtiga och yra Protasow, lemnade ej Branitska större förtroende än det behöfde, alltid obemärkt bevakande henne med ett uppmärksamt öga. Under det att kejsarinnan talade, förglömde Branitska ej att uppmärksamt spela sin roll. — En vacker karl är likväl Armfelt, inföll kejsarinnan. Du måste åtminstone medgifva det. — Tala icke om honom, ers majestät, jag ber er, förskona mig! Branitska uthärdade icke mera; hon kände att hon ej längre skulle kunna dölja sina verkliga tankar, utan blottställa sig, i händelse ej samtalet snart upphörde. Lyckligt för henne, inträdde Subow i detta ögonblick, och hon befriades ifrån sin qvalfulla belägenhet genom en vink från kejsarinnan, som sade henne, att hon borde aflägsna sig. {{linje|5em}} <section end=kap01 /> <section begin=kap02 /> <h2 align="center" style="border-bottom:none;">ANDRA KAPITLET.<br /><b>Branitska och Hedvig Armfelt.</b></h2> Branitska begaf sig från kejsarinnan till sina egna rum. Hennes själ var upprörd. Hon fattade allt för väl den olyckliga ställning, hvartill hennes böjelse fört henne, eller att hon älskade en man, visserligen begåfvad med en liflig och varm känsla, men som ändock fladdrande hänfördes af hvarje nytt och retande föremål, och som — hvad som var ännu mera förkrossande — redan var bunden vid en annan. En annan? Denna tanke uppskakade henne. Hon skiftade färg och ville besvärja stormen inom sig. Förgäfves likväl. Den böjelse, som hon ogillade, herskade med en demons magt öfver henne. I hvilka beklagansvärda förhållanden hade den icke också infört henne! Hon, som förr med så mycket öfvermod nedblickat på dem, hvilka fallit svaga offer under kärlekens ok, stod nu i en falsk ställning till hela<noinclude> <references/> {{huvud|<small><i>Fursten. II.</i></small>||<small>2</small>}}</noinclude> o32btfbc2ihzqkssv4oiunlokezm05j 0 205106 599361 2025-06-14T17:15:20Z Thuresson 20 Kap 1 599361 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Fursten 1888.djvu" from=327 to=341 fromsection="kap01" tosection="kap01" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Fursten|23]] sh1hmo90n1y9xxegfzdroa4snkuwg21 104 205107 599362 2025-06-14T22:05:41Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 599362 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" /></noinclude>{| align="center" | width="100%" align="center" style="border: 3px solid gray" |<h1 style="border:none">{{em}}Ordinari Post Tijdender,{{em}} <br> {{m|1645. den 16. Apr.{{em}}N. 16.}}</h1> |} <h2 align="center" style="border:none">Från Dantzigh den 14. <tt>April. st. no.</tt></h2> {{Initial|O}}M <tt>Gen.</tt> Feldmarskalckens Torstensons <tt>Actioner</tt> förnimmer man här så myckit, at han effter erhållin <tt>Victorien</tt> hafwer bemächtigat sigh åthskillige Städher och faste Platzer i Böhmen och Mähren, och taghit der vthur stoor Brantskatt och <tt>Contribution</tt>, Såsom först Stadhen Neuhauss, hwilken hafwa most gifva 12000. och Landet deromkring 100000. Riksd. Slottet dersammastädes är besat blefwin medh 300. Dragoner, och <tt>Commanderar</tt> nu därinne hans Förstl. Nådhe Landgräfwe Fredrich von Hessen: Slottet Ledesch, hwilket hafwer welat <tt>Opiniastrera</tt> sig, är Vpbrent blifwin, och Teutschen Broda Vthplundrat. Stadhen Iglau hafwer straks wedh sin <tt>Accord</tt> erlagt 80000. Gylden, och lefwererar därhoos een stoor <tt>quantitet</tt> Kläde och Wijn, Öfwersten Sporck hafwer legat Siwk därinne och är så blifwin Fången: the Städer Brinn och Znaim hafwe och så, som man icke annat weet, <tt>accommoderat</tt> sigh, och skrifwes ifrån Praag at Staden Krembs wedh Donawströhmen hafwer och allareda öfwergifwit sigh. Om nu H. <tt>Excel.</tt> skal gå där öfwer Donawströmen gifwer Tijdhen. Om Fångarna förnimmer man at hans <tt>Excel.</tt> hafwer sendt them ifrå sigh til Vlmütz. Och är nu inkommen aff dem effterföliande <tt>Lista</tt>. Den Polniske Rijksdaghen är den 27. <tt>Martij</tt> heelt <tt>dissolverat</tt> och ingen ting för denne gången ther vthrättat. Daghen tilförenne nemligen den 26. <tt>Mart.</tt> är Hennes Kong. Majest. i Swerige affskickade Cammerherre, Her Axel Sparre där wäl ankommin, och honom widh sin Ankompst aff Konungen bewijst stoor ähra. {{Tomrad}}<noinclude> {{huvud|||Lista}} <references/></noinclude> dvhfcp6nolgbprgc1img6n00x3cuyi8 104 205108 599363 2025-06-15T01:43:07Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 599363 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" /></noinclude><h3 align="center" style="border:none;">{{sp|ERINRAN.|0.5}}</h3> {{st|C|200}}aroli Ogerii Ephemerides, sive iter Danicum, Svecicum, Polonicum <i>utkom i Paris år 1656 in 8:o. En öfversättning deraf är förut tryckt i Stockholms Magasin; men som detta är mycket sällsynt, har man trott sig tjena Svenska Allmänheten medelst utgifvandet af en ny.</i> {{linje|6em}}<noinclude> <references/></noinclude> jxmj146i5bol23p84vg290fnbnedekm 104 205109 599364 2025-06-15T01:58:11Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 599364 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" /></noinclude><center><h1 style="border:none;"> {{m|FRANSMANNEN|75}} <br> CHARLES {{sc|d}}’OGIERS <br> {{st|DAGBOK|150}} <br> {{m|öfver dess Resa i Sverige med <br> Franska Ambassadören, <br> Grefve <i>d'Avaux.</i>|75}} {{m|År 1634.|60}}</h1> Ett bidrag till Fäderneslandets <br> Sedehistoria för denna tid. {{linje|6em}} {{Tomrad}} {{linje}} {{sp|STOCKHOLM}}, 1828. <br> Tryckt i {{sp|{{sc|Ecksteinska}}}} Tryckeriet. </center> {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> sxmfdg7zchu552ti8wyhv1zt1xrq5w1 104 205110 599365 2025-06-15T02:59:37Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 599365 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" /></noinclude><h2 align="center" style="border:none;font-weight:500;font-size:110%">{{sp|1634,}} <br> November den 18:de,</h2> {{st|L|150}}ade vi i land vid Calmar, den första Svenska stad på denna kust. Här är ett väl befästadt slott, som ligger vid hafvet, och för hvilket de förbigående skeppen stryka segel. Midt emot är på något afstånd en af hafvet omgifven skans. Vi saluterade slottet med tre skott, hvilka besvarades med två. Vi stego sedan i land, då Ambassadören skickade några af vårt folk till Kommendanten på slottet, för att berätta sin ankomst och begära en lots, som kunde föra vårt skepp ända till Stockholm eller åtminstone till Elfsnabben, i anseende till sandbankar och klippor, hvarmed hela hafvet är beströdt, och hvilka göra sjöfarten för fremmande högst äfventyrlig, i synnerhet i denna årstid. Vi fingo äfven en styrman, som vi ansågo skicklig, men som var en af de oerfarnaste och olyckligaste. Under det man gjorde anstalt om lotsens anskaffande, gick jag med Ambassadören incognito i stads-kyrkan, hvarest var begrafning. Presten stod vid altaret med kappa och handskar, sjöng och vände sig ibland åt folket. Ambassadören befallte mig gifva mig i tal med honom. Vi fingo sedan veta, att det var sjelfva<noinclude> {{huvud|<i>d'Ogiers Dagbok.</i>||1{{em}}}} <references/></noinclude> c2s09kdziqp2y0jq0ynqklcifm749ut 104 205111 599366 2025-06-15T04:52:59Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 599366 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||— 2 —|}}</noinclude>Biskoppen i stiftet<ref>Mag. Nicol. Eskilli, då Superintendent i Calmar. Rhyzelii Episcop. D. 2, s. 77.</ref>. Sedan jag frågat honom om sakernas närvarande läge, frågade han mig tillbaka, om vi voro militärer eller köpmän. Jag svarade, att vi vore begge delarne, och att händelsen förenat oss. Ambassadören, liksom han sjelf, som varit spannmålshandlare, frågade då presten, som var lika så dryg som fattig, om man i Sverige hade god säd. Bättre än ni, hvarifrån ni än må vara, svarade han. Någre af oss blefvo förargade öfver detta svar, andra skrattade då de hörde en Svensk, som vanligtvis räknar hafre- och kornbröd för det förnämsta, täfla med Grefve d’Avaux<ref><i>Claude de mesme Comte d'Avaux</i>, Fransk Ambassadör i Sverige och vid flere Hof, samt i Osnabrüg och Münster, var känd för sin redlighet; brefvexlade med Lärde. Död 1650.</ref>, som äger de bästa sädes-slag i verlden på sin egendom. Man har väl här i landet något litet säd, men brödet bakas med så dålig blanning af gäst och agnar, att vi alla hade derföre afsmak. I Tyskland brukas väl samma sätt att baka och grädda, men der är mera tillgång på god spannmål. Söndagen den 19 lade vi ut från Calmar, sedan solen gått upp. Vi hade Svenska redden till vänster och Öland till höger. Sedan vi, i stilla väder, farit 6 mil, ströko vi förbi en udde, eller klippa, som kallas <i>Jungfrun</i>, hvilken på alla sidor sköljes af hafvet. Det berättas att öfverst på densamma är en sjö med svart vatten och svarta fiskar, dem ingen utan olägenhet smakat. Berättelsen här-<noinclude> <references/></noinclude> 6rwdffk64yrtayb3dh25nvssgsftjg7 104 205112 599367 2025-06-15T05:46:20Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 599367 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||— 3 —|}}</noinclude>leder sig förmodligen deraf, att ingen varit ditupp, hvarföre klippan äfven fått namn af <i>Jungfrun</i>. Det är en gammal tradition, att en Jungfru blifvit våldtagen af sjöröfvare och, af blygsel, helt ensam flyktat till denna otillgängliga klippa; hon hade, i saknad af födoämnen, störtat sig i sjön, hvars vatten svartnat, till minne af hennes förtviflade gerning. Ack, hvilket dåraktigt tidehvarf! torde någon utropa; huru många flickor skulle väl nu gifvas, som på detta sätt ville utplåna en fläck, den de frivilligt eller tvunget förskaffat sig? — Hela dagen var ganska vacker, vädret mildt och lugnt. Jag spasserade på däck i hopp att dagen derpå vara i Stockholm. Vinden blef något starkare emot natten, och skeppet började med mer häftighet skakas, så att de fleste af vårt sällskap lade sig tidigare. Jag spisade om aftonen ensam med Ambassadören, vid hvars bord jag nästan alltid åt. Varenne, hvilken som yngling farit till sjöss, inkom kl. 8 i Ambassadörens sängkammare, och påminte oss att vi nu icke hade mer än 10 mil igen af fria hafvet, och att vi sedermera måste styra imellan klipporna till vänster åt <i>Elfsnabben</i><ref>En i Historien bekant hamn i Stockholms län vid Östersjön i fjerden Mylingen imellan Ut-ön och Musk-ön. (Se Tunelds Geog. öfver Sverige, 8:de uppl., 1. D., s. 394.) </ref>, hvilket icke kunde beqvämligen ske annat än på dagen. Han rådde oss derföre att aflägga eller åtminstone refva de större seglen, så att vi icke under den för mycket gynnande och häftiga vinden måtte drifvas förbi stället, der vi borde hålla åt sidan. Vi hade handlat försig-<noinclude> <references/></noinclude> rjg4h93ul9gk63fy1obvpn1bm9vcclo 104 205113 599368 2025-06-15T07:45:39Z Gottfried Multe 11434 /* Ofullständigt */ Tabell återstår. 599368 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="2" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>BESKAFFENHET.</small>|331}}{{linje}}</noinclude>Till de stora skeppen hörde i början företrädesvis krafvelar, mera sällan barkar. Gustaf Ls “Stora Krafveln“ af år 1532 hade följande dimensioner: Tyska fot. längd: under kölen 130. midt i skeppet 174. ofvan skeppet: den aktra kampanen<ref>Den utskjutande och upphöjda delen, äfven kallad kastell.</ref> fot 34. midtskeppet „ 41. förskeppet „ 38. främsta kampanen „ 40. 153. bredd på midten 40. bordläggningens tjocklek 6. höjd: öfver vattnet fot 27. under d:o „ 11. 38. stormasten, bestående af 9 träd (“holtzer“) i den öfra och 11 i den nedra ändan, hade i längd 126. tjocklek ofvan 12. „ nedtill 18. Storrån: längd 102. tjocklek 7. fockrån, längd 74. rodret, d:o 34. Stora kabeln var 25 tum och den “andra“ kabeln 17 tum tjock.<ref>Enligt ett nyligen i riksark. anträffadt och af V. Granlund i Gustaf I:s registr. del. IX: 344 meddeladt manuskript.</ref> Erik XIV:s stora skepp Mars torde dock hafva varit större. Amiral F. H. af Chapman har sökt uppkonstruera detsamma och kommit till det resultat, att det varit 164 fot långt och 42 fot bredt. Enligt kontrakt år 1625 om byggan­de af de stora skeppen Nya Svärdet och Trekronor skulle de vara 128 fot långa.<ref>Kontraktsboken i Kam. Ark. fol. 112.</ref> År 1631 kontraherades om byggande af skeppen Jupiter, Samson och Mars (alla à 200 läster), hvilka skulle blifva 138 fot långa, äfvensom skeppet Göta Ark (à 400 läster), som skulle hafva 168 fot i längd och 40 i bredd.<ref>Am:ts registr. {{bråk|5|11}} o. {{bråk|13|12}} 1631.</ref> Således byggde Gustaf Adolf skepp, som voro jemnstora med Erik XIV:s Mars, hvilket ansågs för det största skepp som dittills funnits i någon flotta.<noinclude> <references/></noinclude> pzdmhen8p5r8tecucpa0a0hy6fi6fr2 599370 599368 2025-06-15T07:58:09Z Gottfried Multe 11434 599370 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="2" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>BESKAFFENHET.</small>|331}}{{linje}}</noinclude>Till de stora skeppen hörde i början företrädesvis krafvelar, mera sällan barkar. Gustaf I:s “Stora Krafveln“ af år 1532 hade följande dimensioner: Tyska fot. längd: under kölen 130. midt i skeppet 174. ofvan skeppet: den aktra kampanen<ref>Den utskjutande och upphöjda delen, äfven kallad kastell.</ref> fot 34. midtskeppet „ 41. förskeppet „ 38. främsta kampanen „ 40. 153. bredd på midten 40. bordläggningens tjocklek 6. höjd: öfver vattnet fot 27. under d:o „ 11. 38. stormasten, bestående af 9 träd (“holtzer“) i den öfra och 11 i den nedra ändan, hade i längd 126. tjocklek ofvan 12. „ nedtill 18. Storrån: längd 102. tjocklek 7. fockrån, längd 74. rodret, d:o 34. Stora kabeln var 25 tum och den “andra“ kabeln 17 tum tjock.<ref>Enligt ett nyligen i riksark. anträffadt och af V. Granlund i Gustaf I:s registr. del. IX: 344 meddeladt manuskript.</ref> Erik XIV:s stora skepp Mars torde dock hafva varit större. Amiral F. H. af Chapman har sökt uppkonstruera detsamma och kommit till det resultat, att det varit 164 fot långt och 42 fot bredt. Enligt kontrakt år 1625 om byggan­de af de stora skeppen Nya Svärdet och Trekronor skulle de vara 128 fot långa.<ref>Kontraktsboken i Kam. Ark. fol. 112.</ref> År 1631 kontraherades om byggande af skeppen Jupiter, Samson och Mars (alla à 200 läster), hvilka skulle blifva 138 fot långa, äfvensom skeppet Göta Ark (à 400 läster), som skulle hafva 168 fot i längd och 40 i bredd.<ref>Am:ts registr. {{bråk|5|11}} o. {{bråk|13|12}} 1631.</ref> Således byggde Gustaf Adolf skepp, som voro jemnstora med Erik XIV:s Mars, hvilket ansågs för det största skepp som dittills funnits i någon flotta.<noinclude> <references/></noinclude> 4jl5dht8h416no84u9qfm08chl5ugnw 104 205114 599369 2025-06-15T07:56:40Z Gottfried Multe 11434 /* Ofullständigt */ Tabell återstår. 599369 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="2" user="Gottfried Multe" />{{huvud|332|<small>31. FARTYGEN.</small>|}}{{linje}}</noinclude>Jemförelsevis meddelas att Gustaf III:s 74 kanonskepp Dristigheten var 167 fot långt och 46 fot bredt samt Karl XIV Johans 36 kanonfregatt Eugenie 152,4 fot lång och 40 fot bred. De stora skeppen voro i allmänhet för djupgående att kunna flyta genom Kalmarsund. Då amiral Some år 1536 skulle gå hem med flottan från Öresund, befalde konung Gustaf honom att låta Stora Krafveln, Kamperman och några andra af de största skeppen taga vägen utanför Öland.<ref>RR. {{bråk|22|4}} 1536.</ref> Skepp, som hade märs, kallades med ett gemensamt namn för “märseskepp“. De största skeppen i Gustaf I:s tid hade ej flera än tre märssegel, ett på hvar mast, nemligen fock, storsegel (“skönvall“) med toppsegel och mesan; men under Erik XIV:s tid funnos skepp med till och med fem märsar, hvaraf två på fockmasten, två på stormasten och ett på mesanmasten.<ref>Inventarieförteckningar i skeppsg. handl., se RR. {{bråk|22|9}} 1550.</ref> Om skeppens prydnader och sirater samt utstoffering är föga kändt. Då det stora skeppet Elefanten blifvit färdigbygdt 1559, skref konung Gustaf till ståthållarne på Stock­holms slott: “och vore Oss icke obehagligt, att I ville låta måla på skeppet en elefant, det ståtligaste målaren det göra kan“.<ref>RR. {{bråk|1|6}} 1559.</ref> Skeppet Scepter, på hvilket Gustaf Adolf och pfaltzgrefven öfverreste till Tyskland på våren 1620, hade “den stora kajutan öfverdragen med förgyldt läder på grön botten, himmelen med grönt taft och den lilla kajutan med rödt dubbelt taft, himmel och allt öfverdragen.“<ref>Johan Hands dagbok i Hist. handl. del. 8.</ref> Till medelstora skepp räknas sådana som hade: åren 1530—1614 åren 1615—1634 en besättning af 30 à 70 man 40 à 70 man antal skytt 20 à 45 15 à 25 „ läster 100 à 200 och utgjordes företrädesvis af barkar, galioner och holkar, undantagsvis af bojorter, galejor och pinkor. Dimensioner å dylika skepp: längd fot bredd fot ett skepp,som år 1577 byggdes i Kalmar 100. 34. ett d:o, som 1578 byggdes vid Mönsterås 72. 28. och 12 fots hålskepp;<noinclude> <references/></noinclude> 0w7bwjhmjnst6sd7z76uto4ur8qgn0a 104 205115 599371 2025-06-15T08:17:54Z Gottfried Multe 11434 /* Ofullständigt */ Tabell återstår. 599371 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="2" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>BESKAFFENHET.</small>|333}}{{linje}}</noinclude>längd fot bredd fot ett skepp, som 1594 byggdes i Helsingland 92. 34. och 13 fots hålskepp; ett skepp, som 1606 byggdes vid Stegeborg 88. 34. skeppet Perseus, som 1620 byggdes vid Vestervik 90. tre skepp, hvarom år 1620 kontraherades med Paridon von Hoorn och Kristian Wilshusen 100. 52. öfverlöpet 10 fot högt och kobryggan 6{{division|1|2}} fot d:o; två skepp, hvarom kontraherades 1630 107. 32. och 25 fot hög framstam; tre skepp, hvarom kontraherades 1631 och af hvilka 2:ne voro om 200 och det tredje om 150 läster 120. <ref>RR. {{bråk|18|1}} 1577, {{bråk|19|2}} 1578, {{bråk|28|2}} 1594, {{bråk|17|2}}, {{bråk|7|6}} o. {{bråk|28|11}} 1606, {{bråk|10|5}} 1619, {{bråk|6|10}} 1620; 1630 års kontraktsbok i Kam. ark. fol. 54 samt Am:ts. reg. {{bråk|5|11}} o. {{bråk|13|12}} 1631.</ref> Gustaf Adolf ökade något de medelstora skeppens storlek, hvilket framgår af följande “bestick“, som konungen faststälde år 1625 för tre skepp (antagligen Rekompens, Oranienhom och Vestervik) som skulle byggas i Stockholm och Vestervik:<ref>RR. {{bråk|30|11}} 1625.</ref> fot tum kölen: lång 120. — tjock 1. 9. bred 1. 9. framstammen: tjock 1. 3. bred 2. 6. bakstammen: tjock 1. — bred 2. — stammen öfverskjutande 23. — plankorna: tjocka — 4. kölsvinet: tjockt — 9{{division|1|2}} bredt 2. 5. bakstycken: tjocka 1 — öfverloppsbalken: tjock 1. 2.<noinclude> <references/></noinclude> oykvmd699h3dktt34ovrs9az8b3d6k4 104 205116 599375 2025-06-15T10:14:02Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 599375 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude> {{c|{{större|'''6. Landshövding i Växjö.'''} Under hela sin offentliga verksamhet hade Gunnar Wennerberg visat det varmaste intresse för religiösa och kyrkliga frågor. Till den andliga sångens lyftning hade han mäktigt bidragit genom sina tonsättningar av Davids psalmer, som blivit en skatt för hela vårt folk. Det var därför ej underligt, att många bland prästerskapet i Skara stift önskade se Gunnar Wennerberg såsom chef och stiftsherde, då biskopsstolen nu blivit ledig. Han kände emellertid, såsom han själv säger, »bävan för det allvarliga kallet, som han fruktade icke kunna fylla så, som han själv fordrade». Redan några dagar innan valets utgång blivit känd — han erhöll för övrigt ej tillräckligt antal röster — mottog han kallelse till ett annat högt och ansvarsfullt ämbete och blev den 10 maj 1875 utnämnd till landshövding i Kronobergs län. Den erfarenhet i kommunala och andra allmänna värv, som han vunnit ej minst under den tid han var stadsfullmäktig och landstingsman i Skara, kom honom nu väl till pass. För övrigt hade han ett skarpt och rörligt ingenium och hade lätt att sätta sig in i olikartade frågor och förhållanden. Han tillträdde också sitt landshövdingeämbete med den fasta föresatsen att icke betrakta detta såsom en sinekur utan att göra allt vad i hans förmåga stod för att främja länets förkovran. Det dröjde inte länge, förrän han i sitt län var en mycket populär hövding. Byråkratisk stelhet och for-<noinclude> <references/></noinclude> kzkx8zggadjlopyw61pcmec6lbzawiz 599377 599375 2025-06-15T10:15:23Z PWidergren 11678 599377 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude> {{c|{{större|'''6. Landshövding i Växjö.'''}}}} Under hela sin offentliga verksamhet hade Gunnar Wennerberg visat det varmaste intresse för religiösa och kyrkliga frågor. Till den andliga sångens lyftning hade han mäktigt bidragit genom sina tonsättningar av Davids psalmer, som blivit en skatt för hela vårt folk. Det var därför ej underligt, att många bland prästerskapet i Skara stift önskade se Gunnar Wennerberg såsom chef och stiftsherde, då biskopsstolen nu blivit ledig. Han kände emellertid, såsom han själv säger, »bävan för det allvarliga kallet, som han fruktade icke kunna fylla så, som han själv fordrade». Redan några dagar innan valets utgång blivit känd — han erhöll för övrigt ej tillräckligt antal röster — mottog han kallelse till ett annat högt och ansvarsfullt ämbete och blev den 10 maj 1875 utnämnd till landshövding i Kronobergs län. Den erfarenhet i kommunala och andra allmänna värv, som han vunnit ej minst under den tid han var stadsfullmäktig och landstingsman i Skara, kom honom nu väl till pass. För övrigt hade han ett skarpt och rörligt ingenium och hade lätt att sätta sig in i olikartade frågor och förhållanden. Han tillträdde också sitt landshövdingeämbete med den fasta föresatsen att icke betrakta detta såsom en sinekur utan att göra allt vad i hans förmåga stod för att främja länets förkovran. Det dröjde inte länge, förrän han i sitt län var en mycket populär hövding. Byråkratisk stelhet och for-<noinclude> <references/></noinclude> 2tkzagz6ehfxzzsltmyk6d61s4w9j9s 104 205117 599378 2025-06-15T10:19:39Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 599378 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|85}}</noinclude>malism var fjärran från hans öppna och vänsälla väsen, och han var alltid villig att lyssna till även den ringaste torpares eller arbetares framställningar. För länets ekonomiska välfärd intresserade han sig i hög grad. Detta kommer tillsynes i hans ämbetsskrivelser, där han med skärpa förordar åtgärder mot skogsskövlingen och andra missförhållanden. Ständigt är han på sin vakt, då det gäller att försvara folkets eller statens egendom mot enskilt vinstbegär. På ett ypperligt sätt förstod han också att leda förhandlingar. Om hans förmåga i detta avseende samt hans uppträdande såsom landshövding yttrar en omdömesgill sagesman: »Varje gång han satt som ordförande var ett lysande bevis icke blott på den parlamentariska förmåga man av en person i hans ställning har att vänta utan ock den sorgfällighet, med vilken han satt sig in i alla länets materiella intressen. Och då stundom efter en lång diskussion meningarna kunde vara delade och tämligen förvirrade, ägde han i sällspord grad förmågan att i korta drag klara situationen samt angiva en väg, om vilken man kunde enas; och så säker var hans takt, så osviklig hans känsla av sitt auditorium, att vi aldrig kunna erinra oss, det något sålunda av honom framlagt förslag icke antagits med acklamation. Aldrig förgäta vi hans uppträdande vid ett lantbruksmöte i länet under något av de första åren av hans {{rättelse|härvaro|närvaro}}. Vid diskussionen över uppställda frågor förekom en av så speciell åkerbruksart, att vad som däri talades icke borde kunna förstås utan av verk-<noinclude> <references/></noinclude> buel5oveg9ew5ofk6llqbi4xutf9f53 104 205118 599379 2025-06-15T10:27:14Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 599379 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />86</noinclude>liga lantmän. Debatten blev lång, och en massa olika yttranden och omdömen avgåvos. Wennerberg hörde på med klubban i hand. När så diskussionen var slut, gjorde han, f. d. lektorn och ecklesiastikministern, en så fullständigt klar och vidlyftig resumé av allt vad som yttrats, att lantmännen förvånades, och en gammal bondgubbe borta vid dörren mumlade: ’Dä va tusan te landshövding, han talar ackerat som en bonne’. Huru väsentligt olika det omdömet än var mot det annars i Sverige allmänna omdömet om Gunnar Wennerbergs talarkonst, kan det måhända, uttalat vid detta tillfälle, vara lika smickrande som något annat.» Något som låg Gunnar Wennerberg varmt om hjärtat var vårt lands fornminnen. När Sveriges allmänna Fornminnesförening bildades 1868, var han en av initiativtagarna och blev dess förste ordförande. Vid flera riksdagar lade han också sitt ord i vågskålen, då det gällde de arkeologiska samlingarnas vård och tillväxt. Ej långt efter hans överflyttning till Växjö bildades också på hans förslag Smålands Fornminnesförening. Tid efter annan hade ganska omfattande samlingar av fornsaker och andra kulturhistoriska föremål blivit skänkta till gymnasiet, men där fanns plats blott för en ringa del av dem, och det gällde därför nu närmast att skaffa dessa samlingar ett hem, där de kunde vårdas och förkovras. Med glad optimism tog Wennerberg itu med saken och lyckades erhålla anslag både av landsting, hushållningssällskap och ett stort antal enskilda perso-<noinclude> <references/></noinclude> celsig07n0xknbngu446fd8n39svkjy 104 205119 599380 2025-06-15T10:29:35Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 599380 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|87}}</noinclude>ner. Hans gode vän från Stockholmstiden F. Scholander skänkte ritningarna, och inom kort var museet under byggnad. Landskapets kultursamlingar fingo här präktiga och ändamålsenliga lokaler. En inskrift ovanför ingången till fornsalen erinrar om den insats Gunnar Wennerberg gjort i arbetet för tillkomsten av detta museum, som sedan dess varit en centralpunkt för fornminnesforskning och hembygdsstudier i landskapet. Förflyttningen från huvudstaden med dess jäktande arbetsliv medförde för Wennerberg en fördel, som han högt uppskattade. Han fick mera ro och tid till familjeliv, musik och diktning. Det låg ett skimmer av idealitet och konstnärskap över det Wennerbergska hemmet. Jag har träffat personer, som gästat detsamma och där mottagit oförgätliga intryck. Vad han varit för de sina, därom vittna bäst några ord av hans dotter, som jag i detta sammanhang vill anföra: »Hemmet hade visserligen alltid fått sin rikaste insats från honom, men de stunder han själv hade kunnat njuta av det hade varit kringskurna. Nu fick han mer tid härtill, och i samband med det uppväxande släktet, som var och en på sitt vis bidrog till mångsidigheten i familjen, kunde han skapa det idealiska hem, vars minne blev hans barns största rikedom och glädjekälla, deras andliga barlast under livets stormar. När barnen omkring honom växte upp till ungdom, blev han själv yngre än någonsin, och alla de lediga stunder, som icke funnits till un-<noinclude> <references/></noinclude> q4it1gqprcl86gwfdr19tckup3sxth2 104 205120 599381 2025-06-15T10:52:21Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 599381 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />88</noinclude>der hans statsrådstid, kunde han nu få ägna dem och sin musik.» Om den glada stämning, som vid denna tid fyllde hans själ, vittnar den år 1876 komponerade musiken till den dramatiska episoden »Auerbachs Keller», som i munter uppsluppenhet närmar sig Gluntarna och tillägnades Orphei Drängar i Uppsala. Redan under den föregående, brådare tiden hade han icke alldeles lagt undan lyran. Gripen av underrättelserna från Pariserkommunens blodsdåd skrev han år 1871 sin studentkör ''[[Hvem der?|Vem där?]]'' {{Dikt|Säg oss ditt namn, du fruktansvärde, skarornas målsman, säg, vem du är! Säg oss, av vem din idrott du lärde, Visa, vad du i skölden bär. Väl se vi dåd i norr, i söder stolt i triumf kring randen gå. Dunkel dock runan i mitten glöder, — och det är den vi vilja förstå. Byter du bort en lögn mot en annan, purpurns trasa mot egen röd? Dölj då ej längre märket i pannan, mördare — fejd på liv och död! Vill du åt eviga rätten börda konungaarvet som våldet stal, O, så var hälsad! Bjud och vi vörda, för oss till segrar utan tal!}} Under Växjötiden skrev han flertalet av sina ''Trollrunor'', som fritt behandla ämnen ur nordisk saga och sägen. Varmt och fulltonigt ljuda även under denna tid hans sånger »För frihet och fosterland». I dikten<noinclude> <references/></noinclude> kyox4cla7yalsvla4oxguo2b1ngxyqu 104 205121 599382 2025-06-15T10:59:50Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 599382 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|89}}</noinclude>''[[Är du nöjd?]]'' framhåller han, att det är ej nog med materiella framsteg, ej ens med konstens och vetenskapens landvinningar. På var och en av oss ställes kravet att vara svensk i ord och gärning: {{Dikt|Vårt välstånd stiger, allmän bildning breder alltmer sig ut och mildrar våra seder och år från år förkovrar handel, slöjd… {{em|5}}Och du är nöjd? {{sp|— — — — — — — — — — }} Och vetenskap och konst nu vida mera än någonsin förut hos oss florera och bära svenska namn till ärans höjd… {{em|5}}Och du är nöjd? {{sp|— — — — — — — — — — }} O, var det ej! Du ser nog det som fattas just kärnan är, som nu så ringa skattas, och fåfängt ljuger du, på målet röjd, {{em|5}}att du är nöjd. Var svensk! Som sådan tänk och tro och handla! Och inom kort du skall dig själv förvandla och räta ryggen, allt för länge böjd. — {{em|5}}Först då var nöjd!}} En dikt, som till ton och syftning påminner om Heidenstams senare välbekanta sång »Åkallan och löfte», är den, som skalden givit det korta, betecknande namnet [[Bön (Wennerberg)|Bön]]. Vad han beder om är ej fred och gyllene skördar, det finnes högre värden: {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> le83r0rhvzm52q56193fhsp763qzbrm 104 205122 599383 2025-06-15T11:05:30Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 599383 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />90</noinclude>{{Dikt|Fredens välsignelser: vidgade tegar, ymniga skördar, lättare samfärd, ökad befolkning, mildare lagar, stigande odling gav Du i nåd oss, {{em|5}}Herre barmhärtige! Fredens förbannelser: gåvornas missbruk, själviska sinnen, vekliga vanor, hån emot Dig och knäfall för mammon, avund och kiv i vrede Du gav oss, {{em|5}}Herre rättfärdige! Fredens välsignelser skola de jämt så okas ihop med fredens förbannelser? Få vi de förra ej utan dessa? — — Tag dem då båda åter ifrån oss, {{em|5}}Herre allsvåldige!}} Kraftiga, manliga maningsord att ej låta frihetskärlekens låga domna bort innehåller den sköna dikten ''[[Bästa vapnet]]:'' {{Dikt|{start=open|end=follow|I män och kvinnor, I, som bon och byggen inom de vida, svenska landamären, sen till, att bästa vapnet, som I ägen till självförsvar, I hållen blankt och slipat, att varken frätt av fredens rost, ej heller av vanvård slött det finnes, när det gäller! Vad gagna eder edra krigarskaror och edra fästens starka värn och vallar och ert förråd av kulor, bomber, minor och dödens alla nyuppfunna redskap, om liv och gods I hållen mera kära än fosterlandets frihet och dess ära? {{Tomrad}}}}<noinclude> <references/></noinclude> 1v213piq3uwctmbtyk0epgop0qyz3vi 104 205123 599384 2025-06-15T11:14:00Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 599384 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|91}}</noinclude>{{Dikt|start=follow|end=close|De gagna föga — ja, tyvärr, de skada, då nöjd med skenet vanan på dem litar — Om ej bakom dem blixtrar ''enda'' vapnet, som göra kan de andra fruktansvärda, som var vårt folks palladium i nöden: en frihetskärlek starkare än döden. O, rädden, rädden den, I män och kvinnor, och lämnen den ifrån er som I fått den i arv från Engelbrekt och Gustav Vasa, från Blenda och Kristina Gyllenstierna! — Kom sedan, ovän, var som helst och landa allt ifrån Ystad och till Haparanda!}} Under Vävxjötiden utgav Wennerberg också sina »''Samlade skrifter''», vari de ovan anförda dikterna äro upptagna. Till Gluntarna skrev han nu ett utförligt och högeligen intressant företal, vari han skildrar deras tillkomst och berättar om det uppsaliensiska studentlivet på 1840-talet. Första delen innehåller de dikter han sammanfört under benämningen ''Romerska minnen''. Några av dessa poetiska dagboksblad härstamma från hans vistelse i den eviga staden, andra hava diktats under Växjötiden. Än berättar han med saftig humor en lustig anekdot, såsom i »Sopranen i Ara Coeli», än skildrar han i växlande rytmer iakttagelser och intryck från historiska platser, stundom med vass satir mot påvedöme och munkväsen, t. ex. »Tiggarmunken», som framställer en njutningslysten världsman i tiggarmunkens skrud. I avdelningen »[[Samlade skrifter (Wennerberg)/Band 4|Smärre dikter]]» finna vi åtskilliga tillägnade hans älskade Hedda. Bland dessa vill jag<noinclude> <references/></noinclude> cah8hz5cy827fr6fb7smc1xsgl0h159 104 205124 599385 2025-06-15T11:20:43Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 599385 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />92</noinclude>här anföra en liten kvartett, skriven till hans hustrus femtioårsdag, då han själv sjöng solot, ackompanjerad av barnens blandade kör. Den lyder så här: {{Dikt|[[“En gång en ros jag såg“|En gång en ros jag såg,]] ej går hon ur min håg, Skall jag väl henne få? {{em|4}}tänkte jag då. Nu är hon min och står redan sen många år främst i min egen gård {{em|4}}främst i min vård. Enkel min saga är, dock är hon mig så kär, ty hon är ej blott min, {{em|4}}hon är ock Din! Gården — det är mitt hem rosen är — vem, ja vem? Kan du ej gissa nu? — {{em|4}}— Rosen är du.}} {{c|{{större|*|200}}}} Det tilltagande intresse för andlig sång och musik, som vid denna tid gjorde sig gällande, medförde också krav på en omarbetning av den gamla koralboken, och det var en självklar sak, att man därvid skulle anhålla om Wennerbergs medverkan. Till att börja med fick han i uppdrag av Musikaliska Akademien att granska en av Josephson gjord bearbetning av femtio psalmer. Kort därefter avled den sistnämnde tonsättaren, och så blev det en drygare del<noinclude> <references/></noinclude> fwhlnqvsyfd8vp8wix8hxl2k0q1wn9p 104 205125 599386 2025-06-15T11:24:05Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 599386 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|93}}</noinclude>av arbetet, som föll på Wennerbergs lott. Han valdes till ordförande i den kommitté, som hade att utarbeta förslag till ny koralbok. Och han drog sig icke undan. I samband med koralfrågan började han också intressera sig för en revision av själva psalmboken. Höga voro de fordringar han ansåg sig böra ställa på psalmförfattarna. Det var icke nog med att de hade teologiska insikter och poetisk begåvning, de borde också hava ett »andligt sinne». Detta var också en nödvändig förutsättning för att kunna komponera koraler. På tal härom sade han en gång: »För att kunna skriva koraler måste man vara i andlig nöd.» Tyvärr avstannade emellertid koralarbetet ganska snart, huvudsakligen på grund därav att något statsanslag för dess fullföljande icke blev beviljat. Under tretton år verkade Wennerberg såsom landshövding i Växjö, men hans offentliga verksamhet var därför icke begränsad till det småländska länet. Redan samma år han flyttade till Växjö, blev han nämligen av Kronobergs läns landsting insatt i Första kammaren, och detta mandat förnyades sedan under flera riksdagsperioder. Främst bland alla politiska uppgifter satte han arbetet för ett tillfredsställande nationalförsvar på den allmänna värnpliktens grund. Såsom en verklig statsman strävade han år efter år mot detta mål. I jämförelse med detta stora mål fingo andra politiska frågor en underordnad betydelse. Väl fick han icke uppleva denna statsmannatankes fulla förverkligande, men, såsom Almquist i sin bok om Wennerberg<noinclude> <references/></noinclude> oyolvemnay5cedw5b5zupt001ib49l2 104 205126 599387 2025-06-15T11:27:03Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 599387 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />94</noinclude>framhåller, var det dock något stort att nästan under en hel mansålder hava varit en sådan tankes första bärande kraft. När De Geers försök 1877 att nå fram till en acceptabel lösning av försvarsfrågan misslyckades, inriktade Wennerberg under de följande åren sitt arbete på genomdrivande av partiella reformer och stödjandet av alla anslag till försvaret. Med iver och värme talade han den ena riksdagen efter den andra för bestyckande av Karlsborgs fästning. Varje åtgärd, som kan lända försvaret till gagn, har i honom en ivrig förespråkare, och ingen sörjde mera än han, när rikets viktigaste angelägenhet gjordes till ett stridsäpple mellan partierna. I manligt kraftiga ord kunde han då säga ut sitt hjärtas mening om det som han betraktade såsom en oförsvarlig pliktförsummelse. Ett exempel må anföras ur ett av hans inlägg i en riksdagsdebatt 1884: »Landets uppoffringar, det låter nästan, som om det vore uppoffringar för andra än oss själva. Vilken enskild person kallar det för en uppoffring, när han beställer ett hänglås för sin egen kassakista. Landets omkostnader för sig och sitt försvar förtjäna sannerligen icke att kallas uppoffringar.…. Bakom riksdagen står ett folk, som är alldeles tillräckligt aktningsvärt, alldeles tillräckligt lagbundet fritt och alldeles tillräckligt självständigt och framåtsträvande för att av sina målsmän lämnas värnlöst mot yttre våld, vars möjlighet för varje år som går helt säkert ligger ett år verkligheten närmare.» {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 98sdv51sl0pzlilcmyc9ihqkq00zvlc