Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.45.0-wmf.8 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion 104 50069 601121 376890 2025-07-03T23:19:02Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 601121 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude> {{c|{{större|'''I.'''|150}}}} <div style="font-size:small;"> {{högertext|“Detta enda, kändt af mig blott,<br /> Svårt att glömma, svårt att minnas<br /> Vill jag nu för alla bikta.“|offset=10em}} </div> <poem>{{större|O|200}}fta händer, då jag sysslar Just som ifrigast med annat, Att min tanke gör sig ledig Ifrån stundens kraf och sväfvar Bort igenom vida rymder Hän till tider, som försvunnit. Nästan lika ofta händer Att han dervid saktar flygten Och i stilla tjusning dröjer Vid de ljusa barndomsbilder, Som kring hemmets tröskel leka — Vackra små med blåa ögon, Gula lockar, röda kinder —</poem><noinclude> <references/></noinclude> aviwi79lv3jjzvvp26jwmb0q6qr74a8 104 50070 601122 387541 2025-07-03T23:21:54Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 601122 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{c|212}} {{linje|5em}}</noinclude><poem>Hvilka, alltsom åren skrida Och det längst förgångna fjermas, Långt ifrån att helt försvinna Klarna upp och komma närmre. Men han stannar äfven ofta Vid min ungdoms rika minnen, Ljusa, dunkla, glada, sorgsna, Solbeglänsta, tårbestänkta, Skiftande i tusen färger, I sin friska vårbelysning, Om än alla icke klara, Icke rena, dock de flesta Stämningsfulla, hjertevarma, Så i skuggor, som i dagrar. Ja, han brådskar icke heller När han förts med korta vingslag Hän till någon välkänd hågkomst Från de år af stilla sträfvan, Då jag långt från stora verlden, Lycklig i det egna hemmet, Glad i gifna kallets öfning Såg omkring mig endast kärlek; Eller när han plötsligt hejdats Utaf någon kärf erinran Från en mognad ålders dagar,</poem><noinclude> <references/></noinclude> 6ajhtqhnfkv4k09wpb0lyhkyn28ed81 104 50071 601123 387542 2025-07-03T23:24:36Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 601123 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{c|213}} {{linje|5em}}</noinclude><poem>Då af storm och solsken härdad Jag i dagens stora strider Tvangs att pröfva nya krafter. Utan skygghet, utan missmod, Vandrar han bland dessa minnen, Ler åt ett och rynkar pannan At ett annat, suckar också Understundom åt ett tredje; Men han känner ''till'' dem alla Och han kännes ''vid'' dem äfven. ''Ett'' allenast står der ensamt, Öfvergifvet af de andra, Hemskt och slutet; och han dröjer Derför icke gerna vid det. Detta enda, kändt af mig blott, Svårt att glömma, svårt att minnas, Vill jag nu för alla bikta, För att fria mig ifrån det, Eller något lätta bördan.</poem> {{linje|5em|style=margin-top:3em;margin-bottom:3em;}}<noinclude> <references/></noinclude> 9ay75233t0ro5i39cfrn7lw89fmknn9 104 50072 601125 376892 2025-07-03T23:27:17Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 601125 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />214</noinclude><poem>Trenne år jag redan vistats Som student i Fyrisstaden, Lefvat mesta tiden ensam För mig sjelf bland mina böcker. Okänd var jag för de fleste, Och af dem, som något litet Kände mig — och få de voro — Var jag ansedd som en sjuklig, Underlig fantast; måhända Mindre orätt, än det syntes, Mera orätt, än jag var det. Räddad såsom nittonårig Ur en lång och våldsam feber, Men med bruten kraft och helsa Led jag icke blott till kroppen, Men till själen af en vånda, Hvilken gjorde natten sömnlös Och med oro fylde dagen. Genomsjuk, ej endast “sjuklig“ Var jag. Och hvad under då, att Äfven “underlig“ jag syntes! Huru kunde jag väl vara Lik de andre? Rundtom såg jag</poem><noinclude> <references/></noinclude> 26xloli26kfsx2lid5i51b9fxr855yc 104 50073 601126 376894 2025-07-03T23:30:17Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 601126 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{c|215}} {{linje|5em}}</noinclude><poem>Helsa, lefnadslust och styrka, Detta allt, hvaraf en skymt knapt Fans hos mig, och djupt jag kände Bristen. Ingen klagan likväl Undslapp mig för andra. Ensam Bar jag mitt elände, liknöjd, Hurudan jag syntes, viss att Ingen brydde sig att veta Hvad och hur jag led. Och derför — Efter hvad jag snart fick höra — Höjdes titeln, och så vardt jag En "fantast". {{em|6}}Ack, aldrig mindre Var jag det, än denna tiden; Aldrig så, som då, förståndig, Det vill säga, så benägen Jemt att lyssna till förståndets Utslag uti alla frågor; Aldrig så, som då, af misstro Afvogt stämd mot hvarje yttring Utaf fantasi och känsla. Allt, hvars ursprung kunde ledas Ifrån dem, det var förkastligt</poem><noinclude> <references/></noinclude> n996ogmhs8qylpotoo2m1fkso0l7ktp 104 50074 601127 376896 2025-07-03T23:33:20Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 601127 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{c|216}} {{linje|5em}}</noinclude><poem>Såsom osant och bedrägligt. Tvifvel var så elementet, Der min ande helst sig rörde, Trefvande i mörkret kring sig Med förståndets korta synspröt; Tvifvel, icke blott på allt, som Gaf sig sken att vara sanning, Tvifvel ock på sjelfva grunden För ''allt'' vetande, ehvad den Nämndes utaf ''en'' förnuftet, Af en ''annan'' tron och af en ''Tredje'' våra sinnen; tvifvel Derför också, när ''det'' lyckats Undergräfva dessa grunder — Så att allt, som stödt sig på dem, Ramlat, grusats, röjts ur vägen, Och det alltså sjelf förlorat Det, hvarpå det hittills lefvat — Tvifvel på det egna tviflet. Lemnad åt mig sjelf jag frättes Ständigt utaf sådant grubbel; Men jag indrog aldrig andra I min egen oros Malström.</poem><noinclude> <references/></noinclude> k9xisp3of1d7gvj7k5xnv5ct78yvibd 104 50075 601128 376898 2025-07-03T23:36:10Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 601128 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{c|217}} {{linje|5em}}</noinclude><poem>Tvärtom lät jag lätt mig föras Från mig sjelf och deltog gerna Uti sällskap, som förströdde Mina tankar och mig skänkte ''Något'' stillestånd i striden Mot mig sjelf. Ty allvar var det, Dystert allvar i mitt tvifvel, Och der fans af hån ett grand ej, Endast kränkt och bitter känsla Öfver menniskans förnedring: Hon, som, född med högre sträfvan Och med andens vapen rustad, Hvarken ansetts värdig ega Någon visshet om sitt öde, Icke heller fått till ledning Något gifvet mål att gå till, Men som dock med dunkel aning Om en högre verld än stoftets, Lefde — om det lif kan kallas — Några ögonblick af tiden, Ofta vida mer eländig, Än de lägsta ibland djuren, Illa tröstad af ett hopp, som Endast stödde sig på dogmer Eller bräckliga förnuftsslut,</poem><noinclude> <references/></noinclude> k53kk89p9p6b61122r1rhfxy43w7ob3 104 50076 601129 376900 2025-07-03T23:38:55Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 601129 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{c|218}} {{linje|5em}}</noinclude><poem>Knappast viss på usla löftet: “Jord du åter varda skall.“ {{em|10}}Ja, Sådan var jag. Gerna ville Då jag dött, om endast döden Varit säkert slut på lifvet. Ty för mig var lefva lida, Lifvet blott en ökenvandring, Der den trötte ständigt gäckas Utaf någon Irems-hägring, Som försvinner, då han nalkas.</poem> {{linje|5em|style=margin-top:3em;margin-bottom:3em;}} <poem>Sent en qväll i februari — Dagen gått i vanlig oro — Satt jag trött vid arbetsbordet Väntande i slö förbidan På en natt af qval och vånda. Högt i fjerdingen jag bodde I ett vindsrum. Fönstret vette Emot norr och gaf mig utsigt</poem><noinclude> <references/></noinclude> 7cbr83y2is2uv9zpt1mx8303j9yzhkg 4 157148 601136 600208 2025-07-04T06:51:15Z Alexis Jazz 13925 Updating gadget usage statistics from [[Special:GadgetUsage]] ([[phab:T121049]]) 601136 wikitext text/x-wiki {{#ifexist:Project:GUS2Wiki/top|{{/top}}|This page provides a historical record of [[Special:GadgetUsage]] through its page history. To get the data in CSV format, see wikitext. To customize this message or add categories, create [[/top]].}} Följande data är cachad och uppdaterades senast 2025-07-01T10:47:05Z. Maximalt {{PLURAL:5000|ett|5000}} resultat finns {{PLURAL:5000|tillgängligt|tillgängliga}} i cachen. {| class="sortable wikitable" ! Finess !! data-sort-type="number" | Antal användare !! data-sort-type="number" | Aktiva användare |- |hocr || 25 || 3 |- |ocr || 34 || 3 |- |proofread-editnext || 25 || 1 |} * [[Special:GadgetUsage]] * [[m:Meta:GUS2Wiki/Script|GUS2Wiki]] <!-- data in CSV format: hocr,25,3 ocr,34,3 proofread-editnext,25,1 --> s4gmrd6s7srzje086f1kmlym9qlc751 0 181382 601143 572450 2025-07-04T10:51:35Z 2A00:23C8:3A1E:3501:85DE:335F:227D:5F27 Samtida tillkännagivanden av brunnsbadets inledning. 601143 wikitext text/x-wiki <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{Titel|Ordinarie Stockholmiske Post-Tijdender<br>Af den 22. Maji, 1699.|kommentar={{wikipedialänk|Viksbergs gård}}}} För dem som Wijksbergs Brunn wijd Tälliewiken bruka willja, lärer och giöras anstalt af Huussrum och Traiteur sampt en Båth som på wisse stunder i Weckan kan gå emillan Brunnen och Stockholm. <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{Titel|Ordinarie Stockholmiske Post-Tijdender<br>Af den 21 Maij 1700.}} Gifwes här med tilkiänna, att Surbruns Curen uti Wijksberg wijd Tällige Wijken, nu först uti Junij Månad nestkommande, tager sin begynnelse hwarest Herr Doctor Vallant, som ordinarius Medicus, Surbruns Giästerne betiäna lärer, på det de, som bemälte Cur sinnade äre at bruka, i god tijd om Husrum sig måga kunna försee, och dem som först hint absolvera den samma andre med förbemälte Husserum sedan desto bätter igen accommoderas måtte. <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{Titel|Ordinarie Stockholmiske Post-Tijdender<br>Af den 2 Junij 1702.}} Giöres kunnogt, at för denne heta och torra Wäderlekens skull Saisonen af Mineral-Watnet nu i åhr bittidare är än elliest ; Kan altså Brunn-Curen nu förr, än för detta brukas. Derhos såsom Wijksbergs Brunnen, såsom den närmaste nu är med alla Requisiter försedd, altså begynnes Curen i nästa Weckan ; kunnandes de som sinnade äro sig där af betiena, begifwa sig dijt i tijd, på det at des Effect i denne heta Tijden måtte blifwa deste lyckligare. Elliest är för beqwämligheten skull så lagat, at en Båth går emellan Wijksberg och Stockholm en par gånger om Weckan, eller så offta som behöfwes ; så at de som willia reesa dijt siöledes, eller ock elliest hafwa något at beställa och sända där emellan, kunna härigenom blifwa wäl accommoderade; på Båten som där emellan går och wid Muukbroon anländer, sättes ett särdeles Teckn, på det at den som den behöfwer, och sigh där af will betiena, kan den utan wijdare efterfrågan igenfinna. <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{Titel|Ordinarie Stockholmiske Post-Tijender<br>Af den 5 Maij 1703.}} Gifwes här med tillkiänna, at Surbruns Curen wid Wijks-Berg uti Täliewijken belägen, tager sin begynnelse den 1 nästkommande Junij, på det den som sinnat är i denne sommer sig så wäl der af, som af huusrummen betiena, må i god tid kunna taga sine mesurer der efter, och andra som så bittijda intet afkomma, sedan de först absolwerat Curen, samma bequemlighet desto bätre igen tillgodo åthniuta må, till hwilken ände så wäll then här till antagne Medicine Doctor som Tracteuren wid samma tijd, g der sammastädes inställa lärer. <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{Titel|Ordinarie Stockholmiske Post-Tijender<br>Af den 6 junij 1703.}} Gifwes och här med till känna, att emedan Surbruns Curen wid Wixberg redan tagit sin begynnelse, och medh Doctor, Apotere, såsom och Tracteur wäl försedt fördenskul den som täncker sig däraf att willia betiäna lärer hafwa sin förnäijelse. <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{Titel|Ordinarie Stockholmiske Post-Tidender<br>Af den 29 Maij 1706.}} Gifwes tilkänna at i Medio i Junij nästkommande, Suurbruns-Curen wid Wikzberg uti Teliewijken, tager sin begynnelse, då och den utsedde Doctor Medicine med Trachteuren Mäster Johan Mörk sig där sammastädes lärer infinna, til alles deras Accommodement, som sådant betarfwa, kunnandes de, som Logementer på Gården behöfwa, sig hoos bemelte Trachteur tijdigt infinna. [[Kategori:1600-talets verk]] [[Kategori:1700-talets verk]] [[Kategori:Brunnsorter]] lur4ausc94ynaq00o7cwhwqpyauscb6 108 205615 601120 600144 2025-07-03T21:42:18Z Bio2935c 11474 601120 proofread-index text/x-wiki {{:MediaWiki:Proofreadpage_index_template |Upphovsman= |Titel=[[Ordinari Post Tijdender Anno 1645 N.19.|Ordinari Post Tijdender 1645 N.19.]] |År=1645 |Oversattare= |Utgivare= |Källa=[https://data.kb.se/dark-8501168 Kungliga biblioteket] |Bild=[[File:Ordinari Post Tijdender Anno 1645 N.19.djvu|350px|page=1]] |Sidor=<pagelist /> |Anmärkningar=N:r 19 var utgivet på onsdag den 7 maj 1645. |Width= |Css= |Kommentar= }} [[Kategori:Kungliga biblioteket]] [[Kategori:Korrekturlästa index]] 63db8hs7tqeps6ifrd8z4iqb2a8eijt 104 205929 601087 2025-07-03T13:19:33Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 601087 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|29}}</noinclude>mer» en fylligare skildring af detta liksom af andra mera personliga smådrag, som i den svenska kanske ibland alltför vetenskapligt hållna biografien försummas. Danskens arbete blir stundom, fastän det lämnar färre uppgifter, öfverlägset, när det gäller att framlägga det psykologiska stoffet i berättande form. På det hela kunna ju icke arbetena jämföras, då i fråga om psykologiskt material och ingående forskning det svenska arbetet är ''hors concours'' och det bästa litteraturen har, ett verkligt monumentalt verk af pietetsfullt studium. Mötet med påfven utgör en bakgrund, som kan belysa Fredrika Bremers såväl svaghet som styrka, och här är det psykologiska intresset lika stort, antingen ljuset faller på ena eller andra parten. Fredrika Bremer skildrar det själf, såsom hon kan skildra, när hon glömmer alla sina meningar och ryckes med af lifsintrycket. När hon känner sig mot sin vilja imponerad, blir hon själf rörd, d. v. s. hon skrifver förträffligt. Hon vill undervisa Hans Helighet, och Hans Helighet upplyser henne därom, att hon är ett stort barn. Omgifven af allt det majestät, som hans många år, hans lif i asketism, hans umgänge med stora tankar, hans rådgifvarskap åt betryckta själar ger honom, lägger han sin välsignande hand på den olydiga lilla protestantiskans hufvud och säger: Min dotter, fly till bönen! Och genast sjunker Fredrika figurligen på knä. Så starkt blir intrycket af denna pontifikala fridshälsning öfver henne, att hon besluter sig för att upp-<noinclude> <references/></noinclude> bzsvv5epqq565wvyal9u7nc4wp9styy 104 205930 601088 2025-07-03T13:22:50Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 601088 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />30</noinclude>söka ett kloster Sacré Coeur — där hon tillbringar en tid — till stor förargelse för sina protestantiska vänner. Det är ingen fabel som här berättas. Skola vi säga, att hon gör.det i fruktan eller i hopp att bli omvänd? — jag vet det icke, och måhända visste hon det icke själf. Fredrika Bremers protestantiska stridslystnad vann emellertid en härlig seger, och ett samtal, som hon citerar och hvilket omtalar hennes sammandrabbning med en italiensk prelat; är så logiskt fyndigt från hennes sida, att man skulle tillönska flertalet af våra präster halfparten af samma säkerhet i öfvertygelsen och bevisföringen, när de hafva en baptist, metodist eller waldenströmare inför sig. {{Tre stjärnor}} Att komma underfund med hennes i hög grad, osammansatta natur är likväl icke så lätt, som man i början föreställer sig. Därtill fordras först och främst att begripa, hvilket oändligt förtroende hon satte till människonaturen, och ej blott till denna utan till världsstyrelsen, till de goda principerna, till Skaparen, — i allmänhet taladt, man måste förstå hennes gränslösa optimism, som ligger bakom all hennes tvifvelssjuka, ty i grund och botten fruktar hon aldrig det onda. Hon är barnsligt förhoppningsfull, hon fruktar aldrig, att, om något synes. som en olöslig gåta, man ej skall kunna finna lösningen. Dessutom måste man inse, att det just är genom denna ljusa klarhet hon drar till<noinclude> <references/></noinclude> 52f8fj7ordoeem5tz5xai1b32h8rg1j 104 205931 601089 2025-07-03T13:31:01Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 601089 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|31}}</noinclude>sig vänner och beundrare från alla håll och kanter, — och komma de ej till henne, så går hon till dem — historien om Muhammed och berget. Man blir förvånad öfver den magnetism hon utöfvar. Uppfattar man en gång denna gåfva af alldeles ovanlig kvinnlig älskvärdhet i hennes personlighet, som beror på hennes barnsligt kvinnliga tro på det goda, så är den tjusning hon efterlämnar hos dem, med hvilka hon kommer i beröring, icke längre oförklarlig. Hos hennes mera kritiska vänner eller mera ytligt bekanta blandas detta intryck måhända med ett annat af en viss beskäftighet, ett behof att blanda sig i alla frågor, af att säga sitt ord och hålla sin lilla föreläsning, hvilket åt hennes hållning lika väl som åt hennes själsrörelser gaf något fridlöst kringirrande, trots lugnet och friden på djupet. Har man tänkt sig Fredrika Bremer sådan — orolig på ytan, lugn på djupet — föreställer jag mig, att man gått hennes andliga temperament ganska nära in på lifvet och att man i och med detsamma fattat ganska mycket af ''das ewig weibliche'', det typiska för kvinnan. Fredrika Bremer kan egentligen blott älska och tro. Därför blifva också alla hennes bofvar fullkomligt overkliga, rena fantom, spöken, som hon blott har drömt om. Hon drömmer om dem, när hon i sina romaner frambesvärjer dem, ungefär på samma sätt som när hon i ungdomens dagar på Årsta med en salig rysning kröp under täcket och hoppades, att någon af hjältarna från Fouqués romaner skulle<noinclude> <references/></noinclude> rp4ok0ghth68zzns8apiz015yp7wtu3 104 205932 601090 2025-07-03T13:36:57Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 601090 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />32</noinclude>fästa repstegen vid fönstret och klättra upp och enlevera henne… Ett fantom är den demoniska Bruno, fantom äro de alla. Är detta också sant? Kan man bevisa det, när det gäller dessa teoretiska problem, som kvälja hennes samvete så mycket? Har hon då samma mod på djupet? Man torde lugnt kunna påstå det. Kallas vissa element i lifvet af människorna för dåliga, är det hennes fasta tro, att de naturligtvis måste förr eller senare af de goda besegras. Läran om en himmel, som förr eller senare mottager både onda och goda, en lära som på teologiskt språk kallas alltings återställelse, förfäktar hon ifrigt. En gång säger hon, lika vackert som naivt, när hon på Palestinaresan besöker Lazari graf: <div style="margin-left:2em; margin-right:2em; font-size:90%;> Grafven är mig icke det betydande härvid utan det, att Jesus grät vid grafven, ty däri ser jag hans djupa medkänsla, hans sympati ''med alla'', som gråta vid grafvarna, och i honom ser jag Guds hjärta» (bref till Böklin, II, 256).</div> Oräddheten att säga sitt lyriska ord och uttrycka sitt väsens innersta behof hafva vi jämte hennes älskvärdhet påpekat som de två grunddragen af hennes karakter. Af dessa båda kan man sammanslå ett helt, som man skulle kunna kalla kvinnans naturalism, ganska olik den vanliga men också med den manliga i vissa fall besläktad. I allmänhet är det svårt för mannen att när som helst finna en den äkta samtalstonens öppenhjärtighet vid skrifbordet. Mannen blir i de flesta fall rädd inför ensamheten med skrifbordspapperet,<noinclude> <references/></noinclude> q8ykdr07adq2ggfk76cnnxbjoafmf7d 601091 601090 2025-07-03T13:38:15Z PWidergren 11678 601091 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />32</noinclude>fästa repstegen vid fönstret och klättra upp och enlevera henne… Ett fantom är den demoniska Bruno, fantom äro de alla. Är detta också sant? Kan man bevisa det, när det gäller dessa teoretiska problem, som kvälja hennes samvete så mycket? Har hon då samma mod på djupet? Man torde lugnt kunna påstå det. Kallas vissa element i lifvet af människorna för dåliga, är det hennes fasta tro, att de naturligtvis måste förr eller senare af de goda besegras. Läran om en himmel, som förr eller senare mottager både onda och goda, en lära som på teologiskt språk kallas alltings återställelse, förfäktar hon ifrigt. En gång säger hon, lika vackert som naivt, när hon på Palestinaresan besöker Lazari graf: <div style="margin-left:2em; margin-right:2em; font-size:90%;> Grafven är mig icke det betydande härvid utan det, att Jesus grät vid grafven, ty däri ser jag hans djupa medkänsla, hans sympati ''med alla'', som gråta vid grafvarna, och i honom ser jag Guds hjärta» (bref till Böklin, II, 256).</div> Oräddheten att säga sitt lyriska ord och uttrycka sitt väsens innersta behof hafva vi jämte hennes älskvärdhet påpekat som de två grunddragen af hennes karakter. Af dessa båda kan man sammanslå ett helt, som man skulle kunna kalla kvinnans naturalism, ganska olik den vanliga men också med den manliga i vissa fall besläktad. I allmänhet är det svårt för mannen att när som helst finna en den äkta samtalstonens öppenhjärtighet vid skrifbordet. Mannen blir i de flesta fall rädd inför ensamheten med skrifbordspapperet, {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> oimc9s74joy3ghvvvdat3r61bos8ru4 104 205933 601092 2025-07-03T13:50:02Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 601092 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|35}}</noinclude>kvinnan blir det ej och Fredrika Bremer minst af alla. Hon hade ett naturbehof att teckna af, att rent porträttera, som aldrig öfvergaf henne. Hon hade också därför nyckeln till det evigt flödande skriftställarskapets gåta, en meddelsamhet, som omedelbart bara ''måste'' tala om hvad hon kände. Alltså var hennes naturalism icke den moderna, hvilken består i studerad noggrannhet, i omsorgsfullt iordningställda natur- och människoiakttagelser, icke den som, på samma gång den lider af kritisk närsynthet och noggrannhet och mera ger intryck af konst än af natur, dock tillika blir något af ett monument, af evigt fastslagna silhuetter. Hon har också i motsats mot dess brutalitet alltid en ''spiritus familiaris'', som aldrig öfverger kvinnan, när hon på detta sätt älskvärdt kåserar, en inre röst, som säger henne, hvad som bör sägas, ej mera, ej mindre, en naturens etikettsande eller ett naturens ''comme il faut''. När Fredrika Bremer kom ut i de stora europeiska ryktbarheternas värld, beskådades hon där med förvånade för att icke säga besvikna blickar. Ett omdöme af Hawthorne, ej här anfördt, bevisar detta, ett annat af George Eliot bekräftar dennas missräkning. Och för Fredrika Bremer blef resultatet nästan liknande — en missräkning. Hon talar om Emerson, och hon finner hos honom förvånande litet af den mot idéerna trefsamma gästfrihet, som hon väntat sig vara organiskt förbunden med en i skrift så öppen och tillgänglig genius<noinclude> <references/></noinclude> 5x723r67ctldn8f1lbr5uhqbsbodttn 104 205934 601093 2025-07-03T13:54:07Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 601093 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />36</noinclude>som hans. Intressant är att därmed sammanställa följande uttalande hos Richard Garnett (Great Writers series: Richard Garnett, R. W. Emerson, s. 161), där det heter, att hon hämnade de amerikanska turisternas ogrannlagenhet genom att betala dem med samma mynt. Något af det hastigt tillryggalagda idéinhämtandet och den hastigt öfvermognade auktoriteten tyckes alltså hafva varit Fredrika Bremers fara vid medgångsvinden, som i allmänhet blåste mildt i hennes toppsegel i det lilla landet Sverige, men i utlandet pröfvade icke blott båtens hållfasthet utan också mastens styrka och rodrets kraft. Hon sammanträffade här med slagfärdiga och i den spirituela konversationens eld luttrade celebriteter, hvilka ägde filosofiskt skarpslipade svar på »allt mellan himmel och jord», och dessa mistare i de tveeggade klyftigheternas strider, hvilka de sedan länge diskuterat, funno henne ej motsvara måttet, ej sådan de väntat, ty de hade vant sig att betrakta henne som en originel kvinna, som rent af gett sitt bidrag till mänsklighetens historia och framkommit med ett nytt uppslag däri, och nu funno de henne alltför obetydlig. George Eliots omdöme om Fredrika Bremer kunde fritt öfversättas så, att hon ej var fullt ladylike, i meningen af andlig hållning. Man misstog sig därför, att man fäste sig vid den anspråkslösa omklädnaden hos denna kvinna, full af nordisk entusiasm. Hade den framträdt som fransk entusiasm med stora gester och ord, skulle<noinclude> <references/></noinclude> 10sv7ln9lul6vj5gswodvqfqnz7a3yf 104 205935 601094 2025-07-03T13:58:27Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 601094 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|37}}</noinclude>paradoxerna troligen ha funnit jordmån eller den subjektiva ensidigheten ha slagit igenom. Anglosachserna — våra närmaste stamfränder — ha ännu i dag knappast förstått, att nordbon talar ut sitt innersta, utan att som de skämmas därför, men att han ej bryr sig om att som fransmannen pryda sitt hjärtas tankar med öfverdrifter eller antiteser. {{Tre stjärnor}} När man skall göra ett kort utdrag, är dock allt, som i denna biografi berättas om hennes böcker och hennes förhållande till andra människor, i intresse underordnadt det, som förtäljes om hennes lifslanga brefväxling med Böklin. Här föreligger ett af dessa vänskapsförhållanden, som äro ett mellanting mellan platoniska kärleksförhållanden och vänskapserotik, och man finner här, att en hel fas af århundradets historia mellan man och kvinna får sin belysning. Belysning — må vara, men dock är det något gåtlikt öfver det hela. Fredrika Bremer kände ofta den nyckfulla tröttheten hos en kvinna, som föraktfullt betraktade, hvad hon själf vunnit. Ofta nog tror man ej på hennes förakt för hennes egen ära, men ofta tror man därpå, och i många fall ser man, att hon ej är nöjd, därför att hon ej kan förstå eller finna sig däri, att hon blott är individ, att hon ej kan få vara med om allt. Säkert är, att hon ej blir lycklig af denna ära, som dock tyckes vara stor nog<noinclude> <references/></noinclude> 4qj4i4tstqttok0vxfaxy2f2xqyg231 104 205936 601095 2025-07-03T14:02:56Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 601095 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />38</noinclude>för att tillfredsställa. Hon talar ibland om romanförfattarskapet som något nedsättande, hon vill ej vara med på att blott fördrifva »gäspsjukan». Hon hade också, säger hon, »en hare i hjärtgropen». Det var emot ett deltagande med mänskligheten i stort sedt och på ett intensivare sätt hon alltid trådde. Hur allvarsamt hon själf vill vara praktiskt och stort själfförsakande, äfven ''sedan'' hon är omgifven af ryktets bullersamhet, skall man kanske ha svårt att tro. Hon vill på fullt allvar en tid bli sjuksköterska. De kommentarier pressen skall bestå, de orsaker, den skall uppfinna, är hvad som oändligt plågar henne, och så får den planen förfalla. Men »haren i hjärtgropen» stannar kvar — detta är hennes intellektuela tvifvel, hennes sökande efter en fast ståndpunkt, som i brefväxlingen med Böklin klarast ger sig tillkänna. Hon är nöjd och lycklig, när hon finner hans stöd. Hvilka uttryck af denna förnöjsamhet! Man skulle tro, han vore Moses’ staf, som frambringar vatten ur klippan! Här ser man henne som en ödmjuk sanningens lycksökerska, en guldgräfverska, som blott visste ett, att guldet fanns, och att den, som sökte bäst, han fann mest. Den oro, som alltjämt bringar henne i nya förhållanden och ut på upptäcktsresor efter andliga fynd och som alltid gör henne njutningsrikt delaktig af de nya vännernas andliga skatter, förbinder sig just med den tro på guldets förhandenvaro och på harmonien, som var hennes käraste tanke och gör henne så afundsvärd. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> a66wqgx6h3pttesp6y82lphc0xmro1s 104 205937 601096 2025-07-03T17:48:36Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 601096 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>Jag anhöll därför hos Lovén att få arbeta på hans avdelning och biträda med utläggning och bestämning av samlingar. Härtill gav han genast sitt bifall, dock under förklaring, att museets finanser ej tilläto någon kontant ersättning. Efter någon tid anmodade han mig att ur förråden framtaga, utlägga och etikettera alla arktiska amfipoder samt skicka dem till Köpenhamn för bearbetning och beskrivning av den framstående danska carcinologen H. J. Hansen, som anhållit att få låna dem. Arbetet härmed medförde en ganska omfattande brevväxling med Hansen och tog flera månader i anspråk, under vilka jag var i livlig beröring med Lovén. Den närmare bekantskap, jag nu gjorde med honom och som fortsattes under de följande åren, har efterlämnat minnen med rikt innehåll. Sven Lovén var säkerligen en av Sveriges förnämsta vetenskapsmän — enligt min åsikt den förnämsta — under senare hälften av 1800-talet och tillika en synnerligen underhållande person. Med mångsidig lärdom, särskildt i de naturvetenskapliga ämnena, men även i de klassiska och moderna språken och andra humaniora, förenade han musikalisk och konstnärlig begåvning, var snabbtänkt och kvick, vältalare — jag erinrar mig särskildt hans storslagna och djuptänkta anförande vid det skandinaviska naturforskarmötets öppnande år 1880 — och god stilist. Han åtnjöt stort anseende inom den vetenskapliga världen och hade bland andra utmärkelser rönt den stora hedern att före själva Darwin och i tävlan med honom bekläda en av de åtta för utlänningar avsedda medlemsplatserna i franska vetenskapsakademien. Även i yttre hänseende var han imponerande, och med sitt vackra, fint skurna<noinclude> <references/> {{c|20}}</noinclude> 08sf40xv0rdxdftvlinxclryqawk3bm 104 205938 601097 2025-07-03T18:05:00Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 601097 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>huvud, den genialiska blicken och den högresta, fastän nu på ålderdomen böjda gestalten en ovanligt fängslande och tilltalande företeelse. I det personliga umgänget var han enkel, rättfram och vänlig, men kunde också vara stridbar och skarp i repliken. <noinclude>{{Illustration|fil=Vid sjuttio år 1924.djvu|sid=37}}</noinclude> Vid riksmuseum och vetenskapsakademien intog han en dominerande ställning, vilket ej vill säga litet, ty de bägge med varandra intimt sammanhörande institutionerna voro då, liksom förut och jag antar ännu i dag, en tummelplats: för stridiga åsikter och intriger — ett för övrigt ganska förklarligt förhållande i en krets eller ett samfund med så många olika viljor och så många framstående och originella individer. Om åtskilliga bland de sistnämnda fick jag under tillvaron i riksmuseum tillfälle att göra iakttagelser. Redan då jag hos Nordenskiöld höll på med utredningen av Vegasamlingarna gjorde jag sålunda bekantskap med akademiens bibliotekarie Johan August Ahlstrand, och sedan var jag ofta i beröring med honom och förvärvade hans vänskap. Därtill bidrog utan<noinclude> <references/> {{c|21}}</noinclude> 89gmn9cwe7psm52rczlrlyt2ww3a4kz 104 205939 601098 2025-07-03T18:12:23Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 601098 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>tvivel att jag var mycket punktlig som låntagare och aktsam om de böcker och avhandlingar, jag fick låna från akademiens bibliotek. I dessa hänseenden var Ahlstrand mycket fordrande, och jag har aldrig kunnat föreställa mig att någon kunde vara så ovettig, som han var på de låntagare, vilka brusto i ordentlighet. I själva verket var det mycket lustigt att bevittna Ahlstrands vredesutbrott mot sådana syndare. Den lille mannen — han var ovanligt småväxt — formligen exploderade, och det ordsvall, med otrevliga invektiv, som flödade ur hans mun, verkade ytterst komiskt. Hade man däremot tur att stå väl hos honom, var han mycket älskvärd och berättade roliga historier, ofta med ganska grovkornigt innehåll. Biblioteket var på den tiden egentligen öppet endast på onsdagar och lördagar kl. 12—3 e. m., men med Ahlstrands goda minne kunde man få komma dit även på andra dagar och tider. Vanligen fann man honom då i en utstyrsel, som var ganska originell, nämligen orakad, iklädd solkig nattskjorta, gamla pantalonger, sliten bonjour och kippande tofflor. Med otrolig rörlighet kom han kilande från något av de inre rummen i den låga entresolvåningen, där biblioteket var inrymdt och där han även bodde. Med sina mångsidiga kunskaper och sitt underbart goda minne, var Ahlstrand ovanligt lämpad för biblioteksmannens värv. Innan han kom till Vetenskapsakademien, var han vice k. bibliotekarie i K. B. Där kom han i konflikt eller på spänd fot med Klemming, och som han var stark både i fiendskap och vänskap bevarade han sin antipati så länge K. var i livet. Däremot underhöll han vänskapliga förbindelser med K:s systrar, två<noinclude> <references/> {{c|22}}</noinclude> 2kv4trkvejy51nukervwwcgd02mn86p 104 205940 601099 2025-07-03T18:14:09Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 601099 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>mycket högväxta fruntimmer. Trion väckte också stort uppseende, då den visade sig på promenad eller på k. operan, där man rätt ofta fick se den på fjärde raden — lille Ahlstrand med sitt lustiga huvud knappt uppstickande över logekanten mellan sina två resliga beundrarinnor. Ahlstrand var mycket god vän med Lovén, och det var både intressant och roligt att åhöra de tvås samtal och diskussioner, då den lille mannen, såsom ofta inträffade, kom ner i Lovéns rum och pratade bort en stund. Stundom fick då den unge zoologen sitta emellan för de pigga gubbarnas ibland ganska närgångna, men i allmänhet godmodiga anmärkningar om nutidens ungdom, den allmänna okunnigheten, världens flärd och fåfänglighet m. m. Även med flertalet av de övriga invånarna i fyrkanten tror jag att Ahlstrand stod på god fot, men mellan honom och Nordenskiöld fann jag, att det emellanåt var klent beställdt med sämjan. Bägge voro impulsiva och häftiga naturer och Nordenskiölds något tankspridda sätt vis à vis boklån och bokvård kunde sätta Ahlstrand i eld och lågor. Antagligen var det därför, som den förre, när vi skulle ge oss i väg till Grönland, använde mig som mellanhand för att få vad han i bokväg önskade medföra. Då jag till Ahlstrand framförde ärendet, blev han topprasande och utbrast: »Kommer aldrig i fråga! Det där känner jag till, han låter böckerna skvalpa i saltvattnet eller ligga i spygatten. Det blir inte av!» Sedan jag lovat att taga hand om och ansvara för det rekvirerade, gav han dock med sig, och därmed var saken klar för den gången. Knappt hade vi emel-<noinclude> <references/> {{c|23}}</noinclude> e64v0f5vn0cl1ut8ta43mx71x2953ut 104 205941 601100 2025-07-03T18:45:14Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 601100 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>lertid kommit hem på hösten och expeditionsutrustningen och samlingarna hamnat på Nordenskiölds laboratorium, förrän Ahlstrand kom nedrusande. Med biträde av Nordenskiölds assistent Gustaf Lindström hade jag just börjat uppackningen, och Ahlstrand störtade sig på huvudet i den öppnade boklåren och begynte gräva i och plocka upp innehållet. Då blev Nordenskiöld arg och ropade: »Vad f—n har du här att göra! Ut med dig genast!» Och så följde en kalabalik, som slutade med att bägge kämparna brusto i skratt och att Ahlstrand avlägsnade sig med hela famnen full av bokpackor. [[File:Johan August Ahlstrand Klemming.jpg|miniatyr|vänster|{{c|J. A. AHLSTRAND}}]] Några dagar efteråt brast ett nytt oväder löst på Nordenskiölds laboratorium, men då var det icke Ahlstrand utan professor Gustaf Lindström, den försynte och fridsamme intendenten för den paleontologiska avdelningen, som gav anledningen. Vid mitt första sammanträffande efter expeditionens hemkomst med Lindström, som var livligt intresserad för färdens zoologiska resultat, hade jag omtalat, hur jag från de stora havsdjupen utanför Grönlands östra kust bland<noinclude> <references/> {{c|24}}</noinclude> qlchu4284teyc5jp4bk467ivvi36zhq 104 205942 601101 2025-07-03T18:56:53Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 601101 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>annat hade lyckats erhålla ett par exemplar av en antagligen dittills okänd art av cirripedsläktet ''Scalpellum''. Sedan Lindström erfarit, att jag var sysselsatt med samlingarnas uppackning, kom han ner och bad att få taga fyndet i betraktande. Följden blev ungefär samma scen som den nyss omtalade med Ahlstrand, men sedan Lindström gått, vände sig Nordenskiölds vrede mot mig. Han förbjöd mig strängeligen att låta någon vem det vara månde och i all synnerhet intendenterna vid museet blanda sig i uppackningen, »ty», sade han, »de äro tjuvar allesammans». Jag fann sålunda, att även han var angripen av den misstänksamhet, som ej lär vara ovanlig hos museimän och som några år förut sades på ett särdeles drastiskt sätt ha illustrerats av Lovén och hans klassiska kollega Nils Petter Angelin, Lindströms föregångare. Det berättades, att dessa två misstrodde varandra till den grad, ett de satte hänglås för dörrarna, när de lämnade sina respektive avdelningar. [[File:Adolf Erik Nils Nordenskiold, ante 1901 - Accademia delle Scienze di Torino 0101 B.jpg|miniatyr|{{c|ADOLF ERIK NORDENSKIÖLD}}]] Nordenskiölds vredesutbrott voro emellertid få och snart övergående. Han hördes visserligen ofta brumma och kunde lätt brusa upp, om något gick honom<noinclude> <references/> {{c|25}}</noinclude> aqphw79mz29cr4rrrw321hc52j0k9nd 104 205943 601102 2025-07-03T18:58:39Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 601102 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>emot, men i allmänhet var han glad, förnöjd och vänlig, och med sin mångårige medhjälpare och assistent Lindström kom han väl överens, trots ibland rätt heta sammanstötningar. Det hade för övrigt varit svårt att ej leva i fred med Lindström, ty någon mer plikttrogen tjänsteman än han kunde man knappast finna. Ungkarl och enstöring tillbragte han år ut och år in många timmar dagligen på laboratoriet sysslande med mineralanalyser och andra kemiska undersökningar. Den tid, som därefter blev över, ägnade han, särskildt på äldre dagar, åt samlande av brev och andra minnen av Berzelius. Det var också han, som nedlade det mesta arbetet för och hade hedern av tillkomsten av Vetenskapsakademiens rika och intressanta Berzeliusmuseum. Av Nordenskiöld blev jag omfattad med stor välvilja, och sedan jag under Grönlandsfärden lärt känna honom närmare, hyste jag för honom stor både tillgivenhet och beundran. Jag var ofta gäst i hans hem och tillbragte många lärorika timmar i hans stora bibliotek, där han gärna visade de dyrbara och sällsynta geografiska verk och isynnerhet kartor och sjökort, som han lyckats förvärva. Sedan han avslutat polarfärderna, som skänkt honom själv världsrykte och spridt glans över Sverige, intresserade han sig huvudsakligen för kartografiens historia, varom också hans präktiga i tryck föreliggande arbeten bära vittne, och i likhet med många andra, som fått en vurm eller ett älsklingsämne, talade han mest om kartor eller som han med sin finska brytning sade »kårtor». Det var stundom svårt att följa med i hans föredrag, ty han var en fantasirik man och gav sig ofta in på hypoteser, som<noinclude> <references/> {{c|26}}</noinclude> 31vbghfsegxxh8grscocqfh2d5qk9g6 104 205944 601103 2025-07-03T19:01:04Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 601103 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>kanske ej alltid hade stöd eller fingo bekräftelse i verkligheten. I denna benägenhet låg hans vetenskapliga svaghet, men jag tror även en god del av hans styrka. Utan den hade han säkerligen ej vunnit flera av sina expeditioners lysande resultat och ej heller ägt den genialitet, som i lycklig förening med energi och praktisk förmåga skapade hans storhet. Bland riksmusei övriga intendenter och med dem likställda personer på 1880-talet, med vilka jag kom i beröring, vill jag först nämna akademiens sekreterare professor D. G. Lindhagen. Honom såg jag ofta hos Lovén och hade även äran att ett par gånger vara gäst i hans hem. Till det yttre en lärd man av den gamla, nu mera försvunna typen, med s. k. fadermördare samt lädergaloscher och paraply även i solskensväder, åtnjöt han anseende som skicklig astronom och hade innan han återbördades till fosterlandet varit anställd vid det berömda observatoriet i Pulkowa. Efter att under åtskilliga år ha som chef verkat vid Stockholms observatorium, utnämndes han 1866 till sekreterare vid akademien. Genom sitt habila väsen och sina vidsträckta vetenskapliga förbindelser torde han ha passat bra för befattningen. Intendenten vid vertebratavdelningen, professor Fredrik Adam Smitt var en ganska korpulent och robust man, med ett utseende, som, för att citera Dickens i hans förträffliga karaktäristik av mr Grimwig, »did not look particularly benevolent». I överensstämmelse härmed var han ej lätt att göra till lags. Förmodligen var det därför, som både Lovén och Nordenskiöld ibland använde mig som mellanhand, när de hade något ärende till Smitt. Denne emottog mig vanligen med en<noinclude> <references/> {{c|27}}</noinclude> 9ujmetd8r22o5s8we8ymfvwnvp80yi4 104 205945 601104 2025-07-03T19:02:46Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 601104 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>blandning av ohövlighet och ironisk artighet. Härtill kunde han dock ha anledning. Efter hemkomsten från Grönland hade jag nämligen föreslagit Nordenskiöld och fått hans tillstånd till att sända de under expeditionen erhållna djuphavsfiskarna till professor Wilhelm Lilljeborg i stället för till Smitt. Anledningen härtill var den, att jag var övertygad om, att min gamle vän i Uppsala, vilken långt in i sena ålderdomen ådagalade det största intresse för sin vetenskap, skulle sätta stort värde på de visserligen fåtaliga men intressanta ''Cottus''-, ''Liparis''- och ''Lycodes''-arter, som med stora svårigheter halats upp från djupregionerna mellan Grönland och Island, medan Smitt vid samtal om dem visat sig föga intresserad. Han ansåg sig emellertid förbigången, och jag föll i onåd. På något intresse från Smitt för mina planer för fortsatta forskningsfärder kunde jag sålunda icke räkna, men det kunde också göra detsamma. När jag i slutet av 1887 för Lovén framlade förslaget till en expedition till Bermudasöarna med syfte att studera djurlivet på korallreven och göra samlingar för Riksmuseum, lovade han nämligen att bestrida en stor del av kostnaderna för utrustningen, och sedan Nordenskiöld fått del av planen, bidrog han icke blott kraftigt till att min ansökan hos Svenska sällskapet för antropologi och geografi om erhållande av Vegastipendiet för år 1888 beviljades utan även till att jag av stiftelsen Lars Hiertas minne erhöll ett avsevärdt anslag. Jag bör tillägga, att jag har anledning antaga att Erik Dahlgren, som var sekreterare hos nyssnämnda sällskap, väsentligt bidrog till stipendieansökningens gynnsamma utgång. Emellertid togo förberedelserna för färden<noinclude> <references/> {{c|28}}</noinclude> l7n6p3ql08ww5n5h31n2j1ig8ppmqtn 104 205946 601105 2025-07-03T19:07:03Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 601105 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude>{| style="margin:auto; padding:2em;" |- | style="padding:.1em; border: 1px solid black;"|[[Fil:H. Ibsen (Lindgren 1900 p. 145).jpg|ramlös|centrerad|stående=1.0]] |- | style="font-size:small; text-align:center;"|{{sc|Henrik Ibsen}} |} {{Tomrad}}<noinclude> <references/> {{huvud|{{m|''Skalder och Tänkare''}}||{{m|10}}}}</noinclude> 12q7w824opupe3k3hjwugfrxkf3ecas 104 205947 601106 2025-07-03T19:11:36Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 601106 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude> {| style="margin:auto;" |- | [[File:W. Shakespeare (Lindgren 1900 p. 177).jpg|ramlös|centrerad|stående=1.0]] |- | style="font-size:small; text-align:center;"|{{sc|William Shakespeare}} |} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> cs7iqg60735aflk92ivt8taysp9cfj6 601108 601106 2025-07-03T19:12:54Z PWidergren 11678 601108 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude> {| style="margin:auto;" |- | [[File:W. Shakespeare (Lindgren 1900 p. 177).jpg|ramlös|centrerad|stående=1.0]] |- | style="font-size:small; text-align:center;"|{{sc|William Shakespeare}} |} {{Tomrad}}<noinclude> <references/> {{huvud|{{m|''Skalder och Tänkare''}}||{{m|12}}}}</noinclude> 59ekurgw0o5xymlbm877i4154yg2j1c 104 205948 601107 2025-07-03T19:12:00Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 601107 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>längre tid i anspråk, än jag beräknat, och den anträddes därföre först år 1889. Om dess förlopp och resultat skall jag lämna några meddelanden i ett följande kapitel. {{c|★}} Medan jag sålunda delade min verksamhet mellan K. Biblioteket och Riksmuseum och i bägge gjorde minnesvärda bekantskaper, samlade jag även på andra håll intryck, erfarenheter och minnen, som nu på ålderdomen intaga en framskjuten plats bland mitt livs behållning. Jag umgicks i ganska vida kretsar och kom i beröring med många framstående och märkliga människor. Fyrtio år ha sedan dess förflutit, 1880-talet, »Sturm- und Drangperioden», ses nu i en annan dager än under sitt förlopp och utvecklingen har gått med stormsteg, särskildt beträffande Stockholm. Några erinringar från lokala och personhistoriska synpunkter kunna måhända därför påräkna intresse. En av centralhärdarna för det intellektuella livet var då liksom ännu i dag Idun, det av Harald Wieselgren och några hans vänner och meningsfränder år 1862 bildade sällskapet. Efter Grönlandsexpeditionens hemkomst var jag med som gäst vid den välkomstfest, som sällskapet gav för Nordenskiöld och hans följeslagare. År 1886, några veckor efter min anställning i K. Biblioteket, blev jag medlem, på förslag av Nordenskiöld, och hade sålunda framgångsrikt genomgått den skärseld, som föregick nämndens beslut. Det gladde mig att ha befunnits vara värdig, ty medlemskapet ansågs som en heder och det fordrades blott en svart kula, d. v. s. en nejröst, från de väljande för att ej<noinclude> <references/> {{c|29}}</noinclude> diqzwye33yeg691zb2fy93p9ox7detv 104 205949 601109 2025-07-03T19:13:16Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 601109 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>komma i åtnjutande därav. Tacksamheten för kallelsen och trevnaden i sällskapet gjorde mig också, för att använda Wieselgrens beteckning, till en »trogen och pålitlig Idunes». Under några år bevistade jag träget sammankomsterna och svek sällan vid nachspielen, som pågingo långt in på dygnets småtimmar under H. W:s speciella ledning och vanligen med tjugo à trettio av de trognaste och pålitligaste som deltagare. Stundom erfor jag också äran att tack vare bekantskapen med Nordenskiöld och Wieselgren få vara med i deras kotteri, vilket var det förnämsta och det mest uppmärksammade. Där gjorde jag eller förnyade och befäste bekantskapen med C. F. Wærn, Hans Hildebrand, Axel Key, Oscar Montelius, Hjalmar Stolpe, Hugo Gyldén och Karl Sidenbladh och solade mig således i spetsarnas glans. Det var en redan i yttre hänseende intressant samling: Wærn med sin lutande figur och sitt semitiska utseende erinrande om Disraëli, Hildebrand med sin kämpagestalt, Montelius och Stolpe, ståtliga och blonda, påminnande om nordiska vikingar, Gyldén med sin stora näsa lik något troll i sitt finska hemlands sagor, Key, ofta med rödlätt skäggstubb och halsduksknuten bak i nacken likgiltig för livets bagateller, men städse redo att impulsiv och livlig förfäkta dess intellektuella krav och intressen. Med Hildebrand hade jag redan under mina pojkår gjort bekantskap, då han som nygift var en av hyresgästerna i min fars hus. Under studenttiden hade jag en mellantermin förmånen att i statens historiska museum under hans ledning genomgå en kurs i nordisk arkeologi, och sedan vi i Idun förnyat bekantskapen, träf-<noinclude> <references/> {{c|30}}</noinclude> 27ebq07azicz3en5snqyznrp7a07qbf 104 205950 601110 2025-07-03T19:17:13Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 601110 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude>{| style="margin:auto; padding:2em;" |- | style="padding:.1em; border: 1px solid black;"|[[Fil:T. Carlyle (Lindgren 1900 p. 209).jpg|ramlös|centrerad|stående=1.0]] |- | style="font-size:small; text-align:center;"|THOMAS CARLYLE |} {{Tomrad}}<noinclude> <references/> {{huvud|{{m|''Skalder och Tänkare''}}||{{m|14}}}}</noinclude> 5hj9bpevses3jtfklzfeecj1qdsiqsr 104 205951 601111 2025-07-03T19:24:20Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 601111 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>fades vi ofta där och i antropologiskt-geografiska sällskapet. Han omfattade mig då, liksom senare och när jag som journalist hade anledningar att uppsöka honom, med stor vänlighet. Han var en kraftnatur och jag tror en av de lärdaste män, vårt land haft att uppvisa. Hans arbetsförmåga var underbar. Ofta sågs han tillhopa med Wieselgren och dockmästaren Werner eller andra goda vänner sitta på Anglais eller Östermalmskällaren ända till dess de efter midnatt stängdes, och ändå tog han efter hemkomsten i tu med sitt arbete och förblev vid skrivbordet, till dess dagen grydde, ja ofta längre. Fram emot klockan 11 kom han emellertid regelbundet till historiska museet. Nattarbetet, det ringa måttet sömn och vila, de många anspråk, som ställdes på honom som talare och dekorationsfigur vid offentliga banketter och andra tillställningar, inverkade ej på hans järnhälsa, och i Idun tillhörde han de allra trognaste och pålitligaste, näst H. W. den som mest nitiskt och representativt handhade ungdomsgudinnans kult. <noinclude>{{Illustration|fil=Vid sjuttio år 1924.djvu|sid=47}}</noinclude> {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{c|31}}</noinclude> 373mbh6juothrotd1oyi4xbq3o2jg3f 104 205952 601112 2025-07-03T19:29:58Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 601112 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>[[File:Oscar Montelius by Emerik Stenberg, Ord&Bild1913.jpg|miniatyr|vänster|{{c|{{Större|OSCAR MONTELIUS}}}}<br />{{c|PORTRÄTT AV E. STENBERG}}]] Montelius och Stolpe voro däri hans framgångsrika medtävlare. Bägge voro utpräglade nattfåglar och trots sina allvarliga sysselsättningar ingalunda främmande för uppsluppna påhitt. Som exempel härpå vill jag berätta en episod i samband med Iduns sommarsammankomst på Lidingöbro värdshus något av de sista åren i slutet av 1880-talet. Som vanligt vid dessa i allmänhet mycket trevliga och livligt besökta tillställningar, som voro förbundna med kägelspel och andra friluftsförströelser, återvände deltagarna med tre ångslupar på olika tider till staden. Med den sista, som gick vid 3-tiden på morgonen, följde de riktiga nattsvärmarna med Wieselgren i spetsen. Vid ifrågavarande tillfälle voro de ett tjugotal. När vi anlände till Nybrohamnen, begåvo sig de flesta till sina hem; men H. W. ville inte skiljas, utan frågade »vart ska vi nu ta vägen?» Jag föreslog då att de skulle komma med hem till mig, om de lovade att ej vara alltför livade och bullersamma, och så tågade en liten trupp, bestående av H. W., Montelius, Stolpe och doktor Johan Leffler med mig i spetsen till mitt ide vid Linnégatan. Där bjöd jag<noinclude> <references/> {{c|32}}</noinclude> 2ksx0iu0ymdjo8qjaafjt233zokxulw 104 205953 601113 2025-07-03T19:34:01Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 601113 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>dem på ett par flaskor rhenskt vin och samkvämet pågick till framåt sextiden, då trumvirvlarna från kasernerna i närheten och kogubbarnas skrammel med mjölkflaskorna i i granngårdarna äntligen manade till uppbrott. Montelius och Stolpe hade emellertid tillbragt en stund inne i min sängkammare, som jag trodde i lagliga ärenden; men då jag skulle krypa till kojs för att efter kalaset få ett par timmars vila, kom jag blott ner till knäna och fann, att de hade passat på och bäddat »påse» och till och med förstärkt sitt verk med säkerhetsnålar. Det var just inga vänliga tankar, som jag ägnade dem, när jag trött och sömnig måste bädda om i sängen. [[File:Hjalmar Stolpe half-body portrait.jpg|miniatyr|{{c|HJALMAR STOLPE}}]] Montelius bevarade så länge han levde sitt friska humör, och jag minns, hur jag ännu år 1909 vid den baltiska arkeologkongressen i Stockholm och fornminnesföreningens årsmöte i Visby beundrade hans uthållighet, både kroppsliga och andliga vigör och sunda natur. På resan till Gotland voro vi hyttkamrater, och då vi gingo till vila, fick jag en förbluffande föreställning om hans förmåga att frigöra sig från jordelivets omsorger<noinclude> <references/> {{huvud|<small>3 — ''Forsstrand. Vid 70 år''</small>|33|}}</noinclude> 13ftdk4dom7s2jnb63pmvp6xirvn9uh 104 205954 601114 2025-07-03T19:36:09Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 601114 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>och oro. Han tog nämligen bara av sig rocken, skorna och löskragen, lade sig på bädden och somnade tvärt. Stolpe åter förlorade på äldre dagar det studentikosa lynnet, och det kom en viss bitterhet i hans uppträdande, blandad med resignation. Därtill funnos också giltiga orsaker. Mycket framstående både arkeolog och etnograf, väckte han först uppmärksamhet genom sina för Nordens fornhistoria så betydelsefulla undersökningar på Björkön i Mälaren och blev sedermera den egentlige skaparen av Riksmuseets etnografiska avdelning, som han bland annat riktade med sina under Vanadisexpeditionen hopbragta rikhaltiga och värdefulla samlingar. Liksom Montelius var banbrytare för nya riktningar inom arkeologien, var Stolpe det inom etnografien och etnologien. Trots allt detta fick han i många år gå som amanuens med små inkomster, och först år 1902 vid fyllda sextioett års ålder utnämndes han till professor och ordinarie innehavare av intendentsbefattningen vid nyssnämnda avdelning. Blott ett par år fick han glädja sig åt sin sena befordran, ty han bortrycktes av döden redan den 27 januari 1905. Huvudpersonen i det nu nämnda kotteriet, liksom i hela Idun, var emellertid Wieselgren, sällskapets själ, kan man väl säga, eller spiritus rector, den sammanhållande kraften och den oupphinnelige ledaren av dess förhandlingar och dess samkväm. Detta var ingalunda någon lätt uppgift, ty sällskapet var sammansatt av en mängd olika element och säkerligen också många stridiga viljor; men H. W. hade med sin mångsidiga bildning och sin stora andliga spänstighet en underbar förmåga att samla iduneserna i enighet och trevnad. Gamla allvarsmän som justitierådet Olivecrona, {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{c|34}}</noinclude> 2c2d9zmwgbkxj8d9vzq8mawyhc951y0 104 205955 601115 2025-07-03T19:39:32Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 601115 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>[[File:Anders Zorn En skål i Idun.jpg|miniatyr|center|stående=1.75|{{c|{{Större|EN SKÅL I IDUN}}<br />ETSNING AV ZORN}}]] framstående strateger som general Rappe, skalder, tänkare och hjältar, konstnärer, skådespelare, tonsättare, läkare, vetenskapsmän o. s. v. fylkade sig villigt under hans banér och följde med spänd uppmärksamhet de mästerliga anföranden, med vilka han ledsagade och kritiserade föredragen, liksom med aldrig svikande entusiasm hans skåltal och uppmaningar att verka i intelligensens, vänskapens och livsglädjens tjänst. I dessa hän-<noinclude> <references/> {{c|35}}</noinclude> ap2zbjzxryg8s60vmzuavacycpgmz66 104 205956 601116 2025-07-03T19:40:44Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 601116 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>seenden hade han också många och goda medhjälpare. Föredragen och konstutställningarna i Idun voro så godt som alltid värdefulla och intressanta, de dramatiska föreställningarna med bistånd både av skolade artister och amatörer, bland vilka senare särskildt må erinras om den glade läkaren Alfred Levertin, underhållande och roliga, och ofta strängade skalderna sina lyror Franz Hedberg, Iduns specielle skald, till högstämda kväden, Johan Jolin till skämtsamma dikter och visor och Filip Tammelin i explosiva poetiska utgjutelser, som han av en eller annan anledning ej kunde tillbakahålla och vartill hans känslosamma sångmö med förvånansvärd frikostighet skänkte honom material. Ett av dessa Tammelins uppträdanden bevarar jag i särskild hågkomst. Leo Mechelin, den framstående finske patrioten och politikern, var en afton i slutet av 1880-talet Iduns gäst och blev föremål för mycken uppmärksamhet och storartad hyllning. Finland och finnarna voro vid denna tid föremål för stora och vidsträckta, ännu av Ålandskonflikter, språkfejder o. s. v. orubbade sympatier, vilka nu tolkades av Wieselgren på hans vanliga briljanta och medryckande sätt, och hans framhållande av hedersgästens kamp mot den ryska våldspolitiken rönte det livligaste bifall. Även andra tal höllos, och Mechelin svarade och framförde i några korta och gripande ord sitt tack. Stämningen blev mycket hög, och det var av särskildt intresse att iakttaga Tammelin, som orolig vankade av och an och tydligen beredde sig på att lämna sitt strå till stacken. Plötligen brast det också löst; han rusade fram och tog plats i en av dörröppningarna och deklamerade med många skakningar på huvudet och vibrerande<noinclude> <references/> {{c|36}}</noinclude> 5cemu19kno1yfsratjjwqke4b9p1y6p 104 205957 601117 2025-07-03T20:05:07Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 601117 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />{{huvud||TROSS. FÖRRÅDSBYGGNADER.|353}}</noinclude>flytta lifmunderingarna till mötesplatserna, hvilket skulle åligga soldaterna själfva. Genom kungl. bref af november 1823 bestämdes, att i rotekistorna äfven skulle förvaras kapporna och den personliga utrustningen, hvari ingingo ränsel, dricksflaska och mattornist. Genom dessa förändringar kommo trossbodarna att innehålla endast trossfordonen, de tomma lifmunderingspacklårarna samt underofficerarnas och volontärernas ränselutredning. Bestämmelsen om kappornas och den personliga utrustningens förvarande i rotekistorna synes icke hafva behagat regementets rotehållare. Den blef nämligen öfverklagad af dem, och i skrifvelse af april 1826 biföll kungl. maj:t deras klagan, särskildt på grund »af de locala svårigheter, hvilka i anseende till regementets vidsträckta läge och rotarnes aflägsenhet från Compagniesamlingsplatser och Tråssbodar, särdeles de mot Norge gränsande, skola möta och göra det nästan omöjligt att på 10, 12 och 13 mils afstånd därifrån på obanade wägar kunna utan större besvär och dryg kostnad besörga persedlarnes transport, — — —» Upprepade försök från rotehållarnes sida att få lifmunderingarna återflyttade till trossbodarna lyckades emellertid icke. {{illustration |fil={{ROOTPAGENAME}} |sid={{SUBPAGENAME}} |bildtext={{höger|<small>Fot. af löjtn. J. Nordström.</small>}} {{c|''Äldre manskap.''}} }} Någon egen, gemensam förrådslokal för hela regementet fanns icke, och behofvet af en sådan var väl icke heller stort. Efter beväringsinrättningens tillkomst blef en sådan dock nödvändig. För den första bristens afhjälpande hyrdes i Karlstad ett rådman Frykman tillhörigt magasin, som under kriget 1814 varit af kronan förhyrdt för liknande ändamål. Som denna byggnad var belägen vid en aflägsen gata, befarade regementschefen inbrott, hvarför han såg sig om efter annan lokal. En sådan tyckte han sig hafva funnit på rådhusvinden, och den hade förut i samma ändamål användts af jägarbataljonen. Sedan kon-<noinclude> <references/> {{huvud|''Värmlands reg. historia.''||23}}</noinclude> 7r2guitgesm5j709483u2cdpww2zyn8 104 205958 601118 2025-07-03T20:08:57Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 601118 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />{{huvud|354|BEKLÄDNAD OCH ÖFRIG UTRUSTNING.}}</noinclude>trakt uppgjorts<ref> I hyra för förrådet erlades för år 75 rdr banko, hvilka togos ur regementets enskilda kassa (se [[#s331|sid. 331]]).</ref>, ditflyttades kläderna på hösten 1815, men kort efter inflyttningen föröfvades här inbrottsstöld, hvarvid icke så obetydligt persedlar och materialier tillgrepos. Sedan fönstren blifvit försedda med galler, synes dock tjufvarne blifvit afskräckta från vidare försök. Då regementschefen i februari 1818 ingick till krigskollegium med anhållan om ersättning för under föregående år erlagd hyra för lokalen, framställde han på samma gång behofvet af en tross- och förrådsbod på mötesplatsen. Efter åtskilligt skrifvande godkändes ett af konstbyggmästaren Sandberg uppgjordt förslag till ny förrådsbyggnad. Kommerserådet Norström åtog sig att uppföra densamma för en kostnad af 1,333 rdr 16 sk. banko. I december 1819 besiktigades och godkändes det nya huset, och under januari månad påföljande år öfverflyttades persedlarna dit. Sedan Trossnäs fält blifvit regementets öfningsplats, flyttades förrådsbyggnaden dit och uppfördes småningom nya byggnader, hvarom skall nämnas i sammanhang med själfva platsen. {{illustration |fil={{ROOTPAGENAME}} |sid={{SUBPAGENAME}} |bildtext={{c|''Soldattorp.''}} }} Genom förrådsbyggnadernas ökande och alla persedlars flyttande till dem blefvo trossbodarna obehöfliga. Redan 1885 bragtes på tal frågan om deras försäljning och om kronans öfvertagande af trossens förflyttning, men först 1897 bragtes denna fråga till afgörande med hänsyn till Värmlands regemente. Grums och Kils kompaniers gemensamma trossbod bibehölls, men de öfriga såldes under påföljande år. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> tn353z99yotr02yhjwmcna665ztxm42 104 205959 601119 2025-07-03T21:36:59Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 601119 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" /></noinclude>ifrån Holland, medbringandes <tt>Continuation</tt> aff Hans <tt>Excell.</tt> Feldtm. Herr Linnart Torstensons lycklige <tt>progress</tt>, widh Donawströmen. Den 15. <tt>Maij st. novo</tt> skal den Hollendske Skepsflottan, bestående i 50. Örlighskepp, och besatt medh 6000. Soldater gå på Sundet, och igenomleda sine <tt>Coopvardie</tt> Skep förvthan någon Tollz erleggiande i Sundet. Men på Norge at segla äre alle Hållendare ännu medh Lijffzstraff förbudne. Medh desse Skeppen kom en <tt>Gen.</tt> Staternes Eenspennare som strax reeste til Gesanterne til Calmar. Här ähre och en hoop Skepz <tt>Officerare</tt> ankombne, som til kommande Måndagh begifwa sigh på reesan medh <tt>Ammiralen</tt> Hindrich Geritz til Stockholm. <tt>General</tt> Staterne hafwa fulkomligh <tt>resolverat</tt> sigh til Krijgz emot the Danske, der the icke få the <tt>conditioner</tt> som H. K. Mtz. wår allernådigste Drottning, och the warde dem föresättiandes, tijdhen gifwer nu korteligen altsammans. <h2 align="center" style="border:none">Ett annat ifrån Göteborg den 30. <tt>Apr.</tt></h2> {{Initial|S}}Edhan min sidste Skrifwelse så ähre Ellfwa Norske Skutor hijt vpförde, lastade med Wedh och annan Trälast, sampt några andra Waror där ibland, som hafwa tenkt sigh til Danmark, hwilket nu gifwer sådant anseende at the Norskas Näringh wil här effter så blifwa slutin, Så at Norige faller aff sigh sielff, och skal icke lenge för Hunger skull detta Krijget kunna emot stå, 4. aff wåre Örlighskep gå här vthe i Siön och kryssa. Nije Skep aff den sidste ankombne Flottan ähre här ifrån Seglade för 2. Daghar sedan på Belten och til Stockholm. I dagh är <tt>Vice Ammiralen</tt> Hindrich Geritz medh sine Skepz <tt>Officerare</tt> här ifrån reester och til Stockholm, <h2 align="center" style="border:none">Från Åmoht i Wermeland den 27. <tt>Apr.</tt></h2> {{Initial|F}}Ör några Daghar hafwer Wälb. <tt>Gen. Majoren</tt>, Herr Gustaff Otto Stenbock sendt ett <tt>Partie</tt> til JärpSäter Skantzen med <tt>Ordre</tt> at the samma Skantzen öfwerfalla och <tt>ruinera</tt> skulle, hwilket och så tydeligen <tt>succederat</tt> är, i det at dhe strax i förste <tt>Assauten</tt> samma Skantzen öfwermästrat, och <tt>Guarnisonen</tt> bestående i 40. man nederhugit hafwe, Resten är lupin i Watnet och fördränkt sigh sielff mäst. Aff wåre är ingen Menniskia blifwen, och allenast en Bonde qwetzster, Skantzen är sedhan <tt>ruinerat</tt> och alla Bygningar därinne vpbränt <tt>Lieutenanten</tt> som <tt>Commander</tt>ade i Skantzen, så snart han förnam om wåres Ankompst hafwer satt sigh på Hästen, föregifwandes sigh wele rijdha hastigt effter <tt>succurs</tt>, Män hans Hustru och Barn hafwer han lembnat qwar i Skantzen. {{c|{{st|N.o 19.|100}}}}<noinclude> <references/></noinclude> ho666u9promjqid0wg31tnc68sqf4co 0 205960 601124 2025-07-03T23:24:48Z Bio2935c 11474 Skapade sidan med '{{Titel|[[Post- och Inrikes Tidningar|Ordinari Post Tijdender]]| förra=[[Ordinari Post Tijdender Anno 1645 N.18.|Anno 1645. N.18.]]| undertitel=Anno 1645. N.19. {{em|2}} <i>(7 maj)</i>| nästa=[[Ordinari Post Tijdender Anno 1645 N.20.|Anno 1645. N.20.]]| kommentar=}} <div style="margin: 3em; text-align:justify"> <pages index="Ordinari_Post_Tijdender_Anno_1645_N.19.djvu" from=1 to=4 /> </div> [[Kategori:1640-talets verk]] [[Kategori:Post- och Inrikes Tidningar]]' 601124 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Post- och Inrikes Tidningar|Ordinari Post Tijdender]]| förra=[[Ordinari Post Tijdender Anno 1645 N.18.|Anno 1645. N.18.]]| undertitel=Anno 1645. N.19. {{em|2}} <i>(7 maj)</i>| nästa=[[Ordinari Post Tijdender Anno 1645 N.20.|Anno 1645. N.20.]]| kommentar=}} <div style="margin: 3em; text-align:justify"> <pages index="Ordinari_Post_Tijdender_Anno_1645_N.19.djvu" from=1 to=4 /> </div> [[Kategori:1640-talets verk]] [[Kategori:Post- och Inrikes Tidningar]] c8s9ijq23klkayel5pv0rnjq3jro2lg 104 205961 601130 2025-07-04T00:15:41Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 601130 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{Marginalnot börjar}} {{huvud|<i>Septembr.</i>|❁ ) 36 ( ❁|}}</noinclude><i>Wh.</i> I sanning, intet Fruntimmer kan taga mera del i det allmännas väl; men hon tror det bättre genom någon annan kunna befordras, <i>Cromv.</i> I England är ingen därtill så skickelig som J. <i>Wh.</i> Edar Excellence täckes endast erinra sig mitt lefnadssätt, min okunnighet i språken, samt lilla erfarenhet i saker af denna beskaffenhet. <i>Cromv.</i> Jag har mig Edar upfostran, Edra resor, Edar färdighet i språken bekant, och har J genom erfarenhet i sådana saker förskaffat Eder skickelighet til detta verf. J känner Religionen och vårt allmänna så väl som någon, och kan svara för både; och är jag säker, at ingen häruti bättre kan tjena det allmänna än J. Jag beder därföre på det högsta, at J härutinnan må upfylla min önskan, och hoppas det J vil hafva något afseende på min begäran. Försäkrar däremot, at J aldrig skall hafva någon orsak at ångra det. <i>Wh.</i> Jag är färdig, My Lord, at på alt sätt ådaga lägga min vördnad för Eder. Jag erkänner Edar ynnest, och anser mig sjelf såsom en Ämbetsman under Edra ordres, samt Eder all lydnad skyldig. Men Edar Excellence torde gunstigast lära öfvertala sig, at ej befalla min tjenst i en sak, hvaruti jag ej är skicke-<noinclude> {{huvud|||lig}} <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> 934ikiyd7yj0dze7lb4qapwk2oy02o3 104 205962 601131 2025-07-04T04:24:02Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 601131 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{Marginalnot börjar}} {{huvud||❁ ) 37 ( ❁|<i>Septembr.</i>}}</noinclude>lig at tjena Eder, och därföre anhåller jag ödmjukast, at vid denna heders post ej komma i vidare åtanka. <i>Cromv.</i> För Edar skickelighet svarar jag, och vet ingen så skickelig därtil som J. Skulle J afslå vår begäran, som jag icke förmodar, så lider det allmänna, Edar egen välfärd och Protestanternes interesse, därigenom. J kan omöjeligen afslå min begäran, som är alla vältänktas önskan. De äro glade at en man med Edar capacitet får <i>Danske</i> och <i>Holländske</i> affairerne om hand, och skulle J nu afsäga Eder dem, blifva alle missnögde; men jag hoppas J upfyller min åstundan, och åtager Eder denna commission; och är jag säker at hvarken J, eller Edar slägt, framdeles skall önska det vara ogjordt. <i>Wh.</i> My Lord! när man ej är närvarande, är man snart glömd. Ehuru Edar Excellence är billig och ädelmodig, så torde dock hända, när mer betydande affairer sysslosätta Eder, at de, i hvilkas händer ansökningar lemnas, mer öma för en som lider under deras ögon, än för en frånvarande, om hvars behof de ej så mycker bekymra sig. <i>Cromv.</i> Jag åtager mig, at med besynnerlig omtanka och ömhet handtera alt som rörer Eder, och laga så, at hvarken penningar eller annat skall fattas. J skall blif-<noinclude> {{huvud||C 3|va}} <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> g789475xihtibvwqtw7wehmz3poqen4 104 205963 601132 2025-07-04T05:19:42Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 601132 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{Marginalnot börjar}} {{huvud|<i>Septembr.</i>|❁ ) 38 ( ❁|}}</noinclude>va så hederligt utrustad, som en Ambassadeur någonsin blifvit ifrån <i>England</i>, och jag för min del blifver Eder oändeligt förbunden, om J lemnar Edart bifall, och lofvar vara Eder så nära, som Edart skinn är til Edart kött. Under Edart vistande utrikes skall ej något brista, som kan bidraga til at öka Edart anseende, hvarken eqvipager, penningar eller Svite m. m. Jag lofvar Eder, My Lord, at intet skall fela, och det skall blifva min sak, at alt blifver i ordning. Parlamentet och Conseilen, så väl som jag sjelf, anse med tacksamhet Edart bifall, och alt folk, i synnerhet den bättre delen af Nationen, skall därmed vara mycket nögd. Jag beder därföre åter på det högsta, at My Lord må emottaga detta hedrande förtroende. Så snart {{sc|Whitelocke}} såg hvad fullt allvar {{sc|Cromvell}} hade med saken, at han ej var nögd, så framt han icke emottoge detta anbud, och at han för ingen del ville ändra sitt beslut; fann utom dess, det han ej kunde undgå denna beskickning, utan at exponera sig för {{sc|Cromvells}}, Parlamentets och Conseilens afvoghet och hat; så resolverade han omsider at åtaga sig Ambassaden, och snarare underkasta sig betydande faror på resan, än större hema, och sade därpå efter litet betänkande til {{sc|Cromvell}}. {{Tomrad}}<noinclude> {{huvud|||<i>Wh.</i>}} <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> l1wcs47xa3achdu948xydjixe7rsep9 104 205964 601133 2025-07-04T05:32:42Z Lokal Profil 714 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '<poem> På denna ö, mot hvilken Vettern slungar Om hösten vred sitt skum i sats på sats, På denna ö, där medeltidens kungar Ha hållit hof och tornat borgpalats, I juliqvälln blott blida melodier Med lätta vindar gå kring prestens bo — Pianot hörs, och Fridas fantasier Ge pilgrimssinnet efterlängtad ro. </poem> [[Fil:Toner och sägner (af Wirsén) (page 49 crop).jpg|frameless|center|60px]]' 601133 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Lokal Profil" />{{huvud||45|}}</noinclude><poem> På denna ö, mot hvilken Vettern slungar Om hösten vred sitt skum i sats på sats, På denna ö, där medeltidens kungar Ha hållit hof och tornat borgpalats, I juliqvälln blott blida melodier Med lätta vindar gå kring prestens bo — Pianot hörs, och Fridas fantasier Ge pilgrimssinnet efterlängtad ro. </poem> [[Fil:Toner och sägner (af Wirsén) (page 49 crop).jpg|frameless|center|60px]]<noinclude> <references/></noinclude> rb5an18otucc6dirk7o4drr1x9p3uu6 104 205965 601134 2025-07-04T05:34:02Z Lokal Profil 714 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '<poem> Hvilen här, I fosterländska sinnen, Ljuft i leende aftonstund! Här en fristad är för folkets minnen Midt i grönskande Djurgårdslund. Du, som känt vid dagens granna flärd dig led, Här har folkets visa hem och folkets sed! Klart som himlen i källans våg Sig speglar här den gammalsvenska håg. </poem> [[Fil:Toner och sägner (af Wirsén) (page 132 crop).jpg|frameless|center|60px]]' 601134 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Lokal Profil" />{{huvud||52|}}</noinclude><poem> Hvilen här, I fosterländska sinnen, Ljuft i leende aftonstund! Här en fristad är för folkets minnen Midt i grönskande Djurgårdslund. Du, som känt vid dagens granna flärd dig led, Här har folkets visa hem och folkets sed! Klart som himlen i källans våg Sig speglar här den gammalsvenska håg. </poem> [[Fil:Toner och sägner (af Wirsén) (page 132 crop).jpg|frameless|center|60px]]<noinclude> <references/></noinclude> cmc69670t8jk29zcvfykdeef34mej7y 104 205966 601135 2025-07-04T05:35:17Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 601135 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{Marginalnot börjar}} {{huvud||❁ ) 39 ( ❁|<i>Septembr.</i>}}</noinclude><i>Wh.</i> Jag märker Edar Excellence är oföränderlig i sitt beslut, och med fullt allvar åstundar at jag skall åtaga mig denna beskickning, hvartil (oaktadt jag ganska väl känner min egen oskicklighet) Edar Excellence och Conseilen dock behagat anse mig skickelig, såsom den där skulle kunna uträtta något til det allmänna och Protestanternes bästa samt Guds ära, hvilken bör vara hufvud-ändamålet i alla våra förrättningar. I förtröstan at så är, och at yttra min vördnad för Edar Excellence, som i egen hög person behagat ålägga mig detta, och Conseilen, som enhälligt utvalt mig, samt för at visa huru litet sjelfkär jag är, och huru mycket värde jag sätter på Edar Excellences befallning, som äfven ock, för at å daga lägga huru gerna jag underkastar mina tankar en lyckligare tankegåfva; har jag resolverat lägga å sido alla de betänkligheter, som hustru, barn, vänner, egendom och faror förorsakat, och at samtycka til Edar Excellences åstundan samt Conseilens beslut, genom det jag åtager mig denna svåra och farliga förrättning. Jag gör mig försäkrad om Edar Excellences ynnest och ömhet, hvars befallning ålagt mig detta ärende, och hoppas at sådane anstalter göras, så väl nu som i min frånvaro, hvilke äro Nationen, Edar Excellence, sjelfva ärendet och den därtil utsedda, värdige. {{Tomrad}}<noinclude> {{huvud||C 4|<i>Cromv.</i>}} <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> hzuxcyz67a1x7pvf6nd3pzg5gzfthk3 104 205967 601137 2025-07-04T10:08:32Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 601137 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|39}}</noinclude>Men Böklin var nu en gång guldmakaren, den som afskilde slagget från guldet. Att skapelsen har en andemening, det tror hon sig bestämdt veta; o, att hon blott kunde tyda den! Hennes något naiva beundran för Böklin har också sin första grund däri, att han verkligen ger henne svar på alla frågor. Han tror just som hon: hvad kan tviflet annat vara än blott ett öfvergångsstadium, antingen en andens frestelse att ''för''tvifla, eller en andens pröfning, ett dess mandomsprof att kämpa sig fram, vinna ljus öfver skuggorna, öfver skuggorna, som naturligtvis måste fly för ljuset. Hos Fredrika Bremer och hennes manlige rådgifvare framträder här ett af mänsklighetens äktaste barndomsdrag, dess segerrika förtröstan på förhand, som tror utan att se, som vet så visst, att det förlofvade landet ligger bortom ökenvandringens möda och tvifvelsjukans hägringar. Hvad henne vidkommer kunde man frestas att med användande af hennes bibliska terminologi säga, att det är som om Gud Fader själf, liksom i gamla dagar, i vissa högtidsstunder tagit henne med sig upp på förklaringsberget och visat henne, att mänsk- lighetens Kanaan ligger vid synranden — men ack, hur otydligt! Som bevis härför kunna åberopas både »Syskonlif» och »Hertha», bägge ideala framtidsdrömmar. Innerst tror hon därför ej på några olösliga konflikter. All ofrid måste besegras. Med en nästan tröttsam ihärdighet återkommer hon under<noinclude> <references/></noinclude> plpv68cpaairbfk6dd1nl6d5no8wlez 104 205968 601138 2025-07-04T10:13:06Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 601138 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />40</noinclude>ungdomsbekantskapen med Böklin till frågan om djursjälen. Hvad menas med denna? Hur kan det förlikas med skapelsens plan af rättvisa, att djuret får träla och att det får misshandlas utan förmåga af motstånd. Och därtill det allra värsta: dess belöning för utståndna mödor blir ingen, om det icke har att vänta någon uppståndelse i ett annat lif. Hon kände sig på en gång olycklig och förvånad däröfver, att hon ej kan finna ett svar, och är frestad att misströsta om en lösning för problemet. Skulle det verkligen i skapelsen ej finnas en ''harmonia prestabilita!'' Nej, vik hädan, satanas! Och ännu på ålderdomen släpper hon ej samma tanke, ty hon talar om »min djupa sympatis fordringar på alla lidande väsens (äfven naturväsens) slutliga förklaring och lycksalivhet.» Kanske man stundom, ej utan rätt, är böjd att dra på munnen, när man läser de länga, mycket långa bref, som växlas mellan Fredrika och Böklin i dessa och andra mycket hemlighetsfulla frågor, och där han förklarar allt enligt Hegels filosofi så utomordentligt tydligt och klart, att Fredrika Bremer efter hvarje bref blir så glad öfver det nya ljus, hon erhållit, fast hon efter en eller annan vecka med något fördunstad glädje kommer med nya besvärliga invändningar. Så intelligenta som dessa bägge korrespondenter äro, kan man njuta att följa deras meningsutbyte, äfven om man skulle ofta nog ställa sig skeptisk angående deras världsförklaring. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> jt56ied1llhf7nfamh36mgcdii9zibj 104 205969 601139 2025-07-04T10:24:41Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 601139 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|41}}</noinclude>Det finns ett annat ännu starkare intryck, som denna brefväxling på den moderne läsaren efterlämnar, ett till hälften mystiskt. Han tycker sig nämligen skåda in i en barndomsvärld af oskuldsfull tro och oskuldsfullt tvifvel, och den är också en forntidsvärld, snarare dröm än verklighet. Någon gång blir man helt tviflande: Är icke detta understuckna dokument? Hafva verkligen begåfvade människor, stående så nära vår tid, kunnat befatta sig med sådant? Uttrycket kan vara alltför starkt, men det står här som kontrast till den andra sidan af saken, ty äfven nutidsläsaren börjar drömma och tro. Han erfar en känsla af andakt inför själfförglömmelsen gent emot det evigt stora. Här och där, säger han sig, kanske det alltså ännu existerar människor, hvilka bilda en hemlig krets och sysselsätta sig med något annat än spörsmålen: Hvad skola vi äta och dricka och kläda oss med? Alltså kunde man kanske ännu i dag förflyttas i en högre luft än hvardagslifvets och på allvar öfverskåda lifvet som ett de sju rättfärdigas hemvist, för hvilkas skull Sodom slipper att förgås; ännu i dag vore det ej omöjligt, att en kyrka, som vore ett de heligas samfund midt i det moderna Babylon eller åtminstone ett de menlösas, ett de för världsliga intressen ointresserades samfund, verkade i det tysta med frimurarord utan samfundsorganisation, med samfundsanda utan partilösen. Det ligger nästan en tröst i att ha mottagit detta intryck på sidan om de vanliga och alldag-<noinclude> <references/></noinclude> enj6pakc2xc2np3qctg4t25adnwwe14 104 205970 601140 2025-07-04T10:29:44Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 601140 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />42</noinclude>liga, och denna lifsfläkt af hopp och tro tyckes komma hart när från en högre mänsklig värld. Dessa hjärteutgjutelser både förvåna, imponera och väcka nya känslor till lif. Efter vinterns isiga vindar har ni kanske märkt, att också vårfläktarna både förvåna, imponera och väcka nya känslor, fast ni måhända ej tror på dem annat än som på en kort årstids ljufhet. Och nu till dessa bägges personliga förhållanden, hvilka likasom bilda en kommentarie till Fredrika Bremers karakter och som kanske skola bestyrka, hvad här ofvan sagts om hennes lynnesegendomlighet. Fredrika Bremer blir obenägen för äktenskapet, och det var hennes idealt harmoniska anläggning, som kanske gjorde henne obenägen därför. Härtill kom en annan afrådare, det universela hos henne — intresset för alla. — Enligt den allmänt gängse åsigten är det ju allmängiltig lag, att »när den rätte kommer, alla flickgriller få farao, men måhända finns det en och annan prinsessa, som sätter sig själf på glasberget och förblifver där. <div style="margin-left:2em; margin-right:2em; font-size:90%;> »Det var ju då», säger biografiens författarinna, »när hjärtat hos dem båda fullt uppvägde intelligensen, rätt naturligt, att förhållandet och tankeutbytet skulle antaga en halft erotisk karakter.»</div> Med en viss reservation mot påståendet att för ett halft erotiskt förhållande behöfdes, att hjärtat fullt uppvägde intelligensen, må följande ord anföras, som ytterligare klargöra situationen: <div style="margin-left:2em; margin-right:2em; font-size:90%;> Att både Böklin och hon varit djupare berörda af sitt umscesidiga förhållande, än som kan förklaras af en vanlig vän-<noinclude> </div> <references/></noinclude> eyy6o7z6c05b0wkfdrpff4vh5icrvpb 601142 601140 2025-07-04T10:37:51Z PWidergren 11678 601142 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />42</noinclude>liga, och denna lifsfläkt af hopp och tro tyckes komma hart när från en högre mänsklig värld. Dessa hjärteutgjutelser både förvåna, imponera och väcka nya känslor till lif. Efter vinterns isiga vindar har ni kanske märkt, att också vårfläktarna både förvåna, imponera och väcka nya känslor, fast ni måhända ej tror på dem annat än som på en kort årstids ljufhet. Och nu till dessa bägges personliga förhållanden, hvilka likasom bilda en kommentarie till Fredrika Bremers karakter och som kanske skola bestyrka, hvad här ofvan sagts om hennes lynnesegendomlighet. Fredrika Bremer blir obenägen för äktenskapet, och det var hennes idealt harmoniska anläggning, som kanske gjorde henne obenägen därför. Härtill kom en annan afrådare, det universela hos henne — intresset för alla. — Enligt den allmänt gängse åsigten är det ju allmängiltig lag, att »när den rätte kommer, alla flickgriller få farao, men måhända finns det en och annan prinsessa, som sätter sig själf på glasberget och förblifver där. <div style="margin-left:2em; margin-right:2em; font-size:90%;> »Det var ju då», säger biografiens författarinna, »när hjärtat hos dem båda fullt uppvägde intelligensen, rätt naturligt, att förhållandet och tankeutbytet skulle antaga en halft erotisk karakter.»</div> Med en viss reservation mot påståendet att för ett halft erotiskt förhållande behöfdes, att hjärtat fullt uppvägde intelligensen, må följande ord anföras, som ytterligare klargöra situationen: <div style="margin-left:2em; margin-right:2em; font-size:90%;> Att både Böklin och hon varit djupare berörda af sitt ömsesidiga förhållande, än som kan förklaras af en vanlig vän-<noinclude> </div> <references/></noinclude> hp6hrop49xwnq9lf7n95azfaijlh5fy 104 205971 601141 2025-07-04T10:35:38Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 601141 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|43}} <div style="margin-left:2em; margin-right:2em; font-size:90%;></noinclude>skapsförbindelse, det framskymtar på mer än ett ställe i brefväxlingen» (I. 176).</div> Hvad var då orsaken till Fredrika Bremers vägran att knyta äktenskapsbandet? Orsakerna voro många, och det visar sig bland annat, att Fredrika Bremer gång på gång uppfordrar Böklin att ej nedgräfva sitt pund i Kristianstad, och biografen uppgifver, naturligtvis med stöd af hennes afslag, ett skäl härtill, som hennes mångåriga vän troligen ej nedskrifvit utan en viss tvekan men i känslan af sin plikt som sanningskär biograf. När Fredrika Bremer förelade honom detta villkor att ej nedgräfva sig på landet, vågar hennes vän följande förklaring: <div style="margin-left:2em; margin-right:2em; font-size:90%;> »Till en viss grad var nog detta villkor ett utslag af den fåfänga, som från barndomen blifvit inplantad hos Fredrika och som hon ej hade lätt att frigöra sig ifrån. Ännu mera vittnar det dock om hennes beundran för sin vän, hennes tro på hans förmåga och hennes öfvertygelse, att han skulle blifva något stort.»</div> Men det var knappast hvarken det ena eller det andra som fällde utslaget. Första anledningen till hennes obenägenhet för ett ja var enligt min mening rent af en motvilja mot äktenskapet, som blir förklarlig genom den motvilja för konflikter af rent personlig natur, som förut påpekats som ett af hennes väsentliga karaktersmärken. Hon hade icke blott en alltid het intellektuel problemlust för hvarje ny fråga, utan för att tillfredsställa denna kände hon ett evigt vaket intresse för hvarje ny, fängslande person, som uppenbarade sig för<noinclude> <references/></noinclude> bjofdznfbwasrn0d2h875x7w7d4t6za 104 205972 601144 2025-07-04T11:24:58Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 601144 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />44</noinclude>henne, och hur skulle nu denna sällskapsglädje, som var lika stor hos dessa bägge, låta förena sig med en samvaro på tu man hand? En dylik ideal fäktarposition har behof af mer än en enda man eller en enda kvinna bredvid sig. Han och hon hade i detta afseende samma smak för ett tankens vagabondlif, han bland böckerna, hon bland människorna. Stolta lynnen och andliga kraftnaturer bägge, ingendera böjd för att låta sig bortskymmas af den andra. Då kan man lätt gissa, hvad följden blir. Med allt erkännande således åt den förmodligen riktiga anmärkningen om Fredrika Bremers fåfinga som ena driffjädern till hennes uppmaningar till honom att komma till Stockholm, fanns det ej också en annan, mera kvinnlig och mera kvinnligt själfmedveten än fåfingan att se honom hyllad? Var hon en förälskad kvinna och hade hon sett hans föregående tröghet att förminska afståndet dem emellan, var det icke också ett slags prof, hvarpå hon ville ställa honom, nämligen om hans kärlek till henne var större än hans studieglädje, in sällskapandet med böcker och tillfredsställelsen att vara auktoritet i en landsortsstad, där han kände sig hemma och öfverlägsen? Och var det ej till en del missräkningen öfver att profvet slog illa ut, sam föranledde Fredrika Bremer till den afvisande hållning mot honom hon sedermera antog, och till den misstro hon sedermera visar för äktenskapet? {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> flxjdsqsspukyxf7i4m8fhi0qulsveh 104 205973 601145 2025-07-04T11:30:48Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 601145 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|45}}</noinclude>Har man något mera genomgående intresserat sig för biografiskt studium, skall man finna både hos begåfvade kvinnor och begåfvade män en liknande rädsla, när det viktiga ögonblick kommer, som skall förena två människoöden. Den har sin grund i en tillbakadragenhet för den allvarsamma konflikt, den verklighetens pröfvande motsats, som betecknas med orden: ett förbund för lifvet mellan två så olika naturer som den manliga och den kvinnliga. Fredrika Bremer hade alltid älskat ett lif så fritt meddelsamt som gärna var möjligt, och allt, som var en hämsko på hennes andliga behof af församlingsgemenskap med stora andar, hade alltid grämt henne som en af världens värsta inskränkningar. Nu utbildade hon denna frihetskänsla till en teori om äktenskapet, hvilket hon ofta beskrifver som en frihetsförlust, ett hemskt ''något'' af okända och förskräckande möjligheter. Här finna vi då afvigsidan af hennes behof af harmoni, af för mycket teori: rädslan för lifvet och för verklighetens nödvändiga brottningskamp med konflikter. Alldeles riktigt låter oss biografien bakom Klaras ord i »Nina» ana ett subjektivt Fredrika-Bremer-uttalande, ett slags rädsla både för henne själf och för världen, när hon säger: <div style="margin-left:2em; margin-right:2em; font-size:90%;> »Är icke lifvet fullt af oro, af sorgliga tillfälligheter, af lidanden? Vårt eget lif, vår person kan ju lätt bli en källa till lidande för den, vi förenat oss med. Hvilket fält för olyckan, hvilket spelrum för alla slags lidanden är ej med äktenskapet öppnadt!» {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> tld7jqgu7kfpt8ef4rqfey7adleznfk 104 205974 601146 2025-07-04T11:35:48Z Lokal Profil 714 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '<poem> Och Hilda är prisad i skaldernas sång: » Blott den, som vill offra, skall vinna. Du skall öfver svindlande djupen ta språng, Om strålande mål du vill hinna. Att frälsa din andes odödliga väl, Låt kronor i djupet få glida, Och våga ditt lif för att rädda din själ! Spräng öfver, då strömmar gå strida, Och hvila vid kärlekens sida!» </poem> <div style="transform:scaleX(-1)">File:Toner och sägner (af Wirsén) (page 132 crop).jpg|frameless|ce...' 601146 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Lokal Profil" />{{huvud||85|}}</noinclude><poem> Och Hilda är prisad i skaldernas sång: » Blott den, som vill offra, skall vinna. Du skall öfver svindlande djupen ta språng, Om strålande mål du vill hinna. Att frälsa din andes odödliga väl, Låt kronor i djupet få glida, Och våga ditt lif för att rädda din själ! Spräng öfver, då strömmar gå strida, Och hvila vid kärlekens sida!» </poem> <div style="transform:scaleX(-1)">[[File:Toner och sägner (af Wirsén) (page 132 crop).jpg|frameless|center|60px]]</div><noinclude> <references/></noinclude> bwqghxwvuh9nioxps6pbgr24ogud3r9 104 205975 601147 2025-07-04T11:35:52Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 601147 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />46</noinclude>Man vet ju, huru intim den andliga släktskapen hade varit mellan dessa själar, och när Böklin som kyrkoherde hade gift sig, fortsattes detta andliga umgänge med en brefväxling, hvilken lika mycket som förr bar karakteren af en andlig dagbok. Man känner sig böjd att bakom Fredrikas välönskningar öfver hans familjelifs fröjder ana ett visst vemod, kanske en ädel naturs ånger öfver en försammad möjlighet till kärlekslycka. Härvid kunna också vissa biografiens uppgifter slå vatten på kvarnen: dels beskrifningen öfver Böklins fru som en älskvärdt anspråkslös kvinna, men utan de intressen af teoretiserande art, som fyllde hela hans själ, dels uppgiften att Böklin aldrig efter Fredrika Bremers död var den samme som förr. Det blir därför icke äktenskapet utan hemmet, som blir själfva hjärtpunkten i Fredrika Bremers skildringar. Ingen har bättre än hon framställt hvad hemmet är för barnen, den säkra hamnen, värnet mot lifvets frestelser. Det svenska i hennes författarskap ligger framför allt i hennes tro på hemmets makt, i hennes på erfarenhet hvilande öfvertygelse om den underbara uppfostrande verkan af det gemensamhetens lif, som föres i ett svenskt hem. Härigenom gaf hon för hela den bildade världen ett godt på samma gång som ett sant vittnesbörd om en af våra största nationela helgedomar, hemlifvet som en förädlande medelpunkt i vårt lif. Dess vänliga brasa, dess aftoncirklar, dess skämtsamma syskongnabb är någon-<noinclude> <references/></noinclude> nrq4s4de3jt1crdnbw4sqxg0sdteenb 104 205976 601148 2025-07-04T11:43:59Z Lokal Profil 714 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '<poem> »Lägg kors och medaljong i kistan ned! Vid tryck af korsets hjältes helga finger Ren för vår döde vän 1 himlens fred Ett gångjärn rörs, en port på gafvel springer, Filippo re'n Carmela återser Och korset helgd åt bägges möte ger.» </poem> <div style="transform:scaleX(-1)">[[File:Toner och sägner (af Wirsén) (page 132 crop).jpg|frameless|center|60px]]</div>' 601148 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Lokal Profil" />{{huvud||146|}}</noinclude><poem> »Lägg kors och medaljong i kistan ned! Vid tryck af korsets hjältes helga finger Ren för vår döde vän 1 himlens fred Ett gångjärn rörs, en port på gafvel springer, Filippo re'n Carmela återser Och korset helgd åt bägges möte ger.» </poem> <div style="transform:scaleX(-1)">[[File:Toner och sägner (af Wirsén) (page 132 crop).jpg|frameless|center|60px]]</div><noinclude> <references/></noinclude> 6kvc4gnej9ge12yc7tpk1xijkv2s4vq