Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.46.0-wmf.22 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 172505 647690 535590 2026-04-05T10:01:55Z Thuresson 20 /* Validerad */ 647690 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" /></noinclude> {{c|{{större|ILLUSTRATIONER|150}}}} {| |- |width=96.15%|[[19de Århundradet Förra Delen/Inledning#i4|Den stora kometen 1811]] ||align="right"| [[19de Århundradet Förra Delen/Inledning#i4|4]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/1#i11|Titelplansch med Napoleons porträtt]] ||align="right"| [[19de Århundradet Förra Delen/1#i11|11]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/1#i15|Napoleon Bonaparte]] ||align="right"| [[19de Århundradet Förra Delen/1#i15|15]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/1#i17|Porträtt af madame Recamier]] ||align="right"| [[19de Århundradet Förra Delen/1#i17|17]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/1#i30|Lagstiftande kårens palats i Paris]] ||align="right"| [[19de Århundradet Förra Delen/1#i30|30]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/1#i37|Porträttbyst af Pius VII]] ||align="right"| [[19de Århundradet Förra Delen/1#i37|37]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/1#i41|Slaget på Köpenhamns redd den 2 April 1801]] ||align="right"| [[19de Århundradet Förra Delen/1#i41|41]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/1#i47|Triumphbågen på Place de l’etoile i Paris]] ||align="right"| [[19de Århundradet Förra Delen/1#i47|47]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/2#i51|Pantehon i Paris]] ||align="right"| [[19de Århundradet Förra Delen/2#i51|51]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/2#i57|Amiral Nelsons död i slaget vid Trafalgar]] || align="right"|[[19de Århundradet Förra Delen/2#i57|57]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/2#i65|Zar Alexander I:s möte med konung Fredrik Wilhelm III och drottning Luise]] || align="right"|[[19de Århundradet Förra Delen/2#i65|65]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/2#i69|Zar Alexander I]] || align="right"|[[19de Århundradet Förra Delen/2#i69|69]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/2#i73|Slaget vid Austerlitz den 2 December 1805. Efter en tafla af François Gerard]] || align="right"|[[19de Århundradet Förra Delen/2#i73|73]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/2#i81|Napoleon mottager drottning Luise i Tilsit den 6 Juli 1807]] || align="right"|[[19de Århundradet Förra Delen/2#i81|81]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/2#i91|Johan Tobias Sergel]] || align="right"|[[19de Århundradet Förra Delen/2#i91|91]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/2#i97|Björneborgarnes marsch. Efter en tafla af Albert Edelfelt]] || align="right"|[[19de Århundradet Förra Delen/2#i97|97]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/2#i101|Carl Johan Adlercreutz]] || [[19de Århundradet Förra Delen/2#i101|101]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/2#i111|Zaragozas belägring]] || [[19de Århundradet Förra Delen/2#i111|111]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/2#i114|Tallyrand, hertig af Benevent]] || [[19de Århundradet Förra Delen/2#i114|114]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/2#i117|Försvar at ett hus i Tirol år 1809]] || [[19de Århundradet Förra Delen/2#i117|117]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/3#i121|James Nasmyths första ånghammare]] || [[19de Århundradet Förra Delen/3#i121|121]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/3#i132|Chateaubriand]] || [[19de Århundradet Förra Delen/3#i132|132]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/3#i114|Moskau före branden]] || [[19de Århundradet Förra Delen/3#i133|133]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/3#i138|Ludvig van Beethoven]] || [[19de Århundradet Förra Delen/3#i138|138]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/3#i157|F. W. J. von Schelling]] || [[19de Århundradet Förra Delen/3#i157|157]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/3#i161|Elias Fries]] || [[19de Århundradet Förra Delen/3#i161|161]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/3#i164|Alexander von Humboldt]] || [[19de Århundradet Förra Delen/3#i164|164]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/3#i182|Aftonsamqväm med spelparti från århundradets början]] || [[19de Århundradet Förra Delen/3#i182|182]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/3#i191|Johann Gottlieb Fichte]] || [[19de Århundradet Förra Delen/3#i191|191]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/3#i198|Wilhelm von Humboldt]] || [[19de Århundradet Förra Delen/3#i198|198]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/3#i203|George von Döbeln]] || [[19de Århundradet Förra Delen/3#i203|203]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/3#i205|Carl XIII]] || [[19de Århundradet Förra Delen/3#i205|205]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/3#i207|Hans Järta]] || [[19de Århundradet Förra Delen/3#i207|207]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/3#i213|Riksmarskalken Carl Axel von Fersen]] || [[19de Århundradet Förra Delen/3#i213|213]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/3#i221|Den stora arméns chef. Efter L’Allemands Napoleonporträtt]] || [[19de Århundradet Förra Delen/3#i221|221]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/3#i227|Hetman Greve Platov och hans kosacker]] || [[19de Århundradet Förra Delen/3#i227|227]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/3#i230|Napoleon undertecknar sin afsägelseurkund den 11 April 1814]] || [[19de Århundradet Förra Delen/3#i230|230]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/3#i233|Blüchers sammanträffande med Wellington efter slaget vid Waterloo]] || [[19de Århundradet Förra Delen/3#i233|233]] |- |[[19de Århundradet Förra Delen/4#i241|Gioachimo Rossini]] || [[19de Århundradet Förra Delen/4#i241|241]] |}<noinclude> <references/></noinclude> 3924xd8qjjytgjb9uu9246rvjue7et9 104 174569 647691 612293 2026-04-05T10:07:11Z Thuresson 20 Rättelse 647691 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" /></noinclude><span style="visibility:hidden">{{Ankare|i221}}</span> [[File:Den stora Améns Chef. (Dumrath 19 Ärh Bd 1 S 221).jpg|450px|centrerad|Den stora Améns Chef. Porträtt efter L’Allemands Napoleon.]] {{c|DEN STORA ARMÉNS CHEF.<br /> {{Rättelse|porträtt. Efter L’Allemands Napoleon|Efter L’Allemands Napoleonporträtt.}}}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 3afafx6u78w371ymheaw9ay5694ur73 104 175038 647669 536530 2026-04-04T19:53:26Z Thuresson 20 /* Validerad */ 647669 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|302|1815—1830.}}</noinclude>anträffades hans lik. En förordning bestämde, att allt, som kastades upp på stranden, skulle brännas, och häraf begagnade sig Byron till att gifva Shelley en grekisk och hednisk begrafning i full öfverensstämmelse med hans panteistiska världsåskådning. “På bålet ströddes rökelse, vin, salt och olja som i det gamla Hellas.” Lågan steg mot skyn och förtärde liket, men egat nog, förblef hjärtat helt. Askan af “Drottning Mabs” och “Cenciernas” skald nedlades vid foten af Cestuspyramiden i Rom, där Shelley i lifvet funnit det så ljuft att hvila. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|302}}</span> På sina resor sammanträffade Shelley med an annan landsflyktig engelsk skald, den störste af dem alla, allt sedan Shakespeares och Miltons tid, lord Byron, som med sin gigantiska kraft och sin vilda energi, genom sin demoniska uppresning mot allt hvad kyrklig och politisk reaktion hette, skakade andarne på ett sätt, som nådde långt utöfver hans eget lands gränser, ja, till och med verkade starkare i utlandet än i England och icke obetydligt hjälpte till att dämma den strömning, som utgick från den heliga alliansen. Men då han i stolt själfkänsla slog de förnäma engelska klassernas hycklade ''respectability'' i ansiktet och satte sig öfver de traditionella åskådningssätt, som hans landsmän höllo i sådan helgd, krossade han, på samma gång som afgudabilderna, äfven grundvalen för den sedliga ordningen, och för denna svåra skuld måste han plikta; han utstöttes ur sin nation och hela hans inre väsen sönderslets af de smärtsammaste dissonanser. George Noel Gordon, lord Byron, föddes den 22 januari 1788 af en lidelsefull och olycklig moder, som kort förut lämnat en rå och hänsynslös man, för sitt vilda lif bekant under namnet galne Jack Byron, och ett oroligt blod var också det arf den unge Byron erhöll från både faders och moders sida. Stolt och omedgörlig var han af naturen, och den uppfostran han erhöll af sin moder var af den art, att de ömmaste kärleksbetygelser tidt och ofta omväxlade med de våldsammaste vredesutbrott, och förebråelser för hvad hans fader brutit aflöstes af elaka anmärkningar öfver det kroppsliga lyte, som kastade sin skugga öfver Byrons hela lif. “Med utseende af en Apollo hade han nämligen fötter som en satyr,” och stundom kallade han sig själf med bitter humor för klumpfot. Till stoltheten, lidelsen, melankolien och den fantastiska reslust, som framkallades af resebeskrifningar, hvilka voro hans älsklingslektyr, kom en naiv uppriktighet, som var ett utmärkande drag hos den man, hvars trots blott var en af formerna för hans brinnande sanningskärlek. Vid universitetet i Cambridge, där han företrädesvis ägnade sig åt alla slags kroppsöfningar: rida, simma, dyka, boxas, skjuta, spela cricket och dricka, färdigheter, hvilka han satte en ära i att drifva till fullkomlighet, började dandyn uppspira hos honom, och på det gamla förfallna herresätet Newstead Abbey förde han med sina kamrater ett vildt svirarelif, under hvars nattliga dryckeslag till traktens fasa hjärnskålen af en gammal hufvudskalle, som Byron hittat och låtit infatta i silfver, fylld med bourgogne, gick omkring bland de till munkar med tonsur, kors och radband förklädda deltagarne. Ur detta plan- och regellösa lif rycktes Byron af en hvass kritik i ''Edinburgh Review'' af ett häfte dikter, som skalden 1807 utgifvit. För Byron var denna kritik en utmaning, som dödligt sårade hans fåfänga, men därjämte väckte hans stolthet, och svaret på densamma blef en till ytterlighet häftig satir, i hvilken den tjuguårige skalden lät engelska poeter och skotska recensenter springa gatlopp. Återkommen till England från sin<noinclude> <references/></noinclude> 2aya7agu4q38395a1dkxpmdb6wjuvi7 104 175039 647670 536647 2026-04-04T20:17:44Z Thuresson 20 /* Validerad */ 647670 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||LORD BYRON.|303}}</noinclude>första resa till södra Europa, mottogs han af sina kreditorer och hann icke till sin moders sjukläger, innan hon dog. Från sin resa hade han emellertid bland andra dikter medfört de båda första sångerna af ''Childe Harold,'' “Ung Harolds pilgrimsfärd,” hvilka nu trycktes. I februari 1812 höll Byron i öfverhuset, där han såsom peer hade säte och stämma, sitt jungfrutal till fördel för den fattiga arbetarebefolkningen i Nottingham, mot hvilken de strängaste åtgärder föreslagits. Med mycket sundt förstånd visade han sina landsmän, att de för tiondedelen af den summa, med hvilken de satte portugiserna i stånd att föra krig, skulle kunna afhjälpa mycket af den gränslösa nöd, som man nu ville tysta med fängelse och galge. Såväl hans tal som hans första dikter gjorde Byron med ens till en berömd <span style="visibility:hidden">{{Ankare|i303}}</span> [[File:Engraving of Lord-Byron after a painting by William Edward West.jpg|307px|centrerad|Lord Byron]] {{c|''LORD BYRON.''}} man och Londons lejon, för hvars fötter allt, som var vackrast, finast, mest bildadt och mest lysande, låg. Det var just dandyväsendets blomstringstid, då under “beau Brummells” auspicier Londons ''high-life'' utvecklade sig med ett öfverdåd och en lättfärdighet, som påminde om Carl II Stuarts dagar. Bjudningar och baler, teaterbesök, spel och skuldsättning, kärleksäfventyr, förförelser och däraf följande dueller var aristokratiens lifsinnehåll. Byron följde med strömmen. Det var ett lif, uppfylldt af fåfängans triumfer och tomma njutningar, som fick ett provisoriskt slut genom Byrons giftermål med miss Anna Isabella Milbanke, enda barnet till en rik baronet, en “kvinna, som var ett dygdemönster, helt och hållet slafvinna under konvenansen, korrekt och torr, ur stånd till hvarje svag-<noinclude> <references/></noinclude> 2vbpcvrs8yj4ehvrox4smxuw9sn89q9 104 175040 647671 536532 2026-04-04T20:19:58Z Thuresson 20 /* Validerad */ 647671 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|304|1815—1830.}}</noinclude>het och oförmögen att förlåta.” “Det är verkligen högst besynnerligt,” sade Byrons kammartjänare Fletcher; “jag har aldrig känt något fruntimmer, som icke förstått sig på att styra mylord, med undantag af mylady.” Hon trodde, att hennes make var tokig och lät läkare undersöka honom. Alldeles utan skuld var icke heller Byron själf i den olyckliga vändning, hans äktenskap tog. Hans skulder och slöseri vållade penningbekymmer, åtta utmätningar företogos i deras hem, och till och med den äktenskapliga sängen togs i mät. Med sin lilla, endast en månad gamla dotter lämnade slutligen lady Byron det gemensamma hemmet och återvände till sina föräldrar; Byron återsåg hvarken henne eller sitt barn. Nu bröts alldeles stafven öfver Byron, som allmänt betraktades som ett odjur i människohamn. Tidningarna öfveröste honom med smädelser; hans vänner afrådde honom från att besöka teatern och infinna sig i parlamentet af fruktan för att han skulle uthvisslas eller förolämpas. Under en storm af skymford, hån och förebråelser, som på det djupaste sargade hans lidelsefulla och stolta själ, lämnade han för alltid England, uppehöll sig i Venedig, där han hängaf sig åt det vällustiga italienska lifvet och knöt en allmänt känd förbindelse med den unga och vackra grefvinnan Guiccioli, endast för att ådraga sig ännu mera hat och klander. I politiskt hänseende blef han revolutionär, inlät sig med carbonari, och i Ravenna var hans hus de sammansvurnes medelpunkt och arsenal. Då grekernas frihetskrig utbröt, omfattade han deras sak med hela den varma hänförelse, hvaraf han var mäktig, och fann, som vi sett, sin död i Missolonghis pestluft, blott trettiosex år gammal, efter en stormig lefnad, i hvilken hans öfversvallande, lidelsefulla ande icke kunnat finna något lämpligt verksamhetsområde, på hvilket den kunde omsätta sig i handling. Då han for till Grekland, sade han också, att han valt “poesien af brist på bättre, men att om han lefde ännu tio år, skulle världen af honom få se annat än verser.” I sin största dikt “Don Juan” vänder sig Byron mot sitt samhälles hela tillgjordhet och hyckleri, som han obarmhärtigt gisslar. Hyckleriet är emellertid en samfundsmakt, som ingen ostraffadt utmanar, och detta kände Byron själf, då han kallade den allmänna meningen <poem>::::“en allmakt, som vill svepa blott vår jord i mörker, så att endast nycken och slumpen skilja må på ondt och godt och vettet frukta, att i hopens tycken fri tanke varder brott och ljusets glans för mycken;”</poem> och utbrister: <poem>O, gif mig ''fyrti prästers'' kraft, att sjunga ditt lof, o hyckleri, så du blir brun, en hymn så gäll som dygden … på din tunga!”</poem> Åt krafvet på frihet i handling och tanke gaf Byron äfven de eldigaste uttryck under en tid, då furstar, statsmän och präster gjorde allt för att kväfva<noinclude> <references/></noinclude> dzuq2u8feq3kf3v4avnisbwpe9s19p5 104 175041 647672 536539 2026-04-04T20:21:55Z Thuresson 20 /* Validerad */ 647672 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||KOMMUNIKATIONSMEDLENS FÖRBÄTTRANDE.|305}}</noinclude>detsamma. Så manar han exempelvis i sista sången af “Ung Harolds pilgrimsfärd”: <poem>“Men djärft vi grubbla må — en feghet blott är afstå från vår rätt att tänka fritt — den sista, enda tillflykt, som vi fått — Min är du än. — Fast man från födseln smidt vår gudakraft i bojor och den tidt och ofta pinat, spärrat in och motat ifrån det ljus, som sanningen har spridt som om dess glans vår själ med blindhet hotat, det strålar in, när tid och kunskap starren botat.”</poem> Byron var äfven kärlekens skald, och den har han besjungit i alla dess skiftningar och i alla gestalter från den brottsliga kärleken i “Parisina” till den allt uppoffrande, heroiska kärleken, sådan slafvinnan Myrrha i hans sorgespel “Sardanapalus” känner den, och den rena, omedelbara, skära naturkänslan hos Haydée i Don Juan — måhända en af de ljufvaste skapelser något lands och någon tids poesi framställt. Om kärleken säger skalden i sin dikt “Giaouren”: <poem>“Ja, kärlek är en gnista från odödlig flamma, är ett lån från höga himlar, då de syfta att locka hjärtat mer och mer ur hvardagsvärldens trånga klyfta. I bönen vi oss uppåt lyfta, men kärleken drar himmeln ner; han är en skymt af evigheten, som renar hjärtat omedveten, en stråle af Gud faders sken, en gloria kring vår själ allen.”</poem> Så kunde den skald sjunga, om hvilken ''poeta laureatus,'' affällingen Southey, i vacker biblisk stil skref, att han påminde om Moloch och Belial, men i synnerhet om Satan, och mot hvilken han påkallade regeringens ingripande. Detta skedde icke heller förgäfves. Beväpnad med lagens svärd uppträdde lordkansleren Eldon och förbjöd tryckningen af lord Byrons djupsinniga mystär “Kain,” men förgäfves sökte han utestänga de åsikter, känslor och drömmar, som den landsflyktige Byrons dikter i flammande ord upptände hos ett yngre släkte. {{c|{{större|{{*}}|150}}}} <span style="visibility:hidden">{{Ankare|305}}</span> Till det allmänna tänkesättets ombildande och införandet af en ny tid bidrog emellertid äfven den stolta rad af uppfinningar, som utmärkte slutet af förra och början af detta århundrade, och hand i hand med dessa uppfinningar gingo förbättringarna i kommunikationsväsendet; kanaler, vägar och järnbroar byggdes, och, liksom i industrien, skulle äfven i kommunikationsmedlen till lands och sjös ångans användande åstadkomma en fullständig omstörtning. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|306}}</span> Resor voro ännu under de tre första årtiondena af detta århundrade förknippade med icke ringa kostnad, besvär och tidsspillan. Varor måste till lands fraktas med forbönder och utsattes naturligtvis för alla de risker att taga skada, som dåliga vägar, olyckshändelser med vagnar och hjul och körsvennernas vårdslöshet och bristande nykterhet hotade. För passagerares befordran funnos postdiligenserna att tillgå, men förmögnare personer föredrogo likväl att, i synnerhet för en längre resa, förskaffa sig egna vagnar. Den snillrike engelske författaren John<noinclude> <references/></noinclude> 8ovp8gwmi2em74quop5xync7plawcu4 104 175046 647673 536540 2026-04-04T20:28:55Z Thuresson 20 /* Validerad */ 647673 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|306|1815—1830.}}</noinclude>Ruskin, som är en varm loftalare öfver förflutna tider, har lämnat en särdeles målande beskrifning på detta sätt att färdas, som onekligen också erbjöd sina behag. “De stackars moderna slafvar och dårar, som låta släpa sig omkring likt villebråd eller fällda timmerstockar genom de länder, de inbilla sig besöka,” säger han, “ha icke den minsta föreställning om det mångfaldiga nöje och de glada förhoppningar, som voro förbundna med valet och ordnandet af en resvagn i forna dagar. Först de mekaniska frågorna om styrka och lätthet och personers och packnings säkra och lämpliga fördelning och placering; det sluga ordnandet af förrådsrum under sätena, lönlådor under fönstren, osynliga fickor under stoppningen, fria från damm och tillgängliga endast genom dolda springor eller trolska klaffar; kuddarnes fästande, så att de icke kunde glida; hörnens afrundande för den behagligaste hvila; jalusiers och snörens kloka fästande, fönstrens noggranna inpassning, ty därpå berodde i själfva verket hälften af behaget af en resa i vagn, och hela denna lyx’ afpassande efter den person, som skull sitta i vagnen, i det lilla hus, som under en tid af fem eller sex månader i själfva verket skulle bli hans hem; allt detta var redan i och för sig en resa i fantasien med den verkliga resans alla behag, men utan dess obehag … “För en familjevagn af denna solida inrättning med packning och sex eller ännu flera personer behöfdes ovillkorligen fyra hästar, om den skulle komma någon hvart; och ett halft dussin dylika anspann hölls i beredskap vid hvarje posthus … Hästarne voro på alla europeiska reslinjer mer eller mindre lämpliga för sitt ändamål, groft byggda och starka draghästar, oryktade, långsvansade, godmodiga, ihålliga och jämna i sin lunk, mestadels lydiga på blotta tillrop, ty endast för mera tydlighets skull behöfde tyglarne användas; piskan behöfde de aldrig smaka, och denna användes endast för att uttrycka kuskens belåtenhet med sig själf och att gifva mötande vagnar tecken att hålla ur vägen och för invånarne i byar och städer, som passerades under dagens färd, tillkännagifva, att framstående personer hedrade dem med sin förbigående närvaro. Om allting var som sig borde, kördes de fyra hästarne af en postiljon, som red på en af posthästarne; men voro hästarne mycket unga eller ryttaren ovan, red en postiljon äfven på den ena spannhästen. Vanligen var kusken helt ung, enär äldre och starkare karlar kunde nyttigare användas till annat arbete, och hvilken käck ungdom som helst förmådde styra de väl inkörda och godsinta hästarne, hvarjämte han icke tyngde så mycket på deras rygg. Ryttarens halfva tyngd låg i hans stöflar, hvilka ofta medfördes bundna på hvar sin sida af sadeln som två ämbar, och, sedan hästarne voro påselade och förspända, gick postiljonen ut på tistelstången och praktiserade sina fötter och ben i stöflarne. “En knappt mindre officiell prägel än postiljonen var, för en bättre resvagn, kuriren, hvars förnämsta åliggande var att rida i förväg i jämn galopp och beställa hästar vid hvarje posthus, så att dessa stodo påselade i beredskap till ombyte och ingen tid behöfde gå förlorad mellan hållen. Hans högre uppgifter voro att göra upp alla affärer och betala alla räkningar för att bespara familjen onödigt besvär och små obehag, förutom bekymret och svårigheten att tala franska eller andra främmande språk. Dessutom kände han till alla goda värdshus, så att han kunde skrifva och i förväg beställa dem, som bäst passade för<noinclude> <references/></noinclude> skylfxyey0b554i3f7scgitny5yk6px 104 175047 647674 536648 2026-04-04T20:48:51Z Thuresson 20 /* Validerad */ 647674 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||GEORGE OCH ROBERT STEPHENSON.|307}}</noinclude>den familj, han betjänade. Var han en intelligent man och en första klassens kurir, var han äfven väl förtrogen med allt, som kunde vara värdt att se i hvarje stad, och med alla hemliga medel och utvägar, som användes för att få se sådant, som icke plägade visas för hvem som helst. Resehandböcker funnos ännu icke på den tiden, och för den skull gjorde kuriren tjänst som enskild resehandbok och visste, om han förstod sin sak, icke allenast hvad som var att se, utan äfven hvad man själf hälst skulle vilja se; i öfverensstämmelse därmed gaf han också sina anvisningar åt vägvisarne på platsen och ingrep endast såsom en högre makt i de fall, då svårigheter uppstodo och hans mellankomst blef nödvändig med hänsyn till penningar eller uppförande.” <span style="visibility:hidden">{{Ankare|i307}}</span> [[File:Stephensons Lokomotiv The Rocket (Dumrath 19 Årh Bd 1 S 307).jpg|450px|centrerad|Stephensons Lokomotiv “The Rocket.”]] {{c|STEPHENSONS LOKOMOTIV "THE ROCKET.”}} Allt detta skulle emellertid försvinna för uppfinningen af ånglokomotivet och ångfartyget, som från de ofullkomliga försöken under föregående århundraden under det nittonde seklet skulle nå sin största fullkomning, sedan med George Stephensons (1781—1848) verksamhet lokomotivbyggandets framgångsrika period tog sin början. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|309}}</span> Stephenson var son af en kolgrufarbetare och arbetade sig från vanlig maskinist upp till direktör för lord Ravensworths stora kolverk vid Darlington. År 1814 byggde han för koltransporten vid grufvan därstädes {{rättelse|ettt|ett}} lokomotiv, som kunde draga en last af 30 tons med en hastighet af 4 engelska mil i timmen uppför en stigning af 10—12 fot på milen. Ytterligare ett lokomotiv för samma ändamål byggde han 1817, men först 1823 kan man säga, att lokomotiv-järn-<noinclude> <references/></noinclude> mscesplunigcm9k8njn3jjnfnj8tx98 104 175049 647675 536657 2026-04-04T21:26:16Z Thuresson 20 /* Validerad */ 647675 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|308|1815—1830.}}</noinclude>vägens historia börjar, sedan delägarne i Stockton-Darlingtonbanan, som ursprungligen var en vanlig spårvagnsväg, öfvertygat sig om de fördelar, som ett af ånga drifvet lokomotiv måste erbjuda framför hästkrafterna. Det första lokomotiv, som byggdes i Stephensons lokomotivfabrik i Newcastle, blef färdigt till banans öppnande den 27 september 1825. Denna bana var emellertid långt ifrån en järnväg i våra dagars bemärkelse. Trafiken ombesörjdes endast till en del med lokomotiv, och på ställen, där stigningen var stark, drogos vagnarne uppför densamma med tillhjälp af linor och fasta ångmaskiner. Mellan de <span style="visibility:hidden">{{Ankare|i308}}</span> [[File:George Stephenson in Lives of the Engineers.jpg|285px|centrerad|Robert Stephenson]] {{c|{{Rättelse|ROBERT|GEORGE}} STEPHENSON.<br /> Efter en tafla af John Lucas.}} båda ändstationerna gingo endast två gånger om dagen personvagnar, som hade en fatal likhet med menagerivagnar eller nutidens täckta flyttningsvagnar. Två år senare lyckades Stephenson konstruera sitt berömda lokomotiv “The Rocket,” d. v. s. ”Raketen”, hvilken trots all sin blygsamhet ändå till sitt yttre förebådade våra dagars jättemaskiner. På den nyanlagda järnbansträckan Manchester—Liverpool förvärfvade Stephenson sig med detta lokomotiv år 1829 det pris af 500 pund sterling, som parlamentet utsatt för det bästa lokomotiv, som, bland andra uppställda villkor, kunde förbränna sin egen rök och med en egen vikt<noinclude> <references/></noinclude> fb13yu8kckmjl78vit27joiyh1nukpj 104 219396 647660 2026-04-04T12:02:17Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 647660 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|243}}</noinclude>de sammantona med eviga harmonier; — en rastlöst sökande efter evig ro i sferernas harmoni, en platoniserande tänkarinna, en kristen i hjerta och vandel: [[:en:w:Caroline Kirkland|M:rs Caroline Kirkland]], qvick, humoristisk och sarkastisk, men på grund af ett stort hjerta och ett stort förstånd, såsom vi äfven sett det af hennes kostliga bok wa new home in the west:» [[:en:w:Maria Jane McIntosh|Miss Maria Mac-Intosh]], hvilken vi känna af hennes roman »to seem or to be», och hvars hvardagliga lif är hennes skönaste roman. Men det torde man kunna säga äfven om de andra. M:rs {{sp|Sigourney}} har jag redan talat om. M:rs {{sp|L. Hall}}, författarinna till ett större dramatiskt poem »Miriam» känner jag ännu blott till ryktet. Skriftställarinnor samt skaldinnor af andra och tredje ordningen äro här legio. De sjunga, som fåglarne om våren. Der äro en mängd siskor, bofinkar, sparfvar, äfven en och annan trast, med djupa, tankrika toner, sköna fastän få; Men lärkans rika, ihållande sång, nektergalens fulla ingifvelse har jag ännu ej hört hos sångarinnorna här i landet. Och jag vet icke om denna rika artistiska ingifvelse tillhör qvinliga naturer. Jag tror ej i allmänhet mycket om qvinnans förmåga som skapande konstnär. »De oskrifna lyriska poemerna» (»the unwritten lyries», som Emerson sade en gång, då vi talade derom) torde vara hennes egentliga styrka. {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} De unga Lowells ha sorg. Deras yngsta barn, den lilla vackra Rose, har dött. James Lowell underrättade mig nyss derom med några ord. Jag måste<noinclude> <references/></noinclude> fxab7fqdshemukyuya7h924ibi4sf24 104 219397 647661 2026-04-04T12:06:02Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 647661 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />244</noinclude>fara ut till dem. Jag har ej sett dem allt sedan det lilla barnet blef sjukt. {{em|2}}{{större|'''''D. 10 Februari.'''''}} Nu, min lilla Agatha, vill jag ta ögonblicket i vingbenet, och …… {{em|2}}{{större|'''''D. 15 Februari.'''''}} Vingbenet gick af just som jag nappade tag uti det. Ett besök kom, som jag måste emottaga, och sedan .…. ack! huru liten lefnadsnjutning man kommer till under detta jägtade lif, fast det skall vara och väl äfven är hedersamt. Jag ville hvila en dag från att öppna bref med inbjudningar, begäran om autografer, verser, paketer och askar med presenter af böcker och blommor m. m. Jag hinner, eller rättare sagdt jag orkar ofta icke läsa alla bref och biljetter som komma under dagens lopp, och blott tanken att svara på dem ger mig feber; och sedan menniskor, menniskor, menniskor!!! .…. Emellertid tackar jag innerligen Gud och min goda doktor att min hälsa är så mycket bättre, ty det skall sätta mig i stånd att framdeles bättre taga emot en välvilja som jag dock känner tacksamt, och att föra ut mitt fälttåg i landena. Jag kan icke nog tacka Benzon för den trefnad han skänkt mig i Boston, och äfvenså M:r och M:rs King, mitt vänliga värdsfolk, sedan Benzon afrest. Jag har lefvat som en prinsessa hvad beqvämlighet och komforts beträffar. Men jag längtar söderut, längtar till mildare luft, till lif med naturen. Jag längtar också till friare utsigter, till de<noinclude> <references/></noinclude> hxszkumwy00m1rumfts4ntpipfwntdv 647704 647661 2026-04-05T11:56:18Z PWidergren 11678 647704 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />244</noinclude>fara ut till dem. Jag har ej sett dem allt sedan det lilla barnet blef sjukt. {{em|2}}{{större|'''''D. 10 Februari.'''''}} Nu, min lilla Agatha, vill jag ta ögonblicket i vingbenet, och …… {{em|2}}{{större|'''''D. 15 Februari.'''''}} Vingbenet gick af just som jag nappade tag uti det. Ett besök kom, som jag måste emottaga, och sedan .…. ack! huru liten lefnadsnjutning man kommer till under detta jägtade lif, fast det skall vara och väl äfven är hedersamt. Jag ville hvila en dag från att öppna bref med inbjudningar, begäran om autografer, verser, paketer och askar med presenter af böcker och blommor m. m. Jag hinner, eller rättare sagdt jag orkar ofta icke läsa alla bref och biljetter som komma under dagens lopp, och blott tanken att svara på dem ger mig feber; och sedan menniskor, menniskor, menniskor!!! .…. Emellertid tackar jag innerligen Gud och min goda doktor att min hälsa är så mycket bättre, ty det skall sätta mig i stånd att framdeles bättre taga emot en välvilja som jag dock känner tacksamt, och att föra ut mitt fälttåg i landena. Jag kan icke nog tacka Benzon för den trefnad han skänkt mig i Boston, och äfvenså M:r och M:rs King, mitt vänliga värdsfolk, sedan Benzon afrest. Jag har lefvat som en prinsessa hvad beqvämlighet och komforts beträffar. Men jag längtar söderut, längtar till mildare luft, till lif med naturen. Jag längtar också till friare utsigter, till de<noinclude> <references/></noinclude> 31sew2p4mub89tl1vymri2wpv8y7wuk 104 219398 647662 2026-04-04T12:11:48Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 647662 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|245}}</noinclude>omätliga prairies i »the wonclerful west» vid Ohio och Missisippifloderna. Der först, så säger man mig här, skall jag se och förstå det blifvande Amerika. Men så mycket förstår jag af hvad man säger om denna nejds fruktbarhet och rikedom, att — om millennium en gång kommer på jorden, så måste det blifva der, i Missisippidalen, som så ges vara tio gånger större än Nildalen och kunna rymma en befolkning af mer än 250 millioner menniskor! .…. Hvad det skall bli skönt när våren kommer! Här är nu mycket kallt och en hård luft. Nu skall jag, som hastigast, ge dig en liten bulletin öfver den förflutna tidens tilldragelser. Till Cambridge, till unga Lowells reste jag ut, förd af den hederlige professor [[:en:w:Theophilus Parsons (professor)|Parsens]]. Lilla Rose låg svept i sin likkista, vacker ännu, men mycket åldrad; fadren satt vid hennes hufvud och gret som ett barn; Maria gret också, så stilla, så skönt, och jag gret med dem, som du väl kan tro. De älskliga unga makarne kunna gråta utan bitterhet. De äro två, de äro ett i kärlek. De skola luta sig till hvarandra och hvila. Men båda äro mycket ömsinta, så att sorgen griper dem djupt. Maria berättade mig, att lilla Mabel (hon är tre år gammal) hade på morgonen tidigt kommit till hennes säng och sagt: »är du ensam nu mamma? (lilla Rose låg alltid förut i moderns säng) skall jag trösta dig?!» — Till middag var jag hos professor Parsens, men var bedröfvad, mådde ej bra, var ej aimabel, och nästan tvingade mig ifrån aftonsällskapet och att få fara hem. Visste folk huru jag känner detta nervösa illamående, skulle de förlåta en<noinclude> <references/></noinclude> l7dzj5uvsk6cfzv64a6isr18s6zzcz4 104 219399 647663 2026-04-04T12:15:40Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 647663 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />246</noinclude>skenbar ovänlighet, som icke ligger i min vilja eller i mitt hjerta. Om aftonen hvilade jag mig vid den unga Vicars melodiska läsning. En dag fördes jag bort på besök till Lowells ryktbara manufaktur, af en ung hygglig landsman, Herr Wachenfelt, bosatt der sedan flera år. Jag hade velat skjuta upp färden, ty det var så kallt och jag mådde icke bra; men man hade bjudit fremmande på mig, ställt till kalas, och jag måste resa. Och jag ångrade det icke. I den stjernklara, snökalla aftonen hade jag en herrlig syn från höjden af »Drewcott hill» af Lowellska manufakturerna, som lågo i en halfcirkel lysande med tusentals ljus, likt trollslott på den snötäckta jorden. Och sedan att tänka, att veta, att dessa ljus icke voro irrbloss, icke blott sken och grannlåt, utan att de voro verkliga symboler af ett friskt och hoppfullt lif hos de personer, hvilkas arbete de upplyste; — att veta, att i hvarje hjerta inom dessa arbetspalatser brann ett litet klart ljus, belysande en framtid af trefnad och välstånd, som kom närmare med hvar dag, med hvar vändning af spinnmachinernas hjul! .…. I sanning, ljusen här buro sken för sak, och jag såg på denna illumination med ett nöje, som lät mig känna vinternatten varm. Sednare skakade jag vänligen händer med en hel mängd folk uti stort sällskap, och sällskapade tills sent på natten. Dagen derpå besökte jag manufakturerna, och såg »the young ladies» vid deras arbete och deras middagspisning, såg deras »boarding»-hus, sofrum o. s. v. Allt var komfortabelt och bra, såsom vi hört det beskrifvas. Blott anmärkte jag, att några af »the young<noinclude> <references/></noinclude> lxj5ejf3as98nvkhbm4uxhgnjfevt8e 104 219400 647664 2026-04-04T12:19:08Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 647664 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|247}}</noinclude>ladies» voro omkring femtio år; och några inom fabriken mindre väl klädda, andra åter alltför smågrannt. Mest frapperade mig förhållandet emellan menniskan och machinerna. Så t. ex. såg jag unga flickor stå hvar och en emellan fyra ifrigt arbetande spinnstolar; de gingo dem emellan, sågo om, vakade öfver och vårdade dem, ungefär som en mor vårdar och pysslar om sina barn. Machinerna bli allt mera lydiga barn under intelligensens modersöga. Processionen af »the Operatives» två och två, i shawlar, hattar och gröna slöjor, då de gingo att äta middag, såg bra och hederlig ut. Och middagen som jag såg vid ett par bord (de äta vid små bord 5 à 6 tillsammans) tycktes god och hederlig också. Jag anmärkte fläsk och potatis samt tårtor med fruktfyllning. Flera unga fruntimmer af bildningscirkeln vid Lowell föreställdes mig, bland dem några utmärkt vackra. I täckvagn på den knarrande snön (det var 17 grader kallt denna dag) for jag sedan med mitt sällskap att bese staden och dess omgifningar. Läget år skönt vid den friska brusande »Merrimac»- floden (»det skrattande vattnet»), och utsigterna från stadens höjder, ända till de hvita bergen i NewHampshire, som höja sina snöiga hjessor högt öfver alla andra synliga berg, äro stora och präktiga. Staden, anlagd för några och trettio år sedan af James Lowells farfars broder, har växt på denna tid från en folkmängd af några hundra personer till trettiotusen, och husen ha växt i förhållande. Man lägger mycken vigt på de arbetande flickornas goda karakter, när de antagas vid fabrikerna, och deras uppförande under den tid de stadna vid dem. En och annan enlevering hörde jag<noinclude> <references/></noinclude> 9xrgec0hiw5eatof8i70q1q1dumm0eq 104 219401 647665 2026-04-04T12:26:04Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 647665 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />248</noinclude>talas om. Men arbetslifvet är mäktigare här än romanlifvet; — ehuru det nog lefver i de unga flickornas hjertan och hjernor; (och det vore illa om det vore annorlunda). De flitiga och skickliga kunna förtjena 6 à 8 dollars i veckan; men ingen får mindre än tre. Och så mycket kostar deras »boarding» i veckan. Så sades det mig. De flesta lägga ihop penningar och kunna lemna fabrikerna om några år och företaga mindre besvärligt arbete. Om aftonen återvände jag på jernväg till Boston, åtföljd af den hygglige Wachenfelt, som syntes vara mycket afhållen af Lowellsboarne. En sak förlorade jag genom mitt besök vid Lowell, som jag är ledsen att ha gått miste om, och det var M:rs Kembles läsning af Macbeth samma afton. Tidningarne hade just i dessa dagar gifvit utförliga berättelser om den juridiska undersökningen af det Parkmanska mordet, och dessa hemska detaljer hade verkat på M:rs Kembles fantasi, (hon erkänner det sjelf) så att den gaf åt hennes läsning af det Shakspeareska dramat en förfärlig verklighet, och åt hexornas nattscener samt åt hela stycket en nästan öfvernaturlig makt. Så hör jag berättas af flera åhörare. Förliden söndag var jag med Miss Sedgewick (som kommit till staden på några dagar) och ett par herrar i sjömans-kyrkan, för att höra den ryktbare sjömanspredikanten [[:en:w:Edward Thompson Taylor|Father Taylor]]. Han är ett verkligt snille, och förtjuste mig. Hvilken värma och hvilken originalitet, hvilken rikedom i nya vändningar, i poetisk målning! Han bör sannerligen kunna uppväcka andeligen döda. En gång, just som han omtalade den onda och lastfulla mannen och hans tillstånd, afbröt han sig<noinclude> <references/></noinclude> ggebkzc8i14qb2ujyxabfs7bhru7zza 104 219402 647666 2026-04-04T12:31:16Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 647666 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />249</noinclude>och begynte beskrifva en vårmorgon på landet, nejdens skönhet, lugnet, doften, daggen på gräs och löf, solens uppgång; — och så återgick han till den onde mannen och ställde honom framför denna natur-herrlighet; — men »den olycklige! Han kan ej njuta den!» En annan gång, så berättade man mig, kom han i sin kyrka med ett uttryck af djupt betryck, med nedböjdt hufvud, och utan att som vanligt se till höger och venster (nb. han måste gå igenom kyrkan för att komma till predikstolen) och, såsom han brukade, nicka vänligt åt sina vänner och bekanta. Och alla undrade hvad som kom vid Father Taylor. Han uppsteg på predikstolen och der nedböjde han sig, såsom i djupaste bedröfvelse utropande: »Herren förbarme sig öfver oss, ty ''vi'' äro ''en enka!''» Och han visade på en likkista, som han låtit ställa nedanföre predikstolen på gängen. En af sjömännen i församlingen hade nyss dött, och lemnade enka och flera små barn utan alla medel till försörjning. Father Taylor gjorde sig och församlingen nu till ett med enkan, och beskref så deras sorg och tillstånd, sorgliga utsigter m. m., att församlingen, efter predikan, uppstod som en man och bragte enkan gåfvor, hvilka på en gång lyftade henne ur nöden. I sanning, våra ur koncept läsande och kallt moraliserande prester borde af Father Taylor lära huru man skall röra och hänföra själar. Efter predikan föreställdes jag Father Taylor och hans hyggliga hustru, en varmhjertad natur liksom han. Gubben (han är omkring 60 år) har ett i hög grad lifligt och uttrycksfullt ansigte, fullt af djupa fåror. På våra tacksägelser för hans föredrag svarade han: »Ah, det är slut,<noinclude> <references/></noinclude> adcivzj7ydn9w9lw459u6h2s7l6962t 104 219403 647667 2026-04-04T14:55:01Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 647667 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|310|<small>JOHAN NORDLANDER.</small>|}}</noinclude>kulle funnits stenfot till ett multnadt hus jämte kringspridda lämningar efter människoben, hvilket antyder, att här äfven varit begrafningsplats». — Oftast förekommer detta ord i sammansättning med subst. by, ett uttryck, som begagnas äfven i Helsingelagen, där det talas om att bo »<i>i fornum by</i>». Det äldsta af dessa namn är ''Fanbyn'' i Sunne, Jämtland, vid Storsjön, endast genom en by skild från kyrkan; '''Fornbyen''' 1565, '''Fornoby''' 1348. {{em|2}}'''Fanbyn''' 1567 ett ödesgods i Marby, Jämtland, '''Fforneby''' 1478.<br> {{em|2}}''Fanbyn'' i Sundsjö s:n, Jämtland, '''Farenndhbyenn''' 1611, '''Förnebyn''' 1567, '''Fornbyen''' 1565.<br> {{em|2}}''Fanbyn'' i Rödöns s:n, Jämtland, vid Storsjön, '''Fanbyn''' 1567, '''Fannebyen''' 1565.<br> {{em|2}}''Fanby'' i Helgums s:n, Ångermanland, '''Fvnby''' och '''Fanbynn''' 1569, '''Fforneby''' 1535; uttalas ''Fomby,'' jfr Hanebo > Hambo.<br> {{em|2}}''Fanby'' i Sollefteå, Ångermanland, '''Ffanby''' 1542; uttales ''Fåmby.''<br> {{em|2}}''Fanby, V.'' och ''Ö.,'' i Anundsjö s:n, '''Ffanby''' 1535.<br> {{em|2}}''Fanby'' i Grunsunda s:n, Ångermanland, '''Ffanby''' 1535.<br> {{em|2}}''Fanbyn'' i Stöde s:n, Medelpad, '''Fforneby''' 1535.<br> {{em|2}}''Fornby'' i Arbrå, Helsingland, '''Fforneby''' 1543. Andra sammansättningar med detta ord äro ''Förnebo'' i Järfsö s:n, Helsingland, '''Ffornabo''' 1545, 46. '''Fförneboda''' 1543, '''Faneby''' 1535. — ''Forsta,'' by i Lockne s:n vid kyrkan, '''Forsta''' 1565, men 1418 (Olaff i) '''Fornastadum.''' — ''Fanskog'' (äfven skrifvet ''Fantskog'') i Skogs s:n, Ångermanland, '''Fanskog''' 1569, '''Fansko''' 1547. — ''Fanhus,'' den nämnda byn i Herjedalen, skrifves 1565 '''Fanus,''' 1611 '''Fannhus''' med endast en åbo. Uttalet är ''Fɵ́nnes.'' Detta är tydligen ett ''Forn-hus,'' d. v. s. en befästning från den norska tiden. Ett godt stycke nedanför, äfvenledes vid Ljusnan, omkring 5 mil in i Helsingland från den forna riksgränsen, har man helt säkert haft en svensk befästning i n. v. byn ''Skyte'' vid en i Ljusnan utfallande å, <b>Skytte beck</b> 1559, <b>Skytz bech</b> 1573. Grundordet är väl stundom ''hus,'' t. ex. <b>Sketha husett</b> 1557, men detta betyder här endast ålehus. Detta ställe ligger i Färila; närmaste socken nedanför har i <i>Kårböle skans</i> ett säkert minne af forna befästningar. — När man i Torsåkers s:n, Ångermanland, finner byn ''Fanom,'' '''Fanum''' 1547, '''Fanim''' 1542 kunde man ock tänka på ett ursprungligt ''Forn-hem.'' I Nätra s:n, likaledes i Ångermanland, finnes en by ''Förnätra,'' som skrifves '''Förnätra''' 156, '''Fanäter''' 1550, '''Ffanäter''' 1542; bestämningsordet är tydligen adj. forn, grundordet åter föreligger i<noinclude> <references/></noinclude> lu5oqn0nwcu1smb2u1v5ad3jw0nsjsu 104 219404 647668 2026-04-04T14:57:03Z Gottfried Multe 11434 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'sockennamnet (de) Netru 1314, (in) Netro 1316. Vidare nämnes Forna- bergh 1350 i ett gränslokmuent frau N. V. Jämtland, Fornönn 1568, en själagrand i Torneå. Forunöönn 1566, samt Fornöö grund 1568, likaledes ett själafiske. i Luleå sn, af hvilka det förra tro- ligen motsvarar n. v. Furuön och let senare Furuholmen. Några ortnamu börja emellertid med Fär- ntan att hafva något med den föregående flocken att skafla. Vi förflytta oss först till Frösön...' 647668 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>NÅGRA NORRLÄNDSKA ORTNAMNS ETYMOLOGI.</small>|311}}</noinclude>sockennamnet (de) Netru 1314, (in) Netro 1316. Vidare nämnes Forna- bergh 1350 i ett gränslokmuent frau N. V. Jämtland, Fornönn 1568, en själagrand i Torneå. Forunöönn 1566, samt Fornöö grund 1568, likaledes ett själafiske. i Luleå sn, af hvilka det förra tro- ligen motsvarar n. v. Furuön och let senare Furuholmen. Några ortnamu börja emellertid med Fär- ntan att hafva något med den föregående flocken att skafla. Vi förflytta oss först till Frösön i Jämtland. På öns södra sida ligger byn Kungsgården. Denna består, enligt de förut åberopade anteckningarna af F. Bar- una, af de forna gårdarna Förberg och Västaniker. Af dessa innefattade den förra Kungsgårdsmarken och trakten omkring gamla skansen, den senare äter ägorna västanför skansen eller de n. v. Kungsgårdsåkrarua. Hurn den gård, som med tiden fätt namnet Förberg, kom under kronan, nämnes i ett permebref af 1345. En man. n. v. Nichnlas Halsteinsson, hade slagit ihjäl en annan och lämnade därför till konungen bl. a. halfva gården Mielleim (un Mjälle, gränsande till kungsgården), hvilken låg jämsides med den jord, som konungen där ägde förut, hvarjämte dråparens hustru af sitt gods gaf shalfven ytragarden firir Berghi, och äfven den andra. som hon genast köpte af Olafwe Vesten Akrs, livadan hon till för- soning för maunens brott kunde till konungen lämma allen saman ytra garden firir Borghi. Efter detta nämnes denna gård ofta. Ar 1:47 talas om stämmor firir Berghe, året därpå (i) sezstawie firir Borgho 2 gauger; eller ock heter det, att detta var gjordt firir Berghi, t. ex. 1351; Aetnm Forbergh 1863. I bref af 1405 heter det mothz wikwane Forberghe, hvarvid utgifvarne af så väl det norska som svenska diplomatariet onödigtvis framför ort- namuet satt ett: [a]. Afven en annan jämtländsk by med detta namu förekommer, nämligen Förberg i Kefsunds s:n. Gårdarna i byn ligga mellan Refsundssjön och ett högt berg, som ligger öfver dem. Namnet, hvars uttal är, skrefs Forbärgh 1611, men blott Bärg 1565. Med dessa samanställes slutligen bynamnet Offer- berg i Undersviks s:n i Helsingland. Ännu 1631 skrefs hyn helt enkelt Bärgh, men 1543 Fförberg, delvis hörande till Berbo skiöl, det är: bergsboarnes sköld. Ar 1510 erlades böter för ett blodvite af iogan fforberg i denna socken. I fogderäkenskaperna för år 1542 upptages bredvid hvarandra: per larsson fürberg och iogan (Johan) i dinpuik. Detta för är tydligen prep. (nedan-)''för;''<noinclude> <references/> {{sidfot|||<small>21</small>}}</noinclude> f8dq52mu0w8dakfx4igfya98im9ascq 647677 647668 2026-04-05T08:13:59Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ Uttalsanvisning rad 8 underifrån saknas. 647677 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>NÅGRA NORRLÄNDSKA ORTNAMNS ETYMOLOGI.</small>|311}}</noinclude>sockennamnet (de) '''Netru''' 1314, (in) '''Nætro''' 1316. Vidare nämnes '''Fornabergh''' 1350 i ett gränsdokument från N. V. Jämtland, '''Fornönn''' 1568, en själagrund i Torneå, '''Fornnöönn''' 1566, samt '''Fornöö grund''' 1568, likaledes ett själafiske, i Luleå s:n, af hvilka det förra troligen motsvarar n. v. Furuön och det senare Furuholmen. Några ortnamn börja emellertid med ''För-'' utan att hafva något med den föregående flocken att skaffa. Vi förflytta oss först till Frösön i Jämtland. På öns södra sida ligger byn Kungsgården. Denna består, enligt de förut åberopade anteckningarna af F. Burman, af de forna gårdarna ''Förberg'' och ''Västanåker.'' Af dessa innefattade den förra Kungsgårdsmarken och trakten omkring gamla skansen, den senare åter ägorna västanför skansen eller de n. v. Kungsgårdsåkrarna. Huru den gård, som med tiden fått namnet Förberg, kom under kronan, nämnes i ett permebref af 1345. En man, n. v. Nichulas Halsteinsson, hade slagit ihjäl en annan och lämnade därför till konungen bl. a. halfva gården '''Mielleim''' (nu ''Mjälle,'' gränsande till kungsgården), hvilken låg jämsides med den jord, som konungen där ägde förut, hvarjämte dråparens hustru af sitt gods gaf »halfven ytragarden firir '''Berghi'''», och äfven den andra, som hon genast köpte af Olafwe '''Vesten Akrs,''' hvadan hon till försoning för mannens brott kunde till konungen lämna »allen saman ytra garden firir '''Berghi'''». Efter detta nämnes denna gård ofta. År 1347 talas om stämmor »firir '''Berghe'''», året därpå (i) »sezstawnne firir '''Berghe'''» 2 gånger; eller ock heter det, att detta var gjordt firir '''Berghi,''' t. ex. 1351; Actum '''Forbergh''' 1363. I bref af 1405 heter det »i mothz wikwnne '''Forbærghe,'''» hvarvid utgifvarne af så väl det norska som svenska diplomatariet onödigtvis framför ortnamnet satt ett: [a]. — Äfven en annan jämtländsk by med detta namn förekommer, nämligen ''Förberg'' i Refsunds s:n. Gårdarna i byn ligga mellan Refsundssjön och ett högt berg, som ligger öfver dem. Namnet, hvars uttal är, -- , skrefs '''Forbärgh''' 1611, men blott '''Bärg''' 1565. — Med dessa samanställes slutligen bynamnet ''Offerberg'' i Undersviks s:n i Helsingland. Ännu 1631 skrefs byn helt enkelt '''Bärgh,''' men 1543 '''Fförberg,''' delvis hörande till '''Berbo''' skiöl, det är: ''bergsboarnes'' sköld. År 1540 erlades böter för ett blodvite af '''iogan fförberg''' i denna socken. I fogderäkenskaperna för år 1542 upptages bredvid hvarandra: per larsson förberg och iogan (= Johan) i diupuik. Detta ''för-'' är tydligen prep. (nedan-)''för;''<noinclude> <references/> {{sidfot|||<small>21</small>}}</noinclude> iljzpmvux8re8mc4pt9dc47qa99eb2q 104 219405 647676 2026-04-04T22:30:33Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 647676 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||❁ ) {{m|〇|80}} ( ❁|}}</noinclude>förskiute til församblingenes nödtorft, styrkio och wälstånd, såsom enkannerligen til kyrkior, Scholar och {{ant|<i>hospitaler</i>;}} ej owilligare wi til thessa, än wåre loflige förfäder thet giorde til odygdiga Munk- och Nunnekloster. Eftersette wi thenna wår Christeliga skyldighet; så skola the döma oss in för honom, som befalt oss gifwa och loffwat rik wedergellning. {{ant|<i>Conf. Matt. 12: 41, 42. Luc. 6: 38. Gal. 6: 9, 10.</i>}} §. {{ant|VII.}} Härnäst kan man af thenna sambling finna, huru wilfarande och förförisk, samt tillika, huru swår och förderfwelig then {{ant|<i>Catholi</i>}}ske {{ant|<i>religionen</i>}} warit hafwer i wårt fädernesland för öfwerhet och vndersåtare. Man wil nu icke tala om the {{ant|<i>Catholi</i>}}ska Biskopar, {{ant|<i>Prælater</i>}} och andra lärare, eller theras {{ant|<i>principer</i>,}} läro- och grundsatser, som, efter thet Romerska eller Påwiska Hoffwets förnämsta afsicht, syftade på thet werldsliga Regementets och konungaweldets förswagande och vnderkufwande. All theras dichtan och trachtan, råd och anslag gick therpå vt, at Konungar, förstar och all öfwerhet skulle efter hand och med tiden blifwa lagd vnder then Romerska {{ant|Antichristi}} lydno och tyranni, såsom, förvtan andra, Sal. {{ant|<i>Secretarien</i> Claudius}} Örnhielm, vti sin {{ant|Historiâ Ecclesiasticâ,}} ögonskenligen bewist hafwer. Munkarne siungo med sin {{ant|<i>ton</i>}} samma wi-<noinclude> {{huvud|||so,}} <references/></noinclude> 8ylb5smzz4ualhxfpjbinvaxz0gd4ln 104 219406 647678 2026-04-05T08:40:24Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 647678 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|312|<small>JOHAN NORDLANDER.</small>|}}</noinclude>senare missförstod man namnet och ombildade ''För''berg till ''Offer''berg.<ref>Man talar om en på det höga ''Offerberget'' befintlig ''ättestupa'' och en nära där intill belägen stor och flat stenhäll omgifven af skarpa, uppresta stenar, på hvilken häll ''offer'' skall hafva ägnats guden Tor. Genom namnförändringen har man tydligen velat gifva uttryck häråt.</ref> Exempel på liknande utveckling finnas i mängd. Uti Idenors s:n, Helsingland nämnes 1543 en bonde <b>Önde Sönnan ååne,</b> då ''sönnan'' har sin fulla prepositionella betydelse kvar; sedan det närmare sammansmält med grundordet, säger man naturligtvis (''Önde'') ''i Sunnan-å.'' ('''Nils''') '''noribin''' i Söderala 1543 motsvarar n. v. ''Norrby'' o. s. v. Så länge grundordets betydelse stod klar för språkmedvetandet, rättade man prepositionen därefter. Då skref man <i>iogan ved kellone</i> (vid källan, nu ''Källene'' i Hels.) och icke ''i.'' Ändtligen jämföras härmed <b>Helghe vndir Backa</b> 1449, <b>Eric vndher Bacca</b> 1501, <b>Niels vndir Berghom</b> 1420, alla från Jämtland. Ett norskt gårdsnamn ''Forberg'' förklarar Bygh, anf. st., såsom innehållande appellativet ''forberg'' i gamla språket, ett framför större höjder liggande flatt berg. Då detta ord endast sällan förekommer uti isländskan och ej är uppvisadt i fsv., finna vi denna tydning mindre sannolik. Andra exempel på prepositioner, tjänstgörande såsom bestämningsord finnas ock. På Frösön vid Vallsundet ligger byn ''Valla'' och midt emot på andra sidan om sundet ''Genvalla,'' äfven denna hörande till Frösö s:n. Detta senare namn skrifves (i) '''Geenwallum''' 1363. — Uti Fjällsjö s:n i Ångermanland finnes 1543 byn '''Nes,''' nu ''Näset'' vid Fjällsjösjön; när en udde midt emot heter ''Genäset,'' så lär det näppeligen vara något annat än gen-näset. — Utmelands by i Dalarne är allom bekant ur vår svenska historia, men få torde hafva tänkt på namnets betydelse. Den har en namne i Stigsjö s:n i Ångermanland. Vid stranden af Gussjön ligger byn ''Uland,'' på 1500-talet '''Vtlandh''' och äfven '''Vthmelandh,''' d. v. s. '''ut'''med landet, tydligen räknadt från By vid norra änden af samma sjö. I det nordligaste Norrland, i Öfver Torneå s:n ha vi sett en by 1619 skrifvas ''Vth medh Landet;'' han hade 3 åbor och föregicks af byn Gråtnäs. Inför ett sådant namn som '''Opim''' 1543 i Medelpad, nu ''Öppjom,'' är man frestad att antaga en sammandragning af ''upp-i-bynom.'' Ofvan ha vi visat, att ett gammalt '''Diupowagh''' i Ragunda s:n i Jämtland krympt ihop till ''Gevåg.'' Då ligger den frågan nära: Huru har det annars gått med detta adjektiv såsom förra<noinclude> <references/></noinclude> 42oy4iipfop463rgs6y7g81nz8cdukd 104 219407 647679 2026-04-05T09:09:03Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 647679 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />250</noinclude>det är slut med mig! Jag är nedbruten, alldeles! måste skrufva mig upp för att få upp litet ånga! Det är allt förbi nu!» Under det han så talade, såg han upp och utropade med lysande blickar: »Hvad ser jag? O min son! min son!» Och med öppnade armar gick han emot en jättelång yngling, som med strålande glädje på sitt friska, godmodiga ansigte kom in i kyrkan, och nu slöts i Father Taylors armar och sedan i hans hustrus med stor innerlighet, »Är allt rätt här, min son?» frågade Taylor klappande sig på bröstet, »allt välbehållet här? Har hjertat ej blifvit hårdt af guldet?» Och som han såg stora tårar svälla i ynglingens ögon, utropade han:» åh jag ser det, jag ser det! Allt rätt! Allt väl! Gud vare lofvad! Gud välsigne dig min son!» Och nu blef det nya omfamningar. Ynglingen var en ung sjöman (icke slägt till Father Taylor utom andeligen) och hade, gripen af »California-febern», rest till guldlandet, samt återkom nu efter ett års förlopp, om med eller utan guld vet jag icke. Men att hjertat icke hade förlorat sin hälsa, det var tydligt. Mycket har jag hört omtalas Father Taylors och hans frus godhet och gifmildhet, isynnerhet mot fattiga sjömän af alla nationer. Om eftermiddagen, samma dag, bevistade jag gudstjensten i M:r Barnards kapell, dit jag blifvit inbjuden. Jag såg i hans hus prof af denna mans förundransvärda verksamhet för de fattigas och olyckligas upphjelpande genom uppfostran och arbete. I kapellet, der omkring 500 barn voro närvarande, skakade jag, efter gudstjensten, händer med alla de femhundrade små republikanerna och republikanskorna, och med en<noinclude> <references/></noinclude> jfhkrvrljyn721j7s8tu393ztqj2fun 104 219408 647680 2026-04-05T09:12:03Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 647680 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|251}}</noinclude>del af dem två gånger om. Gossarna voro isynnerhet ifriga. Och präktiga, liffulla barn voro de. — Den varma verksamhet för det unga slägtets uppfostran, som pulserar genom dessa norra stater, är ett det säkraste och skönaste tecken till deras friska lif, och en profetia om en stor framtid. M:r Barnard är missionär inom den unitariska församlingen, och en af dess mest nitiska medlemmar i arbetet för menniskoväl. Nb. de jfiesta större sekter här i landet ha missionärer, eller, som de äfven här kallas, »Ministers at large», hvilka sändas ut att predika ordet, stifta skolor eller utföra barmhertighetsverk, och dervid underhållas af församlingen, som de tillhöra, hvars läror de predika och hvars välde de utvidga. Jag har under mitt vistande i Boston besökt åtskilliga kyrkor, och det har fallit sig så, att de flesta af dem tillhört den unitariska bekännelsen. Boston kallas allmänt unitariernas stad; så stor är denna sekts öfvervigt här. Och som det händt sig så, att flera af mina närmare bekanta här äro af denna bekännelse, så tro många att jag äfven är det. Du vet huru långt jag är derifrån, och huru otillräcklig och otillfredsställande jag finner denna ståndpunkt — som jag sjelf innehade några månader under min lifstid, men öfvergaf för en mera omfattande. Men här i landet är det mig om hjertat, icke att följa mina sympathier, utan att lära känna hvarje betydande skapelse af hjerta eller tanke i dess egendomlighet. Derföre söker jag, på hvar ort att se och studera det, som der är karakteristiskt. Derföre vill jag ock i Amerika besöka alla sekters kyrkor, höra, om möjligt, alla sekters utmärkta<noinclude> <references/></noinclude> gxsockjsm7y6zk5hh8g3nw5ihlibuvx 104 219409 647681 2026-04-05T09:14:38Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 647681 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />252</noinclude>lärare. Deras skiljaktigheter, ehuru de äro af vigt för den spekulativa uppfattningen af lifvet i hela dess system, äro af föga betydenhet för den praktiska kristendomen, för det inre lifvet. Derföre bry de mig i grunden föga. Alla kristliga sekter bekänna dock samma Gud, samma gudomliga medlare och lärare, samma pligt, samma kärlek, samma eviga hopp. De olika kyrkorna äro skiljda familjer, utgångna från samme fader, och förande till lycksaliga boningar i det eviga fadershuset. Hvar och en har sin särskilda mission att utföra i tankens rike. Gud har gifvit olika förståndsgåfvor. Deraf olika former för uppfattningen och uttalandet af sanningen. Sanningen i sin allsidighet och helhet vinner härpå. Och den stora diskussion öfver de högsta ämnen, som här i landet pågår genom de olika kyrkorna och deras representanter inom pressen (hvar större religionssekt har sin egen tidning, som förordar dess läror samt afhandlar församlingarnes angelägenheter), är af oändlig vigt för utvecklandet af det religiösa förståndet hos folket. Den måste dessutom leda till stigande insigt af det väsendtligt lika hos alla kristna församlingar, till insigt af det positiva i kristendomen, och småningom bereda vägen för en kyrka af universell karakter och enhet äfven i dogmerna. De tvänne kyrkliga hufvud-afdelningarne i Förenta Staterna synas vara trinitarier och unitarier. Unitarierna uppstodo i protest mot den mekaniska treenighetsläran och den gamla statskyrkan (den episcopala) som bekände den. Den sednare lägger största vigt på tron; den förra på gerningarne. Båda bekänna<noinclude> <references/></noinclude> 1ej5sozx58f32739z8ljpwce5n32zrs 104 219410 647682 2026-04-05T09:29:36Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 647682 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|253}}</noinclude>Kristus (den ena som Gud, den andra som gudomlig menniska) och sätta menniskans högsta mal i hans efterföljelse. Båda ha bekännare, som visa att man inom båda kan komma lika långt i lifvets helgelse och i lika grad förtjena namnet af — en kristen. Jag har hört ett par goda predikningar af den gamla statskyrkans prester här i landet. Och det synes mig, som betraktades denna kyrka såsom den egentligen aristokratiska i landet, och »fashionabelt» folk höra vanligen till den. Den hör till den goda tonen. Men den spekulativa tanken inom kyrkan synes mig ännu icke kommen ur sina medeltids-höljen. Man motsätter ännu der tron och förnuftet; och en förklarande tanke, sådan som [[w:Hans Lassen Martensen|{{sp|H. Martensens}}]] i vår nord, synes ännu här i landet ej till på theologiens gebiet. Men detta säger jag utan att vara fullt viss derom. Jag har ännu ej hört och läst tillräckligt af landets theologiska litteratur. Unitariernas förnämste ledare och kämpe här, D:r [[w:William Ellery Channing|Ellery Channing]], äfven kallad »unitariernas helgon» (»the saint of the unitarians») är ett af de vackraste exempel på huru långt en menniska kan komma i kristligt sinnelag. Af hans vänner har jag hört mångfaldiga drag af det djupa allvar, den innerlighet, med hvilken denna ädle man sökte det rätta och rena i allt, äfven i de minsta ting. Man ser i hans porträtter en blick, som icke är af denna verlden, icke söker eller frågar den, utan söker och frågar en högre vän och rådgifvare. Man ser det också af hans biografi och enskilta bref, nyligen utgifna af hans brorson [[:en:w:William Henry Channing|H. W. Channing]], och som denne haft den vänlig-<noinclude> <references/></noinclude> bhpyuk6pyak7reiwt08b62zfl7tpalc 104 219411 647683 2026-04-05T09:32:45Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 647683 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />254</noinclude>heten att sända mig. Jag läser stundom deri och måste dervid tänka på ditt älskade skriftspråk: »salige äro de renhjertade, ty de skola se Gud!» Huru ren och skön är icke känslan, som uttalar sig i dessa ord som jag nu har uppslagna i boken framför mig: »Känn huru orättvis ni är emot er sjelf om ni tillåter någon mensklig varelse att hindra en själ sådan som er i dess tillväxt. Kom ihåg, att ni blef skapad att älska oändligt och att älska evigt; och låt ingen obesvarad tillgifvenhet tillsluta den gudomliga källan. {{sp|— — — — — — — — — — —|0.5}} »Jag skulle ej vilja bortvisa er önskan att dö. Jag känner ingen förmån större än dödens; men det är en förmån för dem, hos hvilka det onda mer och mer kufvas, och som ständigt stiga mer upp öfver sig sjelfva. Denna oegennyttiga, sjelfuppoffrande menniskokärlek skulle jag vara lycklig att kunna uppväcka hos er och hos mig sjelf, samt ett djupare medvetande om vår egen andliga natur, förtröstan till den gudomliga principen inom oss, vår varelses innerligaste grund, och till Guds oändliga kärlek, till detta gudomliga lif i hans skapade väsen. Ingenting kan skada oss, utom otrohet emot oss sjelfva, utom brist på vördnad för vår egen högsta ande. Genom brist derpå blifva vi slafvar för omständigheter och medmenniskor. När jag hyser den, finner jag mig stark och fri». Öfverallt och i allt ser man Channing vänd till den gudomlige läraren i menniskans bröst, upplyst af den gudomlige sänd af Gud att »''fullborda'' lagen», och ur denna innerlighetens ståndpunkt handlar han utåt.<noinclude> <references/></noinclude> 2xdv6vv08lhblo371w7ct76fcf34tqb 104 219412 647684 2026-04-05T09:35:56Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 647684 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|255}}</noinclude>Och aldrig har väl Guds välsignelse synbarare hvilat öfver en menniska. Huru friska, huru fulla äro ej uttrycken af hans glädje och tacksamhet, allt som han åldras; huru synes han ej bli med hvart år yngre, lyckligare! Han förebrår sig att njuta så mycket, att känna sig så lycklig i en verld, der så många lida. Men han kan ej hjelpa det. Vänner, naturen, den osynliga kärleks- och tacksägelse-källan som sväller allt rikare i hans själ — allt förenar sig att försköna hans lif. Allt mer vidgas hans synkrets, allt mer, under aftagande hälsa, tilltar hans tro och hopp på Gud och menniskor, allt mer hans kärlek till lif vet, det stora, herrliga lifvet. Det är på sin ålderdom som han skrifver: »Våra vänskapsband bli mer och mer ljufva för min känsla. Jag tycker ibland som om jag ingenting hade förstått af menskliga lifvet förrän i denna sednaste tid; — men så blir det alltid. Vi skola vakna upp till det underfulla och sköna i det som vi förr sett med förhållna blickar, och finna en ny skapelse utan att gå ett steg ifrån våra gamla boställen». Ofta talar han om sin njutning af lifvet på ålderdomen. Någon frågade honom en dag hvilken ålder i lifvet han ansåg som den lyckligaste. Han svarade leende, att han ansåg det vara ''omkring sextiotalet''. Under den sjukdom, som, genom aftyning, slutade hans dagar, synes hans inre lif hafva tilltagit i kraft och storhet. Med det hjerligaste intresse frågar han dem, som komma nära honom, om deras angelägenheter. Hvar menniska synes ha blifvit honom kärare, vigtigare; och derjemte vill hans hjerna rastlöst<noinclude> <references/></noinclude> bfggo6cjaw2bknn0ng9lii9fppfpgm8 104 219413 647685 2026-04-05T09:38:40Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 647685 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />256</noinclude>arbeta med stora tankar och föremål. »Kan ni hjelpa mig», säger han till sina vänner under sina sista dagar, »att draga min själ till alldagliga ting, ifrån dessa syner af oändligheten, denna forss af tankar?» När man en gång läste för honom, »lemna detta», sade han, »låt mig höra om menniskor och om deras förhållanden!» I sin sista, smärtfria kamp hördes han ofta säga: »himmelske fader!» Hans sista ord voro: »Jag vet icke när mitt hjerta har så öfverflödat af tacksam känsla för Guds godhet!» Och det allrasista, svagt framhviskade : »jag har haft många budskap från anden». »Som dagen led», tillägger hans biograf, »blef han svagare och svagare. Med vår tillhjelp vände han sig emot fönstret, som hade utsigt öfver dalar och skogiga höjder i öster. Vi drogo undan förhängena, och ljuset föll på hans ansigte. Solen hade just gått ned, och molnen och skyn lyste af purpur och guld. Han andades mer och mer sakta, till dess, utan en suck, kroppen insomnade. Vi kunde ej märka när anden lemnade den». Så sjunker blott en sol-lik menniska, så dör blott en man som Gud har kär, och i hvars hjerta hans ande bor. Hvilket välde denne sanne kristen öfvat på menniskor, dömmer jag äfven af följande lilla tilldragelse: En dag gick jag vid Benzons arm, promenerande på Bostons gator. Som vi gingo förbi ett hus, böjde han hufvudet vördnadsfullt, i det han sade: »detta är ett hus, som jag under flera år aldrig nalkats utan känslor af den innerligaste vördnad och kärlek. Här bodde d:r {{sp|Channing}}!» {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> atp3i29ehnqxdrpesiqx0hhn3gyb6ep 104 219414 647686 2026-04-05T09:42:18Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 647686 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />257</noinclude>Hvad mina enskilta vänner beträffar, bryr jag mig ej det ringaste om hvilken religionssekt de tillhöra, trinitarier eller unitarier, kalvinister eller methodister m. m.; blott att de äro ädla och älskansvärda. Här äro äfven många menniskor, som, utan att tillhöra någon viss kyrka, gå gerna i hvilken som helst, då der är en god predikant, och lefva i öfrigt på de stora sanningar som kristendomen uttalat och de upptagit i sitt hjerta. Några af mina bästa vänner här i landet höra till denna osynliga Guds kyrka. {{em|2}}{{större|'''''D. 19 Febr.'''''}} Sköna dagar! Tre dagar af det ljufvaste vårväder. Och denna strålande blå himmel, och denna luft, så fin, så spirituöst liffull, champagnelik — jag har ej kännt dess make! Jag blir liksom litet full af den. Jag har också mått så bra dessa dagar, kännt en sådan flod af friskt lif, att jag varit helt lycklig deråt och barnslig nog att ha lust att säga det åt alla menniskor som jag mött, äfven på gatorna, och bedja dem att glädja sig med mig. Jag vet äfven, att många skulle göra det; och jag vet, att jag sjelf skulle vara glad att veta någon, som lidit såsom jag gjort det, känna som jag nu gör det. I min glädje tvingade jag min lilla allopathiska doktorinna, Miss Hunt, att tacka Gud för mig och homeopathiens framgång. Och hon gjorde det hjertligen. Hon har ett hjerta godt som guld. Jag har njutit af väder och vandringar, af hyggliga menniskor och — af hela verlden, på dessa sköna dagar. En dag kom Longfellow och afhemtade mig till en middag hos — hans svärföräldrar (''tror jag'',<noinclude> <references/></noinclude> pq7b94879btnqod0acz5c8sgqueque3 647687 647686 2026-04-05T09:42:33Z PWidergren 11678 647687 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|257}}</noinclude>Hvad mina enskilta vänner beträffar, bryr jag mig ej det ringaste om hvilken religionssekt de tillhöra, trinitarier eller unitarier, kalvinister eller methodister m. m.; blott att de äro ädla och älskansvärda. Här äro äfven många menniskor, som, utan att tillhöra någon viss kyrka, gå gerna i hvilken som helst, då der är en god predikant, och lefva i öfrigt på de stora sanningar som kristendomen uttalat och de upptagit i sitt hjerta. Några af mina bästa vänner här i landet höra till denna osynliga Guds kyrka. {{em|2}}{{större|'''''D. 19 Febr.'''''}} Sköna dagar! Tre dagar af det ljufvaste vårväder. Och denna strålande blå himmel, och denna luft, så fin, så spirituöst liffull, champagnelik — jag har ej kännt dess make! Jag blir liksom litet full af den. Jag har också mått så bra dessa dagar, kännt en sådan flod af friskt lif, att jag varit helt lycklig deråt och barnslig nog att ha lust att säga det åt alla menniskor som jag mött, äfven på gatorna, och bedja dem att glädja sig med mig. Jag vet äfven, att många skulle göra det; och jag vet, att jag sjelf skulle vara glad att veta någon, som lidit såsom jag gjort det, känna som jag nu gör det. I min glädje tvingade jag min lilla allopathiska doktorinna, Miss Hunt, att tacka Gud för mig och homeopathiens framgång. Och hon gjorde det hjertligen. Hon har ett hjerta godt som guld. Jag har njutit af väder och vandringar, af hyggliga menniskor och — af hela verlden, på dessa sköna dagar. En dag kom Longfellow och afhemtade mig till en middag hos — hans svärföräldrar (''tror jag'',<noinclude> <references/></noinclude> shhbgwhomfjkb1him465na4b455gmjz 104 219415 647688 2026-04-05T09:53:38Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 647688 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />258</noinclude>du vet ju att genalogi icke är min styrka), [[:en:w:Nathan Appleton|M:r och M:rs Appelton]]. Det var den första af de vackra dagarne; och när jag kom ur min port, stadnade jag helt förvånad öfver den skönhet af himmel och luft, som mötte mina sinnen. Jag sade åt den älskvärda skalden, att det måtte varit han som trollat den fram. Hos Appeltons såg jag ett af de vackraste hem jag ännu sett i Boston, och ett vackert äldre par, herrn invalid men vid det vänligaste lynne, frun frisk till kropp och själ och mycket angenäm; och med dem, Longfellow och hans vackra fru hade jag en treflig liten middag. Häromdagen lät Longfellow modellera min hand i gips. Ty här, liksom annorstädes, är den villfarelse rådande att mina händer äro vackra, då de blott äro fina och hvita. När jag kom hem, voro mina rum fulla af folk. Nb. det var min mottagningsdag, och jag hade dröjt borta öfver tiden. Men jag var så mycket artigare, och jag tror att ingen gick bort oförnöjd. Jag kände mig riktigt menniskoälskande den dagen. Också blefvo menniskorna qvar ända till klockan öfver tre. När mina fremmande gått, kommo de unga Lowells, — första gången sedan deras förlust — och Maria satte ned på golfvet en stor bricka, full af de allra vackraste mossor och lafvar, som hon och James samlat på bergen för mig, då de veta hur jag håller af dessa. Det rörde mig innerligen; och det rörde mig också att återse lafarter lika dem som jag sjelf samlat på bergen i parken vid Arsta; och jag kunde ej hjelpa det, — jag vattnade dessa med tårar. Min själ är som en svallande sjö hvars vågor stiga och<noinclude> <references/></noinclude> 2xn5c5qj4x3fypvcwm4pk18gtdyt2at 104 219416 647689 2026-04-05T09:57:58Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 647689 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|259}}</noinclude>falla ömsom. De bäras dock af det ena samma elementet. I går på eftermiddagen var W. Emerson hos mig, och vi hade tillsammans ett ganska allvarsamt samtal. Jag fruktade, att den beundran och det behag, som han ingifvit mig, hade låtit mig tillbakahålla min egen trosbekännelse, låtit mig synas hylla hans, och att jag derigenom varit otrogen min högre kärlek. Detta ville jag icke. Och just emedan jag anser Emerson så ädel och storsint, ville jag synas klar inför honom, så väl som inför mitt eget samvete. Jag ville äfven höra hvilka inkast han kunde göra emot en verldsåsigt ur den kristliga synpunkten, som i konkret lif och verklighet står så oändligt öfver den pantheistiska, hvilken upplöser allt konkret lif i ett elementariskt. Jag tyckte att han, endast af spekulativt intresse, skulle föras ur det blott allmänliga till det innerliga. Ty: när allt är sagdt, som den antika visheten och den ädlaste stoicism kan säga om det högsta väsendet, om »öfversjälen», som en oändlig, laggifvande, opersonlig makt, hvilken frambringar och sedan i sig absorberar alla väsen, likgiltig för alla enskiltas öden och känslor, hvilken alla ha att blindt undergifva sig såsom en evig, orubblig verldslag, — huru stor och fullkomlig kommer ej den läran att Gud är mer än denna verldsmakt, att han äfven är en ''Fader'', som bekymrar sig om hvar menniska såsom om sitt barn, och har beredt hvar och en, efter dess art, en oändlig arfvedel i sitt hus, i sitt ljus; att han ser äfven »den fallande sparfven»; — — se detta är en lära, som räcker till!!! .…. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> qfajfsa6okcg0xfozhbutb9fmqofmhg 104 219417 647692 2026-04-05T10:19:47Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 647692 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />260</noinclude>Och när allt är sagdt, som den ädlaste stoicism kan säga till menniskan om hennes pligt och hennes högsta ädelhet, när den skapat Epictet och Socrates och satt Simon Stylites på sin pelare, huru öfversvinneligt hög och öfverraskande djerf kommer ej till menniskorna denna fordran: »Varer fullkomlige såsom er himmelske fader fullkomlig är!» Ett ord, ett mål, som äfven räcker till för evigheten, att växa på! Och när allt är sagdt, som alla den gamla verldens vise, och alla den nya verldens transcendentalister kunnat säga om själens ursprungliga adel och hennes makt att bibehålla sig ädel genom ständig åskådning af idealet och frånhållande af jordens pöbel och skräp; — och när ett ännu transcendentalare sökande, när den gudomliga uppåtsträfvande gnistan i oss låtit oss erkänna armodet i denna blott negativa ståndpunkt och vår oförmåga att komma upp till vår högsta naturs högsta fordringar, — — huru stor och trösterik, huru fulländande kommer ej den lära som säger att den gudomliga anden vill sätta sig i rapport till vår ande och fylla all vår brist genom ingjutande af sitt lif! .…. Denna yttersta lifsprocess, denna nya födelse och utveckling, som skriften ofta talar om såsom ''ett äktenskap'', såsom brudgummens kommande till bruden, såsom en ny födelse (hvilken vi äfven kunna se förebildad i naturlifvet, t. ex. genom inympningen af ett ädelt fruktträd på ett vildt), — är slutligen det menskliga lifvets och sträfvandets enda förklaring och uppfyllelse. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 8ppzj7j605dedsnf8kqhn8hx031fpgy 104 219418 647693 2026-04-05T10:23:36Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 647693 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|261}}</noinclude>Detta allt ville jag säga till Emerson, försökte att säga men vet icke huru jag gjorde det. Jag kan vanligen icke yttra mig lätt eller lyckligt förrän jag blifvit varm och kommit öfver eller igenom den första besinningen. Och Emersons svala och liksom bevakade hållning hindrar mig från att komma in i denna min naturliga region. Jag finner mig väl med honom, men är med honom aldrig fullt mig sjelf. Jag tror ej heller att jag nu uttalade mig så att han förstod mig. Han lyssnade lugnt och sade ingenting bestämdt emot; syntes ej heller vilja gifva sin lifsåsigt för afslutad. Hans ståndpunkt syntes mig hufvudsakligen polemisk mot den blinda eller hycklade tron. »Jag vill ej», sade han, »att man skall ge sig ut att veta eller tro mer än man verkligen vet och tror». — »Uppståndelse, fortsättning af tillvarelse äro gifna», sade han äfven, »vi bära borgen derför inom våra bröst; jag vidhåller blott att vi ej kunna säga i hvad form eller på hvad sätt vi skola fortvara». Om mitt samtal med Emerson icke ledde till något särdeles tillfredsställande, så ledde det dock hos mig till en stadgad öfvertygelse om hans ädelhet och sanningskärlek. Han är trogen lagen i sitt bröst, trogen sin uppgift, och säger ut den sanning som han innerligen erkänt. Han gör rätt. Han skall derigenom bereda vägen till en sannare uppfattning af religionen och lifvet. Ty när denna starka blick, i allt seende till det innersta, till medelpunkten och idéen, en gång blir varse den i lifvets träd förborgade menniskogestalten, — (som man blir varse Napoleons i trädet på S:t Helena) — då skall han lära andra att se den<noinclude> <references/></noinclude> 0nalkk6l78g4svw2jxzthad74klqc7f 104 219419 647694 2026-04-05T10:29:51Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 647694 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />262</noinclude>också, skall hänvisa på den med så starka och herrliga ord, att ett nytt ljus skall uppgå för många och man skall tro, emedan man ''ser''. Till slutet af vårt samtal gjorde jag mig den glädjen att ge Emerson ett exemplar af Geijers svenska historia i engelsk öfversättning hvilket han mottog på det älskvärdaste sätt. Sednare denna afton hörde jag Emerson hålla en offentlig föreläsning öfver »the spirit of the times». Han prisade de liberala idéernas skönhet, men gisslade strängt deras ledare bland folket och dessas brist af karaktersadel. »Partisinnets skefhet och orenhet hindrade de rena att sluta sig till något parti». Emerson rådde att vänta och afbida stunden då man kunde verka för det allmänna utan att frångå sin högsta tro och karakter. All accomodation var en förnedring. Emerson är mycket berömd i England och äfven här som »lecturer». För min del finner jag honom icke märkvärdigare som sådan, än under ett enskildt samtal af djupare innehåll. Samma djupa, starka och likväl melodiska, liksom metalliska toner, samma plastiska vändningar af språk och uttryck, samma lyckliga ord, naturligt lysande, samma lugn och hvilande kraft. Men hans blick är skön, när den från kathedern går ut öfver mängden, och hans röst synes mäktigare när den beherrskar denna. Denna afton var vädret ohyggligt, det blåste häftigt och regnet föll i strömmar (såsom det aldig regnar måttligt eller sakta här), och mycket litet folk hade infunnit sig på föreläsnin-<noinclude> <references/></noinclude> e0xpl2sl2qae4ixg00g85jik514yb1x 104 219420 647695 2026-04-05T10:53:46Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 647695 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|263}}</noinclude>gen. E. tog detta, som allt annat, lugnt, och sade blott leende till någon: »för så litet folk kan man icke skjuta af sina stora kanoner» (»ones big guns»), menande vissa knalleffekter af rösten för hvilka han är berömd. I dag har jag besökt Bostons och Massachusetts »Navy yard»; skakade der händer med flottans officerare och dessas damer i kommodorens hus, der en kollation serverades och ett band musikanter hela tiden utförde vacker instrumentalmusik. En präktig »Navy yard», och en vacker, vänlig tillställning, som gjorde mig nöje. I denna vecka har jag äfven, med den utmärkte skolläraren G. B. Emerson, (farbroder till Waldo) besökt några barnskolor (Common schools), och kunde blott glädja mig åt det förträffliga sätt, på hvilket barnen, isynnerhet flickorna, läste, nämligen med ett uttryck och ett lif, så att man hörde, att de fullt förstodo ord och mening, samt besvarade frågor i naturhistorien. M:r Emerson har sjelf en stor privatskola, som är mycket berömd. I afton skall jag vara på M:rs Kembles läsning af Shakspeares midsommarnattsdröm, och sednare med Emerson på en musikalisk soiré hos en förmögen handlande af hans vänner, M:r Adams, som han värderar mycket för hans stora, praktiska förmåga, äfvensom redliga, bestämda karakter. Och nu, min lilla Agatha, bereder jag mig att resa söderut, först till New York, så till Philadelphia, så till Washington, så till Charleston i södra Carolina. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> p6ey7nnvhfjh7wiljcl9m1jt3zu1tyo 647696 647695 2026-04-05T10:55:05Z PWidergren 11678 647696 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|263}}</noinclude>gen. E. tog detta, som allt annat, lugnt, och sade blott leende till någon: »för så litet folk kan man icke skjuta af sina stora kanoner» (»ones big guns»), menande vissa knalleffekter af rösten för hvilka han är berömd. I dag har jag besökt Bostons och Massachusetts »Navy yard»; skakade der händer med flottans officerare och dessas damer i kommodorens hus, der en kollation serverades och ett band musikanter hela tiden utförde vacker instrumentalmusik. En präktig »Navy yard», och en vacker, vänlig tillställning, som gjorde mig nöje. I denna vecka har jag äfven, med den utmärkte skolläraren G. B. Emerson, (farbroder till Waldo) besökt några barnskolor (Common schools), och kunde blott glädja mig åt det förträffliga sätt, på hvilket barnen, isynnerhet flickorna, läste, nämligen med ett uttryck och ett lif, så att man hörde, att de fullt förstodo ord och mening, samt besvarade frågor i naturhistorien. M:r Emerson har sjelf en stor privatskola, som är mycket berömd. I afton skall jag vara på M:rs Kembles läsning af Shakspeares midsommarnattsdröm, och sednare med Emerson på en musikalisk soiré hos en förmögen handlande af hans vänner, M:r Adams, som han värderar mycket för hans stora, praktiska förmåga, äfvensom redliga, bestämda karakter. Och nu, min lilla Agatha, bereder jag mig att resa söderut, först till New York, så till Philadelphia, så till Washington, så till Charleston i södra Carolina.<noinclude> <references/></noinclude> dtrkwvd503wi9sh2skb773kyjdp1gqp 104 219421 647697 2026-04-05T10:58:24Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 647697 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />264</noinclude>Derifrån skall jag vidare bestämma min restur. Gud vare lof att jag nu känner mig stark och modig för den. Inbjudningar och tillbud af hem har jag från alla kanter och nästan från alla stater. Blott från Philadelphia öfver ett hälft dussin. Många kan jag icke taga emot, men några får jag nog godt af, och godt gör det, i alla fall, att erfara så mycken varm och förekommande gästfrihet. Min goda doktor fortfar att gå till mig alla dagar och vaka öfver mig, jag kunde säga, med faderlig omsorg. Jag håller hjertligen af honom. Härom dagen kom han med en allopathisk läkare, D:r Ware, som han önskade föreställa mig, emedan, sade han, »jag har för honom en hög aktning». D:r Ware har i flera veckor, jemte tvänne andra allopather, skött en af typhus farligt sjuk herre, som bor i huset nära Benzons, en af bröderna Clarke, och en af Bostons ryktbaraste predikanter. Krisen i sjukdomen hade lyckligt gått öfver; den sjuke lefde, men fortfor att vara sjuk under en mängd besynnerliga symptomer, som vecka efter vecka trotsade läkarenas konst och kunskap. En af dem (D:r Ware) sade då: »Vi ha gjort allt hvad vi, som allopather, kunna göra. Vi måste tillkalla en homeopath och låta honom försöka sin konst». Och min doktor blef kallad. Han begynte genast använda specifika medel mot de symptomer som gjorde sjukdomstillståndet kaotiskt, klarade af dem inom halftannat dygn (eller mindre tid), och försatte den sjuke i lugn, då efter en examen af homeopathisk noggrannhet, det befanns att en bulnad hade bildat sig i pa-<noinclude> <references/> {{ph|tientens|5}}</noinclude> hemxt3v4dben7odyk6q0mqooycwrm3k 104 219422 647698 2026-04-05T11:20:16Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 647698 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|265}}</noinclude>tientens venstra sida, som underhöll dennes febertillstånd. Den blef opererad, och den sjuke är nu fullkomligt på bättringsväg, till sin familjs och sina många vänners stora glädje. Ser du, det gjorde homeopathien! Nyss hörde jag talas om en liten gosse, som genom förkylning fick »acut rheumatism» och låg i så förfarliga plågor, att han ej talte att man kom honom nära. Han blef genom homeopathi alldeles plågofri inom tolf timmar. Min goda doktor har i unga dagar varit allopath, och ådrog sig genom öfveransträngning i utöfvande af sitt kall »neuralgia», som steg till den grad, att läkarena gåfvo honom förlorad, och till ett slags »sista försöka sände honom öfver till Europa. Der träffade han Hanemann, som ej öfvertygade honom genom sin lära, men förmådde honom att försöka sina medel. De förändrade genast Osgoods tillstånd, och förändrade med detsamma hans medicinska theori. När han återkom till Amerika, var han frisk, och — homeopath. Och nog prisar jag homeopathien. Men jag tror att allopathien har sitt gebiet, och att den bör gå hand i hand med homeopathien, som den hederliga D:r Ware och D:r Osgood kommo, då de besökte mig. Ett bekymmer med mig har min goda doktor. De små piller, som Downing gaf mig, och som läto mig sofva så godt, de ha behållit öfver mig denna tjuskraft, och ge mig sömn äfven då Osgoods medicin ej lyckas deri. Downing vill ej säga namnet på detta läkemedel, utan drifver ett litet behagligt koketteri dermed, sägande att det icke är medicinen utan de besvärjelser han läser deröfver, som gör den så verksam;<noinclude> <references/> {{huvud|{{m|''Hemmen i nya Verlden.''}}||{{m|12}}}}</noinclude> 7p0kwam9k233ef6udgzzb4ridmvh997 104 219423 647699 2026-04-05T11:24:20Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 647699 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />266</noinclude>och på mina förfrågningar om namnet, sänder han blott nya små piller. Min goda doktor smågrälar och säger: »jag tycker ej om denna Downing-medicin, som öfvertar min. Jag tycker icke om den, emedan det icke är jag som gifvit er den!» Men jag skrattar (och då ler han äfven) och har alltid min Downing-medicin stående på bordet bredvid min säng hvar natt. Med den lägger jag mig tryggt. Det är en god ande i den lilla flaskan. {{större|'''''Den 25 Februari.'''''}} Hvar lemnade jag dig sist? Jo, för att höra Fanny Kemble föreläsa. Hon läste midsommarnattsdrömmen. Men denna dröm har jag aldrig förstått mig på eller haft nöje af, och hade det ej heller nu, oaktadt M:rs Kembles mästerliga läsning. Aftonen hos Adams var mig god. Miss Adams är en bra och hygglig ung flicka med vett och aplomb, och en verklig musikalisk talang på fortepiano. Dessutom var Emerson vänlig och samtalande. Han är mycket frapperad af M:rs Kembles personlighet och talang (han har nu sett henne för första gången), och sade om henne: »hvilken myckenhet! (What a quantity!) Hon är Miranda, drottning Catharina, m. fl. på en gång». Han tycker om starkt uttalad individualitet. Och så gör jag. Men Emerson ser menniskorna för mycket ''blott'' som individer. Han säger om den ena: »det är en aktris»; om den andra: »det är ett helgon»; om en tredje: »det är en praktisk person (a bussiness-man) o. s. v. och sätter dem bort i hvar sin vrå sedan han satt på dem hvar sin etikett. Också har väl hvar<noinclude> <references/></noinclude> b2h4itmqetix54i0sadzvrvwu1hcvzn 647700 647699 2026-04-05T11:24:47Z PWidergren 11678 647700 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />266</noinclude>och på mina förfrågningar om namnet, sänder han blott nya små piller. Min goda doktor smågrälar och säger: »jag tycker ej om denna Downing-medicin, som öfvertar min. Jag tycker icke om den, emedan det icke är jag som gifvit er den!» Men jag skrattar (och då ler han äfven) och har alltid min Downing-medicin stående på bordet bredvid min säng hvar natt. Med den lägger jag mig tryggt. Det är en god ande i den lilla flaskan. {{em|2}}{{större|'''''Den 25 Februari.'''''}} Hvar lemnade jag dig sist? Jo, för att höra Fanny Kemble föreläsa. Hon läste midsommarnattsdrömmen. Men denna dröm har jag aldrig förstått mig på eller haft nöje af, och hade det ej heller nu, oaktadt M:rs Kembles mästerliga läsning. Aftonen hos Adams var mig god. Miss Adams är en bra och hygglig ung flicka med vett och aplomb, och en verklig musikalisk talang på fortepiano. Dessutom var Emerson vänlig och samtalande. Han är mycket frapperad af M:rs Kembles personlighet och talang (han har nu sett henne för första gången), och sade om henne: »hvilken myckenhet! (What a quantity!) Hon är Miranda, drottning Catharina, m. fl. på en gång». Han tycker om starkt uttalad individualitet. Och så gör jag. Men Emerson ser menniskorna för mycket ''blott'' som individer. Han säger om den ena: »det är en aktris»; om den andra: »det är ett helgon»; om en tredje: »det är en praktisk person (a bussiness-man) o. s. v. och sätter dem bort i hvar sin vrå sedan han satt på dem hvar sin etikett. Också har väl hvar<noinclude> <references/></noinclude> mlo6lhwcucymrn5zv3f4xn1z3w0l8x5 104 219424 647701 2026-04-05T11:35:21Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 647701 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|267}}</noinclude>planet sin axel, kring hvilken den roterar, men dess största betydelse synes mig ligga i dess förhållande till den sol, det centrum, kring hvilken den kretsar och som bestämmer dess lif och lopp. Jag skrifver väl icke vidare till dig från Boston. Ty jag skall laga mig resfärdig, och får mycket att göra med besök och brefskrifning för att kunna skiljas någorlunda hederligt ifrån staden och nejden. Men ack! det blir knapphändigt nog. Jag orkar ej mycket. Minsta ansträngning ger mig feber. Luften är åter kall och hård, och jag är åter icke bra, jag vet ej om af luft eller mat, eller sträfvandet med folk och sällskapsskyldigheter. Men jag vet dock att jag snart åter bli bra. Klimatet och jag äro här i landet lika ombytliga. Och när man frågar mig — en af de stående frågorna, som jag ofta får: »huru förhåller sig klimatet i ert land till det i vårt land?» så är mitt stående svar; »som en stadig gift man till en ojemn älskare». Och då ler man. En treflig afton hade jag i förrgår med Miss C. Sedgewick hos dennas fosterdotter, en behaglig ung fru, M:rs Meinert. M:rs Kemble var der, och hennes liffulla, starkt utpräglade väsen är alltid upplifvande, Miss Sedgewicks godhet och sköna förstånd är så äfven. Fanny Kemble rigtade till mig tvärs öfver rummet en fråga om »[[w:Otto Lindblad|{{sp|Lindblad}}]]». »Hvad vet ni om vår {{sp|Lindblad}}»? svarade jag åter. »Känner jag icke till Lindblad»? svarade F. Kemble med en drottningsmin, och liksom stött. »Känner jag icke dessa sköna sånger»? Och hon nämnde flera af Lindblads visor vid<noinclude> <references/></noinclude> bd77aev5ehq7rfqt4cea7b1xld8deyf 104 219425 647702 2026-04-05T11:36:53Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 647702 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />268</noinclude>namn, dem hon sade sig sjunga. Det gladde mig att höra, det Lindblads sånger äfven i England och Amerika äro kända och afhållna. Nu hinner jag denna gång ej mer. Nu skall jag niga för Boston och Bunkerhill (monumentet som fruntimrens arbete säges ha fullbordadt, nämligen dess topp, då männernas ej räckte till). Och så — — mot söder! mot söder! {{linje|5em|style=margin-top:3em;margin-bottom:3em;}}<noinclude> <references/></noinclude> q8z73z9qn6vknjpuoyxh8z5nwwblcly 0 219426 647703 2026-04-05T11:55:17Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Första delen.djvu" from=227 to=284 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Hemmen i den nya verlden, Första delen|Tionde brefvet]] [[de:Die Heimath in der neuen Welt/Erster Band/Zehnter Brief]] [[en:The_Homes_of_the_New_World/Letter_X.]] [[fr:La vie de famille dans le Nouveau-Monde/Lettre 10]]' 647703 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Första delen.djvu" from=227 to=284 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Hemmen i den nya verlden, Första delen|Tionde brefvet]] [[de:Die Heimath in der neuen Welt/Erster Band/Zehnter Brief]] [[en:The_Homes_of_the_New_World/Letter_X.]] [[fr:La vie de famille dans le Nouveau-Monde/Lettre 10]] 5jqohvcjitcij1d7zxeip66x6bg4uya