Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.46.0-wmf.24 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 218745 648947 646438 2026-04-15T19:11:34Z Thuresson 20 /* Validerad */ 648947 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" /></noinclude><h4 align="center"> XIV.<br /> HANS FILOSOFI. </h4> Ännu några ord. Dessa detaljer kunde lätt — i synnerhet under närvarande tidevarv — giva den uppfattningen, att biskopen av Digne i viss mån var “panteist”, och komma oss att tro, det må vara till hans klan­der eller hans beröm, att han var en av dessa personlighetsfilosofer, vilka överflöda i vårt sekel, och vilka man särskilt finner bland enstöringar, vilka avskilda från världen, för sig själva bygga upp sy­stem, vilka till slut bli så omfattande, att de ersätta själva religionen. Vi påstå, att icke någon, som känt hans högvördighet, känt sig berättigad att säga något liknande. Vad som upplyste den­ne man, det var hans hjärta. Och hans visdom<noinclude> <references/></noinclude> 4bw3dk1lzxco0y5tdev8c4euddqin22 104 218746 648955 647451 2026-04-15T19:20:37Z Thuresson 20 /* Validerad */ 648955 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" /></noinclude><h3 align="center"> {{spärrad|''ANDRA BOKEN.''<br /> ''Avfällingen.''}} </h3> <h4 align="center"> I.<br /> SLUTET PÅ EN VANDRINGSDAG. </h4> En av de första dagarna i oktober 1815, un­gefär en timme före solnedgången, kom en man vandrande till fots in i Digne. Dess få inbyg­gare befunno sig antingen vid fönsterna eller på husens trappor och betraktade vandraren med en viss oro. Man skulle också ha svårt att kunna möta en ynkligare uppenbarelse. Han var av medellängd, undersätsig och robust och i sin bästa ålder; en 46 à 48 år. En mössa med läderskärm dolde halva hans ansikte, vilket var brynt och barkat av sol och vind och dröp av svett. Skjortan, som var av grovt brunt linne, samman­hölls vid halsen av ett silverankare, och man såg hans ludna bröst; han hade en halsduk, knuten<noinclude> <references/></noinclude> dp68vmzonulp1raoy0zr8udegky5dsm 104 218855 648948 646699 2026-04-15T19:12:34Z Thuresson 20 /* Validerad */ 648948 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 145 —}}</noinclude>grundade sig på ljuset, som utströmmade där­ifrån. Han var ingen av dessa så kallade världskloka människor, vilka tro, att när de från en eller annan tes skapa en förklaring på tillvaron, så är denna uttömmande; han var ej en bland dessa, vilka efter sina konstlade teorier sökte inrätta ett liv, som i varje minut förnekade den grå teorien. Det fanns intet av systemmänniskans stelhet över honom. Ingen kunde vara i hans närvaro många minuter utan att ögonblickligen inse, att här var det hjär­tat, naturen och den ursprungliga barnagodheten, som talade ur de milda ögonen. Han levde i en tid, då många människor försökt sig på att tränga in lösningen av tillvarons gåta i några få formler. Diderot och d'Alembert hade några decennier tidigare avslutat sin stora Encyclopedi, rationalismen hade kommit med sin atom­teori, djuren hade höjts till människornas likar och det fanns ingen plats för anden, för själen, för det, som aldrig dör. Hela den värld, i vilken bi­skop Bienvenu Myriel vuxit upp, hela den tanke­riktning, som utmärkte hans tid, stod i strid mot<noinclude> <references/></noinclude> j50qaz653u3tin80rhn2zumac5jvgbb 104 218856 648949 646700 2026-04-15T19:13:32Z Thuresson 20 /* Validerad */ 648949 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 146 —}}</noinclude>allt, som hyllade sig till kristendomens innersta principer. Men för den människa, som lever sitt eget liv, som lyssnar till samvetets om än svaga röst, fin­nes det inga färdiga lösningar på tillvarons gåta. En sådan människa känner alltid livets växlande flöde och äger en osviklig kompass under sin faro­fyllda färd, ett samvete och en inneboende godhet, vilka gälla för mera än alla filosofers spetsfundiga spekulationer. Visserligen har den gode Guden givit oss det sunda förnuftet, men även goda gå­vor kunna missbrukas. Inga system, men desto flera gärningar. Spets­fundiga spekulationer innebära en fara för svindel. Ingenting kan påvisa, att han äventyrade sin själ med apokalyptiska uppenbarelser. Aposteln må vara djärv, men biskopen bör vara blygsam. Helt säkert skulle han ha förebrått sig själv, om han lo­dat för djupt i vissa problem, som på något sätt voro reserverade för stora andar. Det finns en helig förskräckelse för att fördjupa sig i gåtan; dess mörka öppningar äro vidöppna, men nå­gonting säger er på vägen genom livet, att man icke bör gå in. Ve den, som gör det. Endast<noinclude> <references/></noinclude> p7dy23xq3wybi8h0678cqmscecphxxj 104 218857 648950 646701 2026-04-15T19:14:37Z Thuresson 20 /* Validerad */ 648950 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 147 —}}</noinclude>geniet höjer sig medelst abstraktioner och det re­na tänkandet över dogmerna och frågar Gud i bönen. Detta är den omedelbara religionen, full av oro och ansvar för den, som frestas av dess svårigheter. Den inre betraktelsen vet ej av några gränser, och på egen risk analyserar och forskar den. Det mystiska, som omgiver oss, återgiver vad det upptagit; man kan nästan förmoda att betraktarna betraktas. Hur det än må var därmed, det finns i alla fall här på jorden människor — äro de verkligen människor? — som klart och tydligt förnimma oinskränkta makter, och som ha en stark vision av det absoluta. Hans högvördighet, var inte alls någon sådan; han var inget geni. Han skulle till och med ha fruktat sådana höga tankar från vilka sådana snillen som Svedenborg och Pascal ej kunnat undgå att störta ned i van­sinnets natt. Dessa mäktiga drömmerier utöva helt säkert en moralisk nytta, och på dessa svåra vä­gar närmar man sig fullkomligheten. Men han vandrade den smala stigen, som var kortare, den, som evangeliet anvisar. När han läste den heliga boken om Job, så var<noinclude> <references/></noinclude> 9eoxhx41xti3cn1m491cuuia7jaa7su 104 218858 648951 646702 2026-04-15T19:15:44Z Thuresson 20 /* Validerad */ 648951 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 148 —}}</noinclude>han fylld av beundran för en man, som kunde tro trots allt. När han läste om den Petrus, som vandrade över vattnet fram till sin mästare, så kände han samma oro, som kom Petrus fötter att sjunka under vattnets yta. Allt vad han upplevde, personligen eller i böc­kernas värld, allt vad han fick kännedom om, un­der bikten eller vid dödsbädden, blev för honom ett bevis på den eviga gudomlighetens rättfärdig­het, tålamod och mildhet. Han var en av dessa kristna, vilka synas vara ett med den lära, till vil­ken de bekänna sig, vilka följa den, utan att man finner att de ålägga sig några stränga krav. Det finnes människor, vilka äro födda helgon. Han försökte inte att lägga sin mässhake i sam­ma veck som Elias gjorde, han hade ingenting av profet, ingenting av de vise männen. Denna ödmjuke ande älskade, det var allt. Det är möjligt att hans bön vidgades till en slags övermänsklig trängtan, men det är lika litet möjligt att bedja för mycket som att älska för mycket. Om det är kätteri att framviska böner utöver de fastställda texterna, då ha även den heliga Teresia och apos­teln Johannes varit kättare. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 6d6qd6cgj9x3pf35wkpg5c210uuix2v 104 218859 648952 646703 2026-04-15T19:17:21Z Thuresson 20 /* Validerad */ 648952 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 149 —}}</noinclude>Han vände sig mot de lidande och döende. Världen tycktes honom som en enda oändlig sjukdom; överallt märkte han lidande och utan att försöka lösa dess gåta, sökte han förbinda så­ren. Livets fruktansvärda skådespel utvecklade hos honom medlidandet; han var alltid sysselsatt med att uppleta och lära andra de bästa sätten för att lindra och hjälpa. Allt levande var för denne gode och sällsynte präst en ständig källa till sorg, som fordrade en tröstens balsam. Det finns människor, som arbeta för att utvinna guld, men han arbetade för att framkalla medli­dandet. Den mänskliga nöden var hans gruva. Det överallt befintliga lidandet var intet annat än ett tillfälle att alltid utöva godhet. Älsken varand­ra! han önskade aldrig något annat; det var hela hans predikan. En dag sade den man, som trodde sig vara filosof, den där senatorn, som redan nämnts, till biskopen: — Men se då på livets skådespel, se hur alla bedraga varandra, och den, som vinner, är den klokaste. Ert {{spärrad|Älsken varandra}} är en dumhet. — Nå väl, sade biskopen, utan att vilja<noinclude> <references/></noinclude> cfdm67t0r1mggoh44glhh4uftf1a0de 104 218860 648953 646704 2026-04-15T19:18:29Z Thuresson 20 /* Validerad */ 648953 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 150 —}}</noinclude>diskutera, om det är dumt, bör själen stänga in sig där, som pärlan i musslan. Han stängde alltså in sig däri, levde där och kände sig fullständigt belåten med att få lämna åt sido de fruktansvärda stora problem, vilka både locka och avskräcka, metafysikens avgrunder, dessa djup, där Guds apostel och den allt förne­kande ateisten mötas: ödet, det goda och det on­da, kampen mellan likar, det mänskliga medvetan­det och samvetet, somnabulismen, förvandlingen genom döden, den övergång i andra existenser, graven bereder, essens- och substansbegreppen, alltet och intigheten, själen, naturen, friheten, nöd­vändigheten, alla dessa frågor, vilkas svar höljes i ett tätt dunkel och där den mänskliga andens {{rättelse|gignatiska|gigantiska}} ärkeänglar förgäves brottas, dessa fruktansvärda avgrunder, där Lucretius, Manou, Paulus och Dante försöka genomtränga dunklet med dessa glänsande och blixtrande ögon, vilka, när de åskåda det oändliga, synas framkalla stjärnehärar. Hans högvördighet var helt enkelt en man, som utifrån konstaterade de mystiska frågorna<noinclude> <references/></noinclude> 2w3wwqp85bq10q5p8zazv29vd4gmf54 104 218861 648954 646705 2026-04-15T19:19:15Z Thuresson 20 /* Validerad */ 648954 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 151 —}}</noinclude>utan att forska i dem, utan att dryfta dem och utan att betunga sitt eget förstånd med dem. Hans själ hade också en allvarlig respekt för dunklet. Det fanns en gång en stor man inom kristendo­men, vilken fällde orden credo quia absurdum, jag tror emedan det är otroligt. Biskop Myriel Bienvenu följde denne store man i spåren. Men han trodde ej emedan det var orimligt. Han trodde emedan hans eget innersta, emedan alla hans er­farenheter, hela hans liv, tvingade honom till att tro. Hos den man, som förvaltade biskopsämbetet i Digne fanns det ej plats för något tvivel. Han levde, han lärde, han trodde enligt samma linjer och dessa visade aldrig någon tendens att gå i sär. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> f8ymtfa5xtyl0bxf7f3ltyfqgg2z9br 104 219988 648924 648843 2026-04-15T12:00:54Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 648924 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 531 —}}</noinclude>rispa på vår öppenhjärtighets spegelglas. Icke hon. En liten lögn, en oskyldig lögn, finns väl någonting sådant? Att ljuga är absolut ont. Att ljuga litet är icke möjligt. Den, som ljuger, lju­ger lögnen hel och hållen. Att ljuga är den ondes eget ansikte. Satan har två namn: han kallas Satan och han kallas Lögnen. Så tänkte hon. Och som hon tänkte, så handlade hon. Därav härled­ de sig den vithet, varom vi talat, en vithet, som spred sin strålande glans även över hennes läp­par och ögon. Hennes leende var vitt, hennes blick var vit. Det fanns icke en spindelväv, icke ett dammkorn på detta samvetes fönsterruta. Då hon ingick i den helige Vincentius de Paulas or­ den, hade, hon av särskild förkärlek åt sig utvalt namnet Simplice. Simplicia av Sicilien var, som bekant, det helgon, som hellre lät slita av sig bäg­ge brösten, än hon svarade, att hon var född i Segesta, enär hon var född i Syraeusaæ, en lögn, som skulle ha räddat henne. Detta skyddshelgon pas­sade för denna själ. Syster Simplice hade, då hon gick in i orden, två fel, vilka hon dock efter hand rättade. Hon hade haft smak för sötsaker och tyckt om att få<noinclude> <references/></noinclude> ahedg6awkzpuforas0l3mjdvr4j8qsn 104 219989 648926 648844 2026-04-15T12:03:05Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 648926 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 532 —}}</noinclude>brev. Hon läste nu aldrig annat än en bönbok med stor stil och på latin. Hon förstod icke latin, men hon förstod boken. Den fromma kvinnan hade fattat tycke för Fantine, troligen emedan hon här anade en fördold dygd, och hade ägnat sig nästan uteslutande åt hennes vård. Herr Madeleine förde syster Simplice avsides och anbefallde Fantine åt henne med ett eget ut­tryck i rösten, som systern sedermera erinrade sig. Då han lämnade systern, gick han fram till Fantines säng. Fantine väntade var dag herr Madeleines ankomst, lika som man väntar en stråle av värme och glädje. Hon sade till systrarna: — Jag lever endast då herr mären är här. Hon hade denna dag stark feber. Så snart hon fick se herr Madeleine, frågade hon honom: — Och Cosette? Han svarade småleende: — Snart. Herr Madeleine var mot Fantine den samme som alltid, endast med den skillnaden, att han<noinclude> <references/></noinclude> 5jvgh8rhxa6fvqbk2gydybjb3tjyc4t 104 219990 648927 648845 2026-04-15T12:03:47Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 648927 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 533 —}}</noinclude>stannade hos henne en hel timme i stället för en halv, till Fantines stora glädje. Han hade tusen­de föreskrifter, att lämna åt alla, på det att ingen­ting skulle fattas den sjuka. Man lade märke till, att hans ansikte en gång blev mycket sorgset. Men detta erhöll sin förklaring, då man fick veta, att läkaren lutat sig intill hans öra och sagt: — Hon blir allt sämre och sämre. Sedan gick han tillbaka till märiet, och vakt­mästaren såg honom upppmärksamt studera en vägkarta över Frankrike, som hängde i hans ar­betsrum. Han skrev med blyerts några siffror på en papperslapp.<noinclude> <references/></noinclude> gjdicllw85csbg44zvksr88zmomuv9k 104 219991 648956 648846 2026-04-16T08:28:57Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 648956 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 535 —}}</noinclude>hade en portklapp av järn. Han lade häftigt han­den på portklappen ocli upplyfte den. Därefter hejdade han sig åter, stod orörlig och liksom ef­tersinnande, och efter några sekunders förlopp fällde han åter sakta ned portklappen, i stället för att låta den hårt slå till, och fortsatte sin vandring med ett slags brådska, som han icke visat förut. Herr Madeleine fann mäster Scaufflaire hemma, sysselsatt med att laga en sele. — Mäster Scaufflaire, frågade han, har ni nå­gon god häst? — Herr mär, sade flamländaren, alla mina häs­tar äro goda. Vad menar ni med en god häst? — Jag menar en häst, som kan springa sju mil på en dag. — Åh knäveln! sade flamländaren, sju mil! — Ja. — Spänd för en kabriolett? — Ja. — Och hur länge får han vila efter den färden? — Han bör, om det gäller, kunna vända om da­gen därpå. — Samma väg igen? — Ja. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 7ru9uaytle7ndl94kf8e1u7qgtvapmp 104 219992 648957 648847 2026-04-16T08:32:25Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 648957 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 536 —}}</noinclude>— Åh knäveln! Åh knäveln! Och det är sju mil? Herr Madeleine tog upp ur fickan den pappers­lapp, varpå han med blyertspennan upptecknat några siffertal. Han visade dem för flamländaren. Det var talen l ½, 2 och 3. — Ni ser själv, sade han. Summa sex och en halv, i runt tal sju mil. — Herr mär, återtog flamländaren, jag har vad ni behöver. Ni har nog ibland sett min lilla vita häst ute. Det är ett litet djur från nedre Boulonnais, fullt av eld. Man ville först göra honom till ridhäst. Pytt, gick inte! Han bara slog bakut och kastade var enda ryttare i backen. Man trod­de honom vara okynnig och visste inte, vad man skulle göra med honom. Då köpte jag honom och spände honom för en kabriolett. Det var just det han ville, herr mär. Nu är han sedig som en flicka och springer som vinden. Men, bevars för att sätta sig upp på hans rygg! Han har inte lust att vara ridhäst. Var och en har sin ärelystnad. Draga, ja; bära, nej. Man skulle kunna tro, att han sagt så till sig själv. — Och han skall stå ut med färden? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> b10thxpd9lhlpwz2he35laogd865fg5 104 219993 648958 648848 2026-04-16T08:35:13Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 648958 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 537 —}}</noinclude>— Era sju mil skall han tillryggalägga i fullt trav på mindre än åtta timmar. Men hör nu på vilka villkor — Låt höra. — För det första måste ni, när ni hunnit halv­vägs, låta honom pusta en timme. Han måste där få något att äta, och någon måste vara när­varande, medan han äter, för att hindra drängen på värdshuset att stjäla från honom hans havre, ty jag har märkt, att det i värdshusen oftare hän­der, att havren supes upp av stalldrängarna än ätes upp av hästarna. — Någon skall vara närvarande. — För det andra, är det herr mären själv, som tänker begagna kabrioletten? — Ja. — Kan herr mären köra? — Ja. — Nå väl, då måste herr mären resa ensam och utan packning för att inte göra det för tungt för hästen. — Överenskommet. — Men efter som herr mären inte kommer att ha någon med sig, måste herr mären själv göra sig det besväret att se till, att hästen får sin havre. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> fuobx2ef81sd1vxct1hld131xzek2w7 104 219994 648959 648849 2026-04-16T08:37:33Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 648959 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 538 —}}</noinclude>— Det är klart. — Och jag måste ha trettio francs om dagen. För de dagar hästen vilar upp sig måste jag ha lika mycket. Inte ett öre därunder, och fodret be­kostas likaledes av herr mären. Herr Madeleine tog upp sextio francs ur sin börs och lade dem på bordet. — Här har ni för två dagar i förskott. — För det fjärde skulle, för en sådan skjuts, en kabriolett vara allt för tung och trötta ut hästen. Det blir därför nödvändigt, att herr mären går in på att åka i en liten tilbury, som jag har. — Jag går in därpå. — Den är lätt, men alldeles öppen. — Det är mig likgiltigt. — Har herr mären betänkt, att det är vinter? Herr Madeleine svarade icke. Flamländaren återtog: — Att de är mycket kallt? Herr Madeleine fortfor att tiga. Mäster Scaufflaire fortfor: — Att det kan bli regn? Herr Madeleine upplyfte huvudet och sade: {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 62gk1uktfuri1ogoo3xzl7vq9kw2zc9 104 219995 648960 648850 2026-04-16T08:42:02Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 648960 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 539 —}}</noinclude>— Tilburyn och hästen skola klockan halv fem i morgon bittida vara utanför min port. — Det är avgjort, herr mär, svarade Scaufflaire. Därefter började han med sin tumnagel utskrapa en fläck i bordskivan och återtog med den bekymmerslösa uppsyn, som flamländarne så väl förstå att para med sin slughet: — Men jag kommer just nu att tänka på en sak. Herr mären har inte sagt mig, vart det bär av? Vart tänker herr mären fara? Han hade ända från samtalets början icke tänkt på någonting annat, men han visste ej varför han icke förut vågat göra denna fråga. — Har er häst goda framben? sade herr Ma­deleine. — Ja, herr mär. Ni kan ändå hålla upp honom litet i utförsbackarna. Är det många sådana på den väg ni skall fara? — Glöm icke att klockan precis halv fem i mor­ gon bittida vara utanför min port, svarade herr Madeleine och gick. Flamländaren stod där ”just som ett fä”, så­som han någon tid efteråt själv sade. Två eller tre minuter sedan mären gått, öppna­des dörren på nytt. Det var mären. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 82o9i2zi6q6n4bu136m2yvsgur7t8y9 104 219996 648961 648851 2026-04-16T08:44:25Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 648961 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 540 —}}</noinclude>Han hade allt jämt samma lugna och tankfulla utseende. — Herr Scaufflaire, sade han, till huru mycket värderar ni hästen och tilburyn, som ni hyr ut åt mig, det ena med det andra? — Det ena knogande på det andra, herr mär, sade flamländaren med ett flatskratt. — Må vara. Nåå? — Vill herr mären köpa dem av mig? — Nej, men jag vill för alla händelser ge er sä­kerhet för dem. Vid min återkomst lämnar ni mig summan {{rättelse|tilbaka|tillbaka}}. Till huru mycket värderar ni åkdon och häst tillsammans? — Till fem hundra francs, herr mär. — Här äro de. Herr Madeleine lade en sedel på bordet, gick sedan sin väg och kom denna gång icke tillbaka. Mäster Scaufflaire ångrade storligen, att han icke sagt tusen francs. För övrigt voro häst och tilbury i klump endast värda tre hundra francs. Flamländaren ropade in sin hustru och berät­tade saken för henne. — Vart knäveln kan herr mären ämna sig? De började rådslå om saken.<noinclude> <references/></noinclude> h1qvxvcq03oiys1lrpgqa0ss06jgfnl 648962 648961 2026-04-16T08:44:42Z Jonatanskogsfors 17420 648962 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 540 —}}</noinclude>Han hade allt jämt samma lugna och tankfulla utseende. — Herr Scaufflaire, sade han, till huru mycket värderar ni hästen och tilburyn, som ni hyr ut åt mig, det ena med det andra? — Det ena knogande på det andra, herr mär, sade flamländaren med ett flatskratt. — Må vara. Nåå? — Vill herr mären köpa dem av mig? — Nej, men jag vill för alla händelser ge er sä­kerhet för dem. Vid min återkomst lämnar ni mig summan {{rättelse|tilbaka|tillbaka}}. Till huru mycket värderar ni åkdon och häst tillsammans? — Till fem hundra francs, herr mär. — Här äro de. Herr Madeleine lade en sedel på bordet, gick sedan sin väg och kom denna gång icke tillbaka. Mäster Scaufflaire ångrade storligen, att han icke sagt tusen francs. För övrigt voro häst och tilbury i klump endast värda tre hundra francs. Flamländaren ropade in sin hustru och berät­tade saken för henne. — Vart knäveln kan herr mären ämna sig? De började rådslå om saken. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 32ethuapb4fb5dvtdx6321jhw84nvtp 104 219997 648963 648852 2026-04-16T08:46:55Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 648963 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 541 —}}</noinclude>— Han far till Paris, sade hustrun. — Det tror jag inte, sade mannen. Herr Madeleine hade på kaminhyllan glömt kvar papperet, varpå han upptecknat siffrorna. Flamländaren tog det och begynte studera det. — En och en halv, två och tre. Det betyder bestämt skjutshållen. Därpå vände han sig till sin hustru och sade: — Nu har jag det! — Huru? — Det är en och en halv mil härifrån till Hes­din, två från Hesdin till Saint-Pol, tre från Saint Pol till Arras. Han far till Arras. Herr Madeleine hade emellertid kommit hem. Då han återvände från mäster Scaufflaire, hade han tagit en lång omväg, som om prästgårdens port för honom varit en frestelse, den han velat undvika. Han hade gått upp på sitt rum och där stängt sig inne, vilket icke var någonting ovanligt, ty han lade sig gärna tidigt. Fabrikens portvaklerska, som på samma gång var herr Madeleines enda tjänarinna, gav likväl akt på, att hans ljus släcktes klockan halv nio, och hon sade det åt kassören, när han kom hem, tilläggande: {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 8lnszywwmu7w180hkaphl4f59dfj4qb 104 219998 648964 648853 2026-04-16T08:49:59Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 648964 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 542 —}}</noinclude>— Jag kan just undra, om herr mären är sjuk, jag tyckte, att han såg litet besynnerlig ut. Kassören bebodde en kammare, som låg mitt under herr Madeleines rum. Han fäste ingen upp­märksamhet vid portvakterskans ord, lade sig och insomnade. Mot midnatt vaknade han häftigt. Han hade under sömnen hört något buller över sitt huvud. Han lyssnade. Han hörde steg av och an, som om någon gått i rummet ovanpå. Han lyssnade uppmärksammare och kände igen herr Madeleines gång. Detta föreföll honom besynner­ligt. Vanligtvis hördes aldrig något buller i herr Madeleines rum före den tid, då han brukade sti­ga upp. Ett ögonblick därefter hörde kassören något, som liknade ljudet av ett skåps öppnande och tillstängande. Sedan flyttades en möbel, det blev tyst, och vandringen begynte på nytt. Kas­sören satte sig upp i sängen, blev fullkomligt va­ken, tittade sig omkring och såg genom sitt fön­ster på väggen mitt emot det rödaktiga återskenet från ett upplyst fönster. Att sluta av ljusstrålar­nas riktning kunde skenet icke komma från något annat än herr Madeleines fönster. Skenet fladd­rade, som om det hade kommit snarare från en<noinclude> <references/></noinclude> fcxq6crap5nwsp8y1xip2wzk8zaux7j 104 219999 648965 648854 2026-04-16T08:51:04Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 648965 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 543 —}}</noinclude>brinnande eld än från ett ljus.Skuggan av fön­sterbågarna avtecknade sig icke, vilket antydde att fönstret stod alldeles öppet. Under den då rådande kölden var detta öppna fönster någonting besynnerligt. Kassören somnade åter in. En el­ler två timmar senare vaknade han på nytt. Sam­ma långsamma, regelbundna steg kommo och gingo alltjämt över hans huvud. Ljusskenet avtecknade sig alltjämt på väggen, men det var nu svagt och stilla, likt återskenet från en lampa eller ett ljus. Fönstret stod allt­jämt öppet. Se här vad som försiggick i herr Madeleines rum.<noinclude> <references/></noinclude> qnjmk3j3vhe9vk4lgdo20am25ld35pp 104 220043 648933 648907 2026-04-15T12:13:59Z PWidergren 11678 648933 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />402</noinclude>icke skulle bära med sig förebråelse, der sann fromhet kunde i frihet dyrka Gud». Det var honom ej svårt att i England finna folk med intresse för en stor mensklig idé. Ett sällskap organiserade sig till utförande af Oglethorpes plan, och utverkade af Georg den andre disponerings-rätt öfver en sträcka land emellan Altamahá- och Savannah-floderna, hvilken på 20 års tid sattes under sällskapets förmynderskap, »i vård för de fattiga». Sällskapets gemensamma sigill visade på ena sidan en grupp af spinnande silkesmaskar, med motto: »icke för sig sjelfva, utan för andra»; uttalande dermed sällskapets beskyddares afsigt, att icke för sitt arbete eller sina gåfvor emottaga någon slags gengäld. På sigillets andra sida sågs Georgias genius, med en frihets-kokard pä hufvudet, ett spjut i den ena handen och ett öfverflödshorn i den andra. Ryktet om det förlofvade landets skönhet och rikedom lockade sinnena. Med sitt lilla band af befriade fångar och förtryckta protestanter, omkring 120 personer till antalet, afseglade Oglethorpe i November 1732 från England, och anlände efter 57 dygns segling till Charleston. Snart derefter begaf han sig uppför Savannah-floden, och landade vid den höga ås, hvilken han utvalde till plats för den blifvande staden. En half mil derifrån lefde indianer af Yamacrows-stammen, och de, med deras anförare [[:en:w:Tomochichi|Tomo-chichi]] i spetsen, kommo att stifta förbund med främlingarne. »Här är en liten skänk», sade den röda mannen, i det han framräckte en Buffalo-hud, målad på inre sidan med en örns hufvud och fjädrar. »Örnens fjädrar äro mjuka, och betyda kärlek. Buffalo-huden är varm, och<noinclude> <references/></noinclude> 8iqechp9nl8t8j9edffrk0cx6nxinud 104 220055 648925 2026-04-15T12:02:01Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 648925 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />414</noinclude>{{em|2}}'''''D. 16 Maj.''''' Här är nu mycket varmt, och värmen är mattande. Vore ej den, så skulle jag finna mig väl i Savannah, i hemmet der jag lefver, der husbondfolk och tjenare (negrer) tyckas alla vara genomträngda af samma anda af godsinthet och välvilja, och der jag gjort några mig kära bekantskaper. Kärast bland dessa är mig familjen Mac Intosh, en af dem, som verka för slafvarnas undervisning och kolonisation; husets unga döttrar ha sjelfva på faderns plantage undervisat de små neger-barnen, och berömma mycket deras fattnings-förmåga. De lära isynnerhet ha nöje af bilder och berättelser, och hemta lätt intryck af dessa. Hvad detta har gladt mig; och hvilken vacker verkningskrets är ej på denna väg öppen för söderns unga döttrar! Men jag fruktar att de äro få, som ännu beträda den. — Med denna älskvärda familj har jag gjort upp, att nästa år göra en lustresa till Florida, der en af husets söner är bosatt; men »l’homme propose, et Dieu dispose!» Omkring Savannah är en mängd vackra ställen längs med de höga flodbräddarne, och rikedomen på sköna träd och blommor är utomordentlig. Det gläder mig att i flera af dessas namn, höra svenska familje-namn, och att känna igen Linnéi märke; så har jag här lärt känna ''Rudbeckia, Lagerströmia'' (en mycket vacker buskväxt, med ljusröda blommor, liknande den rosenröda lagerns) m. fl. De vänliga fruarne här (och jag har bland dessa lärt känna några utmärkta qvinnor) föra mig ut i sina vagnar, att åka och se ställen och skogsparker häromkring. Bonaventure är en stor park, som hör till ortens och söderns märkvärdigheter.<noinclude> <references/></noinclude> 1384sixzx4h3090356xsi5xg9ty0xe6 648934 648925 2026-04-15T12:16:23Z PWidergren 11678 648934 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />414</noinclude><div style=margin-top:2em;></div> '''''D. 16 Maj.''''' Här är nu mycket varmt, och värmen är mattande. Vore ej den, så skulle jag finna mig väl i Savannah, i hemmet der jag lefver, der husbondfolk och tjenare (negrer) tyckas alla vara genomträngda af samma anda af godsinthet och välvilja, och der jag gjort några mig kära bekantskaper. Kärast bland dessa är mig familjen Mac Intosh, en af dem, som verka för slafvarnas undervisning och kolonisation; husets unga döttrar ha sjelfva på faderns plantage undervisat de små neger-barnen, och berömma mycket deras fattnings-förmåga. De lära isynnerhet ha nöje af bilder och berättelser, och hemta lätt intryck af dessa. Hvad detta har gladt mig; och hvilken vacker verkningskrets är ej på denna väg öppen för söderns unga döttrar! Men jag fruktar att de äro få, som ännu beträda den. — Med denna älskvärda familj har jag gjort upp, att nästa år göra en lustresa till Florida, der en af husets söner är bosatt; men »l’homme propose, et Dieu dispose!» Omkring Savannah är en mängd vackra ställen längs med de höga flodbräddarne, och rikedomen på sköna träd och blommor är utomordentlig. Det gläder mig att i flera af dessas namn, höra svenska familje-namn, och att känna igen Linnéi märke; så har jag här lärt känna ''Rudbeckia, Lagerströmia'' (en mycket vacker buskväxt, med ljusröda blommor, liknande den rosenröda lagerns) m. fl. De vänliga fruarne här (och jag har bland dessa lärt känna några utmärkta qvinnor) föra mig ut i sina vagnar, att åka och se ställen och skogsparker häromkring. Bonaventure är en stor park, som hör till ortens och söderns märkvärdigheter.<noinclude> <references/></noinclude> csazbap4zaiptrhwx2f7sjiug3km7gm 104 220056 648928 2026-04-15T12:04:57Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 648928 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude>De stora lif-ekarne, i grupper och alléer, med deras långa hängande mossor, bilda öfverallt de skönaste göthiska tempelhvalf; och när aftonsolen sänder sina glödande strålar genom dessa djupa, dystra arkader, uppkomma verkningar af stor skönhet. Amerikas unga artister borde komma hit och studera dem. Man har nu begynt använda en del af den sköna parken till begrafningsplats, och hvita marmorvårdar höja sig under lif-ekarnes hängande mossor. Dessa moss-växter äro nu i blomma, och blomman är en liten ljusgrön, knopplikt sluten pentandrist, med en fin vällukt. Andra söderns praktblomster, magnolia grandiflora, capjasminen m. fl. begynna allmänt slå ut, men deras doft är stark och för mäktig för min smak. Skogens vällukt här är öfvermättande och icke hälsosam. Fruntimmer med fin hy få, när de denna tid fara genom skogen, röda fläckar och sårnader i ansigtet; blomångorna innehålla gift. Mig förefalla de qväfvande. Huru ljufva och friska äro icke furuskogens och liljekonvaljens dofter hemma hos oss! I dag, då jag ensam genomströfvade en liten skogsdunge, midt i sandfältet nära staden, såg jag der en rikedom af de vackraste smultron, och jag undrade att neger-barnen låtit dem sitta i fred. Jag plockade dem och smakade, nej, jag smakade dem ej, ty de hade ej tecken till smak. De voro falska smultron. En annan falsk skönhet på söderns gröna mark är den så kallade »prickly pear», en liten låg Cactus-buske med sköna ljusgula blommor, men så full af fina, krokförsedda taggar, att om man bryter blomman, man i flera dagar kan få att göra med taggarne. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> atsvu33i4xzcl4v44vz0qpeapeda0c3 104 220057 648929 2026-04-15T12:07:45Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 648929 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />416</noinclude>En vacker inrättning, som jag här besökt, är Asylet för fader- och moderlösa barn af alla folk och religions-bekännelser. Det står under en direktion af fruntimmer, äfven af olika folk och religionsbekännelser. Jag besökte det med en af direktriserna, som var judinna och mycket tillgifven sin religionslära, hvilken, i hennes framställning, kom nära till de kristna unitariernas. Asylet är vårdadt af barmhertiga systrar (katholiker), med goda ansigten men förskräckliga hattar eller skärm-mössor, som man måste vara långt kommen i verldsförsakelse för att bära. Barnen, och anstalterne för dem, voro en glädjande syn. Barnen få sjelfva välja sin kyrkliga bekännelse, och jag såg två unga systrar, af hvilka den ena var metodist, den andra medlem af episkopala kyrkan. Nu reder jag mig till att lemna Savannah, och fara till Augusta, högre upp i staten. Jag tänker fara Savannahfloden uppföre, ehuru man säger resan vara långsam och mycket enformig till dess sceneri. Men jag föredrar ångbåt mycket framför jernväg. — Mer ifrån Augusta. När jag kommer hem skall jag ha åt dig vackra sykorgar af tallkottars fjäll, hvilka de vänliga fruarne här skänkt mig, och som de sjelfva tillverkat. Korgarne se besynnerliga, men rätt prydliga ut. {{linje|5em|style=margin-top:3em;margin-bottom:3em;}}<noinclude> <references/></noinclude> sahb052yknf4kojawrkhwibdjy8bag1 104 220058 648930 2026-04-15T12:09:01Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 648930 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />398</noinclude> {{c|''Olika intryck.''}} {{Dikt|start=open|end=follow|Jag var i sällskap med män och qvinnor, och hörde små-prat om små, små saker, och små bekymmer, och lumpna nöjen, och trånga känslor, och trånga tankar, och lumpen sträfvan, af själar små. Det blef mig trångt i själ och sinne; jag flydde ut, ut ur salongen, ut i naturen, att se den fria, att se Guds himmel, att andas fritt. Ur vesterns sky, af solglans, full, sken aftonstjernan, så klar som guld. Hvar nattens skugga i tysta lunder den unga månen lyste upp, och blomstrens ångor på lätta vingar som rökverk stego}}<noinclude> <references/></noinclude> bf32t2bqg9vzj1sgoogd5at7ibhyfmf 648932 648930 2026-04-15T12:13:17Z PWidergren 11678 648932 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />398</noinclude> {{c|''Olika intryck.''|stil=margin-top:2em;}} {{Dikt|start=open|end=follow|Jag var i sällskap med män och qvinnor, och hörde små-prat om små, små saker, och små bekymmer, och lumpna nöjen, och trånga känslor, och trånga tankar, och lumpen sträfvan, af själar små. Det blef mig trångt i själ och sinne; jag flydde ut, ut ur salongen, ut i naturen, att se den fria, att se Guds himmel, att andas fritt. Ur vesterns sky, af solglans, full, sken aftonstjernan, så klar som guld. Hvar nattens skugga i tysta lunder den unga månen lyste upp, och blomstrens ångor på lätta vingar som rökverk stego}}<noinclude> <references/></noinclude> ed24xyitmw0j4fw9giaoa1mavah2x7f 0 220059 648931 2026-04-15T12:12:11Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Första delen.djvu" from=412 to=432 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Hemmen i den nya verlden, Första delen|Sextonde brefvet]] [[de:Die Heimath in der neuen Welt/Erster Band/Sechszehnter Brief]] [[en:The_Homes_of_the_New_World/Letter_XVI.]] [[fr:La vie de famille dans le Nouveau-Monde/Lettre 16]]' 648931 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Första delen.djvu" from=412 to=432 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Hemmen i den nya verlden, Första delen|Sextonde brefvet]] [[de:Die Heimath in der neuen Welt/Erster Band/Sechszehnter Brief]] [[en:The_Homes_of_the_New_World/Letter_XVI.]] [[fr:La vie de famille dans le Nouveau-Monde/Lettre 16]] hhqit7f8fytt7sq8x18rpv5smkuy6wb 104 220060 648935 2026-04-15T18:31:49Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 648935 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|13}}</noinclude>gar. Vattnet lopp — strömmande öfver sin botten af kisel — mellan mörka boskéer, slingrande häckar och grupper af praktfulla byster. Det var så tyst, så högtidligt, så djupt stilla omkring honom. En svan krökte nu om en udde: den flöt, liksom fördes den fram endast af vågen. Men den djupa stillhet, som omgaf honom, stördes på en gång. Skrattsalfvor och ord ljödo. Han såg upp, men ännu märkte han ingen. Ljudet kom allt närmare och närmare från andra sidan af vattendraget. Det var tydligen barn, som pratade och skrattade med hvarandra, barn, som lekte. En stund förgick.. Han hade nalkats ända ut till kanten af vattnet och sökte att locka svanorna till sig. Härunder sprungo trenne gossar längs stranden på andra sidan förbi. Han fäste icke vidare sin uppmärksamhet vid dem. Några ögonblick senare nådde honom likväl ett nödrop. Det kom från stranden midt emot, men längre upp. Daniel fattade tag i en utskjutande gren och lutade sig ut öfver bäcken, för att se efter om någon fara verkligen var å färde. Förgäfves, han såg intet. Ansträngande sina krafter, böjde han sig ännu längre öfver vattendraget. Härifrån upptäckte han med förskräckelse huru en af gossarne, som förmodligen under lek klättrat upp i, ett af träden, nu hängde på en af grenarne, gungande öfver vattnet. Daniel besinnade sig icke längre. Vattendraget var icke särdeles bredt; djupleken kunde han icke beräkna. Med ett språng befann Daniel sig redan i vattnet. Hurtigt gick han framåt. Vattnet steg allt högre och högre; fotfästet upphörde, han måste simma; det var kallt, men han kände det icke, han brann sjelf. Öfverkommen, sprang han upp på stranden och ilade med vindens snabbhet till stället, der faran syntes hota. Han hade gissat rätt. Det var verkligen de tre gossarne. Förhållandet var icke svårt att begripa. Den i trädet hängande hade klättrat upp — och grenen brustit — hvarvid han i fallet lyckligtvis fått tag i en annan. Det var dock icke ifrån honom, som nödropen kommo; snarare tycktes han skratta åt den förskräckelse, som hans belägenhet förorsakade de andre. Daniel gaf sig icke tid att närmare granska någon af gossarne, men det kunde icke undfalla honom, att den ene af dem,<noinclude> <references/></noinclude> 163ud04cgcmvmsegdjyt6l0cpfoarmz 104 220061 648936 2026-04-15T18:34:21Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 648936 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />14</noinclude>som ropade på hjelp, var svart, som en pudel, det var en negergosse. Med ett raskt spräng var Daniel snart uppe i trädet; försigtigt begaf han sig ut på en af grenarne, hvarifrån det lyckades honom, att berga den i luften sprattlande pojken. Med ett hopp stod han snart åter på marken med pilten i famn. Innan han satte honom ifrån sig, blickade han in i hans öga: det var fullt af solljus, fullt af strålande tacksamhet. Daniel kände sig rätt lycklig öfver att ha hjelpt honom. Han hade knappt satt ned gossen, förrän steg hördes helt nära. Då han vände sig om, möttes hans blick af en qvinna af ett så majestätiskt och behagligt utseende, att han af vördnad och aktning ovilkorligen tog mössan af sig. Snille och själfullhet strålade ur hennes ögon, stolthet och mod bredde sig ut öfver hennes panna. Daniel tog ett steg tillbaka. — Du är en rask yngling, tilltalade hon honom slutligen. Hvad heter du, min vän? Rösten var så vänlig, att Daniel blef helt modig. — Mitt namn är Schedvin, svarade han, Daniel Schedvin. — Hvar är din far? — Död. — Och han var? — En fattig handtverkare. — Du är väl också handtverkare då, kan jag tro? — Jag? Neej! Jag är, tillade han derefter med sänkt röst, ingenting. — Hvad ämnar du då bli? — Jag vet ej. Då min far dog, var jag i öfversta klassen i Jacobs folkskola. Sedan dess … — Sedan dess? — Sedan dess har jag gjort ingenting. — Det är farligt, min vän, vid dina år. Tänk nu öfver hvad du vill bli och kom sedan till mig, så skall jag söka att hjelpa dig. Din mor lefver väl ännu? — Hon lefver, ja, det gör hon. — Tag då det här — och hon tryckte en börs i hans hand — och lemna den åt din mor. Kom för öfrigt ihåg hvad jag sagt dig. Hon gaf honom derefter en vink, och han förstod att han<noinclude> <references/></noinclude> d9czpnmkf2l0pv4nbj812jz7ksjfty6 104 220062 648937 2026-04-15T18:37:19Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 648937 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|15}}</noinclude>borde draga sig tillbaka. Men han stod qvar. Börsen brände i hans hand. Han hade ännu aldrig emottagit någon gåfva. Han skämdes och visste icke om han borde behålla den eller ej. Fruntimret tycktes förstå honom. Ett behagligt leende flög öfver hennes ansigte. — Du har gjort mig en stor tjenst, sade hon derefter; om du också icke räddat min sons lif, så har du likväl hjelpt honom ur en svår belägenhet. Se här, tillade hon, och strök en liten guldring af sin hand. Modershjertat vill äfven gifva dig ett litet minne. Kanske det har större värde för dig? Daniel hade aldrig känt sig så förnöjd, som i denna stund: han tyckte sig vara en bättre menniska än någonsin förr. Flere personer nalkades nu från gångarne rundt omkring. Daniel drog sig tillbaka. Ehuru på afstånd, hörde han huru ganska allvarsamma förebråelser utdelades. — Du är så gammal, Gustaf, yttrade det okända fruntimret, att du icke borde ha blottstält dig på det der sättet. Hvad hade du att göra uppe i trädet? — Jag såg ett äpple deruppe: ett enda. — Deruppe? Du borde ha insett, att det satt allt för högt. — För högt? För mig? Se här, mamma, här har jag det. Det var så roligt att gripa det. Det satt högt, högt upp. — Det är en annan sak, Gustaf. När man är dristig — och det lyckas — då är allt bra. Men var försigtigare nästa gång. Nu höll det på att kosta dig lifvet. Eljest … Fortsättningen nådde ej fram till Daniel, men efter en stund hörde han åter. — Och du Carl? — Jag stod nedanföre, mamma, svarade han, och ropade på hjelp. — Ville du icke också täfla med Gustaf om äpplet? — Det ville jag icke, mamma, men sedan Gustaf tagit det, tänkte jag att få dela det med honom. Daniel hade stannat vid krökningen af gången och kunde ej hindra sig ifrån att blicka tillbaka genom häcken. Negerpojkens svarta ansigte grinade illa. — Jag skall säga hvad Carl tänkte, yttrade han och förvred anletsdragen ännu värre. — Nå, hvad tänkte han då? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 7m4n3etf54q4kc7pdlhzd41ftzo72yp 104 220063 648938 2026-04-15T18:41:08Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 648938 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />16</noinclude>— Han tänkte, att om Gustaf fallit i kanalen, så hade han ärft äpplet. — Fy, Badin, fy! {{linje|5em}} Daniel hade gjort en handling, som tillvunnit honom ett högst ovanligt bifall. Utan att kunna åtskilja handlingens och bifallets särskilda betydelse, höjde de honom gemensamt i hans egna tankar. Efter det kalla badet var han lungblöt, men han var ännu i de år och vid det lynne, då man ej lägger sådana småsaker på sinnet. Han skakade endast på sig, som en hund, hvilken kommer upp ur sjön; dermed var hans toilett gjord. Lika långsamt, som han nyss förut vandrat fram genom parken, lika hastigt lemnade han den nu, otålig att träffa systern och för henne få berätta hvad som tilldragit sig. Några orediga tankar sysselsatte honom likväl, under det han skyndade framåt. — Det der fruntimret uppmanade mig att blifva någonting. Hon har rätt, jag måste blifva något. Men hvad? Han erinrade sig dervid de tvenne soldater, som vid slottsarkaden stängde hans väg med kolfvarne. — Soldat? upprepade han. Hvarför icke? Man är någonting då. Det är också lätt att bli soldat. Jag har redan haft anbud. Fär jag väl uniformen på mig, så kan jag visa mig för henne, som lofvade att hjelpa mig fram. Här stannade han likväl på en gång i sina funderingar. — Men, min gud, mumlade han halfhögt, jag känner ju icke ens hvem hon är. Utan att veta eller beräkna hvart hans steg förde honom, hade han återkommit till samma damm, der han befann sig en stund förut, och han såg derifrån huru det stolta fruntimmer, som varit så vänlig emot honom, med sitt sällskap nu försvann i slottet. — Säkert var det drottningen, sade han, under det att hans hjerta häftigt klappade. Ja, ja! Det var säkert drottningen. Upptagen af denna föreställning, och med blicken rigtad på slottet, tog han plats vid stranden af dammen. Huru länge han så satt, visste han troligtvis icke sjelf, lika litet som hvad han egentligen funderade på. Tankarne flaxade hit och dit, af och an. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> dwt9sotamucfmuhh1hx1oi366ggto35 104 220064 648939 2026-04-15T18:47:03Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 648939 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|17}}</noinclude>— Jag vill bli en karl, utropade han slutligen. En bra karl, tillade han derefter, hjelper sig alltid sjelf. Då han efter sin långa frånvaro slutligen sökte sin syster, der han lemnade henne, fans hon icke på platsen. Med oro blickade han omkring sig. Under hans långa frånvaro hade kungsslupen gjort en längre tur utåt sjön, hvarifrån den nu återvände. Slupen var full af hof-folk, damer och herrar om hvarandra; harmonimusiken i fören blåste ett vemodigt stycke, och under omvexlande djupa och smäktande toner gled båten fram. Kring landningsplatsen hade menniskor från alla håll samlats. Daniel anade att nyfikenheten äfven dragit Clara dit. Med lättare sinne, än hvarmed han nyss förut passerade borggården, begaf han sig nu framåt. {{linje|5em}} Slupen närmade sig kajen. Lockad af den angenäma dagen, hade hofvet för sista gången velat njuta af den friska sjöluften och behaget att gunga på den klara vattenytan. Endast drottningen hade frånsagt sig nöjet att deltaga i utfärden. Hvad anledning förefans väl dertill? I Lovisa Ulrikas hufvud hade en lefvande och eldig ande en hel verkstad, der många planer smiddes. Men konungen — drottningen hade sjelf öfvertalat honom — stälde sig i spetsen för båtpartiet, hvarigenom det också begärligt omfattades och blef både storartadt och lysande. Mälaren var i dag så klar som en spegel, ingen vind krusade dess yta, endast årorna skuro, under jemn takt, den blåa vägen. På flere ställen hade roddarne fått hvila sina åror: än under den djupa skuggan af en hög holme, än emellan utskjutande uddar, krönta af mörka granar och resliga tallar. Musiken hade här spelat upp — ekot besvarat tonerna från tusende klyftor — och åhörarne njutit af de bortdöende ackordernas sista suck i sina egna bröst. Lifvade af sjöns friska flägt, lade de lustfärdande slutligen åter i land. Musiken tystnade, dock icke förr än med det sista årtaget. Konungen var den förste, som uppsteg på kajen. Några månader förut hade han ingått i sitt fyrationdesjette år. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{mindre|{{huvud|''Lovisa Ulrias hof. I.''||2}}}}</noinclude> jlzm2csybry7emeoe84yqof1enx538a 104 220065 648940 2026-04-15T18:50:34Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 648940 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />18</noinclude>Efter dåvarande samhällsfördrag, kunde ingen lämpligare konung hafva suttit på Sveriges tron. Hans önskningar för fäderneslandets bästa voro rena; hans magt ingen. Det goda hjertat gaf mer sin pregel åt hans handlingar, än magtbegäret. Såsom konung stäld emellan rådets vidgade myndighet och sin gemåls snille och ärelystnad, bleknade hans egen purpur bort. Fram till folket, huru hårda de former än voro, emellan hvilka försynen stält honom, trängde likväl hans vänliga väsende. I ordets vackraste bemärkelse motsvarade han begreppet af en god familjefader. “I den fromhet, som utgjorde hans karakter, lyste”, yttrar en af hans biografer<ref>A. Hamilton. Manuskript.</ref>, “all den enfald, som kunde trankilisera den frihets ömmaste nation.” “Ingen monark var mer egnad att genom folkets kärlek förvärfva sig en utvidgad magt”, yttrar Geijer, “ingen mindre att våldsamt tillrycka sig den.” Sådan, som han visar sig i sina handlingar, visar han sig äfven i sitt yttre väsende. Man igenkänner samma pregel. Hans utseende, intagande och förbindligt, saknade kraft. Undersätsig och medelmåttig till sin växt, egde hans ansigte denna fylliga vänlighet, som angifver godhet, men hvarken skarpsinnighet eller beslutsamhet. De blåa ögonen saknade allt verkligt lif. Utan att vara majestätisk, var hans gång behaglig. En af hans gunstlingar påstod, att han såg nådig ut, till och med på ryggen. Med en godhet, som trängde till hjertat, helsade han folket, som samlat sig på kajen. Den tillgifvenhet, det hyste för honom, yttrade sig i ett långvarigt bifallssorl. Huru belåten glänste icke också nu hans blick! Intet smycke i hans krona var honom så dyrbart, som folkets kärlek. Slupen hade under tiden urladdat sin dyrbara last. Kavaljerer och damer rörde sig om hvarandra, alla glada och uppfriskade efter den angenäma utfärden. Konungen tog vägen åt<noinclude> <references/></noinclude> jdfhcwhv064bu9jd6no94e3fqwdjurv 104 220066 648941 2026-04-15T18:53:03Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 648941 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|19}}</noinclude>slottet. Det var ett praktfullt, ett rikt, ett gladt tåg, en lefvande solfjäder af skönhet och rikedom omkring honom. Daniel anlände till bryggan just i det ögonblick konungen steg i land. Äfven på honom gjorde det milda och vänliga i monarkens väsen ett lifligt intryck. Men prakten i det hela bländade ändock mer hans blick. Med vaknande äregirighet afundades han hvar och en. — Jag måste blifva soldat, tänkte han ånyo. Ja, ja, soldat! Hans hjerta klappade häftigt vid blotta tanken derpå. Men på en gång stannade blodets hastiga lopp i hans ådror — kinderna bleknade — en lätt darrning ilade genom hans leder. Bland hofdamerna hade han upptäckt ett blondt, mildt, ljuft ansigte; allt annat på jorden bleknade bort i hans själ inför det. Men huru mägtigt hon än anslog hvarje hans känsla, sönderföll han dock icke nu i ett svall af regellösa fantasier, som förr. I hans tankar hade han nu fått ett mål för sitt lifs verksamhet, och derigenom äfven begrepp om sig sjelf. En manlig känsla hade intagit honom. Han hade liksom fått ett säkrare fotfäste på jorden, än han förut egt. Daniel kunde icke slita sina ögon ifrån den blonda, vackra varelse, som så uteslutande beherskade honom. Ingen af hennes rörelser undföll honom. Hvarje blick, som hon kastade omkring sig, samlade han upp och gömde i sin själ. I detta ögonblick passerade hon förbi honom, hon vände sig åt honom — hon helsade — helsade med intagande förbindlighet. Blodet hos Daniel kastade sig våldsamt åt hans hufvud. Hans kinder färgades af en högröd purpur. Icke längre mägtig sig sjelf, skulle han måhända kastat sig ned framför hennes fötter, om icke i detsamma en stark hand knuffat honom bakifrån så våldsamt åt sidan, att han stupade på näsan. Daniel kände sig mera förkrossad af det smäleksfulla i sin ställning, än af slaget. Hämndkänslan, hitintills obekant, vaknade på en gång upp till full kraft. Då han åter stod på sina ben, knöto sig oemotståndligt hans händer, och han beredde sig att straffa den, som förolämpat honom. Men hans armar sjönko åter till sidan. Hon<noinclude> <references/></noinclude> b782fu7e0torrtoomwyc9lxqko7rehl 104 220067 648942 2026-04-15T18:55:23Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 648942 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />20</noinclude>— blondinen — kastade ju i detsamma en blick, full af hjertats skönaste oskuld, men på hvem, det var icke på honom. Det var på den man, som nyss fält honom till marken. Daniel rasade och kände sig på samma gång slagen. Det var således på honom, hon hade helsat öfver hans axel. Och den lycklige hade kastat honom åt sidan, för att sjelf komma fram. Delad emellan afund och hat, betraktade han mannen. Så oangenämt det intryck var, som denne gjorde på Daniel, så angenämt var dock i sjelfva verket hans utseende. I hans ansigte låg så mycket lugnt allvar, redbarhet och sans, så mycken sann viljekraft och beslutsamhet. Emellan ögonbrynen rynkade sig ett drag af stränghet, men ur ögonen strålade förstånd och mildhet. De bleka dragen lifvades vid blondinens blick. Öfver läpparne, hvilka krusades af ett godt småleende, hvilade ett intagande behag. Flärdlöshet och sanningskärlek tycktes framför allt utgöra hufvuddragen hos honom. Man såg tydligt, att hans hjerta var fullt af förtröstan och mod, att hans arm var fast. Konungen hade redan nått fram till slottet, åtföljd af den brokigt vimlande omgifningen. Mellan främlingen och blondinen vexlades ännu en blick; derefter försvann hon i konungens svit, hälften rodnande, hälften leende. Den okände, bleke mannen stod qvar. Hans blickar tycktes icke vilja släppa henne, de följde henne med en oro och längtan, som endast den varmaste kärlek kan ingifva. För allt pris i verlden ville Daniel icke förlora honom ur ögnasigte, innan han fått veta hvem han var. Nere vid stranden stodo ännu några af konungens följe qvar, inbegripne i ett samtal. Af dem igenkände Daniel endast en enda, nemligen grefve Hård, öfverste vid konungens lif-drabanter. Efter att under flere år med den största utmärkelse hafva stridt i general-staternas armé, anförd af furst Waldeek, emot fransmännen, under fältmarskalkens af Saxen befäl, hade han återkommit till Sverige. Ryktet om hans äfventyrliga tapperhet och mod hade gått före honom till fäderneslandet. Allmänheten kände hans bedrifter; — det var tillräckligt<noinclude> <references/></noinclude> d803yobi8purb8ycww11ydwgzvwmffi 104 220068 648943 2026-04-15T18:58:28Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 648943 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|21}}</noinclude>skäl för att äfven taga reda på hjelten. En krigare kunde icke heller ha en förträffligare hållning. Hvar och en måste beundra hans smidiga och starka, hans proportionerligt välbygda och krigiskt härdade gestalt. Som han stod der, vände han sig till hälften bort, så att blott profilen föll i ögat. Pannan var bred och hög: kraft och mod, omdöme och beslutsamhet tycktes der hafva beredt sig ett eget hem. Den något krökta näsan, den litet utstående hakan och de svällande läpparne angåfvo stolthet och befallande värdighet, sjelfständighet och lefnadsfriskhet. Folken hafva sina gunstlingar, lika väl som hofven. Grefve Hård var bådas. Ett manligt väsende, förenadt med ridderlighet och tapperhet, vinner lätt på sin sida våra hjertans skönaste dotter, beundran. När samtalet slutade och gruppen begaf sig efter konungen, såg Daniel, huru den okände hastade fram till grefven. Grefve Hård öppnade med ett gladt utrop sina armar emot honom. — Välkommen hem, Puke, utropade Hård, hjertligt åter välkommen till slägt ooh vänner! Jag menar att fädernejorden smakar väl, sedan man pröfvat utlandet. Välkommen, tappre vän! Huru befunno sig vapenkamraterne derute? Daniel hade hört nog. Mannens narin var Puke. Med ett uppror inom sig drog han sig blek tillbaka. Det orediga missnöje med sig sjelf och verlden, som på en tid slitits om honom, återkom med fördubblad kraft. Huru hatade han icke samhället, som ordnat så mycket öfver honom och stält honom sjelf så lågt! Från allt, som egde hans beundran, som födde längtan och åtrå i hans själ, tyckte han sig vara förskjuten. Stora inre strider pröfva likväl icke allenast menniskan, de gifva henne äfven mycket, derest hon består profvet. Utan denna andens tvekamp med de mörka magterna i vårt bröst, skulle icke så mycket härligt uppblomstra i hjertat, icke så mycken styrka och kraft utveckla sig i vårt väsen. Den, som består profvet, går alltid bättre och fullkomligare ur hvarje strid. — Mod, Daniel, ropade också slutligen en inre röst till honom. Jämmer och förtviflan är feghet. Du vill högt upp och har långt — mycket långt att gå. Börja då i tid! Orediga tankar släpa bort med dig nu — än hit, än dit — förströ dig i luften, som en hand full stoft. Det måste upphöra.<noinclude> <references/></noinclude> mmp2a4d27vzemxnrx2orxn17w8ekzs3 104 220069 648944 2026-04-15T19:02:32Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 648944 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />22</noinclude>Viljan är född tvilling med modet. Såsom jernbandet omkring de lösa laggarne, måste jag pressa mig omkring något bestämdt mål. Gifver jag efter, känner jag, att jag skall gå under. Tager jag mitt beslut, går jag orubbligt på målet; hvem säger mig, att icke äfven jag kan nå det? Alla här i dag hafva varit krigare. Gedt, jag skall äfven blifva soldat. Jag vill och jag skall! — Hafva alla, som jag sett här, varit krigare, rättade han likväl snart sitt eget yttrande; månne icke snarare adelsmän? Ett kallt leende krökte härvid hånande hans läppar. — Vår förste stamfar, besvarade han sig sjelf, utträdde i verlden endast med ett fikonalöf. — Månne det icke endast är så, som hvarje verklig man utträder i den? Det torde slutligen komma an derpå, om ej fikonalöfvet är det enda verkliga adelsbrefvet i verlden? Sedan Daniel en gång fördjupat sig i sina tankar, hade han helt och hållet öfverlemnat sig åt dem. Säkerligen skulle han också ännu ganska länge fortgått i samma begrundande rigtning, hade han icke känt en hand lägga sig på hans axel. Då han såg upp, fann han sig sittande på en bänk vid kajen. Platsen var folktom — slupen borta — han var ensam. Framför honom stod endast en kammarpage. — Söker icke du en syster? frågade pagen. Daniel sprang hastigt upp, liksom träffad af en förebråelse. — Min syster, jo, jo! Hvar är hon? — Följ mig! Daniel betraktade med förundran den granna, vackra pagen. Ännu mera förundrad blef han, då hans ledsagare förde honom in i slottet och soldaterne — i stället för att stänga vägen med gevärskolfvarne — gjorde honnör, visserligen icke för honom, men ändå för hans följeslagare. {{linje|5em}} <section end=kap01 /> {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 2x6b4yrp79vrhmztagq53vvixn8rczt 104 220070 648945 2026-04-15T19:04:44Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 648945 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><section begin=kap02 /> <h2 align="center" style="border-bottom:none;">ANDRA KAPITLET.<br /><b>Drottningen. Den svartlockiga flickan.</b></h2> Pennan är ett trollspö. På dess vink uppstå ej allenast gestalter ur hundraåriga grifter, utan den förflyttar oss äfven till hvilken tid som helst. Vi inträda i drottningens förmak. Hvem är den qvinna, som står der, till hälften vänd emot det höga fönstret, belyst af den klara dagen? Med handen lyftad upp emot pannan, tyckes hon öfverlägga med sig sjelf. Hvilken glans i hennes stora, mörkblå ögon, hvilket omvexlande spel i deras uttryck, tolkande själens brinnande och oroliga rörelser! Hennes gestalt är icke hög, men huru väl proportionerad, hvilken smidighet i formerna, hvilket qvinligt och dock sant majestätiskt behag! Hvem är hon, frågar du? Det kan ej vara någon annan än Lovisa Ulrika. Med öppen och ädel stolthet, med varm känsla för sin ställning, med en själ, som ville förstå allt, blott icke hvilan, syntes hon stirrande blicka framför sig. Hvad såg hon? Hvad tänkte hon? En page inträdde. Utan att förändra sin ställning, vände drottningen endast sitt hufvud emot honom. Rörelsen tycktes vittna om någon otålighet. — Är Brahe ''redan'' kommen? — Nej, ers majestät. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> nmi5t6jco277wbqztknc5xw4au45dkq 0 220071 648946 2026-04-15T19:07:02Z Thuresson 20 Kap 1 648946 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Drottning Lovisa Ulrikas hof 1878.djvu" from=9 to=26 fromsection="kap01" tosection="kap01" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Drottning Lovisa Ulrikas hof|01]] eo2ofd6c4fb3v2ku1dwjww0s10iwhan 104 220072 648966 2026-04-16T09:02:19Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 648966 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|417}}</noinclude> {{c|{{större|{{sp|SJUTTONDE BREFVET.}}}}}} {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} {{c|{{större|'''{{sp|Columbia}} (Södra Carolina).'''}}}}{{ph|''D. 25 Maj 1850.''|5}} Så lång tid, min Agatha, sedan jag sist språkade med dig! Men dagar och timmar fara som strömmen, och jag får icke ha mången stund för mig. Jag skref till dig sist i Savannah. Kort derefter lemnade jag staden, öfverhopad med godhet och gäfvor af dess vänliga innevånare, ända i sista stunden. Min värd, M:r Tefft, skall jag alltid tänka på med tacksamhet, för hans innerliga godhet och välvilja. I sista ögonblicket tvingade han mig att låta honom betala min resa till Augusta. Man talar om amerikanarnes förvärfningshåg, och med rätta; men man borde med samma skäl tala om deras håg att gifva. De älska att ge, som de älska att förvärfva. Just som jag skulle gå ombord, kom en svensk sjökapten, som sagt åt några personer af mina bekanta i Savannah, att han önskade se mig emedan han blifvit uppfostrad på samma ställe som jag och mamsell Lind. Jag hade haft litet roligt åt föreställningen om den uppfostrings-anstalt som vi tre skulle haft gemensam. Och när nu min sjöfarande landsman kom till mig, och vi skakade händer, frågade han: »Har mamsell ej blifvit uppfostrad i Stockholm?» Jag jakade härtill. »Jo, jo», sade han, med en betydelse-<noinclude> <references/></noinclude> n47z8rn8d6sf9gvr324l4o45jras8pn 104 220073 648967 2026-04-16T09:05:15Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 648967 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />418</noinclude>full nickning på hufvudet, »så är det, jag var viss derpå; och i Stockholm har äfven jag fått min uppfostran!» Och vi skakade händer, och den goda mannen — ty han såg ut som en god och hjertlig man — gaf mig äfven en gåfva, som jag skall taga med mig hem till Sverige. Nästan dignande under skänker, som ännu i sista stunden lades i mina armar, afreste jag. Och denna resa uppföre Savannah-floden, som man sagt mig vara så tråkig och så enformig, jag kan ej säga huru jag njöt den! Vädret var gudomligt; och som strömmen var stark och floden hög af vår-vattnet, gick färden långsamt, och jag hade god tid att betrakta stränderna mellan hvilka floden slingrade sig, och hvilka mil efter mil, timma efter timma blott framvisade en enda scen, men denna var — ''urskogen''. Massor af löfverk, af otaliga träd, buskarter, och vackra rankväxter, syntes hvilande på vattnet på båda sidor om flodbädden (Georgia och Carolina stränder). Hög, djup, ogenomtränglig utbredde sig urskogen der, som det sades mig, flera mil inåt landet, innan vattnet och växtverlden lemnade rum åt odlaren. Men här rådde den i sin ursprungliga yppighet och herrlighet. Jag tyckte mig vara närvarande vid den tredje skapelse-dagen, då Gud kallade växt-verlden fram »hvart och ett träd med frö i sig sjelf», dagen, då jorden öppnade sitt modersköte och frambar alla jordens örter, blommor och träd. Savannah, med dess rödbruna vatten, var en flod nyss sprungen ur kaos och rik af dess must; den hade ej haft tid att sätta sig ännu, att klara sina vatten, då de gröna växterna sprungo fram<noinclude> <references/></noinclude> nmlc157c1q2bei2xw93nl3rjy0tauwz 104 220074 648968 2026-04-16T09:09:07Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 648968 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|419}}</noinclude>i vild yppighet; den tyckte om att leka med dem, och dessa, nyss uppstigna ur vattnet, tycktes ej vilja skiljas derifrån, men hälft längta att sjunka dit tillbaka. Blommande rankväxter kastade sig upp i trädens toppar och föllo sedan ned att åter doppa sig i flodens vågor. Ur dessa massor af grönt, bildande murar, portiker, pyramider, och de mest fantastiska massiva skepnader, blickade stundom fram ett Catalpa-träd, i en flamma af hvitgula blommor; mörkgröna, allvarsamma magnolier buro sina snöhvita blommor mot ljuset, sköna och skära som det. Sykamorer, ambraträd, tulpanträd med granna gul- och rödspräckliga blommor, mullbär, mångfaldiga arter af ek, alm och pil anmärkte jag under det jag for förbi, och högst öfver alla stodo cypresserna, med långa hängande mossor, bredande likt patriarker sina starka armar ut öfver de lägre växtfamiljerna. Ingen menniskoboning syntes till på dessa stränder, intet spår af menniskoverksamhet. Äfven det djuriska lifvet syntes och hördes ej af; och fastän alligatorer (Amerikas krokodiler) lära finnas i mängd i Savannah-floden, såg jag ej en enda; ingen fågel sjöng, allt var tyst och stilla, äfven vinden. Det var en ödslighet, full af fantastisk skönhet, och just nu i blomman af sin fägring. Endast på ett ställe såg jag, på de nakna grenarne af ett dödt furuträd, tvänne stora roffåglar sitta, påminnande »att döden var kommen i verlden». Så gick färden (i en »high pressure»-båt, ''the Oregon'', med tvänne flåsande skorstenar) uppföre floden, mil efter mil, timma efter timma, under det morgon och afton, sol och måne, syntes täfla om att försköna<noinclude> <references/></noinclude> 6g7xv9syv4kp56clv705lv890ykok5x 104 220075 648969 2026-04-16T09:12:00Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 648969 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />420</noinclude>skådespelet. Och jag sjöng i min själ, såsom fordom Georgias äldsta kolonister: »huru skön är skapelsen, huru herrlig dess skapare!» Och sedan tänkte jag: »hvilket poem, hvilken herrlig romans är ej denna verldsdel i sitt naturlif! Hvilken rikedom, hvilka sköna, skiftande scener sluter den ej i sitt sköte!» Jag var nu åter allena med Amerika, och Amerika öppnade för mig sina mysterier och lät mig förnimma sin rikedom, kommande slägters arf. Savannah-floden utgör gränsen emellan Carolina och Georgia. I Carolina hade jag ömt älskade vänner; men Georgia älskade jag mer, och vände mig mot dess strand som mot ett friare, ungdomsfriskare land. Farten var mig en oupphörlig fest; och jag ville blott tiga och njuta. Men för att kunna det, måste jag, i salongen, undvika en flock vackra, men vilda unga flickor, ute på egen hand på något »pleasare party», och som sprungo hit och dit, pratande, ropande och skrattande; och på däcket ett par herrar, plantage-egare, som voro artiga och ville samtala, men talade blott »bomull, bomull, bomull», och huru verlden allt mera började vända sig omkring den amerikanska bomulln. Jag flydde från dessa bomullsdyrkare, och sökte få vara allena med floden och urskogen, och skuggorna och ljuset der. I den unga flocken af flickor var äfven en yngling, en vacker, ung man, bror eller slägtinge till någon af dem. Han skulle sednare på qvällen lemna fartyget. De vilda unga flickorna togo fatt på honom, omfamnade, kysste honom, den ena efter den andra, under lek och skratt, medan han hälft förtretad, hälft tjusad, sökte slita sig lös ur deras armar. Hvilka<noinclude> <references/></noinclude> k3b7w0zugal2ixeaqavxht9b5ks0lcd 104 220076 648970 2026-04-16T09:29:42Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 648970 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|421}}</noinclude>intryck månne den unge mannen skall medföra af detta natt-uppträde? Icke blir det ''aktning'' för qvinnorna. En af de äldre herrarne på däcket skakade sitt hufvud öfver flickornas uppförande: »they made a fool of that young man!» sade han. Först sent på natten fick jag sofva, för larmet som dessa unga flickor förde. Nästa dag var söndag, och jorden tycktes fira en helgedag, så stilla, och så högtids-prydd syntes naturen. De vilda, unga flickorna blefvo stilla, och samlade sig utanför min hytt, hvars dörr utåt flodsidan var öppen. De voro tydligen stämde att höra och tänka något allvarligt. Helgedagens frid hvilade öfver de unga. Och hade någon såningsman, af himlen sänd, nu utsått sanningens säd och det högre lifvets begrepp i dessa unga själar, så hade utsädet säkert fallit i god jord. Jag tror på qvinnonaturens medfödda innerlighet och frändskap med den högsta, och det gör mig ondt när jag ser den förvildad såsom här. Icke att jag tycker att en vild stund betyder mycket i ett menniskolif. Allt beror dervid på grundriktningen af det hela. Men lemnar man naturen åt sig sjelf, så blir deraf en vildmark, och vildmarken i menniskonaturen är vida mindre skön än urskogens (och äfven denna vore ej godt att lefva uti). En högre naturs ordnande ande måste taga hand om den unga hedningen, för att göra honom fullt menniskovärdig och skön. Fäder och mödrar i den unga nya verlden synas ej rätt besinna det gamla goda ordspråket: »''vanan är'' ''andra naturen''», och det lika goda: »''det är lättare att'' ''stämma i bäcken än i ån''».<noinclude> <references/></noinclude> 7hhpl4iordu461ep2n6vcjmnj922udu 104 220077 648971 2026-04-16T09:31:57Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 648971 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />422</noinclude>Mot natten, denna dag, landsattes de unga flickorna här och der vid plantagerna, hvarifrån båtar kommo till fartyget för att afhämta dem, och från flodens stränder hörde jag kärleksfullt välkomnande röster, och såg vänliga eldar lysa i det djupa mörkret. Ty den unga månen var redan nedgången, och nattmörkret är mycket mörkt här denna tid, då, på vår himmel, aftonrodnaden lyser upp jord och himmel, till dess den aflöses af morgonrodnaden. Det var på lördags-eftermiddagen jag gick om bord i Savannah. På måndagsmorgonen var jag framme vid Augusta, der den hyggliga, hederliga M:r Bones afhämtade mig i sin vagn till sitt hus. Och här blef jag med stor vänlighet mottagen af hans fru, en särdeles hygglig irländska, med ett vackert ansigte af engelsk karakter, men med mildare tycke, och af Hannah Longstreet, den bleka flickan från söder, som jag såg först under färden öfver oceanen och tyckte så mycket om. Med glädje fann jag henne nu betydligt bättre af sin europeiska tur, och i sitt hem och i kretsen af de sina ännu älskvärdare än tillförne. Här tillbringade jag några rätt trefliga dagar, mottagande besök blott om aftnarne, och görande på förmiddagarne utfarter till plantager i trakten samt till andra ställen. Äfven här fick jag väl ofta höra och besvara samma triviala och ledsamma frågor; — en af de värsta och vanligaste är: »komma de förenade staterna upp mot edra förväntningar?» — Men jag lärde äfven känna några förträffliga menniskor, både män och qvinnor, sanna kristna och nya verldens medborgare, som i stillhet utföra befrielsens verk,<noinclude> <references/></noinclude> afcd0oc3q34brtxrb88iexgmem2ip73 104 220078 648972 2026-04-16T10:06:15Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 648972 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|124||}}</noinclude>1:o. Hela Svenska hären, som under Fältmarskalken Grefve M. Stenbocks befäl inryckt i fästningen Tönningen, skall med alla Generaler, öfver- och under-officerare, volontärer och gemenskap gifva sig till hans Kongl. Danska Majestät. Högste befälhafvaren, Generalerne och alla öfver- och under-officerare, såsom ock volontärer behålla alla sina vapen; likaledes behålla dessa äfvensom under-officerare och gemenskap sitt bagage. Under-officerare och soldater behålla blott undergeväret och munderingen; men kanonerne och gevären jemte ryttare, dragon- och artilleri-hästar och hvad eljest till krigsarmatur hörer skola tillika med alla fälttecken (insignia) pukor, standarter, fanor och trummor, aflemnas af de Svenska trupperna då de regementsvis utmarschera ur Tönningen. 2:o. Skola desse samtlige (trupper), såsnart de antingen emot andra fångar blifvit utvexlade eller löst sig efter cartelet, blifva förda till Sverige på hans Kongl. Svenska Majestäts bekostnad; och skall man å Svenska sidan vara förbunden att dertill anskaffa fartyg; dock att det vare dem förunnadt bruka sådana fartyg, tillhörande Kongl. Danska och Furstliga (Holsteinska?) undersåtare, hvilkas egare vilja dem frivilligt förhyra. 3:o. De Svenska »National trupperne» skola icke skiljas ifrån de Tyska Regementena, utan tillsammans öfverföras till Sverige. 4:o. Efter merbemälte Svenska truppers uttåg ur Tönningen skall deras transport till Sverige blifva med det snaraste verkställd och på Svensk bekostnad. 5:o. Under pågående genomtåg och rastedagarne skall med truppernas underhåll förfaras efter cartelet, och blifver dem beviljadt fritt logement och fria lägerplatser, men sjöprovision måste de sjelfve anskaffa sig. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> aodqfhtz2lpsiwnwqouud3rt9p44w9s 104 220079 648973 2026-04-16T10:18:09Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 648973 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|423}}</noinclude>klokt och verksamt, i det de hjelpa slafvarne på sjelfbefrielsens väg, på så sätt nämligen, att de gifva slafvar tillfälle att förtjena penningar, hjelpa dem att förkofra dessa, och uppmuntra dem till flit och välförhållande genom utsigt till befrielse inom en viss tid af få år, ibland kortare, och sedan låta dem få den frihet de arbetat för. Hvad de syntes mig vackra, när jag såg dem, isynnerhet en äldre man och ett äldre fruntimmer; hvad de syntes mig goda och älskansvärda! Hvad jag kände mig lycklig att lära känna dem. En af dessa menniskovänner hade försträckt en negerqvinna ett litet kapital, hvarmed hon på egen hand hade företagit ett arbete, genom hvilket hon icke blott månadtligen betalade sin egare ränta för den summa penningar för hvilken han köpt henne, men med detsamma funnit medel att ur slafveriet friköpa fyra af sina barn, det femte återstod ännu, och äfven detta skulle snart bli fritt genom en välvillig mans penninge-bidrag. Men hvad tyckes om denna slafvinna, som ej frågar efter att sjelf förblifva i slafveri, blott hon kan friköpa sina barn?! Sådan moder hade i Athèns och Spartas tider blifvit utropad som »en ära för menskligheten». Men denna moder förblir en okänd slafvinna. Sannt är, att hon finner sig väl i sin ställning, och önskar ej en frihet, som hon vid sin ålder ej kunde vinna utan att byta ett sorgfritt lif mot ett besvärligare — åtminstone i Liberia. »När jag blir gammal, så att jag ej orkar arbeta», säger hon, »så får mitt husbondfolk sörja för mig!» Och så tänka många äldre slafvar, och bry sig icke om att få en frihet hvarunder de måste sörja för sig sjelfva. Och<noinclude> <references/></noinclude> iv2iix3rl2bvr4rch0rwftvn0o0xnnw 104 220080 648974 2026-04-16T10:20:37Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 648974 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|||125}}</noinclude>6:0. Sådane fångar från Danskarnes eller de förbundnes sida, hvilka antagit Svensk krigstjenst, såsom äfven dersertörerne, qvarhållas; dock skall åt de desertörer, hvilka tagit tjenst, men återvända till sina Regementen, gifvas pardon, hvarföre ock ofvannämnde desertörer och fångar få passera utan »rancion». 7:o. Af den Svenska truppen skall ingen blifva tvungen att taga tjenst, och skall utom igenkända desertörer ingen blifva anhållen vid utmarschen. 8:o. Alla Generalitets, Stabs-officerares och volontärers äfvensom under-officerares och gemenskapens bagage passerar fritt, såsom i 1:a artikeln omförmäldt är. 9:o. Utmarschen sker brigadvis, och skola kommissarier förordnas, hvilka föra dessa trupper och draga försorg om deras underhåll, dock allt på Svensk bekostnad. 10:o. Med Svenska truppernas marsch skall så förhållas, att de tåga 3 dagar och hafva rastedag den 4:de; skulle under vägen några insjukna, skall man bistå dem med vagnar emot betalning. 11:o. De vid Svenska trupperne befintlige sjuke förblifva icke i sjelfva fästningen Tönningen, utan skola förläggas i det »Eijderstedtska» till dess de blifva friska. 12:o. De munderings- och beklädnadspersedlar, hvilka redan ligga förfärdigade i Lübeck eller Hamburg för de Kongl. Svenska trupperna, kunna på Svensk bekostnad blifva hemförda. 13:o. Alla Svenska fångne öfver- och under-officerare eller civilbetjente, hvilka kunna anses höra under cartelet och befinna sig i Holstein och Danmark eller ock på hedersord i Hamburg eller annorstädes, skola, sedan de efter cartelet blifvit utvexlade eller friköpt sig, passera fritt tillbaka till sina Regementen. 14:o. De Svenska officerare, som för sjukdoms eller blessyrers skull qvarblifvit i Lübeck, Hamburg och Wismar, vill Hans Kongl. Danska Majestät låta förse med<noinclude> <references/></noinclude> ci9o422kl9m4vmueefwm4yjn695timn 648975 648974 2026-04-16T10:20:51Z Gottfried Multe 11434 648975 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|||125}}</noinclude>6:o. Sådane fångar från Danskarnes eller de förbundnes sida, hvilka antagit Svensk krigstjenst, såsom äfven dersertörerne, qvarhållas; dock skall åt de desertörer, hvilka tagit tjenst, men återvända till sina Regementen, gifvas pardon, hvarföre ock ofvannämnde desertörer och fångar få passera utan »rancion». 7:o. Af den Svenska truppen skall ingen blifva tvungen att taga tjenst, och skall utom igenkända desertörer ingen blifva anhållen vid utmarschen. 8:o. Alla Generalitets, Stabs-officerares och volontärers äfvensom under-officerares och gemenskapens bagage passerar fritt, såsom i 1:a artikeln omförmäldt är. 9:o. Utmarschen sker brigadvis, och skola kommissarier förordnas, hvilka föra dessa trupper och draga försorg om deras underhåll, dock allt på Svensk bekostnad. 10:o. Med Svenska truppernas marsch skall så förhållas, att de tåga 3 dagar och hafva rastedag den 4:de; skulle under vägen några insjukna, skall man bistå dem med vagnar emot betalning. 11:o. De vid Svenska trupperne befintlige sjuke förblifva icke i sjelfva fästningen Tönningen, utan skola förläggas i det »Eijderstedtska» till dess de blifva friska. 12:o. De munderings- och beklädnadspersedlar, hvilka redan ligga förfärdigade i Lübeck eller Hamburg för de Kongl. Svenska trupperna, kunna på Svensk bekostnad blifva hemförda. 13:o. Alla Svenska fångne öfver- och under-officerare eller civilbetjente, hvilka kunna anses höra under cartelet och befinna sig i Holstein och Danmark eller ock på hedersord i Hamburg eller annorstädes, skola, sedan de efter cartelet blifvit utvexlade eller friköpt sig, passera fritt tillbaka till sina Regementen. 14:o. De Svenska officerare, som för sjukdoms eller blessyrers skull qvarblifvit i Lübeck, Hamburg och Wismar, vill Hans Kongl. Danska Majestät låta förse med<noinclude> <references/></noinclude> 6l302hopvyv6fd4h3mjgdld0emyfpuo 104 220081 648976 2026-04-16T10:27:05Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 648976 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|126||}}</noinclude>pass, på det att desamma måtte kunna hemföras till Sverige, och icke annorstädes. 15:o. För de på ofvannämnde orter qvarblefne Svenska öfver- och under-officerares bagage vill Hans Kongl. Danska Majestät utfärda pass, så att detta må kunna försändas till Sverige. 16:o. Transporten af de Svenska trupperne skall ske till Carlskrona, Carlshamn, Cimbritshamn och Ystad, och medgifves den en konvoj af 2 till 3 fregatter. 17:o. De sjuke i Tönningen skola af Dansk läkare och fältskär undersökas, likaledes blifva kommissarier från de tre höga Nordiska Allierade dit inskickade, för att taga underrättelse och förteckning om hästeantalet och andra saker. 18:o. De i Svensk-Tyska provinserna och fästningarne nu befintlige fångar af de tre höga Nordiske Allierades härar skola frigifvas redan innan transporten sker, och utfäster sig Kongl. Svenska Rådet och Fältmarskalken Grefve Stenbock söka utverka, att detsamma måtte ske med de i Sverige varande fångarne. 19:o. Slutligen har Hans Kongl. Danska Majestät allernådigst medgifvit att han, sedan hela Svenska armeen uttågat, detta år icke skall bombardera Tönningen, och kunna derföre de å Dansk sida förfärdigade trancheer och batterier af Svenska trupperna vid deras utmarsch blifva raserade. 20:o. Står det de Svenska trupperna fritt att hos andra makter söka garanti för denna dem medgifna kapitulation, dock skall sådant i ingen måtto förorsaka något dröjsmål med Svenska truppernas utmarsch. Kapitulations-akten, daterad Oldensworth den 6/16 Maj 1713, är underskrifven å Svensk sida af G. R. Patkull, C. Mellin, C. Strömfelt, J. G. v. Swanlodh samt S. Hahn, och på den Danska af C. G. v. Mosting, E. J. v. Dewitz, H. C. v. Platen, F. C. v. Cicignon, A. A. von der Lübe<noinclude> <references/></noinclude> f46b4wtfsl14jynv1cjoycz2zrhrkem 104 220082 648977 2026-04-16T10:42:10Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 648977 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />424</noinclude>det är godt, när husbondfolket är godt, och icke dör förr än de gamla slafvarne. I sådant fall är dessas öde högst ovisst, och blir stundom, under främmande egare, långt sämre än husdjurens. Under mina besök på ett par plantager fann jag klart, att fruarne sågo på mig med misstänksamma blickar. En af dessa fruar tyckte jag icke dess mindre om. Hon syntes mig en frisk, vacker, moderlig natur. Jag begärde hennes tillstånd att se mig om i slafbyn nära herrskapshuset. Hon samtyckte kallt, och följde med mig. »The hands» (»händerna», så kallas i söder arbets-negrerna, »the field-hand» på plantagen), voro nu ute på åkern, att sköta kornet, och deras hus voro tillästa. Ett par voro dock öppna, och i dessa gick jag in. I ett af dem satt, på sin bädd, en gammal neger med en sjuk fot; han sjelf och allt i huset bar prägel af omsorg och god skötsel. »Han är ''väl'' vårdad på sin ålderdom, ty han är en af vårt folk», sade M:rs E. högt till mig, så att negrerna kunde höra det; »vore han fri, så skulle han ej bli vårdad så?» — »Hvarföre?» tänkte jag, men tyst för mig sjelf, ty jag ville ej tala högt för negrernas skull. — »Äfven vi, på våra gods i Sverige, ha gamla och sjuka tjenare; och ehuru de äro fria och njuta fritt all den lön de förtjena, anse vi det icke mindre för rätt och pligt att draga all möjlig vård om dem i deras sjukdom och ålderdom, och, om de tjenat oss väl, att göra denna ålderdom så lycklig som möjligt, så långt våra medel sträcka {{rättelse|stg|sig}}. Så åtminstone göra goda husbönder i Sverige. De elaka der må, jemte de elaka slafhusbönderna här, fara — — dit de höra. Detta ville jag<noinclude> <references/></noinclude> armhuvu8f6xy5uu737t1b5e8iw7n8yw 104 220083 648978 2026-04-16T11:03:58Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 648978 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|425}}</noinclude>dock ha sagt åt M:rs E., och skulle ha sagt det om vi blifvit ensamma; ty jag kunde ej annat än se i henne en litet stolt, men i grunden ädel natur, som, genom abolitionisternas obillighet mot slaf-egarens ställning, blifvit drifven till obillighet emot arbetarens, men som kunde och skulle inse sanningen, när den utan polemisk bitterhet hemställdes till hennes fria dom. Men jag fick ej tillfälle att anställa profvet, ty vi blefvo aldrig ensamma. Slaf-byarne i Georgien ha samma utseende som de i Carolina; slafvarnes vilkor på plantagerna syntes mig ock de samma. Den goda och den elaka husbonden gör enda skillnaden; men den är också, i sådana förhållanden, omätlig. »Här bor en plantage-egare, känd för att vara grym mot sitt folk!» sades mig en gång, då jag åkte förbi ett vackert landthus, nästan gömdt af lummiga träd och buskar. Detta vet man; och man umgås ej gerna här med en sådan man. Men det är allt. Rättvisans engel, och kärlekens ej heller, vågar sig icke in i dessa mystiska lunder, der menniskor offras. Hvilken hedendom midt i kristendomen! Men denna hamnar sig också på den hvita racen, och detta ses i många ting. En dag besökte jag i skogen ett fattigt folk af de såkallade »jordätarne»; det är ett slags uselt, hvitt folk, som finnes i mängd i både Carolina och Georgia, som lefver i skogarne, utan kyrka och skola, utan härd och stundom utan hus, men ändock sjelfständigt och stolt på sitt vis, och som af ett sjukligt begär drifves att äta en slags fet jord som finnes här, till dess denna smak blir en passion, lika stark som kär-<noinclude> <references/></noinclude> niam4uj54mmcqmhu9ivb6cqev9nlmns