Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.46.0-wmf.24 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 220012 649018 648871 2026-04-17T13:37:40Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 649018 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 558 —}}</noinclude>Så talade han till sig i djupet av sitt samvete, lutad över vad man kunde kalla hans egen av­grund. Han steg upp från sin stol och begynte gå fram och tillbaka i rummet. — Välan, sade han, låt oss inte mera tänka på den saken! Mitt beslut är nu fattat! Men han kände härvid ingen glädje. Tvärt om. Man kan lika litet hindra tanken från att åter­vända till en idé som havet från att återvända till stranden. Sjömannen kallar det tidvattnet. Brotts­lingen kallar det samvetsagget. Gud upprör sjä­len lika väl som havet. Hur han än stretade däremot, återtog han dock efter några ögonblicks förlopp denna hemska dia­log, i vilken det var han, som talade, och han, som hörde på, sägande vad han skulle velat förtiga, hörande vad han skulle velat slippa höra, vikan­de för denna hemlighetsfulla makt, som sade till honom: Tänk! liksom den för två tusen år sedan sade till en annan dömd: Gå! Innan vi gå vidare, måste vi, för att bli fullkom­ligt förstådda, göra en nödvändig anmärkning. Det är visst, att man talar till sig själv. Det<noinclude> <references/></noinclude> t7ucx0bu7qtekvjvs55fd5y8uavcsh1 104 220013 649019 648873 2026-04-17T13:39:57Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 649019 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 559 —}}</noinclude>finns ingen tänkande varelse, som icke erfarit det­ta. Man kan till och med säga, att Ordet aldrig är ett härligare mysterium, än när det i en män­niskas inre går från tanken till samvetet och från samvetet återvänder till tanken. Det är blott i denna mening man bör förstå de i detta kapitel ofta använda orden: {{spärrad|han sade, han ut­ropade}}. Man säger till sig själv, man ta­lar till sig själv, man utropar inom sig själv, utan att den yttre tystnaden därför blir bruten. Det är ett väldigt larm. Allt inom oss talar. Endast munnen tiger. Ehuru själens verkligheter varken äro synliga eller handgripliga, äro de icke desto mindre verkligheter. Han frågade sig alltså, på vilken punkt han be­fann sig. Han anställde förhör med sig angående sitt »fattade beslut». Han bekände för sig själv, att allt, som han nyss uppgjort inom sig, vore gräsligt, att hans avsikt »att låta sakerna ha sin gång, att låta den gode Guden göra efter sitt be­hag» vore helt enkelt avskyvärt. Att låta detta misstag av ödet och människorna gå i fullbordan, att icke hindra det, att genom sin tystnad bidraga därtill, korteligen att ingenting göra, det vore att<noinclude> <references/></noinclude> c585eihm0pyspdprdemvsehurg7hk3x 104 220014 649020 648874 2026-04-17T13:43:24Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 649020 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 560 —}}</noinclude>göra allt. Det vore den lägsta graden av skrymtaktig uselliet. Det vore ett lågt, fegt, lömskt, ned­rigt, ohyggligt brott. För första gången på åtta år fick nu den olyck­lige mannen känna den bittra smaken av en ond tanke och av en ond gärning. Han spottade ut den med vämjelse. Han fortfor att förhöra sig själv. Han frågade sig strängt, vad han hade menat med detta: »Jag har hunnit mitt mål». Han förklarade för sig, att hans liv verkligen hade ett mål. Men vilket mål? Att dölja sitt namn? Att lura polisen? Var det för en så liten sak, som han hade gjort allt vad han gjort? Hade han icke ett annat mål, som var det stora, som var det sanna målet? Att rädda, icke sin person, men sin själ. Att åter bli heder­lig och god. Att bli en rättfärdig. Var det icke detta framför allt och {{rättelse|allenst|allenast}} detta, som han alltid hade velat, som biskopen hade anbefallt honom? — Att stänga dörren för sitt förflutna? Men, sto­re Gud, han stängde den ju icke, han öppnade den ju tvärtom på nytt genom att begå en nedrig hand­ling! Han blev ju åter en tjuv, och den avskyvär­daste bland tjuvar! Han frånstal en annan hans<noinclude> <references/></noinclude> kcti9lq9uxcregz7so0sitp40lyhvbq 104 220015 649021 648875 2026-04-17T13:45:09Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 649021 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 561 —}}</noinclude>tillvaro, hans liv, hans frid, hans andel i solens ljus! Han blev en mördare! Han dödade, han dödade moraliskt en olycklig man, han dömde honom till denna förfärliga levande begravning, denna död under bar himmel, som kallas bagnon! Att däremot överlämna sig själv åt rättvisan, att frälsa denne av ett så förfärligt misstag drabbade man, att återtaga sitt namn, att av plikt åter bli galärslaven Jean Valjean, detta vore att verkligen fullborda sin uppståndelse och för alltid tillstänga det helvete, varifrån han kommit ut. Att till ut­seendet falla tillbaka däri, det vore att i verklig­heten gå därur. Så måste han handla. Han hade ingenting gjort, om han icke gjorde detta. Därförutan vore hans liv gagnlöst, hela hans botgö­ring förspilld. Han kunde icke mera säga: Vad tjänar det till? Han kände, att biskopen var hos honom, att biskopen så mycket mera var närva­rande, som han var död, att biskopen oavvänt be­traktade honom, att mären Madeleine med alla si­na dygder hädanefter skulle synas honom avsky­ värd och att i hans ögon galärslaven Jean Val­jean däremot skulle vara beundransvärd och ren. Människorna sågo hans mask, men biskopen såg<noinclude> <references/></noinclude> 9h4m4f9kx1lftn276nmgdtxqrer9r0b 104 220016 649022 648876 2026-04-17T13:47:53Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 649022 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 562 —}}</noinclude>hans ansikte. Människorna sågo hans leverne, men biskopen såg hans samvete. Han måste så­ledes begiva sig till Arras, befria den falske Jean Valjean och angiva den verklige. Ack, detta var det största av alla offer, den smärtsammaste av alla segrar, det sista steget att taga! Men det måste ske. Sorgliga öde! Han kunde icke bli ren i Guds ögon utan att bli vanärad i människor­nas. — Välan, sade han, låt oss besluta oss härför! Låt oss göra vår plikt! Låt oss rädda denne man! Han uttalade dessa ord med hög röst, utan att märka, att han talade högt. Han tog sina böcker, genomsåg och ordnade dem. Han kastade på elden en hel hop av rever­ser på fordringar, som han ägde hos små köp­män i tryckta omständigheter. Han skrev och för­seglade ett brev, på vars kuvert, om någon i det­ ta ögonblick varit inne i rummet, han skulle kun­nat läsa: {{spärrad|Till herr Laffitte, bankir, Artoisgatan, Paris.}} Han framtog ur en chiffonnier en plånbok, som innehöll några sedlar och det pass, som han begagnat för resan till deputeradevalen samma år.<noinclude> <references/></noinclude> lfm52rm7i8nplwth1ytjh7rnlepygc7 649023 649022 2026-04-17T13:48:09Z Jonatanskogsfors 17420 649023 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 562 —}}</noinclude>hans ansikte. Människorna sågo hans leverne, men biskopen såg hans samvete. Han måste så­ledes begiva sig till Arras, befria den falske Jean Valjean och angiva den verklige. Ack, detta var det största av alla offer, den smärtsammaste av alla segrar, det sista steget att taga! Men det måste ske. Sorgliga öde! Han kunde icke bli ren i Guds ögon utan att bli vanärad i människor­nas. — Välan, sade han, låt oss besluta oss härför! Låt oss göra vår plikt! Låt oss rädda denne man! Han uttalade dessa ord med hög röst, utan att märka, att han talade högt. Han tog sina böcker, genomsåg och ordnade dem. Han kastade på elden en hel hop av rever­ser på fordringar, som han ägde hos små köp­män i tryckta omständigheter. Han skrev och för­seglade ett brev, på vars kuvert, om någon i det­ ta ögonblick varit inne i rummet, han skulle kun­nat läsa: {{spärrad|Till herr Laffitte, bankir, Artoisgatan, Paris.}} Han framtog ur en chiffonnier en plånbok, som innehöll några sedlar och det pass, som han begagnat för resan till deputeradevalen samma år. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> cf7vdmv4eqzjxxahry21j85lao5e56w 104 220017 649025 648877 2026-04-17T13:52:54Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 649025 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 563 —}}</noinclude>Den, som hade sett honom, under det han om­bestyrde dessa olika saker, och den djupa tank­fullhet, som var förenad därmed, skulle icke kun­nat ana, vad som försiggick inom honom. Endast då och då rörde sig hans läppar. I andra ögon­blick upplyfte han huvudet och fäste blicken på någon punkt på väggen, som om just där funnits någonting, som han ville utreda eller rådfråga. När brevet till herr Laffitte var färdigt, stoppade han det tillika med plånboken i fickan och bör­jade återigen gå fram och tillbaka. Hans tankar hade icke förändrat riktning. Han såg fortfarande tydligt sin plikt skriven med eldbokstäver, som flammade för hans ögon och flyt­tade sig med hans blickar: — {{spärrad|Gå! Säg ditt namn! Angiv dig!}} Han såg likaledes, som om de i synlig gestalt rört sig framför honom, de två grundtankar, som ända dittills utgjort hans dubbla levnadsregel: att dölja sitt namn, att helga sin själ. För första gången syntes de honom fullkomligt åtskilda, och han varseblev vad som skilde dem åt. Han insåg, att den ena av dessa grundtankar var avgjort god,<noinclude> <references/></noinclude> p9dcchuu427umrk1188qaem0jyuhhwb 104 220018 649024 648878 2026-04-17T13:50:55Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 649024 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 564 —}}</noinclude>under det att den andra kunde bli dålig. Att den ena var självuppoffringen och den andra självisk­heten. Att den ena sade: {{spärrad|min nästa}}, och den andra sade: {{spärrad|jag}}. Att den ena kom från ljuset och den andra kom från mörkret. De kämpade med varandra. Han såg dem käm­pa. Allt efter som hans tankar skredo fram, hade de växt inför hans själs öga. De hade nu jätte­gestalter och han tyckte sig se dem brottas i hans eget inre, i det oändliga, varom vi nyss talade, mitt ibland skuggorna och ljusglimtarna, en gu­dinna och jättinna. Han blev uppfylld av bävan, men han tyckte, att den goda tanken fick överhanden. Han kände, att han närmade sig sitt samvetes och sitt ödes andra avgörande ögonblick. Att bi­skopen hade betecknat det första skiftet i hans nya liv och Champmathieu betecknade det andra. Efter den stora krisen följde nu det stora provet. Febern, som ett ögonblick lagt sig, återkom dock så småningom. Tusende tankar flögo genom hans huvud, men de fortforo att stärka honom i hans beslut. Ett ögonblick hade han sagt till sig själv, att<noinclude> <references/></noinclude> ba8yv9r2gm65uppr2izagkkao933lup 104 220100 649013 2026-04-17T12:29:42Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 649013 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|||127}}</noinclude>och S. Junge. Något senare erhölls ratifikation af både Ryska och Sachsiska befälhafvarne. Den 19 Maj begagnades till förberedelser för Regementenas uttåg, upprättande af förteckningar på qvarvarande hästar o. s. v., hvarvid icke ringa svårigheter mötte<ref>Se Wolffs Journal.</ref>. Den 20 började utmarschen, hvarmed fortfors under loppet af 6 dagar. Intet spel rördes, fanorna voro ej blottade. Då Regementena tågade förbi Konungen af Danmark i Hoyersworth nedlades gevären, trummorna, fanorna och alla trofeer, frukterna af så hjeltemodiga ansträngningar, af så uppoffrande försakelser. Under det utmarschen pågick läto Danska och Ryska kommissarier genom sitt handräckningsmanskap bortföra de dödes och sjukes gevär äfvensom alla de sadlar, som ännu befunnos brukbara. Kanonerna hemtades af en Sachsisk Artilleri-Öfverste-Löjtnant och bortfördes äfven, men Svenskarne hade förut förstört det dyrbaraste af allt tillbehör, såsom riktskrufvar, laddtyg o. s. v. Kommendanten Wolff lät afsides nedgräfva de aflidnes klädespersedlar på det icke smitta måtte fortplantas inom fästningen. Äfven lät Stenbock, på hans andragande och till uppfyllande af den 19:de punkten i kapitulations-akten, fullständigt med jorden jemna alla de belägrandes approcher och verk, hvarvid uppbådade Holsteinska husmän verksamt biträdde. Denna första dag lemnade General-Major Patkull fästningen i spetsen för Westmanlands Regemente<ref>8 Fanor.</ref>, 500 man under Öfverste Falkenberg; Strömfelts dragoner<ref>Okändt antal standarter. Öfverste Strömfelt hade på hedersord rest till Hamburg.</ref> under Major Waldau 300 till häst och 500 till fots, samt Westgöta kavalleri<ref>6 Standarter.</ref>, 118 till häst och 276 till fots under Öfverstarne Wolffrath och Frölich. Summa: 1,694 man med 318 hästar.<noinclude> <references/></noinclude> 87pzrbc99d16gticn8yu168zwx5tbv4 649014 649013 2026-04-17T12:30:48Z Gottfried Multe 11434 649014 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|||127}}</noinclude>och S. Junge. Något senare erhölls ratifikation af både Ryska och Sachsiska befälhafvarne. Den 19 Maj begagnades till förberedelser för Regementenas uttåg, upprättande af förteckningar på qvarvarande hästar o. s. v., hvarvid icke ringa svårigheter mötte<ref>Se Wolffs Journal.</ref>. Den 20 började utmarschen, hvarmed fortfors under loppet af 6 dagar. Intet spel rördes, fanorna voro ej blottade. Då Regementena tågade förbi Konungen af Danmark i Hoyersworth nedlades gevären, trummorna, fanorna och alla trofeer, frukterna af så hjeltemodiga ansträngningar, af så uppoffrande försakelser. Under det utmarschen pågick läto Danska och Ryska kommissarier genom sitt handräckningsmanskap bortföra de dödes och sjukes gevär äfvensom alla de sadlar, som ännu befunnos brukbara. Kanonerna hemtades af en Sachsisk Artilleri-Öfverste-Löjtnant och bortfördes äfven, men Svenskarne hade förut förstört det dyrbaraste af allt tillbehör, såsom riktskrufvar, laddtyg o. s. v. Kommendanten Wolff lät afsides nedgräfva de aflidnes klädespersedlar på det icke smitta måtte fortplantas inom fästningen. Äfven lät Stenbock, på hans andragande och till uppfyllande af den 19:de punkten i kapitulations-akten, fullständigt med jorden jemna alla de belägrandes approcher och verk, hvarvid uppbådade Holsteinska husmän verksamt biträdde. Denna första dag lemnade General-Major Patkull fästningen i spetsen för Westmanlands Regemente<ref>8 Fanor.</ref>, 500 man under Öfverste Falkenberg; Strömfelts dragoner<ref>Okändt antal standarter. Öfverste Strömfelt hade på hedersord rest till Hamburg.</ref> under Major Waldau 300 till häst och 500 till fots, samt Westgöta kavalleri<ref>6 Standarter.</ref>, 118 till häst och 276 till fots under Öfverstarne Wolffrath och Frölich. Summa: 1,694 man med 318 hästar. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> srwi70136ff5hjkmbjr3pd01eweez7h 104 220101 649015 2026-04-17T12:36:02Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 649015 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />436</noinclude>i sednare tiden de första verksamma rörelserna begynnt för negrernas uppfostran till kristendom, samt befrielse och kolonisation i deras afrikanska moderland. För kort tid sedan dog i Liberty County en man och rik plantage-egare, allmänt känd för sitt nit i denna sak och sin menniskokärlek, M:r — Clay. Hans lik följdes till grafven af en stor skara både hvita och svarta menniskor. De hvita vände, efter jordfästningen, tillbaka till sina hem; men negrerna stannade qvar vid grafven hela natten, sjungande psalmer. M:r Clays syster har, jemte sin bror, deltagit i arbetet för slafvarnes upplyftande; och säges fortsätta det efter brödrens död. Gud välsigne de ädla, frisinnade! I Georgia fann jag i allmänhet rådande följande åsigt af slafveriet: »Slafveriet är ett ondt. Men i Guds visa råd skall det bli ett godt för negrerne. De hvita, som förslafvat dem, skola gälda sin skuld genom att gifva dem kristendomen, och lära dem åkerbruk och handtverk. Så skola de först uppfostras, och sedan småningom befrias samt koloniseras i Afrika. Afrikas hedniska folk skola kristnas och civiliseras genom Amerikas kristnade och befriade slafvar». Jag är öfvertygad om att detta är sanningen och vägen. Och i denna opinion inom Georgia, och hvad den begynner verka, ser jag ett bevis huru allmänna meningen här i landet går i förväg (a head) för lagen. Ty lagen för slafvarnes behandling står lågt i Georgia, liksom i södra Carolina. Georgia kan med mera skäl än Carolina kallas Palmetto-staten, ty der finnas verkligen en mängd Pal-<noinclude> <references/></noinclude> mitwzezg9vhgl3gkrzf6r9e2x2rc0ac 104 220102 649016 2026-04-17T12:37:07Z Gottfried Multe 11434 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Den 21 Maj uttâgade tjenstförr. General-Major Marderfelt med Elfsborgs Regemente under Öfverste-Löjtnant Lillie, 204 man starkt<ref>8 Fanor.</ref>; Marschalcks dragoner<ref>10 Standarter.</ref>, 592 man till fots under Öfversten Marschalck; Enkedrottningen Lif-Regemente till häst<ref>8 Standarter. General Ruheberg qvarlåg sjuk på Tönningens lasarett.</ref>, 700 man utan hästar under Öfverste Löwenstjerna. Summa: 1,496 man alla till fots. Den 22 Maj u... 649016 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Gottfried Multe" />{{huvud|128||}}</noinclude>Den 21 Maj uttâgade tjenstförr. General-Major Marderfelt med Elfsborgs Regemente under Öfverste-Löjtnant Lillie, 204 man starkt<ref>8 Fanor.</ref>; Marschalcks dragoner<ref>10 Standarter.</ref>, 592 man till fots under Öfversten Marschalck; Enkedrottningen Lif-Regemente till häst<ref>8 Standarter. General Ruheberg qvarlåg sjuk på Tönningens lasarett.</ref>, 700 man utan hästar under Öfverste Löwenstjerna. Summa: 1,496 man alla till fots. Den 22 Maj uttågade 2,073 man, nemligen Bassewitz dragoner<ref>4 Standarter.</ref>, 200 man till fot under Öfverste-Löjtnant Reichel; Bremiska kavalleriet<ref>8 Standarter.</ref>, 400 man till fot under Öfverste Fersen; Pommerska kavalleriet<ref>8 Fanor.</ref>, 400 man under Öfverste v. Rosen; Dal-Regementet under Major Svanfeldts befäl, endast 145 man starkt<ref></ref>; Nerikes-Wermlands Regemente, 768 man) under Major Stahrenflycht; Artille- riet under en Major, 160 man. Chefen för Nerikes och Wermlands Regemente qvarblef såsom befälhafvare for armeens samtelige sjuke, jemte några fältskärer. Den 23 Maj uttågade 400 man af Marderfelts drago- ner, men sedan de under dagen arbetat på belägrings- arbetenas förstörande, tyckas de om aftonen hafva återvändt till fästningen, hvarpå om morgonen den 24 Maj uttágade: Marderfelts Dragon-regemente'), 650 man, alla till fots under Öfverste-Löjtnant Oppenbusch; General-Major Schultz's Infanteri-regemente samt Kronobergs läns Rege- mentes afdelning "), 150 man under Öfverste Svanlodh; General-Major C. Ekeblads Infanteri-regemente'), 300 man under Öfverste Jæger, samt Pohlska Lifvakten, 28 man till häst under Öfverste Löjtnant Stenflycht. Summa: 1,128 man med 28 hästar. 10 Standarter. 2 Fanor. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> eiuquy1u5s3s8afv4sj4o3z1zk6po79 649017 649016 2026-04-17T12:46:27Z Gottfried Multe 11434 649017 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Gottfried Multe" />{{huvud|128||}}</noinclude>Den 21 Maj uttâgade tjenstförr. General-Major Marderfelt med Elfsborgs Regemente under Öfverste-Löjtnant Lillie, 204 man starkt<ref>8 Fanor.</ref>; Marschalcks dragoner<ref>10 Standarter.</ref>, 592 man till fots under Öfversten Marschalck; Enkedrottningen Lif-Regemente till häst<ref>8 Standarter. General Ruheberg qvarlåg sjuk på Tönningens lasarett.</ref>, 700 man utan hästar under Öfverste Löwenstjerna. Summa: 1,496 man alla till fots. Den 22 Maj uttågade 2,073 man, nemligen Bassewitz dragoner<ref>4 Standarter.</ref>, 200 man till fot under Öfverste-Löjtnant Reichel; Bremiska kavalleriet<ref>8 Standarter.</ref>, 400 man till fot under Öfverste Fersen; Pommerska kavalleriet<ref>8 Fanor.</ref>, 400 man under Öfverste v. Rosen; Dal-Regementet under Major Svanfeldts befäl, endast 145 man starkt; Nerikes-Wermlands Regemente, 768 man) under Major Stahrenflycht; Artille- riet under en Major, 160 man. Chefen för Nerikes och Wermlands Regemente qvarblef såsom befälhafvare for armeens samtelige sjuke, jemte några fältskärer. Den 23 Maj uttågade 400 man af Marderfelts drago- ner, men sedan de under dagen arbetat på belägrings- arbetenas förstörande, tyckas de om aftonen hafva återvändt till fästningen, hvarpå om morgonen den 24 Maj uttágade: Marderfelts Dragon-regemente'), 650 man, alla till fots under Öfverste-Löjtnant Oppenbusch; General-Major Schultz's Infanteri-regemente samt Kronobergs läns Rege- mentes afdelning "), 150 man under Öfverste Svanlodh; General-Major C. Ekeblads Infanteri-regemente'), 300 man under Öfverste Jæger, samt Pohlska Lifvakten, 28 man till häst under Öfverste Löjtnant Stenflycht. Summa: 1,128 man med 28 hästar. 10 Standarter. 2 Fanor. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> oyhvyh15mgf9npabdlwcp7cqnexdmvt 649057 649017 2026-04-18T07:57:03Z Gottfried Multe 11434 /* Ofullständigt */ Fotnoter svårlästa. 649057 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Gottfried Multe" />{{huvud|128||}}</noinclude>Den 21 Maj uttâgade tjenstförr. General-Major Marderfelt med Elfsborgs Regemente under Öfverste-Löjtnant Lillie, 204 man starkt<ref>8 Fanor.</ref>; Marschalcks dragoner<ref>10 Standarter.</ref>, 592 man till fots under Öfversten Marschalck; Enkedrottningen Lif-Regemente till häst<ref>8 Standarter. General Ruheberg qvarlåg sjuk på Tönningens lasarett.</ref>, 700 man utan hästar under Öfverste Löwenstjerna. Summa: 1,496 man alla till fots. Den 22 Maj uttågade 2,073 man, nemligen Bassewitz dragoner, 200 man till fot under Öfverste-Löjtnant Reichel; Bremiska kavalleriet, 400 man till fot under Öfverste Fersen; Pommerska kavalleriet, 400 man under Öfverste v. Rosen; Dal-Regementet under Major Svanfeldts befäl, endast 145 man starkt; Nerikes-Wermlands Regemente, 768 man under Major Stahrenflycht; Artilleriet under en Major, 160 man. Chefen för Nerikes och Wermlands Regemente qvarblef såsom befälhafvare för armeens samtelige sjuke, jemte några fältskärer. Den 23 Maj uttågade 400 man af Marderfelts dragoner, men sedan de under dagen arbetat på belägringsarbetenas förstörande, tyckas de om aftonen hafva återvändt till fästningen, hvarpå om morgonen den 24 Maj uttågade: Marderfelts Dragon-regemente, 650 man, alla till fots under Öfverste-Löjtnant Oppenbusch; General-Major Schultz’s Infanteri-regemente samt Kronobergs läns Regementes afdelning, 150 man under Öfverste Svanlodh; General-Major C. Ekeblads Infanteri-regemente, 300 man under Öfverste Jæger, samt Pohlska Lifvakten, 28 man till häst under Öfverste Löjtnant Stenflycht. {{sp|Summa}}: 1,128 man med 28 hästar. 4) 4 Standarter. 5) 8 Standarter. 6) 8 Fanor. 7) 10 Standarter. 8) 2 Fanor. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 711q5at0htdmt7vsr2bi2fa8k3at633 104 220103 649026 2026-04-17T19:58:04Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649026 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />24</noinclude>Pagen fruktade att han stört henne. — Dalin och Höppener? — Icke heller de, ers majestät. Intet ansigte kunde vara en trognare spegel af hvarje inre rörelse, än Lovisa Ulrikas. Hennes yttre och inre menniska stodo i en verklig, man skulle kunna säga elektrisk, beröring med hvarandra. Den känsla af otålighet, som rörde sig i hennes själ, skiftade och försvann äfven nu i hennes anletsdrag. — Men hvad är då fråga om, min vän? Hvad vill ni? Pagen bugade sig. — Ers majestät befalde mig underrätta sig, när slupen lade ut från landet. — De äro således borta. Det är bra. Passa nu på, när Brahe, Dalin och Höppener komma. Dalin och Höppener införas i biblioteket. Laga att deras besök ej väcker något uppseende. Du förstår mig. Brahe föres genast hit in till mig. Hvad som nu tilldrager sig, inträffade således under tiden för den båtfärd, som vi angifvit och tecknat i föregåenda kapitlet. Pagen aflägsnade sig. Drottningen hade icke rört sig från stället. Ännu stod hon i nästan samma ställning. I den tankeföljd, som besjälade henne, var pagens inträdande endast en liten mellanmening, en parentes, som icke förändrade tankens gång. — Det ''kan'' icke blifva annorlunda, yttrade hon slutligen halfhögt; det ''får'' icke blifva annorlunda Men likasom hon på en gång velat stryka bort sina tankar och gifva dem en annan rigtning, for hon med handen öfver ansigtet. {{linje|5em}} I rummet innanföre, det var i kabinettet, sutto tvenne fruntimmer, grefvinnorna Brahe och Hård, mindre strålande af juveler, än af intagande älskvärdhet, mindre af verklig skönhet, an af behag och dygd, hvilka, när skönheten nedstiger från sin tron, ännu bibehålla sig på sin. — Jag skulle önska att kunna tänka på samma sätt, yttrade grefvinnan Brahe, till svar på en förut framstäld me-<noinclude> <references/></noinclude> d4t4qr536bha48rsxab9qi3t4wq2vuy 104 220104 649027 2026-04-17T20:02:16Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649027 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|25}}</noinclude>ning, men jag förmår det icke. För mig äro dessa partistrider förfärliga. Rasar icke vid våra riksdagar det politiska öfvermodet med en blindhet, som lemnar allt annat ur sigte, utom partiets mål. Fäderneslandet, som förr lifvade svenskt hjeltemod till uppoffringar och stora dygder, blifver nu blott ett bataljfält för de egna fördelarne. Afunden föder ofördragsamhet. När det verkliga kriget öppnar hjertat för ädla böjelser, blir det egennyttigt, hårdt och kallt i den politiska striden. I stället för menskligt och billigt dömande statsmän, lura våra på hvarandra i fosterlandskärlekens missförstådda namn, färdiga att vid första läglighet sönderslita hvarandra. Huru förråddes icke Lewenhaupt af sina vänner och huru förråddes icke vännerna af Gyllenstjerna? Lycklig ni, grefvinna, som ännu icke vet hvad det vill säga att frukta för er man. Under det grefvinnan Brahe talade, öppnades så sakta, längst upp i rummet, dörren till drottningens toilett, och man såg en jungfrulig, smärt och lång gestalt hastigt visa sig der och lika hastigt åter försvinna. En dyster stråle darrade i hennes bruna ögon, en mörk ros gungade i natten af hennes svarta lockar; kinden var blek och kall. Ingen af de närvarande märkte henne. Samtalet fortfor. — Det är sant, svarade grefvinnan Hård, jag vet icke hvad det vill säga att frukta för honom. Ni känner allt för väl, fru grefvinna, att Hård under hela vår förlofningstid stred med utmärkelse och ära i Holland. Ni känner att han med lysande framgång deltog i alla strider, der det gick hett till. Himmelen må veta, att jag ofta önskade att stå vid hans sida, deltaga i hans faror, sväfva framför honom, der striden var häftigast; men fruktan kände jag aldrig. Vet ni hvad jag gjorde i stället, grefvinna? — Nej! — Jag bad till gud för honom, jag bad brinnande böner. Grefvinnan Brahe tryckte sin väns hand. — Ni kan hafva rätt, yttrade hon dervid; jag tror att äfven jag skulle känna det på samma sätt, kämpade Brahe i spetsen för en armé emot rikets fiender. Det är rent spel i en sådan strid och ytterst är det försynens finger, som leder gången; förlorar man, är det en stor sorg för hela fäderneslandet, segrar man deremot, är det ett stort jubel. Men hvad finnes väl af allt detta i den politiska striden? Hör man ta-<noinclude> <references/></noinclude> r68qbn3wmq95r4iy9mpyqejs274pvrq 104 220105 649028 2026-04-17T20:07:09Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649028 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />26</noinclude>las om något annat än intriger och kabaler: huru den ene öfverbjuder den andre i förräderi och list: huru sjelfständighet och redbarhet undergräfvas af korruption; Hvad har försynen väl att beställa med en sådan strid? Om något öfvernaturligt finger leder den, är det icke himmelens. Det är ju en strid icke emot rikets fiender, utan emot egna landsmän. — Förlåt mig, fru grefvinna, jag kan icke dela er mening. Öfvertygelsens, åsigternas, idéernas strid är äfven rik på hänförelse. Beror icke fäderneslandets öde äfven af den? I striden emot ärelystna grannar kämpa vi för vår nationalitets bestånd, i striden inom oss sjelfva kämpa vi för denna nationalitets utveckling. Ett bestånd utan utveckling saknar allt värde. Vill man upprigtigt det förra, så måste man lika upprigtigt äfven vilja det andra. För öfrigt tror jag också med er, att partiväldet, sådant det nu herskar, försvagar fosterlandskärleken, förslappar karaktererna, förqväfver många dygdiga känslor, verkar, med få ord, i allmänhet såsom ett stort förderf. Men om man nu allvarligt tror detta, så inträder äfven pligten, att, i den mån man förmår, oförskräckt arbeta på en förändring. Att i strid mot sin öfvertygelse med likgiltighet åse fäderneslandets kräftsår, är ett förräderi emot våra pligter, såvida det icke är feghet. Åter syntes det svartlockiga fruntimret i toilettdörren; men nu, som första gången, kom hon och försvann hon nästan på samma gång. Hon lutade sig likväl fram, hon lade örat till, hon lyssnade. En svart sidenklädning föll i rika veck omkring den smärta gestalten. — Ni är ganska sträng i ert omdöme, grefvinna. Skulle partiyran äfven ha angripit ert goda hjerta? — Ack nej, jag är blott qvinna. Min politik ligger i min kärlek, icke i bekantskapen om mitt fäderneslands ställning. Men min kärlek säger mig, att jag måste uppmuntra min man att modigt vandra den väg, som samvetet, hedern och öfvertygelsen bjuda honom att gå. — Jag beundrar er, grefvinna. Ädla hänförelser lifva er själ; mig har deremot ett vemod fattat, som jag ej kan förklara. Bedöm dock icke min svaghet allt för hårdt. Ni kommer från en aflägsen landsort. Ert varma hjerta ser ännu allting genom ett skimmer af illusioner. Jag deremot har här<noinclude> <references/></noinclude> 8azsxbweep92qhtyukczpkh08rbl3a2 104 220106 649029 2026-04-17T20:10:15Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649029 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|27}}</noinclude>uppe sett händelsernas gång i hela deras nakna verklighet, och jag erkänner, att jag fruktar för den politiska söndring, som nu går genom landet. Det kan icke falla mig in att bedja Brahe underlåta uppfyllandet af en pligt, än mindre att svika en öfvertygelse; men min skyldighet är, att påminna om försigtighet. Huru lätt är icke gränsen för det rätta öfverstigen, och hvar är sedan gränsen? Visserligen bör mannen verksamt ingripa i det offentliga lifvets förhandlingar, men icke ''emot'' de bestående formerna, utan ''inom'' dem. Är icke lagen den ljungeld, som ingen ostraffad söker att med våld bryta ur Jofurs hand. — Men om nu dessa former, om hvilka ni behagar tala, just utgöra de häfstänger, hvarigenom det onda befordras; hvad skall han då göra? — Afvakta den stund, då de sjelfva falla sönder. På lagliga och tidsenliga vägar söka bearbeta deras omgestaltning. En stunds tystnad uppstod. — Tänk oss en stor olycka, anmärkte grefvinnan Hård efter en stund, som hotar den ni älskar? — Bevare mig gud derifrån; men hvad menar ni? — Hastar ni icke då oförskräckt fram och söker att rädda honom? — Naturligtvis. — Välan, fru grefvinna, och om ni nu älskar landet … — Jag förstår er icke. — Den, som älskar sitt fädernesland, hastar i farans stund utan alla betänkligheter modigt fram och räddar det. Hård skall alltid göra det, äfven utan min uppmaning. I detta ögonblick stod drottningen framför dem. — Ni har ganska rätt i hvad ni säger, grefvinna, talade hon, hvar och en måste skynda till ett i fara försatt fäderneslands hjelp. Den svarta gestalten syntes åter i toilettdörren. Såsom en bränspegel kastade hennes öga en enda lång stråle på drottningen. Derefter försvann hon åter. — Jag delar ert hjertas bekymmer, grefvinna Brahe, fortfor drottningen, jag har, som ni, sett parti-förföljelser och beklagar innerligt deras alla offer; men jag delar också med er, grefvinna Hård, öfvertygelsen om mannens pligt att oförfäradt<noinclude> <references/></noinclude> r33kmgs96imou17pv7m8pjdwm1w787r 104 220107 649030 2026-04-17T20:15:19Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649030 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />28</noinclude>egna sin kraft och sitt lif åt fäderneslandet. Ha ni lust att vandra med mig ett hvarf genom parken? Grefvinnorna voro genast färdiga. — Amanda! ropade drottningen; tag hit kappa och hatt. Det svartlockiga fruntimret inträdde med de begärda plaggen. Hon var en af drottningens kammaruppvaktning. Hon hade toiletten om hand. I den stund, alla voro färdiga att begifva sig ut, {{Rättelse|öppnanades|öppnades}} dörren af pagen. Grefve Brahe stod på tröskeln. Brahe var ännu ganska ung, men han kände att han var rikets förste ädling. Med höghet, om också icke utan fåfänga, uppbar han sitt hufvud. Sjelfförtroendet var tydligt utpregladt i hans hållning, ehuru mildradt af det ädlaste umgängessätt och den finaste takt. Hofvet bestämde icke hans samhällsåsigter i allmänhet, om det äfven begränsade dem. Han var aristokrat, men med konungadömet såsom ett tillägg dertill. Med ett utrop af tillfredställelse gick drottningen honom till mötes. — Välkommen, grefve, talade hon; jag väntade er. Jag hade ock en gisslan här, som skulle draga er hit. Med en artig rörelse fattade hon dervid grefvinnans hand. De båda makarna vexlade en vänlig blick. — Ursäkta min otålighet, fortfor drottningen; men jag har icke en minuts ro, förr än jag vet om ni ingått eller icke på våra planer. Säg mig, ni motsvarar ju, grefve, hans majestät konungens önskan; ni åtager er landtmarskalks-platsen? Ni nekar icke, jag ser det. Det är på er, som vi byggt alla våra förhoppningar. Ni tiger. Brahe betraktade drottningen. — Känner ers majestät motpartiets kandidat? — Fersen, ja, ja, jag vet. Med synbar oro forskade grefvinnan Brahe i sin mans anletsdrag, för att läsa hans afsigter. För hennes känsla gälde det så mycket. Hennes själ var öfversvämmad af mörka aningar. Med en glad framtid i sin känsla blickade grefvinnan Hård modigt omkring sig. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> im97v2ernhecm543u8ehrswcameij3h 104 220108 649031 2026-04-17T20:18:20Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649031 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|29}}</noinclude>— Jag har öfverlagt, talade Brahe, och fattat mitt beslut. Drottningens hela uppmärksamhet var fäst på Brahe. — Ers majestät, tillade han, jag skall uppträda såsom Forsens motkandidat. Jag skall söka att bestrida honom ridderskapets och adelns förtroende. — Tack, Brahe, tack! Följer ni med oss i parken? {{linje|5em}} Amanda stod ensam qvar. Något eget och underligt syntes försiggå inom henne. Ögat hvilade ännu på den slutna dörren, liksom ville hon förvissa sig att den verkligen fans emellan dem, som aflägsnat sig, och henne; örat tycktes anstränga alla sina nerver, för att lyssna till ljudet af de sig aflägsnande stegen, liksom fruktade hon att kunna misstaga sig. Med ena handen bakom örat, tycktes hon med den vilja samla hvarje ljud. I denna ställning orörligt stillastående, syntes nästan en förtrollning hafva fattat henne. Icke ett enda drag förändrades i hennes ansigte, bröstet höjde sig icke mera, andedrägten hade stannat. Man kunde hafva trott att hon, liksom Loths hustru, då hon blickade tillbaka på det brinnande Gomorrha, på en gång blifvit förvandlad till en stod. Ville man med mejsel eller pensel, i marmor eller på duk, återgifva en bild af den lyssnande qvinnolisten, kunde inbillningen icke dikta den mera lefvande. Med ljudet af det sista i pelaregången bortdöende fotsteget återkom Amanda till sig sjelf, gestalten rörde sig åter och fick lif. — Brahe — landtmarskalk, yttrade hon. Vi få väl se. Långsamt och forskande flög hennes blick omkring. Man skulle kunna ha förestält sig, att hon aldrig förr sett detta rum, med sina damast-tapeter och sitt förgylda listverk. Från hörn till hörn, från möbel till möbel, från stol till stol vandrade ögat, liksom stadt på en upptäcktsresa bland idel obekanta föremål. Vid spegeln dröjde hon ett ögonblick. Hon såg deri sin bild — smärt, fin och ädel — och en lätt<noinclude> <references/></noinclude> q8cg55p9abtvolr3p6oiz92qxastglc 104 220109 649032 2026-04-17T20:22:43Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649032 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />30</noinclude>försvinnande rodnad for öfver hennes kinder. Hvarför rodnade hon? Talade spegeln smickrande, som en artig hofman, till henne, eller såsom ett förebrående samvete? Med en nyckfull rörelse på hufvudet slet hon sig dock snart lös ifrån den. I rummet fans en byrå, lackerad i grönt. Dit flög nu, med en hastig vändning på hufvudet, blicken på en gång. Men i detsamma lemnade hon äfven sin plats; rörelsen var smidig, steget mjukt och lätt. Ansigtet glänste, fullt af eld. Framkommen till byrån, fattade hon i dess handtag, det ena efter det andra, i afsigt att öppna lådorna; men fåfängt, de voro lästa. En liten förtrytelse visade sig dervid hos henne, men hastigt upptog hon en nyckel, hon försökte att insätta den i låsen, men äfven det var fäfängt. Förargad, kastade hon nyckeln ifrån sig. — Drottningen är rädd om sina papper, mumlade hon; men en gång skall det väl ändock lyckas mig. Åter reste hon sig upp ifrån sin lutande ställning. Nu stannade ögat vid de kåsöser, i hvilka grefvinnorna Brahe och Hård nyss förut samtalat. Hon undersökte hvarje särskild del af dem, men tycktes icke upptäcka något, som närmare tilldrog sig hennes uppmärksamhet. Med uttrycket af en liten förargelse, begaf hon sig till en af dem och kastade sig vårdslöst ned på de mjuka kuddarna, mot hvilka hon lutade sitt af svarta lockar kringfladdrade hufvud, sjelfsvåldigt utsträckande sina fötter på den virkade pallen. För att få vara ensam med sina tankar, tillslöt hon sina ögon. Mot den bleka hyn afbröto starkt ögonbågens svarta fransar. Handen hvilade lätt med ett enda finger på purpurn af hennes mun. Läpparna delade sig något och en rand af den hvitaste tandrad glimmade fram. Tankarne i ett grublande hufvud äro alldeles som ett radband: man genomgår dem den ena gången efter den andra, men det är icke alltid böner, man läser vid dem. På en gång sprang hon åter upp. — Höppener här, talade hon, nästan med en hviskande stämma, det betyder något; jag måste veta hvad hon har att säga honom. Men huru? Biblioteket! Öfverläggande gick hon fram och tillbaka. Hennes steg vacklade, man såg att hon icke var öfverens med sig sjelf. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 1qk5t19kdqig48fbhkmxwq0hriw0v4f 104 220110 649033 2026-04-17T20:28:00Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649033 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|31}}</noinclude>Efter ett par hvarf omkring rummet, lemnade hon det och utträdde i den stora pelareförstugan. Den var tyst och tom. Ännu ej vetande hvad hon ville, lutade hon sig emot en af pelarne. När man i sin själ söker efter något och ej finner det, eger man ej ro. Snart lemnade hon äfven pelaren. Hon utträdde i en af arkaderna åt borggården. Åter sväfvade blicken omkring den stora tafla, som der utbredde sig. Några toner nådde henne långt bort ifrån, ifrån slupen, som nu hvilade under ett af bergen på andra sidan af viken. Men hon fäste sig icke dervid. Ett stycke ifrån henne stod en flicka, frisk som våren sjelf, och betraktade slottet med så mycken naturlig nyfikenhet, som en oerfaren flicka någonsin kan göra. För henne — det syntes så väl — var hvarje föremål så nytt, och i samma män äfven underbart. Amandas uppmärksamhet stannade vid flickan, och ju mera hon betraktade henne, desto mera öfverlemnade hon sig deråt. Ett ögonblick spred sig ett flygtigt uttryck af glädje öfver hennes ansigte, och hon lyfte ofrivilligt upp sina händer emot föremålet för hennes deltagande; men nästa ögonblick hade utseendet återfått sitt allvar och armarne återsjunkit ned till sidan. Man kunde icke betvifla det, det var något vigtigt, som sysselsatte henne, och i afseende hvarpå hon ännu icke förmått att komma till en slutsats. Men oupphörligt fortfor hennes blick att hvila på flickan framför henne. Var det väl omkring henne, som tankarne nu sökte att ordna en gifven plan? Knappast kunde man betvifla det, ty så helt och hållet syntes flickan upptaga dem. Snart förändrade sig också Amandas utseende. I hennes öga dog bort liksom en liten tankeblixt. Lugnet återkom. Hon beherskade sig. Med säker hållning närmade hon sig också nu flickan. — God dag, Clara lilla, helsade hon henne. Jag tror att du ej känner igen mig; du ser på mig så förundrad? Flickan var ingen annan, än vår första bekantskap, den sjuttonåriga Clara. Clara svarade icke genast, men hennes ögon lyste så stora och undrande. {{linje|5em}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> fq7xumnjz1kq3ci1cray3qf2o4x0ywt 104 220111 649034 2026-04-17T20:31:46Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649034 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />32</noinclude>Amandas föräldrar hade flere år tillförene bott i samma hus, som Claras. Emellan flickorna, ehuru Clara då var mycket yngre, hade lekkamraters vanliga vänskapsförbindelser uppstått. Efter många år återsågo de hvarandra först nu. Amanda förde Clara in i slottet, under löfte att visa henne det, något, som så lätt lät sig göra, enär de kungliga voro ute. Clara var idel förtjusning. Att vara igenkänd och bekant med ett fruntimmer vid hofvet, att blifva så vänligt bemött af henne, och att få se slottet — dess salar och rum — det var mer än Clara någonsin kunde hafva drömt om. — Låtom oss skynda, sade dock Amanda, drottningen kan snart åter vara här. Minnes du, Clara, så här sprungo vi också, då vi voro små. — Men det var bara på gården, det, menade Clara. — Och nu på slottet, deri har du rätt; men skilnaden är ändock icke så stor, ty, ser du … Hon betraktade Clara med en förstulen blick, liksom hon hade tvekat att fullfölja meningen. — Ty, ser du, fortsatte hon icke dess mindre, ehuru med någon brytning i rösten, våra hjertan äro ännu lika barnsliga. — Lika barnsliga? anmärkte Clara, och såg till och med litet misslynt ut; jag är icke barnslig mera. Vid sjutton år — och jag är nu sjutton år — är man icke ett barn längre. — Deri kan du då ha alldeles rätt — men, ser du — hvad var det nu, som jag skulle säga? Amanda kom nästan af sig genom det okonstlade svaret. — Du sade, att vi skulle skynda oss. — Alldeles det, Clara, ty drottningen är bara ute i parken och kan vara här när som helst. Nu äro vi i hennes sängkammare. Claras ögon omfattade hela rummet på en gång. — Min gud, så vackert! Klädt i rödt alltsammans! — I röd damast, du. — Hvad drottningen måtte sofva godt här. Icke sant? Hade jag ett sådant här rum, skulle jag drömma bara Jacobsdrömmar. Ack, hvad det ändock måtte vara roligt att vara drottning! Om jag vore drottning! {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 3lee9a0kbp89ly0ysgsihayutvvqr4w 104 220112 649035 2026-04-17T20:42:16Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649035 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|33}}</noinclude>— Då skulle du? Clara antog rigtigt en liten smula majestätisk hållning. Så allvarsam, som hon förut än kunde ha varit, hade hon dock icke varit det så grundligt som nu. — Först och främst … Hon började att räkna på fingrarna. — Först och främst skulle jag välja mig — låt mig se — välja mig en liten kung. Borde jag icke det? — Naturligtvis. — För det andra — nu vet jag — skulle mamma få, hvad hon så länge önskat sig, en ny svart hatt och en kattunskappa. För det tredje … — Låtom oss gå vidare. — Det är nog det bästa, du. Låtom oss det. Men nog är det trefligt ändock, Amanda, att tänka sig saker, som man vet icke kunna inträffa. — När allt kommer omkring, torde just det mest omöjliga vara det mest roliga. — Här är toiletten. Hvad tycker du? Clara slog tillsammans sina händer. — Hvad du är lycklig, Amanda, som hvarje dag får betrakta allt det här! — Vet du, Clara, det faller mig någonting in. Ser du, jag håller bra mycket af dig. — Gör du? — Sätt dig ned här på stolen. — Sätta mig ned? — Gör, som jag säger. Skulle det ej roa dig att en gång i din lefnad ha suttit framför drottningens egen spegel och sett dig i den. — Ja, men — man … — Inga men nu. Sätt dig ned! Inbilla dig att du är drottningen sjelf, och att jag gör din toilett — så der, ja … Clara tog plats, men hon rodnade och bleknade om hvartannat. Allting var så besynnerligt i hennes själ. Hon trodde sig snarare vara i himmelen, än på jorden. — Jag skall frisera dig — tyst — det kommer väl ingen. Om någon finge se oss här, vore jag rigtigt olycklig. Drottningen skulle aldrig förlåta mig. Upp med hufvudet litet<noinclude> <references/> {{mindre|{{huvud|''Lovisa Ulrikas hof. I.''||3}}}}</noinclude> omq5ivoxldjf4lvau1x9aeqicoq53hk 104 220113 649036 2026-04-17T20:46:35Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649036 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />34</noinclude>bättre, så der, ja. Drottningen är sträng, mycket sträng. Du har ett vackert hår, Clara, men det blir ännu vackrare, om man lägger det på det här sättet. Se sjelf! Hvad säger dig spegeln? Här borde kanske en liten blomma sitta; men nej, du har ändock blommor nog. Clara reste sig upp. En känsla af blygsam oskuld jagade henne ifrån platsen. — Du sade att drottningen skulle bli mycket ond, yttrade hon, ifall hon öfverraskade oss här. — Det skulle hon. — Ack, det hade hon äfven mycket skäl att bli. — För det man tittar i hennes spegel? — Icke just för det; men för det förmätna i att intaga hennes plats. Jag är ändock intet annat än en stackars fattig, flicka. Dessutom så skulle jag bli så ledsen, så ledsen, i fall jag blottstälde dig. — Skulle du bli det. Det är snällt af dig, Clara. — Kanske det är bäst att jag går min väg? — Icke ännu, Clara. Vet du, jag har gömt det bästa till sist. Biblioteket, marmor-, mynt-, mineralie- och naturalie-kabinetten. Du skall få se. Clara förstod just icke mycket hvad de der kabinetten ville säga; men desto nyfiknare blef hon. Amanda drog henne med sig. De inkommo i myntkabinettet. Men om sjelfva mynten icke så särdeles tilldrogo sig Claras uppmärksamhet, fäste hon sig dessto mera vid de i korkmodeller aftagna ruinerna af Minervas forna tempel i Rom och af Sibyllas eller Vestas tempel i Tivoli samt af {{Samma som|på|Q=Q1540920|ord=Metellernas präktiga grafvård}} utanför Capeniska porten. Så godt Amanda förstod, upplyste hon om betydelsen; och Clara tyckte att hon förstod det så väl, ehuru hon troligtvis icke förstod någonting. Vid Sibyllas tempel fäste hon sig allramest. — Sibylla, anmärkte Clara, det var ju hon, som spådde så väl? — Ganska rigtigt, Clara, hon skall hafva spått alldeles underbara saker. Bland annat skall hon hafva förutsagt hela verlden dess öde. — Det är bra besynnerligt, menade Clara, jag har en bok der hemma, som kallas för Sibyllan. Der får man veta hvad alla slags drömmar betyda. Du kan väl förstå, Amanda,<noinclude> <references/></noinclude> 5ohijk1jkx1hl59bqjockaq8m9633ln 104 220114 649037 2026-04-17T20:50:15Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649037 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|35}}</noinclude>att då jag drömmer någonting underligt, så tager jag alltid fram boken och söker reda på hvad det betyder. Och hvad tycker du väl, ännu ha alltid mina drömmar slagit in. I natt drömde jag till exempel att en liten blomma, en så kallad “natt och dag”, alldeles svart och hvit, växte upp ur mitt eget hjerta. Det var en så vacker dröm, vet du — ty den gjorde mig så lycklig, så — och när jag såg efter i boken, så betydde den, kan du gissa hvad den betydde? — Det är omöjligt, Clara. — Den betydde att jag skulle få återse någon gammal bekant. — Och så har du träffat mig. — Om det ej är underligt, då vet jag inte. Ehuru Amanda syntes rätt hjertligt öfverlemna sig åt glädjen att visa Clara de kungliga rummen, kastade hon dock allt emellanåt spanande och oroliga blickar genom fönstren ut i parken. Man såg så väl att något annat äfven upptog henes tankar. Midt under sin liflighet stannade hon till och med ibland, helt och hållet orörlig. Då lutade hon hufvudet åt sidan, öronen liksom spändes, hon lyssnade. Clara var upptagen af sin dröm och af den lycka, som hem njöt. — Aldrig, aldrig, utropade hon, öfverlemnande sig åt sina känslors naturliga ingifvelser, kunde jag tro att det fans så mycket vackert i verlden. — Ack, Clara, det finnes allt det, som är mycket, mycket vackrare. — Är det verkligen möjligt? — Hvad du ser här, är ingenting emot hvad som fins på slottet i Stockholm. När hofvet flyttar till staden — jag tror att det sker i denna vecka — så så kan du komma till mig, och då skall jag också föra dig omkring der. — Goda, snälla, bästa Amanda, gör du det? Hvad du är beskedlig! Om jag visste något, hvarmed jag också kunde tjena dig. Ack så mycket jag håller af dig! Clara hoppade och klappade med händerna. — Men en sak, Clara, alltsammans är under ett enda vilkor. Du förstår att du icke får tala om för någon att jag så här visar dig allting. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 51oy52wvpcw2l30jdywk4f7u4x1cfp8 104 220115 649038 2026-04-17T20:54:28Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649038 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />36</noinclude>— Det förstår jag nog, Amanda. Drottningen skulle då bli mycket ond. — Det skulle hon, du, och kungen sedan. — Gud bevare mig — kungen, säger du. — Och rådsherrarne, du. — Du förskräcker mig! — De skulle köra bort mig, kanske inspärra mig för hela mitt lif. Men du vill ej göra mig olycklig. Du vill ju icke det? — Gud bevare mig! — Du skall icke kunna förråda mig. Clara blef allt oroligare och oroligare. — Vänskapen är helig för dig, icke sant, Clara? Mins du då vi lekte hök och dufva på gården der hemma? — Ja, ja, jag var alltid dufvan och du höken. — Då behöfde vi icke frukta för någon ting. Tyst! — Hvar äro vi nu? — I marmorkabinettet, här är dörren till biblioteket, stig in — tyst — tyst … Amanda uppsköt biblioteksdörren på glänt. — Stilla, Clara, stilla! Jag tror någon kommer? Tala icke så högt. Jag står som på brinnande glöd. Hör du! — Låt oss springa härifrån, Amanda. — För all del stanna. Du har ju lofvat mig … — Säg hvad du vill. Jag skulle dö af sorg, om jag gjorde dig olycklig. — Jag tror det, Clara. Du vill mig ej något ondt. — Vilja dig något ondt! Hellre må det gå med mig huru som helst. Men huru komma härifrån? — Jag vet blott ett medel. Här står en Dejanira. — En Dejanira. Hvad är det? — En gudinna. Det gick en kallsvett öfver Claras rygg. — Hör du, fortfor Amanda, hör du icke, steg närma sig. Allt är förloradt. Ingenting kan rädda mig. Min gud, så olycklig jag är! Ack, det har jag att tacka min vänskap till dig för! Clara hade aldrig varit försatt i en sådan belägenhet. Hennes kinder hade bleknat, hennes ögon stirrade villrådiga omkring, bröstet höjde sig upp och ned. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> j8o1q3519hinbiec2g6cb9xdn8fubno 104 220116 649039 2026-04-17T21:00:23Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649039 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|37}}</noinclude>Fotstegen kommo verkligen allt närmare och närmare. På en gång klarnade dock Amandas ansigte. — Pris vare himmelen! utropade hon, jag får en idé, Clara. Jag är räddad, om du vill det. — Du är räddad — låt höra — låt höra! — Om jag ensam möter drottningen, så gör det ingenting att jag varit här. — Nå-å … — Göm dig här bakom denna byst. Clara förstod ingenting. Hennes hufvud var förbrylladt. — Här, säger du — här. — Bakom gudinnan, ja, ja! Dock — det är sant — vi skjuta upp dörren till biblioteket ännu litet mera, och du tager plats bakom den. Så här — förstår du? Du tvekar — jag, olyckliga! — Nej, Amanda, nej, jag tvekar icke; det bara gick liksom en liten förskräckelse öfver mig. Nu är alltsammans bra igen. Jag tvekar icke, nej, nej! — Men, kom ihåg, Clara — kom ihåg … — Hvad skall jag komma ihåg? — Att du är tyst, som muren, att du ej rör dig, icke gifver ett ljud ifrån dig, icke andas, icke suckar. — Lita derpå, jag skall icke sucka. — Tyst! — Glöm ej att du har mitt lif i dina händer. De komma — hör du. Ännu ett ord, Clara. Vet du, huru du skall kunna glömma bort dig sjelf, förblifva så tyst, så tyst så … — Säg mig. — Om du rigtigt uppmärksamt lyssnar på hvad drottningen säger, så skall du glömma allt annat. Lyssna rigtigt ordentligt. Jag skall sedan förhöra dig, jag. Lyssna bara! Amanda hade knappast slutat sitt sista ord, innan hon med en gazells lätta steg aflägsnade sig; men hon tog icke vägen genom biblioteket, utan försvann genom en sidogång, som ledde ut från naturalie-kabinettet. {{linje|5em}} Det var under den promenad, hvarifrån drottningen nu återkom, som den lilla tilldragelsen med hennes söner, prinsarna Gustaf och Carl, i sällskap med den svarthårige negergossen<noinclude> <references/></noinclude> 46g1e53syq8oogi1g34vjopqyzyfsxv 104 220117 649040 2026-04-17T21:04:24Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649040 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />38</noinclude>Badin, inträffat och som förskaffat Daniel tillfälle att rädda Gustaf ur en farlig belägenhet och derigenom äfven helt oförmodadt skaffade honom ett samtal med drottningen och ett uttryck af hennes tacksamhet. Då hon från parken nu åter inträdde i slottet, vinkade hon en page till sig. — Hvar befinner sig i närvarande stund, sporde hon, konungens slup? — Den har försvunnit bakom holmarne och synes ej mera till. Man hör knappast mer musiken derifrån. — Dalin och Höppener hafva väl anländt? — De vänta i biblioteket. All den försigtighet, ers majestät anbefalde, har blifvit iakttagen. — Lemna mig nu papperet, grefve, tilltalade hon derefter Brahe. Det gäller att förskaffa oss bundsförvandter. Man väntar mig. Sysselsätten er här med hvad bäst kan vara. Mitt samtal med Dalin och Höppener måste vara slut — och de härifrån — innan konungen återkommer från sin utfärd till sjös. Men stunden går och jag får ej låta den gå ifrån mig. I sanning, jag är alldeles som en teaterdrottning, tillade hon derefter skämtande, jag låter publiken vänta på mig. Med en artig åtbörd hastade hon ifrån dem. {{linje|5em}} <section end=kap02 /> {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> g3s69kkpkxdmdehzay39ubgf7k0dkss 104 220118 649041 2026-04-17T21:07:44Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649041 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><section begin=kap03 /> <h2 align="center" style="border-bottom:none;">TREDJE KAPITLET.<br /><b>Biblioteket.</b></h2> Samtalet med grefve Brahe hade slagit ut efter drottningens önskan. Hon kände sig också lyckligare än på länge; i sin själ uppmätte hon redan framgångarnas vidd, i sina tankar omstrålades hon af segrens lycka. Nu gälde det Dalin och Höppener. I Dalin värderade hon snillet och talangen; i Höppener den skarpsinnige, oförfärade mannen. Beredd att möta en tid, full af vidtutseende strider, ville hon taga bådas omdöme och verksamhet i anspråk. Lovisa Ulrika såg i lysande namn ett nödvändigt fältrop för aristokratien: Brahe var henne derföre dyrbar; i förmågorna såg hon ett fältrop för nationen: hon kallade derföre på Dalin och Höppener. När drottningen inträdde, höll hon det af Brahe nyss emottagna hoprullade papperet i sin hand; det liknade nära nog en kommandostaf. Sedan hon i artiga ordalag välkomnat dem, öfvergick hon till sjelfva ämnet. Ämnet var vigtigt: det återgaf henne hela den majestätiska hållningen. — I kännen redan anledningen, talade hon, hvarför jag önskat detta samtal. Jag vill rådgöra med er, höra edra tankar. Tronen har sjunkit från sin höga betydelse, såsom en nödvändig sanning för fäderneslandet, till en skylt för endast utlandet och den större, okunniga hopen, men till en skylt, som blott betäcker en tom lögn. Förhållandet är icke underkastadt något tvifvel, hvar och en vet det, men det kan ej alltid få förblifva så; det måste ändras: samhället och tronen<noinclude> <references/></noinclude> 9076ki8l3sshv0hvvmboxyb4lq0cb0f 0 220119 649042 2026-04-17T21:09:35Z Thuresson 20 Kap 2 649042 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Drottning Lovisa Ulrikas hof 1878.djvu" from=27 to=42 fromsection="kap02" tosection="kap02" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Drottning Lovisa Ulrikas hof|02]] 4si0qlkabusn8tstko3d6z1azlddram 104 220120 649043 2026-04-18T02:05:47Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 649043 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|18|I gemen|}}{{linje}}</noinclude>{{ant|formation}} eller förbettring: Men synden och odygden, som wäxer genom wällust och mognar genom wahnan, blef med tiden så mechtig hos klosterfolket, at hon icke stod til at {{ant|reformeras,}} ändras och bettras, förrän thet så länge, wäl och wida-rotada klosterwäsendet i Swea- och Göthariket giorde ett plötsligit och ändteligit fall och sålunda på en gång bröt halsen af sig. <h3 style="text-align:center; margin:auto; border:none;"> {{ant|{{st|Cap. VI.}}}} <br> Om kloster-godsens {{ant|reduction}} i Swerige, och om klostrens ödeleggande och vndergång.</h3> {{Initial|V}}Ti then Riksdag, som <b>K. Gustaf then förste</b> höll, wid Helga Trefaldighets Söndag år 1527 vti Wästerås, blef ibland annat af honom Stenderna föresteldt <b>å then ena sidon</b>, vti hwad armt och medellöst tilstånd både sielfwa Cronan eller Konungen och Riksens Ridderskap tå monde wara; och <b>å then andra sidon</b>, huru förmögne och mechtige Riksens Biskoper, {{ant|Prælater}} och kloster woro; blifwandes af Konungen ögonskeligen bewisadt, dels hwadan the förras medel- och kraftlöshet hade sin vrsprång, nemligen theraf, at förre Konungar, Förstar, Herrar, Fruer &c. gifwit så mycket til kyrkior och kloster, at hwarken hos Cronon eller Rid-<noinclude> {{huvud|||der-}} <references/></noinclude> mq3ovgnckjdrfssz10iw4fn0j1m3mgm 104 220121 649044 2026-04-18T06:21:25Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649044 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />40</noinclude>fordra det båda två lika oemotståndligt. Tiden är dertill nu äfven inne. Folket har tröttnat vid partierna, det lofvar sig redan bättre dagar under en verkligt monarkisk regering. Den bättre, den sjelfständiga delen af adeln instämmer i samma åsigter. Rikets råd hafva gjort sig omöjliga. Dalin, hvars lekande och rika snille gifvit åt den tid, hvari han lefde, en oförgänglig glans, var jemväl en glänsande uppenbarelse på hofvets himmel. Ifrån att, såsom skriftställare, först hafva betraktats med det största misstroende af drottningen, förvärfvade han sig, såsom skald och lärare för tronföljaren, hennes högsta förtroende och ynnest. Allvarliga tankar tycktes dock nu upptaga honom. Ögat glänste icke med sin vanliga, lifliga eld, ett bekymmer beslöjade det. På den höga, tillbakalutande pannan hvilade ett moln. Ansigtet var blekare än vanligt. Han insåg, han anade ögonblickets stora vigt. — Ers majestät, förklarade han icke desto mindre, jag förmår icke ännu göra mig edra afsigter fullkomligt klara, men jag tror på nödvändigheten af en förändring. Ni vet det också förut, ers majestät. Öfver min obetydliga förmåga eger ni att befalla. — Jag hoppades det, Dalin; tack emellertid! När de stora förmågorna träda på tronens sida, blekna icke blott det närvarande ögonblickets faror bort, utan hafva äfven kommande tider ledande fyrbåkar för sitt omdöme. Och ni, Hoppener? Höppener hade förblifvit tyst. I sin själs innersta djup tillhörde han intet parti, hvarken hofvet eller rådsherrarne, han tillhörde nationen, folket. Få tider hafva egt en mera fast och, orubblig karakter. Bortglömd i våra dagar, går han likväl fram genom ett halft sekel af vår historia, den förste och kraftigaste kämpen för svensk frihet. Det var icke endast såsom författare, som han stred och segrade, led och förföljdes. Hvarje tum af honom var en man. Han kastade icke ut blott sina tankar i skrifter till folket; med varmt hjerta och modigt sinne stod han vid sidan af dem. Der ett stort förtryck gick fram, möttes det alltid af Höppeners öppna panna och kraftiga mod. Tanke och handling följdes hos honom alltid åt. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> pwpm5k5sykukk0216aom8fth52kcb7m 104 220122 649045 2026-04-18T06:32:38Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649045 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|41}}</noinclude>“Han liknar i allo”, skrifver en samtida, “den tilltagsne Cromvell och den redlige Engelbrekt, har i hög grad begges egenskaper och alla resurser hos sig sjelf, utom penningar. Stort vett, oförskräckt mod, stark talegåfva, manlig lakonisk skrif-art, men bitter med genomträngande förstånd. Vir cum judicio audax et observantissimus æqvi. Vågar för guds namns ära, för sanning och rättvisa allt, hvad af en behjertad man vågas kan.” Då han öfvergick på drottningens parti, frånträdde han ingenting af sig sjelf; han intog derigenom blott den ställning, som bäst öfverensstämde med fäderneslandets sak. På kansli-kollegii befallning hade han å embetets vägnar författat relation “om franska subsidie-medlen”, hvari han utan all skonsamhet uttalat den omutliga sanningens språk; skriften blef i hans åsyn af dåvarande sekreteraren Hermansson kastad i kakelugnen och uppbränd på kollegii befallning. Från detta ögonblick intog han sin plats i hofvets leder. Tessin kallade honom en tid för “kansliets gårdvar”. Serenius beskrifver honom såsom en Hannibal Carthaginensis. Drottningen yttrar under ett riksmöte, att han utgjorde riksdagens cheval de bataille. Hans hela lif är fullt af lika mycket frihetssinne, som verksamhet och kämpamod.<ref>Höppeners porträtt lärer aldrig blifvit utgifvet i gravyr eller i olja måladt: men i den s. k. Nescherska porträttsamlingen å kongl. biblioteket finnes ett i blyerts. Detta konstnärligt utförda porträtt har påtagligen varit ämnadt att tjena till förebild för någon gravör, hvilket synes af den utaf Gustavus Lithou författade, under porträttet befintliga inskriftens tvenne första rader, som lyda: <poem>“Cernitur artifici sculptus sie Hoeppener in rere, Vir Juvenis genio judicioque valens.”</poem> Hoppener framställes här i blomman af sin ålder, omkring 25 år, full af ungdom och lefnadsmod, stående under kupolen i en praktfull pelarsal och klädd i en elegant, rik hofdrägt. Hvilande venstra handen på en med ordnar öfversållad glob pekar han med den högra på en, uti en uppslagen bok, strålande stjerna. Boken uppbäres, tillika med en lagerkrans, af en bevingad genius. Är porträttet troget, så var H. af naturen lika rikt utrustad till sitt yttre, som inre: det något långlagda, likväl skönt formade ansigtet är ädelt och själfullt; ur den öppna blicken talar ett mildt allvar, paradt med ett visst tycke af “Begeisterung”; den höga och rena pannan bär snillets pregel, det uppåtstrukna håret är tätt ofvan öronen prydligt friseradt, näsan fin och välformad; munnen skulle en blåstrumpa kalla förtjusande.</ref> {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> g0okt20gq4s0a66yl5x8f1at4nii2vv 649046 649045 2026-04-18T06:53:32Z Thuresson 20 649046 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|41}}</noinclude>“Han liknar i allo”, skrifver en samtida, “den tilltagsne Cromvell och den redlige Engelbrekt, har i hög grad begges egenskaper och alla resurser hos sig sjelf, utom penningar. Stort vett, oförskräckt mod, stark talegåfva, manlig lakonisk skrif-art, men bitter med genomträngande förstånd. Vir cum judicio audax et observantissimus æqvi. Vågar för guds namns ära, för sanning och rättvisa allt, hvad af en behjertad man vågas kan.” Då han öfvergick på drottningens parti, frånträdde han ingenting af sig sjelf; han intog derigenom blott den ställning, som bäst öfverensstämde med fäderneslandets sak. På kansli-kollegii befallning hade han å embetets vägnar författat relation “om franska subsidie-medlen”, hvari han utan all skonsamhet uttalat den omutliga sanningens språk; skriften blef i hans åsyn af dåvarande sekreteraren Hermansson kastad i kakelugnen och uppbränd på kollegii befallning. Från detta ögonblick intog han sin plats i hofvets leder. Tessin kallade honom en tid för “kansliets gårdvar”. Serenius beskrifver honom såsom en Hannibal Carthaginensis. Drottningen yttrar under ett riksmöte, att han utgjorde riksdagens cheval de bataille. Hans hela lif är fullt af lika mycket frihetssinne, som verksamhet och kämpamod.<ref name="sid41">Höppeners porträtt lärer aldrig blifvit utgifvet i gravyr eller i olja måladt: men i den s. k. Nescherska porträttsamlingen å kongl. biblioteket finnes ett i blyerts. Detta konstnärligt utförda porträtt har påtagligen varit ämnadt att tjena till förebild för någon gravör, hvilket synes af den utaf Gustavus Lithou författade, under porträttet befintliga inskriftens tvenne första rader, som lyda: <poem>“Cernitur artifici sculptus sie Hoeppener in rere, Vir Juvenis genio judicioque valens.”</poem> Hoppener framställes här i blomman af sin ålder, omkring 25 år, full af ungdom och lefnadsmod, stående under kupolen i en praktfull pelarsal och klädd i en elegant, rik hofdrägt. Hvilande venstra handen på en med ordnar öfversållad glob pekar han med den högra på en, uti en uppslagen bok, strålande stjerna. Boken uppbäres, tillika med en lagerkrans, af en bevingad genius. Är porträttet troget, så var H. af naturen lika rikt utrustad till sitt yttre, som inre: det något långlagda, likväl skönt formade ansigtet är ädelt och själfullt; ur den öppna blicken talar ett mildt allvar, paradt med ett visst tycke af “Begeisterung”; den höga och rena pannan bär snillets pregel, det uppåtstrukna håret är tätt ofvan öronen prydligt friseradt, näsan fin och välformad; munnen skulle en blåstrumpa kalla förtjusande.</ref> {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> aflnl630sy97k4hf7alkiu1u03fra2w 649066 649046 2026-04-18T08:30:39Z Thuresson 20 649066 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|41}}</noinclude>“Han liknar i allo”, skrifver en samtida, “den tilltagsne Cromvell och den redlige Engelbrekt, har i hög grad begges egenskaper och alla resurser hos sig sjelf, utom penningar. Stort vett, oförskräckt mod, stark talegåfva, manlig lakonisk skrif-art, men bitter med genomträngande förstånd. Vir cum judicio audax et observantissimus æqvi. Vågar för guds namns ära, för sanning och rättvisa allt, hvad af en behjertad man vågas kan.” Då han öfvergick på drottningens parti, frånträdde han ingenting af sig sjelf; han intog derigenom blott den ställning, som bäst öfverensstämde med fäderneslandets sak. På kansli-kollegii befallning hade han å embetets vägnar författat relation “om franska subsidie-medlen”, hvari han utan all skonsamhet uttalat den omutliga sanningens språk; skriften blef i hans åsyn af dåvarande sekreteraren Hermansson kastad i kakelugnen och uppbränd på kollegii befallning. Från detta ögonblick intog han sin plats i hofvets leder. Tessin kallade honom en tid för “kansliets gårdvar”. Serenius beskrifver honom såsom en Hannibal Carthaginensis. Drottningen yttrar under ett riksmöte, att han utgjorde riksdagens cheval de bataille. Hans hela lif är fullt af lika mycket frihetssinne, som verksamhet och kämpamod.<ref name="sid41">Höppeners porträtt lärer aldrig blifvit utgifvet i gravyr eller i olja måladt: men i den s. k. Nescherska porträttsamlingen å kongl. biblioteket finnes ett i blyerts. Detta konstnärligt utförda porträtt har påtagligen varit ämnadt att tjena till förebild för någon gravör, hvilket synes af den utaf Gustavus Lithou författade, under porträttet befintliga inskriftens tvenne första rader, som lyda: <poem>“Cernitur artifici sculptus sie Hoeppener in rere, Vir Juvenis genio judicioque valens.”</poem> Höppener framställes här i blomman af sin ålder, omkring 25 år, full af ungdom och lefnadsmod, stående under kupolen i en praktfull pelarsal och klädd i en elegant, rik hofdrägt. Hvilande venstra handen på en med ordnar öfversållad glob pekar han med den högra på en, uti en uppslagen bok, strålande stjerna. Boken uppbäres, tillika med en lagerkrans, af en bevingad genius. Är porträttet troget, så var H. af naturen lika rikt utrustad till sitt yttre, som inre: det något långlagda, likväl skönt formade ansigtet är ädelt och själfullt; ur den öppna blicken talar ett mildt allvar, paradt med ett visst tycke af “Begeisterung”; den höga och rena pannan bär snillets pregel, det uppåtstrukna håret är tätt ofvan öronen prydligt friseradt, näsan fin och välformad; munnen skulle en blåstrumpa kalla förtjusande.</ref> {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> k5xa5zx7pgpxeoe0hdnuvvvzen0hzcy 104 220123 649047 2026-04-18T06:53:50Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649047 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />42</noinclude>Den sten, jag ej kan öfverstiga, yttrade den stolte Fersen om honom, måste jag gå omkring. Höppener hade gifvit akt, icke blott på drottningens förklaring, utan ännu mera på det beslutsamma uttrycket i hennes ansigte. Alla de mägtiga lidelser, som bodde i hans själ, ständigt färdiga att utbryta för den sak, om hvars rättvisa han var öfvertygad, anslogos af den stridshandske, som drottningen syntes vara färdig att kasta emot en partistyrelse, hvilken, enligt hans omdöme, våldförde till och med den frihet, hvars målsman den angaf sig vara; men han var icke tillkallad blott som ett vittne, utan som rådgifvare. Han ansåg sig derföre skyldig att stäfja sina benägenheter och i stället ingå i en lugn pröfning. — Ers majestät, talade han, innan jag utlåter mig, beder jag att få en fullkomlig kännedom om edra planer. Hvarje rådgifvare är en doktor; han måste känna sjukdomen innan han utfärdar botemedel. Drottningens blick omfattade Höppener på en gång, liksom med en enda flamma. Hon trodde sig ha träffat på motstånd, der hon hvarken hade väntat eller ville finna den. I öfverensstämmelse med sitt lynne, rustade hon sig genast till försvar. — Erkänner ni, Höppener, yttrade hon, att om konungamagt skall finnas i ett land, den också bör ega någon verklig magt, afgörande och medlande mellan de kämpande partierna? — Ja. Hoppeners öga var stadigt fäst på drottningen. Drottningen och han voro tvenne mot hvarandra stälda konkava speglar, som återstrålade hvarandras tänkesätt: hon tronens, han folkets. Orörlig, liksom af marmor, lyssnade han till hennes ord. Hans svar var kort och bestämdt, som han sjelf var det; det medgaf ingen utvidgning, det innehöll ingen prutmån, det var hufvud-innehållet blott af hvad han länge och mycket begrundat. {{tomrad}} <ref follow="sid41"><p>Af Lithou nämnes Höppener såsom den der hade hunnit Daphne. Höppener blef magister 1750 och Lithou dog 1753; alltså måste porträttet vara ritadt 1750-1753.</p></ref><noinclude> <references/></noinclude> skxrqxewx8o2k1l8hppbu950ztuiocw 649067 649047 2026-04-18T08:31:00Z Thuresson 20 649067 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />42</noinclude>Den sten, jag ej kan öfverstiga, yttrade den stolte Fersen om honom, måste jag gå omkring. Höppener hade gifvit akt, icke blott på drottningens förklaring, utan ännu mera på det beslutsamma uttrycket i hennes ansigte. Alla de mägtiga lidelser, som bodde i hans själ, ständigt färdiga att utbryta för den sak, om hvars rättvisa han var öfvertygad, anslogos af den stridshandske, som drottningen syntes vara färdig att kasta emot en partistyrelse, hvilken, enligt hans omdöme, våldförde till och med den frihet, hvars målsman den angaf sig vara; men han var icke tillkallad blott som ett vittne, utan som rådgifvare. Han ansåg sig derföre skyldig att stäfja sina benägenheter och i stället ingå i en lugn pröfning. — Ers majestät, talade han, innan jag utlåter mig, beder jag att få en fullkomlig kännedom om edra planer. Hvarje rådgifvare är en doktor; han måste känna sjukdomen innan han utfärdar botemedel. Drottningens blick omfattade Höppener på en gång, liksom med en enda flamma. Hon trodde sig ha träffat på motstånd, der hon hvarken hade väntat eller ville finna den. I öfverensstämmelse med sitt lynne, rustade hon sig genast till försvar. — Erkänner ni, Höppener, yttrade hon, att om konungamagt skall finnas i ett land, den också bör ega någon verklig magt, afgörande och medlande mellan de kämpande partierna? — Ja. Hoppeners öga var stadigt fäst på drottningen. Drottningen och han voro tvenne mot hvarandra stälda konkava speglar, som återstrålade hvarandras tänkesätt: hon tronens, han folkets. Orörlig, liksom af marmor, lyssnade han till hennes ord. Hans svar var kort och bestämdt, som han sjelf var det; det medgaf ingen utvidgning, det innehöll ingen prutmån, det var hufvud-innehållet blott af hvad han länge och mycket begrundat. {{tomrad}} <ref follow="sid41"><p>Af Lithou nämnes Höppener såsom den der hade hunnit Daphne. Höppener blef magister 1750 och Lithou dog 1753; alltså måste porträttet vara ritadt 1750-1753.</p></ref><noinclude> <references/></noinclude> 67gcvfnxeqil7da8o08httgzv1a1qtq 104 220124 649048 2026-04-18T07:00:30Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649048 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|43}}</noinclude>— Erkänner ni, fortfor drottningen, att konungamagten nu är hos oss förvandlad endast till en lösmask för de allrådandes planer? — Ja. — Erkänner ni, att rådet är en aristokratisk areopag, som lika litet aktar folkets verkliga rättigheter, som tronens helgd, lika litet nationens frihet, som monarkens lagliga myndighet? — Ja. — Erkänner ni, att desse råd styras af privata magtbegär och kastintressen på det stora helas bekostnad? — Ja. — Erkänner ni, att en längtan hos folket vaknat till förändring. — Ja, ers majestät, ja. —Nåväl, Höppener, fortfor hon, då är tiden också inne för en stor förändring. Emot det månghöfdade monstrum, som till samma grad förtrycker såväl tronens myndighet, som det medborgerliga lifvets rätt, måste fosterlandets alla sanna vänner förena sig. — Jag upprepar, genmälde Höppener, ja, ja! ers majestät. Drottningen betraktade honom, förundrad. Var han med henne eller emot henne? Väl hörde hon att han bejakade hennes frågor, men det föreföll henne, som han ändock hade ett men i bakhåll. Höppener hade likväl ännu blott fått del af hennes ''tankar'', icke af hennes ''afsigter''. Det var dem, han väntade på. Under det drottningen talade, klappade ett svagt hjerta häftiga och oroliga slag bakom dörren i marmor-kabinettet; det var Claras. Med fruktan hörde hon, då drottningen inträdde; men en ännu större fruktan öfverföll henne, då ljudet af drottningens röst nådde henne. En ovilkorlig darrning skakade henne, huru illa tyckte hon sig icke hafva gjort, efter hon befann sig i sin nuvarande belägenhet! — Ni vill ej yttra er, Höppener, förrän ni känner hela min plan, fortfor drottningen; tviflar ni på mig, Höppener? Nåväl, jag skall vara fullkomligt upprigtig emot er. Hör mig<noinclude> <references/></noinclude> cs4mi6b19ptac1xa0zt1j9cezxi9e5l 104 220125 649049 2026-04-18T07:11:41Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649049 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />44</noinclude>då. Detta papper, som jag håller i min hand, är en skrifvelse till rikets ständer, hvilken nu mera blott saknar konungens underskrift; det är ett vädjande till deras fosterlandskärlek, till deras kärlek för monarkien: fosterlandet och monarkien, inneslutne i deras rättvisa; det är dessutom, om ni så vill, ett slags anklagelse-akt emot rikets råd; sanningen är helt naket framstäld, sakförhållandena äro afslöjade. Hvad sägen I, bör riksmötet öppnas med denna akt? Låten mig nu få höra edra tankar. Höppener kunde icke undertrycka en rörelse af otålighet. Dalin deremot, som befarat, att drottningen ämnat gå ännu längre, erfor en glad känsla öfver den måtta, hvartill hon beslutat sig, och hans ansigte klarnade. Dalin och Höppener hyste ganska olika åsigter; den förre tyckte att det hvilade såsom ett mörker, en midnatt öfver fäderneslandets angelägenheter, och han hoppades allt af ljusets magt, af den snart uppgående, i det allmänna tänkesättet redan gryende solen, af upplysningen; den senare deremot ansåg den politiska atsmosferen förpestad och var öfvertygad att luften icke kunde renas med mindre än en uppskakande, en våldsam åska. Drottningens uppmärksamhet vände sig från den ene till den andre. — Tala, tala, bad hon. — Jag gillar på det högsta ers majestäts afsigt, utlät sig Dalin: att vädja till ständerna med en sann historisk framställning öfver senare tiders tilldragelser, att träda inför deras skrank och öppet andraga alla de skäl till klagomål, hvartill omständigheterna gifva anledning; det är att vädja till deras fosterlandskänsla lika mycket, som till deras statsmannaomdöme. Förvillelserna och hårdnackenheten skulle vara bra långt gångna, om icke detta steg samlade omkring tronen ett flertal af vänner, nog mägtigt att kasta en rådkammare ur sadeln, som ensam djerfts att fatta tyglarna. Handlingssättet, grundlagsenligt och strängt parlamentariskt, vittnar dessutom om aktning för lagarna, vördnad för friheten. Jag gillar åtgärden. — Och ni, Höppener, inföll drottningen, hvad har ni att säga? Drottningens otålighet var synbar. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 7famnx5174m6rlbjy2vjfvmu6ukqnud 104 220126 649050 2026-04-18T07:16:59Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649050 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|45}}</noinclude>Höppener, sjelf med en storm i sin själ, hade allt för väl insett att han väckt något tvifvelsmål hos drottningen, och det till på köpet genom en försigtighet i hennes eget interesse, men han blundade derför inom sig. Den sak, hvilken frågan syntes gälla, var för honom allt för vigtig, att icke uteslutande tilldraga sig hans uppmärksamhet. — Ers majestät, anmärkte han derföre, såvida konungen skall uppträda, är det väl er önskan, att han gör det med hopp om framgång? — Ja, Höppener, ja. — Jag beder ers majestät då ännu en gång att få höra sjelfva handlingen. — Intet annat — jag har missförstått er, Höppener — se här — och hon rullade upp papperet — läs, Dalin, läs! Hoppa öfver inledningen. Dalin läste: … “Efter min dyra försäkran har jag, af yttersta förmåga …” — Det är konungen, afbröt drottningen, som talar. … “vårdat riksens grundlag och frihet. Jag har alltid med nöje antagit hvad riksens ständer sjelfve funnit sig nyttigast vara. Skild ifrån alla enskilda utrikes förbindelser och välsignad af den högste med en värdig gemål och älskliga lifs-arfvingar, har jag aldrig annat kunnat, än anse Sveriges bästa för mitt eget och mina barns. Min upprigtiga önskan har således ifrån den första till denna stund varit, att kunna göra riket lyckligt, och omsorgen derom har utgjort mina ljufligaste stunder; men jag måste nu, fastän icke utan sinnesrörelse, bekänna, att jag, isynnerhet sedan sista riksdag, funnit de besvärligheter vid mitt välmenande uppsåt, som gjort min krona tyngre att bära, än jag billigt förmodat.” Clara hade slutit sig så tyst och undergifvet inom sig sjelf. Men för hvarje ögonblick blef hennes belägenhet allt plågsammare och plågsammare. Länge lyssnade hon till hvarje ord; men huru litet var det icke, som hon förstod deraf. Bäfvande förskräckt tillbaka för möjligheten att blifva röjd, höll hon inne sin andedrägt. Under det hon förebrådde sig hela den obetänksamhet, som försatt henne i detta läge, förvirrades småningom hennes hufvud. Snart hunno orden endast som<noinclude> <references/></noinclude> 3m25eycjph1l5ultxs4bin11tbkno5d 104 220127 649051 2026-04-18T07:28:39Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649051 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />46</noinclude>surrande ljud fram till henne. Blodet började sjuda så underligt i hennes ådror. Från hennes panna lackade det ena svettbadet efter det andra. Det låg något så tungt på hennes bröst. Hon ville digna ned till golfvet men hon vågade icke — och öfveransträngde sig, för att hålla sig uppe. Hon ville andas — men tordes icke. Hon uppgaf en suck — hon kunde ej förekomma det — en djup suck. Höppener hade intagit en lutande ställning mot en af bokhyllorna i rummet, med hufvudet hvilande i sin hand, och för att icke förlora något enda ord af skrifvelsen, var han helt och hållet öra. Då nådde honom det sakta ljudet af en suck. Han vände sig om, han såg sig omkring: från någon af de närvarande kom den icke. Dalin fortsatte läsningen: “Jag hade trott, att jag i mitt konunga-embete intet annat rättesnöre hade, näst guds heliga ord och mitt samvete, än regeringsformen och min försäkran samt riksens grundlagar, och att ingen utom mitt samtycke dem kunde vidare sträcka, än rätta förständet af dem var, då jag dem antagit och besvurit. Jag hade tänkt, att när jag å min sida heligt håller hvad jag inför gud och riksens ständer lofvat, bör jag deremot kunna vänta och påstå, att mine trogne undersåtar också hålla mot mig hvad de äfven så dyrt förbundit sig till, och icke emot regeringsformen betaga mig mina i lagen grundade rättigheter; men jag har med bedröfvelse måst erfara, huru man på denna korta tid i hvarjehanda mål uttydt sådana mina lagliga rättigheter, och sökt föreskrifva mig svårare vilkor, än högstsalig kunglig majestät, min företrädare, i hela sin regering.” “Om någon mindre klarhet i lagen eller ock lagens ofullkomliga uttydning dertill varit skulden, lemnar jag riksens ständer att bedöma; jag skyller på ingendera, men herrar riksens råd, som tagit lagens rätta förstånd på sitt ansvar, hafva genom åtskilliga skriftliga föreställningar gifvit mig meningar tillkänna, som jag mig aldrig förestält.” Claras belägenhet hade nära nog öfvergått till ett feberaktigt tillstånd. Orediga och brokiga bilder började sväfva för hennes syn. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> qjdprerc6b2ugbxtbsrotzjyp3tmmmo 104 220128 649052 2026-04-18T07:32:33Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649052 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|47}}</noinclude>En ny suck höjde hennes bröst. Höppener kunde icke förnimma, hvarifrån den kom; men han kunde icke misstaga sig. Han hade icke några vantrogna, öfversinliga begrepp; men dessa suckar, under det att konungens tillämnde skrifvelse till ständerne upplästes, föreföllo honom anmärkningsvärda. För att höra om de vidare skulle återkomma, ansträngde han ännu ytterligare sin uppmärksamhet. Dalin läste: “Om de grundsatser, som deruti tyckas visa sig, hade bestånd så vet jag ej, huruvida det på mig ankomma skulle, eller ej, att hålla min dyra försäkran; jag vet ej, huruvida det vore mig tillåtligt att skärskåda de råd, skäl och tankar, som mig af riksens råd gifvas, om de vore enliga med min ed och mitt samvete, och dervid tillkännagifva mina egna tankar; ty i annor händelse vore jag mindre betydande, än den ringaste landsens inbyggare, hvilken ingenting emot öfvertygelse och samvete kan påtvingas: min försäkrans utöfning vore mig betagen och således onödig, emedan ingenting deruti på mitt yttrande behöfde ankomma. Jag vet ej, huruvida jag sjelf i mitt eget hus hade att befalla.” "“Med hvad ömhet för lagen och det allmänna jag varit hågad att besätta lediga embeten med skickliga och värdiga män, vet den allseende guden. Hvad grundsats jag deruti haft, har jag redan uti min arffurstetid ådagalagt. Vid mitt anträde till regeringen var en af mina första omsorger, att någorlunda hämma det förderfvande missbruk, som sig öfver hela Sverige tvärtemot lag och ganska många skickliga och välförtjenta personers timliga välfärd inritat, att sälja och köpa riksens tjenster genom ackorder, såsom enskild egendom.” För tredje gången ljöd en sakta suck genom rummet, utan att Höppener förmådde upptäcka, hvarifrån den kom. Det föreföll honom emellertid litet hemskt, men han trodde sig icke böra fästa de andres uppmärksamhet dervid. Måhända var det blott en lätt vindstöt i någon söndrig ruta. Dalin fortfor att läsa: “Stundom har ett eller annat längre tjensteår blifvit högre ansedt, än större skicklighet, fastän till olika sysslor, och fått<noinclude> <references/></noinclude> ajkoqcvm4w30lxyzvtzwvel85cnijbn 104 220129 649053 2026-04-18T07:36:32Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649053 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />48</noinclude>namn af större förtjenst. Stundom har man ansett högre karakter, och stundom sista fullmagtens ålder, oaktadt den utvoterade från början längre tjent med mera; så att jag ännu ej vet, hvad fundament man behagat fatta.” “Detta allt säger jag, ej af misstroende till herrar riksens råds personer, utan till de principer, hvarmed jag nu en tid blifvit bemött. Som jag deremot icke kunnat förgifva min i lagen grundade rättighet; så har också en och annan tjenst intill denna stund blifvit lemnad obesatt, att riksens ständer sjelfve måge pröfva, huruvida de emot mig anförde skäl äro lagliga eller ej. Föreskrifter och rekommendationer, som ej af samtlige riksens ständer lära blifvit utfärdade, hafva blifvit mig som upplysningar och rättesnören vid tjensters besättande i vägen lagde.” “Jemväl har man, utan att gifva mig derom underrättelse, utfärdat befallningar till mina embetsmän uti mål, som konungen enskildt tillhöra.” “Men hvad som mig mest gått till sinnes och gjort mitt höga embete tungt och bedröfligt, äro de hvarjehanda oförskylda och hårda tillvitelser, som mig äro gjorde i åtskilliga föreställningar, liksom jag skulle handlat emot min försäkran, varit okunnig om lagen, gifvit anledning till våldsverkan på friheten, låtit förleda mig af onda rådgifvare, och mer, som jag ej utan blödande sinne kan påtänka.” “Sådant har upprört öfver hela landet mycken orolighet, fruktan, misstankar, ogrundade rykten, hvarjehanda skrifter, tryckta och otryckta, att uppreta mina trogne undersåtar till frihetens försvar, lika som hon för mig vore i fara. Det är öfver sådant, som jag hos riksens ständer mig på det ömmaste beklagar.” I öfvermåttet af sina qval, svigtade slutligen benen under Clara. Hon vacklade, färdig att falla. Ofrivilligt fattade hon dervid i dörrnyckeln, för att hålla sig uppe. Härvid hörde Höppener tydligt ett hastigt klirrande läte. Denna gång var han säker, att ljudet kom från dörren till marmor-kabinettet. Som den sak, hvarom drottningen rådgjorde med dem, var af yttersta vigt, och den föreställning ovilkorligen instälde sig, att någon lyssnade på dem, beslöt han att fästa drottningens uppmärksamhet derpå. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 02ug5y8e4e0r24pdvb7wm30elrgmc4m 104 220130 649054 2026-04-18T07:45:26Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649054 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|49}}</noinclude>— Ers majestät, inföll han derför, vågar jag fråga om ni är säker på att vi äro ensamma här eller ej? — Hvad vill det säga? Ensamma? Naturligtvis äro vi det. — Jag tviflar likväl derpå, ers majestät; jag har ganska tydligt hört att någon är der inne i rummet. — Huru? Skulle någon finnas derinne? — Jag är säker derpå. Häftigt reste sig drottningen upp och begaf sig med skyndsamma steg till dörren. Hvem kan väl måla hennes bestörtning, då hon der finner framför sig en för henne okänd varelse. Ett ögonblick stod hon nästan fastnaglad vid platsen. Claras likbleka drag ingaf henne i första öfverraskningen förskräckelse; men förskräckelsen förvandlade sig slutligen till medömkan. Ingendera sade ett ord: båda betraktade hvarandra blott. Drottningen hade dock redan fattat sig; stillatigande, som hon kommit, drog hon sig äfven tillbaka. Dörren till marmor-kabinettet stängde hon likväl och läste igen låset med dubbla slag. — Ni har misstagit er, Höppener, förklarade hon helt kort, då hon återkom, jag fann endast en bok nedfallen på golfvet. Ehuru drottningens utseende talade emot hennes ord, fann Höppener sig likväl icke ega skäl till någon anmärkning. — Läs vidare, Dalin, bad drottningen. Dalin läste: “Jag lemnar herrar riksens råd att hafva gjort dessa föreställningar uti bästa välmening samt trott sig derigenom fullgöra sin embetspligt, hvilket nu hörer till riksens ständers egen eftersyn; i det fallet har jag icke heller emot herrar riksens råd ringaste missnöje; men så måste de ock lemna mig, och jag beropar mig derutinnan på deras egna samveten, att jag aldrig veterligen handlat emot riksens frihet och fundamental-lag, min försäkran eller ständernes privilegier, utan alltid antagit de skäl, som jag funnit uti dem vara grundade. Jag gör mig således försäkrad, att riksens ständer med ömmaste trohet för mig och fäderneslandet nu söka att undanrödja alla sådana olycklige stötestenar för begges vår fägnad och sällhet. Jag betygar ännu på det dyraste, att riksens<noinclude> <references/> {{mindre|{{huvud|''Lovisa Ulrikas hof. I.''||4}}}}</noinclude> 7rk7t01mdyax0pylt1efcpvc5263gaw 104 220131 649055 2026-04-18T07:48:12Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649055 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />50</noinclude>frihet samt hvarje svensk undersåtes rätt äro mig så helige och käre, att jag derföre gerna håller hvarje blodsdroppe ospard. Men riksens ständer behagade också med sin vanliga trohet och kärlek upptaga hvad jag nu icke utan svidande hjerta dem förklarar, nemligen: att jag icke efter denna stund med nöje kan föra riksens regering, innan de tydligen gifva mig tillkänna, huru de åstunda, att min höghet och mina rättigheter må utöfvas, oqvalde, utan min billiga suckan och utan ständig anledning till skiljaktigheter emellan mig och riksens råd, samt utan ringaste osäkerhet för ständernes frihet och välfärd nu och i framtiden. Så snart riksens ständer lemnat mig ett sådant rent och mig oförkränkande rättesnöre, kunna de göra sig försäkrade, att jag det med all konungslig huldhet verkställer, deras frihet och privilegier dess kraftigare vårdar, och således med glädje främjar hela fäderneslandets lycksalighet samt hvarje undersätes trygghet efter lag och laga stadgar.” Dalin tystnade. — Sluta här, inföll drottningen, sluta! Drottningen hade icke hemtat sig, sedan hon återkom från biblioteket. Höppener, som noga bevakade hvarje hennes sinnesrörelse, såg att hon ej mera lika odeladt följde Dalins föredrag, att oron arbetade i hennes bröst, att hon allt emellanåt kastade fruktande och pröfvande blickar på dörren till marmorkabinettet. — Ni har nu hört det väsentligaste, Höppener, anmärkte hon. Låt mig nu också höra er mening. Uppmaningen tryckte kraftigt på. Saken låg nu äfven klar för honom, och svaret låg strax bredvid. Han kände sin pligt, men pligten var för honom äfven ett behof. Med en skarpsinnig och hugstor mans hela djerfhet i sina tankar kastade han sig genast midt in i ämnet, sedan han ännu en gång med en hastigt granskande blick flugit öfver detsamma. — Ers majestät, yttrade Höppener, jag är gerna med om hvarje stor sak och känner mig stark i samma mån, som den är vådlig. Jag har sett tillräckligt af våra herrar råd, för att önska dem allesammans att hänga i blåa band. I vår utländska politik kan man icke skönja så mycket förstånd hos dem, som ens dårhushjonet eger; ty dåren vet ändock alltid<noinclude> <references/></noinclude> n2hp7h6wb4i817e106a6e43np0bdzjg 104 220132 649056 2026-04-18T07:54:23Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649056 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|51}}</noinclude>att stänga till stugdörren, då det stormar ute. Våra råd slogo i stället upp sin på vid gafvel: Finland blåste också bort, och vi hafva ensamt hans majestät konungen att personligen tacka derför, att Ryssland var nog dumt att återgifva oss det. Och inom landet — min gud — hvar skall man väl börja? Man säger att rikets ständer äro suveräna, att folket styr sig sjelft. Jag vill likväl ej uppoffra en daler för en suveränitet, sådan som vår. Se på riksdagsmannavalen: icke blott korruptionen, utan till och med våldet bestämmer dem<ref>Tidningarna från den tiden omnämna bland annat ett sådant i Skeninge.</ref>. Se på våra riksmöten, samma korruption, samma våld. Hvad äro väl de ofrälse stånden? Inom riksdagsrågången af några få bland dem utkorade gunstlingar vallade hjordar. Suveräniteten ligger endast hos adeln, knappast nog der, utan i rådskammaren, i sekreta-beredningen, kort och godt, hos några få höga familjer, som, under det de öfriga roa sig med att slåss om kunga-manteln, sjelfva gömma spiran bakom sin rygg. Ordet — det fria ordet — förr så mägtigt i Sverige — hvad är det nu? En stjernkammar-process för hvar och en, som vågar begagna sig deraf. Mitt fria hjerta, ers majestät, sväller af uppror, granskar jag våra magtegande. Ni sade nyss, att konungadömet var en slöja, betäckande en tom lögn; det är icke nog, ers majestät; konungamagten och tryckfriheten betäcka nemligen icke blott en lögn, utan anklagas till och med inför folket såsom farliga element — för — man skulle knappast kunna tro det, för sjelfva friheten. Ju längre Höppener kom i sitt ämne, desto mera eldades han af det. Af all styrelseform, fortfor han, kan jag blott rätt grundligt hata en enda: aristokratiens. Med konungamagtens prerogativ undertrycker den all medborgerlighet; med folkets och med frihetens hotar den konungamagten. I sin ställning emellan dem, hugger den liksom utaf trädet på midten, på det att kronan skall tyna bort utan rot, och roten ruttna bort utan krona. Der flere styra, föder deras inbördes nödvändiga skuggrädsla alltid ett fegt tyranni. Höppener tystnade för ett ögonblick. Hans panna glänste af en sjelfständig mans stolta och fria känsla, hans ögon strålade af en dristig andes hänförelse. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> t7t67hdf2a40ycqc2sgke1vfvygm2mk 104 220133 649058 2026-04-18T07:58:48Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649058 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />52</noinclude>Drottningen, hvars tankar, under det Dalin föredrog konungens skrifvelse, redan sväfvat bort till andra mål, kände sitt hjerta klappa under intrycket af Höppeners ord. — Ers majestät vill vädja, fortfor Höppener, till riksståndens hjertan. Ett riksstånd, ers majestät, eger intet hjerta: det har endast intressen. Ni skall klappa på en port, som icke finnes, som blott er egen inbillning målat pá en mur. Ni må bulta sönder edra händer till blod, men muren skall icke öppna sig, icke röra sig. Det enda, ni kan, är att krossa ert hufvud emot den. Skilj emellan hvarje enskild man, ers majestät, och en korporation. Orden föllo hotande och dystra; en ofrivillig rysning ilade genom drottningens lemmar. — Jag förstår mig icke på ord, utan motsvarande handling, de äro figurer utan ben och senor. Handlingen är för ordet, hvad värjan är för handen. Vid pennan bör man lägga en pistol. Sådan är vår styrelse, ers majestät, sådan vår tryckfrihet, sådant vårt statsskick. — Eders majestäts vädjande till ständerna skall endast förråda edra afsigter, utan att skjuta er fram en enda tum. Under vintern sätter man bjällror på hästarne. Det gör man, för att varna andra. I politiken bör man undvika bjällrorna. Ju flere sanningar, som för öfrigt uttalas i skrifvelsen, desto flere ljus tänder ers majestät blott i edra motståndares hufvuden. För min del skulle jag önska att kunna släcka hvarenda dank der. Sanningen, ers majestät, är guds härliga vilja på jorden. Ingen kan göra för mycket, för att plugga den i menniskorna, vare sig att de sitta i rådskammaren eller kneka fram i gränderna. Men för att tänka så, får man, som jag, icke tillhöra något parti. För partierna finnes ingen fruktansvärdare fiende — än sanningen. De egna fördelarne äro för dem den heliga sanningens guldkalf, omkring hvilken de evigt dansa. Om Olof Trätälja vädjat till klippornas och skogarnas hjertan och hederskänsla, så hade han aldrig kommit ur fläcken; men han förstod sin konst — och använde sådana vapen, som klipporna och skogarna förstodo — och han blef landets förste vägrödjare. Till gud, ers majestät, må ni vädja och äfven bedja; men menniskorna måste ni öfvertyga, hvar och en på sitt sätt. Historien bevisar oss att magten aldrig på hjertats väg gifvit vika. Emot magt måste man uppställa<noinclude> <references/></noinclude> 4airr3mv2k3u1qqvhau44lpyntu57ju 104 220134 649059 2026-04-18T08:04:31Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649059 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|53}}</noinclude>magt: för att blifva förstådd, måste man tala samma språk. I råds-salen må vishet mäta sig med vishet, i kriget handling med handling; och ni, ers majestät, ni behöfver båda delarne: vishet utan dristig handling skall blott ännu mera reta partierna emot er; handling utan vishet deremot skall fullkomligt tillintetgöra er. Jag afstyrker denna skrifvelse till ständerna. Höppener teg åter stilla, han syntes öfverlägga med sig sjelf, liksom han ännu hade något att tillägga. Drottningen betraktade Höppener med en stirrande, fruktande blick. Hon syntes nästan rädd för mannen. Dalin blickade rätt framför sig. — Ni sätter förtroende till upplysningen, Dalin, återtog efter en stund Höppener. Äfven jag gör det. Men under närvarande förhållanden är upplysningen inom vårt land endast att anse som en nattlampa, antingen i ett sofrum eller också i ett fängelse. Höppener tycktes icke hafva något mera att tillägga; men hastigt vände han sig emot drottningen. — I ett enda fall, ers majesät, kunde denna skrifvelse dock gagna er. — I hvilket, Höppener, säg i hvilket? — På samma sätt, ers majestät, som Pandoras ask. Lifliga toner af den harmonimusik, som åtföljt den kungliga båtfärden utåt Mälaren, hade under den senare delen af samtalet nått fram. Slupen hade återkommit och lade till vid slottsbryggan. {{linje|5em}} Ännu sedan Dalin och Höppener aflägsnat sig, satt drottningen qvar på sin plats. Mägtigt hade deras ord ingripit i hennes själ, framförallt Höppeners. De råd, han gifvit, inneburo äfven utsigter för framtiden, visserligen icke nya för hennes själ, men mera bestämmande, mera afgörande. Enligt hans åsigt, skulle hon nu vara inne på en origtig väg. Var hon det verkligen eller ej? Besvarandet af frågan öfversteg måhända hennes skarpsinnighet, kanske ännu mera<noinclude> <references/></noinclude> d18ilgtpo7ayrdiysc6njpbgztl8lxu 104 220135 649060 2026-04-18T08:06:24Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 649060 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|||129}}</noinclude>Den 25 Maj uttågade Södermanlands Regemente<ref name="s143">8 Fanor.</ref>, 250 man under Öfverste Schlippenbach; Östgöta Regemente<ref name="s143" />, 500 man under Major Modée, eller inalles 750 man. Slutligen den 26 Maj på morgonen högqvarteret, omkring 200 personer, Pohlska hofherrar och betjening med en del hästar och bagage samt de två bataljonerna af Westgöta-Dals Regemente<ref name="s143" /> under Öfverste-Löjtnant Mentzer och Major Didron, 800 man starkt, till betäckning, således inalles 1,000 personer, hvilket tal, tillagdt de föregående dagarnes, gifver en totalsumma af 8,141 man. Ofvanstående uppgifter, till största delen hemtade ur Kommendantens i Tönningen journal, äro tydligen ej alltid fullt noggranna. De kunna dock gifva ett ungefärligt begrepp om de utmarscherandes antal, så att man ser huru mycket den Svenska styrkan numera sammansmält. Sjuke, hvilka nu qvarlemnades och sedan småningom förlades i qvarter utom fästningen, funnos till ett antal af 528 ryttare och dragoner, 2,343 infanterister och 70 artillerister, tillsammans 2,941 man, utom befäl. För större noggrannhets skull meddelas i särskild {{sp|bilaga}}<ref>{{sp|Bilagan}} U. Ur Danska Geh. Archivet.</ref> en uppgift på de olika Regementenas styrka i befäl och manskap samt förteckning på kanoner, handvapen och fälttecken m. m., som förlorades genom den beklagliga kapitulationen. Fältmarskalkens sista steg inom det trånga, vallomgjordade område, der han ännu kunde anse sig fri, togos med ganska tungt hjerta och hans sinne var fördystradt af stundens smärta och af olycksbådande aningar för framtiden. Emellertid omgafs hans person i sista stunden af de största yttre hedersbetygelser. Han syntes å sin sida genom en aldrig svikande artighet likasom vilja komma andra att förgäta det öde, som var honom bestämdt. Till<noinclude> <references/> {{sidfot|<i><small>K. Vitterh. Hist. o. Ant. Ak. Handl. Del. 25.</small></i>||9}}</noinclude> 90bdh9q47vk6rqdzybaksx7fqn5p3de 104 220136 649061 2026-04-18T08:08:34Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649061 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />54</noinclude>hennes erfarenhet. I detta ögonblick kände hon lifligare än någonsin att hon endast var en svag qvinna. På en gång vände hon sig likväl om emot marmorkabinettets dörr. Med ett kallt ansigte betraktade hon den. I den sinnesstämning, hvari hon befann sig, behöfde hon något yttre föremål att fästa sig vid. Ju längre hon betraktade dörren, desto mera vidgade sig den gnista af förtrytelse, som brann i hennes blick. — Vid himmelen, mumlade hon slutligen, jag skall veta att straffa! Med fasta steg tog hon vägen åt dörren. Drottningen hade sökt att med så mycken försigtighet, som det för henne var möjligt, spinna trådarne till sitt förehafvande, emedan hon allt för väl visste, att motpartiets kabaler icke skulle, derest detsamma för tidigt upptäcktes, underlåta någonting, för att omintetgöra verkan deraf. Visserligen låg i detsamma ingenting synbart hotande samhällsfördraget; men åtgärden innebar icke dess mindre första steget till en förändring, som hon hoppades skulle i sina följder blifva så betydlig, som möjligt. Väl hade hon icke låtit förvilla sig af den dåraktiga föreställningen, att i egentlig mening öfverrumpla rikets ständer, men hon hade icke heller förbisett fördelen af det första lifliga intryck, som borde framkallas af en icke förut anad handling. Af detta intryck lofvade hon sig icke heller så litet, allra helst som hon beredde sig att från många håll och med många händer bearbeta det. Ehuru hon inför Höppener och Dalin beherskade sig vid upptäckten att en okänd person lyssnat till deras samtal, var hon dock i icke ringa mån upprörd af oro, för att icke säga af förtrytelse. När drottningen inträdde i marmor-kabinettet, stod Clara lutad mot fönsterposten, med ansigtet gömdt i sina händer. Drottningen, som stannat ett stycke ifrån henne, betraktade henne med en dyster blick. — Tag bort händerna från ditt ansigte, befalde hon. Se upp! Sedan Clara fått andas fritt ut, flydde alla hennes qval bort, utom ett enda, förebråelsen öfver att befinna sig på ett ställe, som blottstälde såväl hennes vän, som henne sjelf. Huru<noinclude> <references/></noinclude> 6izgpxxp96z80h0tf3me32mha5paj4p 104 220137 649062 2026-04-18T08:14:52Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649062 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|55}}</noinclude>häftigt klappade också icke hennes hjerta, när drottningens ovilja nu föll ned på henne! Ännu kom hon så väl ihåg allt, hvad Amanda sagt henne om drottningens stränghet. Tusende olika tankar korsade sig genom hennes själ. Erfarenhetens sorger hafva ingenting jemförligt med oerfarenhetens; de förra hafva sina gränser i förståndet, de senare äro gränslösa, som hjertat. Hårda och kalla framträngde till Claras öron drottningens ord, och medvetslöst sänkte hon sina händer. Stora och klara tårar droppade ned utför hennes kinder, och den blick, som hon lyfte upp, lyste så bedjande, så ångerfull, så innerlig. Tåren är en perla i vårt hjertas snäcka. Är den äkta, så skimrar den af guddomlig glans och lockar gerna fram en tår i vårt eget öga. Clara hade mött elden i drottningens blick, och hon sänkte sin åter till jorden. Aldrig hade den bönfallande ångern kunnat framstå renare och mildare. Huru rörande var hon icke, huru djupt anslog hon icke! Man kunde icke ett enda ögonblick misstaga sig om henne. Skriften i hennes anletsdrag var skrifven liksom af oskulden sjelf. Det ädla sinnets vrede varar icke längre, än till dess man vädjar till det ädla deri. Inför drottningen visade sig Clara såsom en uppslagen bönbok. Hvarje ord deri trängde fram till hennes hjerta. Drottningen hade också redan glömt alla sina misstankar, hennes vrede hade försvunnit. Hjertat var eröfradt. Hvilket bröstharnesk smälter icke bort för trollstafven af en sann och oskuldsfull blick? Men icke desto mindre förblef drottningen i hela sitt yttre lika hård och kall. Hon ville knappast erkänna inför sig sjelf, att hon var besegrad. — Hvad har du gjort här? frågade hon. Hvem är du? Drottningens ord bäfvade så besynnerligt genom Claras bröst. Icke bekant med något annat rättesnöre för sitt sätt, än det, som hennes hjerta ingaf, icke lydande någon annan stämma, än den naturliga känslans, lyfte hon sina händer upp emot drottningen, knäppande dem tillhopa. — Förlåt mig, bad hon, förlåt mig! — I hvad afsigt befinner du dig här? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> tbujcovb5k86gb0nin03db9r16zj5p3 104 220138 649063 2026-04-18T08:19:41Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649063 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />56</noinclude>— Ack, min gud, i ingen. — Huru har du då kommit hit? Skulle hon förråda Amanda eller narras för drottningen? Till hvarken det ena eller det andra var hon i stånd, och hon sjönk ned på sina knän. — Förlåt äfven henne, bad hon. Vi hade icke sett hvarandra på så många år, och så möttes vi på borggården, och som hon trodde att det skulle roa mig att se slottet, och de kungliga voro ute, så bad hon mig följa sig. Det finnes således ändock en främmande hand med i det här, anmärkte drottningen för sig sjelf, och detta förtröt henne. — Hvem är då denna din vän? — Förlåter ers majestät henne? — Svara mig, hvem är hon? — Clara hviskade Amandas namn med knappt hörbar stämma. En ofrivillig ryckning ilade genom drottningens anletsdrag. En stunds tystnad följde. Drottningen trodde sig hafva upptäckt en molnfläck, som gaf anledning till betänkligheter. — Jag skall strängt undersöka dina uppgifter, yttrade drottningen; du måste stanna qvar här. Clara började blifva rädd. — Ack, ers majestät, det är omöjligt — alldeles omöjligt. Om jag icke kommer hem i afton, så skall mamma bli ond, så förskräckligt ond på mig; och för öfrigt … Drottningen hade redan insett att hon hade ett barn framför sig, men bibehöll icke dess mindre orubbligt sin yttre kalla, höghet. — För öfrigt … — Och för öfrigt går säkert min bror nu och söker mig der nere på borggården. — Din bror? Clara hade kommit att kasta en blick ut genom fönstret och dervid upptäckt Daniel nere vid kajen. — Der sitter han, ers majestät, der! — Jag skall kalla honom hit. Vänta mig här. Drottningen aflägsnade sig. {{linje|5em}} Vi lemnade Daniel, ledsagad till slottet af pagen. Daniel följde denne, icke utan oro och undran öfver hvad som kunnat hända hans syster, efter han på detta sätt nu fördes till henne. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> pgi2kjmkwfk4nwofzarbn1t1ic7wrbx 104 220139 649064 2026-04-18T08:24:16Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649064 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|57}}</noinclude>Vid det första steg, som han tog inom slottets murar, kände han sig så underlig till mods. Allt, hvad han såg omkring sig, var så ovanligt, att han skyggade tillbaka. Hvarje ansigte, han mötte, föreföll honom så oförklarligt och hemlighetsfullt. Han önskade sig åter ute under den fria, klara himmelen, för att få andas ut. Pagen öppnade emellertid en dörr och sköt honom in: han befann sig i biblioteket. Det föreföll honom nära nog, som hade han blifvit inskjuten i en afgrund. {{linje|5em}} <section end=kap03 /> {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> a4u63bvxzuzi6phhe26lmzssr77ntf9 104 220140 649065 2026-04-18T08:26:43Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 649065 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">FJERDE KAPITLET.<br /><b>Hofvet.</b></h2> Sedan hofvet återkommit från det glada båt-partiet, församlade det sig i öfversta våningen, i de så kallade samtalsrummen. För att inträda uti dem, måste man passera drabantsalen. I grupper samtalade här med hvarandra flere lif-drabanter, bland hvilka vi må nämna korporalarne, friherre Carl Wrangel, Nils Ludvig Svedenstjerna och Carl Hermelin samt vice korporalen Phannel Gestrin. Här såg man äfven hof-fäktmästaren Porath, page-hofmästaren Severin Bredha med flere. Under sommarens lopp hade en händelse tilldragit sig, som icke allenast utgjorde en slutsumma af hofvets och senatens alla hitintills mot hvarandra förda strider, utan äfven gaf uppslaget till nya. Från uräldsta tider har talfriheten tillhört svenska folket, såsom en medfödd rättighet. Den fria tanken och det fria ordet växte hos oss stadse upp jemte hvarandra, såsom tvenne trofasta tvillingbröder, alltid beredde att i första handen värna samhällets frihet i stort. Men en häfdvunnen rättighet, som till och med den oinskränktaste konungamagt ej vågat angripa, skulle dock kränkas under den såkallade frihetstiden. Allt efter som svalget vidgade sig emellan hofvet och senaten, gaf det förra luft at sin ovilja i anmärkningar och infall, i epigram och satirer, hvaröfver den senare deremot kände sig öfvermåttan förtörnad. Lustbarheterna vid hofvet voro redan 1752 icke utan sådana det fria ordets fyrverkeripjeser. Riksråden, ej mindre skuggrädda för bevakandet af sin<noinclude> <references/></noinclude> hj82sugpcfwoime4t2atx1hkdecm638 0 220141 649068 2026-04-18T08:31:50Z Thuresson 20 Kap 3 649068 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Drottning Lovisa Ulrikas hof 1878.djvu" from=43 to=61 fromsection="kap03" tosection="kap03" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Drottning Lovisa Ulrikas hof|03]] fndn9hr0i0y6ef1ia0z3ucejxph2juk 104 220142 649069 2026-04-18T09:36:01Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 649069 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|437}}</noinclude>mettos; och dessutom flera växter, som bebåda vändkretsens närhet och en ny face af jordens hufvud. (Och huru gerna ville jag ej se detta vändkretsens anlete på närmare håll!) En af dessa växter, kallad Yuca gloriosa, äfven »den spanska dolken», sänder ut sina dolkspetsade blad på alla håll från stammen och har en klase präktiga hvita, klocklika blommor. Och nu adjö for denna gång med Georgias sköna blommor och ännu skönare menniskor! Columbia är en liten, täck stad af vackra villor och trädgårdar, och midt ibland dessa ett ståtligt kapitolium; ty Columbia är hufvudstaden i södra Carolina. Hvarje stat i unionen har sin hufvudstad, belägen midt i staten, och vanligen af föga betydenhet, utom som samlingsplats för statens tvänne lagstiftande korpser, senaten och representanterna, som sitta i stadens kapitolium några månader hvart år. Dessutom har hvarje stat sin stora handelsstad, belägen vid hafskusten eller ock vid någon af de stora floder som på alla håll strömma genom denna rikt vattnade verldsdel. Columbia i Carolina (hvar stat i unionen har, tror jag, en stad som heter Columbia eller Columbus) ligger vackert på en höjd nära floden Congoree. Jag har haft nöje här af en M:r Gibbs (naturforskare), som bevisat mig mycken vänlighet. I hans samlingar har jag sett stycken af skeletter af de gigantiska forntidsdjuren Megatherium och Mastodon, hvilka skeletter här blifvit uppgräfda ur jorden. Dessa lemningar vittna om titaniska djur. En tand är så stor som min hand. M:r Gibbs har haft godheten skänka mig teckningar och beskrifningar öfver dessa djur, som jag gläder mig<noinclude> <references/></noinclude> einjizj4h5gu5jdd9f15or8isstu3y4 104 220143 649070 2026-04-18T09:41:01Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 649070 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|334|<small>E. BRATE.</small>|}}</noinclude>sista stafvelsens vokal uti de äfvenledes trestafviga {{sp|eirilaʀ}}, {{sp|haitinaʀ}}, borde samma kraft hafva bibehållit den uti det med dem alldeles likställda <i>*hrōʀaiaʀ.</i> Äfven Sievers förklaring af {{sp|hroʀeʀ}} anser jag sålunda tvifvelaktig. Om ock Sievers förklaring af {{sp|hroʀeʀ}} skulle vara oriktig, inverkar detta icke på förklaringen af <i>Hymer, Glaser,</i> ty dylika former skulle rimligtvis uppstå af de förutsatta grundformerna, när en gång det stamslutande <i>a</i> allmänt bortföll och intet systemtvång mer hindrade. Om icke {{sp|hrōʀeʀ}} är ett patronymikum, kan det knappt vara annat än nom. pl. m. af adj. <nowiki>*</nowiki>{{sp|hrōʀaʀ}}, hvilket åter medför, att {{sp|eirilaʀ}} äfven är egennanm och att {{sp|orte}} icke kan vara predikatet utan att detta måste sökas efteråt. Denna uppfattning har jag framställt i Arkiv f. nord. fil. XI, 369 f. tillika med en förslagsmening om det rätta, på hvilken jag naturligtvis icke håller det ringaste, helst prof. Bugge förklarat den oförenlig med ristningen. Inskriften 7. Elgesem har blott runorna {{sp|alu}}, hvilken rungrupp förekommer flerstädes, ensam eller icke, i allmänhet på lösa föremål isynnerhet brakteater. Prof. Bugge förmodar, att {{sp|alu}} är ett subst. med betydelsen ’Værn’ af samma stam som gr. <i>ἀλέξω</i> ’afværger, försvarer’ och got. <i>alhs</i> ’Tempel’, afsedt att förläna religiös helgd åt det föremål, hvarpå det finnes ristadt, antingen så, att detta förblir skyddadt mot åverkan eller själft får förmåga att skydda, blir en amulett. Detta synes ju i sig sannolikt, och då det oaktadt denna inskrift nämnes bland dem af osäker tydning, är det, emedan det förutsatta ordet icke eljest finnes uppvisadt. Prof. Bugge härleder namnet på gården Elgesem fno. <i>Øylghisin</i> af en grundform <i>*alugīs-winju,</i> ’en Gaard, paa hvilken der findes en Samling af fredhellige Mindesmærker', antagande att dess första del varit ett med <i>alu(h)</i> besläktadt ord <i>*alugī</i> med kollektiv betydelse ’en Samling af fredhellige Mindesmærker’. Samma {{sp|alu}} antages förekomma uti inskriften 15. Aarstad, som utgöres af tre rungrupper <i>a</i>) {{sp|hiwigaʀ}} eller {{sp|hiligaʀ}} <i>b</i>) {{sp|saralu}} <i>c</i>) {{sp|egwinaʀ}} eller {{sp|þigwinaʀ}}, tolkadt: ’Hivig (satte) her Værnet (d. e. det fredhellige Mindesmærke). (Dette er) [Thi]ngvins (Grav).’ Inskriften 8. Søtvet på en brakteat utgöres af {{sp|nl}} till vänster om bildens hufvud och {{sp|aelwao}} till höger. Prof. Bugge tillgriper enda möjligheten att af dessa rungrupper få ett ord och börjar med andra runan samt läser {{sp|elwa onla}}, två namn, som sammanställas, det förra med fht. adj. <i>elo, elawēr</i> ’lohraun, hochgelb’ och fattas<noinclude> <references/></noinclude> aa82m9tk2i2sbzk2omrijr03jy3mypc