Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.46.0-wmf.26 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 4 157148 650090 649701 2026-05-01T12:26:52Z Alexis Jazz 13925 Updating gadget usage statistics from [[Special:GadgetUsage]] ([[phab:T121049]]) 650090 wikitext text/x-wiki {{#ifexist:Project:GUS2Wiki/top|{{/top}}|This page provides a historical record of [[Special:GadgetUsage]] through its page history. To get the data in CSV format, see wikitext. To customize this message or add categories, create [[/top]].}} Följande data är cachad och uppdaterades senast 2026-05-01T09:46:58Z. Maximalt {{PLURAL:5000|ett|5000}} resultat finns {{PLURAL:5000|tillgängligt|tillgängliga}} i cachen. {| class="sortable wikitable" ! Finess !! data-sort-type="number" | Antal användare !! data-sort-type="number" | Aktiva användare |- |hocr || 25 || 1 |- |ocr || 34 || 2 |- |proofread-editnext || 25 || 0 |} * [[Special:GadgetUsage]] * [[m:Meta:GUS2Wiki/Script|GUS2Wiki]] <!-- data in CSV format: hocr,25,1 ocr,34,2 proofread-editnext,25,0 --> 6qyruc9r24xdaq1gu2gpnv9a148gayo 104 219068 650095 647082 2026-05-01T16:33:22Z Thuresson 20 /* Validerad */ 650095 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />(Forts, från första bandet.)</noinclude>Biskopen betraktade henne med förvånad upp­syn. — Finns det då inte tennskedar? Fru Magloire höjde på axlarna. — Tenn har så tråkig lukt. — Nå, så bleckskedar då. Fru Magloire gjorde en uttrycksfull grimas. — Bleck har så tråkig smak. — Nå, så träskedar då, sade biskopen. En stund därefter frukosterade monseigneur Bienvenu vid samma bord, vid vilket Jean Valjean suttit aftonen förut. Under måltiden anmärkte han muntert till systern, som ingenting sade, och till fru Magloire, som puttrade för sig själv, att man alldeles icke behöver varken sked eller gaf­fel, ens av trä, för att doppa ett stycke bröd i en kopp mjölk. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 4hqaj57dfow8945ntrmhjztpmbvfscv 104 219069 650096 647129 2026-05-01T16:34:24Z Thuresson 20 /* Validerad */ 650096 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 266 —}}</noinclude>— Jo, det var också en idé! mumlade fru Magloire, medan hon gick fram och tillbaka. Att ta­ga emot en sådan där karl och hysa honom i rum­met bredvid sitt eget! Och vilken lycka, att han bara stal! O min Gud, man kan rysa, bara man tänker på, vad han kunnat göra! Just som brodern och systern skulle resa sig från bordet, knackade det på dörren. — Stig in! sade biskopen. Dörren öppnades. En sällsam och allt annat än fredlig grupp visade sig på tröskeln: tre kar­lar, som höllo en fjärde i kragen. De tre voro gendarmer, den fjärde var Jean Valjean. En gendarmkorpral, som tycktes vara truppens anförare, syntes nu även i dörren. Han steg in, gick fram till biskopen och gjorde militärisk honnör. — Monseigneur.., sade han. Vid detta ord lyfte Jean Valjean, som förut stått mulen och nedslagen, upp huvudet med en bestört uppsyn. — Monseigneur! mumlade han. Det är då icke kyrkoherden. — Tyst! sade en gendarm. Det är monseigneur biskopen. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> fj9h5ryrenyo87qsj5i5ug4wwm1caav 104 219070 650097 647130 2026-05-01T16:35:23Z Thuresson 20 /* Validerad */ 650097 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 267 —}}</noinclude>Emellertid hade monseigneur Bienvenu närmat sig gruppen så hastigt, som hans höga ålder tillät honom. — Ah, det är ni! utbrast han, betraktande Jean Valjean. Det fägnar mig att se er. Men jag gav er ju även ljusstakarna, som äro av silver liksom det andra, och för vilka ni borde kunna få två hundra francs. Varför tog ni inte dem med er på samma gång som era kuvert? Jean Valjean spärrade upp ögonen och betrak­tade den vördnadsvärde biskopen med ett uttryck, som intet mänskligt språk skulle kunna återgiva. — Monseigneur, sade gendarmkorpralen, det var då sant, vad den här karlen sade? Vi möt­te honom. Han bar sig åt som en, som är stadd på flykt. Vi häktade honom för att se, hur de stod till. Han hade det här silvret .... — Och han sade er, avbröt biskopen leende, att han fått det av en gammal beskedlig präst, hos vilken han tillbragt natten? Jag förstår nu, hur det hänger ihop. Och ni har fört honom hit? Det är ett misstag. — Är det så, återtog korpralen, så kunna vi släppa honom? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ds05k4svevh4m9e67irs4qkhltrrjfp 104 219071 650098 647132 2026-05-01T16:36:09Z Thuresson 20 /* Validerad */ 650098 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 268 —}}</noinclude>— Helt visst, svarade biskopen. Gendarmerna släppte Jean Valjean, som tog ett steg tillbaka. — Är det då {{rättelse|sannt|sant}}, att jag är fri igen? sade han med en nästan kvävd röst och som om han talat i sömnen. — Ja, du är fri, hör du då inte? sade en gen­darm. — Min vän, återtog biskopen, se här har ni era ljusstakar, innan ni går. Tag dem med er. Han gick till kaminen, tog de bägge silverstakarna och bar dem till Jean Valjean. De bägge fruntimren sågo på utan ett ord, en åtbörd eller en blick, som kunnat störa biskopen. Jean Valjean skälvde i var enda lem. Han tog mekaniskt och med förvirrad uppsyn emot de bå­da ljusstakarna. — Och nu, sade biskopen, gå i frid. Men, det var sant, om ni kommer tillbaka, min vän, be­höver ni inte gå genom trädgården. Ni kan när som helst komma in och ut genom dörren åt gatan. Den är så väl natt som dag endast stängd med en klinka. Därpå vände han sig till gendarmerna och ytt­rade: {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 8x5blh4twqqkip9ifux0hm89ndcqyp9 104 219072 650099 647133 2026-05-01T16:37:35Z Thuresson 20 /* Validerad */ 650099 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 269 —}}</noinclude>— Mina herrar. Ni kunna nu avlägsna er. Gendarmerna gingo sin väg. Jean Valjean stod som en människa, som är nära att svimma. Biskopen närmade sig honom och sade med låg röst: — Glöm icke, glöm aldrig, att ni lovar mig att använda detta silver till att bliva en hederlig man. Jean Valjean, som icke kunde erinra sig, att han lovat någonting alls, stod häpen. Biskopen hade uttalat dessa ord med stark betoning. Han återtog högtidligt: — Jean Valjean, min broder, ni tillhör icke me­ra det onda, utan det goda. Det är er själ jag köper. Jag rycker den undan de mörka tankarna och fördärvets ande och giver den åt Gud. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> j08r2ipmtis4gz4bnajl52ietsy6p2t 104 219073 650101 647134 2026-05-01T16:40:58Z Thuresson 20 /* Validerad */ 650101 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 271 —}}</noinclude>honom, började vackla inom honom. Han fråga­de sig, vad som skulle intaga dess plats. Stun­dom tyckte han verkligen, att han skulle velat va­ra i fängelse med gendarmerna och att det icke gått så, som det gått. Detta skulle ha upprört ho­nom mindre. Ehuru årstiden var tämligen framskriden, fanns det ännu här och där i häckarna några efterblivna blommor, vilkas doft omgav honom, då han gick förbi, och uppkallade minnen hos honom från hans barndom. Dessa minnen voro honom näs­tan outhärdliga, så länge var det sedan de visa­de sig för hans inre öga. Tankar, omöjliga att beskriva, hopade sig så­lunda hela dagen inom honom. Då solen lutade mot sin nedgång, därvid skug­gan av till och med den minsta kiselsten förläng­des, satt Jean Valjean bakom ett busksnår på en stor rödbrun hed, som var fullkomligt öde. Vid himlabrynet syntes endast Alperna. Icke ens en klockstapel i någon avlägsen by kunde upptäc­kas. Jean Valjean kunde vara ungefär en mil från Digne. En gångstig, som ledde över heden, gick tätt förbi snåret. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> cyu4330hvygh3urqtoebmt8ec8s60fa 104 219074 650102 647135 2026-05-01T16:43:23Z Thuresson 20 /* Validerad */ 650102 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 272 —}}</noinclude>Mitt under dessa djupa tankar, som icke skulle ha litet bidragit till att göra hans trasor ännu me­ra avskräckande för den, som mötte honom, hörde han ljud av glädje. Han vände om huvudet och såg på gångstigen en liten sjungande savojardgosse på omkring tio års ålder komma gående med sin lira vid sidan och sin murmeldjursbur på ryggen. Det var ett av dessa älskliga och glada barn, som vandra omkring från ort till ort, visande sina knän genom hålen på byxorna. Alltjämt sjungande, avbröt gossen emellanåt sin vandring för att leka med några slantar, som han hade i handen, troligen hela hans rikedom. Bland dessa slantar fanns också en tvåfrancs. Gossen stannade bredvid busksnåret utan att se Jean Valjean och kastade i vädret sin näve med slantar, vilka allesammans han dittills med myc­ken skicklighet uppfångat på avigsidan av handen. Denna gång undgick honom dock tvåfrancsen och trillade åt busksnåret ända fram till Jean Val­jean. Jean Valjean satte foten på den. Gossen hade dock följt myntet med ögonen och sett, vad han gjorde. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 8e8sluwor97fvhglzdnwzaeq96udifr 104 219075 650103 647136 2026-05-01T16:45:28Z Thuresson 20 /* Validerad */ 650103 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 273 —}}</noinclude>Han blev icke alls förvånad däröver, utan gick rakt fram till mannen. Det var ett fullkomligt ödsligt ställe. Så långt ögat kunde nå, syntes ingen människa till, varken på heden eller på gångstigen. Man hörde ingen­ting annat än de avlägsna svaga skriken av en skock flyttfåglar, som klövo rymden på en ofant­lig höjd över jorden. Barnet vände ryggen åt solen, som strödde guld i dess lockar och kasta­de ett blodrött sken över Jean Valjeans vilda an­lete. — Herrn, sade den lille savojarden med detta barnsliga förtroende, som är en frukt av okunnig­het och oskuld i förening, min slant! — Vad heter du? sade Jean Valjean. — Lille Gervais, herrn. — Gå din väg, sade Jean Valjean. — Min herre, återtog barnet, giv mig igen min slant. Jean Valjean sänkte huvudet och svarade icke. Barnet upprepade ånyo: — Min slant, herrn! Jean Valjeans öga förblev fäst på marken. — Min slant! skrek barnet. Min vita slant, min silverslant! {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 4c2l4hygj6a4yimyr4lyjpkdg58epzk 104 219076 650104 647138 2026-05-01T16:46:59Z Thuresson 20 /* Validerad */ 650104 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 274 —}}</noinclude>Jean Valjean tycktes icke höra honom. Gossen fattade i hans bluskrage och skakade honom, medan han på samma gång försökte maka un­dan den stora järnbeslagna sko, som vilade på hans slant. — Jag vill ha min slant, min tvåfrancs! Gossen grät. Jean Valjeans huvud höjde sig. Han satt alltjämt kvar. Hans ögon voro förvirra­de. Han betraktade gossen med ett slags för­våning, utsträckte därpå handen efter sin påk och skrek med en förskräcklig röst: — Vem är där? — Det är jag, käre herre, svarade barnet. Jag, lille Gervais. Var så god och giv mig igen mi­na två francs. Tag undan er fot, herrn, var så god. Slutligen blev gossen ond, och huru liten han än var, ropade han nästan hotande: — Nå, vill ni inte ta undan er fot? Tag då undan er fot, hör ni! — Ah, håller du på än! sade Jean Valjean, och resande sig häftigt upp i hela sin längd, med fo­ten alltjämt på silvermyntet, tillade han: — Vill du packa dig din väg! Den förskräckte gossen såg på honom, började<noinclude> <references/></noinclude> 5ora8xu2j3nnn4zyizpmo1l6929wlwc 104 219077 650105 647139 2026-05-01T16:49:24Z Thuresson 20 /* Validerad */ 650105 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 275 —}}</noinclude>därpå att darra i alla lemmar, och efter några se­kunders bestörtning tog han till fötterna, sprin­gande av alla krafter utan att våga vända på huvu­det eller uppgiva ett rop. Sedan han sprungit ett stycke, nödgades han dock stanna för att hämta andan, och Jean Valjean hörde under sitt grubblande, huru han snyftade. Några ögonblick därefter var barnet försvunnet. Solen hade gått ned. Det blev mörkt omkring Jean Valjean. Han ha­de icke ätit på hela dagen. Det är troligt, att han hade feber. Han stod ännu upprätt och hade icke ändrat ställning, allt sedan barnet flydde. Hans bröst hävdes av djupa andetag, med långa och ojämna uppehåll. Hans blick, som var fäst på marken tio eller tolv steg framför honom, tycktes med djup uppmärksamhet studera formen på en gammal blå porslinsskiva, som låg i gräset. Plötsligt gick en rysning över honom. Han började känna af­tonkylan. Då tryckte han mössan djupare ned i pannan, försökte mekaniskt att draga ihop blusen om sig och knäppa igen den, tog ett steg och lutade sig ned för att taga upp sin käpp från marken. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 294bfa78wnggh6sm1or2w04ap4eoz7y 104 219078 650106 647140 2026-05-01T16:50:16Z Thuresson 20 /* Validerad */ 650106 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 276 —}}</noinclude>I detta ögonblick märkte han tvåfrancsen, som hans fot till hälften begravt i mullen och som lyste bland kiselstenarna. Det var, som om han fått en elektrisk stöt. — Vad är detta? mumlade han mellan tänder­na. Han tog tre steg tillbaka och stannade sedan utan att kunna taga sin blick från den punkt, som hans fot ett ögonblick förut trampat på, liksom om detta föremål, som lyste där i mörkret, varit ett öppet öga, fäst på honom. Efter några minuters förlopp kastade han sig med en krampaktig rörelse över silvermyntet, grep det, reste sig upp igen och började speja långt utåt heden, kastande sina blickar på en gång åt alla håll av synkretsen, stående rak och skälvande som ett skrämt rådjur, vilket söker en tillflyktsort. Han såg ingenting. Natten föll på, heden var kall och öde, stora, violettfärgade töckenmassor uppstego i skymningsdunklet. — Ah, sade han och började skyndsamt gå i en bestämd riktning, åt den sida, där gossen för­svunnit. Efter omkring trettio steg stannade han, tittade sig omkring, men såg ingenting. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> e7qswced5bpagxonzlclbswfpy563vp 104 219079 650107 647141 2026-05-01T16:51:02Z Thuresson 20 /* Validerad */ 650107 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 277 —}}</noinclude>Då ropade han av alla krafter: — Lille Gervais! Lille Gervais! Han teg och väntade. Ingen svarade. Nejden var ödslig och dyster. På alla sidor den vidsträckta heden. Runt omkring honom endast mörker, vari hans blick, och en tystnad, vari hans röst förlorade sig. En isande nordan blåste och gav åt allt om­kring honom ett hemskt liv. Buskarna skakade sina små magra armar med ett otroligt raseri. Man skulle ha kunnat tro, att de hotat och för­följt någon. Han satte sig åter i gång, började därefter springa, men stannade allt emellanåt och ropade i denna ödemark, med en röst, den mest förfärli­ga och tröstlösa man kunde höra: — Lille Gervais! Lille Gervais! Om gossen även hade hört honom, skulle han säkerligen blivit rädd och väl aktat sig för att visa sig. Men utan tvivel var han redan mycket långt borta. Jean Valjean mötte en präst, som kom ridande. Han gick fram till honom och sade: {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 5tfmxs71rxj23u6nt0rdy2pshn9kdvd 104 219080 650108 647142 2026-05-01T16:52:18Z Thuresson 20 /* Validerad */ 650108 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 278 —}}</noinclude>— Herr pastor, har ni mött någon liten gosse? — Nej, sade prästen. — En, som heter lille Gervais? — Jag har inte sett någon. Han tog upp två femfrancser ur sin penningpung och lämnade dem till prästen. — Herr pastor, se här är litet åt era fattiga. Herr pastor, det var en liten gosse på omkring tio år, med ett murmeldjur, som jag tror, och en lira. Han gick till fots. En av dessa små savojarder, ni vet. — Jag har inte sett honom. — Lille Gervais? Han kan väl inte vara från någon av byarna här i trakten? Kan ni säga mig det? — Om det är, som ni säger, min vän, så är det något främmande barn. Sådana färdas ofta här i trakten. Ingen känner dem. Jean Valjean tog med ytterlig iver upp två {{Rättelse|anddra|andra}} femfrancser, som han gav åt prästen. — Åt era fattiga, sade han. Därefter tillade han som i sinnesförvirring: — Herr abbé, låt häkta mig. Jag är en tjuv. Prästen satte sporrarna i hästen och flydde i stor förskräckelse. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 6387mzh65p3apmlfsbjab2p9g1rg5o2 104 219081 650109 647143 2026-05-01T16:53:18Z Thuresson 20 /* Validerad */ 650109 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 279 —}}</noinclude>Jean Valjean började springa i samma riktning, som han från början tagit. På detta sätt tillryggalade han ett gott stycke väg, seende sig om åt alla håll, ropande och skri­kande, men han mötte icke mera någon. Två el­ler tre gånger sprang han utåt heden efter något föremål, som föreföll honom som en liggande el­ler hopkrupen varelse, men det var blott buskar eller klippstycken, som obetydligt höjde sig över marken. Slutligen stannade han pä ett ställe, där tre gångstigar korsade varandra. Månen hade gått upp. Han kastade ögat spejande vitt omkring och ropade för sista gången: — Lille Gervais! Lille Gervais! Lille Gervais Hans rop förlorade sig i töcknet utan att en väcka ett eko. Han mumlade ännu: Lille Gervais men med en svag och nästan kvävd röst. Det var hans sista ansträngning. Hans knän sviktade plötsligt under honom, som om en osynlig makt med ens vältat över honom tyngden av hans onda samvete. Han dignade utmattad ned på en stor sten, med händerna i håret och ansiktet nedsjun­ket mot knäna, och utbrast: — Jag är en usling! {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> guu751tpo4g4l283e7kh8ceqnc00vuz 104 219082 650111 647144 2026-05-01T17:43:51Z Thuresson 20 /* Validerad */ 650111 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 280 —}}</noinclude>Då smälte isen i hans hjärta och han brast i gråt. Det var första gången på nitton år. Då Jean Valjean gick från biskopens, hade, som vi sett, hans tankar helt och hållet glidit ur sina gamla spår. Han kunde icke göra sig reda för, vad som föregick inom honom. Han sökte för­härda sig mot gubbens änglalika handling och milda ord: »Ni har lovat mig att bliva en heder­lig människa. Jag köper er själ. Jag rycker den undan fördärvets ande och giver den åt Gud.» Dessa ord återkommo oupphörligt i hans tan­kar. Mot denna himmelska fördragsamhet satte han högmodet, vilket är liksom det ondas förskansade borg inom oss. Han kände oredigt, att denne prästs förlåtelse var den häftigaste storm­löpning och det fruktansvärdaste anfall, han hit­tills haft att utstå. Att hans förhärdelse skulle bliva beståndande, om han kunde stå emot denna mildhet; att, om han gåve vika för den, han skulle nödgas avstå från det hat, varmed andra männi­skors gärningar under så många år uppfyllt hans själ och som blivit honom kärt. Att han denna gång måste segra eller besegras, och att striden, en väldig och avgörande strid, var börjad mellan hans egen ondska och denne mans godhet. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 6bvjyrh5qm7l3kazburl43kxma37h90 104 219083 650112 647145 2026-05-01T17:44:49Z Thuresson 20 /* Validerad */ 650112 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 281 —}}</noinclude>Under inflytande av alla dessa ljusglimtar gick han som en drucken. Hade han, under det han sålunda med vilda blickar vandrade omkring, nå­gon tydlig förnimmelse av, vad som för honom kunde bliva följden av hans äventyr i Digne? Hörde han alla dessa hemlighetsfulla viskningar, som vissa ögonblick i vårt liv varna eller oroa själen? Viskade en röst i hans öra, att han nyss genomgått den högtidligaste stunden i sitt liv, att det för honom icke längre fanns någon medelväg, att, om han hädanefter icke bleve den bästa av människor, han skulle bliva den sämsta, att han nu, för att så säga, måste höja sig ännu högre än biskopen eller sjunka ännu djupare än galärsla­ven, att, om han ville bliva god, han måste bliva en ängel, att, om han ville förbliva ond, han mås­te bliva ett vidunder. Här måste vi ännu en gång göra oss de frågor, som vi på ett annat ställe redan gjort. Uppfatta­de han dunkelt med sin tanke någon skymt av allt detta? Visserligen är olyckan, såsom vi förut sagt, förståndets uppfostrare, men det är dock tvivelaktigt, huruvida Jean Valjean var i stånd att för sig utreda allt, vad vi här angivit. Om dessa<noinclude> <references/></noinclude> 17fnbmdp2630c06mnu30ipb1ubkfurk 104 219084 650113 647146 2026-05-01T17:46:39Z Thuresson 20 /* Validerad */ 650113 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 282 —}}</noinclude>tankar kommo för honom, så skymtade han dem snarare, än han såg dem, och de lyckades icke åstadkomma annat än att kasta honom i en obe­skrivlig, nästan kvalfull sinnesro. Då han kom ut från detta vanskliga och svarta något, som kal­las bagnon, hade han till följd av mötet med bi­skopen erfarit en smärta i själen, liksom ögat li­der av ett allt för starkt ljussken, då det kommer ut ur mörkret. Det kommande, det möjliga liv, som hädanefter öppnade sig för honom rent och strålande, uppfyllde honom med bävan och ångest. Han visste verkligen icke längre, var han var. Liksom en uggla, vilken plötsligt finge se solen gå upp, hade galärslaven bländats och nästan för­blindats vid åsynen av dygden. Vad som emellertid var visst, ehuru han icke anade det, var, att han icke mera var samma människa, att allt var förvandlat inom honom, att det icke mera stod i hans makt att göra det ogjort, att biskopen talat till honom och vidrört honom. I denna sinnesstämning hade han träffat lille Gervais och stulit hans två francs. Varför? Det skulle han säkerligen icke kunnat förklara. Var det väl en sista verkan och liksom en yttersta<noinclude> <references/></noinclude> etbp4kemhdaig41qnot7kxxnf1q7n30 104 219085 650114 647147 2026-05-01T17:47:43Z Thuresson 20 /* Validerad */ 650114 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 283 —}}</noinclude>ansträngning av de onda tankar han medfört från galärfängelset, en återstod av eggelse, en följd av det, som i statiken kallas den förvärvade kraf­ten? Det var så, och kanhända var det även mindre än så. Låt oss säga det rent ut, det var icke han, som hade stulit, det var icke män­niskan, det var djuret, som av vana och instinkt hade i slö tanklöshet satt foten på myntet, under det förståndet kämpade med så många oerhörda och nya anfäktelser. Då förståndet vaknade upp och fick se denna djurets handling, ryggade Jean Valjean med ångest tillbaka och utstötte ett skri av fasa. Saken var den, att han — förunderliga fenomen endast möjligt i en belägenhet sådan som hans — då han stal myntet från barnet, hade begått en handling, vartill han redan icke längre var i stånd. Vare därmed huru som helst, hade denna sista dåliga handling en avgörande verkan på honom. Den genombröt plötsligt och skingrade det kaos, som rådde i hans förstånd, sköt det tjocka mörk­ret åt den ena sidan och ljuset åt den andra samt utövade på hans själ, i det tillstånd, vari hon nu<noinclude> <references/></noinclude> 9hkoxwcjfr2tepe2s6fc15yhqad3bfv 104 219086 650115 647148 2026-05-01T17:48:54Z Thuresson 20 /* Validerad */ 650115 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 284 —}}</noinclude>befann sig, samma verkan som vissa kemiska reagenser på en grumlig blandning, i det de fälla den ena beståndsdelen till bottnen och klara den andra. Först sökte han, redan innan han hållit rann­sakan och överläggning med sig själv, med ångesten hos en person, som söker rädda sig un­dan en fara, återfinna gossen för att återgiva honom hans pänningar. Sedan, då han insåg, att detta var fruktlöst och omöjligt, stannade han för­tvivlad. I det ögonblick, då han utbrast: Jag är en usling! hade han nyss skådat sig, sådan han var, och han var redan till den grad skild från sig själv, att det förekom honom, som om han endast vore en vålnad och att där framför honom stode livs levande, med påken i handen, med blusen över axlarna, med ränseln full av stulna saker på ryggen, med sitt beslutsamma och dystra ansikte, med tankarna fulla av avskyvärda planer, den ve­derstygglige galärslaven Jean Valjean. Övermåttet av hans olycka hade, såsom vi re­dan anmärkt, på sätt och vis gjort honom till synskådare. Detta var nu ett slags syn. Han såg verkligen denne Jean Valjean med det hemska an­siktet framför sig. Ett ögonblick var han färdig<noinclude> <references/></noinclude> f07quuis9sge71dbkd0fhs1u5j1k4b7 104 219087 650116 647149 2026-05-01T17:49:47Z Thuresson 20 /* Validerad */ 650116 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 285 —}}</noinclude>att fråga sig, vem denne man var, och han fasade för honom. Hans hjärna hade ett av dessa stormande och likväl förfärligt lugna ögonblick, då grubblandet är så djupt, att det undantränger verkligheten. Man ser icke mera de föremål man har framför sig, men i stället ser man sin tankevärlds gestal­ter förkroppsligade utom sig. Han betraktade sig således, så att säga, an­sikte mot ansikte och tvärs igenom denna dröm­syn såg han på samma gång i ett hemlighetsfullt fjärran ett slags ljus, som han i början tog för en fackla. Men då han med större uppmärksamhet betraktade detta ljus, som visade sig för hans samvete, såg han, att det hade mänsklig gestalt och att denna fackla var biskopen. Hans samvete betraktade ömsom dessa båda män, som sålunda stodo framför det: biskopen och Jean Valjean. Det hade behövts ingenting mindre än den förre för att fördunkla den senare. Genom en av dessa sällsamma verkningar, som äro egendomliga för sådana slags överspändheter, föreföll det honom, ju längre drömsynen fortfor, som om biskopen blev allt större och mera<noinclude> <references/></noinclude> e5ssgjo1i53maki9wkzdkkdi9xbxx0q 104 219088 650117 647150 2026-05-01T17:50:45Z Thuresson 20 /* Validerad */ 650117 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 286 —}}</noinclude>strålande, medan Jean Valjean blev allt mindre och dunklare. Efter en stunds förlopp var han blott en skugga. Plötsligt försvann han helt och hål­let. Biskopen stod ensam kvar. Han uppfyllde denne eländiges hela själ med ett härligt strålande ljus. Jean Valjean grät länge. Han fällde heta tårar, han snyftade med mer än en kvinnas blödighet, med mer än ett barns förskräckelse. Under det han grät, blev det allt mera dager i hans hjärna, en utomordentlig dager, en dager på en gång hänförande och förfärande. Hans för­flutna liv, hans första felsteg, hans långa bötande därför, hans yttre förnedring, hans inre förhärdelse, hans frigivning, förljuvad av så många hämndplaner, det, som hänt honom hos biskopen, det senaste dådet, denna stöld av två francs från ett barn, ett brott så mycket nedrigare, så mycket vidunderligare, som det följde efter biskopens för­låtelse, allt detta kom åter för honom och visade sig klart, men med en klarhet, som han förut aldrig skådat. Han betraktade sitt liv, och det föreföll honom rysligt, sin själ, och den syntes honom vederstygglig. Och ändå vilade en mild<noinclude> <references/></noinclude> 4e6tfclwqiirpixr9fpwj8butvpb2te 104 219089 650118 647151 2026-05-01T17:51:27Z Thuresson 20 /* Validerad */ 650118 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 287 —}}</noinclude>dager över detta liv, över denna själ. Det tycktes honom, som om han såge Satan i paradisets ljus. Huru många timmar grät han sålunda? Vad gjorde han, sedan han gråtit? Vart gick han? Det har man aldrig fått veta. Endast det tyckes vara säkert, att samma natt den person, som vid denna tid ombesörjde resandes befordran från Grenoble till Digne, och som ankom dit omkring klockan tre på morgonen, när han for förbi biskopshuset, såg en man i bedjande ställning ligga på knä, i nattens mörker, på stenläggningen utan­ för monseigneur Bienvenus dörr. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 603kcgtuv4v9f2066f1rodrwlv09cnx 104 219091 650100 647105 2026-05-01T16:39:54Z Thuresson 20 /* Validerad */ 650100 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" /></noinclude><h4 align="center"> XIII. <br /> Lille Gervais. </h4> Jean Valjean lämnade staden som en flyende. Han ilade med snabba steg över fältet, väljande den första väg eller gångstig, som han träffade på, utan att märka, det han allt jämt kom tillbaka till samma ställe. Han irrade på detta sätt omkring hela morgonen utan att ha ätit något och utan att känna någon hunger. Han var ett rov för en mängd nya intryck. Han kände inom sig ett slags vrede utan att veta mot vilken. Han skulle icke kunnat säga, om han var rörd eller förödmjukad. Vissa ögonblick kom en förunderlig vekhet över honom, mot vilken han kämpade med uppbjudande av de senaste tjugo årens hela förhärdelse. Detta tillstånd tröttade honom. Han såg med oro, huru det slags förfär­liga lugn, som det orättvisa i hans olycka förlänat<noinclude> <references/></noinclude> 30vqxr39270rcoj85qac2hku9851671 104 220751 650092 650075 2026-05-01T12:29:21Z PWidergren 11678 650092 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />148</noinclude>dem, en svärm ännu vildare unga män, som dyka och tumla omkring som fiskar, till porpoisernas stora förundran (såsom jag förmodar) som då och då sticka upp sina stora hufvuden ur böljorna, hvilket åter förvrider hufvudet på ett par stora hundar, som rusa ut i hafvet emot dem, i hopp om god fångst. Ibland, när man väntar att få en öfverspolning af vågen, får man med detsamma en störtsjö af fruntimmer och herrar, som komma sättandes med den, drifna af den, och man har då att värja sitt unga lif. Tre lif-båtar ro ständigt fram och åter utanför denna scen, under badtimmarne, för att vara till hands, om någon fara skulle vara förhanden. Det oaktadt, ske nästan hvart år under badtiden olyckor, genom badarnes oförsigtighet att våga sig för långt ut, då de icke äro starka simmare. Vågens dragning utåt hafvet, då den, efter att ha kastat sig mot stranden, drar sig tillbaka derifrån, är ännu starkare än vågens slag; den riktigt ''suger'' en utåt djupet, och jag måste dervid tänka på våra mythologiska sägner om »den falska ''Ran''», som hungrar efter menniskors lif och drager dem ned i sitt kalla sköte. Andra farligheter finnas icke på denna kust. Porpoiserna äro icke farliga, och hajar finnas här inga, utom vid middagsbordet. En sjö-olycka har nyligen inträffat, icke långt ifrån Cap May, som har krossat månget hjertas hopp, och gjort ett djupt intryck på tusentals sinnen inom nordöstra staterna. En stormig natt, förliden Juli månad, strandade på ett skär vid kusten af NewJersey en brigg, som förde markissinnan Ossoli ([[w:Margaret Fuller|Margret Fuller]]) föremålet för så mycket tal och så mycket förtal, så<noinclude> <references/></noinclude> fly3h58scv7ieog3fqr6zcj407cbpxu 104 220763 650088 2026-05-01T12:18:44Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650088 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|155}}</noinclude>icke ännu, jag har blott tittat i den». — »Ja, men läs den, läs den ända igenom, ty det är en bok, som ju mer man läser den, dess mera tycker man om den. Och jag har skrifvit alltsammans der, både prosa och vers, det är alltihop mitt. Jag har skrifvit en mängd verser; och tänker snart ge ut på trycket en samling af mina poetiska arbeten. Men det är allt bra dyrt att ge ut sådant der!» — Jag sade, att jag förmodade att så måste vara. »Ja», sade hon, »men jag skrifver så lätt verser, isynnerhet der det finnes vatten, och skrifver gerna om vatten. Jag tycker så mycket om vatten. Finnes det mycket vatten i Sverige?» — »Ja, mycket vatten, både haf, floder och insjöar». — »Jag skulle tycka om att skrifva der. Jag skulle tycka mycket om att skrifva i Sverige!» Jag sade, att öfverresan dit var förskräckligt svår och lång; — något nästan otänkbart att utföra. »Ah, men det skulle jag icke bry mig om; jag tycker så mycket om vatten! Jag skulle kunna skrifva mycket i Sverige …. Se der, nu föll min parasoll! …. Och knoppen är afbruten. Jo, jag kunde tro det. I går bröt jag sönder mina glasögon med guldbågar, och måste nu gå med dessa af silfver. Jag bryter alltid sönder något. Jag har likväl icke brutit af mig nacken ännu!» »Då är ännu icke allt förloradt!» sade jag skrattande, och som jag såg professor Hart komma uppför trappan till vår luftiga salong, skyndade jag mig att göra honom bekant med »den amerikanska harpan», och öfverlemnande henne åt honom, rymde jag fältet. Sådana der harpor finnas i alla länder, men sällan låta de höra sig så naivt, som här. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> omppgyf1aip84wa0c324cfsrpudjm85 104 220764 650089 2026-05-01T12:23:44Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650089 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />156</noinclude>En ung skald från vännernas stad, med en vacker, dramatisk talang, och ett hufvud, likt Byrons, samt en familj af fin verld, och älskvärd på allt vis, höra till mina angenäma bekanta här, som jag ville se mera, men som för mig komma och gå, såsom hafsvågen. {{em|2}}{{större|'''''D. 16 Aug.'''''}} Nu är det slut med denna goda tid. I dag skall jag resa till New-York. På morgonen afreste mina vänner Harts till Philadelphia. Min följeslagare till NewYork är en lagkarl och äldre gentleman, ganska hederlig och godlynt, som jag tror, hvilken blott har det felet att ha för godt minne för — verser, och en vurm att upprepa långa, ofta ganska prosaiska skaldestycken, på tyska, fransyska, och engelska, hvilket är mindre roligt för prosaiska åhörare. Vid middagsbordet hade jag bytt om min plats, och hajarne, hvilka nu sutto framför tomma platsen, sågo sig om på mig med hungriga miner, tyckte jag, som om de saknade att icke ha en förgrund af lefvande varelser vid sitt gästabud. Jag saknar att lemna detta ställe, som för mig är så lugnt och så hälsogifvande. Men jag får ej dröja längre. Jag har så mycket här i landet att se och lära ännu. Nu skall jag gå och taga mitt sista bad, och tänka dervid att äfven du badar i hafvets stärkande vågor. Atlantiska hafvets och Nordsjöns vågor gå dock i samma stora badkar. Och i detta badar du med mig och jag med dig! »Miss …. may I have the pleasure to take a bath with you»?! .…. Och så omfamnar jag dig hjertligen, allt igenom hafvet! {{linje|5em|style=margin-top:3em;margin-bottom:3em;}}<noinclude> <references/></noinclude> 3jtvdrkvg3b7rx32seakmlpctxuxa7x 0 220765 650091 2026-05-01T12:26:53Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Andra delen.djvu" from=140 to=162 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Hemmen i den nya verlden, Andra delen|Tjugonde brefvet]] [[de:Die Heimath in der neuen Welt/Zweiter Band/Zwanzigster Brief]] [[en:The_Homes_of_the_New_World/Letter_XX.]] [[fr:La vie de famille dans le Nouveau-Monde/Lettre 20]]' 650091 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Andra delen.djvu" from=140 to=162 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Hemmen i den nya verlden, Andra delen|Tjugonde brefvet]] [[de:Die Heimath in der neuen Welt/Zweiter Band/Zwanzigster Brief]] [[en:The_Homes_of_the_New_World/Letter_XX.]] [[fr:La vie de famille dans le Nouveau-Monde/Lettre 20]] ocyhi4c4i3wx9iokskbp25rjlwvz4rs 104 220766 650093 2026-05-01T13:32:26Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 650093 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|||271}}</noinclude>och synes således här vara användt i annan mening än fästepenning vid köp, hvilken bemärkelse ordet har i Bjärköa-rätten. 47: <small>18,</small> 50: <small>18:</small> fruktman eller fryktman, den som fraktar ett fartyg, enligt Bure.<br> 49: <small>19:</small> isä mällum, tiden mellan isarne; ett karakteristiskt uttryck för vår nordiska naturs sommar.<br> 50: <small>22:</small> faluborde = salu-disk.<br> 56: <small>24,</small> 57: <small>9, 13:</small> ezwöre, fornform för det ännu brukliga edsöre. Bure anmärker härvid: ”Hadhe iagh icke läsit denne boken så hadhe iagh ä (alltid) hollit wara komit af öre.”<br> Utan sidtal: siofört skip = skepp som håller sjön; analogt med vapenför. Isl. sió-fœrt skip.<br> — — viar, ett högst sällsynt, Isländskt ord via = vandra omkring; här användt i activ form, och således, i sammansättningen med väder, betydande: om vädret låter dem vandra ikring; kringdrifver vädret dem. Förmodligen är detta den enda gång ordet finnes i Svensk skrift. Vi se af dessa längder, att flera rätt märkliga både sociala och linguistiska förhållanden hos våra förfäder hade kunnat inhemtas af den gamla Söderköpings-rätten, och måste derför så mycket mera beklaga förlusten deraf. Då slutligen, genom tillvaron af dessa fragment, det blir oförnekligt, att Söderköping haft sin egen lag, så torde det ej vara allt för djerft, om man anser Norrköpings förlorade ”bok oc stadz rät,” som K. Albrecht omnämner i sitt för denna stad utfärdade öppna bref af år 1384, äfven hafva varit en verklig, särskild stadslag. Brefvets ord lyda: ”Kunde thz oc swa henda at i thesso thera stadz mark kunde nokor schada tyma thz mogho the räta epter thy som thera bok oc stadz rät tilsigher.” Man vore benägen att hysa samma åsigt angående en af Antiquarien Aschaneus, i hans outgifna beskrifning om Sigtuna, omtalad<noinclude> <references/></noinclude> 5uupbqunh2hbvbzuczmxqrq4jndyvmp 104 220767 650094 2026-05-01T13:49:24Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 650094 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|272||}}</noinclude>”Sigtune Stadz lagbook på Pergament skrifuin med romersk Styll, then äldsta, som ransakat wardt af Stormechtige Rijksens Regerende Arffurste Hertig Carll, 1598 vthi Stocholm ther alle Lagläsare i Städerne giorde sin eedh och lagbökerne præsenterade,” om ej sagesmannen tillade: ”then the ähnu [1612] ther fööra och bruka,” hvilket väl knappast varit möjligt så långt efter allmänna stadslagens utfärdande. Ingenting hindrar dock att Sigtuna haft en äldre egen lag, om den nu anförda måste anses som ett exemplar af den vanliga stadslagen med särskilda tillägg; och man synes numera ej vara oberättigad till det antagande, att flera af våra gamla städer, i likhet med de Danska, Norska och Tyska fränderna, haft sina särskilda lagar. Ja, ett motsatt förhållande synes vara mindre sannolikt, redan af den obestridliga grund, att städernas korporationer, gillen och skrån, hade egna lagböcker. Måhända skall framtiden, genom nya upptäckter, sprida mera ljus äfven i denna fråga. De samlade fragmenten följa här uti det skick, hvartill jag kunnat ordna och sammanföra dem. {{linje|8em}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 3hbix31shpm1jx3snuq3n9b00pg7bq0 0 220768 650110 2026-05-01T17:26:54Z Tostarpadius 4124 Omdirigerar till [[Fader, förbarma dig!]] 650110 wikitext text/x-wiki #OMDIRIGERING [[Fader, förbarma dig!]] tuanflidiv68jmapkj6uf47t61zqmu3 104 220769 650119 2026-05-01T20:14:14Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650119 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|251}}</noinclude>skarpt, men icke utan en viss vördnadsbjudande anstrykning. Utrustad redan från yngre åren med rätt höga tankar om sig sjelf, hade hon gått fram sin bana alltid något för mycket endast och allenast för sig sjelf. I sitt äktenskap, ej mindre än i lifvets andra förhållanden, hade hon alltid haft sin egen mening och sin egen tro. Man kunde icke förneka henne ett godt hufvud; deremot var det tvifvelaktigt, huruvida hon egde ett godt hjerta. Men om det goda förståndet äfven skänker jemnvigt och framgång i många verldsliga strider och bestyr, förmår det icke att alltid gifva åt lifvet verklig lycka, den lycka, som är sällhet inom oss och trefnad utom oss, hvilken endast utvecklar sitt mägtiga inflytande ur det goda hjertats djup. Genom lynnets oegentlighet hade fru Schedvin stött allt för många ifrån sig, för att någonsin hafva erfarit hvad sann kärlek och vänskap ville säga, och hvad hon icke lärt känna, aktade hon äfven föga. Men följden blef också retlighet och misstänksamhet. Alldenstund hon aldrig gått till råds med sitt hjerta, utan blott med sitt förstånd, hade det ständigt visat sig så för hennes blick, att hon alltid hade rätt och alla andra orätt. Med bittert missnöje såg hon derför ut öfver verlden. Framför allt blef hennes egen, numera aflidne man ett föremål för hennes ogillande. Han förslösade husets tillgångar, påstod hon — ehuru han öfverlemnade hvarje behållen skilling åt henne; han vanvårdade barnen — ehuru han älskade dem af hela sin själ; han visade henne aldrig någon uppmärksamhet — ehuru hon fick allt, hvad hon önskade och ville; det var han, som jagade bort vännerna ifrån henne — ehuru han alltid med den mest förekommande artighet bemötte dem. Allt, hvad han gjorde, yttrade eller ville, blef, med få ord, endast föremålet för spetsfundiga motsägelser, ledande till ovilja och gräl. Slutligen vaknade äfven svartsjukan hos henne, och ehuru hon sjelf med förakt bestred den — ett förakt, som ännu mera ökade det kränkande — förlorade hemmet för mannen all trefnad, och mycket, hvarför hon förut orättvist anklagat honom, blef småningom nu verklighet. Han började söka ute, hvad han saknade hemma, men drogs dock ännu länge, ständigt ångrande, tillbaka af sina pligters magnetiska dragningskraft. Men det sönderslitna hemmet stötte honom fortfarande bort ifrån sig. Så gick familjen sitt förderf till mötes — en cession följde — han dog af sorg och hon lefde, tröstande sig med den tron,<noinclude> <references/></noinclude> orhylngtm08jzucv68ryt7dcx59s5fg 104 220770 650120 2026-05-01T20:16:44Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650120 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />252</noinclude>att hon gjort allt för husets bestånd, men icke förmått något emot mannens fördömliga ovanor. — Du vet icke ännu, du, Amanda, mumlade hon, så snart Clara försvunnit genom dörren, att det finnes någon, som hatar dig. Men hvad du än må blifva, en gång skola vi träffas. {{linje|5em}} Clara var snart på gården. Gårdsplanen är ganska stor och rymlig. På ena sidan stå tvenne dörrar uppslagna och dånet af en på städet tätt fallande slägga förkunnar att en smed der uppslagit sin verkstad. Midt emot, på andra sidan, ser man en liten med staket omgifven blomsteranläggning, hvari ett ensamt träd höjer sina grenar upp emot ett litet fönster, för hvilket de hvita gardinerna voro nedfälda. På en af grenarne, som nästan når ända fram till fönstret, hänger en fogelbur, hvari ett par kanariefoglar hoppa och qvittra. I smedjan voro tvenne personer sysselsatta. Den ene var en kraftfull, ung man, som med släggan i den ena handen och vändtången i den andra, hamrade på ett glödgadt jern, hvilket, för hvarje slag, som träffade, kastade fräsande eldflagor omkring sig. Sotig, som han var, kunde man icke rätt bedöma hans utseende, men elden lyste icke starkare ur ässjan, än ur hans ögon, och sjelfva jernet böjde sig såsom bly för styrkan af släggans fall. De uppvikna skjortärmarne visade armarnes hela muskelstyrka, värdiga en atlet. Den andre stod vid skruf- eller filbänken, afputsande och polerande tvenne pistoler. Han var klädd i lifgardets släp-uniform. — För tusan pocker, Daniel, yttrade mannen vid städet, under det han interpunkterade sina ord med släggans klangfulla slag, det är dock alltid en rigtig lust och glädje att låta arbetet gå undan. Min själ, jag nån'sin finner mig så väl till mods, som då jag gör nytta. Men så tänker jag äfven att arbetaren är värd sin lön. — Rigtigt så, Alexander; men om någon blir sin egen lyckas smed, så blifver det väl du. — Säger du det, Daniel? För pocker i våld, jag önskade att Clara också en gång ville säga så med. — Syster min är en toka, du. — Men en toka, i hvilken jag för hvarje dag blir allt<noinclude> <references/></noinclude> icuxtt5fzsor8mpr6gr7l68xgoznm56 104 220771 650121 2026-05-02T08:09:25Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 650121 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|10|<small>HANS HANSSON.</small>|}}</noinclude>de harpuner, hvilka än i dag af naturfolken begagnas som kastvapen vid jakt på sjödjur. Spetsen är fastgjord dels vid midten af skaftet medelst en kortare lina, dels vid dess främre ända medelst något häftämne, det senare dock ej starkare än att, när spetsen inträngt i djuret, denna lossnar och skaftet flyter upp till ytan, då djuret, så vida det icke är alltför stort, ej förmår komma djupare ned än linans längd medgifver. {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=380|bildtext=Fig. 8. <i>Metkrok af svintand, afbruten.</i> {{bråk|1|1}}.}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=380|bildtext=Fig. 9. <i>Metkrok af ben, afbruten.</i> {{bråk|1|1}}.}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=380|bildtext=Fig. 10. <i>Knif af ben.</i> {{bråk|2|3}}.}} Här ifrågavarande föremål äro af två slag: stora af älghorn, som likna de å Karlsö funna och som användts till harpunspetsar, samt mindre, af något platt djurben förfärdigade, ofta väl slipade, hvilka troligen suttit som spetsar på fiskljuster. Hullingarna hafva åstadkommits på det sätt, att inskärningar gjorts från båda sidor, tills del tunna benet genomskurits. Å ett par exemplar finnas ofvanför de färdiga hullingarna en eller två blott markerade sådana. Spetsarna och hullingarna äro, där de finnas i behåll, ganska skarpa. Äfven metkrokarna äro sönderbrutna, men så väl öfverstycken som krokar äro anträffade. Bland de senare finnas ett par rätt<noinclude> <references/></noinclude> tbatmv9vekulfs06s6ikm6fidsen97e 104 220772 650122 2026-05-02T08:41:39Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 650122 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>EN STENÅLDERSBOPLATS PÅ GOTLAND.</small>|11}}</noinclude>intressanta, som visa olika sätt för hullingens åstadkommande. Å den ena, som förfärdigats af en svintand, är först i denna borradt ett rundt hål, hvarefter detta i ena kanten utskurits och skärfvan där tillspetsats till krokudden (fig. 8). Å den andra är hullingen bildad ungefär som å harpunspetsarna genom en vinkelformig inskärning, på insidan af krokspetsen. Öfverändarna äro, för krokens fästande vid snöret, försedda antingen med ett litet hål (fig. 9) eller med inskärningar i kanterna. <i>Prylarne</i> äro i allmänhet de bäst bibehålla af benredskapen. Flere hela, vackra sådana hafva anträffats, däribland några rätt stora (en ända till 116 mm. lång). Jag har icke kunnat upptäcka märken efter, att de varit fästa vid något annat föremål. De hafva alltså varit använda som verktyg och ej som vapen. Såsom sådant torde däremot böra anses en större spets af älghorn, troligen en <i>spjutspets.</i> Af älghorn äro ock några <i>mejslar,</i> omkr. 1,5 cm. breda i eggen. Några ben och en svintandskolla med ena kanten slipad till skarp egg hafva tjänstgjort som <i>knifvar</i> (fig. 10). Till redskapen torde ock böra räknas några små <i>rullar af björknäfver,</i> hvilka antagligen användts som <i>flöten</i> å fisknät. De äro åtminstone fullkomligt lika med de flöten, som än i dag användas å nät för insjöfiske i Småland och troligen äfven annorstädes. I allmänhet kan om redskapen sägas, att de äro mindre samt finare arbetade och bättre slipade än andra hittills i vårt land funna liknande fornsaker från stenåldern, åtminstone dem jag varit i tillfälle att se. Karlsösakerna t. ex. äro betydligt större och, om jag så får säga, kraftigare, men Näs-redskapen äro i stället finare. Bland föremål, som tjänat till <i>prydnad,</i> finns en synnerligen intressant pjes, nämligen en <i>kam,</i> förfärdigad af ett större, platt, något buktigt ben, antagligen skulderblad af ett större djur. Såsom af fig. 11 synes, har den samma form och har väl äfven haft samma användning som de kammar af ben, sköldpadd m. m., hvilka vår tids fruntimmer för ej många år sedan använde såsom hårprydnader. Hurnvida det också varit en stenålders-<i>dam,</i> som burit denna kam, är väl ovisst. Sådant förhållandet mellan könen vanligen ter sig hos naturfolken, är snarare troligt, att en representant för det otäcka könet sökt med denna, säkerligen såsom mycket ståtlig ansedda, prydnad förhöja sin yttre människa. Hvad som ger<noinclude> <references/></noinclude> itb2yzgybgbbhzyarlbe73xbse0tey6 104 220773 650123 2026-05-02T10:00:27Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650123 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude> {{c|{{större|{{sp|TJUGONDEFÖRSTA BREFVET.}}}}}} {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} {{c|''Bref till Konferens-Rådet H. C Örsted i Köpenhamn.''}} {{c|{{större|'''Hafskusten I NewYersey (Amerika).'''}}}}{{ph|''D. 10 Aug. 1850.''|5}} Huru ofta, min vördade vän, har jag icke tänkt på er i denna verldsdel, så aflägsen från ert land och hemvist; huru ofta önskat att kunna tala med er och säga er något om denna stora, i utveckling stadda del af verlden, på hvilken äfven er blick hvilar med forskarens intresse. Af alla mina vänner i Köpenhamn var ni den enda, som förstod den längtan, som drog mig till den nya verlden, och då jag frågade er: »finner ni det äfven besynnerligt och oförnuftigt att jag önskar se Amerika?» svarade ni: »Nej! Det är en stor och märkvärdig bildning af den skapande anden, som måste vara af högsta intresse att betrakta på närmare häll!» O ja, så är det, och långt mera, än jag någonsin anat, och långt rikare än jag ännu kan uppfatta. Och jag har velat vänta, för att skrifva till er, att denna verldsbildning i dess olika fenomener, och dessas lefvande enhet blifvit mera klara för mig sjelf. Och derföre borde jag vänta ännu mycket längre, ty mycket har jag ännu här osedt, obesinnadt, och, så till sägandes, osmält!<noinclude> <references/></noinclude> fcuzk8ixfys1nqyx9ge8wgz7ge75jfw 650124 650123 2026-05-02T10:00:52Z PWidergren 11678 650124 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude> {{c|{{större|{{sp|TJUGONDEFÖRSTA BREFVET.}}}}}} {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} {{c|''Bref till Konferens-Rådet H. C Örsted i Köpenhamn.''}} {{c|{{större|'''Hafskusten I NewYersey (Amerika).'''}}}}{{ph|''D. 10 Aug. 1850.''|5}} Huru ofta, min vördade vän, har jag icke tänkt på er i denna verldsdel, så aflägsen från ert land och hemvist; huru ofta önskat att kunna tala med er och säga er något om denna stora, i utveckling stadda del af verlden, på hvilken äfven er blick hvilar med forskarens intresse. Af alla mina vänner i Köpenhamn var ni den enda, som förstod den längtan, som drog mig till den nya verlden, och då jag frågade er: »finner ni det äfven besynnerligt och oförnuftigt att jag önskar se Amerika?» svarade ni: »Nej! Det är en stor och märkvärdig bildning af den skapande anden, som måste vara af högsta intresse att betrakta på närmare häll!» O ja, så är det, och långt mera, än jag någonsin anat, och långt rikare än jag ännu kan uppfatta. Och jag har velat vänta, för att skrifva till er, att denna verldsbildning i dess olika fenomener, och dessas lefvande enhet blifvit mera klara för mig sjelf. Och derföre borde jag vänta ännu mycket längre, ty mycket har jag ännu här osedt, obesinnadt, och, så till sägandes, osmält!<noinclude> <references/></noinclude> eviyhfvyurntl2k29o1w5f8i8cyi8py 650125 650124 2026-05-02T10:01:12Z PWidergren 11678 650125 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude> {{c|{{större|{{sp|TJUGONDEFÖRSTA BREFVET.}}}}}} {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} {{c|''Bref till Konferens-Rådet H. C. Örsted i Köpenhamn.''}} {{c|{{större|'''Hafskusten I NewYersey (Amerika).'''}}}}{{ph|''D. 10 Aug. 1850.''|5}} Huru ofta, min vördade vän, har jag icke tänkt på er i denna verldsdel, så aflägsen från ert land och hemvist; huru ofta önskat att kunna tala med er och säga er något om denna stora, i utveckling stadda del af verlden, på hvilken äfven er blick hvilar med forskarens intresse. Af alla mina vänner i Köpenhamn var ni den enda, som förstod den längtan, som drog mig till den nya verlden, och då jag frågade er: »finner ni det äfven besynnerligt och oförnuftigt att jag önskar se Amerika?» svarade ni: »Nej! Det är en stor och märkvärdig bildning af den skapande anden, som måste vara af högsta intresse att betrakta på närmare häll!» O ja, så är det, och långt mera, än jag någonsin anat, och långt rikare än jag ännu kan uppfatta. Och jag har velat vänta, för att skrifva till er, att denna verldsbildning i dess olika fenomener, och dessas lefvande enhet blifvit mera klara för mig sjelf. Och derföre borde jag vänta ännu mycket längre, ty mycket har jag ännu här osedt, obesinnadt, och, så till sägandes, osmält!<noinclude> <references/></noinclude> 74gozlfjtbhdacu26070mh7f6wgr0l5 650127 650125 2026-05-02T10:09:11Z PWidergren 11678 650127 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude> {{c|{{större|{{sp|TJUGONDEFÖRSTA BREFVET.}}}}}} {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} {{c|''Bref till Konferens-Rådet [[w:|Hans Christian Ørsted]] i Köpenhamn.''}} {{c|{{större|'''Hafskusten I NewYersey (Amerika).'''}}}}{{ph|''D. 10 Aug. 1850.''|5}} Huru ofta, min vördade vän, har jag icke tänkt på er i denna verldsdel, så aflägsen från ert land och hemvist; huru ofta önskat att kunna tala med er och säga er något om denna stora, i utveckling stadda del af verlden, på hvilken äfven er blick hvilar med forskarens intresse. Af alla mina vänner i Köpenhamn var ni den enda, som förstod den längtan, som drog mig till den nya verlden, och då jag frågade er: »finner ni det äfven besynnerligt och oförnuftigt att jag önskar se Amerika?» svarade ni: »Nej! Det är en stor och märkvärdig bildning af den skapande anden, som måste vara af högsta intresse att betrakta på närmare häll!» O ja, så är det, och långt mera, än jag någonsin anat, och långt rikare än jag ännu kan uppfatta. Och jag har velat vänta, för att skrifva till er, att denna verldsbildning i dess olika fenomener, och dessas lefvande enhet blifvit mera klara för mig sjelf. Och derföre borde jag vänta ännu mycket längre, ty mycket har jag ännu här osedt, obesinnadt, och, så till sägandes, osmält!<noinclude> <references/></noinclude> 3m5nq5knul4pktt94yppc48xc32ir7j 104 220774 650126 2026-05-02T10:07:49Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650126 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />158</noinclude>Men jag ''kan icke'' längre vänta med att skrifva er till. Behofvet att tacka er drifver mig att skrifva. Jag måste, jag vill tacka er, för den stora, oväntade njutning, som er ande skänkt mig här, på den främmande stranden, många tusen mil fjerran ifrån er. Ty här vid kusten af atlantiska oceanen, här der stjernbilder uppgå, dem vi icke se på vår nordliga horisont, här har jag läst ert sist utkomna häfte af skriften: »Aanden i Naturen;» och den afhandling hvilken ni skänkte mig i Köpenhamn »''öfver väsens-enheten af förnuftet i'' ''hela verlds-altet''», denna lilla skrift, som gjorde mig så outsäglig lycklig genom de nya, glada ljus, den lät uppgå för mig, som förde hela stjernhimraeln nära intill mitt hjerta, och lät hvar stjerna brinna för mig med ljus af min andes ljus, denna herrliga, lilla, stora skrift, som följt med mig öfver det stora hafvet, från den gamla verlden till den nya, som en af mina käraste skatter, den återfann jag i denna er bok, men vidare utförd och fullkomnad, såsom jag anade att den kunde, att den skulle bli det. Och outsägligt har jag njutit att här återfinna, i mogen frukt, blomman af våra samtal i Köpenhamn, att här se mina varma aningar belysta, bekräftade af er klara, logiska tanke. Ty hvad är klarare, hvad förnuftigare och vissare, än att då alla stjernklot följa samma rörelse-lagar, då samma ljus och samma skuggor äro hemma på dem alla, och vi, på grund deraf, kunna studera dem, utfinna deras lopp m. m., uträkna stjernans rum och sedan finna stjernan, så måste likheten emellan menniskans förnuft och förnuftet i verlds-altet gå längre ännu, måste omfatta lika sferer och på liknande vis. Är be-<noinclude> <references/></noinclude> r8pfadc6mc281c9gz9gzd4ui7bg8zi3 104 220775 650128 2026-05-02T10:12:31Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650128 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|159}}</noinclude>greppet om linean, cirkeln, parabolen o. s. v. nödvändigtvis lika för alla verldar, som vi skåda i rymden, är deras matematik och fysik densamma, som vår på jorden, då är det klart att skönhetsbegreppet icke kan vara väsendtligen olika, och att det moraliska förnuftet måste vara i grunden detsamma, vidkännas samma principer, samma grundbegrepp. Ni har klart bevisat detta, ni har visat, att då dessa fjerran verldsklot följa lagar, lika med vårt jordklots lagar, så är det troligt, nära intill visshet, att äfven tänkande varelser med förnuft och sinnen lika våra, lefva på dessa verldar, som dessas högsta produkter, såsom blomman af deras lif och lagar. Ja, att det vore otroligt, att den store Skaparen på dessa lemnade sitt verk mera ofulländadt än på denna jord. Samma ljus, samma skuggor! Jag tillägger: samma glädje, samma tårar, samma längtan, samma hopp, samma behof, samma tro, samma Gud, skapare, medlare, fullbordare, ja, om än under olika vilkor för olika utvecklings-stadier, ändå i grunden densamma för alla, ty för alla verldar måste gälla samma normala lifsprocess. Jag vet icke om ni går med med mig så långt. Men i ett tror jag att ni skall hålla med mig, ty den tanken utgår af er skrift, nemligen att i hela verlds-altet, på hvar enda, äfven den mest aflägsna stjerna kan intet finnas, hvilket är alldeles främmande för den verld, i hvilken vi lefva, och för det förnuft, som lefver i oss. Ifrån Urani vinterliga stillhet och till Mercurii glödande, passioneradt roterande lif; ifrån Nebulosan, som långsamt utbildar sig under skaparens öga, enligt lagar och krafter, lika med vår jords, och till stjernan, hvil-<noinclude> <references/></noinclude> 41214m92fl11zmzrz262fq3tfsmtstl 104 220776 650129 2026-05-02T10:16:03Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650129 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />160</noinclude>ken i matenens högsta fulländning bär harmoniska samhällen af sköna menniskor och djur, alla tillstånd, alla skiftningar och scener, alla stadier, utvecklingar och olika sammansättningar af tillvarelsen i natur och ande, som jordens lif och menniskans fantasi låter ana, och längt, långt mera ännu; — ty hvilken mensklig fantasi räcker till att befolka stjernhimmelen, att ana alla dess gestalter? — allt detta är dock i grunden ''menskligt'', är menniskans verld, är ''vår''. Öfverallt samma lagar, samma förnuft; således — öfverallt i grunden samma själ, samma hjerta. O min vän! Detta menskliga hjerta, som älskar så mycket, och som lider så mycket, denna ande, som anar och eftersträfvar så mycket, och så litet hinner och så litet fullbordar, denna arma, kämpande, lilla, stora, gåtfulla varelse — ''Menniskan'', är då icke, efter allt, så ringa, så isolerad till sitt väsen, till sin existens. Den sanning hon här erkänt är sanning i alla verldar, i hela universum; det sträfvande, den forskning, det lif hon här begynt, kan utvecklas i oändlighet och vinna målet; och löst från jorden kan hon möta nya ljus, ja, det eviga ljuset, väl med tillbedjan, men utan förvåning, utan att låta förbluffa sig, ty hon var hemma i dess rike redan här, och kände dess natur längesedan. »Samma ljus, samma skuggor!» Älskade stjernor! syskonverldar i samma ljus, till samma fadershus — huru nära, huru kära ni blifvit mig! …. Ty råder än i dessa verldar, liksom på jorden, ännu mörker och missljud, så vet jag dock att mästaren lefver, som skall skilja mörkret från ljuset, och lösa missljuden i fullkomliga ackorder. Såg jag icke en dag i<noinclude> <references/></noinclude> bskp5npz741m89nhra7k81q5jz8ur8r 104 220777 650130 2026-05-02T10:24:47Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650130 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />161</noinclude>ert hem, min dyrbara vän, en mängd på en glasskifva strödda, oordnade sandkorn, ordnade af en musikalisk ton till den skönaste, stjernlikt symmetriska klangfigur! En menniskohand förde stråken, hvilken frambringade tonen. Men när stråken är i den Allsmäktiges hand, skall ej tonen deraf bringa till harmonisk klangfigur de sandkorn, som äro menniskor, samhällen, stater? Han skall ordna verlden till skönhet och harmoni, »och intet missljud, och ingen klagan skall vara mer», det säger oss alla folks förnuftigaste aningar, det har ni sagt oss i den vetenskapliga vissheten om »förnuftets väsens-enhet i hela verldsaltet», det har ''Han sjelf'' sagt oss i sin ''uppenbarelse'', såsom evig kärlek. Och derföre ser jag, under lifvets skiftande fenomener, genom allt mörkt och kaotiskt, genom alla stjernor och i alla stjernor, genom alla tårar — jemväl mina egna, — öfverallt ''klangfiguren'', den eviga stjernan, harmoniens barn, den blifvande Guds verld och menniskans rike. Och derför gråter jag, men är glad ändå. Ni ser, min dyrbara vän, hvilken ren »ljusglädje» er bok uppkallat hos mig. Att meddela denna var alltid er önskan, er glädje. Och jag kan icke beskrifva för er huru rikt jag lefvat under de morgnar, då jag sutit vid hafsstranden med er bok i min hand och framför mig den gränslösa rymden, oändlig som de utsigter, ni uppkallade för min blick; eller om aftnarne, då jag, i tankarne med er, besökt de glänsande verldarne öfver och omkring mig, och enligt med de tankar öfver tingens metamorfoser jag fått af er, låtit min fantasi fritt spela med materiens och andens krafter, under det att granna luftsyner af fosforiska eldar<noinclude> <references/></noinclude> 5eyu19mkfq8nwrqwt50tvdvebk6dw1n 650131 650130 2026-05-02T10:25:06Z PWidergren 11678 650131 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|161}}</noinclude>ert hem, min dyrbara vän, en mängd på en glasskifva strödda, oordnade sandkorn, ordnade af en musikalisk ton till den skönaste, stjernlikt symmetriska klangfigur! En menniskohand förde stråken, hvilken frambringade tonen. Men när stråken är i den Allsmäktiges hand, skall ej tonen deraf bringa till harmonisk klangfigur de sandkorn, som äro menniskor, samhällen, stater? Han skall ordna verlden till skönhet och harmoni, »och intet missljud, och ingen klagan skall vara mer», det säger oss alla folks förnuftigaste aningar, det har ni sagt oss i den vetenskapliga vissheten om »förnuftets väsens-enhet i hela verldsaltet», det har ''Han sjelf'' sagt oss i sin ''uppenbarelse'', såsom evig kärlek. Och derföre ser jag, under lifvets skiftande fenomener, genom allt mörkt och kaotiskt, genom alla stjernor och i alla stjernor, genom alla tårar — jemväl mina egna, — öfverallt ''klangfiguren'', den eviga stjernan, harmoniens barn, den blifvande Guds verld och menniskans rike. Och derför gråter jag, men är glad ändå. Ni ser, min dyrbara vän, hvilken ren »ljusglädje» er bok uppkallat hos mig. Att meddela denna var alltid er önskan, er glädje. Och jag kan icke beskrifva för er huru rikt jag lefvat under de morgnar, då jag sutit vid hafsstranden med er bok i min hand och framför mig den gränslösa rymden, oändlig som de utsigter, ni uppkallade för min blick; eller om aftnarne, då jag, i tankarne med er, besökt de glänsande verldarne öfver och omkring mig, och enligt med de tankar öfver tingens metamorfoser jag fått af er, låtit min fantasi fritt spela med materiens och andens krafter, under det att granna luftsyner af fosforiska eldar<noinclude> <references/></noinclude> bn8f0de7h2xje94uclodxqakg7ngrye 104 220778 650132 2026-05-02T10:28:45Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650132 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />162</noinclude>och explosioner lyst upp fästet …. Festliga timmar och stunder! Er bok (som jag fick låna af danska chargé d’affairen i Philadelphia, {{sp|Bille}}) var mig så mycket mer kärkommen, som jag nyss lemnat ifrån mig den lilla skriften «öfver förnuftets enhet» o. s. v., som ni skänkte mig i Köpenhamn, till professor Henry i Washington, en älskvärd och utmärkt vetenskapsman, hvilken önskade låta öfversätta den, sedan han af mig hört om dess innehåll. Ert namn har jag ofta hört nämnas med utmärkelse i den nya verlden, jemte Linnés och Berzelii. Professor Henry var den förste, hvilken här allmängjorde edra vetenskapliga arbeten. Och det skulle glädja er att se den snabbhet och skicklighet med hvilka hvarje natur-vetenskapligt fynd här användes och tillämpas till allmänt gagn. Er upptäckt af den elektro-magnetiska kraften, hvilken har fört till uppfinning af den elektro-magnetiska telegrafen, är väl ingenstädes ifrigare begagnad än här. Ofverallt, utmed jernbanorne, från stad till stad och stat till stat, gå elektriska telegrafer; fjerran skilda städer, personer i NewYork och NewOrleans, samtala med hvarandra genom elektrotypen, göra upp handels-affärer (äfven giftermåls-affarer, har jag hört sägas), och alla dagar försökas nya utvecklingar och tillämpningar af de krafter, hvilkas förhållande ni angifvit. Öfverhufvud synas alla krafter och methoder, som kunna fortskynda rörelse och tillvägabringa kommunikation, vara detta folk synnerligen om hjertat. Hvad som låter lif och rörelse mest gå »a head», såsom det heter, det ligger dem närmast. I »Patent office», i<noinclude> <references/></noinclude> syjcaicr98tiud80dxh68fz6czt0mdn 104 220779 650133 2026-05-02T10:33:02Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650133 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|163}}</noinclude>Washington, der exemplar förvaras af alla machiner, gjorda inom Förenta Staterna, som fått patent (de uppgå, om jag ej missminnes, till 12 à 15,000), anmärkte jag mängdens karakter vara att fortskynda rörelse, spara, tid och arbetskraft. (Der voro ock några »perpetuum mobile» som — stodo stilla). . Äfven barnen synas gripna af intresse för rörelse-maschinerna. Jag såg en gång en skola för gossar, under en stund då gossarne hade lof, för afvexlings skull, att rita hvad de ville på sina skriftaflor. Jag gick emellan bänkarne för att betrakta de klarögda barnens verk, och stundens ingifvelser. På de flesta taflor såg jag rykande ångmaschiner eller ångfartyg komma fram. Men detta intresse för de fortskyndande machinerna hänger djupt ihop med sjelfva lifvets rörelse i detta land. Otaliga floder och strömmar gå igenom landet i alla riktningar, och gifva en lätthet åt cirkulationen af lifvet, såsom i intet annat land. Ångmaschinerna äro här lika pulsar, som genom kroppens pulsådror och arterer drifva blodet till alla delar af systemet. Ingenting är så stadigt betecknande af lifvet här, som dess oupphörliga omsättning. Menniskor, varor, tankar och ting äro i oupphörlig växel-rörelse emellan stat och stat, emellan norr och söder, emellan öster och vester; ingenting står stilla, ingenting stagnerar, utom undantagsvis. Driften att eröfra hela denna verldsdel och dess naturliga tillgångar är dessutom i full verksamhet, och derföre göres mycket af styrelsen och af enskilta till befordrande af de praktiska vetenskapernas utveckling. Geologi, kemi, fysik o. s. v. blomstra; staterna sända vetenskapsmän att undersöka nya nejder inom staterna,<noinclude> <references/></noinclude> ego91bftdbjtz5e1ro5g1fa46g9eqmo 104 220780 650134 2026-05-02T10:38:26Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650134 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />164</noinclude>och instituter uppstå till befordrande af nyttiga kunskaper, förnämligast inom naturvetenskaperna och mekaniska yrken. Ett sådant institut är det Franklinska i Pliiladelphia; ett sådant är äfven det Smithsonska institutet i Washington, hvars prydliga, göthiska byggnader nu resa sig vid stranden af Potomac. Detta institut, doneradt af en rik engelsman, vid namn Smith, är ämnadt att bilda ett nationalt, central-institut der alla Förenta Staternas natur-vetenskapliga arbeten skola ha en föreningspunkt. Professor Henry, hvilken är institutets sekreterare, gläder sig att få sända er de första tryckta handlingarne af denna, ganska betydande anstalt, och jag gläder mig att blifva den, som öfverbringar dem till er. Ja, huru kärt skall det icke bli för mig, att på återvägen till mitt hem, få se er, den goda fru {{sp|Örsted, Mathilde}}, och fa muntligen samtala med er, öfver hvad jag här sett och upplefvat. Nu kan jag blott flygtigt vidröra det stora themat: Förenta Staternas lif. Begynnelsen af min vandring i denna verldsdel var i de nordöstra staterna af Unionen. Allvar och arbete, rastlöst framåtsträfvande kraft, andens och handens fann jag der. Stora uppfostringsanstalter, manufakturer, förträffliga asyler för den lidande, och inrättningar till upprättande af den fallna menskligheten äro att beundra der, och öfverhufvud hela samhällets uppåtsträfvande rörelse. Innan ännu vintern inträdde, säg jag den herrliga Hudson, med dess storartade naturscener, dess stränder, betäckta af skogsmassor, skiftande i grannaste färgprakt, såg Connecticuts, och<noinclude> <references/></noinclude> 34megy3cqdl4yo8f07jatrpzv1mss9s 104 220781 650135 2026-05-02T10:41:46Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650135 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|165}}</noinclude>Massachusetts strömmar, dalar och berg, och måste härvid ofta tänka på Sverige. Ty Sveriges naturscener och dessa staters likna hvarandra i mycket, äfven deruti att de ha vinterscener, och dessas dramatiska uppträden i lust och nöd. Sedan såg jag, i söder, Palmetto-staterna Carolina och Georgia, och här tjusades jag af naturlifvets yppighet, i former hittills främmande för mig. Jag ville kunna beskrifva för er dessa röda floder, hvilkas stränder utgöras af skogar, dem ingen menniskohand vidrört, der ingen menniskoboning synes, skogar, som tyckas simma på vattnet och der hundratals trädarter omslingras af tusentals sköna, blommande rankväxter, — ett växtlifvets kaos, men fullt af skönhet, af öfverraskande grupperingar, der man skymtar alla de arkitektoniska former, hvilka vi beundra i tempel och i kyrkor af menniskohänder gjorda! Urskogen frambringar dem här i fantastisk lek, inspirerad af naturens morgondröm. Är icke naturen mensklig, eller full af det menskliga i ondt och godt, skönt och förfärligt? Hon måste drömma menskligt. Urskogen framställer i kolossala gestalter, portiker och tempelhvalf, pyramider, grottor, sfinxer och drakar, blomsterkrönta pelare, glädjens altaren, triumfbågar, och djupa, stilla grafhvalf. Urskogen framställer drömmen om menniskans verld. Och med hvilken rikedom, hvilken poesi! Jag såg här den tredje skapelsedagen, då vid Allfadrens »Varde», jorden öppnade sitt modersköte och frambar växt-verlden i dess morgonprakt, profetisk, varm ännu af den nattliga synen. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> gsibfhthcrttt0p31mz395b4wpyizup 104 220782 650136 2026-05-02T10:45:22Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650136 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />166</noinclude>Ni, min vördade vän, som har så mycket af poeten i er natur, skall icke stöta er på att jag härvid såg mera genom den bibliska genesis’ öga än genom naturforskarens. Det förra ser i ett ''nu'' hvad det sednare ser i en tidsföljd af momenter. Hvad de se är dock samma verklighet. Särskilt nöje hade jag af att bland urskogens växter igenkänna flera, hvilka jag såg såsom sällsynta exemplar, då jag med er vandrade i den botaniska trädgården i Köpenhamn; deribland minnes jag isynnerhet tulipanträdet, samt solfjäderspalmen, eller »palmetton», hvilka höra till de amerikanska, södra staternas inhemska växter. Om lifvet i de norra staterna är ett stort epos, en lärodikt, så är det i de södra en romans af oändlig pittoresk skönhet, ja, fastän slafveriet och sandöknen ha sina rum der. Till det romantiska lifvet i dessa stater höra negrerna med deras gåtfulla natur, deras sånger och religiösa fester; städerna, fulla af orangelundar och mångfaldiga, sköna, blommande trädarter, piazzas klädda af kaprifolium och rosor, som ingen vinter låter vissna, omsvingande af kolibris, och skyddande för den heta solen, sköna men bleka qvinnor, eldflugorna lysande i natten; furuskogarne, der azelier stå såsom ljusets englar mellan de mörka träden, der trastar och »hundratungade» foglar sjunga; och i öfrigt mycket egendomligt, hvilket dessa staters egna naturprodukter, — bomulln, riset, m. fl. och dessas odling åstadkomma, jemte den blandade befolkningen. Men; — jag känner det nästan förmätet att försöka skildra statens samfälta lif och lynne, då jag vet att hvarenda stat i Unionen är som ett fullständigt<noinclude> <references/></noinclude> 7j3it52byau1mihvw2z8g866820cut7 104 220783 650137 2026-05-02T10:48:28Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650137 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|167}}</noinclude>rike, med nästan alla ett Europeiskt rikes vilkor och tillgångar i fruktbara marker, metallrika berg, vattendrag, skogar, samt dessutom många naturgåfvor och skönheter, okända, obegagnade ännu. Ja, det utgör på en gång min förtviflan och min förtjusning att här är öfverallt så oändligen mycket nytt, och så mycket ökändt ännu, och så mycket, hvilket jag aldrig skall lära känna. Men lyckligt detta land, som i sjelfva dess indelning och styrelseform har så stora hjelpmedel till att lära känna sig sjelft! Hvar stat är som en sjelfständig personlighet, och känner sig, under täflingskampen med dess syskonstater — med hvilka den likväl träter och gnabbas duktigt ibland, såsom syskon bruka göra det i barnaåren — uppkallad att bli en man för sig. Och dertill uppkallar den alla sina krafter och undersöker alla sina tillgångar. Härtill kommer att i detta frihetens land inga skrankor finnas för försök och experimenter. Allting, äfven det ovanligaste kan försökas, och pröfvas om det duger till något. Hvarje, äfyen det galnaste försök, är visst att få några anhängare, och en tid till att pröfva sig på, och jag har hört amerikanarne skämtande säga, att om någon uppstode, som kom fram med den satsen att det vore bättre att gå på hufvudet än på fötterna, så skulle han helt visst få en skola lärjungar, som helt allvarligt skulle försöka om det vore förmånligare att gå på hufvudet. Andra menniskor skulle kanske skratta åt dem, men skulle låta dem hållas, säkra på att om experimentet att gå på hufvudet visade sig icke duga, så skulle det experimenterande sällskapet snart komma på fötterna igen. Emellertid hade<noinclude> <references/></noinclude> 4t0gx7jydtyw23syl7l4eujn811w6t9 104 220784 650138 2026-05-02T10:52:46Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650138 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />168</noinclude>det alltid vunnit något i öfvertygelse. Och visst är, att månget försök, som i begynnelsen ansetts lika orimligt, som det att bruka huifvudet till fötter och som beletts derefter, om en tid visat sig få fötter och leda till högst lyckliga resultater. Till sådana försök räknades en tid det att exportera is till de tropiska länderna. Första försökaren af detta experiment, som nu lefver i Cambridge (i Massachusetts), ansågs i flera år för ea dåre af en mängd klokt folk. Nu är exporten af is till de heta länderna en af nordliga Amerikas förnämsta inkomsts-källor. Talrika fartyg föra massor af is från New Yorks, Massachusetts och NewHampshires bergsjöar till de södra staternas städer, till Vest-Indien, till Mexico, o. s. v. Och mannen, som envisades att försöka is-utförseln, trots gensägelse, löje och motgångar (i Havanna kastade man de första is-lasterna i sjön, af fruktan för isens skadlighet) är nu en rik man och ansedd som en ganska klok man. Norra Amerika är genom sitt folks företagsamma lynne, genom sin politiska indelning, sina institutioner, som lemna den enskilta egenheten och kraften ett nästan gränslöst spelrum, ett experimenternas land. Och dess första försök på mensklighetens stora experimentalfelt öppna gränslösa utsigter öfver hvad det ännu torde utföra. En af dess söner drog, utan buller och bång, åskan ur skyn, för att göra den oskadlig för menniskors hem; en annan skapade af ångan vingar för alla jordens folk; en tredje — o, den lycklige! — har funnit medel att döfva den fysiska smärtan, att breda sömnens englavingar öfver den lidande i hans martyr-<noinclude> {{ph|timme.|5}} <references/></noinclude> t41m74aecumtlhv9ohx2thr64dh3muw 104 220785 650139 2026-05-02T10:56:49Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650139 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />169</noinclude>timma. Och detta har skett i begynnelsen af landets lif; ty för en verldsbildning, som har årtusen till framtid, är tvenne seklers lif blott en morgonstund. Dagen ligger ännu som framtid. Hvad skall ej detta folk kunna utföra under den långa dagen? Säkert större större ting än dessa. Det vågar jag förutspå af dess öga; ty detta är vaket och klart. Det vänjes tidigt vid att observera skarpt; att med all makt uppfatta föremålet som är, utan att mycket se sig omkring efter hvad som varit, eller hindras af forntidens varningsrop. Det har ett vaket öga, ett tappert mod, en outtröttlig ihärdighet. Och Här arbetsveckan är tillryggalagd och helgdagen inbryter, skall detta vakna, uppmärksamma öga rigtas med mera styrka, än nu, åt öfverjordiska ting, och äfven der göra upptäckter, och föra vetenskap och visshet i regioner, der menskligheten nu är hemma endast genom hoppet eller aningen. Jag tror det, emedan det ligger i detta folks sinnelag och författning att förnämligast omfatta föremål, som äro af vigt för hela menskligheten, som gälla ''menniskan'' i hela hennes verld. Jag tror det, emedan den Germaniska folkstammen, hvars natur är djupsinnig och transcendental, träder på denna jord i förbund med den Anglo-Norrmanska, och att jag af dessa slägters andliga croisering väntar en, hos hvilken den högsta spekulation skall förena sig med den klaraste, praktiska blick. Hvad som för närvarande starkast utmärker amerikanaren (''Yankeen'', eller ''broder'' {{sp|Jonathan}}, såsom han i folkspråket humoristiskt kallas, i motsats till sin äldre broder {{sp|John Bull}}), är till stor del detsamma som, karakteriserar ''engelsmannen'', det praktiska med-<noinclude> <references/> {{huvud|{{m|''Hemmen i nya Verlden. II.''}}||{{m|8}}}}</noinclude> cv6bm28ox65h1esdh2zwq3011vfok3y 104 220786 650140 2026-05-02T10:59:50Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650140 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />170</noinclude>borgaresinnet i förening med det religiösa sinnet och dessas produkt; praktisk menniskokärlek. Broder Jonathan har äfven i annat mången likhet med John Bull; de ha bestämdt samma fader, men icke samma moder. John Bull är korpulent och högljudd, rödkindad och vigtig. Broder Jonathan mycket yngre, är mager, långlagd, något ginglig i gestalten, snarare blek, icke vigtig eller dryg, men rask och bestämd. John Bull är åtminstone fyrtio år gammal. Jonathan har icke fyllt tjuguett ännu. John Bull är pompös och något ovig. Jonathan är flinkare både med tungan och benen. John Bull skrattar högt och ihållande. Jonathan skrattar ej; han ler blott i förbigående; han har så mycket att sköta. John Bull sitter ned till en god måltid såsom till en storvigtig affär. Jonathan äter hastigt; och skyndar snart från bordet, för att grundlägga en stad, gräfva en kanal, eller anlägga en jernväg. John Bull vill vara gentleman, och klädd som gentleman, och ansedd som gentleman. Jonathan tänker ej mycket på att se ut som gentleman (men han kan allt vara det ändå), han har så mycket att uträtta, och bryr sig icke om att han understundom springer med hål på armbågen och sönderrifvet rockskört, bara han kommer fram. John Bull går; Jonathan springer. John Bull är mycket artig mot »the ladies» — bevars! Men då han vill rätt roa sig vid bordet visar han »the ladies» på dörren, d. v. s. att han ber dem vara så goda begifva sig ut i ett annat rum och laga åt honom thé. »Han skall straxt komma efter». Jonathan gör aldrig så. Han vill alltid njuta af »the ladies» sällskap, aldrig vara utan »the ladies»,<noinclude> <references/></noinclude> irjlgvbx0gchrzxn5av8kkkgrb97wan 104 220787 650141 2026-05-02T11:31:12Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650141 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|171}}</noinclude>han är den största »ladiesman» (fruntimmers-karl) på jorden. Och glömmer han sig, någon gång, i uppmärksamhet mot dem, så är det för det att han — ''glömmer sig''. Men det händer ej ofta. När John Bull har dålig matsmältning, eller dåliga affärer, så får han »spleen» och tänker på att hänga sig. När Jonathan får dålig matsmältning, eller dåliga affärer, så — reser han; han blir någongång äfven tokig för en tid, men blir bra igen, och tänker aldrig på att sluta sina dagar, utan säger: »never mind; go a head!» Båda bröderna ha fått i sina hufvuden att de skola humanisera och civilisera verlden; men Jonathan går härvid ifrigare till väga och vill gå längre än John Bull, och fruktar ej att skada sin värdighet med att ta uti sjelf med begge händerna, som en riktig arbetskarl. Båda bröderna vilja bli rika män. Men John Bull behåller det mesta och bästa för sig och sina vänner; han är mera exclusiv, mera öbo. Jonathan vill dela med sig åt alla folk, och göra alla rika af sin rikedom; Jonathan är kosmopolit (men också har han fått en hel verldsdel till visthus och alla jordens skatter att hushålla med!). John Bull är aristokrat; Jonathan är demokrat (d. v. s. han vill vara det, tror sig vara det, men kommer af sig ibland, när han får att göra med folk med annat hår och annan hudfärg, än han sjelf). John Bull har ett godt hjerta, men döljer det stundom i sin feta, något flegmatiska, af rost-beaf och plumpudding välfödda kropp, och under sin väl fodrade, väl tillknäppta öfverrock. Jonathan har äfven ett godt hjerta och döljer det — icke. Han har varmare blod, har ingen fethinna, och går med rocken uppknäppt, eller ock utan<noinclude> <references/></noinclude> s0o36h9ss6h8ie1caquffpb7eitod62 104 220788 650142 2026-05-02T11:50:10Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650142 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />172</noinclude>rock. Ja, det finnes personer, hvilka påstå att: »broder Jonathan är John Bull om igen (över again) endast beröfvad öfverrocken (stript of his overcoat)». Och med denna amerikanska sägen vill jag för denna gång taga afsked af John Bull och broder Jonathan, emellan hvilka jemförelsen dock kunde fortsättas mycket längre. Men jag får icke upptaga er tid och kanske ert tålamod med mina ofullkomliga skildringar. Betrakta dessa såsom några korn-ax, plockade på ett omätligt åkerfält. När jag fullbordat min vandring, när jag kommer hem till er, skall jag hafva med mig något mer. Innan dess skall jag ha besökt Unionens mest nordliga stater; de hvita bergen i NewHampshire och Indianerna i Minnesota, och den stora vestern, »den stora, underfulla vestern», såsom vesterländningarne kalla den, der i den stora Missisippi-dalen, emellan Alleghanybergen och Klippbergen, säges vara utrymme för mer än tvåhundra-femtio millioner mennniskor att beqvämligen lefva, der det sköna amerikanska kornet växer i sådan ymnighet, att det säges derifrån kunna förse hela Unionen med dess behof deraf, och der man först rätt lärer kunna fatta fenomenet af den amerikanska samhällsbildningen i dess största märkvärdighet, som man vanligen kallar »groth, Progress». Hvaruti denna ''växt'', denna framgång egentligen består det lyster mig nu att se, och derom hoppas jag framdeles få tala muntligen med eder. Om moder och syster tillåta det, dröjer jag på denna sida oceanen öfver en vinter till. Den stora gästfrihet och vänlighet, hvarmed jag här i landet bemötes, gör det mig lätt att här besöka fjerran skilda<noinclude> <references/></noinclude> 6rtrnbl6w5iqst5m7glk75apxn57bvu 650143 650142 2026-05-02T11:50:44Z PWidergren 11678 650143 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />172</noinclude>rock. Ja, det finnes personer, hvilka påstå att: »broder Jonathan är John Bull om igen (over again) endast beröfvad öfverrocken (stript of his overcoat)». Och med denna amerikanska sägen vill jag för denna gång taga afsked af John Bull och broder Jonathan, emellan hvilka jemförelsen dock kunde fortsättas mycket längre. Men jag får icke upptaga er tid och kanske ert tålamod med mina ofullkomliga skildringar. Betrakta dessa såsom några korn-ax, plockade på ett omätligt åkerfält. När jag fullbordat min vandring, när jag kommer hem till er, skall jag hafva med mig något mer. Innan dess skall jag ha besökt Unionens mest nordliga stater; de hvita bergen i NewHampshire och Indianerna i Minnesota, och den stora vestern, »den stora, underfulla vestern», såsom vesterländningarne kalla den, der i den stora Missisippi-dalen, emellan Alleghanybergen och Klippbergen, säges vara utrymme för mer än tvåhundra-femtio millioner mennniskor att beqvämligen lefva, der det sköna amerikanska kornet växer i sådan ymnighet, att det säges derifrån kunna förse hela Unionen med dess behof deraf, och der man först rätt lärer kunna fatta fenomenet af den amerikanska samhällsbildningen i dess största märkvärdighet, som man vanligen kallar »groth, Progress». Hvaruti denna ''växt'', denna framgång egentligen består det lyster mig nu att se, och derom hoppas jag framdeles få tala muntligen med eder. Om moder och syster tillåta det, dröjer jag på denna sida oceanen öfver en vinter till. Den stora gästfrihet och vänlighet, hvarmed jag här i landet bemötes, gör det mig lätt att här besöka fjerran skilda<noinclude> <references/></noinclude> iwd0y22zdt25qb9sw72s9btt52eaiug 104 220789 650144 2026-05-02T11:53:46Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650144 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|173}}</noinclude>stater och ställen. Folket har ett ungdomsvarmt hjerta, hvilket man måste erkänna med glädje, äfven om man sjelf är för gammal eller för trög att rätt kunna emottaga allt hvad det vill gifva. Till detta ungdomslif hör folkets andligen mottagliga sinne. Amerika är ett gästfritt land icke blott för menniskor, utan för idéer. Och man ser det äfven på det värderande, som här skänkes många af Europas vetenskapliga och litterära namn. Och många frön till framtida utveckling väntar jag att se väckas här i landet genom en blifvande närmare bekantskap med flera af Skandinaviens tänkare och skalder. H. Martensens theologiska skrifter hoppas jag att snart få se öfversatta här. En gudalära, hvilken på en gång omfattar och helgar hela verldslifvet, och förvandlar hvarje naturgåfva till en nådegåfva, en sådan theologi finnes väl lefvande i aning och tro inom en del af folket, men lefver icke ännu inom kyrkan här. Jag innesluter i ert bref några rader till H. C. Andersen. Hans »Eventyr» äro lästa och omtyckta här både af stora och små, liksom hos oss. »Kommer han icke hit?» frågar man mig ofta. Jag svarar : »Det är for meget vand imellem!» säger han. »Och för mycket eld i landet», tillägger jag tyst. Andersen skulle löpa fara att förtäras deraf, såsom en ny Semele. Men kunde han gå väl igenom både vatten- och eldprofvet, då torde han tacka Gud att få se det stora vesterlandet och dess folk. Låt mig få vara innesluten i er åtanka, i er vänskap, som er innerligt tillgifna och tacksamma väninna. {{linje|5em|style=margin-top:3em;margin-bottom:3em;}}<noinclude> <references/></noinclude> cu3vhwzquntmuuxoozev6h0elcgg3ey