Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.46.0-wmf.26 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 141302 650177 562256 2026-05-03T11:03:04Z ~2026-26817-37 18939 650177 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Mårtensås" />{{mn-b}} {{huvud|44|''Ærfþær bolkær.''}} {{linje}}</noinclude>A ꝺøzſ{{·}} ꝺæghı ma ıkkí fra aruæ gíuæ at lagmælı{{·}} nū arví{{·}} quæꝺ’ꝛ ſıalvæꝛ ía vıþꝛ{{·}} ſva ſıgıæ{{·}} læꝛþír mæn at eıg ma ¶ ne uíꝺ kvæþæ mæþ gusz ræt{{·}} {{ymn-v|[[Sida:Handskrift_KB_B_59_-_Äldre_Västgötalagen.pdf/36|16 r.]]}} Dræpæꝛ{{·}} '''ᛘ'''{{·}} man wıl hava arf hans{{·}} han ſkal ıkí arvı hans væræ{{·}} Síghíʀ han at han ꝺꝛap han mæþ vaþæ værkı{{·}} han ſkal værıa ſık mæþ luktrí hæræſz namꝺ{{·}} Varþæꝛ han varþær han ſkal arf takæ{{·}} Fals han at laghū þa ſkal annæꝛ þæʀ arf takæ{{·}} þæn ꝺꝛæpæ æꝛ ſkylꝺeſtæꝛ{{·}} Faꝛ{{·}} '''ᛘ'''{{·}} af lanꝺí ſætæꝛ bꝛytíæ fırı bo{{·}} ſıghír at han ſkal{{·}} gangæ tıl roms{{·}} þa ſkal bꝛytí bo varþa tıl ıamlangæ{{·}} ſıþan ſkal arví varþæ{{·}} ok ıkí brytı længer num arvı uılí{{·}} Faꝛ{{·}} '''ᛘ'''{{·}} af{{·}} lanꝺí{{·}} ſytæꝛ huſpꝛeæ ı bo{{·}} havír ı knæ ok annat ı kvíþí{{·}} faꝛ crıſtınꝺom vænꝺír han hæl ok nakkæ at hemkynnū ok stıghæꝛ fotū af foſtær lanꝺí{{·}} þæꝛ ſkulu arvæꝛ væræ{{·}} er ſkylꝺaſtí{{·}} uaru hanū þa han heman foꝛ en han kombæꝛ eıg aftæꝛ tıl hemkynnæ{{·}} Ingſınſſ manſſ arv takæꝛ hæn mæn ı gırklanꝺí ſıtær{{·}} Lıgıa mæn tver ſıuker baþír ı eno huſí{{·}} æꝛ huaꝛ annaꝛs arví{{·}} líuíʀ annar ſua længí æftír annan{{·}} at han vıþ huſlí takar{{·}} þa æꝛ han hans arví{{·}} Doꝛ{{·}} '''ᛘ'''{{·}} ı by{{·}} annar ı{{·}} aþrū by baþír a eno ꝺøgrí{{·}} faræ mæn ı mote ſıghír{{·}} hvar aþrum þøþæ þerræ hvarghí þerræ æꝛ annæꝛs arvı{{·}} {{ymn-v|[[Sida:Handskrift_KB_B_59_-_Äldre_Västgötalagen.pdf/37|16 v.]]}}¶ Brannæ mæn tver ínní{{·}} baþír ſænþæꝛ hvarghí þerra ar annars arví{{·}} Drukknæ tuer baþír a enu ſkípí{{·}} hvarghı þærra æꝛ annars arve{{·}} Skılıas mæn hemæ{{·}} far annar a ſkıp allæꝛ tıl ſkgſ{{·}} ꝺøꝛ hín æꝛ hemæ<noinclude> <references/> {{mn-s}}</noinclude> pt2zye0ewbx82u6w5cduux5i79m2ijt 0 220790 650145 2026-05-02T11:59:11Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Andra delen.djvu" from=163 to=179 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Hemmen i den nya verlden, Andra delen|Tjugondeförsta brefvet]] [[de:Die Heimath in der neuen Welt/Zweiter Band/Einundzwanzigster Brief]] [[en:The_Homes_of_the_New_World/Letter_XXI.]] [[fr:La vie de famille dans le Nouveau-Monde/Lettre 21]]' 650145 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Andra delen.djvu" from=163 to=179 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Hemmen i den nya verlden, Andra delen|Tjugondeförsta brefvet]] [[de:Die Heimath in der neuen Welt/Zweiter Band/Einundzwanzigster Brief]] [[en:The_Homes_of_the_New_World/Letter_XXI.]] [[fr:La vie de famille dans le Nouveau-Monde/Lettre 21]] 0mpd3hitp3brily8iq9mm3xvyibao1y 14 220791 650146 2026-05-02T12:00:53Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '[[Kategori:Fredrika Bremer]]' 650146 wikitext text/x-wiki [[Kategori:Fredrika Bremer]] 6jgwfjpublna1o496axt80562hs06vf 104 220792 650147 2026-05-02T19:50:31Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650147 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|253}}</noinclude>galnare och galnare. Vet du, jag har funderat ut ett sätt att få släggan att rigtigt löpa fort i min hand. — Nå-å … — Jag tänker på Clara, och så klappar hjertat i bröstet allt hastigare och hastigare — och för hvarje slag der — så slår släggan också sitt. Det är fan till flicka, Daniel. — Du är också fan till karl, anmärkte Daniel, småskrattande, så att ni i det fallet nog passa för hvarandra. — Men en anmärkning har jag ändå att göra emot Clara. — Låt höra den, Alexander. — Det är en fördömd anmärkning; hon bara skrattar åt mig. — Vid sjutton år skratta alla flickor. Alexander. Det har jag märkt på hvarenda en. Men så der, tillade han derefter, nu menar jag pistolerna äro så blanka, som ett spegelglas. Tror du, att grefve Creutz nu blir nöjd med dem? Han sade att hin håle skulle taga mig, derest de ej blefvo … Alexander kunde ej annat än skänka sitt bifall åt pistolerna; men ämnet roade honom ej. och han tog derför åter strax upp det, som uteslutande sysselsatte hans tankar. — Men kan du säga mig, hvar syster din håller hus i dag. Jag har emellanåt kastat mina blickar till fönstret dit upp, men ännu har hon ej dragit ifrån gardinerna. Det enda lif jag sett till der har varit de små, hoppande och qvittrande lergökarne i buren. Hon är väl icke sjuk heller? — Så länge man orkar skratta, är nog helsan god; men vár mor, Alexander, är skrabbig, och då tål hon sig icke sjelf en gång, som du väl vet. Ända sedan Clara och jag voro vid Drottningholm, har hon varit svårare än någonsin. Jag tror hon icke tyckte om att jag blef soldat, men af en soldat kan blifva en korporal och af en korporal en general. Vet du, jag tänker också blifva det. — Du? För necken i våld, det önskar jag ej. — Hvarför icke? — Derför att en smed icke gerna kan blifva gift med systern till en general. — Icke farligt, du. Det är långt härifrån till månen, och ej stort mindre ifrån soldaten till generalen. Innan jag hinner fram till målet, kan du hinna att gifta dig hundrade gån-<noinclude> <references/></noinclude> jhxtpfxtgvbvzvpvrwwcpnbup0vyry8 104 220793 650148 2026-05-02T19:53:50Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650148 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />254</noinclude>ger. Jag skulle önska att jag hade ett närmare mål, emedan jag då hunne det förr. — Du är äregirig, Daniel, du vill upp och fram. Nå, det är godt! Sådant folk har alltid hjertat på rätt ställe; men säg mig, du, har du ännu aldrig älskat någon? Jag tror att du är kall, som is. Daniel stannade i sitt arbete. — Kall, som is, upprepade han derefter; du bedrager dig; jag är het, som glödgadt jern. Men jernet och isen äro ju båda två hårda. Låtom oss icke tala derom. Se der kommer Clara. Vid åsynen af Clara lade Alexander ned sin slägga, och det blef för en stund tyst i smedjan. — Tjenare, mamsell, helsade henne Alexander. I dag har ni varit så rar att få se, som stjernan bortom molnet. Edra fönstergardiner, som jag skulle ha lust att rifva i stycken, ha ej lättat på sig en enda gång. Tänker ni helt och hållet att stänga in er, mamsell? Pocker i våld, då flyttar jag bums härifrån. — Det passar sig då alldeles förträffligt, menade Clara, emedan jag just nu är här, för att bedja er göra det. — Huru? Ni vill att jag skall flytta? — Skulle jag ej det? Ni är ju den bullersammaste menniska i verlden. I ert grannskap får man icke frid hvarken natt eller dag. Mamma har just bedt mig gå hit och … — Anmoda mig att flytta. — Förstås att det alltid vore det bästa; men låter det sig icke göra, så kan ni väl ändå låta bli och bulta så der förskräckligt. Det är ju alldeles, som om en åska ginge. — Hårdt emot hårdt, mamsell, blir buller och oljud af. Jag kan, necken i mig, ej draga en silkesvante på släggan. Men såg mig allvarsamt, vill ni verkligen att jag skall flytta härifrån? — Ja visst. Alexander. Ni kan väl förstå att jag också vill ha frid i huset. För öfrigt är ni — så … — Hvad är jag, mamsell? Var så god, ni behöfver icke med mig hafva tand för tunga; jag tycker om rent spel — jag är så, sade ni — hvad är jag då, om jag får fråga? — Så sotig, Alexander, så sotig. Clara höll just på att skrattande taga till flykten, och Alexander att återigen gripa efter släggan, då ett ovanligt stoj<noinclude> <references/></noinclude> 5h9e3xq3ep6oy4m5rdhynvaeq3upbiu 104 220794 650149 2026-05-02T19:57:27Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650149 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|255}}</noinclude>och oväsende hördes utifrån gatan. Svordomar och hotelser, skrattsalfvor och skrik ljödo om hvarandra. Det var tydligt att en större folksamling under oreda och sorl närmade sig. — För pocker i våld, anmärkte Alexander, hvad vill det. der säga? — Tyst, inföll Daniel, tyst! I detsamma kastades porten till gården med häftighet upp. Daniel och Alexander hastade ut, för att efterse hvad som var å färde. Clara smög sig nyfiken och rädd i deras fotspår. I portgången mötte de en af konungens betjening — löparen Anton Ernst Angel — men till den högsta grad öfverlastad af starka drycker, något, som var ganska vanligt med honom. Hans rusiga belägenhet hade samlat folket omkring honom, och ehuru en och annan af detsamma icke sällan sjelf hemfaller under fylleriets galenskap, ingaf dock åsynen af en full hof-lakej en icke så liten segerglädje. Speglosor och groft skämt saknades icke heller. Men ehuru Ernst — som löparen gemenligen benämndes — knappast kunde gå, tyckte han dock sjelf att hela hofvet — konungen och drottningen deri inberäknade — på det högsta kränktes af förolämpningarna emot honom, och på hvarje speglosa, man kastade åt honom, svarade han med en dundrande kött-ed, bedyrande att hans majestät sjelf skulle hämnas. Men ju mera han svor derpå, desto mera växte åtlöjet. En sak stod likväl klart och tydligt för hans minne, nemligen det ärende han hade att uträtta. Allt emellan svordomarne frågade han också efter det hus, der en fru Schedvin skulle bo, och folket var i detta fall nog beskedligt att leda honom till sitt mål. Då Schedvin och Alexander nalkades, hotade han ännu med knutna händer folkhopen, som hade sin lust af hans förvirrade tillstånd. — Om ursäkt, tilltalade honom Alexander, som trodde att han endast ville taga sin tillflykt dit, vill herrn undvika folket, så skall jag stänga porten. — Folket — folket — tror ni jag bryr mig om folket? Jag är konungens och drottningens löpare och tar icke ett steg för någon annan än dem. Sapperment, sa' kung Carl den tolfte, då han tog in Bender. Jag är ingen harskramla, som springer för sådana der stöflar. Konungen skall hämnas mig — han skall sätta på sig kronan och komma hit och slå er med spiran i nacken allesamman. Det skall ej gå af för hac-<noinclude> <references/></noinclude> 6vi237a16aj1zcv9g3mnfrlhxrl2axu 104 220795 650150 2026-05-02T20:35:15Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650150 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />256</noinclude>kor att förolämpa en löpare. Vet ni hvad en löpare är? Jag skall säga er det, ert slödder, edra galgfoglar, edra genombitna skälmar, en löpare är, vet det edra himla-hundar, en man, som är lika god, som någon annan. För att göra slut på oväsendet, slog Alexander igen porten, under det att Daniel kastade jernbommen för. — Lugna er nu, bad Alexander derefter; folket skall ej mera ofreda er. Var god och säg, om vi kunna på något sätt stå er till tjenst. — Ofreda mig — stå mig till tjenst — karl, ni ser ut att vara en förnuftig menniska, var god och tag mig under armen. När Ernst ej mera retades af folket och han vid Alexanders arm kände att han stod stadigt, togo hans tankar en annan vändning. — Hör nu, min sotige vän — min förträfflige vän — min — min — hvad är det ni heter, kamrat? — Alexander, herre. — Alexander, ja så, Alexander — det var ju en Alexander, som tog in stora Mogul, och nöp Da — Darius i näsan. Det var väl inte ni heller? — Jag frågade er, jag, afbröt honom Alexander, om vi kunde vara er till någon tjenst. — Tjenst — tjenst — nu påminner jag mig — det vill säga, här bor ju en fru Schvalin — Scherin — Schalin. — Ingen med det namnet, inföll Daniel, men min mor heter Schedvin, ifall ni söker henne. — Hvad hette hon, sa' ni? Sched — sked … — Schedvin. — Det är rigtigt, min gosse, alldeles på pricken. Hvar bor gumman? Jag är en diplomat, ett ordentligt diplomatarium. Framåt marsch! Håll mig bara under armen. Daniel och Alexander funno det dock mindre passande att i hans tillstånd föra honom till modren, utan togo de honom i stället med sig till det rum, der de i många år bott, med nästan broderlig vänskap, tillsammans. Inkommen der, sjönk han ned på en stol. — Har jag ingen magt, jag, säger ni? Kungen är en beskedlig karl; med honom gör jag hvad jag vill, jag trampar svarfstolen, jag — snurr — snuurrisnurr — han bara<noinclude> <references/></noinclude> pr78tp2s16jvcnwcdkm2uypxgm5qsnk 104 220796 650151 2026-05-02T20:37:51Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650151 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|257}}</noinclude>svarfvar, han. Drottningen är litet ond af sig, men så gör hon inte ändå hvad jag vill. Var så god och låt bli och se på mig! Tror ni jag är ett föremål, kanske? Men tyst, så ska' ni få höra något — senaten — carambolage. Och dermed sjönk han nickande tillbaka i stolen. — Carambolage. — Han somnar, anmärkte Daniel. — Om han har något att tala vid fru Schedvin, tillade Alexander, är det bäst att han förut sofver ruset af sig. {{linje|5em}} Alexanders och Daniels verldserfarenhet var, med afseende på hofvet, icke större än Claras. Ingendera drog i betänkande att antaga för godt, hvad Ernst pratat. Clara skyndade sig också till sin mor, för att underrätta att en af deras majestäters egna löpare sökte henne, och, som det ville tyckas, i ett ärende från drottningen, om icke från konungen sjelf. Ehuruväl familjen var fattig och ringa, egde den hvarjehanda minnen af anmärkningsvärdare art, hvarpå från äldre tider — det vill säga från mannens tid — fru Schedvin någon gång med en icke så liten stolthet anspelade. Tilldragelsen på Drottningholm var ett nytt blad i denna minnesbok, ehuruväl hon mottagit underrättelsen derom med en viss bitterhet, liksom den hade upprifvit ett illa läkt sår i hennes hjerta, om hvars rigtning läsaren fått någon, om äfven ganska obetydlig, hänvisning i den ovilja, hon redan yttrat emot Amanda. Löparen Ernst's oförmodade besök var nu återigen en tilldragelse, som till lika grad väckte halfslocknade inbillningar, nyfikenhet och förundran. Endast fru Schedvin rynkade likgiltigt på sina skarpa ögonbryn. — Min son har räddat sjelfve kronprinsens lif, och så har man ingenting annat att gifva honom, än en soldat-uniform. Alla tider äro sig lika, endast otacksamhet genomgår dem. Hvad vill den der löparen? Kanske gifva mig några riksdaler? — För all del, tyst, min mor; han kommer här. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{mindre|{{huvud|''Lovisa Ulrikas hof. I.''||17}}}}</noinclude> hpaj0pnpwix4lrqfulxtoxmh96bouko 104 220797 650152 2026-05-02T20:50:05Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650152 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />258</noinclude>Efter en timmes sömn hade Ernst återfått så pass mycket förstånd, att han temligen väl visste hvad han hade att göra, oaktadt rusets dimmor till en del ännu hvälfde sig öfver hans sinnen. — Således, yttrade han, således är det der fru Schedvin. Är det ba — bar — bara säkert, det? Fru Schedvin gaf honom en skarp och genomträngande blick. — Är det säkert, det? upprepade hon. Hvad menar ni dermed, min herre? Det ofördragsamma i hennes lynne stälde henne äfven nu i en fiendtlig ställning till löparen. Ernst rätade på sig; det var nästan som hade han fått en liten näsknäpp. — Låt mig höra, tillade fru Schedvin, hvad ni vill? Med tanken på Drottningholms-äfventyret förmodade både Clara och Daniel att besöket egentligen rörde dem och voro rätt nyfikna att erfara hvad det gälde. Fru Schedvin, som icke rört sig från sin plats, satt stel och rak, nära nog utmanande. Men äfven under ruset ansåg sig Ernst böra vara en obesvärad hofman och, utan att besvara frågan, sköt han en stol fram till den, hvari fru Schedvin satt, och slog sig derefter helt beqvämt ned. — Min fru, yttrade han. Den, som är full, är sällan i sina egna tankar en obetydlig karl. — Min herre … — Deras majestäter konungen och drottningen, fortsatte Ernst, hafva alltid visat mig mycken nåd. Ernsts högtidliga sätt att börja sin beskickning ingaf till och med fru Schedvin en viss respekt. — Hofmarskalken, friherre Jacob Gustaf Horn är min ende förman, fortsatte han, jag kan nästan säga vän, emedan han ej umgås med någon så mycket, som med mig. Men hvar var jag nu? Jo, det var sant, der, hvarest deras majestäter icke sjelfva infinna sig, der infinner jag mig. Ernst omgjordade sig med så mycken kunglighet, som möjligt; det var också ett sätt att göra sig vigtig. — Jag har blifvit skickad hit, min fru. Ni skall hafva en dotter. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 4ohytqq810wou3659rkkt2n4eq9tw45 104 220798 650153 2026-05-02T21:14:49Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650153 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|259}}</noinclude>— Till saken, min herre. Jag har en dotter. Vid denna vändning i Ernsts framställning kände sig fru Schedvin åter på egen botten. — Hofmarskalken. friherre Horn, har i drottningens namn befalt mig, att anmoda er dotter att inställa sig på slottet i öfvermorgon, klockan tio. — Att inställa sig på slottet? Vid detta tillkännagifvande kunde till och med fru Schedvin ej undertrycka sin öfverraskning. Clara både förskräcktes och gladdes, hon förskräcktes vid tanken att möjligtvis någon ny undersökning rörande händelsen på Drottningholm skulle kunna förestå, och hon fröjdade sig åter deröfver att ännu en gång få se sig om i de vackra och praktfulla rummen. I den sinnes-beskaffenhet, hvari Ernst befann sig, var det väl osäkert om man rigtigt fick taga honom på ordet; ingenting kunde åtminstone hindra honom att nu gifva saken hvilken färg han behagade. Fru Schedvins begär att i allmänhet motsätta sig alla förslag, som framstäldes från andra, gjord sig dock äfven nu gällande. — Får jag fråga, anmärkte hon också, i hvad afsigt min dotter tillkallas? — Jag tror att hennes majestät vill taga någon vård om flickan; det är en liten plats ledig … Det behöfdes icke mer, för att väcka hennes hela förtrytelse. I anbudet såg hon ett intrång i sina moderliga rättigheter. Hennes själ fattade eld emot ett så vårdslöst sätt att framställa en sådan önskan. Hon kände sig i detta ögonblick icke blott mägtigare än drottningen, utan äfven förolämpad. — Clara skulle förflyttas i tjenst der — hon — min dotter — det sker aldrig — jag kan ej vara utaf med henne. — Ni skulle ej vilja tillåta det? — Aldrig — aldrig. — Drottningens nåd … — Aldrig. Hennes tvära och bestämda vägran gjorde ett obehagligt intryck, ej mindre på Ernst, än på Daniel och Alexander. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> oct0iw6lq9tlxr8fkcvmik3lagzuvl5 104 220799 650154 2026-05-02T21:16:45Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650154 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />260</noinclude>Ernst blef nykter. Daniel insåg hela fördelen af systerns förflyttande till slottet. Det var mera än han någonsin vågat drömma om, det var ju en länk emellan honom och … Han suckade ej mer härvid, hans panna lade sig i stället i rynkor. För Alexander var deremot anbudet ett hårdt slag. Vid tanken att Clara skulle försättas i en annan ställning, helst i en sådan, som nu ifrågakommit, höjdes hans kraftiga bröst af en djup suck; men han var likväl både allt för redlig och höll äfvenledes af Clara allt för upprigtigt och innerligt, för att icke önska henne så mycket godt, som möjligt. Clara sjelf visste icke hvad hon skulle tänka. Anbudet föreföll henne på en och samma gång både oroligt och roligt. — Min mor, yttrade Daniel, ni kan ej neka att efterkomma drottningens vilja. — Jag nekar. — Bästa fru Schedvin, talade Alexander, kom ihåg att det är fråga om er enda dotters lycka. — Befatta er icke dermed, min herre. Hennes lycka är att vårda sin mor. Då Alexander bad för Clara, slog flickan upp sitt vackra öga och såg forskande på honom. Hennes bröst höjde sig, en täck rodnad drog sig öfver hennes kinder. — Ack, min mor, återtog Daniel; betänk hvilken ära för er, en ära, som säkerligen skulle komma med många välsignelser till ert hus och er familj. Ni tillåter Clara … — Jag har sagt: aldrig, och jag upprepar det. Ingenting tycktes kunna rubba henne. — Jag har för öfrigt ett ganska giltigt skäl för mitt afslag, fortfor hon. Kom hit, Clara. Svara mig upprigtigt, vill du öfvergifva din mor? På en sådan fråga finnes för en dotter icke mera än ett svar. Clara var en glad och god flicka; glädjen vinkade henne till slottet, pligten, om icke hjertat, höll henne qvar hos modren. Hon tvekade icke om svaret; men det kostade ändå på. — Så länge ni lefver, min mor, önskar jag helst att förblifva hos er. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> gj06fo3igy8rr83ynhzb9gvsbse562d 104 220800 650155 2026-05-02T21:46:02Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650155 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|261}}</noinclude>Det klagande i rösten susade som en suck bredvid orden, men en tröst tycktes hon dock ega; derpå tydde åtminstone den blick, som hon gaf Alexander. Alexander andades ut, liksom en börda fallit från hans bröst. — Hon blifver då här, tänkte han. Men Ernst förmådde icke längre tiga. Han ville icke hafva den skammen att återkomma till sin chef hofmarskalken och friherren och tillkännagifva att han misslyckats i sitt, som han ansåg det, statsvigtiga uppdrag. — Ni afslår således det anbud, min fru, som jag har haft äran framföra? — Jag afslår det. — Jag får säga er, min fru, att detta ert afslag skall ingifva hofvet ett ganska ringa begrepp om ert förstånd. — Derom bryr jag mig alldeles icke om, man må tänka om mig, hvad man vill. — Men ni förolämpar hofvet, min fru. — Jag förolämpar ingen, men jag har min egen vilja. Fru Schedvin blef allt skarpare och skarpare i sina uttryck. — Ni förvånar mig, min fru, fortfor likväl Ernst; jag har på deras majestäters befallning besökt ganska många hus och uträttat hvarjehanda ärenden, men ej blitvit emottagen på något ställe så, som här. För några år sedan besökte jag baron Pechlin i ett nära nog dylikt ärende, som nu, och han emottog drottningens begäran med den underdånigaste tacksamhet och förde sjelf sin dotter till slottet. — Pechlin? — Som jag säger, min fru, baron Pechlin. — Ni menar hans fosterdotter, Amanda; ni menar ju henne. — Just henne, min fru. Fru Schedvins utseende förändrades härunder. Ögat blef ej mindre skarpt, men hon lutade ned hufvudet, hon tycktes betänka sig, öfverlägga. — Amanda, ja! Det är ganska sant, hon är anstäld vid hofvet. Svara mig, min herre, svara mig, hvad är hon nu för slag? — Kammarfru hos drottningen. — Kammarfru — kammarfru … {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> r57v9n6sswtz3osiki9my4m5wla6fq4 104 220801 650156 2026-05-02T21:48:27Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650156 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />262</noinclude>För att döma af den hastiga skiftning, som visade sig i fru Schedvins ansigte, måste äfven en hastig inre rörelse försiggått inom henne. — Hvarför icke, talade hon nu, ehuru mera för sig sjelf, än till dem, som omgåfvo henne. Det vore rätt, ha, ha, ha! Nåväl då … Hon vände sig emot Ernst. — Clara skall inställa sig. Jag lofvar det. Hon skall komma. — Men, min mor, bad Clara, jag stannar helst hos er. Hvarföre … — Icke ett ord, Clara. Du måste. Jag vill det. — Tack, min goda mor, inföll Daniel, som ville taga fasta på hennes löfte, tack! Alexander tryckte blott Claras hand. Han kunde icke få något ord öfver sina läppar. — Lycka till, frampressade han likväl slutligen, och farväl! Ernst rätade upp sig. Han ansåg sig hafva genom sin vältalighet vunnit en lysande seger. — I öfvermorgon infinner ni er således på slottet, mamsell. Ni kan fråga efter mig och jag skall presentera er för hofmarskalken. Var öfvertygad, min lilla vän, att ni alltid kan lita på att ega mitt beskydd. Derpå reste han sig upp, bugade sig med så många hofmannakrumbugter, som möjligt, och aflägsnade sig. Alexander och Daniel dröjde ej heller länge qvar. Alexander begaf sig till smedjan, men släggan gick ej mera med samma fart. Daniel stoppade pistolerna i fickan och hastade till löjtnanten, grefve Creutz. {{linje|5em}} — Kom hit, Clara, tilltalade modren henne. Jag har något att säga dig. Clara satte sig vid hennes sida. — Du känner Amanda, min flicka? — Som mamma vet, det gör jag. — Om du nu skulle komma att på något sätt blifva anstäld på slottet, så önskar jag att du skall taga rigtigt reda på den der Amanda. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> eevekz3hxw7lgfkfpkvu83nlde6cr7q 104 220802 650157 2026-05-02T21:55:21Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650157 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|263}}</noinclude>— Ni vill att jag skall söka att blifva rigtig vän med henne? — Å-nej, jag säger just icke det. Vänskap finnes sällan eller aldrig emellan qvinnor, åtminstone icke mer vänskap, än att de med god smak kunna beröfva hvarandra deras män eller fästmän, i fall det så faller sig. Men jag önskar att du följer henne med din uppmärksamhet, allra helst om hon älskar någon och är älskad tillbaka. — Ack ja, mamma, nog skall jag vara uppmärksam emot henne; jag håller rätt mycket af Amanda. Modren kunde ej tillbakahålla en axelryckning af otålighet, och det bistra uttrycket mellan ögonbrynen återkom. — Du är ett barn, Clara, yttrade hon. Vet du hvem Amanda är? — Hvem Amanda är, mamma? Hennes föräldrar … — Du tror dig hafva känt dem? Icke sant, du tror det? — Nå-ja, mamma, de bodde ju här i huset för många år sedan. Amanda och jag brukade då leka med hvarandra. Ack, vi hade då så roligt, så roligt. — Amanda har aldrig haft några föräldrar, Clara, aldrig. Jag känner det der, jag. Hon är endast ett hittebarn, förstår du, ett namnlöst hittebarn, som baron Pechlin tagit vård om. Så länge han likväl var ungkarl, kunde han icke hafva flickan hemma i sitt hus, utan ackorderade in henne hos dem, som här gingo och gälde för att vara hennes föräldrar. Först sedan baron Pechlin blef gift, tog han hem flickan till sig, och du skall nu återse henne. Men — ser du — jag har mina egna skäl att önska veta hvad hon har för sig, och sedan du nu blifver i tillfälle att ofta sammanträffa med henne, måste du söka att rigtigt utforska henne, du begriper ju och lofvar mig det. — Det lofvar jag, mamma. {{linje|5em}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> jizmud8m1r9pnv0l5zpdb9ciu50j5km 104 220803 650158 2026-05-02T22:09:12Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650158 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">ELFTE KAPITLET.<br /><b>Minnenas magt. Duellen.<br />Puke lemnar fäderneslandet.</b></h2> Riksdagsfullmägtigen för Kils härad, Lars Larsson från Måsängen, hade allt ifrån den stund, då han sammanträffade med kapten Puke hos baron Wrangel, icke mera varit samme man, som förut. Han hade blifvit dyster, sluten och fundersam. Forbus, bataljonspredikant vid Westerbottens regemente, var en verklig vän till bondeståndet. Redan befann han sig äfven i en förtroendefull ställning till ett stort parti inom detsamma. I det hela stod han i spetsen för — icke det materiella utan det intellektuella ordnandet af klubben på Holländska Dün. I politiken kunde man säga, att han var en svärmare. Med eldig själ uppfattade han på en och samma gång det å ena sidan rent monarkiska och å den andra det rent nationella i statens behof. Men deremellan ville han ej veta af någonting. Han uppstälde menniskans organiska väsende såsom typ för samhället. Ett hufvud, som styrde, och ett organiskt helt derunder, som visste att för sitt finnande utkräfva sina rättigheter. Det fans tro i hans politiska bekännelse, emedan den hade sammansmält med hans religiösa förtröstan. Liksom den enskilde böjer knä för en högre guddom, måste äfven staten, såsom en enda moralisk personlighet, böja sig inför densamma. Hans uppfattning af stat och kyrka kunde sammanföras i de få orden: jag hafver inga andra gudar inför dig. Bland bondeståndets ledamöter skänkte Forbus företrädesvis sin aktning och vänskap åt Lars Larsson. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> rmigf5agdge6sz18dhgobcj8byoqy2i 0 220804 650159 2026-05-02T22:10:22Z Thuresson 20 Kap 10 650159 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Drottning Lovisa Ulrikas hof 1878.djvu" from=254 to=267 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Drottning Lovisa Ulrikas hof|10]] i5h75q6201wn11404mb1u7pgnob2kaw 104 220805 650160 2026-05-03T04:10:31Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 650160 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||I Vpsala-Sticht.|33}}{{linje}}</noinclude>nu förtiden wetas kan om thetta kloster, finnes i ordning anfördt med sina tilstendiga {{ant|documenter}}. Men som samma werk ej kan wara kommit i så mongas händer, wil man här allenast något i {{ant|Summo}}-wis andraga, enkannerligen om thetta <b>klosters ålder, förmögenhet, tilstånd</b> och <b>vndergång</b>. Af Konung {{ant|Magno}} Ladulås är thet med stor {{ant|solennité}} anlagdt och {{ant|funderadt}} år 1282 på then plats, ther {{ant|St. Clara}}-kyrkia nu står, hwilken plats war then tiden, när thenne {{ant|fundation}} skedde, en högländ sten-backe, omgifwen med kiärr och moras å alla sidor, at man på en spång tit ifrå staden komma skulle. Til at gifwa thet nya kloster thes större anseende, lade bemelte Konung ej allenast med egen hand första grundstenen; vtan ock gaf sin siu-åriga dotter {{ant|Richissa}} in i klostret, hwilken ock framdeles blef här {{ant|Abbedissa}}. Han begynte ej allenast och {{ant|funderade}}, vtan ock på the följande åren med stor bekostnad af sten lät vpbygga både kyrkio och klosterhusen; ja och gaf til klostrets vnder- och wid macht-hållande monga och stora lägenheter, som anseenlig rento årligen af sig kasta skulle. Ty först lade han härvnder til ewerdelig ego hela then {{ant|tracten}} af Norremalm ifrå Norreström alt vt öfwer kongsbacken, med the förord, at alle, som therpå wille sig gårdar bygga, skulle therom {{ant|accordera}} med klostret och gifwa thy antingen årlig tomt-öre therföre, eller ingå andra wilkor, som them emil-<noinclude> {{huvud||C 2|lan}} <references/></noinclude> acuksfdislf1f7s5xcozxazsyiqsgod 104 220806 650161 2026-05-03T09:21:35Z Gottfried Multe 11434 /* Ofullständigt */ Tabell återstår. 650161 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="2" user="Gottfried Multe" />{{huvud|||273}}</noinclude>{{c|<i>Handskriftens 1:a sida.</i>}} Rad. Hvar som köpe jord eller säl, þa skal hon wingas: nu än hon klandas fori hanum, þa tala han til vinsius och vinin til salans. Nu sigär salin negh jak badh tik aldre til vinsorz. Þa haui vinin wald at witnä til salans medh 9 attä mannum at han war baþe laghavin ok bönävin ? tala kōpin til vinanna sina 11 sannäre havvar swrit 12 han sum kopt hawär stemner hinum sum vingäþe 19 hauär 20 razstouo 23 þa samu iorþ ? jord sum foolharþär är ? bidher hemult halda iord ? hemolzmanna vildr (<i>Ovisst om på denna sida.</i>) ? säghiä þwärune {{c|<i>Handskriftens 2:a sida.</i>}} 1 haua 2 havär 3 samu män ? þa skils hanum til gangä a sama gozit ? ma e säliäs ma e fori göra e i dobl ok e i dryk e i hog ok änginne sinne folsko (<i>?sammanhängande?</i>) ? Jär þät swa ? okilät ok oklandat {{c|<i>Handskriftens 3:e sida.</i>}} 2 diruis 3 samu jord 4 havär<noinclude> <references/> {{sidfot|<i><small>K. Vitterh. Hist. o. Ant. Ak. Handl. Del. 25.</small></i>||18}}</noinclude> 6o5fymapwt7kxr7nxdyufiq259pp86l 104 220807 650162 2026-05-03T09:31:22Z Gottfried Multe 11434 /* Ofullständigt */ Tabell återstår. 650162 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="2" user="Gottfried Multe" />{{huvud|274||}}</noinclude>Rad. 9 diruis 10 samu jord {{c|<i>Handskriftens 4:e sida.</i>}} 12 kräuiä 13 havär 19 samu jord 21 virdning (<i>värdöre:</i> Bure) {{c|<i>Handskriftens 5:e sida.</i>}} 2 bönavin ok laghavin 10 häfhd 12 hawär 13 virdning 17 ärfhde 19 pläx 23 Nu wil vinen e uiþärganga vizorþeno; þa a þän uizorþ sum köpte {{c|<i>Handskriftens 6:e sida.</i>}} 6 sannaren swor 9 havär 10 fulla 12 fulla hawär af þy köpeno 17 havär 18 havär 23 otiwa medh frelsum attä mannum ok friþvitum 25 oþiwa {{c|<i>Handskriftens 7:e sida.</i>}} 11 Tätta är strätis köp, hudhär, bokskin, wan mal, osta, smör &c at han köptet a sträte, 13 wan mal 18 oþywa 19 hawär 22 medh falu öle<noinclude> <references/></noinclude> etppwwmb3nscvfy1lwemfibkyc8qrmu 104 220808 650163 2026-05-03T09:50:14Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 650163 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|12|<small>HANS HANSSON.</small>|}}</noinclude>föremålet dess största värde är det delvis rätt lyckade försök till bildande konst, hvarpå detsamma är ett prof. Sådana prof finnas, som bekant, ej särdeles godt om från denna aflägsna tid. {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=382|bildtext=Fig. 11 <i>a. Kam of ben.</i> {{bråk|2|3}}.}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=382|bildtext=Fig. 11 <i>b. Andra sidan af benkammen</i> fig. 11 <i>a.</i>}} Öfverstycket föreställer öfre delen af en häst, hvars hufvud är tämligen lyckligt återgifvet. Detsamma kan man ej säga om det människoansikte, som egendomligt nog fått sin plats, där man annars väntat finna — hästens svans. Ansiktets ögon och mun äro helt enkelt antydda genom fördjupningar i materialet, för de förra något djupare, ett förfaringssätt, hvarigenom visserligen afsikten att återgifva ett människoansikte är fullt tydlig, men som gör detta ansikte något »hålkindadt». Samma sätt att återgifva ett mänskligt anlete förekommer å några likaledes från stenåldern härstammande människofigurer af bärnsten, hvilka hittats i Östersjöprovinserna, och varaf finnas ett par vaxafgjutningar i historiska museet i Stockholm. Hvad som förmått den forntida konstnären att på så egendomligt ställe sätta ansiktet är ej godt att utreda. Kanske har meningen varit att söka framställa en ryttare, hvars plats dock på grund af materialets form eller för symmetriens skull blifvit något à la modern cirkusclown till häst. Kammens öfverstycke (hästkroppen) är på båda sidor orneradt med regelbundna zigzaglinier, hvaribland en del kunna beteckna<noinclude> <references/></noinclude> 2tcvt0w5g5vz45so7qotzq3735s2bwp 104 220809 650164 2026-05-03T10:01:02Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650164 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|265}}</noinclude>Under sådana politiska förhållanden, som de, hvilka nu togo allas lifliga uppmärksamhet i anspråk, måste hvar och en vara på sin post. Fader Lars, som Lars Larsson gemenligen kallades, hade ej synts till på ett beramadt allmänt möte, och Forbus ämnade sig derföre till honom. Men ett par timmar innan Forbus begaf sig åstad, mottog han ett bref från Lars, deri denne med bevekande ord anhöll om hans besök. {{linje|5em}} Lars Larsson bodde i en liten kammare två trappor upp uti ett hus, beläget i Kåkbrinken. När Forbus gick trappan uppföre, hörde han steg tätt bakom sig. Dörren gick sakta upp, och Forbus inträdde. Forbus hade väntat att finna fader Lars upptagen med att granska och studera några nyss utkomna, dagens frågor afhandlande tidskrifter; men han fann honom i stället, med ryggen vänd emot dörren och hufvudet lutadt i handen, läsande i bibeln. Fader Lars hade så fördjupat sig i den, att han icke hört att dörren gått upp och någon inkommit. I samma stund, som Forbus, intagen af andaktsfull aktning, fridsamt och tyst stannade på tröskeln, trädde en annan person upp vid hans sida, den, hvars steg han i trappan hört bakom sig. De betraktade hvarandra, liksom ingendera af dem hade väntat att träffa hvarandra der. Den senast anlände var kapten Schecta. Fader Lars läste med hög stämma: — “Då man siktar, så blifva sådorna qvar: alltså hvad menniskan tager sig före, lider ju något orent dervid. Likasom ugnen pröfvar de nya krukor; alltså bepröfvar bedröfvelsen menniskans sinne. På frukten märker man, huru trädet hafver ryktadt varit; alltså märker man på talet, huru hjertat skickadt är. Du skall ingen prisa, utan du hafver hört honom, ty på talet kännes mannen. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> qrn39o7jb7lu7n3yv4ezxvdlrbzckwi 104 220810 650165 2026-05-03T10:03:19Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650165 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />266</noinclude>Följer du rättheten efter, så får du henne och ikläder dig henne, såsom en skön kjortel. Foglarne draga sig intill sina likar; alltså håller sanningen sig intill dem, som henne lyda. Såsom lejonet vaktar efter rofvet; alltså griper synden på sistone ogerningsmannen. En gudfruktig talar alltid det helsosamt är; men en dåre förvandlas, såsom månen. När du är ibland de visa, så märk hvad tiden lida vill; men ibland de ovisa må du hållat fram. De dårars tal är öfvermåttan förtretligt, och deras löje är icke utan synd; och de kitsla sig dock dermed. Der man mycket svärjande hörer, der står honom håret öfver ända; och deras kif gör, att man måste hålla öronen till. När de högfärdige kifva tillhopa, så följer der blodsutgjutelse med, och är förtretligt att höra uppå, då de hvarannan skämma. Den, som hemlighet uppenbarar, han tappar förtroendet och skall icke sedan få en trogen vän. Haf din vän för ögonen och håll honom tro: Men om du uppenbarar hans hemlighet, så får du honom icke igen. Den sin vän mister, han hafver deraf så ondt, som den, hvilkens ovän undkommer. Likasom du släpper en fogel utom handen; alltså är det ock, när du mister din vän. Du får honom icke igen, du behöfver icke löpa efter honom, han är för långt borta; han är undsprungen, såsom en rå utur nätet. Sår kan man förbinda; spotska ord kan man försona: Men den, som hemlighet uppenbarar, med honom är det ute. Den, som blinkar med ögonen, han hafver ondt i sinnet, och låter icke vända sig derifrån. För dig kan man väl tala sött, och lofvar fast det du talar; men på baken talar han annorlunda och förvänder dig dina ord. Jag kan ingenting så illa lida, som densamma, och herren lider honom ej heller. Den, som kastar en sten upp i höjden, honom faller han<noinclude> <references/></noinclude> rxswpf6vd9iyax9yj9xf6rqayyo19e8 104 220811 650166 2026-05-03T10:07:57Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650166 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|267}}</noinclude>neder uppå hufvudet; den, som någon hemligen stinger, han sargar sig sjelf. Den en grop gräfver, han faller sjelf deruti. Den, som gildrar för en annan, han griper sig sjelf: den en annan skada göra vill, honom kommer det sjelf på hans hals, så att han icke vet hvadan. De högfärdige bruka hån och spott; men hämnden vaktar uppå dem, såsom ett lejon. De, som glädja sig, när den fromme illa går, de varda fångne i snaran; och hjertans sorg skall förtära dem, förr än de dö. Vrede och grymhet äro styggeliga, och en ogudaktig brukar sådant.” {{linje|5em}} Då fader Lars slutade, sänkte han pannan ned mot den uppslagna bibeln och knäppte sina händer tillhopa. Forbus och Schecta sågo på hvarandra, öfverraskade och frågande; derefter närmade de sig till honom, en på hvardera sidan. — Guds frid, Lars! helsade honom Forbus, under det han sakta lade sin hand på hans axel. Er själ lider, ert hjerta är bekymradt. Ännu en gång derför, fader Lars, guds frid! Under det Forbus talade reste sig fader Lars upp med stort allvar i sitt hela väsen. Inför en målare skulle han i detta ögonblick kunnat tjena såsom modell till en patriark från forntidens vackraste dagar. Det gråsprängda, bakåt kammade håret lemnade pannan ren och fri, och manlig flärdlöshet och enkelhet voro utpreglade der. Fromhet och undergifvenhet uttryckte sig i hans lugna och stadiga blick. Men det mer än vanligt bleka ansigtet tillkännagaf, att en stor sorg måste hafva fylt hans själ med lidande. Klädd i sin hemorts okonstlade drägt och med en fullkomligt anspråksfri hållning, kunde man betrakta honom såsom en sann förebild af en svensk bonde vid denna tid. — Ni ursäkta mig väl, mine herrar, talade han, vänd till dem båda, att jag tog mig friheten att bedja er komma hit. Men jag var icke till sinnes att kunna sjelf uppsöka er. I den belägenhet, som Forbus funnit fader Lars, hade han fat-<noinclude> <references/></noinclude> ho8wf8v5gf23rhm6zdgat3yudwvrvjp 104 220812 650167 2026-05-03T10:12:53Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650167 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />268</noinclude>tat den föreställningen, att han var tillkallad, för att gifva honom tröst och lugn; men af Lars' helsning fann han att äfven Schecta blifvit anmodad att inställa sig, och att således här måste vara fråga om något annat. — Som jag märker, fader Lars, yttrade Forbus, har ni kallat oss båda två hit; men jag förstår ej anledningen dertill. Ni måste förklara er. — Var öfvertygad, herr pastor, gentog fader Lars, att jag icke skall underlåta det. Med samma allvar, som han så yttrade sig, trädde han Schecta ett steg närmare — Under senare tiden hafva vi en och annan gång, herr kapten, tilltalade han denne, sammanträffat hos baron Wrangel, utan att ni igenkänt mig. Ätminstone har det så förefallit mig. Men några omständigheter hafva ej heller förelegat, som gjort det af någon vigt, huruvida vi kände hvarandra eller icke. En händelse har emellertid nu inträffat, som förändrar förhållandet. Och fader Lars trädde Schecta ännu ytterligare ett steg närmare. — Betrakta mig, kapten, tillade han dervid; jag tror, i sanning, att ni verkligen icke känner igen mig. Schecta sköt åter upp sina rörliga ögonbryn, hvarvid ögat vidgade sig, och det låg något på en gång både djupsinnigt och slösint i hans uppsyn. — Jag har aldrig haft någon bekant en half timme längre än jag behöft honom. En gammal vän är en tung sten om foten, en ung är en vinge vid den. Lifvets största och bästa konst är att kunna glömma. Om hvilken tid talar ni, fader Lars? — Om 1725 och 1730. — 1725? Vi hafva nu 1756. Ni måste vara så gammal, som Methusalem, för att ha lefvat ända från den tiden. Den är vis, som icke kommer i håg sig sjelf så långt tillbaka, som till gårdagen. Presterna lära oss, att lifvet är blott en stund, poeterna, att det blott är en dröm. Jag tror att båda hafva rätt: lifvet är en stunds dröm, en förskräcklig dröm likväl. Lars svarade ej genast, men utan någon förändring i sitt ansigte betraktade han Schecta, pröfvande och stadigt. — Ni känner då icke igen mig? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> luq4g6l6esz76ahqgiw839kefjl4fcq 104 220813 650168 2026-05-03T10:18:22Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650168 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|269}}</noinclude>— Ugglan ser ingenting på ljusa dagen. Jag har blifvit en gammal uggla. Ehuruväl vi ha den klaraste dag, kan jag ej erinra mig någonting, hvaröfver natten en gång kastat sitt svarta bårtäcke. — Vill kapten vara så god och stiga in i det här inre rummet, yttrade Lars derefter. Kanske kan det erinra er om åtskilligt. Frukta ingenting, kapten, öppna dörren och stäng den efter er, om ni så vill. Schecta tvekade ett ögonblick, men inträdde slutligen. Lars Larsson stängde dörren efter honom. — Jag förstår er ej, fader Lars, anmärkte Forbus. Hvarför har jag blifvit hitkallad? Hvarför visar ni {{Rättelse|Shecta|Schecta}} ditin? Hvarför har ni sammanfört oss med hvarandra? — Då samvetet vaknar, herr pastor, svarade Lars, vänder man sig gerna till en prest. Mitt har vaknat. — Och Schecta? — Jag tror att det är nödvändigt att nu äfven väcka hans samvete. — Och hvarför … — Tyst, herr pastor. — Ni blir allt obegripligare. — Hör, herr pastor, yttrade Lars, hör! Ett utrop af öfvorraskning ljöd i detsamma från rummet, dit Schecta begifvit sig. — Vid gud, fader Lars, hvad vill detta säga? Ni förvånar mig. — Frukta ingenting, herr pastor; jag vet hvad jag gör. Låtom oss likväl begifva oss efter dit in. Det rum, hvari de inträdde, var ett ganska litet rum. I midten deraf sted ett rundt bord, som nära nog upptog hela rummet. Omkring bordet stodo några stolar. På bordet, som var öfvertäckt med en svart duk befans en dödskalle, på så sätt placerad att den betäckte en derinom brinnande lampa, hvars låga strålade fram ur de tomma ögonhålen. För öfrigt var rummet upplyst af till antalet lika många lampor som stolar kring bordet. Fönsterluckorna voro stängda och tillskrufvade. Nära nog sanslös fann man Schecta nedsjunken i en stol. I hans sammanknäppta händer, hvilka hvilade på bordskanten, fans ett hopkramadt papper. Forbus och Lars ville skynda fram till hans hjelp, men<noinclude> <references/></noinclude> 6y31srh7lc05dth1vfnnriqapww5nrn 104 220814 650169 2026-05-03T10:22:03Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650169 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />270</noinclude>det var öfverflödigt. Schecta reste sig sjelf upp. Huru olika var han likväl icke i denna stund, emot hvad vi förut sett honom! Det var eld, det var lif, det var mening i detta eljest så osammanhängande ansigte. Det förvirrade och löjliga deri hade försvunnit, och dragen voro i stället skarpa och allvarliga; det någon gång hånande och lurande ögat var nu fullt af hotande kraft; det ibland till och med dumma, paradt med slapphet och slöhet, i hans anletsdrag besjälades nu, som det ville synas, af utmanande och djerf begåfning; de buskiga ögonbrynen betäckte ej mera glasartade, långsamt rullande ögon, ur dem lyste en uthållande flamma af eld. — Om hvilka fasansvärda minnen har ej detta rum erinrat mig, talade Schecta! I detta rum omgifva mig ännu i denna stund alla mina forna minnen. Jag igenkänner dessa anordningar, dessa stolar, detta bord. Det var här, som mina forna vänner en gång sutto. Det var på denna dödskalle, som vi svuro hvarandra obrottslig trohet och tystnad, svuro att hellre dö, tusende gånger dö, än att förråda hvarann; det var denna dödskalles flammande ögon, som stirrade på oss under våra sammankomster; det var här, som nya lampor tändes för hvarje i vår sammansvärjning inträdande ny medlem, för att med sin låga, liksom vittnande, upplysa oss andra om hans innersta tänkesätt. Och denna skrift … Schecta kramade papperet i sin hand och en darrning skakade hans leder. — Du minnets oändliga magt, utropade han, ännu vid grafvens rand lössliter sig ingen ur dina armar! Hans öga irrade omkring, men stannade slutligen på fader Lars. — Om hvilken förfärlig tidpunkt i mitt lif har ni icke påmint mig, Lars, fortfor han. En ny samhällsordnings altare, inför hvilket vi så varmhjertadt böjde knä, förvandlade sig på en gång till en stupstock. Minnet är samvetets mägtigaste språkrör; det är dess domsbasun i vår själ. Hvilket ögonblick! Hvilken fasansvärd katastrof! Minnes du, Lars; minnes du! En ljungeld liksom snuddade förbi oss och brände oss med sin flammande vinge. Huru fege voro vi icke! Huru feg var icke jag! Jag blef bränvinsadvokat inför gud, den allsmägtige, lurendrejare inför verlden, myntförfalskare inför mig sjelf. Föraktad<noinclude> <references/></noinclude> 8emn8qfcx4h0zdd4ztqom9wgtftybae 104 220815 650170 2026-05-03T10:31:30Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650170 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|271}}</noinclude>och förbannad af mitt eget bättre vetande, har jag sedan dess irrat endast såsom en gäck och en dåre på jorden. — Kapten, afbröt honom Lars, jag skulle icke hafva återkallat i ert minne en så smärtsam händelse ur ert förflutna lif, hade jag icke dertill blifvit föranledd af en tilldragelse, som gått mig djupt till sinnes. Jag har sammanträffat med er gamle väns son, med den unge Puke. Då trädde åter för min själ den tid, då jag var eder trogne dörrpost, en vaktande gårdvar vid er tröskel och, förlåte mig min gud, jag har mycket att förebrå mig. När den der skrifvelsen, som ni håller i er hand, kapten, slog ned midt ibland edra vänner och ni, förskräckta af dess innehåll, förskräckta af att finna eder upptäckte eller förrådde, skingrades åt alla håll, såsom agnar för en storm, så satt er vän, den gamle Puke, ännu ensam qvar, och när alla voro borta, gaf han mig ett uppdrag, som jag svikit. Men vid åsynen af hans son kommo också alla förebråelser öfver min själ, och då jag i dag förnam, att han inlåtit sig i tvekamp med icke mindre än tvenne motståndare, såg jag äfven honom gå bort ur lifvet, och jag öfverfölls af fruktan och svårmod. Lars tystnade ett ögonblick. Schecta erinrade sig också nu kapten Puke, med hvilken han till och med vexlat några ord. — Pukes son — ja, ja, det är han — jag har sett honom — jag har talat vid honom — jag anade dock inte att det var han — hvar finnes han — låtem oss hasta till honom, jag vill med honom tala om hans far. — Ryktet har sagt mig, återtog Lars, att man skulle ha anklagat er gamle vän Puke inför sonen såsom en stor ogerningsman. Man vill hans undergång, kapten. Man fruktar för honom, som man fruktade för fadren. Två emot en! Låtom oss skynda till honom! O, min gud, jag skulle ej mera få någon frid på jorden, får jag ej afbörda mig mitt brott innan han för alltid öfvergifver verlden. Hans far, o ni kände honom, hvem kan i ära och tro mäta sig med honom! Ni skall ju bekräfta dessa mina ord, icke sant, kapten, ni skall det? Sakta mumlade Lars för sig sjelf: — Sår kan man förbinda; spotska ord kan man försona; men den, som hemligheter uppenbarar, med honom är det ute. Schecta hade helt och hållet förändrat sig. I ögonblick, då en till sin natur kraftig man samlar sig<noinclude> <references/></noinclude> f6s67ig7vn2r6u04y6kd796gf2d9ngx 104 220816 650171 2026-05-03T10:38:42Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 650171 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>EN STENÅLDERSBOPLATS PÅ GOTLAND.</small>|13}}</noinclude>hästens man. Rundtom några af de nio tänderna finnas smala ringformiga inskärningar. Huruvida de tillkommit afsiktligt eller ej, kan jag icke afgöra. De enda förut från stenåldern kända föremål med något liknande utseende äro de i danska kjökkenmöddingar funna kamlika redskapen, som antagas hafva varit använda till klyfning af senor. De äro dock försedda med ett handtag, helt olika öfverdelen på denna kam, som ju för öfrigt antagligen tillhör ett yngre skede af stenåldern. {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=383|bildtext=Fig. 12. <i>Kindtand af säl, med skåra rundtom.</i> {{bråk|1|1}}.}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=383|bildtext=Fig. 13. <i>Pärla (?) af bränd lera.</i> {{bråk|2|3}}.}} Ganska talrikt förekommo <i>genomborrade tänder,</i> vanligast hörntänder af säl, hvilka burits såsom prydnader eller troféer. Intill några skelettdelar af nänniska, hvilka tyvärr voro rubbade från sitt ursprungliga läge, lågo på ett ställe en hel samling, öfver 60 st., dels hela, dels söndriga, som tydligen med den döde nedlagts såsom hals- eller bröstprydnad. En af dessa, en kindtand, var försedd med en skåra omkring rotändan (fig. 12); alla de öfriga, hörntänder af säl, voro genomborrade. Hålen hade i somliga åstadkommits på det sätt, att på hvardera sidan infilats eller inskurits en skåra, hvarefter i midten af dessa skåror med lätthet ett hål borrats. I de öfriga var hålet borradt direkt. Till prydnadsföremålen höra slutligen äfven några <i>pärlor</i> (?) af <i>lera,</i> hvaraf en klotrund och en dubbelt konisk, den senare med ett fint hål längs igenom (fig. 13). Af bärnsten har intet spår upptäckts. Såsom redan förut är i förbigående nämndt, hafva på flere ställen anträffats lämningar af de forntida bebyggarnes <i>eldstäder.</i> Åtminstone 6 sådana hafva på det undersökta området kunnat konstateras. Troligen hade äfven funnits åtminstone ett par stycken, där myllan var borttagen. De utgjordes af några små i krets eller oval lagda gråstenar, som voro sotade af eld och omgifna af en<noinclude> <references/></noinclude> js3ocb4j03wwccet5rt5sauqqz23kk8 104 220817 650172 2026-05-03T10:46:09Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650172 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />272</noinclude>omkring en enda punkt inom sig, kan man säga att han liksom gjuter sig sjelf i stål och jern. Det var, som om någonting sådant egde rum med Schecta i denna stund. — Hvilken, frågade han, har kunnat yttra någonting sådant om min gamle vän, och det inför sonen? — Jag vet ej rätt, genmälde Lars, men man har sagt mig att grefve Ehrenpreutz … — Ehrenpreutz? På många år hade man aldrig hört något skratt gå öfver Schectas läppar; men i detta ögonblick bröt ett sådant våldsamt fram. — Minnet af min gamle vän, yttrade han, och pligten emot hans son skola i mig alltid hafva en trofast sekundant. Låtom oss skynda till honom! Har gamle Schecta en gång blifvit väckt ur sin somnambulism, skall ingen rubba honom i hvad han anser rätt. Samvetet gör oss till män. Ehuru Forbus icke var invigd i de förhållanden, hvarom Schecta och Lars talat, anade han likväl ett och annat, och hans deltagande vaknade. — Förlåt, herr pastor, tilltalade honom Lars, ni hör hvad frågan gäller. Den duell, som kapten Puke har att bestå mot två fiender, kan ej annat än blifva hans undergång. Ni skall säkert skänka honom den sista trösten. Kom, kom! När kusken, som väntade dem vid porten, frågade, hvart han skulle köra, svarades — till Norrbacka. {{linje|5em}} {{Samma som|på|Q=Q77926386|ord=Norrbacka}} är ett gammalt utvärdshus, beläget ett stycke utanför Norrtull. Byggnaden, ett rödmåladt tvåvåningshus, är enkel och anspråkslös; men, belägen, som den är, på en höjd, har man derifrån åt stadssidan en ganska vacker utsigt. Åt motsatt håll sträcker sig Solnaskogen, denna stora och vackra tallpark, en verklig prydnad i hufvudstadens granskap. Solnaskogen, liksom Djurgården, var alltid en plats, dit duellen fordom tog sin tillflykt. Långt mera än den senare öfverensstämmer likväl den förra med duellens tragiska karakter. Skogens djupa tystnad, trädens pelarlika, höga och täta stammar, kronornas skugga — skugga bredvid skugga — det helas hemlighetsfulla och dystra beskaffenhet gifva åt trakten ett storartadt och högtidligt skaplynne. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> op06o5phabo5tez1nlh4daaukqrdeby 104 220818 650173 2026-05-03T10:50:48Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650173 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|273}}</noinclude>På en öppen och fri plats, omkring hvilken några resliga tallar formerat sluten fyrkant, återfinna vi Puke, jemte hans tvenne sekundanter. Puke hade slagit sig ned på stammen af ett kullblåst träd. Framför honom stodo Hermelin och Wallenstjerna, inbegripna i ett samtal. På sidan om dem var Jonas sysselsatt att utbreda en fältkappa, hvarpå några stukatklingor nedlades och ett pistol-schatull placerades. Jonas var icke ovan vid dylika bestyr, och verkstälde det med omtanke. Han öppnade schatullet, upptog pistolerna, undersökte låsen, afputsade dem och nedlade dem åter. Under det Hermelin och Wallenstjerna ordvexlade, betraktade de Puke emellanåt. Men. Puke hade gjort upp sin räkning med verlden och gick lugnt det kommande ögonblicket till mötes. För honom var emellertid den för hand varande ställningen ingenting mindre än glädjefull. Sjelfva duellen emotsåg han med fullkomlig likgiltighet; men det kostade på honom att den skulle ega rum med hans tvenne äldste, för att icke säga ende, ungdomsvänner. Om han äfven i förolämpningens första ögonblick känt sig manad att med blankt vapen utkräfva en soldats bestämda upprättelse, hade likväl denna känsla helt och hållit försvunnit i samma stund, som han blef herre öfver sig sjelf. Sjelfva saken stod dock orubblig qvar. Det var derföre icke i en af ett blott flyktigt intryck framkallad hänförelse, som han gaf Alma löftet att icke tränga hennes broder alltför nära in på lifvet; han var derom redan förut öfverens med sig sjelf; än mera, han hade i sin själ utsträckt samma löfte äfven till v. Röhr, oaktadt han visste sig i honom ega en rival till Alma. Men allt det der blef småsaker inför hans omdöme, när det gälde, vi vilja icke säga lifvet, utan hvad som var honom ännu vigtigare, aktningen för gamla vänskapsförbindelser, dessa källådror för den sannaste och manligaste hederskänsla. På sig sjelf tänkte han föga. Han hade sett döden allt för ofta under ögonen, för att frukta den. Den sorg, som uppfylde hans bröst med smärta, bestod i den ställning, hvari Wrangels berättelse om hans far försatt honom, och hvarigenom rättigheten att hoppas på Almas egande försvunnit, och har såg sig på en gång tillbakastött ifrån allt, som han hade dyrbart och kärt, fosterland och familjlif. Men<noinclude> <references/> {{mindre|{{huvud|''Lovisa Ulrikas hof. I.''||18}}}}</noinclude> 5u0iu486fw3nisweb2xu2mnqcy7139n 104 220819 650174 2026-05-03T10:56:04Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650174 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />174</noinclude> {{c|{{större|{{sp|TJUGONDEANDRA BREFVET.}}}}}} {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} {{c|{{större|'''{{sp|Rose-cottage}} (Brooklyn).'''}}}}{{ph|''D. 20 Aug. 1850.''|5}} Så kärt det var för mig, min Agathe, att få ditt bref af den 12 Juli, så varmt af goda, kärleksfulla känslor, så ondt gör det mig att se dig så svag och så lidande, och jag känner det nästan som samvetsqval, att icke vara med dig och hjelpa dig i hvad jag det kan, åtminstone med de sjuka på landet, ty de ha nog varit för mycket för dig. Och egen sjuklighet hindrar att taga andras med något lugn. Jag söker trösta mig med att du nu är vid Marstrand, långt ifrån dagens sorger och omsorger, och hämtar ny kraft i de för dig alltid så välgörande baden. Ack! Om de kunde blifva för dig hvad mina sjutton à aderton bad vid Gap May varit för mig! Af min förra krankhet har jag nu blott qvar benägenhet till hjertklappning och någon sömnlöshet, men aldrig ännu ha mina små homeopathiska piller förfelat att afhjelpa dessa åkommor. Hvad mitt blifvande här några månader till angår, så har det blifvit nära nog en nödvändighet. Jag har ej kunnat komma fort, ej kunnat hinna med hvad jag bör hinna med att se och betrakta, innan vintern kommer. Min resa vesterut ligger ogjord framför mig. Den kan ej göras med be-<noinclude> <references/></noinclude> fw9lfmh5qetv3krqcasn9i7l81z6p89 104 220820 650175 2026-05-03T11:00:35Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650175 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|175}}</noinclude>sked, på mindre än tio à tolf veckor, och drar mig långt in i November; och att komma hem från Norra Amerika utan att ha sett den stora vestern och dess växande lif, det vore för mig, som att ha sett operan Gustaf Wasa spelas, utan hjeltens rol deri. I December månad skulle jag kunna komma hem; men jag erkänner att jag är litet skygg för den långa sjöfärden under denna årstid, (ehuru den nog skulle gå för sig, utan all fråga) och jag lemnade då osedt mycket, hvilket vore mig oändligen dyrbart att ha sett och lärt känna, och som jag aldrig mer får tillfälle att nalkas. Med fyra à fem månader till, på andra sidan af December, hoppas jag bli färdig med hvad jag känner mig ''böra'' se här, och då, min lilla Agatha, kommer jag och blir med dig vid Marstrand, i Stockholm, på Årsta, hvarhelst du vill vara, och då skola vi tala och tänka och läsa och skrifva, och vill Gud, njuta lifvet tillsammans och med vår goda mamma, och förmildra det som är ondt, ifall vi icke kunna göra det godt. Och för mig får du icke vara orolig. Jag har min lilla res-nisse med mig på vägen, hvilken hjelper mig vid alla tillfällen. Och efter de goda hafsbaden känner jag mig åter ha mod att ta ihop med jättarne både i öster och i vester. Och vid att se på dem tror jag att mina krafter skola växa jättelikt. Hade jag blott lugn för dig! .…. {{em|2}}{{större|'''''D. 23 Aug.'''''}} Ditt bref från Marstrand! Ack! Gudskelof för det! Det gjorde mig riktigt lycklig. Ty det förra brefvet hade gjort mig hjertängslig. Hvad jag är glad att du<noinclude> <references/></noinclude> 4emyuk26e5b0jgy48coupho86t8ot2s 104 220821 650176 2026-05-03T11:01:39Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650176 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />274</noinclude>han hade redan tagit afsked af Alma. äfven tryckt sin son till sitt bröst och dermed fick han lof att anse saken som uppgjord. Puke var i allmänhet icke mycket pratsam af sig. Han talade, då han lifvades af någon hänförelse, deremellan förblef han gerna fåordig och tyst. Wallenstjerna var af en hjertlig, men häftig soldatnatur. Han kunde blott aldrig förmå sig att handla klokt och försigtigt i den stil, som Hermelin ansåg sig göra det. Hvarje stund borde, efter hans mening, ega litet af fnöske och flinta. Med den största glädje hade han emottagit uppdraget att blifva Pukes sekundant, deis derföre att han tyckte om honom, dels derföre att han ock tyckte om det i allmänhet äfventyrliga och särskildt det djerfva hasardspel, som låg i duellen. I öfverensstämmelse med sin natur tänkte han mindre, än han talade; men talade ändock icke hellre än han handlade. Hermelin var af samma egenskap, endast en annan sida af den: han talade mindre än han tänkte; men tänkte dock icke hellre än han handlade. — Det är således ert bestämda beslut, kapten, yttrade Wallenstjerna, att åter lemna fäderneslandet? — Passet ligger i min ficka, och resvagnen väntar mig vid värdshuset. Om en timme skall den föra mig antingen till någon kyrkogård eller också till främmande land. — För tusan, kapten, låt bli det, utan stanna hemma, och vi lofva er att ni skall få en duell på halsen hvar enda dag, om det behagar er. Det piggar upp en, medgif det, att emellanåt få spela om lifhanken. Innan Hermelin, Silfverhjelm och jag blefvo rigtiga vänner, trädde vi visst upp hvarandra ett par tre gånger på värjspetsarne. Och det är ingen svårighet heller att förskaffa sig ett sådant der nöje — ett ord blott — blott ett halft ord till och med — och man rappar åstad. För öfrigt — jag har mina misstankar — här stundar något stort, någonting öfverraskande — säkert — ganska säkert — ni kommer ihåg hvad jag redan sagt er. — Puke spratt häftigt till. Wallenstjernas ord erinrade honom om något, som han glömt bort. — Alldeles det, återtog Puke, ni sade att er kamrat, löjtnant Silfverhjelm, nyss återkommit från en resa. Hermelin vände sig med ett frågande uttryck först till Puke och sedan till Wallenstjerna; han förstod genast att Wallenstjerna åter pratat bredvid munnen. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> iaca4puwq8ys8u3e7lq8wfk8ak4lqhn 104 220822 650178 2026-05-03T11:08:24Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650178 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />176</noinclude>känner dig gå uppföre igen, och att du åter kan njuta af lifvet! Jag välsignar de salta baden, oeh tackar Gud, och hoppas allt godt för dig i framtiden. Ty nästa år skola vi vara fyra om att arbeta på din hälsas uppkomst, jag, du, hafvet och homeopathien. Och hvad det var roligt att höra dig litet språka om ett och annat, så trefligt och lifligt. Om Kronprinsessans intåg i Stockholm; — hur roligt att hon blef så vackert mottagen och att hon skall vara så god och ser så hygglig ut! — Jag längtade just att få höra litet om henne. Jag hade velat vara bland folket, som kastade blommor öfver henne och med dem ropat mitt välkommen! Och [[w:Jenny Lind|Jenny Lind]] är verkligen på väg till Amerika! Ett förskräckligt välkommen väntar henne här. Om hon kommer med lifvet härifrån, så är hon lycklig. Ryktet om hennes välgörenhet och karakter, mer ännu än om hennes konstnärsgåfva, öppnar här alla hjertan och armar för henne, och en engel från himmelen är ej så fullkomlig, som man tänker sig Jenny Lind, och vore ej hälften så välkommen. Amerikanarne äro födda enthusiaster; och icke skall jag träta med dem för det. Ingen menniska och intet folk blir något stort utaf, som icke äger den öfversvallande kraft som gör sig luft i enthusiasmen. Det kritiserande sinnet är för gammalt folk, eller för småfolk. Brefven hemifrån, hvilka jag afvaktade här, innan jag vidare bestämde öfver min resa, gjorde mig så lycklig, att jag måste skynda ned till Rebecca och tala om för henne deras kära innehåll, och vi omfamnade hvarandra i glädjen öfver dem, och öfver att vi ännu skulle<noinclude> <references/></noinclude> c8kqvpk1oj8lh8rgrvk4dhjp2ujc0wa 104 220823 650179 2026-05-03T11:12:01Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650179 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|177}}</noinclude>lefva tillsammans en tid. Och nu skall jag följa med Springs till »Cony Island», en ö i grannskapet af NewYork, der man har en badanstalt, och der jag får taga några goda hafsbad till. Sedan följa Springs med mig ett stycke på min resa vesterut, uppföre Hudsonfloden, till shäker-samfundet vid NewLibanon, der unga Lowells skola möta mig och med mig fara till Niagara. Springs kunna ej följa med så långt, ehuru de gerna ville det. Mina vänner Downings får jag, dess värre, icke se denna gång; men mina sista veckor här i landet skola tillhöra dem. {{em|2}}{{större|'''''Rose-cottage.'''''}} I detta goda och nästan fullkomliga hem är allting godt, fridfullt, kärleksfullt, sig likt. Omkring Rose-cottage mogna frukterna, persikor, aprikoser, plommon, drufvor. Hela Brooklyn och äfven New York är i denna stund lik en fruktbod, full af persikor och aprikoser. Och sådana persikor! Hesperiens frukter. Och sådana massor af Hesperiens frukter! Hvar liten pojke och flickunge i Unionen kan äta sig mätt af dem. Eddy är lycklig i gröngräset med en hel svärm små kaniner, och Baby står med sitt guld lockiga hufvud i trädgården och gläder sig då fjärilar komma och sätta sig derpå i tron att det är en blomma. Den söta gossen är dock klen ännu, och föräldrarne resa mycket för hans skull till hafsstranden. Marcus och Rebecca, och flera mina vänner här, fann jag bedröfvade öfver den nya lagen, angående flyktade slafvar, hvilken borttager all trygghet för dessa olyckliga inom Förenta Staternas land. Redan äro<noinclude> <references/></noinclude> obj42ipduvy7y16b5di7q7lr3g2i6da 104 220824 650180 2026-05-03T11:14:35Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650180 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />178</noinclude>slaf-uppsnapparena från södra staterna i rörelse, och tusentals fordna slafvar lemna nu sina fristäder i de norra staterna och fly upp i Canada eller öfver hafvet till England. Helt nyligen blef en förrymd slaf uppsnappad i Boston och förd tillbaka i slafveriet. Folket var i stor gäsning, men gjorde intet öppet motstånd. Lagen befallte; och de lydde. Men klockorna i Boston ringde såsom för en begrafning. Hvad jag delar mina vänners känslor öfver denna deras lands smälek, — att nu ingenstädes ha en jordfläck, som kan sägas vara asyl för friheten! De äro förbittrade icke mot södern, utan mot den del af nordens folk, som för mammon-intressets eller »the Cotton-interest», som frasen är, gifva bort den ädlaste rätt. Södern kämpar för gammal häfdvunnen rätt. Norden har ingen sådan ursäkt. Jag förstår och älskar mina vänners vilja att uppoffra mycket, och lida mycket för att kunna förändra dessa olycksaliga slafveri-förhållanden. Men jag kan ej, i allt dela deras åsigter i frågan och — jag är i allt hoppfullare än dem. Jag tror mer på den ädlare söderns och den ädlare nordens seger. I den stora striden emellan Gud och Mammon är denna slaf-lag väl en förlorad batalj, men ingen afgörande sådan. Jag tror med Clay och Webster att det är ett steg tillbaka, påkalladt af stundens nödvändighet, men beredande dess större framsteg på frihetens väg. Men om allt detta har jag talat med dig från Washington. Kort tid sedan Clay lemnade kongressen, för att fara till hafskusten, gingo nästan alla de mätt och steg igenom, som han föreslagit i sin Compromiss-bill (Omnibuss-billen) då de togos ur omnibuss-ekipaget och vo-<noinclude> <references/></noinclude> bmp3beevrwz5eqw91ixye6tywuz8kf2 104 220825 650181 2026-05-03T11:19:35Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650181 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|179}}</noinclude>terades öfver hvar och en för sig, och då äfven fingo några små förändringar. Den store statsmannen hade troligen träffat enda möjliga försoningsvilkoren emellan norr och söder. Några af söderns stater äro emellertid missnöjda ännu, och södra Carolina samt Missisippi ropa på »secession» från Unionen, och Carolina säges på allvar rusta sig till krig. Men detta är dåraktigt, och kommer att skada Palmetto-staten, som nog ej får stort medhåll, och som ensam, bland de många, betyder ingenting, och kan ingenting uträtta. Bland talämnena här, för närvarande, är äfven mördårens, professor Websters, slutliga bekännelse och död. Men hvar i Förenta Staterna har denna brottmålshistoria ej varit talämne? I Charleston och Savannah, liksom i Boston och NewYork var man allmänt uppmärksam på processen; gamla herrar, unga flickor voro för eller emot professor Webster; och en allrakäraste femton-årig flicka i Savannah, hade fått i sitt hufvud att en viss M:r Littlefield, Websters förnämsta anklagare, och icke Webster var Parkmans mördare, och argumenterade härför både lifligt och lustigt. {{rättelse|Emeller-lertid|Emellertid}} erkände Webster sjelf, sedan han under lång tid sagt otaliga lögner, sig vara mördaren, erkände det, såsom det säges, i tro att han skulle få nåd, då han påstod att mordet skett till sjelfförsvar. Men så mycket vid händelsen talade deremot, och W. hade hela tiden visat sig som en så samvetslös lögnare, att han ingen tro vann, utan dömdes till döden af Massachusetts domare. Unitariska presten, M:r Pibody, beredde honom till döden, hvilken han mötte med undergifven fattning. Hans beklagansvärda hustru och<noinclude> <references/></noinclude> ldbzkf05e0khdbknbneakbiuddk731u 104 220826 650182 2026-05-03T11:23:37Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650182 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />180</noinclude>barn, hvilka i det längsta trott honom oskyldig, skola skicka sig förträffligt. De arbeta för pengar och lära ha nekat det penninge-understöd, som den mördades enka ädelmodigt tillbjudit dem. En af döttrarne är gift och bosatt på Madeira, en annan är förlofvad och det säges att hela familjen skall lemna Amerika och fara till Madeira. Det gläder mig att de kunna resa bort. Oaktadt Websters öfverbevisade mord och låga sinne är känslan, i de norra staterna, så stark emot dödsstraff, att den äfven vid detta tillfälle gifvit sig luft i flera protester. En familj, boende i ett hus snedt emot fängelset, der W. skulle afrättas (afrättningen sker på fängelsets inre gård), flyttade vid denna tid bort ur huset och skref på dess port: {{c|»''opposed to Capital punishment''».}} {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} {{c|{{större|'''Cony Island.'''}}}}{{ph|''D. 26 Augusti.''|5}} Åter vid hafvet; åter några friska andetag vid det stora hafvet, i sällskap med mina förträffliga vänner. Marcus mår väl och njuter lifvet här. Baby blir för hvar dag bättre. Stället är ensligt och har ett vildt behag. Månan lyser i prakt öfver hafvet, som brusar starkt upprördt af vinden. Jag vandrar vid hafsstranden om aftnarne med Marcus; och inomhus berättar mig Rebecca i det klara månskenet tilldragelser ur det inre lifvets historia, hvilka vittna om det inre ljusets underbara lif och ledning hos de själar, som akta derpå i stilla, inåtvänd uppmärksamhet. Små eldar i rader och rundlar lysa om aftonen på<noinclude> <references/></noinclude> 5kbdasl9e8f9ymxfvlb4wdv67j1sxdz 104 220827 650183 2026-05-03T11:32:21Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650183 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|275}}</noinclude>— Icke egentligen, kapten, anmärkte likväl Wallenstjerna, jag sade att han uppgaf sig komma från ett sjukhus; men hvad tusan hafva vi väl nu att göra dermed? Wallenstjerna kände sig både litet förlägen och förtruten öfver att få igen sina ord i Hermelins närvaro. — Från ett sjukhus, ja visst, besvarade honom Puke; men ni glömmer sjukbetyget, jag menar kurirpasset. Herrarne veta väl icke i hvad ändamål, resan företogs? — Han skötte sin helsa, naturligtvis. Hermelin ryckte på axlarna. — Bror Wallenstjerna, anmärkte han, du är en fullkomlig pratmakare, ett riktigt såll. Det försmädliga leende, hvarmed Hermelin beledsagade sina ord, trängde som en värjspets genom Wallenstjernas bröst; men de voro vana att sig emellan taga och gifva ord af temligen groft skrot och korn, och han förargade sig mindre öfver Hermelin, än öfver Puke, som åhörde anmärkningen. — För tusan, mumlade han blott, för tunnor tusan! Det var en parad i hans stil emot Hermelins yttrande; men han såg sig likväl redan om efter ett tillfälle att kunna finna en ännu fullständigare. Puke förblef tyst. — Viljen I svara mig, inföll han likväl omsider, upprigtigt på en fråga, mine herrar? — Fråga. — Hvilket parti tillhören I? Tillhören I hofvet af själ och hjerta? Wallenstjerna, som hoppats att få anledning till en tvist, såg litet snopen ut. Han visste icke, huru han skulle kunna passa in ett bitande sidohugg i svaret på en sådan fråga. Det är också en grämelse, att sakna orsak för utbrottet af sin vrede. — Om vi tillhöra hofvet? upprepade han. Af själ och hjerta; jag svarar för Hermelin och Hermelin svarar för mig. Det är en förolämpning att ens kunna sätta det i fråga. — Vi tillhöra det med ord och hand, tillade den eljest försigtigare Hermelin, med lif och blod. — Nåväl, jag tillhör det äfven, återtog Puke; men sedan jag sist talade vid er, Wallenstjerna, fruktar jag att jag kommit något på spåret, som vore vigtigt för vederbörande att få en vink om. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> p2yi22ipx0ww2q48ilm6zpi4kjm51y0 104 220828 650184 2026-05-03T11:35:06Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650184 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />276</noinclude>Wallenstjerna ville icke släppa sin förtrytelse. Den hade hakat sig fast, som en blodigel. Han var ännu förargad och ond. — Jag undanber mig allt förtroende, genmälde han derefter, jag är ju en pratmakare. — Var öfvertygad, kapten, tillade likväl Hermelin, att ni fullkomligt kan lita på oss båda två. Jag ansvarar äfven för Wallenstjerna. Puke hade aldrig ett enda ögonblick tviflat på någon af dem. — När ni återvänder härifrån, fortfor han derföre, måste ni uppsöka baron Wrangel. — Baron Wrangel? Wallenstjernas förtrytelse granskade noga hvarje ord, som Puke yttrade i hopp att få tag i något, som kunde gifva honom anledning till ett litet gräl, hvarför han nu var särdeles stämd. — Ni skall säga honom, att han bör vara vaksammare än någonsin, att jag har mina skäl till den förmodan, att drottningens fiender redan hafva sig bekant orsaken till Silfverhjelms resa. På en gång flögo Wallenstjernas ögonbryn tillhopa, såsom ett par små åskmoln. — Huru, anmärkte han, ändamålet med hans resa skulle vara bekant? Tror ni att Silfverhjelm icke kan tiga? Ni frågade, om vi tillhöra hofvet. Misstänker ni kanske oss? Hvad menar ni med edra frågor, kapten? — Ingenting annat än hvad mina ord innehålla. Enligt sin öfvertygelse, hade emellertid Wallenstjerna nu fått fast fot för sin vrede. — Vi känna Silfverhjelm, kapten, och ansvara för att han är sjelfva hedern. Han skulle hellre låta döda sig, än missbruka ett förtroende. Oaktadt all sin vanliga försigtighet, fattade äfven Hermelin lätt eld, då det gälde att försvara en vän. Den bestämdhet, hvarmed Wallenstjerna gaf sin egen tydning och rigtning åt Pakes ord, verkade omedelbart äfven på hans omdöme. Ehuru Hermelin ofta förebrådde Wallenstjerna för hans pratsjuka, var det icke dess mindre denne pratsjuke man, som gemenligen ledde Hermelins tankar och gaf honom anledning<noinclude> <references/></noinclude> 4fogstgsxsua13dhg2crxsqv1ivl5r7 104 220829 650185 2026-05-03T11:44:10Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650185 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|277}}</noinclude>till att handla. Hermelin tänkte, men tanken blef liksom icke rigtigt färdig, utan att först stöpas i Wallenstjernas språklåda. — I sanning, kapten, instämde han, Silfverhjelm har aldrig svikit någon. — Jag har icke heller sagt att Silfverhjelm förrådt {{Rättelse|nånågon|någon}}. Hvaraf sluten I till det? Wallenstjerna hade likväl en gång för alla nu uppfattat saken på sitt sätt, och hvad han en gång fått i sitt hufvud, var icke lätt att taga derur. — Ni har sagt, kapten, erinrade han, att ändamålet med hans resa är bekant för drottningens fiender. — Det har jag. — Vi säga, att om resans ändamål var af vigt, så har naturligtvis ingen af dem, som afsände honom, kunnat förråda det. — Det säga vi, tillade Hermelin. Medgifver ni det, kapten? — Medgifves. — Och när nu ändamålet med resan icke kunde vara bekant för några andra, än för dem, som å ena sidan afskickade honom, och för den, som å andra sidan afskickades, och vi äro öfverens om att de förre … — Icke upptäckt något. — Så måste ni anklaga Silfverhjelm att ha behandlat saken på ett mindre hederligt sätt. Hermelin instämde med blick och uttryck i Wallenstjernas yttrande. — I den frånvarande vännens namn, kapten, tillade också nu Hermelin, anhålla vi att ni måtte förklara er. När det gälde triumviratets vänskapsförhållanden, talade alltid Wallenstjerna för Hermelin, under det Hermelin tänkte för Wallenstjerna, och Hermelin hade nu hunnit att tänka sig in i saken, så att den stod klar och tydlig för honom. Pukes bröst vidgade sig. Den storm, som hotade att utbrista, bortblåste med sin första flägt all melankoli ur hans själ. Han kände sig på en gång starkare och friskare. — I missförstån mig, mine herrar; jag har ej haft för afsigt att framkasta någon anklagelse emot löjtnant Silfverhjelm, hvilken jag icke ens har äran att känna. Förklaringen kunde hafva varit god nog för hvem som helst, utom för Wallenstjerna, hvilken icke ville släppa tillfäl-<noinclude> <references/></noinclude> h2g49brtj2vglc9kyse71wotqpb6b5j 104 220830 650186 2026-05-03T11:50:29Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650186 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />278</noinclude>let, emedan han ansåg sig skyldig att öfvertyga Puke, att han var någonting mera än en blott simpel pratmakare, och utom för Hermelin, son, fastän han tänkte på egen hand, alltid handlade i öfverensstämmelse med sina vänner. — Det gör mig ondt, kapten, invände Wallenstjerna, att vi måste erinra er, det ni är skyldig att för oss uppgifva hvad som berättigar er till den förmodan, ni framkastat. Kan ni icke för oss uppgifva er sagesman, så måste ni … Puke sprang upp från sin plats. — Hvad måste jag, mine herrar? — Så måste ni förlåta oss att vi anse er helt enkelt hafva tagit er misstanke i luften, jag upprepar i luften. Ni förstår. Så lugn, som Puke än sökte vara, hafva vi sett att han icke fördrog någon förolämpning. Att ett ögonblick före en redan bestämd, allvarsam duell äfven komma i tvist med sina egna sekundanter, var en verklig otur. Han bet derföre tillhopa sina tänder och sökte lugna sig. — Jag trodde, mine herrar, att ni voro hofvets vänner. — Betviflar ni nu äfven det? anmärkte Wallenstjerna. — Jag förestälde mig att jag hade med förståndiga menniskor att göra. — Ni har säkert vänner, kapten; skulle ui tillåta oss att i deras frånvaro kasta den minsta skugga på deras karakter? — Det tilläte jag icke; men jag har också icke kastat någon skugga på er vän. — Uppgif då för oss den, genom hvilken hans hemlighet blifvit öfverlemnad åt den kungliga familjens fiender. Kan ni icke det, så är förolämpningen emot Silfverhjelm tydlig. Ni tiger, kapten. Jag kan ej förklara denna tystnad mera än på ett enda sätt. Pukes ansigte blef allt blekare och blekare. Han kunde för intet pris i verlden uppgifva Amanda, och hvad hon, i ett obevakadt ögonblick, anförtrott åt honom. — Mine herrar, sade han, under det han tog upp klockan, om fem minuter tillhör jag grefve Creutz och v. Röhr, men dessa fem minuter äro edra, ifall det behagas. Wallenstjerna önskade ingenting bättre. Hermelin antog ett försigtigt utseende. — Vi böra dock icke glömma, anmärkte den senare, att vi nu äro edra sekundanter. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 72kam696n0vjm41y15sq2ojn7mqgbul 104 220831 650187 2026-05-03T11:58:32Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650187 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|279}}</noinclude>— Icke förr än om fem minuter, mine herrar. — Ni utmanar oss, kapten. — Hvar och en, som förolämpar mig, har jag en värja att bjuda på. — Men det är ni, som förolämpat vår vän. — Till handling! ropade Wallenstjerna. Du får nog tid att tänka på den saken sedan, och jag att prata om den. Minuterna fly. Till handling! På en gång blänkte värjorna i deras — Vi hafva nu fyra minuter på oss. Jonas, se här, tag klockan. Wallenstjerna och Hermelin märkte icke att de på en och samma gång anföllo en enda man. Lika hetsiga i handlingens ögonblick, lydde de sin ingifvelse, utan att tänka på hvarandra. Puke syntes icke heller lägga märke till denna omständighet, antingen det var honom likgiltigt, eller att äfven han hängaf sig allt för blindt åt sin förtrytelse. Med en värja i hvardera handen mötte han dem. I samma stund, som klingorna korsade hvarandra, höjde likväl Puke åter upp sina värjspetsar. — Ni måste gifva mig ett löfte, mine herrar. — Gerna. — Jag vill icke undansnilla Creutz och v. Röhr den rättighet de hafva öfver min värda person. — Vidare. — Skulle jag falla för er, måste ni träda i mitt ställe emot dem. — Förträffligt! Det är sagdt. — ''En garde'', ropade Puke. Nu äro tre minuter edra. Räkna, Jonas, räkna högt! Klingorna korsade hvarandra äter. Wallenstjerna och Hermelin voro gamla bekanta och förtrogna vänner med sina vapen samt förde dem med säker blick och stadig hand. De bekymmer, hvari Puke så genast efter sin hemkomst vill fäderneslandet blifvit försatt, och som nu så oförväntadt åter jagade honom bort ifrån det, hade samlat åskämnen i hans själ. Ett utbrott var här blott en naturnödvändighet. De tvenne<noinclude> <references/></noinclude> ikuo2859uynvd3xl9866dkgbl1tp64l