Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.6 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 175337 652796 537045 2026-06-10T18:42:03Z Thuresson 20 /* Validerad */ 652796 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|356|1811—1844.}}</noinclude>lertid, efter samtidas utsago, rätt vacker, ehuru den icke rymde flera åskådare än den under århundradets näst sista år stängda teatern på Mosebacke. “För talscenen var den också ypperligt inrättad, med tre rader, en liten öfre amfiteater för 30 åskådare och en nedre för omkring 100. På öfre amfiteatern, där den högre societeten samlades, var man som i en salong, samspråkande med hvarandra från den ena ändan af rummet till den andra. Vid recetter och dylika tillfällen fick man stundom nöja sig med en plats i trappan.” Var det sålunda redan klent beställdt med själfva de lokaler, i hvilka Thalia skulle ha sitt tempel, så hade också Gustaf IV Adolf till styresmän för scenen satt herrar, hvilkas originalitet som konstdomare sannerligen icke lämnade något öfrigt att önska. Eget nog hade den ene, kammarherren, friherre Hugo Hamilton, själf likväl i lustspelet varit god sällskapsaktör, men uteslutande på franska, och annat gillade han icke. Den andra öfversteprästen i sånggudinnornas tempel var hofstallmästaren, baron Rålamb, “ypperlig ryttare, utmärkt i karusell-ridning, främst bland kappkörare på Brunnsviken, outtröttlig vid ett godt bord, men alldeles främmande för Melpomenes och Thalias lekar.” Om honom berättas också de kostligaste historier. “En dag,” säger Beskow, “föll det honom in att sätta de begge berömda valdthornisterna, bröderna Steinmiller, i arrest, hvilket för öfrigt på denna tid var ganska vanligt för försummelser i teaterns tjänst. När de sluppit ut, uppvaktade de sin höge förman och anhöllo att få veta, hvarför de insatts på högvakten (där alla, som tillhörde hofstaten, hvartill teater och kapell äfven räknades, undergingo fängelse). ‘Jo,’ svarade direktören, ‘det var för ni inte blåste något vid fru Müllers aria i Armida här om dagen.’ ‘Men vi hade paus,’ genmälte valdthornisterna. — ‘Kungen betalar er för att blåsa och inte för att pausera,’ utbrast den vredgade styresmannen.” En ny opera skulle vid ett tillfälle inöfvas, och härvid öfverlämnade direktören till dåvarande kapellmästaren Hæffner en ofantlig foliant, som en man knappt kunde bära. På tillfrågan, hvad det var, svarade han: “Jo, det är musiken till den nya pjesen. Ni slarfvar så ofta bort stämmor, därför har jag låtit binda in dem allesammans här i boken.” Inställda spektakler tyckas icke varit vanliga på baron Rålambs tid. Anmäldes, att något hinder uppstått, som gjorde det omöjligt att gifva det annonserade stycket, yttrade han blott: “Kära karlar, låt trissan löpa,” och upprepade detta så länge, tills ingen annan utväg fanns än att finna på något sätt att spela på aftonen. Repetitionerna besökte han visserligen aldrig, men då han vid ett tillfälle ålagts att vara närvarande för att vaka öfver, att intet otillständigt tillägg gjordes till en roll, visade han sig så känslig för den tysta kritik, hvarmed regissörens löje ledsagade hans anmärkningar, att han slog denne vid örat, så att han stod på hufvudet i sufflörluckan. Att teatern, trots sådana direktörer, ändå kunde bestå, så bra som den verkligen gjorde, berodde dels på sådana styresmän för scenen som Edelcrantz, hvilken var underdirektör, och Nordforss, som var regissör, dels och hufvudsakligen på den förträffliga trupp af skådespelare och skådespelerskor, som ännu fanns kvar från föregående tid. “Det syntes såsom hvilade ännu Gustaf III:s och Kellgrens anda kvar öfver den svenska scenen. “Af den aftonglans,” säger Beskow, “som ännu strålade från scenen, efter dess mest lysande dagar,<noinclude> <references/></noinclude> l50tizu3pqn1modo0rmaa3bx2ck4k7c 104 175338 652797 537046 2026-06-10T18:44:58Z Thuresson 20 /* Validerad */ 652797 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||SKÅDESPELARE OCH SKÅDESPELERSKOR.|357}}</noinclude>kan jag föreställa mig, huru tjusarekonungen förmått därmed hänföra ett folk, som därtill var så godt som obekant med detta slags njutning.” Då operan efter Gustaf IV Adolfs fall den 6 december 1809 under dånande jubelrop och handklappningar åter öppnades med Kellgrens “Kristina,” kvarstodo ännu scenens prydnader i sin fulla kraft. Ahlgren och Widerberg hade utbildats af Gustaf III själf; Cederholm och Åbergsson voro bildade af dessa, och de tre senare voro alla bildsköna män, med eld, lif, röst, ansiktsspel, hållning, gång, som det tillkommer utmärkta skådespelare. Widerberg, fader till den bekanta sångerskan, var den mångsidigaste, lika mycket använd i operan och operetten som i lustspelet, dramen och tragedien, hvilken sistnämnda dock var hans hufvudfält. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|357}}</span> Jämte dessa skådespelare uppträdde af de förnämsta skådespelerskorna från Gustaf III:s tid ännu någon gång Fredrika Löf, eller Löven, som hon sedan lät kalla sig, ehuru endast undantagsvis. Samma skola tillhörde fruarna Ruckman, Hæffner och Kuhlman, Inga Åberg m. fl. I lustspelet glänste sådana talanger af första ordningen som den gamle Lars Hjortsberg, Schylander och Deland, till hvilka kommo ytterligare Berg, Uttini och något senare Sevelin. Hjortsberg tog priset, men i alla slags käringroller var Schylander oöfverträffig, liksom det, enligt Beskow, var “en glädjefest att se Deland öfverallt såsom niais — eller Berg i alla Crispin-, Frontin- och betjäntroller.” På denna tid ansåg ingen af de första konstnärerna under sin värdighet att öfvertaga äfven den obetydligaste roll, om detta kunde bidraga till styckets framgång, och det hände ganska ofta, att Widerberg, Ahlgren, Hjortsberg icke allenast uppträdde i mycket underordnade roller, utan rent af tjänstgjorde som statister och komparsanförare i stumma roller för att gifva lif och rörelse åt handlingen. Verksamheten vid teatern var också ganska stor, och 1809 gåfvos sålunda icke mindre än 233 föreställningar. Vissa skådespelare, mest dock Hjortsberg (1772—1843), uppträdde de flesta aftnar i veckan, stundom i både för- och efterpjesen. Förträfflig kuplettsångare, uppträdde han i de då mycket omtyckta komedierna med sång eller operetter med talad dialog, såsom “Målaren och modellerna,” “Intrigen i fönstret,” “Förmente prinsen,” “Tillfället gör tjufven” och “Kronfogdarne,” och där han icke uppträdde, hölls publiken skadeslös af Deland, Dupuy, Schylander, Berg, Brooman, Inga Åman, mamsell Frodelius i sådana lustspel med sång som “Lilla matrosen,” “Kalifen i Bagdad,” “De begge arrestanterna,” “Gubben i bergsbygden,” “Slottet Montenero,” “Hemliga äktenskapet” o. s. v., i hvilka stycken allmänheten njöt af Dalayracs, Grétrys, Boieldieus, Cimarosas och Monsignys glada melodier. I sin första blomning stodo ännu flera sångerskor och skådespelerskor, af hvilka några under de följande tiotalen af århundradets förra hälft skulle bli stjärnor af första rangen på den dramatiska konstens himmel. Till dem hörde Jeanette och Justine Wäselius, mamsell Frösslind, mamsell — sedermera fru — Erikson (1794—1862), mamsell Strömstedt, sedan fru Torsslow, mamsell Thunberg, sedan fru Sevelin, mamsell Richter, sedan fru Bock. På stora operan uppträdde ännu Karsten (död 1827), och fru Müller (död 1826) gaf, såsom svanesång, “Kristina Gyllenstjärnas” roll. Egentligen var det<noinclude> <references/></noinclude> bk3kj16e48avmstnfjvuvtyny15rj40 104 175339 652798 537047 2026-06-10T18:48:07Z Thuresson 20 /* Validerad */ 652798 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|358|1811-1844.}}</noinclude>likväl operetten, som firade sin första glansperiod, men vid denna tid infördes dock under grefve Löwenhjelms chefskap 1813—1818, äfven Mozarts “Don Juan,” “Trollflöjten” och “Figaros bröllop,” följda af Boieldieus, Méhuls m. fl:s vackraste konstverk. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|358}}</span> En särskild och utmärkt plats inom den svenska operan och tonkonsten intages af Edward Dupuy (1773—1822), som med nio års landflykt från Sverige måste gällda en frihetsvisa. Dupuy var född i Schweiz, efter hvad som påstods, till och med af furstligt blod. Vacker, kvick, eldig, talangfull, intagande genom fin världsbildning och angenämt umgängessätt, hade han till vänner sådana män som Hans Järta, Valerius, Crusell och Cederborgh. För allmänheten var han bekant som violinist och sångare af framstående betydelse, och vid operan var han anställd såsom förste konsertmästare och tenor. Han var äfven lycklig kompositör af visor och kvartetter, som sjöngos öfver hela Sverige. En afton 1799, då han gick förbi värdshuset Mon-Bijou på Norrtullsgatan, där några af hans vänner befunno sig, vinkade desse in honom. Vid denna tid rådde i Sverige den största förtjusning för Bonaparte, och sällskapet på Mon-Bijou tömde just den ena skålen efter den andra för den store härföraren. Dupuy anmodades att sjunga Marseillaisen, hvilket han också gjorde, men detta blef bekant på högre ort, och sångaren fick genast befallning att resa. Bevekt af de ifriga förböner, som fälldes af sångarens talrika vänner, lät Gustaf IV Adolf emellertid förmå sig att förlåta honom och infann sig till och med vid nästa spektakel, då Dupuy skulle uppträda. Man gaf “Lille matrosen,” en af Dupuys glansroller, och denne kunde icke motstå frestelsen att i en scen, där han vägrar resa, kasta en skälmaktig blick åt den kungliga logen. Publiken, som genast fattade meningen, applåderade ursinnigt, men den, som icke förstod skämtet, var Gustaf IV Adolf, som i högsta grad af förtrytelse öfver den kränkning, han ansåg publikens uppförande innebära mot sin person, steg upp med de orden: “Han skall resa!” Därvid förblef det, och Dupuy begaf sig till Köpenhamn. Vid underrättelsen om statshvälfningen den 13 mars 1809, skyndade han åter till Sverige, där han mottogs med öppna armar och allmän förtjusning icke allenast af konstens vänner, utan af sina många beundrare och beundrarinnor. Han var liten, men utmärkt väl växt, med ett bildskönt, förnämt ansikte, svartlockigt hår, mörka ögon, en fint böjd näsa och ett tjusande småleende. Efter sin återkomst befordrades han till hofkapellmästare och åstadkom såsom sådan en reform af teatersången, “ifrån den tyska, något enformiga och skriande, som underhållits af Hæffner, till den lätta, behagliga, intagande stil, som skapats i den franska operetten af Martin, som var Dupuys mönster.” Hans röst var omfångsrik, klangfull, af stor mjukhet och böjlighet, och han utförde med samma lätthet tenor- och barytonpartier. Det mest utmärkande draget hos hans sång var dess oemotståndliga behag, som till och med intog den gamle Hæffner, hvilken eljest icke för sin död kunde lida Dupuy. På den kvinnliga allmänheten verkade han rent af bedårande, då han uppträdde i “Joconde,” “Figaro,” “Johan af Paris,” “Don Juan,” och dåvarande teaterläkaren Pontin berättade, att han blifvit uppkallad till afdånade damer, när Dupuy i sistnämnda opera störtade i afgrunden. Såsom orkesteranförare öfverträffades han endast af Foroni, då denne sedermera kom till operan. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> re2vhgv323w1rhimu46tb8ljkenn5xi 104 175340 652799 537048 2026-06-10T18:53:32Z Thuresson 20 /* Validerad */ 652799 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||DUPUY OCH HÆFFNER.|359}}</noinclude>Förutom Dupuy gjorde sig på tonsättningens område flera kompositörer af rang gällande, af hvilka några äfven verkade såsom kapellmästare. Bland dessa märkes i främsta rummet Dupuys företrädare på dirigentplatsen vid kungliga operan, den om den svenska sången högt förtjänte Hæffner. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|359}}</span> Johan Christian Fredrik Hæffner var född i Hessen 1759 och kom 1780 till Stockholm, där han först blef organist vid tyska kyrkan och sedermera 1787 af Gustaf III utnämndes till kapellmästare, en post, som han beklädde till operans upplösning 1808. Hæffner flyttade då till Uppsala och blef musikdirektör vid universitetet och slutligen äfven domkyrkoorganist, i hvilka båda egenskaper han 1833 afled. “Med en i allmänhet mer ordnande än skapande förmåga, fann Hæffner sin lyckligaste verksamhet i en musik, där melodierna äro af ålder gifna, men fordra stor kännedom att i enlighet med sin egentliga karaktär harmoniskt behandlas.” Sålunda blef också kyrkosången det område, på hvilket Hæffner kom att göra mesta gagnet, och hans koralböcker, af hvilka den senare 1819—1820 utkom i två delar, äfvensom hans svenska mässa, ha till århundradets sista hälft varit i nästan allmänt bruk. Äfven för folksången verkade Hæffner med mycken framgång, och särskildt står studentsången i största förbindelse hos Hæffner, som omskapade och höjde densamma och lade grunden till dess framtida storhet. Redan vid hans död förklarade Geijer, att man ej “kunde höra en vackrare ynglingakör. Helt och hållet konstnär, som Hæffner var, utmärktes han, enligt Geijers ord, “af en egen häftig oskicklighet i allt hvad lifvets yta fordrar och merendels ger,” men trots den råhet, som i mycket vidhängde honom, var han i allmänhet väl liden, i synnerhet hos ungdomen. Nytt lif erhöll den musikaliska världen i Stockholm genom det af Johan Anders Björck på 1820-talet stiftade “Harmoniska sällskapet,” hvars ledare blef hofsångaren Isak Albert Berg, som utbildade den redan af Dupuy grundlagda sammansjungningen och de fina skiftningarna i den flerstämmiga sången. I Harmoniska sällskapet uppfördes större musikverk, såsom Händels “Messias,” Haydns “Skapelsen” och “Rossinis “Stabat mater,” och något senare Mendelssohns “Antigone” och “m. fl. Bland större svenska kompositioner i kyrkomusik märkes Pehr Frigels oratorium “Försonaren på Oljoberget” med text af Samuel Ödmann. Som kompositörer af romanser och kvartetter för mansröster märkas Bernhard Henrik Crusell, klarinettist i hofkapellet, död 1838, Olof Åhlström, Edvard Brendler, död 1831, Geijer, som själf satte musik till flera af sina populäraste dikter, “Den lilla kolaregossen,” “Resedan,” “Stilla skuggor breda sig i kvällen” o. s. v., Johan Eric Nordblom, död 1848, jämte en mängd tonsättare, hvilkas namn knyta sig vid enstaka sånger och kvartetter. Dupuys efterträdare vid operan blef Johan Berwald (1787—1861), ansedd violinist och framstående kapellmästare, hvilken post han beklädde till 1849. Franz Berwald (1796—1868) tillhörde sin tids mera framstående kompositörer och skref operorna “Estrella di Soria” och “Drottningen af Golconda” äfvensom symfonier af stort värde. Hans kompositioner uppföras och höras ännu i dag med nöje. Framstående kompositör, mest af kvartettsånger: “Snabba äro lifvets stunder,” men äfven af orkesterverk: “Fantasi öfver svenska folkvisor” och sångspelet “Värmländingarne” m. fl., och dessutom utmärkt violinist var Andreas<noinclude> <references/></noinclude> q774gd7v9b0d0paw3dakbtgk3w39ont 104 175341 652800 537058 2026-06-10T18:56:23Z Thuresson 20 /* Validerad */ 652800 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|360|1811-1844.}}</noinclude>Randel (1806—1864), under många år ledare af sången i sällskapet Par Bricole, för hvilket han äfven komponerade flera af sina vackraste manskörer. Otto Lindblad (1809—1864) stiftade den akademiska sångföreningen i Lund och har komponerat den svenska kungssången: “Ur svenska hjärtans djup,” förutom flera kvartetter och sånger. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|360}}</span> Århundradets förra del var ännu både sällskapssångens och visans gyllene ålder. Såsom visdiktare ha Sveriges störste skalder lämnat utomordentliga bidrag, och såsom kompositörer af vismelodier räknas nästan alla tonsättare, Sverige ägt. Visan kunde också under århundradets första tredjedel fägna sig åt en popularitet, hvilken sedan dess nästan alldeles försvunnit. I synnerhet var dryckesvisan mycket omtyckt och utfördes också med dramatiskt lif och objektivitet af sådana storsångare som Karsten, efter hvilken flera utbildade sig. Hos alla sångare af denna skola voro känsla, sanning i uttryck och klarhet i ton och ord hufvuddrag; Dupuy lade därtill kvickhet och behag. Detta sällskapssångens skede fortfor till närmare 1830, men bortdog så småningom för att lämna rum för kvartetten, som öfverallt trädde i den enkla visans ställe. Äfven Bellman hade denna tid två oöfverträffliga sångare, Hjortsberg och A. A. Raab, hvilka af senare Bellmanssångare icke ens på långt när upphunnits i sin förmåga att med min, röst, åtbörder och later, blickar och ansiktsspel återgifva de femton eller tjugu personer, som stundom förekomma i en Fredmans epistel och ögonblickligen skola individualiseras. Hvarken Hjortsberg eller Raab hade vacker röst, men detta oaktadt kunde de, säger Beskow, “med förvånande natursanning uttrycka hjärtats alla lidelser, af sorg och glädje, ömhet och harm, hopp och fruktan, sällhet och förtviflan. Föredraget hade dock en olika karaktär. Hjortsberg idealiserade mer, Raab iakttog en sträng naturhärmning, men begge voro sanna. Hjortsberg gjorde stundom tillägg, men alltid i styckets anda.” I öfrigt skilde sig Hjortsberg och Raab däri, att den förre hälst valde och lyckades bäst i de glada och idylliska, den senare i de elegiska af Bellmans sånger. “Redan deras vanliga ansiktsuttryck angaf detta, ty Hjortsbergs var muntert och vänligt, Raabs allvarligt, att ej säga dystert.” Den förmodan ligger nära till hands, att sällskaps- och umgängeslifvet under denna tid, då sången spelade en sådan roll, måste ha varit ovanligt muntert och uppsluppet. Så var också förhållandet. “Det var ett gladt tidskifte, som småningom ingick med det skickelsedigra året 1809.” Det tryck, som Gustaf IV Adolf, “skuggrädd för litteraturen, död för konsten, fiende af glädjen,” utöfvat, försvann. I hans närvaro, knappast under hans regering, understod man sig icke att skratta; detta blef nu helt annorlunda. Hertig Carls hof hade alltid varit obesväradt af hofordningens tvång, hvartill den lefnadsglada och fördomsfria hertiginnans okonstlade, lätta och skämtande lynne icke litet bidrog. I detta afseende förändrades ingenting genom hertigens upphöjelse på tronen. I stället för de stora, högtidliga festerna, middagar för ett par hundra personer och baler med supé för tusen, återkommo små fester, prologer, konserter, spektakler inom hofvet för en liten, glad krets, och {{rättelse|“|}}räckte det icke till hemma, for man ut att roa sig i de många ordnar, som funnos och i likhet med sällskapet “Nytta och nöje” kunde fägna sig åt kungliga besök. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> eqmjlfvgczst6cfuwlo4jb33sq6ks5n 104 220888 652816 652119 2026-06-11T11:32:32Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 652816 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Martii}}</noinclude>{{Inre marginalnot|1}} <u>Thorsdag.</u> Kalt, mulit och blåst — så att här var rätt ruskigt och jag skref hela dagen bref och afskrifter af gamla verser åt Capitaine Moltzer och till min Brorson. Mamsell var förmidagen till staden. Bobergskans gamla beskedeliga mor var nere, hon har några dagar varit här och skall i morgon resa hem till Muskön. {{Inre marginalnot|2}} <u>Fredag.</u> Snögade litet smått om Förmiddagen — Då var Herr Rubenson här — och då for Bobergskans mor åt Muskön, samt flickan Lovisa Åkermark fick följa henne, för att liten tid bli där och hjelpa dem spinna bomull på Långråck. emedlertid slipper Bobergs gifva flickan mat så länge. Från Åkaren Lundberg hemfördes 8. lass gödsell; Sjövägen sades vara bra nog vågad för en Häst, men för smal att färdas med paret. {{Inre marginalnot|3}} <u>Lördag.</u> Ömsom klart Solsken och ömsom småsnögade hela dagen. Carin Reenstjerna kom till midagen och gick mot aftonen hem. Jag lät bjuda Fru Rullman tills i morgon eftermiddag och ville låta hämta henne och dotter, men de voro redan bortbjudne. Eftermidagen hitkom en Capitaine von Engeström, som önskade få hyra Valla, det jag sade vara bortlofvadt – då Han tog afsked hitkom Pastor Rinkberg och dess fru, hvilka kände mannen och sade det Han väl har en gård hitom Telje, men lärer vara skyldig mer än gårdens värde, och skulle således vist blifva en annan Jouvin. Han lärer varit en vän med Junbeckarne och af deras halt. I morgon eftermiddag skall gamla fru Ahlström begrafvas. Callaset blir vid Lisaberg {{Samma som|på|Q=Q5745001|ord=Öfverste Lieutenant Friesenheim}} är ock död, så att Kyrckoherden Gellerstedt i år skördar en hel hoper Likstol, och får nedmylla sina motståndare Jägerhorn, Rudberg och Frisenheim Till min Bror skref jag om att få korn, Slagtsvin och resterande ¼. tunna ärter. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> qp3ykjs8mueqh5woox3ruz5632yrxkw 104 220907 652795 650271 2026-06-10T17:29:56Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652795 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Maji}}</noinclude>{{Inre marginalnot|11.}} <u>Fredag.</u> Kalt, mulit och mot afton rägn. Inne var storm om förmiddagen angående att om Grönberg är full en gång så äro andra (Boberg) många gånger och detta är mig eij obekant, men jag påstod att efven Grönberg flere än en gång varit full. Mamsell kom eftermiddagen och bad mig om förlåtelse / som hon sade / för det hon varit otidig. Jag var lugn hela dagen, ty jag är van att se och höra dåligheter som intet annat än tid och tålamod kan öfvervinna. Den brokiga väfven randad efter en min egna idée, som rägnbogen, bommades — jag var då liten stund med och sedan spolade ett nystan till inslag. Mamsell började Solfva. {{Inre marginalnot|12}} <u>Lördag.</u> Mulit och kulit. Förmiddagen fick Mamsell väfven i gång att man kunde se randningen som var vacker i mitt tycke — kanske någon tycker den vara för lysande åt mig. Eftermidagen gick Mamsell åter till Staden att söka bot för sin svåra maskplåga. Jag var litet ryck åt trädgården och eljest skref samt spolade. Drängen Lundströms 10.åriga dotter Lotta fick för ro skull spinna 8 lod bomull åt mig och fick derföre 8 ß Banco. {{Inre marginalnot|13.}} <u>Söndag.</u> Kalt och mulit — Mamsell tog in nya medicamenter och var rätt plågad — Postillan lästes — Jag skref och läste skiftevis — En dräng från Lilljeholm var här med ett beredt Kalfskinn. {{Inre marginalnot|14.}} <u>Måndag.</u> Blåst och solsken. Mamsell for kl: 6 om morgonen till en Doctor på Skepsholmen som botat andra hvilka varit som hon plågade af Binnickemask — Hon skall om Gud vill nästa måndag fara till Staden och hyra ett rum medan hon medicinerar — Gud låte henne bli botad för den plågan. Till Herr Kamrer Brogren insände jag 25 de första Sparris här synts i år, men fick den 1000^<u>de</u> falt betald med tre slags Engelska ärt sorter att sätta till frö. Mamsell väfde på den brokiga väfven 2 alnar och jag spolade 4 nystan, detta var eftermiddagsarbetet. Uti trädgården putsades på gångarne och efven drogs not, då jag fick en gedda som vägde 12 marker. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> f8zy6zyucty97rv81nqil9coj458jhv 104 222613 652794 2026-06-10T13:59:07Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 652794 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|330||}}</noinclude>{{c|N:o 4.}} På en minnesvård, uppsatt på Hedemora stads kyrkogård öfver Lagmannen m. m. {{sp|Nils Callerholms}} graf. {{c|NILS CALLERHOLM<br> Lagman Ridd. af K. Nordstj . O.<br> F. d. 10 Februari 1780.<br> D. d. 9 Januari 1858.}} {{linje|6em}} {{c|Domares och medborgares<br> Föresyn.}} {{linje|6em}} {{c|Tacksamma lärjungar<br> Reste minnesvården.}} {{linje|6em}} {{c|N:o 5.}} På avantcorpsen af {{sp|National Musei byggnaden}} i Stockholm. {{c|ANTIQUITATIS LITTERARUM ARTIUM MONUMENTIS.}} {{linje|6em}} {{c|N:o 6.}} På en byggnad, uppförd öfver den s. k. {{sp|kungskällaren å Utmelands}} egor i Mora socken i Dalarne. <poem>Då Gustaf Eriksson Wasa fridlös vandrade i Dalarnes bygd, att mana dess män till kamp för fosterlandets frihet, räddades han på detta ställe af en Dalqvinnas rådighet undan förtryckarens utsända spejare.</poem> {{linje|6em}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> jyyzvbil1iv3nvh6se1rlae4vhxrl8x 104 222614 652801 2026-06-10T19:12:24Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652801 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>— Det är det finaste linne jag någonsin sett, sade min kollega och höll upp en linonchemise. Och titta, fnissade han och pekade på en adlig krona broderad i rött ovanför bokstaven M, ma foi, mon cher confrère, vi rör oss tydligen i den högre societeten! Parole d'honneur, hon är en mycket vacker ung dam, fast det inte är mycket kvar av henne nu, en utomordentligt vacker flicka som jag inte skulle ha något emot att förnya bekantskapen med om hon kommer på benen igen. — Ah, la jolie broche! utropade han och höll upp en diamantbrosch som tydligen fallit på golvet då vi tömde väskan. Ma foi, den här broschen ser ut som om den räckte till att betala mitt arvode i värsta fall. Man vet aldrig var man har dessa utländska damer, hon kunde försvinna lika mystiskt som hon kommit Gud vete varifrån. — Vi är inte där ännu, sade jag och ryckte broschen ur hans röda fingrar och stoppade den i fickan, enligt fransk lag går begravningsentreprenörens räkning före läkarens. Vi vet ännu inte vilken av de två räkningarna som kommer att presenteras först. Vad beträffar barnet … — Barnet betyder ingenting, fnissade han, vi har gott om nyfödda barn om det gäller. Madame Réquin expedierar ett par gånger i månaden ett halvt dussin ungar med “le train des nourrices” från Gare d'Orléans. Men jag har inte råd att låta modern gå mig ur händerna, jag måste tänka på min statistik, härifrån har jag redan undertecknat två dödsattester på fyra veckor. Kvinnan var ännu halvt medvetslös när jag i gryningen lämnade huset, men pulsen var stadigare och jag sade till doktorn att jag trodde hon skulle leva. Jag måste själv ha varit illa däran för att ha kunnat ta emot den kopp svart kaffe som madame Réquin serverade mig i sitt lilla ruskiga förmak när jag vacklade utför trappan. — Ah, la jolie broche, sade madame Réquin, då jag överlämnade broschen i hennes förvar. Tror doktorn att stenarna är äkta? undrade hon och höll broschen nära gaslågan. Det var en mycket vacker diamantbrosch med bokstaven M under en adlig krona av rubiner. Glansen från stenarna var tydligen den rätta, men glittret i madame Réquins giriga ögon var misstänkt. — Nej, sade jag för att reparera min dumhet att ha lämnat henne broschen, jag är säker på att det bara är en imitation. {{tomrad}}<noinclude> <references/> 164</noinclude> cj9ggdt0yyadh2o16868sdnvjfge5rh 104 222615 652802 2026-06-10T19:14:03Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652802 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>Madame Réquin hoppades att jag misstog mig, damen hade inte hunnit betala i förskott enligt etablissemangets regler, hon hade kommit halvt avsvimmad i allra sista stund och det fanns inget namn på hennes bagage, där stod endast London. — Det är tillräckligt, var inte orolig, ni kommer att få betalt. Madame Réquin uttryckte en förhoppning att snart få återse mig, och jag lämnade huset med en rysning. Ett par veckor senare fick jag ett brev från min kollega, i vilket han meddelade att allt gått bra, damen hade lämnat etablissemanget för okänd bestämmelseort så snart hon kunnat stå på benen, alla räkningar var betalda och en betydande summa hade överlämnats till madame Réquin för barnets omhändertagande av respektabla fosterföräldrar. Jag återsände den inneliggande sedeln i ett kort brev, med anhållan att inte skicka efter mig nästa gång han ämnade ta livet av någon av sina patienter. Jag hoppades att aldrig mer behöva återse vare sig honom eller madame Réquin. Min förhoppning uppfylldes i fråga om doktorn. Vad beträffar madame Réquin återkommer jag till henne längre fram. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> sjt8xgsr0fuwhli9tjb09acyamljy52 104 222616 652803 2026-06-10T19:16:44Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652803 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">12<br />Jätten</h2> Allteftersom tiden gick blev jag mer och mer på det klara med att Norströms praktik långsamt men säkert tynade av och att det kunde komma en dag då han helt enkelt måste slå igen butiken. Den skandinaviska kolonin, fattiga som rika, övergav mer och mer Rue Pigalle för Avenue de Villiers. Jag försökte förgäves hejda strömmen, och lyckligtvis tvivlade Norström aldrig på min lojalitet, vi förblev vänner in i det sista. Gud skall veta att det inte var någon inbringande praktik. Under hela min Paristid var den som en sten kring halsen, som skulle ha dränkt mig om jag inte redan från början haft fast fot i den engelska och amerikanska kolonin och bland fransmännen själva. I alla fall upptog denna praktik en stor del av min tid och ledde mig in i alla möjliga komplikationer och trångmål, det slutade med att den ledde mig i armarna på polisen. Jag brukar ofta berätta den historien för mina författarvänner såsom en slående illustration till slumpens lag, alla romanförfattares hårt anlitade cheval de bataille. Utom den talrika skandinaviska arbetarkolonin i Pantin och La Villette, ständigt i behov av en doktor, fanns där i konstnärskolonin i Montmartre och Montparnasse flera exotiska kvarlevor av Henri Murgers Bohème, som likaledes ofta behövde läkare och ännu oftare pengar. Några av dem hade redan slagit igenom, Wahlberg, Salmson och Edelfelt var redan halvt parisare, Gustaf Cederström i sin eleganta och gästfria ateljé på Rue des Ternes var den pamp han alltid varit. Zorn hade redan infriat sitt löfte som en uppgående stjärna av första rang. Josephson producerade mästerverk efter mästerverk som ingen ville köpa. Forsberg arbetade hjältemodigt i sin iskalla ateljé på skisserna till En hjältes död. Pelle Ekström målade superba solnedgångar från Öland på gamla näsdukar, visslade och svalt. Lille Skånberg i vit väst, hatten på sned, blomma i knapphålet och pressade byxor, var målarkolonins arbiter elegantiarum. Strindberg, ännu i sin Sturm- och Drangperiod, bodde i Passy och syntes sällan bland kamraterna. Jag var ofta i hans hem, både som läkare och gäst. Om någon kunde beskriva det<noinclude> <references/> 166</noinclude> j9corfemee7if8col1dnhcylurgv514 0 222617 652804 2026-06-10T19:18:42Z Thuresson 20 Kap 11 652804 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Boken om San Michele 1968.djvu" from=165 to=167 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Boken om San Michele|11]] 60ja1bkfm40d7xmcevzuqw7zkccer2a 104 222618 652805 2026-06-10T21:19:46Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 652805 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||I Vpsala-Sticht|71}}{{linje}}</noinclude><h3 style="text-align:center; margin:auto; border:none;"> {{ant|{{st|Cap. XI.}}}} <br> Om Roslaga-Kloster eller ÖREGRUNDS-Kloster.</h3> {{Initial|V}}Ti then lilla staden i Rodslagen, som wid en hafswik på Norrön ligger och <b>Öregrund</b> heter, hafwer ock, i fordna dagar, tå then Påwiska läran hade öfwerhanden här i norden, warit byggdt ett munkekloster, thet {{ant|<i>Johannes Vastovius</i>}} på sin kloster-förtekning vpfördt hafwer. Men hwarken lärer han i sin tid kunnat, mindre kan någon nu för tiden weta, när och af hwem thetta klostret är wordit bygdt; eller hwad slags munkar thervti hafwa lefwat; eller af hwad inrettning, wilkor och tilstånd thet warit; eller ock när och af hwad tilfelle thet blefwit ödelagdt. Alt är obekant. Thet allenast finnes anteknadt, at vti <b>Öregrund</b> ett munkekloster fordomdags hafwer warit. Then, som något mer kan någorstädes vpspana, han giöre så wäl och låte thet blifwa kunnogt. Dock är wisst, at thetta kloster ej warit gammalt eller lenge stådt; ty Öregrund blef af Östhammarboerna icke anlagdt förrän år 1491 vnder Sten Sture, och Archebiskopen {{ant|Jacobo Ulfsson}}. <h3 style="text-align:center; margin:auto; border:none;"> {{ant|{{st|Cap. XII.}}}} <br> Om ARNÖ-Kloster.</h3> {{Initial|P}}Å Arnö, som ligger i Mälaren och Trögds härad i Vpland, ther Archebiskoparna i Vpsala fordomsdags haft ett anseenligit<noinclude> {{huvud||E 5|slott}} <references/></noinclude> lm7zrda8doumxvlnnpn0mw832pr7eu1 104 222619 652806 2026-06-11T08:55:08Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 652806 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|98|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>Så har man i en graf vid Haugstad i Hetland pgd, Stavangers amt, funnit en skål af grönaktigt glas (fig. 204 b), hvilken är alldeles lik en som i Köln hittats tillsammans med ett bronsmynt af kejsar Maximianus Hercules (285—305).<ref>Enligt benäget meddelande af amanuensen Almgren. Glaset och myntet lågo jemte andra glaskärl i en grafkista af bly.</ref> På den norska skålen har ett stycke af kanten varit afslagen och fastsatt med ett förgyldt metallband; för symmetriens skuld har man tillagt tre andra dylika band, så att alla dessa fyra band varit stälda korsvis. {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=468|bildtext=Fig. 204 a. <i>Band af förgyld metall på glaset fig. 204 b.</i> {{bråk|1|1}}.}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=468|bildtext=Fig. 204 b. <i>Glas. Haugstad, Norge.</i> {{bråk|1|2}}.}} Rundt om skålen, invid kanten, har dessutom ett bredt, med djursirater prydt band af förgyld metall varit fäst (fig. 204 a). Ur grafven vid Haugstad upptogos äfven ett korsformigt bronsspänne likt fig. 126, en bronskittel lik fig. 201, m. m.<ref><i>Årsberetn.,</i> 1883, sid. 57, fig. 1.</ref> Fyndet från Köln gör det sannolikare, att den vid Haugstad funna skålen blifvit nedlagd i grafven under det 5:te århundradets förra än under dess<noinclude> <references/></noinclude> 5sm0doqn6x3yos8h8ttp5bum6somjo6 104 222620 652807 2026-06-11T09:06:49Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 652807 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>DEN NORDISKA JERNÅLDERNS KRONOLOGI.</small>|99}}</noinclude>senare hälft; ornamenten på metallbandet visa, liksom bronsspännet att grafven icke kan vara äldre än nämnda århundrades början. {{tre stjärnor}} Bland de under den sjette perioden allmänna lerkärlen kunna vi här endast dröja vid två typer: sådana med ett öra försedda kärl som fig. 205 och de af norska fornforskare med skäl benämnda »urtepotteformede» kärlen (fig. 206). De senare utmärkas, utom af den lätt igenkänliga formen, också deraf att de ofta äro ovanligt rikt ornerade, och att den lermassa, hvaraf de äro gjorda, är starkt uppblandad med fina stenpartiklar (glimmer eller asbest). {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=469|bildtext=Fig. 205. <i>Lerkärl. Holmegård, Norge.</i> {{bråk|1|3}}.}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=469|bildtext=Fig. 206. <i>»Urtepotteformet» lerkärl. Fevang, Norge.</i> {{bråk|1|3}}.}} Båda typerna äro till stort antal anträffade i norska fynd från denna period;<ref>Rygb, anf. arb., fig. 361 (vår fig. 205) och fig. 370—377 (vår fig. 206). Af hvardera typen voro 1885 mer än 200 kärl kända i Norge.</ref> de förekomma också i de delar af Sverige, som fordom hört till Norge eller stått i liflig förbindelse med detta land.<ref><i>Sv. forns.,</i> fig. 392 (Medelpad), 394 (Bohuslän). — Montelius, <i>Bohuslänska fornsaker,</i> fig. 132, 136, och »Bihang, Fynd från Greby i Tanums socken», fig. 3 och 6 (med en glasbit i bottnens midt).</ref> {{tre stjärnor}} De under den sjette perioden förekommande ornamentsmotiven äro äfven af ganska stor vigt för den nu föreliggande frågan. Bland dem är det några, som lätt röja sitt romerska ursprung. Hit höra spiralsirater som fig. 207; det är dessa utvecklade<noinclude> <references/></noinclude> qgpy3sxx359ncfsh08niezdofioy10g 104 222621 652808 2026-06-11T09:20:01Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652808 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />144</noinclude>hvass skära eller kort krökt lia, ett eller två rör i hugget, den gröna toppen skares af och röret kastas på sidan. Negrerna verkställa denna operation med mycken raskhet och behändighet, och som det tyckes con amore; — det säges att de älska att förstöra, och jag skulle nästan tro att det är så, — det brakar och knastrar friskt bland rören; det är ett muntert arbete, och de svarta gestalterna, med deras breda bröst och seniga armar, taga sig väl ut dervid. De afhuggna rören lastas på vagnar, förspända med oxar, och köras till sockerqvarnen. Genast vid dess öppna port lassas de af qvinnor i en bred upphöjd ränna, som går fram in i huset till en upphöjd plats, der tvenne breda qvarnstenar vända sig i motsatt riktning mot hvarandra, den ena litet högre än den andra. Längs med rännan stå qvinnor, som forsla rören uppåt till höjden der stenarne stå (jag har sett ett par unga qvinnor arbeta här, som riktigt äro grant vackra, med sina mörka lysande ögon, hvita tänder, korallröda perlband om halsen och ljusröda kläden om hufvudet); och der, på en trappställning, står en neger, som är matare, och ser till att alla rören riktigt komma emellan qvarnstenarne. Der prässas deras saft i hvar half-hvälfning af stenarne, och rören, som komma emellan dem ofvanifrån, falla utkramade under stenarne i en annan ränna, på hvilken de forslas ut genom den motsatta porten, och falla der ifrån rännan ned i ett lass förspändt med oxar, hvilket, så fort det blifvit fullt, ger rum åt ett annat lass. Det fyllda lasset körer med »la bagaza» bort åt stenhällarne till, och qvinnor aflasta det i korgar och bära<noinclude> {{ph|det|5}} <references/></noinclude> 6lgd20wjk9cwdvguqcd3qu6kntvgn2d 104 222622 652809 2026-06-11T09:23:35Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652809 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|145}}</noinclude>det ut på stenhällarne till torknings, såsom vi redan sett det. På ena sidan om huset, der sockerröret males, är huset med machineriet som sätter stenarne i rörelse. Det drifves medelst oxar, som köras såsom oxarne i tröskverken hemma hos oss. Hvart par oxar har en körsven; det är härifrån som ropen och visstumparne ljuda nattetid. En neger höjer ett rop med ord för tillfället, och de andra svara i chorus, upprepande med någon förändring de angifna orden, som merendels icke, såsom man sagt mig, ha någon djupare mening. Rop och röster äro omelodiska; men negrerna muntra sig på detta vis vid deras nattliga arbete. Saften, som strömmar ur de prässade sockerrören, rinner emellan qvarnstenarne ned i en porslinsränna, i tvär riktning mot den stora rännan emellan de två portarne, och rinner ned i en porslinsbassin, der den undergår rening, hvarefter den åter genom en annan ränna föres i sockerkoknings-huset, och här i stora, jordfasta, kopparkittlar invid muren der den kokas och skummas. Vid hvar sådan kittel står en neger, naken intill midjan, som med en ofantlig slef, lång som en karl, omrör och skummar den kokande sockersaften. När denna rinner ur rören, är den ett ljusgrönt, sött vatten; i kittlarne kokas den till en tjock sirap med gråaktigt utseende, som, då den är färdig, rinner ur kittlarne vid muren i stora, flata långpannor, der den lemnas att stelna. När sockret stelnat, hackas det i stycken och packas i stora tunnor och sändes ut i verlden, (Det finnes på Cuba intet sockerraffineri;<noinclude> <references/> {{huvud|{{m|''Hemmen i nya Verlden. III.''}}||{{m|7}}}}</noinclude> 9rsvj55ghg8wjgnlrkw595rcxtqqcc5 104 222623 652810 2026-06-11T09:30:21Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652810 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />146</noinclude>derföre har man der icke något riktigt hvitt socker). Hvar sådan kokande kittel upphettas genom en ugn hvars öppning är utåt muren, der den beständigt matas med »la bagaza», som torkad ger ett ypperligt bränsle. Och detta är historien om sockerröret, innan det kommer i din kalfekopp<ref>Det planteras genom att läggas pa längden ned i jorden; då skott uppskjuta frän lederna. Blomman är en vippa ej olik den som vassen bär hos oss, och lärer bestå af en mängd så små blommor att de ej kunna urskiljas af blotta ögat. Men blott ytterst sällan ser man sockerröret blomma. Mr Chartrain hade ännu icke sett det.</ref>. Ack att dess sötma framprässas under så mycken bitterhet, och att menniskors njutning kostar så mycket menniskolidande! Ty, jag vet det väl, hvad jag ser på detta ställe är icke sockerodlingens mörkaste sida. Det finnes en vida mörkare, en — om hvilken jag ej nu skall tala. Nu skall jag gå till dansen. {{em|2}}{{större|'''''Efter dansen.'''''}} Der står på gräsmarken åt husets frånsida ett stort Otaheiti-mandelträd, hvars lummiga krona breder sig vidt ut likt ett tak öfver jorden, som den beskuggar. I denna skugga voro församlade fyrtio à femtio negrer och negrinnor i snygga kläder, karlarne mest i skjortor eller bluser, qvinnorna i långa oprydda klädningar. Här såg jag representanter af de olika nationerna Congos, Mandingos, Luccomées, Caraballis m. fl. dansa på afrikanskt vis, hvar nation något olika med de andra, men alla med en väsentlig likhet i hufvuddragee af dansen. Denna är alltid emellan en man<noinclude> <references/></noinclude> gzp88bna00rk1i3xv3rpckeypllvxfh 104 222624 652811 2026-06-11T09:33:26Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652811 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|147}}</noinclude>och en qvinna, och framställer alltid ett förhållande af kurtis och koketteri, under hvilket älskaren uttrycker sina känslor, dels genom att dallra i alla leder i det han vänder sig kring sin sköna, så att han synes färdig att falla sönder, dels i djerfva språng och svängningar ofta omgifvande sin dam med båda armarne, dock utan att vidröra henne. Detta var dock olika hos män af olika nationer. En Caraballis-neger tog under dansen sin lilla skönhet ömt om halsen med ena armen, under det han med andra handen satte ett litet silfvermynt i hennes mun. Och den svarta drifvaren, en liten ful karl (den under hvars piska jag ser qvinnorna arbeta), begagnade ofta sin myndighet, dels genom att under dansen kyssa de täckaste af de damer han dansade med, dels genom att afbryta andra männers dans med de vackra bland negerqvinnorna eller dem som dansade bäst, och taga deras plats. Ty hvem som helst af de kringstående kunde genom att sätta en käpp eller en hatt emellan två dansande skilja dem åt, och intaga en af dessas rum. Så fick ibland en qvinna dansa med tre eller fyra män utan att lemna platsen. Men äfven qvinnor kunde utesluta hvarandra ur dansen, medelst kastande af en halsduk emellan de dansande, hvarefter de intogo de tillbakaträdandes plats; och merendels tycktes dessa ombyten gå för sig med mycket godt lynne. Den tillbakaträdande smålog, och syntes nöjd att hvila en stund, för att sedan återkomma; den qvarstannande log ändå hjertligare vid att se sig föremål för fleras val. Qvinnans dans uttrycker alltid en slags blyghet blandad med behagsjuka, under det hon med nedslagna ögon vänder sig omkring på<noinclude> <references/></noinclude> ehq2ijjyo94fi2bd5y22ax2gzyeayu4 104 222625 652812 2026-06-11T09:37:50Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652812 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />148</noinclude>en fläck, i gratie och fasoner mycket liknande en kalkonhöna, och i det hon med en halsduk eller färgad näsduk i handen, stundom med en i hvardera handen, dels slår ifrån sig den påträngande älskaren, dels hälft lockar honom till sig — en manöver, som för sin symbolik godt kunde passa bland alla folk och alla klasser folk, ehuru — himlen vare lofvad — icke för alla älskande. Omkring de dansande (ett eller två par) stå alla åskådarne i ring, beledsagande dansen med sång, hvilken består i ett lifligt, men entonigt upprepande af några ord, hvilka angifvas af den person i kretsen — han synes vara en slags improvisatör — som utkorats till ledare af sången. Hvar gång ett nytt par trädde i dansen, helsades det med gälla rop, och orden och tonen i sången ombyttes. Men tonen var alltid utan melodi, och rösterna äfvenså. Man har svårt att föreställa sig att dessa röster kunna utveckla den skönhet, den makalösa melodiska renhet, och detta folk den musikaliska förmåga, som de uppnått i Amerikas slafstater. Det vilda afrikanska äppelträdet med sina sura frukter har, omplanteradt i Amerikas jord, förädlat sin natur och sina frukter. Sångens ord sades mig vara obetydliga, och jag kunde ej af någon få reda på deras mening. Jag har hört talas om ord brukliga af franska negercreoler vid deras dans, som i deras patois uttrycker en mening, hvilken kunde väl passa äfven till dansen här; den säger: {{Dikt|{{em|1}}»Mal à tête, c’est pas maladie, Mal aux dents, c’est pas maladie; Mais l’amour, c’est maladie!»}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> h0qfglzrts5rle1x2ke8b6cchs70j3u 104 222626 652813 2026-06-11T09:41:13Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652813 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|149}}</noinclude>Dansen har inga bestämda afdelningar, ingen utveckling, intet bestämdt slut, utan synes vara fortgående variationer af ett och samma thema, improviserade enligt de dansandes godtycke och ingifvelse, men som röra sig inom en mycket inskränkt krets och icke gå utom de dallringar, bugter och krumbugter jag omtalat. Dansar någon väl, så gå män och qvinnor ur ringen och hänga på dess axlar sina halsdukar, eller sätta på dess hufvud en hatt eller något smycke; och jag såg en ung negerqvinna svänga omkring med karlhatt på hufvudet och alldeles behängd med kläden. Att sticka ett litet silfvermynt i munnen på den dansande damen tyckes äfven vara ett brukligt sätt — ej af de finaste — att sluta dansen. Musiken bestod, utom sången, af trummor. Tre trumslagare stodo invid trädets stam, spelande med händer, handlofvar, tummar och trädpinnar på skinn spända öfver urhålkade trädstammar. De gjorde så mycket larm som möjligt, men alltid med ypperlig tukt och rythm. Det var en mycket varm dag, och jag såg de dallrande och kurbetterande kavaljerernas linne vara i ett tillstånd såsom hade det nyss upptagits ur sjön. Icke dess mindre dansade de tydligen af hjertans lust, och tycktes kunna fortfara att dansa och sjunga i oändlighet. Men en stark klatsch af en lång piska hördes icke långt från dans-platsen; genast stannade dansen, och de dansande skyndade lydigt till arbetet. Sockermålningen och kokningen skulle åter begynna. Slafvarne på Cuba ha ingen helgdag under »la seca», ehuru på Mr Chartrains plantage de få upphöra med arbetet ett par timmar på söndagsförmiddagen. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> d5t3pxtlzevetksmdufktpfsza9robn 104 222627 652814 2026-06-11T10:10:29Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652814 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />150</noinclude>Denna dans under mandelträdet — huru mycket liffullare och meningsfullare är den icke än de flesta af våra sällskapsdanser, valsen undantagen. De ha för liten naturlighet. Denna dans har kanske för mycken; men den är liffull och uppriktig; och har det goda att alla i sällskapet kunna deltaga som dansande eller sjungande eller bifallande. Ingen är utesluten, ingen, behöfver kläda väggarne, ingen vara liflös eller ha ledsamt. Lefve den afrikanska dansen! En intressant utfart har jag gjort med familjen här, till en af de märkvärdiga grottor, som i stort antal finnas i Cubas berg. Denna heter »La Loma de Lorenzo de San Domingo», och är några mil ifrån Limonar. Mrs Chartrain och jag foro dit i volante, de unga alla redo på små Cubanska hästar, de godmodigaste och nättaste af alla hästkreatur, och som bära de ridande så lätt att de ej känna någon möda; de äro små och röra sig med smått, mycket jemt traf. John Chartrain, en liflig och rätt behaglig ung man, lät ett par negrer bära halm och ris i olika delar af grottan och sedan påtända det. Det gaf ett grannt skådespel. I de höga, mörka hvalfven, svärmade millioner förskräckta läderlappar. Och hvilka underliga gestalter upplystes icke af lågorna! Det var en drömmarnas verld, der allt hvad naturen bildar och menniskohjertat drömmer och anar tycktes förekomma i dunkla kaotiska utkast. Der voro menniskogestalter liksom ännu höljda i sina lindor, väntande tåligt på ljus och lif; der voro kathedrar och throner; vingar som tycktes vilja lösgöra sig från murarne, tusen fantastiska, dels täcka, dels groteska eller ohyggliga skepnader; — — ack! i dessa<noinclude> <references/></noinclude> hhxgc8gyntzxamv2hufxf20u9qicphe 104 222628 652815 2026-06-11T10:40:49Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652815 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|151}}</noinclude>naturens kryptor synes innehållen hela den dunkla verld, som menniskohjertats krypta innesluter, men hvilkens gestalter vi ej se, utom när en dyster eld flammar upp der, under mörka stunder. Hvad jag såg här, hade jag sett långt förut i — mitt eget bröst. Och jag vet att det finnes allt der ännu, fastän Gud låtit solen intränga och palmer uppväxa i de nattliga rummen; jag vet att det bortom de ljusa ännu finnes dunkla, nattliga, mig sjelf obekanta rymder, eller åtminstone oklara kanske för hela det jordiska lifvet. Men också, lifvets kryptor upplysas blott ögonblickligt och dunkelt på jorden! Den bestämdaste och vackraste formation i dessa grotthvalf var pelaren. Droppan sipprar från hvalfvets höjd, faller på jorden och stelnar. Af stelnade droppar växer en konformig upphöjning; af stelnade droppar bildar sig en sådan äfven upptill, och under dropparnes fall växa dessa mot hvarandra. Efter århundraden mötas de och bilda en kolonn som synes uppbära hvalfvet och ej sällan liknar en förstenad palm. Flera sådana palmpelare stodo i grottornas hvalf, flera voro ännu under bildning. Droppans makt är stor! {{em|2}}{{större|'''''Måndags morgon.'''''}} Jag har vandrat omkring i beteshagarne, »el portrero», betraktat parasiter och aftecknat träd. En skogsdunge på Cuba är en sammangaddning af snår och taggfulla växter, omöjlig att genomtränga. Man ser i beteshagarne några sköna, resliga träd, men också flera missformade genom parasiter eller andra orsaker; det sköna och det stygga stå der nära hvarandra. Ibland<noinclude> <references/></noinclude> j8looon1wopukd0mszojxzosgs1gikm