Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.6 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 2 4961 652976 652914 2026-06-15T06:56:39Z Tommy Kronkvist 170 Användarstatistik. 652976 wikitext text/x-wiki {{#babel:sv|en-4|de-2}} {| style="cellspacing:0;cellpadding:0;width:247px;border:solid #bbb 1px;background:#eee;margin-top:20px;margin-bottom:1px;float:right;clear:right;" | style="width:45px;height:45px;background:#ffffff;text-align:center;font-size:11pt" | [[Fil:Wikispecies-logo.svg|36px|link=]] | style="font-size:80%;padding:4pt;line-height:1.25em" | Den här användaren är '''administratör''', '''byråkrat''' och '''gränssnitts­administratör''' på '''[[:species:Main Page|Wikispecies]]'''. (<span class="plainlinks" style="font-size: 80%;">[https://species.wikimedia.org/w/index.php?title=Special:ListUsers&limit=1&username=Tommy_Kronkvist kontrollera]</span>) |} {| style="cellspacing:0;cellpadding:0;width:247px;border:solid #bbb 1px;background:#eee;margin-bottom:1px;float:right;clear:right;" | style="width:45px;height:45px;background:#f6f6f6;text-align:center;font-size:11pt" | [[Fil:Wikimedia-logo black.svg|36px|link=]] | style="font-size:80%;padding:4pt;line-height:1.25em" | Denna användare är '''administratör''' på '''[[wmse:Huvudsida|Wikimedia Sverige]]'''. (<span class="plainlinks" style="font-size: 80%;">[https://se.wikimedia.org/w/index.php?title=Special:Användare&limit=1&username=Tommy_Kronkvist kontrollera]</span>) |} {| style="cellspacing:0;cellpadding:0;width:247px;border:solid #bbb 1px;background:#eee;float:right;clear:right;" | style="width:45px;height:45px;background:#f6f6f6;text-align:center;font-size:11pt" | [[Fil:Wikivoyage-logo.svg|36px|link=]] | style="font-size:80%;padding:4pt;line-height:1.25em" | Denna användare är '''administratör''' och '''gränssnitts­administratör''' på svenska '''[[:voy:sv:Huvudsida|Wikivoyage]]'''. (<span class="plainlinks" style="font-size: 80%;">[https://sv.wikivoyage.org/w/index.php?title=Special:Användare&limit=1&username=Tommy_Kronkvist kontrollera]</span>) |} ==Hej!== Jag bor i Uppsala och registrerade mitt Wikimedia-konto den 29 mars 2005. Mina intressen kretsar till stora delar kring schack, biologisk taxonomi och systematik. Av den anledningen redigerar jag numera främst på Wikispecies där jag är administratör, byråkrat och gränssnitts&shy;administratör,<small>^{(<span class="plainlinks">[https://species.wikimedia.org/w/index.php?title=Special:ListUsers&limit=1&username=Tommy_Kronkvist verifiera]</span>)}</small> samt på svenska Wikivoyage där jag är administratör och gränssnitts­&shy;administratör.<small>^{(<span class="plainlinks">[https://sv.wikivoyage.org/w/index.php?title=Special:ListUsers&limit=1&username=Tommy_Kronkvist verifiera]</span>)}</small> Jag är också stolt, betalande medlem (och {{nowrap|1=administratör)<small>^{(<span class="plainlinks">[https://se.wikimedia.org/w/index.php?title=Special:Användare&limit=1&username=Tommy_Kronkvist verifiera]</span>)}</small>}} på [[WMSE:|Wikimedia Sverige]], en svensk ideell förening som fungerar som knutpunkt för Wikimedias svenska lokalavdelning (på engelska ett så kallat "''Wikimedia chapter''"). Den 30 augusti 2018 skapade jag artikeln ''[[:species:Danio tinwini|Danio tinwini]]'' på Wikispecies, vilket också utgjorde min 100&nbsp;000:e redigering på Wikimedia. Totalt har jag bidragit med [[Special:Gemensam inloggning/Tommy Kronkvist|drygt 393&nbsp;500 redigeringar]] (per 15 juni 2026) i sammanlagt 153 olika Wikimedia-systerprojekt. Den exakt trehundratusende redigeringen skedde då jag skapade artikeln [[w:sv:Siri (programvara)|Siri (programvara)]] på svenska Wikipedia. Utöver det har jag också hand om <span class="plainlinks">[https://twitter.com/Wikispecies @Wikispecies]</span> officiella X-konto (tidigare kallat Twitter) samt är registrerad på {{nowrap|1=Phabricator,^{<small>([[:phabricator:p/Tommy Kronkvist|användarsida]])</small>}}} ett projekthanteringssystem för samarbete kring utveckling av wiki-mjukvara. Jag har fört upp några bilder (knappt 200, kanske?) till Wikimedia Commons. Min användarsida på Commons hittar du [[:commons:User:Tommy Kronkvist|här]] och där kan du också se några av mina uppladdade bilder. Jag skulle vilja fota mer, men tiden är knapp. Hör gärna av dig på min [[Användardiskussion:Tommy Kronkvist|diskussionssida]] här på Wikisource om du har några frågor eller funderingar som rör mina redigeringar! Mvh, Tommy. {| class="toccolours" style="cellpadding=4; font-size: 0.8em;" | style="background: #ccf; text-align: center; padding-right: 0.4em; width: 20%;" | SHA-512 [[meta:Template:User committed identity|Committed identity]] hash: | style="text-align: center; padding-right: 0.4em; padding-left: 0.4em;" | a6edd6d2fdbf82621f0cda4e5525c71f8da9b5dfd308242c3c63365e998c32c5406b75448380903265a5403edffd1a0435b61ac943f3c65870db9250f8b884a9 |} 1oyi734qlwiwafgu23rbfo3ujq3omhj 104 211341 652982 616702 2026-06-15T11:44:25Z Aspets 11359 /* Korrekturläst */ 652982 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Aspets" /></noinclude>Det går ett spöke omkring i Europa &ndash; detta spöke är Kommunismen. Alla det gamla Europas makter hafwa förenat sig till en hetsjagt emot detta spöke, Påfwen och Czaren, Metternich och Guizot, franska radikala pressen och den tyska polismakten. Hwar finnes det oppositionsparti, som ej af maktinnehafwande motståndare blifwit utskriket såsom kommunistiskt, hwarest det oppositionsparti, som icke mot de mera framskridande oppositionsmännen, äfwensom mot sina reaktionära motståndare slungat den brännmärkande förebråelsen att hylla Kommunismen? Häraf kan man draga följande slutsatser: 1) Att kommunismen af alla europeiska makter erkännes såsom en makt. 2) Att det är hög tid, att kommunisterna inför hela werlden offentligen framlägga deras åskådningssätt, deras ändamål, deras tendenser, och ställa emot kommunist-spöket ett manifest, utfärdadt af partiet sjelft. I följd häraf hafwa kommunister, tillhörande alla nationer, församlat sig i London och gjort utkast till följande manifest, hwilket blifwit offentliggjordt på engelska, fransyska, tyska, italienska, flammandska, danska, och nu äfwen på swenska språket. {{linje}}<noinclude> <references/></noinclude> 8ae3oxt9el2krso4agj32kh2igv7cxt 104 211342 652983 616703 2026-06-15T11:58:46Z Aspets 11359 /* Korrekturläst */ 652983 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Aspets" /></noinclude>=== I. Kap. === === Bourgeois och Proletarier. === Alla hittills warande samhällens historia är en historia om striden emellan samhällsklasserna. Fri och slaf, Patricier och Plebei, Baron och lifegen, skråborgare och gesäll, korteligen, förtryckare och förtryckt, stodo i ständig opposition mot hwarandra, förde en oafbruten, stundom hemlig, stundom öppen fejd, som hwarje gång slutade med en revolutionär förändring af hela samhället, eller med en gemensam undergång af de stridande klasserna. I historiens tidigare epoker finna wi nästan öfwerallt en fullständig styckning af samhället i olika ständer, en mångfaldig gradation af sociala förhållanden. I det gamla Rom finna wi patricier, riddare, plebejer, slafwar; i medeltiden feudal-herrar, vasaller, skråborgare, gesäller, lifegna, och ännu dertill inom hwar och en af dessa klasser olika grader. Det genom det feudala samhällets undergång uppkomna moderna borgerliga samhället har icke upphäft klasstridigheterna. Det har i de gamlas ställe endast satt nya klasser, nya willkor för förtrycket, nya former för striden. Wår epok, Bourgeosiens epok, utmärker sig likwäl derigenom, att den förenklat klass-motsatserna. Hela samhället delar sig mer och mer i twå stora fiendtliga läger, twå stora direkte mot hwarandra stående klasser &ndash; Bourgeoisien och Proletariatet.<noinclude> <references/></noinclude> mcd144jnhxlgw0bimc3rpdq5xkq6mu6 104 217113 652949 630067 2026-06-14T22:15:39Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 652949 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|109}}</noinclude><section begin=kap08 /> <h3 align="center" style="border-bottom:none;"><b>VIII.</b></h3> Om torsdagarna, då familjen, omgiven av tapeternas lugnt leende gudagestalter, satt vid middagsbordet, dök på sista tiden allt oftare ett nytt och mycket allvarligt samtalsämne upp, som på damerna Buddenbrooks från Breitenstrasse ansikten framkallade ett uttryck av kall förbehållsamhet och i fru Permaneders minspel och åtbörder en nervös upphetsning. Hon lade huvudet bakåt, sträckte armarna på en gång framåt eller upp i vädret och talade, talade med vrede, med sinnesrörelse, med en uppriktig och djupt känd harm. Från det särskilda fall, som här var fråga om, gick hon över till det allmänna, talade om elaka människor på det hela taget och utstötte med den dova strupröst, som var egendomlig för henne, när hon var ond, små trumpetstötar av avsky, som läto som »Lip-Trieschke —!» »Grünlich —!» »Permaneder —!» … Därtill hade nu kommit ett nytt, som hon uttalade med obeskrivligt förakt och förbittring, och som ljöd: »Allmänna åklagaren —!» När så direktör Weinschenk, försenad som alltid, ty han var överhopad med göromål, trädde in i salen och med ledig hållning och svängande armar gick fram till sin plats, så förstummades samtalet och en pinsam, tryckande tystnad lade sig över bordet, till dess senatorn hjälpte alla ur förlägenheten, i det han lätt och som om det endast gällde en vanlig affär frågade direktören, hur saken stod. Och Hugo Weinschenk svarade, att saken stod förträffligt, den kunde ju icke heller stå annat än bra … varpå han muntert började tala om något annat. Han föreföll vida mer upprymd än förut, lät sina ögon sväva omkring med en viss frimodighet och frågade flera gånger, utan att få något svar, hur Gerda Buddenbrooks fiol mådde. I det hela pratade han mycket och glatt, och det var endast litet obehagligt, att han i sitt överdrivna goda<noinclude> <references/></noinclude> 3a01blowr4z5alilrzpmrplfhw57f6j 104 217131 652950 630119 2026-06-14T22:19:22Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 652950 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />110</noinclude>humör icke alltid vägde sina ord, utan kom med historier, som icke voro på sin plats och gjorde damerna generade. Vad var det med direktör Weinschenk? Denne allvarlige, verksamme och kärnfulle man, som icke brydde sig om sällskapslivet, utan med seg plikttrohet endast ägnade sig at sitt arbete — denne man sades icke blott en gång, nej, flera gånger ha gjort sig skyldig till ett svårt felsteg, ja, han var rättsligt anklagad för att mångfaldiga gånger ha utfört en affärsmanöver, som rent av kunde kallas brottslig, och en rättegång, vars resultat ingen kunde förutse, var anhängiggjord emot honom! Vad lades honom då till last? — På olika ställen hade större eldsvådor ägt rum, som skulle kostat bolaget, där det brunna var försäkrat, stora summor … Men nu påstods det, att direktör Weinschenk, så fort han genom sina agenter erhållit förtroligt meddelande om olycksfallen, alltså på medvetet bedrägligt sätt skulle ha återförsäkrat det redan brunna hos ett annat bolag, varigenom detta i stället fått vidkännas förlusten. Nu låg saken i händerna på allmänna åklagaren, doktor Moritz Hagenström … »Thomas,» sade konsulinnan mellan fyra ögon till sin son, »jag förstår ingenting! Var snäll och säg mig … vad skall jag tro om saken?» Och han svarade: »Ja, kära mamma, vad skall man säga! Att allt är, som det skall vara, det måste tyvärr betvivlas. Men att Weinschenk skulle vara brottslig till den utsträckning, som somliga påstå, det anser jag också osannolikt. Det finns nu för tiden något som kallas affärsmoral, ser du … Och om Weinschenk förbrutit sig, så har han troligen icke gjort värre än många av sina kolleger, som kommit ostraffat ifrån saken. Men … Jag vill icke alls gå i godo för, att rättegången utfaller gynnsamt. Kanske skulle han i en större stad bli frikänd, men här, där allt går ut på kotteriväsen och personliga motiv … Det borde han ha tänkt på vid valet av sin försvarare. Men i stället har han ansett<noinclude> <references/></noinclude> 35dfbq9fa7yl2drr27gzfweafzk2n8h 104 217132 652951 630120 2026-06-14T22:25:42Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 652951 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|111}}</noinclude>nödvändigt — och det vittnar just icke om gott samvete — att förskriva en försvarare från Berlin, doktor Breslauer, en riktig galgfågel, en inpiskad advokat och skicklig talare, som har rykte om sig att ha räddat en massa bedrägliga bankruttörer från tukthuset … Naturligtvis komma våra hederliga jurister att med näbbar och klor streta emot att låta imponera på sig av den där främmande herrn och domstolen att låna ett långt villigare öra åt doktor Hagenströms anklagelser … Och Weinschenk har inga vänner heller här i staden, icke ens bland sin egen affärspersonal … Med ett ord, mamma, mig anar ingenting gott …» {{c|★}} Under sådana förhållanden närmade sig denna gång julen och lille Johann följde med klappande hjärta i sin almanacka dag för dag hur den härliga tiden ryckte närmare och närmare. Förebuden blevo allt flera och flera … Redan sedan första advent hängde på väggen i farmors matsal ett grant målat porträtt i kroppsstorlek av Rupert knekt. En morgon fann Hanno sitt täcke, sin sängmatta och sina kläder fulla med knastrande glitterguld. Så några dagar senare, en eftermiddag då pappa låg på schäslongen i vardagsrummet med tidningen i hand och Hanno i Gerocks »Palmblad» höll på att läsa dikten om häxan i Endor, anmäldes liksom alla år och ändå alltjämt lika överraskande »en gammal man», som »frågade efter den lille». Den gamle mannen blev ombedd att stiga in, och han kom med släpande steg i en lång päls, vars insida var vänd utåt, och som var besatt med glitterguld och snötottar, en likadan mössa, svarta streck i ansiktet, ett väldigt vitt skägg och onaturligt tjocka ögonbryn. Liksom varje år förklarade han med skräckinjagande stämma, att i ''den här'' säcken — på hans vänstra skuldra — fanns det äpplen och forgyllda nötter för snälla barn, som -<noinclude> <references/></noinclude> 4isezbgfzkcs5bstz854m57wcnhin1u 104 217133 652952 630121 2026-06-14T22:29:18Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 652952 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />112</noinclude>kunde be till Gud, men att åter ''det här'' riset — på hans högra skuldra — var för de elaka barnen … Det var Rupert knekt. D. v. s. icke var det alldeles precis den riktiga, utan var kanske barberare Wenzel i pappas avigvända päls, men i alla fall så riktig som han kunde vara, och Hanno läste också detta år, uppriktigt gripen och endast en eller två gånger avbruten av en nervös och halvt medveten snyftning upp sitt Fader vår, varpå han fick taga en näve namnam i säcken för de snälla barnen, vilken gubben sedan glömde att taga med sig igen … Ferierna började, och det fruktade ögonblicket, då pappa läste betyget, gick tämligen lyckligt förbi … Redan var den stora salen hemlighetsfullt stängd, redan hade marzipan och pepparkakor kommit på bordet, redan var det jul där ute i staden. Det snöade, det frōs på, och i den skarpa, klara luften klingade banala eller vemodiga melodier — det var de italienska positivspelarna, som i sina sammetsjackor och svarta mustascher kommit dit till helgen. I bodfönstren prunkade julutställningarna. Kring den höga götiska brunnen på torget voro julmarknadens brokiga förlustelser uppslagna. Och vart man gick inandades man helgdagsstämning med doften från de till salu utbjudna granarna. Så kom till slut aftonen den 23 december och med den julklappsutdelningen i salen hemma vid Fischergrube, en julklappsutdelning, som endast var en början, en inledning, ett förspel, ty själva julaftonen lät konsulinnan icke taga ifrån sig, och då ville hon se hela familjen hos sig. På eftermiddagen den 24 samlades därför mangrant det övliga torsdagssällskapet tillika med Jürgen Kröger från Wismar och Therese Weichbrodt med sin syster fru Kethelsen i landskapsrummet. Klädd i tjockt, grå- och svartrandigt siden med en bjärt rodnad på kinderna och glänsande ögon, tog den gamla damen emot de småningom anländande gästerna, och hennes guldarmband klirrade sakta, när hon tyst omfamnade dem. Hon var denna afton i ett<noinclude> <references/></noinclude> oeqd2qsab17mwtmln7nxmiwdvha5lmd 104 217134 652953 630122 2026-06-14T23:02:45Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 652953 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|113}}</noinclude>tillstånd av stum och skälvande sinnesrörelse. »Herre Gud, du har ju feber, mor!» sade senatorn, då han kom med Gerda och Hanno … »Allt kan ju avlöpa i allsköns trevnad.» Men hon viskade, i det hon kysste dem alla tre: »Jesu namn … Och så min käre salig Jean …» Det högtidliga program, som den avlidne konsuln fastställt för julaftonens firande, måste nämligen upprätthållas, och känslan av hennes ansvar för att aftonen avlopp på värdigt satt, fylld av en allvarlig och andäktig glädje, drev henne rastlöst av och an — från pelarhallen, där korgossarna från Mariakyrkan redan samlades, till matsalen, där Riekchen Severin lade sista handen vid julgranen och julklappsbordet, ut i korridoren, där några gamla fattiga stodo skygga och förlägna för att också få sin del av gåvorna, och åter in i landskapsrummet, där hon med en stum sidoblick bestraffade varje överflodigt ord och buller. Det var så tyst, att man hörde tonerna av ett avlägset positiv, spröda och klara som från en speldosa, ute från gatan, ty fastän nu omkring tjugu personer stodo och sutto i rummet, var stillheten större än i kyrkan, och stämningen påminde, som senatorn försiktigt viskade till morbror Justus, en smula om en begravning. För övrigt var det knappast någon fara för, att denna stämning skulle störas genom något ljud av ungdomligt övermod. De flesta av de närvarande, senator Thomas Buddenbrook, hans fru, syster och kusiner, hade redan överskridit fyrtiotalet, under det värdinnan jämte sin bror Justus och hans hustru och lilla Therese Weichbrodt voro tämligen mycket över sextio, och den gamla konsulinnan Buddenbrook, född Stüwing, samt den nu alldeles stendöva fru Kethelsen fyllt sina sjuttio. I blomman av sin ungdom stod egentligen endast Erika Weinschenk, men då hennes ljusblå ögon — herr Grünlichs ögon — gledo över till hennes man direktören, vars kortklippta, vid tinningarna grånade huvud med de smala, vid mungiporna invuxna mustascherna<noinclude> <references/> {{mindre|8. — ''Huset Buddenbrook.'' II.}}</noinclude> n6436vmwlatl4d5rzdib1fvkruhzy40 104 217135 652954 630123 2026-06-14T23:07:54Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 652954 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />114</noinclude>avtecknade sig mot det idylliska landskapet på tapeten bakom soffan, så kunde man märka, att hennes fylliga barm höjdes av ett tungt andedrag … Ängsliga och förvirrade tankar på brandsförsäkringsaffärer, vittnen, allmänna åklagare, försvarsadvokater och domare ansatte henne förmodligen, och det fanns väl ingen i rummet, för vilken icke samma föga julmässiga tankar svävade. Allas medvetande om närvaron av en familjemedlem, som förbrutit sig mot lag, samhällsordning oc…h affärsheder och kanske var hemfallen åt fängelse och nesa, gav hela sällskapet en främmande och dyster prägel. En julafton hos familjen Buddenbrook med en anklagad i sin mitt! Fru Permaneder lutade sig tillbaka i sin stol med strängare majestät, damerna Buddenbrook från Breitenstrasse logo ännu en nyans spetsigare än vanligt … Och barnen? Det tämligen fåtaliga yngsta släktet? Var det också känsligt för det tryckande i situationen? Vad lilla Elisabeth beträffade, så var det omöjligt att döma om hennes sinnestillstånd. Hon satt på sin bonnes arm, utstyrd i en liten klänning, rikt garnerad med sidenrosetter, i vilka man igenkände fru Permaneders smak, höll tummarna inklämda i sina små nävar, sög på tungan, stirrade rätt framför sig och gav då och då ifrån sig ett kort, knorrande läte, som föranledde flickan att sakta gunga henne upp och ned på armen. Hanno åter satt tyst på en pall vid sin mors fötter och blickade liksom hon upp i ett av kronans glittrande kläppen … Christian felades! Var var Christian? Först nu i sista ögonblicket märkte man, att han ännu icke infunnit sig. Konsulinnans rörelser, den egendomliga åtbörd, med vilken hon förde handen från mungipan upp mot frisyren, som om hon ströke tillbaka ett nedfallet hårstrå, blevo ännu feberaktigare. Hon gav en hastig instruktion åt mamsell Severin, och denna skyndade genom pelarhallen förbi korgossarna, trängde sig fram mellan de fattiga i korridoren och knackade på herr Buddenbrooks dörr. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 9w3dd1djsqkxpv9epvjdbh7mybsmjog 104 217136 652955 630124 2026-06-14T23:10:45Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 652955 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|115}}</noinclude>Strax därpå visade sig Christian. Han kom helt makligt in i landskapsrummet och gnuggade sig med handen i den kala pannan. »Anfäkta, mina barn,» sade han, »det hade jag så när glömt!» »Hade du så när …» upprepade hans mor som förstenad. »Så när glömt, att det var julafton, ja … Jag satt och läste … i en bok, en reseskildring över Sydamerika … Herre Gud, jag har minsann varit med om julaftnar av olika slag …» tillade han och var just i begrepp att börja historien om en julafton, som han tillbragt i London i ett tingel-tangel av femte klassen, då plötsligt den kyrkstillhet, som rådde i rummet, inverkade på honom, så att han med rynkad näsa på tåspetsarna smög sig till sin plats. »Dotter Zion, fröjda sig!» sjöngo korgossarna, och de, som nyss fört ett sådant oväsen där ute, att senatorn ett ögonblick måste visa sig i dörren för att inge dem respekt — de sjöngo nu rent underbart vackert. De klara stämmorna, som höjde sig i en jublande lovsång, ryckte alla med sig, gjorde de gamla ungmörnas sura leenden mildare och kommo de andra att för ett ögonblick glömma sina bekymmer. Hanno släppte sitt knä, som han hittills hållit omslutet. Han såg alldeles blek ut och lekte med fransarna på pallen med en min, som om han frös. Litet emellanåt måste han draga ett djupt andetag, ty hans hjärta sammandrog sig i nästan smärtsam lycka vid att höra den rena a-capella sången, som fyllde luften. Jul … Genom springorna på de höga, vitmålade, ännu fast tillslutna flygeldörrarna trängde grandoften och väckte med sin kryddaktiga sötma föreställningar om underverken där inne i salen, denna ofattbara, överjordiska prakt, som man för varje år väntade på med bultande pulsar … Vad skulle finnas där inne åt honom? Det som han önskat sig naturligtvis, ty det fick man alltid, förutsatt, att man icke<noinclude> <references/></noinclude> 1hxqyxbaxc3gd9q9v4aay8g5jr2qt0n 104 217137 652956 630125 2026-06-14T23:13:21Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 652956 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />116</noinclude>redan på förhand blivit övertygad om, att det var en omöjlighet. Teatern skulle nog genast falla honom i ögonen och visa honom vägen til hans plats, den efterlängtade dockteatern, som understruken med ett tjock streck stått främst på önskelistan till farmor, och som sedan Fidelioaftonen varit så gott som hans enda tanke. Ja, som ersättning och belöning för ett besök hos herr Brecht hade Hanno för en liten tid sedan för första gången varit på teatern och från sin plats på första raden bredvid modern andlöst lyssnat till tonerna av Fidelio. Sedan dess drömde han icke om annat än operor, och han uppfylldes av en passion för teatern, som knappast lät honom sova om nätterna. Med outsäglig avund betraktade han ute på gatan de herrar, vilka i likhet med hans farbror Christian voro kända som teaterhabituéer, konsul Döhlmann, mäklar Gosch —. Var en sådan lycka tänkbar, som att få vara där nästan varje kväll? Om han bara en gång i veckan finge kasta en blick i salongen, innan föreställningen började, höra, hur instrumenten stämdes och titta litet på den nedfällda ridån! Ty han älskade allt på teatern — gaslukten, stolsraderna, orkestern, ridån … Månne hans dockteater skulle vara stor? Stor och bred? Hurudan var väl ridån? I den måste man så fort som möjligt skära ett litet hål, ty på Stadtteaterns rida hade det varit ett titthål … Och hade väl farmor eller mamsell Severin — ty farmor kunde icke ombesörja allt — fått tag i de riktiga dekorationerna till Fidelio? Med detsamma i morgon bittida skulle han stänga in sig någonstädes och ge en föreställning alldeles ensam för sig själv … Och i andanom lät han redan sina figurer sjunga, ty musiken hade genast för honom oupplösligt förbundit sig med teatern … »Jubla högt, Jerusalem!» slöto korgossarna, det sista klara ackordet dog bort, och djup tystnad lade sig över pelarhallen och landskapsrummet. Familjens medlemmar sågo stillatigande ned framför sig, endast<noinclude> <references/></noinclude> d2q4ekj54jjam8neme3o5mb2se7r2wc 104 217138 652957 630126 2026-06-14T23:16:41Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 652957 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|117}}</noinclude>direktör Weinschenks ögon irrade käckt och obesvärat omkring, och fru Permaneder lät höra sin torra harkling, som hon icke kunde återhålla. Men konsulinnan skred långsamt fram till bordet och satte sig i soffan, makade på lampan och drog till sig den stora bibeln med de av ålder bleknade guldsnittspärmarna. Därpå sköt hon upp glasögonen på näsan, öppnade de båda läderspännena, med vilka den väldiga boken var tillsluten, slog upp, där märket låg, så att det tjocka, grova, gulaktiga papperet med sitt stora tryck kom i dagen, tog en klunk sockervatten och började läsa julkapitlet. Hon läste de gamla välkända orden långsamt och med enkla, till hjärtat gående tonfall, med en stämma, som i den andäktiga tystnaden ljöd klar, rörd och glad. »Och människorna ett gott behag!» sade hon. Knappt hade hon tystnat, förrän utifrån pelarhallen hördes i trestämmig kör »Stilla natt, heliga natt», i vilken familjen inne i landskapsrummet instämde. Man gick därvid en smula försiktigt till väga, ty de flesta av de närvarande voro omusikaliska, och här och där i ensemblen förnam man en djup och alldeles obehörig ton … Men det förringade icke sångens verkan … Fru Permaneder sjöng den med skälvande läppar, ty ljuvast och smärtsammast upprör denna sång deras hjärtan, som ha ett skiftesrikt liv bakom sig och under den korta friden av en högtidlig andaktsstund skåda tillbaka på det … Fru Kethelsen grät stilla och bitterligen, fastän hon uppfångade så gott som ingenting av alltsammans. Och sedan steg konsulinnan upp. Hon tog sin sonson Johann och sin dotterdottersdotter Elisabeth i hand och skred genom rummet. De andra följde efter henne, i pelarhallen slöto sig tjänstfolket och husets fattiga till tåget, och under det alla unisont uppstämde »Ack, julegran», och farbror Christian narrade barnen att skratta genom att, under det han marscherade, rycka på benen som en sprattelgubbe och sjunga på det mest löjliga sätt, drog man med bländade ögon<noinclude> <references/></noinclude> 6us6lxs3rlk67ijjzvekbq7knhuquoq 104 217139 652958 630127 2026-06-14T23:19:13Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 652958 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />118</noinclude>och leende ansikte genom de vidöppna höga flygeldörrarna rätt in i himlen. Hela den av doften av svedd gran fyllda salen lyste och glittrade av otaliga små ljus, och de himmelsblå tapeterna med sina vita gudabilder kom det stora rummet att se ännu ljusare ut. Ljusen på den väldiga nästan ända upp till taket nående granen, som stod längst bort mellan fönstren, smyckad med silverglitter och stora vita liljor, en skimrande ängel högst upp och en plastiskt anordnad krubba vid sin fot, glimmade som avlägsna stjärnor i den allmänna ljusfloden. Ty på det långa med en vit duk betäckta bordet, som, lastat med julklappar, sträckte sig från fönstren nästan ända fram till dörren, stod en rad mindre, med konfekt behängda granar, som också strålade av brinnande små vaxljus. Och gasarmarna på väggen brunno, och brunno gjorde också de tjocka vaxljusen i de förgyllda kandelebrarna i rummets fyra hörn. Stora föremål, julklappar, som icke fått plats på bordet, stodo uppradade på golvet. Mindre bord, också med vita dukar, julklappar och tända granar, stodo på sidorna om de båda dörrarna — de voro för tjänstfolket och de fattiga. Sjungande, bländad och knappt längre kännande igen det gamla, välbekanta rummet, skred man en gång genom salen, defilerade förbi krubban, där ett Jesusbarn av vax låg och tycktes göra korstecknet, och stannade sedan stum på sin plats. Hanno var alldeles förvirrad. Strax som han kommit in, hade hans feberaktigt sökande ögon varseblivit teatern … en teater, som, där den prunkade vid övre ändan av bordet, såg så kolossalt stor och bred ut, som han icke vågat föreställa sig ens i sina djärvaste drömmar. Men han hade fått en annan plats än förra året, mitt emot i stället, och detta gjorde, att Hanno i sin häpnad på fullt allvar betvivlade, att den sagolika teatern verkligen vore bestämd åt honom. Härtill kom, att på golvet nedanför teatern stod något stort och besynnerligt, något som icke stått på hans<noinclude> <references/></noinclude> 24w8hn3thuayas0enr79vtt6013v8eg 104 217140 652959 630128 2026-06-14T23:22:18Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 652959 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|119}}</noinclude>önskelista, något slags möbel, som såg ut som en byrå … var det åt honom? »Kom hit, barn, och titta på det här,» sade konsulinnan och öppnade locket. »Jag vet, att du gärna spelar koraler … herr Pfühl skall ge dig de nödiga anvisningarna … Man måste alltid trampa … ibland starkare, ibland svagare … och aldrig lyfta upp händerna, utan bara byta om fingrarna så där ’peu à peu’ …» Det var en kammarorgel, en liten vacker brunpolerad kammarorgel med metallhandtag på båda sidorna, mångfärgad trampbälg och en näpen skruvstol. Hanno slog an ett ackord … en mild orgelton dallrade genom rummet och kom de kringstående att titta upp från sina julklappar … Hanno omfamnade sin farmor, som ömt tryckte honom intill sig och sedan lämnade honom för att taga mot de andras tacksägelser. Han vände sig till teatern. Orgeln var en överväldigande dröm, men han hade ännu icke tid att sysselsätta sig närmare med den. Det var ett sådant där lyckans överflöd, som gör en otacksam för enskildheterna och kommer en att endast flyktigt fingra på allt för att först längre fram lära sig överskåda det hela … Å, där var ju sufflörluckan, en snäckformig sufflörlucka, bakom vilken ridån rullade upp bred och majestätisk i rött och guld. På scenen var dekorationen till Fidelios sista akt uppställd. De stackars fångarna knäppte ihop händerna. Don Pizarro stod i skräckinjagande attityd med vida puffärmar. Och i bakgrunden närmade sig i ihågsfart och svart sammetskostym ministern för att ställa allt till rätta. Det var alldeles som på Stadt-teatern och nästan ändå vackrare. I Hannos öron genljöd jubelkören, finalen, och han satte sig vid orgeln för att spela en liten bit därur, som han behållit i minnet … Men han steg upp igen för att i sin hand taga boken, den efterlängtade grekiska mytologien, som var bunden i rött band och hade en gyllene Pallas Athene på pärmen. Han åt ett par {{Rättelse|birar|bitar}} från sin med konfekt, marzipan<noinclude> <references/></noinclude> eq8ubdl02izzh413p0kgbli9gbjv9dg 104 217141 652960 630129 2026-06-14T23:25:25Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 652960 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />120</noinclude>och kakor fyllda tallrik, mönstrade småsakerna, skrivtillbehören och skolböckerna och glömde ett ögonblick allt annat för ett pennskaft, på vilket det satt en liten glaskula, som man endast behövde hålla för ögat för att liksom genom ett trolleri se ett stort schweizerlandskap framför sig … Nu gingo mamsell Severin och huspigan omkring med te och småbröd, och under det Hanno doppade, fick han en smula andrum att se sig omkring. Man stod vid bordet eller gick av och an utmed det, pratade och skrattade, i det man visade sina julklappar och beundrade de andras. Där funnos föremål av alla möjliga slag av porslin, nickel, silver, guld, trä, siden och kläde. Stora, med mandel och suckat symmetriskt garnerade pepparkakor lågo i långa rader på bordet, omväxlande med tjocka marzipantårtor, som inuti kändes alldeles våta, så färska voro de. De presenter, som fru Permaneder förfärdigat eller dekorerat, en arbetspåse, en ställning för bladväxter, en pall, voro prydda med stora sidenrosetter. Då och då kom man och hälsade på lille Johann, lade armen över hans matroskrage och tog hans julklappar i betraktande med den ironiskt överdrivna beundran, med vilken man plägar se på barnens härligheter. Endast farbror Christian led icke av detta slags högmod, utan hans glädje över dockteatern, när han med briljantringen, som han fått i julklapp av sin mor, på fingret kom släntrande förbi Hannos plats, skilde sig på intet vis från brorsonens. »Anfäkta, det var lustigt!» sade han, i det han drog upp och ned ridån och tog ett steg tillbaka för att betrakta tavlan på scenen. »Har du önskat dig det? — Jaså, du har önskat dig det,» sade han plötsligt, efter att en stund oroligt och tankfullt ha låtit ögonen irra omkring. »Varför det? Hur kom du på den tanken? Har du varit någon gång på teatern? … På Fidelio? … Ja, den ges bra … Och nu vill du göra efter det, vad? vill själv uppföra operor? … Gjorde den ett sådant intryck på dig? … Vet du vad,<noinclude> <references/></noinclude> r48t95slbsrpnoabvpoerhdeoawfcfx 104 217142 652961 630130 2026-06-14T23:28:47Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 652961 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|121}}</noinclude>barn, lyd mitt råd, och tänk icke för mycket på teater och sådant där … Det duger icke, du kan tro din farbror. Jag har också alltid intresserat mig för mycket för sådana där saker, och därför har det icke heller blivit något av mig. Jag har gjort en massa dumheter, skall du veta …» Detta förehöll han sin brorson i allvarlig och förmanande ton, under det Hanno nyfiket såg upp på honom. Men efter en paus, under vilken hans knotiga och tärda ansikte ljusnade vid betraktandet av teatern, lät han plötsligt en figur på scenen röra sig framåt och sjöng med ihålig och tremulerande stämma: »Ha, vilket gräsligt brott!» varpå han sköt orgelstolen fram till teatern, satte sig och började uppföra en opera, i det han, sjungande och gestikulerande, omväxlande utförde kapellmästarens och de spelandes åtbörder. Bakom hans rygg samlades flere av familjen, skrattade, skakade på huvudet och hade roligt. Hanno såg på honom med uppriktig förnöjelse. Men efter en stund avbröt sig Christian helt oväntat. Han förstummades, ett oroligt allvar flög över hans ansikte, han strök sig med handen över hjässan och längs nedåt vänstra sidan och vände sig darpå med rynkad näsa och bekymrad min till publiken. »Jo, se ni, nu är det slut igen,» sade han, »nu kommer straffet igen. Det hämnar sig alltid genast, när jag någon gång tillåter mig ett skämt. Det är icke något direkt ont, ser ni, utan ett slags värk … en obestämd värk, emedan alla nerverna här på sidan äro för korta. De äro helt enkelt allesammans för korta …» Men hans anhöriga upptogo dessa klagovisor med lika litet allvar som hans skämt och svarade knappast. De skingrades likgiltigt, och så satt Christian ännu en stund stillatigande framför teatern, stirrande på den med tankfullt plirande ögon och steg därpå upp. »Nå, roa dig med den, min gosse,» sade han, i det han strök Hanno över håret. »Men icke för mycket … och glöm icke dina allvarliga arbeten för<noinclude> <references/></noinclude> 70v53blk62d6omiuoxxua240fzxyqxd 104 217143 652962 630131 2026-06-14T23:32:03Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 652962 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />122</noinclude>dess skull, hör du det! Jag har gjort en massa dumheter … Men nu ger jag mig av till klubben … Jag går upp i klubben ett slag!» ropade han åt de äldre. »Där fira de också jul i dag. Adjö så länge.» Och med stela, krokiga ben gick han ut genom pelarhallen. Alla hade i dag ätit middag tidigare än vanligt och därför frikostigt försett sig med te och småbröd. Men knappt var man färdig därmed, förr än stora kristallskålar med mandelkräm bjödos omkring — en blandning av ägg, riven mandel och rosenvatten, som smakade gudomligt, men som orsakade de förfärligaste magplågor, om man åt en tesked för mycket. Det oaktat, och fastän konsulinnan bad, att man skulle lämna »ett litet hål öppet för supén», ålade man sig icke något tvång. Vad Klothilde beträffade, så åstadkom hon underverk. Stilla och tacksam slevade hon i sig mandelkrämen, som om det varit bovetegröt. Som förfriskning serverades också vingelé i glas, vartill åts engelsk plumcake. Småningom drog man sig tillbaka in i landskapsrummet och grupperade sig med sina tallrikar omkring bordet. Hanno blev ensam kvar i salen, ty lilla Elisabeth Weinschenk hade blivit hemförd, medan han åter för första gången skulle få stanna kvar till supén, tjänstflickorna och de fattiga hade dragit sig tillbaka med sina julklappar, och Ida Jungmann pratade ute i pelarhallen med Riekchen Severin, fastän hon annars i sin egenskap av uppfostrarinna iakttog en sträng social distans gentemot husmamsellen. Ljusen i den stora granen hade brunnit ner och slocknat, så att krubban låg i mörker, men enstaka ljus i smågranarna på bordet brunno ännu, och här och där blev en gran svedd av det för nära grannskapet till en låga och förstärkte doften, som fyllde salen. Varje luftdrag, som svepte förbi granarna, kom glittret i dem att dallra med ett svagt klirrande ljud. Det var nu återigen så tyst, att man hörde de svaga tonerna från ett avlägset positiv tränga igenom den kalla aftonluften. Hanno njöt andäktigt av julstämningen. Med<noinclude> <references/></noinclude> 8zwbhleyaj7hl8waxdmlvxo1dk1u0lf 104 217144 652963 630132 2026-06-14T23:35:36Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 652963 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|123}}</noinclude>huvudet stött mot handen, läste han i sin mytologi; åt mekaniskt och därför att det skulle så vara konfekt, marzipan, mandelkräm och plumcake, och den ängsliga beklāmdhet, som förorsakas av en överfylld mage, blandade sig med aftonens angenäma spänning till en känsla av vemodig lycksalighet. Han läste om de strider, Zevs hade att utkämpa för att komma till herraväldet, och lyssnade då och då till samtalet från landskapsrummet, där man utförligt avhandlade tant Klothildes framtid. Klothilde var denna afton den lyckligaste i sällskapet och mottog de gratulationer och speglosor, varmed hon överhopades från alla håll, med ett leende, som förklarade hennes askgrå ansikte, och när hon talade, slog rösten över av glad sinnesrörelse. Hon hade blivit intagen i Johannisklostret, vilket senatorn utverkat under hand i styrelsen, fastän vissa herrar i smyg knotade över nepotism. Man talade om denna välsignelserika institution, som motsvarade de adliga jungfruklostren i Mecklenburg, Dobberthien och Ribnitz, och vars uppgift var att bereda medellösa ogifta damer av framstående och sedan gammalt i staden bosatta familjer en sorgfri ålderdom. Den stackars Klothilde förfogade nu över en liten, men säker ränta, som årligen skulle ökas, och när hon ryckt upp i högsta klassen, även över en lugn och trevlig bostad i själva klostret … Lille Johann dröjde en stund inne hos de stora, men han vände snart tillbaka ut i salen, som nu, då den icke längre strålade av så mycket ljus och icke med sin härlighet väckte samma häpna skygghet som förut, utövade en ny slags tjusning. Det var ett sällsamt nöje att ströva omkring där liksom på en halvmörk scen efter föreställningens slut och titta en smula bakom kulisserna — på nära håll betrakta liljorna i den stora granen med deras gyllne ståndare, taga djur- och människofigurer i krubban i sin hand, hitta reda på vaxljuset, som kommit den genomskinliga stjärnan över Bethlehems stall att lysa, samt lyfta på den långt<noinclude> <references/></noinclude> q5jo0jl3dgn9675fvovyjmqo75zstce 104 217145 652964 630133 2026-06-14T23:38:10Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 652964 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />124</noinclude>nedhängande bordsduken och bli varse den massa kartonger och omslagspapper, som lågo uppstaplade under bordet. Samtalet inne i landskapsrummet tedde sig också allt mindre och mindre tilldragande. Med oundviklig nödvändighet hade man småningom kommit in på det särskilda obehagliga ämne, varom man hittills tegat för den festliga aftonens skull, men som nästan intet ögonblick upphört att sysselsätta allas tankar — direktör Weinschenks process. Hugo Weinschenk höll själv med ett slags vild munterhet i miner och åtbörder ett föredrag däröver. Han berättade detaljer från det nu genom helgen avbrutna vittnesförhöret, tadlade livligt, att presidenten, doktor Philander, alltför märkbart visade sin förutfattade mening, och kritiserade med suveränt förakt den hånfulla ton, som allmänne åklagaren doktor Hagenström ansåg passande att använda mot honom och de friande vittnena. För resten hade Breslauer mycket knipslugt förstått att försvaga en del graverande vittnesmål och på det bestämdaste försäkrat honom, att tills vidare ingen fällande dom vore att befara. — Senatorn insköt då och då av hövlighet en fråga, och fru Permaneder, som med uppdragna axlar satt i soffan, mumlande emellanåt fruktansvärda förbannelser över Moritz Hagenström. Men de övriga tego. De tego så envist, att till slut också direktören förstummades, och medan där ute i salen för lille Hanno tiden gick så fort som i himmelriket, lägrade sig över landskapsrummet en tung, beklämmande, ängslig tystnad, som ännu varade, då Christian kl. halv nio kom tillbaka från klubben, från ungkarlarnas och vivörernas julfirande. En slocknad cigarrstump satt mellan hans läppar, och hans magra kinder hade fått färg. Han kom genom salen och sade, då han trädde in i landskapsrummet. »Salen är ända bra vacker, mina barn! Weinschenk, vi skulle egentligen ha tagit med Breslauer hit; — något sådant har han bestämt aldrig sett förr.» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 9gv16wzljadw4h5evd1hzj7uirxz9ep 104 217146 652965 630134 2026-06-14T23:40:52Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 652965 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|125}}</noinclude>Konsulinnan sände honom en tyst förebrående sidoblick, som han besvarade med obesvärad och oförstående frågande min. Klockan nio gick man till bords. Som alltid på julaftonen var det dukat ute i pelarhallen. Konsulinnan läste andäktigt upp den övliga bordsbönen: <poem>»Kom, o Jesus, bliv vår gäst, välsigna ock i dag vår fest!»</poem> vartill hon, såsom det också var övligt denna afton, knöt ett litet förmanande tal, som huvudsakligen uppfordrade till att tänka på alla dem, som icke denna heliga afton hade det lika bra som familjen Buddenbrook … Och då detta var undanstökat, satte man sig med gott samvete ned till en bastant måltid, som tog sin början med karpar i smält smör och nedsköljda med gammalt rhenvin. Senatorn stoppade ett par fiskfjäll ner i sin portmonnä, för att där alltid skulle finnas pengar under det kommande året, men Christian anmärkte dystert, att det hjälpte ju icke i alla fall, och konsul Kröger brydde sig icke heller om dylika försiktighetsåtgärder, då han ju icke längre hade att frukta några kursfall utan längesedan vore i hamn med sina par slantar. Den gamle herrn satt så långt som möjligt från sin hustru, med vilken han sedan år och dag så gott som icke växlade ett ord, emedan hon alltjämt fortfor att i smyg skicka pengar till den arvlös förklarade Jakob, som förde sitt kringflackande äventyrarliv i London, Paris eller Amerika — var visste ingen annan bestämt än hon. Han rynkade mörkt pannan, då samtalet vid andra rätten föll på de frånvarande familjemedlemmarna, och han såg, hur den svaga modern torkade sig i ögonen. Man talade om dem i Frankfurt och Hamburg, mindes också utan ovilja pastor Tiburtius i Riga, och senatorn skålade i all tysthet med sin syster Tony för herrarna Grünlich och Per-<noinclude> <references/></noinclude> 0c6z6xl8s91fvqa8gtkkug0jz6fpp42 104 217147 652966 630135 2026-06-14T23:43:37Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 652966 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />126</noinclude>maneders vålgång — de hörde ju i viss mening också dit … Den med äppelmos, russin och kastanjer fyllda kalkonen prisades allmänt. Jämförelser med föregående års kalkoner anställdes, och det visade sig, att denna var den största, som på länge förekommit. Därtill serverades stekt potatis, två sorters grönsaker och två sorters kompott, och de stora faten voro så rågade, som om meningen varit, att alla skulle äta sig mätta bara av tillbehören. Man drack gammalt rödvin från firman Möllendorph. Lille Johann satt mellan sina föräldrar och stuvade med möda ner en bit vitt bröstkött i magen. Han kunde icke längre äta så mycket som tant Thilda, utan kände sig trött och icke riktigt kry, men han var stolt över att få äta tillsammans med de stora, över att också på hans konstmässigt brutne servett legat {{Rättelse|ett ett|ett}} sådant där litet gott, med vallmofrön bestrött smörbröd, och att också framför honom stodo tre vinglas, medan han annars plägade dricka ur den lilla förgyllda bägaren, som han fått i faddergåva av morbror Kröger … Men när sedan, under det morbror Justus började skänka i ett oljegult, grekiskt vin i de minsta glasen, glacecomberna kommo in — röda, vita och bruna — vaknade åter hans aptit. Han åt, fastän det gjorde förskräckligt ont i tänderna, en röd, sedan hälvten av en vit, måste till slut också smaka en bit av den bruna, fylld med chokladglace, knaprade därtill våfflor, smuttade på det söta vinet och hörde på farbror Christian, som kommit i farten att tala. Han berättade om julfirandet på klubben, där {{Rättelse|sämningen|stämningen}} varit mycket hög. »Du min skapare!» sade han i samma ton, varmed han plägade tala om Johnny Thunderstorm. »De gökarna drucko svensk punsch, som om det varit vatten!» »Fy!» anmärkte konsulinnan kort och slog ner ögonen. Men det gav han icke akt på. Hans ögon började irra omkring och tankar och minnen blevo så levande<noinclude> <references/></noinclude> ealtxle9pbylzipj7757z794qtxa6lv 104 217148 652967 630136 2026-06-14T23:46:33Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 652967 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|127}}</noinclude>inom honom, att de jagade som skuggor över hans magra ansikte. »Vet någon av er,» frågade han, »hur det känns, när man druckit för mycket svensk punsch? Jag menar icke själva ruset, utan vad som kommer dagen därpå, följderna … de äro underliga och vidriga … ja, på en gång underliga och vidriga.» »''Assez'', Christian, det där intresserar oss icke alls,» sade konsulinnan. Men han hörde icke på henne. Det var en egendomlighet hos honom, att i dylika ögonblick inga invändningar trängde fram till hans öron. Han teg en stund, och så tycktes plötsligt det, som sysselsatte honom, moget att meddelas. »Man går omkring och känner sig illamående,» sade han och vände sig med rynkad näsa till sin bror. »Huvudvärk och kväljningar … nå ja, det ges också vid andra tillfällen. Men man känner sig ''smutsig''» — och Christian gnuggade händerna med en grimas av avsky — »man känner sig smutsig och otvättad över hela kroppen. Man tvättar sina händer, men det hjälper icke, de kännas fuktiga och orena, och naglarna äro liksom flottiga … Man går och badar, men det hjälper heller icke, hela ens kropp förefaller en klibbig och osnygg. Hela ens kropp förargar och retar en, man vämjes vid sig själv … Känner du till det, Thomas?» »Ja, ja!» sade senatorn med en avvärjande åtbörd. Men med den sällsamma taktlöshet, som framträdde allt starkare med åren, och som hindrade honom att inse, att detta ämne icke var på sin plats i denna krets och på denna afton, fortfor Christian att skildra illamåendet efter ett överdrivet förtärande av svensk punsch, tills han ansåg sig uttömmande ha karaktäriserat det och småningom tystnade. Innan man övergick till smöret och osten, tog konsulinnan ännu en gång till orda för att hålla ett litet tal till de sina. Om också icke allt, sade hon, under årets lopp gestaltat sig så, som man kortsynt<noinclude> <references/></noinclude> pcp6dzhbl9khh5d4bnevpnd2z4y3v89 104 217149 652968 630137 2026-06-14T23:49:37Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 652968 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />128</noinclude>och ovist önskat sig, så återstod dock tillräckligt och mer än tillräckligt av välsignelse för {{rättelse|stt|att}} fylla allas hjärtan med tacksamhet. Just växlingen av lycka och sträng hemsökelse visade, att Gud aldrig tagit sin hand från familjen, utan att han länkade dess öden efter djupa och visa avsikter, som man icke borde fördrista sig att otåligt vilja utgrunda. Och nu skulle de med förhoppningsfulla hjärtan andäktigt höja sina glas för familjens välgång och framtid, den framtid som skulle bestå, då de äldsta och äldre av de närvarande längesedan vilade i jordens kalla sköte … för barnen, vars fest det ju var i afton … Och då direktör Weinschenks lilla dotter icke längre var kvar, måste lille Johann ensam göra en rund kring bordet för att skåla med alla, från farmor till mamsell Severin. Då han kom till sin far, tog denne honom sakta under hakan och höjde upp hans huvud för att se honom in i ögonen … Han uppfångade icke hans blick, ty Hannos långa guldbruna ögonfransar hade sänkt sig djupt, djupt ner över de blåaktiga skuggorna kring hans ögon. Men Therese Weichbrodt fattade om hans huvud med båda händerna, gav honom en smällkyss på vardera kinden och sade med ett tonfall så ömt, att Gud säkert icke kunde motstå det: »Bliv löcklig, du goda barn!» — En timme senare låg Hanno i sin säng, som nu stod i det yttre rummet, i vilket man kom in direkt från korridoren i andra våningen, och till vänster om sig hade senatorns toalettrum. Han låg på rygg av hänsyn till sin mage, som ännu icke alls hade försonat sig med allt, vad den måst taga emot under kvällens lopp, och såg med spänd blick på Ida, som, redan i nattröja, kom ut ur sitt rum med ett vattenglas i handen, vari hon löst upp kolsyrat natron. Han tömde det hastigt, gjorde en grimas och sjönk ner i sängen igen. »Nu tror jag, det kväljer mig ändå värre, Ida.» »Ah prat, Hanno lilla. Ligg du bara stilla på<noinclude> <references/></noinclude> k07j34u5s596d69verckzgs2oy2b6lc 104 217150 652969 630138 2026-06-14T23:52:45Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 652969 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|129}}</noinclude>rygg … Men ser du det? Vem var det, som gjorde tecken åt dig flera gånger? Och den som icke ville låtsa om dem, det var pysen …» »Ja, ja, kanske går det över också … När kommer sakerna, Ida?» »I morgon bittida, min pys.» »Säg till, att de genast sätta in dem hit, så att jag får dem med detsamma!» »Ja bevars, Hanno lilla, men först skall du sova.» Och hon kysste honom, släckte ljuset och gick. Han var ensam, och under det han låg stilla och överlämnade sig åt natronets välgörande verkan, tändes åter för hans slutna ögon glansen i salen med julklapparna. Han såg sin teater, sin orgel, sin mytologibok och hörde någonstädes i fjärran korgossarnas »Jubla högt, Jerusalem». Allt dansade och glimmade för honom. En lindrig feber omtöcknade hans huvud, och hans hjärta, som rönte inverkan av den upproriska magen, slog långsamt, hårt och oregelbundet. I ett tillstånd av illamående, spänning, beklämdhet, trötthet och lycka låg han länge och kunde icke somna. I morgon kom turen till den tredje julaftonen, julklappsutdelningen hos Therese Weichbrodt, och han gladde sig däråt som åt en löjlig lek. Therese Weichbrodt hade året förut helt och hållet slutat med sin pension, så att nu bodde fru Kethelsen och hon ensamma i det lilla huset vid Mühlenbrink. De krämpor, som hennes missbildade och klena lilla kropp förorsakade henne, hade nämligen tilltagit med åren, och i saktmod och kristlig beredvillighet antog Sesemi Weichbrodt, att hennes ändalykt vore nära förestående. Därför trodde hon också sedan flera år tillbaka, att varje julafton var hennes sista, och sökte ge den fest, hon ställde till i sina små, fruktansvärt varma rum, så mycket glans, som hennes svaga krafter förmådde. Då hon icke hade mycket att köpa för, så skänkte hon varje år bort en ny del av sina anspråkslösa tillhörigheter och staplade upp under granen allt,<noinclude> <references/> {{mindre|9. — ''Huset Buddenbrook.'' II.}}</noinclude> coq3ybdr19buaxzvdxyibc1dyr5wejn 104 217151 652970 630139 2026-06-14T23:56:29Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 652970 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />130</noinclude>vad hon kunde undvara — nipper, brevpressar, nåldynor, blomglas och fragment av sitt bibliotek, gamla böcker i komiska format och band, »En själviakttagares hemliga dagbok», Hebels »Alemannische Gedichte», Krummachers Parabler … Hanno hade redan fått av henne en upplaga av »Pensées de Blaise Pascal», som var så liten, att man icke kunde läsa i den utan förstoringsglas. »Bischoff» fanns det i outtömlig myckenhet, och Sesemis ingefärspepparkakor voro förfärligt goda. Men aldrig, tack vare den skälvande innerlighet, med vilken fröken Weichbrodt för var gång firade sin sista julfest — aldrig förflöt denna afton, utan att det hände någon malheur, någon liten katastrof, som narrade gästerna i skratt och ännu mera förökade värdinnans tysta sinnesrörelse. En kanna med bischoff ramlade omkull och översvämmade allt med den röda, söta, kryddade vätskan … Eller också föll den pyntade granen ner från sin träfot, just när man högtidligt tågade ut i salen … Som Hanno skulle till att somna, såg han framför sig det föregående årets olyckshändelse. Det var strax, innan julklappsutdelningen skulle äga rum. Therese Weichbrodt hade läst upp julkapitlet med så mycket eftertryck, att alla vokaler bytt platser, och gick nu och ställde sig vid dörren för att därifrån hålla ett litet tal till sina gäster. Hon stod på tröskeln, liten och puckelryggig, med de gamla händerna hopknäppta framför sitt barnabröst; mössans gröna sidenband föllo ner på de smala skuldrorna, och över dörren lyste i en med grankvistar omkransad transparang orden: »Ära vare Gud i höjden!» Och Sesemi talade om Guds godhet, nämnde, att detta vore hennes sista jul, och uppmanade till slut alla med apostelns ord att fröjda sig, varvid hela hennes lilla kropp skälvde från huvud till fot av lidelsefull iver. »Fröjden eder!» sade hon, i det hon lade huvudet på sned och häftigt skakade på det. »Och ännu en gång säger jag: Fröjden eder!» Men i detsamma flammade hela {{Rättelse|ransparangen|transparangen}} över henne upp fräsande och sprakande,<noinclude> <references/></noinclude> ncrtwo4j6tx16ec3hcdolgc52fhnqw8 104 217152 652971 630140 2026-06-14T23:58:30Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 652971 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|131}}</noinclude>så att hon med ett litet rop av förskräckelse och ett språng av oväntad och pittoresk smidighet måste rädda sig undan gnistregnet, som föll över henne … Hanno påminde sig detta den gamla frökens lustiga språng, och under flera minuter skrattade han sakta och nervöst, med ansiktet tryckt in mot kudden. {{linje|5em}} <section end=kap08 /> <section begin=kap09 /> <h3 align="center" style="border-bottom:none;"><b>IX.</b></h3> Fru Permaneder gick Breite Strasse framåt, hon gick i ilande hast. Det låg något slappt i hennes hållning, och endast flyktigt antyddes med axlar och huvud den majestätiska värdighet, som eljest kringsvävade henne på gatan. Hetsad och ansatt, tycktes hon endast ha hunnit rafsa ihop en liten smula därav, liksom en slagen konung drar till sig den sista återstoden av sina trupper för att med den kasta sig i flyktens armar … Klockan var omkring tre på eftermiddagen, en blåsig, regnig januaridag. Då fru Permaneder kommit till hörnet av Fischergrube, vek hon av där och ilade utför backen till sin brors hus. Efter en hastig knackning trädde hon in på kontoret, lät sin blick flyga över pulpeterna bort till senatorns fönsterplats och gjorde en så bönfallande åtbörd med huvudet, att Thomas Buddenbrook genast lade ifrån sig pennan och gick emot henne. »Nå?» frågade han, i det han drog upp ena ögonbrynet … »Ett ögonblick, Thomas … något angeläget … som icke tål uppskov …» Han öppnade den madrasserade dörren till sitt privatkontor, drog den igen efter sig, då de båda kommit in, och såg frågande på sin syster. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> t7vjnd0p4p3dza4jcfatax0gcd5pgp6 104 217175 652972 630186 2026-06-15T00:02:17Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 652972 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />132</noinclude>»Tom,» sade hon med osäker stämma och vred händerna i pälsmuffen … »du måste lägga ut … förskottera … vara snäll och betala borgenssumman … Vi ha den icke … Var skulle vi nu taga tjugufemtusen mark ifrån? … Du skall få dem ograverade tillbaka … nog alltför snart tyvärr … du förstår … det har gått därhän att … med ett ord, processen har kommit till den punkt, att Hagenström fordrar ögonblicklig häktning eller en borgen av tjugufemtusen mark. Och Weinschenk ger dig sitt hedersord på att stanna på platsen …» »Har det verkligen gått så långt?» sade senatorn skakande på huvudet. »Ja, därhän ha de bragt det, de skurkarna, de uslingarna …!» Och med en snyftning av vanmäktig vrede sjönk fru Permaneder ner i den med vaxduk klädda stolen, som stod bredvid henne. »Och de komma att bringa det ännu längre, Tom, de ge sig icke, förrän det blir slut …» »Tony,» sade han och satte sig snett framför mahognyskrivbordet, slog det ena benet över det andra och lutade huvudet mot handen … »Säg uppriktigt, tror du ännu på hans oskuld?» Hon snyftade ett par gånger och svarade därpå sakta och förtvivlat: »Ack nej, Tom … Hur skulle jag kunna det? Just jag, som måst uppleva så mycket ont? Jag kunde det icke ens riktigt i början, fastän jag så ärligt bemödade mig. Livet, ser du, gör det så förfärligt svårt för en att tro på någon människas oskuld … Ack nej, jag har sedan långt tillbaka plågats av tvivel på hans goda samvete, och Erika själv … hon har haft misstankar … det har hon gråtande tillstått för mig — misstankar till följd av hans uppförande hemma. Men vi ha naturligtvis tegat … Hans sätt blev allt brutalare … och ändå fordrade han allt strängare, att Erika skulle vara glad och skingra hans bekymmer, och slog sönder tallrikar och koppar, när hon var allvarsam. Du kan icke tänka dig, hur det var, när<noinclude> <references/></noinclude> h7e4p271hz62dc0pmvty9oas1m9svqm 104 217176 652973 630187 2026-06-15T00:05:17Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 652973 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|133}}</noinclude>han om kvällarna stängde in sig i timtal med sina papper … och när man knackade, så hörde man, hur han rusade upp och skrek: »Vem är det? Vem är det?» De tego. »Men låt så vara, att han är skyldig! Låt så vara, att han förbrutit sig!» började fru Permaneder på nytt, och hennes stämma fick åter klang. »Han har icke gjort det för att själv förtjäna utan för bolagets skull, och dessutom … Herre min Gud, det finns ju hänsyn att taga här i livet, Tom! Han har nu i alla fall gift sig in i vår familj … han hör nu en gång till oss … Och man kan väl ändå icke spärra en av oss in i fängelse heller, rättvise himmel! …» Han ryckte på axlarna. »Du rycker på axlarna, Tom … Du ämnar alltså tåla, att den där uslingen fördristar sig att sätta kronan på verket? Man måste väl göra något! Han får icke bli fälld! … Du är ju borgmästarens högra hand … herre Gud, kan icke senaten då genast benåda honom? … Jag skall säga dig … nyss, innan jag kom hit, höll jag på att gå till Cremer för att på allt sätt be honom att intervenera, att ingripa i saken … Han är ju polischef …» »Ack, barn, vad är det för dårskaper!» »Dårskaper, Tom? — Och Erika? Och barnet?» sade hon och höjde bedjande de i muffen instuckna händerna emot honom. Sedan teg hon ett ögonblick och lät armarna sjunka; munnen vidgades, hakan råkade i skälvande rörelse, och under det två stora tårar rullade ner under hennes sänkta ögonlock, tillade hon viskande: »Och jag …?» »Ah seså, Tony, kurage!» sade senatorn, och rörd av hennes hjälplöshet, makade han sig närmare henne för att tröstande stryka henne över håret. »Ännu är icke gärdet uppgivet. Ännu är han ju icke dömd. Allt kan ännu gå bra. För det första ställer jag nu<noinclude> <references/></noinclude> pftil0j9k3olx1q7enh8q18u4uggkri 104 217177 652974 630188 2026-06-15T00:08:05Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 652974 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />134</noinclude>borgen, det säger jag naturligtvis icke nej till. Och så är ju Breslauer en slug räv …» Hon skakade gråtande på huvudet. »Nej, Tom, det kommer icke att gå bra, det tror jag icke på. De komma att döma och sätta in honom, och då kommer en svår tid för Erika och barnet och mig. Hennes hemgift finns inte längre, den ligger i utstyrseln och möblemanget … och säljer man det, får man knappt igen en fjärdedel av värdet … Och lönen ha vi alltid levat upp … Weinschenk har icke lagt av något. Vi få flytta tillbaka till mamma, om hon tillåter det, tills han åter kommer på fri fot … och då blir det nästan ändå värre, ty vart skola då vi och han taga vägen? … Vi få helt enkelt sitta på stenarna,» sade hon snyftande. »På stenarna?» »Nå ja, det är ett talesätt … bildlikt, förstår du … Ack, nej, det kommer icke att gå bra. Över mig har det kommit för mycket … jag vet icke, varmed jag förskyllat det … men jag kan icke längre hoppas. Nu kommer det att gå med Erika, som det gick mig med Grünlich och Permaneder … Allt, vad jag företagit mig, har slagit fel och vänt sig till olycka … Och jag hade ändå så goda avsikter, det vet Gud! … Jag önskade alltid så innerligt att kunna få något uträttat här i livet och göra en smula heder åt mitt namn … Och nu ramlar också detta i grus … Det allra sista …» Och lutad mot hans arm, som han tröstande lagt omkring henne, grät hon över sitt förfelade liv, i vilket det sista hoppet nu slocknat. {{c|★}} En vecka senare blev direktör Hugo Weinschenk dömd till tre och ett halvt års fängelsestraff och genast häktad. Tilloppet till den session, vid vilken försvarsadvokaten uppträdde, hade varit mycket stort, och<noinclude> <references/></noinclude> 1kns4venkpwk90pk9gq11ikn8f0q6pl 104 217178 652975 630189 2026-06-15T00:10:11Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 652975 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|135}}</noinclude>doktor Breslauer från Berlin hade talat, så som man aldrig förr hört en människa tala. Mäklar Sigismund Gosch gick sedan vecktals omkring sjudande av entusiasm över en sådan ironi, en sådan gripande patos, och Christian Buddenbrook, som också varit närvarande, ställde sig upp i klubben bakom ett bord, lade en packe tidningar som handlingar framför sig och levererade en fulländad kopia av försvarsadvokaten. För övrigt förklarade han hemma, att juridiken var ett härligt kall, ja, det skulle riktigt varit ett yrke för honom … Till och med allmänne åklagaren, doktor Hagenström, som ju var en vitter man, fällde privata yttranden, som gingo ut på, att Breslauers tal berett honom en verklig njutning. Men den berömde advokatens talang hindrade icke, att stadens jurister klappade honom på axeln och godmodigt förklarade, att de icke läto lura sig … När sedan auktionen, som direktörens försvinnande gjort nödvändig, försiggått, började man småningom glömma Hugo Weinschenk ute i staden. Men damerna Buddenbrook från Breitenstrasse tillstodo nu vid familjemiddagen på torsdagen att de genast vid första åsynen av den där karlen sett på hans ögon, att icke allt var som det skulle med honom, att han hade en mängd karaktärslyten, och att det nog till slut skulle gå på tok. Hänsyn, som de nu beklagade, att de icke hellre åsidosatt, hade dock föranlett dem att tiga med denna sorgliga upptäckt. {{linje|5em}} <section end=kap09 /> {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ntx6ud2kxl6z4ptwo5o312b86hqj5lj 104 220911 652933 650275 2026-06-14T17:10:21Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652933 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Maji}}</noinclude>{{Inre marginalnot|24}} <u>Thorsdag.</u> Christi Himmelfärdsdag. Väderleken klar, torr varm – nu blommade flere sorter träd efven många blommor på marken. Jag var i Gubbhus Kyrkan där en ung Collega Skole Magister Winge Predikade mycket väl. Carin Reenstierna hitkom Klockan 4. Vi gingo en stund i trädgården allestädes omkring och sedan åt aftonmåltid. Gud ske lof! att jag var fri från alla andra besök i dag. Löfgren var med Carin och Anna Stinas Fästeman var här, samt skänkte henne en grå taftsklädning, som varit Hans fordna hustrus. En karl från Staden hade varit här att se den i måndags upflutne, samt igenkändt densamme varit en Snickare gesäll, hvilken efter att hafwa bedragit sin mästare och utan att nu hafva pengar till supa, den 1sta Maji bortgått — förmodeligen då lagt sig i sjön att för all sin tid släcka sin törst. Usla själ. Uti Dagl: Allehanda för i går tilkännagafs att Skolmästaren Gustaf Wilhelm Ahlström sistl. Söndags blifvit död — Så är åter en af Westerstråles döttrar Änka och kanske i knappa omständigheter. Hans samlade rikedom förskingras snart. {{Inre marginalnot|25}} <u>Fredag.</u> Förmiddagen gaf Guld ett ljufligt och välsignadt rägn. Alla mina orangeri växster Pommerantsträd med mera lät jag utsätta på gården då dam sköljdes af dem och löfven uppfriskade betydligt. De insattes sedan bara i Stora Salen. Anna Stina var eftermidagen hos Mamsell Leufstedt, på Blasieholmen, hon stackare har legat och varit ganska matt af medicinerande dock ännu utan någon värkan, och Doctorn har sagt, att hon ännu en vecka måste vara i staden. Hon begärdte att få in litet torra Äplen, hafregryn, spenat, honing, emedan hon eij får förtära annatt än lös mat. Anna Stina sade hon var rätt affallen. På Apothequet måste hon ge 8. ß: för en Jungfru honing — Gud sådant skinneri då de köpa ett qvarter för 8 ß. Nu sattes blomsterplanter på partern. {{Inre marginalnot|26}} <u>Lördag.</u> Mycket varmt väder. Efter invite for jag till Lagman Laurin att dricka Caffée, Sälskapet var blott ungdom undantagande Bryggaren Vertmuller dess fru och Färgaren Berg. Mamsell Lena var på landet några dagar, hvarför detta Callas tilstäldes, under hennes bortovaro och Mamsell Jeannette var värdinna med all värdighet. Circa 21 personer voro wid Soupéen som bestod i 6 rätter. Först efter ½ till ett om natten kom jag hem. Grönberg var till Mamsell Leufstedt med litet matvaror som jag medförde. Hon mår ännu rätt illa, stackars liten! {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> jngtuz1la4buzhulzng29hcwdk4go8m 652977 652933 2026-06-15T08:54:44Z Gottfried Multe 11434 652977 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Maji}}</noinclude>{{Inre marginalnot|24}} <u>Thorsdag.</u> Christi Himmelfärdsdag. Väderleken klar, torr varm – nu blommade flere sorter träd efven många blommor på marken. Jag var i Gubbhus Kyrkan där en ung Collega Skole Magister Winge Predikade mycket väl. Carin Reenstierna hitkom Klockan 4. Vi gingo en stund i trädgården allestädes omkring och sedan åt aftonmåltid. Gud ske lof! att jag var fri från alla andra besök i dag. Löfgren var med Carin och Anna Stinas Fästeman var här, samt skänkte henne en grå taftsklädning, som varit Hans fordna hustrus. En karl från Staden hade varit här att se den i måndags upflutne, samt igenkändt densamme varit en Snickare gesäll, hvilken efter att hafwa bedragit sin mästare och utan att nu hafva pengar till supa, den 1sta Maji bortgått — förmodeligen då lagt sig i sjön att för all sin tid släcka sin törst. Usla själ. Uti Dagl: Allehanda för i går tilkännagafs att Skolmästaren Gustaf Wilhelm Ahlström sistl. Söndags blifvit död — Så är åter en af Westerstråles döttrar Änka och kanske i knappa omständigheter. Hans samlade rikedom förskingras snart. {{Inre marginalnot|25}} <u>Fredag.</u> Förmiddagen gaf Gud ett ljufligt och välsignadt rägn. Alla mina orangeri växster Pommerantsträd med mera lät jag utsätta på gården då dam sköljdes af dem och löfven uppfriskade betydligt. De insattes sedan bara i Stora Salen. Anna Stina var eftermidagen hos Mamsell Leufstedt, på Blasieholmen, hon stackare har legat och varit ganska matt af medicinerande dock ännu utan någon värkan, och Doctorn har sagt, att hon ännu en vecka måste vara i staden. Hon begärdte att få in litet torra Äplen, hafregryn, spenat, honing, emedan hon eij får förtära annatt än lös mat. Anna Stina sade hon var rätt affallen. På Apothequet måste hon ge 8. ß: för en Jungfru honing — Gud sådant skinneri då de köpa ett qvarter för 8 ß. Nu sattes blomsterplanter på partern. {{Inre marginalnot|26}} <u>Lördag.</u> Mycket varmt väder. Efter invite for jag till Lagman Laurin att dricka Caffée, Sälskapet var blott ungdom undantagande Bryggaren Vertmuller dess fru och Färgaren Berg. Mamsell Lena var på landet några dagar, hvarför detta Callas tilstäldes, under hennes bortovaro och Mamsell Jeannette var värdinna med all värdighet. Circa 21 personer voro wid Soupéen som bestod i 6 rätter. Först efter ½ till ett om natten kom jag hem. Grönberg var till Mamsell Leufstedt med litet matvaror som jag medförde. Hon mår ännu rätt illa, stackars liten! {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> nu2kubxon6qh2cjsdj1yl0ve3o6robs 104 222685 652915 2026-06-14T14:03:16Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652915 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude>{{c|{{större|{{sp|TRETTIONDEFEMTE BREFVET.}}}}}} {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} {{c|{{större|'''{{sp|Cardubas.}'''}}}}{{ph|''D. 19 Mars. 1851.''|5}} Det var i Cardinas som den första hufvudlösa röfvarexpeditionen mot Cuba, förlidet år, landsteg under Lopez anförande, och der den tillbakadrefs genom spanska militärens tapperhet. Man visar här hålen i murarne efter kulorna. Och här lefver man nu i daglig väntan och fruktan för ett nytt anfall under samma anförare, hvarom rykten äro jemt i omlopp, och man håller vakt och är på sin vakt i staden. Cardinas är en liten stad af samma byggnadssätt som Havanna, och som drifver stark handel med socker och sirap. Den ligger vid hafvet, men så lågt att den föga ser af hafvet; dess hamn är mycket grund och tillåter ej större fartyg att komma upp. Jag bor i ett litet hotell, hållet af en Mrs W., enka efter en portugisisk man och som har fem döttrar; det är nära på fyra för mycket! I Förenta Staterna vore jag ej rädd att ha tio döttrar; jag visste att de alla skulle, äfvfen om de vore fattiga, kunna vinna sin fullkomliga menskliga utveckling, vinna anseende och utkomst genom egen förtjenst. Men på Cuba — hvad skall man göra med fem döttrar? Giftermål är enda utväg till anseende och bergning för dem; men det är icke lätt att gifta sig på<noinclude> <references/></noinclude> iyrpa89uavrr6bqw4h902lizht0l9vs 652916 652915 2026-06-14T14:04:34Z PWidergren 11678 652916 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude>{{c|{{större|{{sp|TRETTIONDEFEMTE BREFVET.}}}}}} {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} {{c|{{större|'''{{sp|Cardinas.}}'''}}}}{{ph|''D. 19 Mars. 1851.''|5}} Det var i Cardinas som den första hufvudlösa röfvarexpeditionen mot Cuba, förlidet år, landsteg under Lopez anförande, och der den tillbakadrefs genom spanska militärens tapperhet. Man visar här hålen i murarne efter kulorna. Och här lefver man nu i daglig väntan och fruktan för ett nytt anfall under samma anförare, hvarom rykten äro jemt i omlopp, och man håller vakt och är på sin vakt i staden. Cardinas är en liten stad af samma byggnadssätt som Havanna, och som drifver stark handel med socker och sirap. Den ligger vid hafvet, men så lågt att den föga ser af hafvet; dess hamn är mycket grund och tillåter ej större fartyg att komma upp. Jag bor i ett litet hotell, hållet af en Mrs W., enka efter en portugisisk man och som har fem döttrar; det är nära på fyra för mycket! I Förenta Staterna vore jag ej rädd att ha tio döttrar; jag visste att de alla skulle, äfvfen om de vore fattiga, kunna vinna sin fullkomliga menskliga utveckling, vinna anseende och utkomst genom egen förtjenst. Men på Cuba — hvad skall man göra med fem döttrar? Giftermål är enda utväg till anseende och bergning för dem; men det är icke lätt att gifta sig på<noinclude> <references/></noinclude> isafyhrhmlwo6fh6tcqn1wofcjzbgei 104 222686 652917 2026-06-14T14:15:28Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652917 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />168</noinclude>Cuba, ty der är icke lätt att försörja sig på ärligt vis. Två af dessa unga flickor äro mycket vackra. Den äldsta, fullkomligt blond, bar den skönaste profil. Hon är förlofvad med en ung militär. Men på kärlek och förlofning följer här ofta icke äktenskap. Af personer, som här intresserat mig, är en ung lagkarl, spanjor, mer än vanligt behaglig och frimodig i sitt umgängessätt. Af honom har jag fått reda på mycket af lagstiftningen och förhållandet på ön med afseende på slafvarne, som jag skall tala mera om en annan gång. Cardinas synes mig för öfrigt en liten ointressant stad. Men vänliga menniskor här ha låtit mig i stadens grannskap se saker, för mig af mycket intresse. En af dem var en kaffeplantage i full blomning. Kaffeplantan blommar nemligen på plantagen en gång i månaden, och då öfver hela plantagen på en dag; blommorna, som slå fullt ut på morgonen, vissna om aftonen. Första blomningen är i Februari, den sista (under året) i November. Blommorna, som sitta på qvistarne i täta hvita kransar och klasor, afsätta små fruktknoppar, som, först gröna, efterhand rodna, och slutligen bli mörkbruna och då först afplockas. De innehålla kaffebönan. Skörden är derföre jemt fortgående under tre å fyra månader om året. Kaffeplantagen, som jag besökte, stod i fullaste blomning. Det såg ut som ett snöfall pä gröna buskar. Kaffebusken har vackra, saftgröna, glatta, lagerlika löf; blommorna likna den hvita enkla hyacintens, och ha en fin, söt, behaglig lukt, Denna kaffeplantage var äfven i öfrigt utmärkt vacker, hade sköna alléer afvexlande<noinclude> {{ph|med|5}} <references/></noinclude> 28oykg0nwgpaopf356m1v20luakvj2n 104 222687 652918 2026-06-14T14:21:50Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652918 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|169}}</noinclude>med orangeträd och sagopalmer, land med ananas, alléer och lunder med bananas. Träden stodo fulla af blommor och frukter. De personer, som bodde här, hade aldrig gifvit akt på bananasträdets egna blomning. Man lefver här midt ibland naturens rikaste skatter utan att akta derpå. Bland de vackra föremålen på plantagen måste man nämna dess ägarinna och isynnerhet hennes sköna unga dotter. De begåfvade mig med frukter och blommor, och jag har aftecknat en blommande qvist af kaffebusken för mamma. Det andra skådespelet af intresse för mig var ett litet zoologiskt museum, som en tysk samlat i grannskapet af Cardinas, af Cubas foglar och några andra djur. Bland dessa sednare voro en krokodil och en alligator tillsammans i en stenbassin. De voro så lika, att de för mina ovetenskapliga ögon syntes alldeles så. Men man gjorde mig uppmärksam på vissa skiljemärken. Deras ägare hade gjort fåfänga försök att tämja dem. De syntes vara de själ-lösaste, liksom de äro till utseendet de styggaste af alla djur. Alligatorer och krokodiler finnas icke i Cubas floder. Dessa här voro införda som kuriositeter från Amerika och Afrika. {{em|2}}{{större|'''''D. 21 Mars.'''''}} På gården, inåt hvilken mitt rum ligger, står en stor hönsbur, innehållande åtskilliga slags fjäderfän till hushållets behof. Kocken, för tillfället, här i huset, en stor, vacker spansk soldat, kom i dag på morgonen för att afhämta ett par af det befjädrade sällskapet till middagsmåltiden för gästerna i huset. Det var en<noinclude> <references/>| {{huvud|{{m|''Hemmen i nya verlden. III''}}||{{m|8}}}}</noinclude> jmbv56u2tnmuvzoy7kxdc5as0foob8n 104 222688 652919 2026-06-14T14:28:52Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652919 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />170</noinclude>stor svart kalkontupp, som först uttogs ur buren. Jag måste beundra sättet, på hvilket mannen gick till väga härvid, så sakta var det, så menskligt och klokt. Kalkon-tuppen smektes en stund med handen, innan han togs i benen, och äfven detta skedde med så stilla lampor, att tuppen, då han helt beqvämt bars öfver gården, endast såg litet förvånad ut och lät höra ett litet halsljud, såsom ville han säga: »hvad skall det nu bli utaf?» Hos oss har jag sett, när en höna skulle slagtas, hela hönsgården sättas i uppror, och hönan sjelf andlös af förskräckelse, innan hon uppgaf anden. Spanjorerne äro eljest på intet vis utmärkta för mensklighet mot djuren; och landtfolket kommer ofta till torgs med kalkoner och höns, hängande med fötterna hopbundna öfver hästens sadel, så att hufvudena hänga nedåt. Detta barbariska bruk har blifvit förbjudet af en guvernör Tacon på Cuba (som beskrifves såsom en hård man, men som der afskaffat många missbruk), men det fortsattes lika väl; och jag har ofta mött Monteros ridande emellan knippor af så hängande, stundom halfdöda fjäderfän. {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} Icke långt ifrån Cardinas är ett distrikt, som kallas Havanna vana och nästan helt och hållet är befolkadt af frigjorda negrer — man säger ett tusen à trettonhundra till antalet. De äro nästan alla åkerbrukare, i hälftenbruk med spanska creoler, hvilkas små »farms» de sköta, — ''huru'' ville jag oändligen gerna se, för att se huru negrer styra sig så der på egen hand. Men<noinclude> <references/></noinclude> qlmmbdzi131bzufawafyfy2j2nz3tgu 104 222689 652920 2026-06-14T14:33:59Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652920 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|171}}</noinclude>man afråder mig att resa dit, då jag ej känner landets språk och regeringen är mycket misstänksam mot främlingar. Man har ännu i friskt minne slafupproret år 1846, som begynte i denna del af ön. Detta uppror, som föranledde så många grymma gerningar från spanska regeringens sida, har äfven fört till läggande af tunga band på de fria negrernas lif och förlustelser. Förr, säges det, kunde man hvar afton och natt höra de afrikanska trummornas glada takt från negerdanserna när och fjerran. Men då de begagnade dessa dansgillen till organiserande af det uppror, som sedan utbröt, har man sedermera mycket inskränkt deras frihet. I Havanna lära de fria negrerna ha egna församlingssalar och gillen så kallade »Cabildos», hvar negernation för sig, till hvilka de utvälja drottningar, h vilka åter välja konungar att biträda dem. Jag måste se dessa »Cabildos de Negroes». {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} {{c|{{större|{{sp|'''S:t Amelia Inhegno.'''}}}}}}{{ph|''D. 23 Mars.''|5}} Åter här, i mitt trefliga rum, hos min behagliga Mrs de Coninck på ett par dagar. Jag kom hit i ett hvirflande moln af hett, rödt dam. All jorden på Cuba är röd som bränd lera, och dammar förskräckligt i blåsväder. (Vid regnväder åter blir den en tjock gyttja, omöjlig att gå uti. Det hörer till naturens afvigsida här). Volanten, förspänd med tre hästar i bredd, flög som en hvirfvelvind genom de röda dammolnen; och vår calashero, Patricio, tycktes rätt njuta af den vilda färden. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> pny6j8zk76x0uyccnqdoqr4eiddgdmd 104 222690 652921 2026-06-14T14:38:56Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652921 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />172</noinclude>Det är åter söndag, den söndag på hvilken slafvarne skulle ha ett par fritimmar, och jag har vidtalat både den gamla herrn här och den unga, och bedt att slafvarna skola få dansa. Men få se hur det blir. Sockerqvarnen är stilla; men jag ser slafvarne gå i arbete, bära »la bagaza», och jag hör piskan klatscha och drifva på. Det är redan sent på förmiddagen. Jag skrifver i väntan och otålighet. Skall det bli dans eller ej? Jag fruktar att man finner på någon ursäkt för att förvandla dansen i arbete. Jag tillstår att det skulle göra mig bra ledsen. Ty man har lofvat jpig dansen, och det stackars folket behöfver så väl muntra sig. Der, — afrikanska trumman! — Det är dans. Jag skyndar till dansen. {{em|2}}{{större|'''''Sednare.'''''}} Dansen var denna gång icke under ett skuggrikt mandelträd, utan på Boheans solheta gård. Musikanterna med sina trummor voro upptällda i skuggan af köksbyggningens ena mur. De dansandes flock var blott liten. Dansen var af samma art som den på Ariadne, och erbjöd intet af nytt intresse, till dess en äldre congo-neger med namn Carlo Congo och en herkulisk bröstbildning, kom med i dansen. Han lät trumslagarne slå en ny danstakt, och utförde så en dans, som med dess böjningar, svängningar och tremuleringar skulle ha tagit sig väl ut i en ballet, äfven på Pariseroperan, nemligen i personen af en satyr eller faun, ty högre karakter hade dansen ej, men den var beundransvärd genom dansarens kraft, vighet, spänstighet, djerfva öfvergångar och vildt pittoreska skönhet. Det var<noinclude> <references/></noinclude> eao88de4b8ybyj71v99nt8ssybcm8jl 104 222691 652922 2026-06-14T14:43:17Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652922 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|173}}</noinclude>Congo-dansen. Carlo Congo kunde dock ej utföra den i hela dess fulländning; tröttad af fyra månaders dag- och nattarbete, saknade tydligen hans lemmar tillräcklig styrka; han måste flera gånger afbryta och hvila, och ehuru han snart begynte på nytt, måste han åter sluta upp, skakade dervid godmodigt på hufvudet, såsom ville han säga: »nej, — det vill ej gå!» Hans ansigte hade det uttryck af kraft och godmodig känslighet, som jag så ofta ser hos negrerna; han hade en liten klädesmössa på hufvudet och ett halsband af blå glasperlor om halsen, öfverdelen af kroppen och de seniga armarne bara; deras bildning och ställningar under dansen voro värda att betraktas af plastiska konstnärer. Carlo Congos dam var mera liflig i sina rörelser än de negerdanserskor som jag hittills sett, och svängde om helt raskt och behändigt. Carlo satte en liten qvist af myrten i hennes mun, och hon dansade nu med den, hållande den emellan läpparne lik en fogel i sin näbb. Småningom blef de dansandes församling större. Äfven qvinnor bjödo upp till dans, medelst ett lätt slag af näsduken på den utkorade kavaljeren, som genast visade sig beredvillig. Somliga männer föllo under dansen äfven på knä. Så grundade i naturen synas de rörelser vara, som af ålder vunnit burskap i galanteriets och chevaleriets förfinade verld. Slafvar och slafvinnor kommo, som dansade solo till trummornas takt, vändande sig på en fläck och buktande derunder upp och ned med kroppen; äfven barnen kommo, nakna som Gud skapat dem, och efterbildade förträffligt de äldres dans. Men der gingo ock förbi män och qvinnor, som kastade på dansen mörka,<noinclude> <references/></noinclude> ombst7yx5ept3bsd9ziwii7z1aqx7v5 104 222692 652923 2026-06-14T14:50:34Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652923 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />174</noinclude>modlösa blickar, med bittert uttryck, nattliga ansigten, vittnande om slafveriets mörkaste nattlif, ansigten som jag aldrig skall förgäta, isynnerhet ett af dem, en äldre qvinnas! .…. Andra negrer kommo utifrån genom Boheans portar, lastade med knippor af bananas och tomatoes (hvilka här växa vilda) och andra gröna växter. Den unge styresmannen frågade dem, om de voro från »deras land»; och de svarade kort: »ja!» De gingo förbi de dansande, somliga med en likgiltig blick på dem, andra med ett hälft leende. Dansen lifvades emellertid mera med hvar stund i den heta solen, och flera dansare och danserskor tillkommo. Men nu hördes en stark pisksmäll, och dansen tvärstannade. De dansande spriddes, för att åter begynna arbetet vid sockerqvarnen. Och jag lemnade Bohean, sedan jag tackat trumslagarne, och isynnerhet Carlo Congo, på det sätt som jag visste för dem var angenämast. Jag är nu åter i mitt stilla rum. Sockerqvarnen bullrar och röker, slafvarne bära »la bagaza». Öfver Boheans murar, men långt bortom dem, ser jag de ståtliga Guadarajahs af palmer nedanför höjderna af Camerioca. Äfven dessa höjder ha djupa grottor och gömda trakter, som tjena till hem för flyktade slafvar. Vid grottornas öppningar sätta de fällor till försvar mot sina förföljare. Men man har öfvergifvit att förfölja dem der; det har visat sig tjena till intet och vara förknippadt med stora faror för de förföljande. Stundom komma flyktingarne nattetid ned från bergen till plantagerna, och få lifsmedel af plantagens negrer, som aldrig förråda dem. Negrerna sägas aldrig förråda hvarandra utom under piskans tortyr. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 400y9y8ud699tio0b2hz1mdm9fpmy2e 104 222693 652924 2026-06-14T15:00:43Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652924 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|175}}</noinclude><div style=margin-top:2em;> {{em|2}}{{större|'''''D. 26 Mars.'''''}}</div> Med min vänliga värdinna har jag gjort några besök på plantager i grannskapet. Behagligast bland dessa var mig det hos ett vackert ungt par, Mr och M:me Belle Chasse, franska creoler. I deras ansigten uttalade sig en intagande mensklig godhet. De sägas vara mycket goda husbönder för sina slafvar, och det berättas att Mr Belle Chasse tänker i Florida anlägga en sockerplantage med fritt arbete af negrer. Måtte han lyckas! Ett enda sådant fullt lyckadt experiment skulle kunna i Amerika verka en stor förändring i slafveri-institutionen. Den man, som skulle utföra det, kunde räknas bland mensklighetens största välgörare. Jag såg hos Mr och M:me Belle Chasse två allrakäraste barn, och en väl vårdad trädgård med flera sköna växter. Jag såg äfven några utmärkt sköna törnrosor, men utan tecken till lukt. Den starka solhettan säges förtaga dessa och flera blommors doft. Det vackra unga paret bjöd mig att vistas en tid hos dem. Men jag måste försaka denna bjudning, då jag lofvat fara till en annan plantage, dit jag äfven blifvit vänligen inbjuden, och till hvars ägare, Mr och Mrs Phinney, svenska konsuln Nenninger haft godheten gifva mig ett introduktiousbref. Planterarne på Cuba äro oändligen gästfria, och då fruntimrens lif på plantagen är temligen enformigt och i sednare tider mera ensligt än förr — spanska regeringens hand hvilar tung på Cubas creoler allt sedan de sednaste oroligheterna, och aftvingar dem dryga skatter, — så se de ej ogerna att en europeisk gäst afbryter det enahanda i deras hvardagslif. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> r4kmyfhfqlgnzfqvllu2kizclwz3zyp 104 222694 652925 2026-06-14T15:09:49Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652925 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />176</noinclude>Karakteren af sockerplantagen och lifvet der synes mig tämligen lika öfverallt. Den förnämsta skönheten på dessa plantager är de stora alléerna, isynnerhet af palmer; — jag kan ej vandra genom dessa »Guadarajahs» utan en känsla af vördnad och ödmjuk glädje, så sköna och storartade äro de. Trädgårdarne äro vanligen helt små och ofta vanvårdade. Sockerrörsfälten inkräkta på allt annat. Fruntimmernas lif är icke gladt och föga verksamt. De synas mig lida af tillståndet på plantagen, som aldrig är fritt från fruktan, och icke tillåter dem någon utveckling af deras skönare verksamhet, ja äfven hämmar deras steg. De våga ej gå ut i nejden ensamma. De frukta för förrymda slafvar. Dessutom, med all Cuba-plantagens skönhet af träd och växter, saknar den dock det som utgör landtlifvets största behaglighet — då man betraktar det blott ur njutningens synpunkt — den saknar — gräsvallen, den mjuka, ödmjuka grönskande gräsvallen, der millioner små gräs och mossor och blommor komma tillsammans för att bereda åt menniskorna en frisk och mjuk bädd att hvila på, att hvilande drömma, tänka, njuta. Den saknar de lundar af lummiga buskar och träd, i hvilkas skuggor vi hvila så brygga och jag märker tydligt, att den paradisiska luften, de kungliga {{rättelse|Gundarajahs|Guadarajahs}} icke ersätta för öns invånarinnor dessa landets anspråkslösare behag. Dessutom, vi se omkring oss på landet ingen orätt, ingen nöd, som vi ej kunna till någon del afhjelpa. De se ''mycken'', dagligen, som de ej kunna göra något att lindra. Ju ädlare en qvinna är på Cuba, desto olyckligare måste hon vara. Vore hon än förenad med<noinclude> <references/></noinclude> eqcobi1bko5w4bpn0wzsdsrm90q3jk7 104 222695 652926 2026-06-14T15:21:44Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652926 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|177}}</noinclude>den bästa make, som gjorde allt möjligt för henne och for sina slafvar, så kan hon ej stänga ögon och öron för hvad som tilldrager sig nära omkring henne. Plantagen är aldrig många tunnland jord i areal, och till denna stöta andra plantager, som styras enligt deras herrars sinnelag; och hurudant detta stundom är, det — — — veta vi redan. Kommer härtill tillståndet och styrelsen på ön, embetsmännens våld, slafhandeln, slafupproren, spanska regeringens undersökningar och bestraffningar, den ständiga fruktan; — — inga ljufliga fläktar af Cubas himmelska luft kunna ge glädje åt det lif, som lefves under sådana förhållanden! Sistlidne vecka lärer ett slafskepp från Afrika ha ankommit till Havanna med en laddning af icke mindre än sjuhundrafemtio — barn; de äldsta icke aderton år gamla, de yngsta under tio års ålder. Detta omtalades häromafton i vår sällskapskrets. »De som detta göra», sade med bitter känsla en moder i sällskapet, »skola en dag få den lön de förtjena!» Och likväl, då menniskor skola föras från deras moderland i främmande slafveri, är det bättre att de komma som barn än som uppväxta menniskor. Det blir dem mindre bittert då. De vänja sig vid Bohean och piskan, och ha ej minnen af ett frihetslif, som föra dem till förtviflan och sjelfmord. {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} Emellan dessa mörka tankar och intryck kommer åter och åter denna outsägliga skönhet i luft och växter och förtjusar mig och rör min själ till lofsång och syner af tillkommande paradis. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> g5i263tjoaepb5jrhgqqxlevk5y6eyv 104 222696 652927 2026-06-14T15:28:15Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652927 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />178</noinclude>Det är åter fullmåne, och nätterna äro outsägligt sköna. Jag kom sent hem i går afton från ett besök med min värdinna. Med obetäckta hufvuden foro vi i den öppna volanten under det ljusuppfyllda hirmahvalfvet, genom palmlunderna. Luften var ljuf och god som den renaste menskliga godhet. Ack! …. På S:t Amelia plantage äro tvenne ståtliga palmalléer, väl hundra träd i raden, tror jag. Många af dem äro som bäst i blomning. De yppiga blomruskorna skjuta ut som vingar kring stammen, ett litet stycke under palmkronan, i skönaste förhållande till denna och till stammen. Här är en annan allé af Tamarinder (som nu från sina kronor af gröna spetsar fälla bönor, som de små negerbarnen begärligt uppfånga för att suga deras behagligt syrliga frukt), samt en af mangoträd och ett slags acaciaträd med röda bär, af hvilka negrerna göra sig halsband. Framför huset äro flera af de träd med lindlika löf kronor och dunkelt eldröda blommor, som jag sett på »la Plaza de Armas» i Havanna. Deras botaniska namn är »Hybiscus Tilliacea». Cuba är en förgård till paradiset, värd att studeras af naturforskaren, konstnären och skalden. Vegetation, former och färger antyda på en öfvergång ifrån det jordiska lifvet till en friare och högre skönhets-sfer ! {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} {{c|{{större|{{sp|'''Caffetal La Industria.'''}}}}}}{{ph|''D. 1 April 1851.''|5}} Gudskelof att våren nu begynner i Sverige, och att du kan begynna tänka på salta bad, sommar och välbefinnande, begynna att lefva, och att allt omkring dig<noinclude> <references/></noinclude> 4nzkprr71061iwp7ad8wgc0c4xzx5ll 104 222697 652928 2026-06-14T15:43:54Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652928 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|179}}</noinclude>begynner att lefva, solstrålar, nässlor, nässelfjärilar, de små gula blommorna, och lärkorna, de glada lärkorna att drilla och sjunga: »Nu är det vår! Nu är det vår!» Ack! Den sprittande fröjd, som våren medför hos oss, den — den känner man dock ej på det sköna Cuba! Men — det har skönhet nog för att lyckliggöra menniskolifvet, om dess skönhet och herrliga luft finge verka oförhindrade. Jag är nu sedan några dagar på en ny plantage (både af socker och kaffe) hos en amerikansk familj med namn Phinney, bestående af en äldre herre, hans mycket yngre fru, två unga söner och två döttar. Mr Phinney är en varm republikan, och modig nog att öppet vid alla tillfällen uttala sina republikanska sympathier midt i anletet af det spanska enväldet på ön. Han skulle göra det, säger han, »midtför gapet af en tjugufyrapunding», och jag tror honom, den gamla modiga herrn, och tycker om honom derför. Mrs Phinney är född i England; vid nära femtio år har hennes ansigte ännu hela barndomens behag och täckhet parade med uttrycket af den största moderliga godhet. Hon är lik dessa källor af sött vatten, som Gud låter uppvälla här och der i tropikernas sandöknar för att förfriska ökenvandrarne; palmer uppväxa kring dem och gräsvallen grönskar; vandrarne hvila der och dricka af källan och önska blott att kunna dröja. När jag ser en af dessa naturer af fullkomlig ursprunglig godhet, så frågar jag ovilkorligt hvarföre, då sådana kunna skapas och gifvas åt jorden, vi ej der se flera af dem. Nu synas de liksom vindens ande på denna ö, endast<noinclude> <references/></noinclude> 1w50jcqnkz85q1en10bx6791lk06d69 104 222698 652929 2026-06-14T15:48:52Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652929 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />180</noinclude>uppenbara sig på jorden, för att påminna oss om ett paradis, som — icke finnes der. Från herrgårdshusets façad är den herrligaste utsigt öfver landet och utåt det i fjerran blånande hafvet. Jag njuter den och fläktarne från hafvet, vandrande på den breda piazzan, under oförlikneligt sköna morgnar och aftnar. Nära piazzan är mitt lilla trefliga rum, från hvilket jag ser vidt omkring, men der jag mycket ofta stores af små negerungar, som klänga sig upp vid jerngallren för mina fönster och titta in ropande: »Buen Dios Señora! Good mornin Missis!» hvilket, oaktadt deras godlynta glada ansigten, lysande ögon och tänder, icke alltid är trefligt, då man gerna vill vara i fred. Men det är verkligen en glädje att se huru orädda negerbarnen äro på denna plantage; den goda moderliga frun och hennes döttrar verka detta, och barnen äro synbarligen väl vårdade, de något äldre äfven väl klädda. De springa fritt omkring, och följa oss stundom skarvis på promenaderna. Man ser de äldre barnen bära de yngre, sittande gränsle öfver venstra höften, under det de hålla dem uppe med venstra armen, kastad kring den lilla perlprydda ungens lif. Så ser jag dem röra sig och äfven springa helt ledigt; isynnerhet bära sig flickorna härvid behändigt åt, och jag måste ofta beundra deras vackra och fina kroppsbildning. Slafvarne på denna plantage synas mig väl födda och förnöjda. Ej heller bo de i en stängd och fästningslik Bohea, utan Bohean ligger fritt, och jag har der sett boningsrum fullt upp jemförliga med de ame-<noinclude> <references/></noinclude> 0s8c8tw98lfbd9g8bk2vom2hk59cjf0 104 222699 652930 2026-06-14T15:59:09Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652930 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|181}}</noinclude>rikanska slafboningarnes. Den goda frun håller af sitt folk och vårdar sig moderligt om de svaga och sjuka. Det är från hennes milda läppar som jag uppskrifver dessa ord: »Det är stor synd att kalla negrerna elaka. Det finnes bland dem onda och goda, som ibland alla folk. Men de elaka äro sällsynta, och många äro mycket goda!» »De som tro piskan nödvändig, för att drifva negrerna till hvad man med billighet kan fordra af dem, känna dem icke och göra dem ofta elaka. — Jag kan icke säga er hvad jag lidit, — ja, jag har under veckor legat sjuk af sorg öfver att se det myckna piskandet, de många grymheterna, då stundom ett vänligt, allvarligt ord hade varit tillräckligt! Negrerna äro oändligen mottagliga för välvilja, då man använder den med förstånd. De kunna bli de bästa och tillgifnaste tjenare och vänner». En tysk öfveruppsyningsman Mr D. på plantagen »la Sonora», äfven tillhörig Mr Phinney, sade om negerslafvarne: »De äro icke svåra att styra, om man är med dem på en gång »strikt» och vänlig. De älska ordning och bestämdhet hos sina herrar, och lyda utan svårighet, när de behandlas med jemnhet och billighet. Man får ej vara efterlåten, men man behöfver ej vara hård eller grym». Detta tror jag vara sant; och godt vore, om många herrar ville tro det också, och sedan — handla efter denna tro. Men despotiskt lynne och hetsighet äro ofta herrarnas herrar, och slafvarne få lida härför.<noinclude> <references/></noinclude> hqhxevizl8aeaywa0b5lcpqnt6a6s3j 104 222700 652931 2026-06-14T16:06:58Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652931 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />182</noinclude>Mitt märkvärdigaste äfventyr sedan jag sist skref, är att jag sett ''Södra Korset'' och ''Cucullos'', de Cubanska eldflugorna, som nu begynna komma, men som icke äro flugor, utan skalbaggar, till skapnad och utseende lika med våra torndyflar, blott något längre och smalare. De flyga på samma sätt, men med lugnare fart, flyga också mycket högre och gifva ifrån sig under flygten ett ännu starkare brusande ljud. De gifva ljus ifrån sig på två sätt: när de krypa eller äro stilla, genom två små runda, lysande punkter straxt bakom ögonen (och jag läste helt obehindradt vid detta ljus i går afton, i det jag förde en Cucullo öfver raderna, som en liten lampa), och när de flyga, då de från en öppning vid buken ge ifrån sig ett starkt, klart ljus, icke hastigt glimmande och slocknande, som hos de amerikanska eldflugorna, utan stadigt lysande så länge de flyga. Du kan knappt föreställa dig huru vackert det är. Tänk dig att planeterna Venus och Jupiter med flera deras gelikar kommo flygande öfver taken, mellan träd och buskar, och du ser — Cucullos (läs ''Cucullios''). De ha den vackraste klarblå eld man kan tänka sig. De komma vid regntidens början, och sedan vi nu haft ett par regnskurar (till stor fröjd för kaffeplanterarne), så visa sig Cucullos så fort skymningen inträder. Ännu äro de ej talrika, men lära sedan regntiden inträdt, i Maj, Juni och Juli, vara i den mängd, att stundom stora trädkronor äro alldeles betäckta af dem och glimma af millioner ljus. Man vet här icke huru och hvarifrån de framkomma. Det påstås att de under den torra årstiden gömma sig i murkna träd. Nu föda de sig af sockerrör; och jag<noinclude> <references/></noinclude> ge231wz7iifear2cx4oty9g9lq7q04y 104 222701 652932 2026-06-14T16:33:04Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652932 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|183}}</noinclude>har ett helt sällskap (tio à tolf) i ett glas i mitt rum, der de suga på stycken af sockerrör. De tyckas finna sig der helt väl, och tänka mer på födan än på friheten. De sitta helt stilla och suga röret och deras ljus synes dufna derunder; men då man ger dem ett bad friskt vatten, bli de klara åter och djuren helt lifliga. Ibland vaknar jag om natten och hör ett brus i mitt rum och ser en eller två Cucullos flyga omkring, upp- lysande hvar del af rummet som de närma sig till. I dag har jag afmålat ett par i mitt album. Jag har öfverhufvud här fått ett riktigt raseri att teckna och måla menniskor, foglar, träd, blommor, boningar, allt som frapperar mig; och så mycket frapperar mig här för dess skönhet eller ovanlighet, att jag är i en oupphörlig teckningsfeber. Mycket blir det icke utaf, ty både tid och artistisk förmåga fela, men några små minnen kommer jag väl att föra hem med mig till dig. Om aftnarne ser jag Södra Korset långsamt uppstiga i lutande ställning vid horisonten. Om midnatten står det rakt öfver jorden. Förliden natt var jag ute för att se det. Den vackra konstellationen stod klar och skön i den stilla sköna natten. Stjernorna äro af andra ordningen och en af dem af den tredje; men proportionen emellan dem är så fullkomlig, att bilden är i hög grad frappant. Dertill stod det lysande Korset så ensligt pä den södra himmelen, med sin fot nästan vidrörande jorden och armarne utsträckta öfver den. Bilden gjorde här på mig ett högtidligt, men melankoliskt intryck. Öfver Korset bilda Centaurens stjernor en gloria, och som två väktare på hvar sin sida om den, stå de stora stjernorna Cercinus och Robur.<noinclude> <references/></noinclude> em6oxmrxwf3eqkstmfmvxb64u7vftzb 104 222702 652934 2026-06-14T18:58:11Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652934 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>mun! Vad hade jag gjort för honom? Jag hade ryckt honom ur den barmhärtiga dödens armar för att kasta honom i armarna på madame Réquin! Hur många nyfödda barn hade inte redan sugit döden ur hennes enorma bröst? Vad hade hon gjort med den lille blåögde gossen? Var han bland de åttio procenten av de hjälplösa små resenärerna i “le train des nourrices” som enligt den officiella statistiken dog under det första levnadsåret eller bland de återstående tjugu procenten som överlevde för att sannolikt gå ett ännu värre öde till mötes? En timme senare hade jag begärt och erhållit tillstånd av fängelsemyndigheterna att besöka madame Réquin. Hon kände genast igen mig och välkomnade mig så hjärtligt att jag kände mig mycket generad för vaktaren som följde mig till hennes cell. Gossen var i Normandie och hade det mycket bra, hon hade just haft brev från fosterföräldrarna som höll av honom som om han var deras eget barn. Olyckligtvis kunde hon inte lämna mig deras adress, det var en viss oreda i hennes register, det var möjligt men inte troligt att hennes man kunde erinra sig adressen. Jag var säker på att gossen var död, men för att inte lämna något oförsökt sade jag barskt att såvida jag inte fick adressen till fosterföräldrarna inom fyrtioåtta timmar, skulle jag anklaga henne för barnamord samt för stöld av en dyrbar diamantbrosch som jag lämnat i hennes förvar. Hon lyckades klämma fram ett par tårar ur sina kalla ögon och svor på att hon inte stulit broschen, hon hade behållit den som minne av den vackra unga damen som hon vårdat lika ömt som om hon varit hennes egen dotter. — Ni har fyrtioåtta timmar på er, sade jag och lämnade madame Réquin åt sina betraktelser. På morgonen den andra dagen infann sig madame Réquins värde make med pantkvittot på broschen och namnen på tre byar i Normandie dit madame brukade skicka sina babies det året. Jag skrev genast till de tre märerna i de respektive byarna med anhållan att de skulle göra efterforskningar om en blåögd treårig gosse befann sig bland fosterbarnen i deras by. Efter månaders väntan mottog jag negativa svar från två av märerna, intet svar från den tredje. Jag skrev då till byarnas tre kyrkoherdar och efter lång väntan mottog jag ett brev från curén i Villeroy att han hos en skomakarhustru upptäckt en liten gosse som passade in på min beskrivning. Han<noinclude> <references/> {{ph|191}}</noinclude> a77x4qncglvahsnjfb8bc7qmf21vd0k 104 222703 652935 2026-06-14T18:59:36Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652935 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>hade kommit från Paris för tre år sedan och det var intet tvivel om att han hade blå ögon. Jag hade aldrig varit i Normandie, det var jul och jag tyckte att jag förtjänade en liten semester. På själva juldagen knackade jag på skomakarens dörr. Intet svar. Jag steg in i ett skumt rum med ett lågt skomakarbord vid fönstret, smutsiga och trasiga kängor och skor av alla storlekar strödda över golvet, några nytvättade kjolar hängande till tork på ett rep i taket. Sängen var ouppbäddad, täckena och lakanen såg obeskrivligt smutsiga ut. På stengolvet i det illaluktande köket satt ett halvnaket litet barn och åt på en rå potatis. Han såg förskräckt på mig med sina blå ögon, släppte potatisen, lyfte instinktivt sin magra arm för att avvärja ett slag och kröp så fort han kunde in i det andra rummet. Jag fick fatt i honom just som han skulle krypa in under sängen och satte mig vid skomakarbordet med pojken i knät för att besiktiga hans tänder. Ja, pojken var mellan tre och fyra år skulle jag tro, ett litet skelett med utmärglade armar och ben, smalt bröst och en mage som var uppsvälld till sin dubbla storlek. Han satt orörlig i mitt knä, sade inte ett ord, inte ens när jag öppnade hans mun för att se på tänderna. Det var ingen tvekan om färgen på hans trötta glädjetomma ögon, de var lika blå som mina egna. Dörren slängdes upp och med en fruktansvärd svordom raglade skomakaren in i rummet stupfull. Bakom honom i den öppna dörren stod en kvinna med ett spädbarn vid bröstet och två småbarn hängande i kjolarna och stirrade på mig med vidöppna ögon. Skomakaren sade att han var förbannat glad att bli av med pojken, men först skulle han ha full betalning. Han hade skrivit flera gånger till madame Réquin men inte fått något svar. Trodde hon att han tänkte föda den eländiga ungen med sina egna dyrt förvärvade pengar? Hustrun sade att nu sedan hon fått sitt eget barn och två andra inackorderingar var hon bara glad att bli kvitt pojken. Hon viskade något till skomakaren och de såg ömsevis på barnet och på mig. Samma skrämda blick hade kommit tillbaka i gossens ögon så snart de kommit in i rummet, den lilla handen som jag höll i min darrade märkbart. Lyckligtvis hade jag kommit ihåg att det var jul och drog upp en trähäst ur fickan. Han såg tyst och likgiltigt på trähästen med ögon som var alldeles olika andra barnaögon då de tittar på en ny leksak. {{tomrad}}<noinclude> <references/> 192</noinclude> a2bvgqfti3hvq243irexr4wx1ebdjll 104 222704 652936 2026-06-14T19:01:13Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652936 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>— Titta, sade skomakarhustrun, en sån vacker häst din pappa haft med sig från Paris, titta Jules! — Han heter John! sade jag. — C'est un triste enfant, sade skomakarhustrun, han säger aldrig ett ord, inte ens mamma, och han skrattar aldrig. Jag svepte in honom i min resfilt och sökte upp prästen som var nog vänlig att skicka sin hushållerska att köpa en ylleskjorta och en varm sjal till resan. Curén såg uppmärksamt på mig och sade: — Det är min plikt som präst att fördöma ett lastbart leverne, men jag måste likväl säga, min unge man, att jag respekterar er för att ni åtminstone försöker sona er synd, en synd som är så mycket större som straffet faller på stackars oskyldiga barns huvuden. Det är hög tid att han kommer härifrån, jag har begravt dussintals av dessa stackars övergivna små barn och jag skulle snart ha fått begrava er son också. Ni har gjort rätt, jag tackar er för det, sade den gamle prästen och klappade mig på axeln. Nattåget till Paris skulle passera om tio minuter, det var ingen tid till förklaringar. John sov lugnt hela natten insvept i sin varma sjal, medan jag satt bredvid och undrade vad i all världen jag skulle göra med honom. Jag tror sannerligen att om det inte varit för mamsell Agata så skulle jag ha tagit honom med mig direkt från stationen hem till Avenue de Villiers. Istället åkte jag till Crèche St-Joseph på Rue de Seine, nunnorna var mina goda vänner. De lovade att ta hand om gossen under tjugufyra timmar tills jag hade funnit ett lämpligt hem åt honom. Nunnorna kände till en respektabel familj, mannen arbetade i den norska margarinfabriken i Pantin, de hade just mist sitt enda barn. Förslaget tilltalade mig, jag åkte genast dit och nästa dag installerades gossen där. Hustrun Joséphine föreföll duktig och snäll, lite häftig till humöret skulle jag tro, att döma av uttrycket i hennes ögon, men nunnorna hade sagt mig att hon varit en god mor för sitt eget barn. Hon fick lite pengar för hans utrustning och betalning för tre månader i förskott, inte mycket mera än jag röker upp. Jag föredrog att inte ge henne min adress, Gud vet vad som kunde hända om mamsell Agata fick reda på gossens existens. Joséphine skulle rapportera till nunnorna en gång i veckan hur barnet mådde. Det dröjde inte länge förrän hon måste rapportera. Gossen fick scharlakansfeber och var nära att dö. Så gott som alla de skandinaviska barnen<noinclude> <references/> {{huvud|''13 Munthe''||193}}</noinclude> mb7iprb7rxibeupfs621o0liqyilqjf 104 222705 652937 2026-06-14T19:03:25Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652937 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>i Pantin låg i scharlakansfeber, jag var där varenda dag. Barn med scharlakansfeber behöver i regel inga medikamenter, endast noggrann vård och en leksak under den långa konvalescensen. John fick båda delarna, för hans nya fostermor var tydligen mycket snäll mot honom och jag hade för länge sedan lärt mig att innesluta dockor och trähästar i min farmakopé. — Han är ett besynnerligt barn, sade Joséphine, han säger aldrig ens så mycket som mamma, han skrattar aldrig, inte ens när han fick jultomten som doktorn skickade honom. Det var jul igen, gossen hade varit hos sin nya fostermor ett helt år, ett år av arbete och bekymmer för mig men av relativ lycka för honom. Visst var Joséphine häftig och ofta snäsig mot mig när jag läxade upp henne för att hon inte höll gossen snygg eller aldrig öppnade fönstret. Men jag hörde henne aldrig säga ett hårt ord till barnet, och fastän jag inte tror att han var vidare fäst vid henne, kunde jag se av uttrycket i hans ögon att han inte var rädd för henne. Han föreföll egendomligt likgiltig för allt och alla. Så småningom blev jag mer och mer orolig för honom och alltmera missbelåten med hans fostermor. Pojken hade fått tillbaka sin skrämda blick och det var tydligt att Joséphine försummade honom mer och mer. Jag hade flera uppträden med henne, vilka vanligen slutade med att hon förklarade att om jag inte var nöjd var det bättre att jag tog tillbaka pojken, hon hade haft mer än nog av honom. Jag förstod skälet, hon skulle bli mor själv. Det blev mycket värre sedan hon fått sitt eget barn, det slutade med att jag sade att jag bestämt mig för att ta gossen ifrån henne så snart jag funnit ett lämpligt hem för honom. Vis av erfarenheten var jag fast besluten att inte utsätta barnet för flera misstag. Några dagar senare när jag kom hem till min mottagning, hörde jag i hallen en högljudd kvinnoröst från väntrummet. Rummet var fullt av folk som satt och väntade på mig med sitt vanliga tålamod. John satt inkrupen i soffhörnet bredvid den engelske pastorns hustru. Mitt i rummet stod Joséphine och pratade ivrigt och gestikulerade med bägge händerna. Så snart hon fick se mig i dörren rusade hon fram till soffan, lyfte upp John och bokstavligen kastade honom på mig, jag. hann nätt och jämnt fånga upp honom i armarna. — Det är klart att jag inte duger till att se till en sån där liten herre, skrek Joséphine, det är bäst du stannar hos dok-<noinclude> <references/> 194</noinclude> 6s5nj4j2a38w5nsfl0mya8tuz0c0kox 104 222706 652938 2026-06-14T19:05:09Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652938 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>torn, jag har haft nog av hans ovett och alla hans historier om att du är ett hittebarn. Man behöver bara se på dina ögon för att förstå vem som är din pappa! Hon lyfte upp portiären för att rusa ut ur rummet och var nära att ramla över mamsell Agata som gav mig en blick ur sina vita ögon som naglade fast mig vid golvet. Pastorskan reste sig ur soffan, seglade ut ur rummet och drog åt sig kjolarna när hon passerade mig. — Var snäll och ta med pojken in i matsalen och stanna där med honom tills jag kommer, sade jag till mamsell Agata. Hon sträckte ut armarna i fasa som för att skydda sig mot något orent, skåran under hennes kroknäsa klövs till ett hemskt leende och hon försvann i pastorskans kölvatten. Jag satte mig vid lunchbordet, gav John ett äpple och ringde på Rosalie. — Rosalie, sade jag, ta de här pengarna och gå och köp dig en bomullsklänning, ett par vita förklän och vad du annars behöver för att se respektabel ut. Från och med i dag är du befordrad till sköterska åt det här barnet. Han ska sova i mitt rum i natt, men från och med i morgon ska han sova tillsammans med dig i mamsell Agatas rum. — Men mamsell Agata då? frågade Rosalie skräckslagen. — Mamsell Agata ska jag avskeda när jag slutat min lunch. Jag skickade bort mina patienter och gick för att knacka på mamsell Agatas dörr. Två gånger lyfte jag handen för att knacka, två gånger drog jag tillbaka den igen. Jag knackade inte. Jag beslöt att uppskjuta samtalet till eftermiddagen när mina nerver lugnat sig lite. Mamsell Agata var osynlig. Rosalie serverade en utmärkt pot-au-feu till middagen och en mjölkpudding som jag delade med John — alla fransyskor av hennes klass lagar god mat. Efter ett par extra glas vin för att lugna nerverna, gick jag återigen för att knacka på mamsell Agatas dörr, alltjämt darrande av vrede. Jag knackade inte. Det gick plötsligt upp för mig att det skulle kosta mig min nattsömn om jag hade ett uppträde med henne nu, och sömn var vad jag behövde mer än någonsin. Bättre att uppskjuta samtalet till i morgon bittida. Medan jag åt frukost fick jag plötsligt klart för mig att det vore mer praktiskt att säga upp henne skriftligen. Jag satte mig ner för att skriva ett ursinnigt brev, men jag hade knappt börjat när Rosalie kom in med en biljett skriven med mamsell Agatas petiga vassa stil och som underrättade mig<noinclude> <references/> {{ph|195}}</noinclude> hlcqww16q6e6rkugajh7xgtdh565acm 104 222707 652939 2026-06-14T19:06:49Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652939 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>om att ingen anständig människa kunde stanna en dag till i mitt hus, att hon lämnade mig för alltid redan i eftermiddag och att hon aldrig ville se mig mer — precis samma ord som jag hoppats säga henne i mitt brev. Som mamsell Agatas osynliga närvaro ännu spökade i huset, var det en lättnad för mig att gå ner till le Printemps och köpa en barnsäng åt John och en gunghäst som belöning för vad jag hade honom att tacka för. Kokerskan kom tillbaka nästa dag glad och belåten. Rosalie sken av glädje, till och med John tycktes nöjd med sin nya omgivning när jag på aftonen såg till honom i hans lilla säng. Själv kände jag mig lycklig som en skolpojke på ferie. Vad ferier beträffar så hade jag inte mycket av sådant. Jag arbetade strängt från morgon till kväll med mina patienter och inte sällan också med mina kollegers som till min stora förvåning allt oftare började tillkalla mig för att dela ansvaret ty inte ens då tycktes jag rädas för ansvar. Jag upptäckte senare i livet att det var en av hemligheterna med min framgång. En annan orsak till min växande praktik var naturligtvis den underbara tur jag hade med mina patienter, så underbar att jag nästan började tro att jag hade en maskot i huset. Jag började till och med sova bättre sedan jag tagit för vana att gå och se till den lille sovande gossen innan jag gick till sängs. Den engelske pastorns hustru hade övergivit min mottagning, men många andra intog hennes plats i soffan i mitt väntrum. Professor Charcots namn utstrålade en sådan glans att något av dess sken återkastades till och med på hans satelliter. Engelsmännen tycktes tro att deras egna läkare kände mindre till nervösa sjukdomar än de franska kollegerna. Därmed må ha varit hur som helst, det var i alla händelser tur för mig. Jag blev rent av kallad till London för en konsultation just vid den tiden. Inte underligt att jag kände mig smickrad och beslöt att göra mitt bästa. Jag kände inte patienten, men jag hade haft en alldeles exceptionell tur med en annan medlem av hennes familj vilket säkerligen var orsaken till att jag blev konsulterad. Det var ett svårt fall, ett hopplöst fall enligt mina två engelska kolleger som stod bredvid sängen med dystra miner medan jag undersökte deras patient. Deras pessimism hade smittat hela huset, patientens vilja att tillfriskna var förlamad av modlöshet och fruktan för döden. Det är mycket troligt att mina två kolleger kunde sin patologi bättre<noinclude> <references/> 196</noinclude> n8bswqttuvwyljgku6wlwtmtjcsab9y 104 222708 652940 2026-06-14T19:08:19Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652940 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>än jag, men jag visste något som de tydligen inte visste: att det inte finns någon medicin så verksam som hoppfullhet, att det minsta tecken till pessimism i läkarens ansikte eller ord kan kosta hans patient livet. Utan att gå in på medicinska detaljer är det nog att säga att resultatet av min undersökning var att hennes allvarligaste symtom härledde sig från nervösa rubbningar och själslig apati. Mina båda kolleger såg på mig och ryckte på sina breda axlar medan jag lade handen på hennes panna och lugnt och bestämt förklarade att hon inte behövde någon morfin till natten. Hon skulle sova ändå, hon skulle känna sig mycket bättre på morgonen, hon skulle vara utom all fara innan jag lämnade London följande dag. Några minuter senare låg hon i djup sömn, under natten sjönk temperaturen, nästan mer än jag väntat, pulsen blev regelbunden och på morgonen log hon mot mig och sade att hon kände sig mycket bättre. Hennes mor bad mig ivrigt att stanna ännu en dag i London för att besöka hennes svägerska vars tillstånd mycket oroade dem. Hennes man, översten, ville att hon skulle söka en nervspecialist. Själv hade hon förgäves försökt förmå sin svägerska att rådfråga doktor Phillips, hon var säker på att allt skulle bli bra om hon bara finge ett barn. Olyckligtvis hade hon en oförklarlig antipati mot läkare och skulle säkerligen vägra att konsultera mig, men det skulle kunna ordnas så att jag fick sitta bredvid henne vid middagen för att åtminstone kunna bilda mig en uppfattning om fallet. Kanske Charcot skulle kunna hjälpa henne? Hennes man avgudade henne, hon hade allt vad livet kunde skänka, ett vackert hus vid Grosvenor Square, ett av de berömdaste gamla slotten i Kent. Ombord på sin yacht hade de just återkommit från en lång kryssning i Medelhavet. Hon hade aldrig någon ro, irrade alltid omkring från ställe till ställe som om hon sökte efter något. I hennes ögon låg ett uttryck av djup sorg. Förr hade hon intresserat sig mycket för konst, hon var en utmärkt målarinna, hon hade till och med en vinter gått på Juliens ateljé i Paris. Nu intresserade hon sig inte för någonting, brydde sig inte om någonting, jo, hon intresserade sig för barnavård. hon skänkte stora bidrag till feriekolonier och barnhem. Motvilligt samtyckte jag till att stanna, jag hade bråttom. att återvända till Paris, jag oroade mig över Johns hosta. Min värdinna hade glömt att säga att hennes svägerska som<noinclude> <references/> {{ph|197}}</noinclude> cn4ounpvvhnq66vdg1xknu80y1p9cqn 104 222709 652941 2026-06-14T19:14:29Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652941 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>satt bredvid mig under middagen var en av de vackraste kvinnor man kunde se. Jag frapperades också av det sorgsna uttrycket i hennes stora mörka ögon. Det var något livlöst över hela hennes ansikte. Hon föreföll högst ointresserad av mitt sällskap och gjorde sig inte besvär att dölja det. Jag sade att det fanns åtskilliga bra saker på Salongen det året, att jag hört av hennes svägerska att hon studerat på Juliens ateljé. Hade hon träffat Marie Bashkirtseff där? Nej, det hade hon inte, men hon hade hört mycket talas om henne. Ja, det hade alla. “Moussia” använde sin mesta tid till att göra reklam för sig själv. Jag kände henne mycket väl, hon var en av de intelligentaste unga damer jag någonsin träffat, men hon hade inte mycket hjärta, hon var framför allt en poseuse, oförmögen att älska någon annan än sig själv. Min bordsdam såg mer ointresserad ut än någonsin. I hopp om bättre tur berättade jag att jag hade varit på barnsjukhuset i Chelsea på eftermiddagen, det hade varit en upplevelse för mig som ofta brukade besöka Hôpital des Enfants Trouvés i Paris. Hon sade att hon alltid hade trott att våra barnsjukhus var utmärkta. Jag sade henne att det var ett misstag, att dödligheten bland franska småbarn i och utanför sjukhusen var fruktansvärd. Jag berättade om de tusentals övergivna spädbarn som exporterades till avlägsna byar i landsorten med “le train des nourrices”. Hon såg för första gången på mig med sina sorgsna ögon och det hårda livlösa uttrycket i hennes ansikte hade försvunnit, jag sade till mig själv att hon kanske ändå när allt kom omkring var en varmhjärtad kvinna. När jag tog avsked av min värdinna sade jag henne att detta inte var ett fall för mig och inte ens för själve Charcot, doktor Phillips var den rätte mannen, hennes svägerska skulle bli bra om hon bara fick ett barn. John tycktes glad att återse mig, men han såg blek och mager ut där han satt bredvid mig vid lunchbordet. Rosalie berättade att han hostat mycket de sista nätterna. Han hade lite temperatur på kvällen och jag höll honom i sängen några dagar. Snart återtog han sitt vanliga liv, satt tyst och allvarlig vid min sida under lunchen och promenerade en stund på eftermiddagen med Rosalie i Parc Monceau. En dag några veckor efter min återkomst från London fann jag till min<noinclude> <references/> 198</noinclude> nhpcglh23e4f4chuth919usoaqdpt3b 104 222710 652942 2026-06-14T19:16:20Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652942 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>stora förvåning översten sitta i mitt väntrum. Hans hustru ville stanna en vecka i Paris för att göra några uppköp, deras yacht skulle möta dem i Marseille för en tur i Medelhavet. Jag inbjöds till lunch följande dag på Hôtel du Rhin, hans hustru skulle bli glad om jag ville ta henne med mig för att bese ett av barnsjukhusen efter lunchen. Då jag inte kunde luncha med dem, gjorde vi upp att hon skulle hämta mig vid Avenue de Villiers efter min mottagning. Mitt väntrum var ännu fullt av folk när hennes eleganta landå stannade framför porten. Jag skickade ner Rosalie för att be henne fortsätta sin åktur och komma tillbaka om en halvtimme, såvida hon inte föredrog att vänta i matsalen tills jag var färdig med mina patienter. En halvtimme senare fann jag henne i matsalen med John i knät, livligt intresserad av hans förevisning av sina olika leksaker. — Han har era ögon, sade hon och såg från John till mig. Jag visste inte att ni var gift. Jag svarade att jag inte var gift. Hon rodnade lätt och började bläddra i Johns nya bilderbok. Snart fattade hon mod igen och frågade med kvinnans vanliga envisa nyfikenhet om Johns mor var svenska, hans hår var så ljust, hans ögon så blå. Jag förstod mycket väl vad hon menade. Jag visste att Rosalie, portvakten, mjölkbudet och bagaren var säkra på att jag var Johns far, jag hade hört min egen kusk tala om honom som “le fils de monsieur”. Jag brydde mig föga om att de trodde att jag var Johns far, jag hade förresten nästan börjat tro det själv. Men jag tyckte att Johns nya vän hade rätt att veta sanningen. Jag sade henne skrattande att jag lika lite var hans far som hon var hans mor, att han var ett föräldralöst barn med en mycket sorglig historia. Hon gjorde klokare i att inte fråga ut mig, det skulle bara göra henne ont. Jag vek upp ärmen på hans blus och pekade på ett fult ärr på armen. Han hade det bra nu hos Rosalie och mig, men jag var inte säker på att han hade glömt det förflutna förrän jag sett honom skratta. Han skrattade aldrig. — Det är sant, sade hon sakta, han har inte skrattat en enda gång som andra barn gör när de kommer och visar upp sina leksaker. Jag sade att vi känner mycket litet till små barns mentalitet, vi är främlingar i deras värld. Bara en mors instinkt kan någon gång tränga in i deras tankar. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{ph|199}}</noinclude> sya92o1mo6tk3nawhimlm6a9fw07ztt 104 222711 652943 2026-06-14T19:18:19Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652943 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>Istället för att svara böjde hon sig över hans huvud och kysste honom ömt. John såg på henne med stor förvåning i sina blå ögon. — Det är troligen den första kyss han någonsin fått, sade jag. Rosalie kom för att hämta honom till hans vanliga eftermiddagspromenad i Parc Monceau, hans nya väninna föreslog att hon istället skulle ta honom med sig på en åktur. Jag var glad att slippa ifrån det planerade sjukhusbesöket och accepterade hennes förslag. Från den dagen började ett nytt liv för John och jag tror också för en annan. Varje morgon kom hon med en ny leksak, varje eftermiddag körde hon honom i sin landå till Bois de Boulogne, med Rosalie i sina bästa söndagskläder på baksätet. Ofta red han allvarlig på elefanten i Jardin d'Acclimataion, omgiven av skaror av skrattande barn. — Ge honom inte så många dyrbara leksaker, sade jag, barn tycker lika bra om billiga och det finns så många som inte får några alls. Jag har ofta sett att den blygsamma trädockan à tretton sous är en stor favorit i den förmögnaste barnkammaren. När ett barn lärt sig förstå penningvärdet av sina leksaker, drivs det ur sitt paradis och upphör att vara barn. John har förresten alldeles för många leksaker, det är på tiden att han lär sig att ge bort några av dem till barn som inte har några. Det är för många barn en svår läxa att lära. Den relativa lätthet med vilken barnen lär sig den läxan är ett säkert tecken på vad för slags människor de kommer att bli. Rosalie talade om för mig att när de kom hem från sina åkturer envisades alltid den engelska damen att själv bära John uppför trapporna. Snart stannade hon kvar för att se på när han badade och det dröjde inte länge förrän det var hon som badade honom medan Rosalies roll inskränktes till att räcka fram badlakanet. Rosalie berättade något som rörde mig djupt. Hon berättade att när den vackra damen torkat hans lilla kropp, kysste hon alltid det fula ärret på hans arm innan hon satte på honom skjortan. Snart var det hon som lade honom till sängs och stannade hos honom tills han somnade. Själv såg jag inte mycket av henne, jag var ute hela dagarna, och jag tror att den stackars översten inte såg just mycket mer, hon tillbringade hela sin tid tillsammans med gossen. Översten berättade att Medelhavsturen blivit inställd.<noinclude> <references/> 200</noinclude> 1ms8j6dv6ieb7rmudm37ag43buzajep 104 222712 652944 2026-06-14T19:19:52Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652944 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>De skulle stanna kvar i Paris, han visste inte hur länge, inte brydde han sig om det heller så länge hans hustru var belåten, hon hade aldrig varit vid bättre lynne än nu. Översten hade rätt, uttrycket i hennes ansikte var helt förändrat, en oändlig ömhet lyste ur hennes mörka ögon. Gossen sov illa, ofta när jag stod och såg på honom innan jag gick till sängs tyckte jag att han såg febrig ut. Rosalie sade att han hostade mycket om nätterna. En morgon hörde jag det ödesdigra rasslet i hans högra lungspets. Jag visste bara alltför väl vad det betydde. Jag måste tala om det för hans nya väninna, hon sade att hon redan förstått det, hon hade troligen vetat det före mig. Jag ville skaffa en sjuksköterska för att hjälpa Rosalie, men det ville hon inte höra talas om. Hon bönföll att få bli hans sköterska och jag gav vika. Det var i själva verket ingenting annat att göra, till och med i sömnen blev gossen orolig så fort hon lämnade rummet. Rosalie fick sova tillsammans med kokerskan i vindskammaren, hertigens dotter sov på hjälphustruns säng i Johns rum. Några dagar senare fick han en lätt lungblödning, temperaturen steg mot kvällen, det var tydligt att sjukdomen skulle få ett snabbt förlopp. — Han lever inte länge, sade Rosalie med näsduken för ögonen, han ser redan ut som en ängel. Han tyckte om att få sitta en stund i sin sköterskas knä och känna tryggheten av hennes moderliga ömhet medan Rosalie bäddade hans säng till natten. Jag hade alltid tyckt att John var en rar liten gosse, men jag skulle aldrig ha kallat honom vacker. När jag såg på honom nu föreföll hans ansikte förändrat, hans ögon var mycket större och mörkare. Han hade blivit ett ovanligt vackert barn, skönt som kärlekens genius, eller kanske Dödens. Jag såg på de båda ansiktena, kind mot kind. Mina ögon fylldes med undran. Var det möjligt att den oändliga kärlek som från denna kvinnas hjärta strålade mot det döende barnet kunnat omdana hans mjuka ansiktsdrag till en obestämd likhet med hennes egna? Bevittnade jag ännu ett av livets många under? Eller var det Döden, den store bildhuggaren, som begynt att med mästerlig hand modellera om och förädla detta barnansikte innan han slöt dess ögonlock? Samma rena panna, samma utsökta ögonbrynskurva, samma långa ögonfransar. Till och med munnen skulle vara densamma om bara hans läppar kunnat, le, såsom jag en enda gång sett henne le en kväll då han i sömnen<noinclude> <references/> {{ph|201}}</noinclude> dkjnd3bkfv0gnfsv79e6qbihsq9u41u 104 222713 652945 2026-06-14T19:21:43Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652945 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>mumlat det ord alla barn älskar att säga och alla kvinnor älskar att höra: Mamma! Mamma! Hon lade honom till sängs igen, han hade en orolig natt, hon vek inte från hans sida. Framemot morgonen tycktes hans andhämtning lite lättare, han slumrade till. Jag påminde henne om löftet att lyda mig och förmådde henne med stor svårighet att lägga sig på sängen en stund, Rosalie skulle säga till så snart han vaknade. När jag återvände till hans rum i dagbräckningen viskade Rosalie med fingret på munnen att de båda sov. — Se på honom, viskade hon, se på honom! Han drömmer! Hans ansikte var fridfullt och klart, hans läppar log. Jag lade handen över hans hjärta. Han var död. Mina ögon vandrade från den leende gossens ansikte till den sovande kvinnans sorgsna drag. Det var samma ansikte. Hon tvättade hans kropp, kysste ärret på hans arm och klädde honom för sista gången. Inte ens Rosalie fick hjälpa henne att lägga honom i kistan. Hon skickade ut Rosalie två gånger för att skaffa den rätta sortens kudde, hon tyckte hans huvud låg obekvämt. Hon bönföll mig om att jag inte skulle skruva på locket förrän nästa dag. Jag sade henne att hon kände livets bitterhet men inte Dödens, jag var läkare, jag kände bådadera. Jag sade henne att Döden hade två ansikten, det ena skönt och fridfullt, det andra fientligt och hemskt. Gossen hade lämnat livet med ett leende på läpparna, Döden skulle inte låta det stanna där länge. Det var nödvändigt att tillsluta kistan i kväll. Hon böjde sitt huvud och sade ingenting. När jag lyfte upp locket brast hon i gråt och snyftade fram att hon inte kunde skiljas från honom och lämna honom alldeles ensam på den främmande kyrkogården. — Varför skiljas från honom, sade jag, varför inte ta honom med er hem, han väger så litet, varför inte låta honom följa med på er yacht och begrava honom på er lilla kyrkogård i Kent? Hon log genom tårarna, samma leende som gossens. Hon sprang upp. — Kan jag? Får jag? ropade hon nästan med glädje. — Det kan ordnas så, det ska ordnas så om ni bara låter mig skruva på locket nu, det är ingen tid att förlora, om vi dröjer längre blir han förd till kyrkogården i Passy i morgon bitti. {{tomrad}}<noinclude> <references/> 202</noinclude> 90ow5jk0df6lh93zuyqg3a0gb1l4ly0 104 222714 652946 2026-06-14T19:23:23Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652946 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>När jag lyfte upp locket, lade hon en liten bukett violer tätt vid hans kind. — Jag har ingenting annat att ge honom, snyftade hon, jag önskar att jag hade något att ge honom att ta med sig från mig! — Jag tror att han skulle tycka om att ta den här med sig, sade jag och tog upp diamantbroschen och fäste den vid hans huvudkudde. Den har tillhört hans mor. Hon yttrade inte ett ord, hon sträckte armarna mot sitt barn och föll medvetslös till golvet. Jag lyfte upp henne och lade henne på Rosalies säng, skruvade på kistlocket och åkte till Bureau des Pompes Funèbres vid Place de la Madeleine. Jag hade ett privat samtal med begravningsentreprenören — ack, vi hade träffats förr! Jag gav honom fullmakt att disponera över vilken summa pengar som helst för att få kistan ombord på en engelsk yacht i Calais hamn inom tjugufyra timmar. Han sade att det kunde ske om jag lovade att inte se på räkningen. Jag svarade att ingen skulle se på räkningen. Jag fortsatte till Hôtel du Rhin, väckte upp översten och sade honom att hans hustru ville att yachten skulle vara i Calais nästa dag. Medan han skrev ett telegram till sin kapten, skrev jag i största hast en biljett till hans hustru vari jag underrättade om att kistan skulle vara ombord på deras yacht i hamnen i Calais nästa kväll. Jag tillade i ett postscriptum att jag blivit kallad bort och måste lämna Paris tidigt nästa morgon, jag skrev dessa rader för att säga henne farväl. Jag har sett Johns grav. Han ligger begraven på en liten kyrkogård invid en av de vackraste gamla landskyrkorna i Kent. Gullvivor och violer växte på hans grav och koltrastarna sjöng över hans huvud. Jag har aldrig återsett hans mor. Bäst så. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{ph|203}}</noinclude> frp5ini7ub5hptd5qkqb4w7urm9leo1 104 222715 652947 2026-06-14T19:25:22Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652947 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">16<br />En resa till Sverige</h2> Jag tror jag redan nämnt något om en resa som jag vid denna tid gjorde till Sverige tillsammans med den svenske konsuln. Här är historien. Konsuln var en stillsam liten man med en amerikansk hustru och två små barn. Jag hade varit där på eftermiddagen. Ett av barnen låg till sängs i en svår förkylning men fick min tillåtelse att stiga upp för att fira faderns hemkomst från Sverige samma kväll. Rummen var fulla av blommor och barnen hade fått lov att sitta med vid middagsbordet dagen till ära. Modern var mycket glad att visa mig två synnerligen vänliga telegram från sin man, ett från Berlin och ett från Köln, som tillkännagav hans ankomst samma kväll. Telegrammen föreföll mig ovanligt långa. Jag väcktes vid midnatt av ett bud från konsulinnan att komma genast. Dörren öppnades av konsuln själv i nattskjorta. Han sade, att de uppskjutit middagen för att vänta på kungen av Sverige och på franska republikens president som just förärat honom Storkorset av Hederslegionen. Han ämnade köpa le Petit Trianon till sommarresidens åt sig och sin familj. Han var ursinnig på sin hustru för att hon inte bar Marie-Antoinettes pärlhalsband som han gett henne, han kallade sin lille pojke Dauphin och sade att han var Robespierre — folie de grandeur. I barnkammaren skrek barnen av förskräckelse, hans hustru var som förstenad av sorg, hans trogna gamla hund låg under bordet och morrade åt sin husbonde av fruktan. Min stackars vän blev plötsligt våldsam, jag måste låsa in honom i sängkammaren där han slog sönder allting och var nära att kasta oss båda två genom fönstret. Nästa morgon fördes han till doktor Blanches vårdanstalt i Passy. Den ryktbare psykiatern misstänkte genast paralysie générale. En månad senare var diagnosen klar, fallet var obotligt. Då Maison Blanche var mycket dyrt beslöt jag att placera honom på hospitalet i Lund. Doktor Blanche var emot den långa resan, han sade att patienten i alla händelser måste åtföljas av två kompetenta vaktare eftersom han vilket ögonblick som helst kunde bli våldsam. Jag sade att de pengar som fanns kvar måste sparas för hans hustru och barn, resan måste göras<noinclude> <references/> 204</noinclude> bbtfs1619c0it33vqqn94gqsskhzjz0 0 222716 652948 2026-06-14T19:27:02Z Thuresson 20 Kap 15 652948 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Boken om San Michele 1968.djvu" from=192 to=205 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Boken om San Michele|15]] j71misythsesapo6gxwhzjwi6fzkjqg 104 222717 652978 2026-06-15T09:05:44Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 652978 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|||333}}</noinclude>{{c|N:o 3.}} Öfver dörren till en vid {{sp|Trollenäs}} i Skåne uppförd ny kyrka. {{c|Uppförd<br> Under Konung CARL XV:s regering<br> Af<br> Friherre Nils Trolle<br> År 1860.}} {{linje|6em}} {{c|1861. N:o 1.}} På en ringklocka för Ramnäs kyrka i Vestmanland. {{c|<small><i>a</i>) På ena sidan:</small><br> Gjuten i Stockholm af Johan Meijer 1675.<br> Skänkt till Lilla Rytterns kyrka<br> Af Riksrådet Fältmarskalken m. m.<br> Friherre Christer Horn.<br> Inköpt till Ramnäs kyrka 1819.<br> <small><i>b</i>) På andra sidan:</small><br> År 1861<br> Då C. J. Borelius var Kyrkoherde<br> J. P. Holmin Comminister<br> J. P. Andersson i Kyrkobyn<br> Och Erik Andersson i Säter Kyrkovärdar<br> I Ramnäs församling<br> Omgjuten i Sundsvall<br> Af N. P. Linderberg.<br> <small><i>c</i>) Kring öfra kanten:</small><br> Gloria in excelsis Deo et in terra pax.<br> <small><i>d)</i> Kring nedra kanten:</small><br> Laudate Dominum in cymbalis in cymbalis bene sonantibus.}} {{linje|6em}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> k6yhv03xt1noxwmnaus4qsz3ke3ur78 652979 652978 2026-06-15T09:16:13Z Gottfried Multe 11434 652979 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|||333}}</noinclude>{{c|N:o 3.}} Öfver dörren till en vid {{sp|Trollenäs}} i Skåne uppförd ny kyrka. {{c|Uppförd<br> Under Konung CARL XV:s regering<br> Af<br> Friherre Nils Trolle<br> År 1860.}} {{linje|6em}} {{c|1861. N:o 1.}} På en ringklocka för {{sp|Ramnäs}} kyrka i Vestmanland. {{c|<small><i>a</i>) På ena sidan:</small><br> Gjuten i Stockholm af Johan Meijer 1675.<br> Skänkt till Lilla Rytterns kyrka<br> Af Riksrådet Fältmarskalken m. m.<br> Friherre Christer Horn.<br> Inköpt till Ramnäs kyrka 1819.<br> <small><i>b</i>) På andra sidan:</small><br> År 1861<br> Då C. J. Borelius var Kyrkoherde<br> J. P. Holmin Comminister<br> J. P. Andersson i Kyrkobyn<br> Och Erik Andersson i Säter Kyrkovärdar<br> I Ramnäs församling<br> Omgjuten i Sundsvall<br> Af N. P. Linderberg.<br> <small><i>c</i>) Kring öfra kanten:</small><br> Gloria in excelsis Deo et in terra pax.<br> <small><i>d)</i> Kring nedra kanten:</small><br> Laudate Dominum in cymbalis in cymbalis bene sonantibus.}} {{linje|6em}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> nc4zlnupuy7xh7nm0sjearrnmxezoks 104 222718 652980 2026-06-15T09:43:22Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 652980 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>DEN NORDISKA JERNÅLDERNS KRONOLOGI.</small>|107}}</noinclude>efterträdare Honorius i det vestromerska riket (395—423) och Arcadius i det östromerska riket (395—408) ganska sällsynta,<ref>Af Arcadius äro endast 2 och af Honorius 14 mynt kända från hela Norden.</ref> dels vet man, att flera af Theodosii II:s här funna mynt äro präglade mot slutet af hans regering.<ref>Flera bära nämligen på frånsidan inskriften IMP XXXXII COS XVII, hvilket visar att de äro slagna år 444, då Theodosius för 42:dra gången var imperator och för 17:de gången consul. <i>Månadsbladet,</i> 1872, sid. 75, och 1892, sid. 120; äfven ett af mynten i Björnhofdafyndet har samma inskrift.</ref> Att de nu i fråga varande guldmynten ej kunna hafva varit <i>mycket</i> länge i omlopp, innan de kommo ned i jorden, framgår deraf att de nästan alla äro särdeles väl bevarade. Antingen är prägeln så skarp som om den vore ny, — någon gång ses till och med ännu stämpelglansen, — eller ock äro mynten endast föga nötta. Man får dock ej alltför knapt tillmäta den tid, som förflutit mellan myntens präglingstid och deras nedläggningstid. De fall, då ett och samma större fynd innehållit mynt slagna för olika kejsare, visa nämligen, att mynt kunna hafva varit mer än femtio år gamla, då de nedlades, utan att nötningen är särdeles stor.<ref>Så är t. ex. fallet med de i St. H. M. förvarade fynden från Björnhofda på Öland och Öfvede på Gotland.</ref> Sådana större fynd, hvart och ett af mer än 10 solidi, äro: Ett som 1783 anträffades vid Kaggeholm på Ekerön i Mälaren: 21 östromerska solidi (Theodosius II—Anastasius).<ref><i>Fr. jernåld.,</i> fynd 120.</ref> Ett som omkring 1820 anträffades på Preststommen i Bredsättra socken på Öland: 11 vest- och östromerska solidi (Theodosius I—Leo I).<ref><i>Månadsbladet,</i> 1872, sid. 81.</ref> Ett som 1864 anträffades vid Björnhofda i Torslanda socken, äfven på Öland: 36 vest- och östromerska solidi (Areadius—Basiliscus).<ref><i>Fr. jernåld.,</i> fynd 156, och <i>Månadsbladet,</i> 1872, sid. 75 (detta mynt är utan tvifvel funnet på samma ställe som de öfriga, hvilka också hittats vid olika tillfällen).</ref> <ref follow="s476">de Theodosius-mynt som visa kejsarens bild i profil höra till den första, och alla som visa kejsarens bild en face och med hjelm till den andra, synes vara bygd på en något osäker grund. Cohen, <i>Description historique des médailles impériales,</i> VI (Paris 1862), sid. 452.</ref> {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> oqx0h3k5vaue41upzunydzhpko8blbi 104 222719 652981 2026-06-15T10:41:29Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 652981 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|108|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>Ett som 1860 anträffades vid Öfvede i Eskelhems socken på Gotland: 11 vest- och östromerska solidi (Honorius—Anastasius).<ref><i>Fr. jernåld.,</i> fynd 200.</ref> Ett som 1842 anträffades vid Kåsbygård i Rutsker socken på Bornholm: 14 vest- och östromerska solidi (Theodosius II—Zeno).<ref>Vedel, anf. arb., sid. 395.</ref> Ett som 1850 anträffades å Soldatergård i Åker socken, äfven på Bornholm: 36 vest- och östromerska solidi (Honorius—Anastasius).<ref>Vedel, anf. arb., sid. 398.</ref> Ett som 1882 anträffades på Saltholmsgård i Ibsker socken, likaledes på Bornholm: 29 vest- och östromerska solidi (Theodosius II—Anastasius).<ref>Vedel, anf. arb., sid. 897.</ref> Fynden från Björnhofda och Soldatergård innehöllo endast mynt; i de öfriga nu nämnda fynden lågo jemte mynten ett par spiralringar eller en guldtacka, hvilka dock ej äro upplysande för den nu föreliggande frågan. Till fyndet från Öfvede hörde dessutom en guldknapp prydd med granater (verroterie cloisonnée)<ref><i>Sv. forns.,</i> fig. 452.</ref> samt till det från Kåsbygård ett helt och ett halft spiralformigt guldbeslag till svärdsslidor, lika fig. 188 och båda prydda med inslagna halfmånar. Sådana halfmånformiga sirater ses äfven på den här ofvan (sid. 86, not ¹) omtalade halsring af guld, som är funnen vid Mulsum i Hannover jemte fem med ögla försedda solidi präglade för Valentinianus III och Anastasius. I några andra fynd förekomma guldbrakteater jemte solidi:<ref>Vid Apholm i Hjörring amt, Jylland, är en guldbrakteat (Atl. 178) funnen på samma ställe som »ett guldmynt», men olyckligtvis känner man intet närmare om detta mynt. <i>Fr. jernåld.,</i> fynd n:o 234; jfr n:o 459.</ref> På Tjurkö i Blekinge hittades 4 guldbrakteater på samma ställe som två Theodosius II:s solidi, den ena med ögla. En af brakteaterna är afbildad fig. 160; på de andra, af hvilka en har runinskrift, ses ett menniskohufvud öfver ett fyrfota djur. Två af de sistnämnda höra till de äldre af gruppen C; den tredje, som har runinskriften, är yngre. Vid Rynkebygård på Fyen hittades en brakteat, en spiralring och en liten tacka af guld tillsammans med 5 solidi, af hvilka en,<noinclude> <references/></noinclude> 78l9m9g1l28xwgvt0zle3b5s80blkj7