Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.7 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 175639 653058 537652 2026-06-16T18:58:01Z Thuresson 20 /* Validerad */ 653058 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|374|1811-1844.}}</noinclude>och inskärpte hos sina efterföljare en strängt ordnad framställning, som icke finge lämna något åt ögonblickets tillfälligheter.” Schartau var en märklig ande, som bland sina närmaste beundrare och lärjungar räknade icke blott kyrkans män, utan äfven lekmän, såsom professorerna Flormann, Holmbergsson och Schlyter, och verkade med mycken ifver såsom predikant äfvensom genom sina nattvards- och katekesförhör samt i bref till dem, hvilka sökte hans råd. Hans stränga åsikter, på hvilka han, enligt Agardhs ord, icke tillät, att “förnuftet, dess undersökningssätt och dess dom erhöll minsta inflytande”, gjorde emellertid propaganda, och ännu vid århundradets slut har hans stränga och dystra uppfattning af den lutherska trosläran sina anhängare. För bibelns och i synnerhet nya testamentets spridande gjordes, sedan i London 1804 det första bibelsällskapet stiftats med uppgift att öfversätta bibeln på alla språk och utbreda den bland alla folk, ganska mycket dels genom det 1808 stiftade s. k. “evangeliska sällskapet”, dels och i ännu högre grad genom det “svenska bibelsällskapet”, som 1815 erhöll konungens stadfästelse på sina stadgar. Äfven missionsverksamheten började omfattas med ett lifligare intresse, och 1815 inrättades i Stockholm det “svenska missionssällskapet”, sedan redan dessförinnan enskilde män och predikanter med ifver och framgång börjat ägna sig åt missionsverksamheten. Till dessa män hör i främsta rummet Petrus Læstadius (1802—1841), som under en följd af år utöfvade en välsignelserik verksamhet såsom missionär bland lapparne och dessutom riktat kännedomen om detta naturfolk med sina utmärkta skrifter. År 1826 förordnad till missionär i Piteå lappmark, genomvandrade han denna i alla riktningar och beskref sedermera i sin “Journal för första året öfver missionsresor i Lappmarken” samt i “Fortsättning af journalen öfver missionsresorna i Lappmarken” på ett särdeles lefvande sätt sin verksamhet och hvad han upplefvat. Såsom visitator i Lappmarken från hösten 1832 erhöll han rikt tillfälle att förvärfva sig en noggrannare kännedom om det kyrkliga tillståndet i dessa aflägsna bygder samt utarbetade också ett förslag till nödiga förbättringar i detsamma. På den utomeuropeiska hednamissionens område framstår Peter Fjellstedt (1802—1881), hvilken såsom evangelisk predikant inträdde i det engelska episkopala missionssällskapets tjänst och från 1830 under fyra år verkade såsom lärare vid ett prästseminarium för tamilerna i Ostindien samt sedermera ägnade sig åt missionsverksamheten bland turkarne i Mindre Asien ända till 1840 års slut. Det nyvaknade religiösa lifvet skulle emellertid äfven gifva sig uttryck dels i öfverdrifter, som antogo en fanatisk och sjuklig prägel, dels äfven i mot prästerskapet och statskyrkans läror riktade rörelser. Båda riktningarna utgingo från läseriet, sedan 1805 de s. k. “nya läsarne” uppstått. Såsom deras apostel uppstod en inhysesman vid namn Lars Andersson från Piteå socken och lyckades 1814 bilda ett läsaresällskap, hvilket fördömde alla, som godkände statskyrkans präster, den antagna katekesen och alla vanliga andaktsböcker med undantag af Luthers skrifter. Sällskapet åstadkom sådana söndringar, att regeringen 1819 sände ett justitieråd för att söka bilägga misshälligheterna, dock utan varaktig framgång. Äfven på andra ställen gras-<noinclude> <references/></noinclude> oh5kjwu72cf9thvuud9l2evyijqeqen 104 175640 653059 537655 2026-06-16T19:00:08Z Thuresson 20 /* Validerad */ 653059 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||KARL JOHAN SCHLYTER.|375.}}</noinclude>serade läseriet och öfvergick till följd af den på sin tid mycket berömda folktalarens, komministern Peter Lorenz Sellergrens (1769—1843) väckelsepredikningar i Småland slutligen till en andlig farsot, den s. k. “predikosjukan”, med utprägladt hysteriska former, hvilka yttrade sig i konvulsioner och dvala jämte en oemotståndlig drift att hålla predikningar och sjunga psalmer; år 1843 uppgåfvos, att öfver 2,000 personer, mest dock kvinnor, i Småland och Västergötland angripits af sjukdomen, till hvars bekämpande medicinalstyrelsen utsände en af sina medlemmar, medicinalrådet Sondén. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|375}}</span> Under Cari XIV Johans tid började äfven engelska metodister bereda sig insteg i Sverige, där deras första uppträdande i Stockholm skulle gifva anledning till ganska förargelseväckande uppträden och en formlig förföljelse, föga hedrande för den, som var upphofsman till densamma. Den till Sverige inflyttade engelsmannen Samuel Owen, som i Stockholm hade mekanisk verkstad och gjuteri, var själf, liksom flera vid hans verk arbetande engelsmän, metodist och hade utverkat, att en af sektens predikanter vid namn Geo. Scott 1830 ditsändes. Efter därom skedd anmälan hos öfverståthållare ämbetet fortgingo också hans predikningar obehindradt till 1838, då Owen och Scott anhöllo, att få i Stockholm uppbygga en egen kyrka, en begäran, vid hvilken konsistorium hemställde, att kongl. maj:t måtte för sitt bifall fästa det villkoret, att gudstjänst endast finge hållas på engelska språket. Med anledning häraf ansåg sig kyrkoherden i Adolf Fredriks församling Ekdahl föranlåten att till konsistorium ingå med begäran om “undersökning, till hvilken bekännelse Scott hörde och med hvilken rätt han här predikade på svenska, höll konventiklar, samlade understöd för sin kapellbyggnad vid Hötorget o. s. v.” samt anmälde dessutom, att Scott “kringsändt bok för insamling af kapellmedel, öfvertalat folk af den svenska kyrkan att låta inskrifva sig i hans matrikel, utdelat nattvarden till svenska undersåtar” o. s. v. Scott, som under tiden besökt Amerika och därstädes i ett par predikningar omtalat vissa svenskar för omoraliska sedvänjor, fann vid sin återkomst till Stockholm därstädes en mot honom högeligen uppretad sinnesstämning, och den 11 februari 1842 afbröts den bibelförklaring, som af studeranden Rosenius hölls i det nya metodistkapellet, af åtskilliga s. k. “bättre” manspersoner med oljud och härmningar, och vid utgången ur kyrkan anfölls och ofredades en ung fru på det oskickligaste sätt. Palmsöndagen den 20 mars predikade Scott själf, men öfverröstades af buller, stampning och oväsen och måste slutligen upphöra, hvarpå församlingen åtskildes, utan att gudstjänsten kunde afslutas. Enligt Aftonbladets berättelse om förloppet “gingo äfven denna gång fruntimren icke fria för flerfaldiga uttryck af en skamlig råhet”. Kyrkoherden Ekdahl hade emellertid inlämnat påminnelser till hofrätten, dit konsistoriet remitterat hans handlingar, och då Scott förklarade sig åter vilja börja hålla gudstjänst, uppkallades han till poliskammaren och förbjöds uttryckligen att i metodistkapellet på svenska språket förrätta gudstjänst eller att i öfrigt i hufvudstaden på samma språk anställa religionsöfningar. De besvär, Scott öfver denna resolution anförde, afslogos 1843 genom kongl. maj:ts utslag, och Ekdahl vann sin tvetydiga seger. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|376}}</span> {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 64h2rzd1plwzhvzy0ktb1gt2abr4j0t 104 175641 653060 537654 2026-06-16T19:05:25Z Thuresson 20 /* Validerad */ 653060 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|376|1811-1844.}}</noinclude>På det historiska rättsstudiets område lysa från denna tid ett par namn med oförvansklig glans, tillhörande ett par af Schartaus anhängare, som i denna vetenskapsgren utförde ett verkligt storverk. Johan Holmbergsson (1764—1842), professor i juridik i Lund, hade redan funnit nödvändigheten af en revision af Sveriges gamla landskapslagar, och på förslag af expeditionssekreteraren Richert 1822, som därtill också utverkade nödiga medel, börjades utgifvandet af landskapslagarne af Holmbergssons lärjungar H. S. Collin (1791—1833) och Karl Johan Schlyter (1795—1888), af hvilka den sistnämnde, juris professor i Lund, blef den, som skulle fullborda det stora verket. Den plan, han från början jämte Collin utstakat, “fullföljde han med orubblig ihärdighet utan att vika för svårigheter eller kritiker af hans grundsatser, dem han med öfverlägsenhet och skärpa — stundom ock med en märklig brist på humanitet — försvarade mot sina anmärkare.” År 1827 utkom sålunda första bandet af “Samling af Sveriges gamla lagar,” innehållande Västgötalagen; 1830 följde Östgötalagen och därefter i följd alla landskaps- och stadslagarne, Magnus Eriksons, Kristoffers landslag (1869) samt ordbok; tillsammans tretton band, ett jätteverk äfven i yttre bemärkelse, enär åt detsamma gifvits det mest ohandterliga format, men af den mest genomgripande betydelse såväl för svensk och jämförande rättshistoria som också för historia och språkforskning. Texten, byggd på noggrann kopiering och jämförelse af olika handskrifter, åtföljes af Schlyters språkliga och rättshistoriska förklaringar, framför allt i sista bandet, som utkom 1877 och innehåller den ordbok till hela samlingen, i hvilken Schlyter nedlagt frukten af mer än ett halft sekels mångsidig och djup forskning. Schlyter verkade äfven såsom ledamot af lagberedningen 1844—48 och deltog slutligen i utgifvandet af Schartaus efterlämnade skrifter. På tal om de framstående män, hvilka på olika områden under Carl XIV Johans tidehvarf utöfvade en gagnande och betydelsefull verksamhet, får den man icke förgätas, som i Sverige blef hvad abbé de l’Epée varit i Frankrike och i Stockholm 1809 inrättade ett institut för döfstumma och blinda. Per Aron Borg föddes i Dalarne 1776. Då han en afton på teatern såg dramen “Abbé de l’Epée”, rönte han af denna ett så djupt intryck, att han från denna stund beslöt bli de döfstummas lärare. Det var emellertid ingen lätt sak att vinna kännedom i döfstummeundervisningen, men slutligen lyckades Borg att i Uppsala bibliotek anträffa en disputation, som innehöll några upplysningar jämte anvisning på till ämnet hörande litteratur, hvilken Borg skyndade att förskaffa sig. Sedan han på detta sätt gjort sig förtrogen med grunderna för döfstummas undervisning, utarbetade han själf ett system för dessa stackars vanlottades andliga och tekniska bildning. Han hade emellertid aldrig sett någon döfstum och således icke kunnat praktiskt tillämpa sitt system. Ett ungt, blindt fruntimmer med goda anlag för musik, men till följd af sin blindhet ur stånd att utbilda dessa anlag, blef Borgs första elev, och nu uttänkte han genast ett sätt att, medelst upphöjda noter, siffror och bokstäfver bibringa henne notkännedom och skrifkonst. Detta lyckades förträffligt, och de vackra resultat, till hvilka han kommit, gaf honom anledning att hos konungen anhålla om anslag till ett institut för döfstumma och blinda, hvilket Borg anmält sig ämna inrätta. Borgs anmälan bifölls, och från en ringa början utvecklades hans företag genom den<noinclude> <references/></noinclude> huvugbdydjls6mybphdaxxxhyvdn699 104 175642 653061 537657 2026-06-16T19:07:26Z Thuresson 20 /* Validerad */ 653061 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||CARL JOHAN SOM KRONPRINS.|377}}</noinclude>framgång det hade, så att snart flera döfstumma och blinda kommo till honom, och ständerna slutligen beviljade ett årligt anslag af 4,000 kronor till det af Borg inrättade institutet. Man skulle tro, att Borgs lika människovänliga som snillrika verksamhet förskaffade honom icke allenast regeringens uppmuntran, utan äfven den stora allmänhetens erkännande. Så var emellertid icke förhållandet, tvärtom uppreste sig fördomarne och dumheten mot honom, och då en döfstum gosse från en skånsk församling blifvit utsedd till frielev vid Borgs institut, vägrade föräldrarne att låta gossen resa, “emedan de med säkerhet visste, att Borg brände sådana barn till pulver för att därmed kurera obotliga sjukdomar!” För att gendrifva dylika föreställningar genomvandrade Borg på sommaren 1811 med sin hustru, sin hjälplärare och sextio elever till fots flera af rikets landskap för att praktiskt visa befolkningen de lyckliga följderna af sin lärometod och lyckades också omstämma meningen till sin fördel. Men i samma mån hans institut utvecklades, uppstodo äfven meningsskiljaktigheter mellan honom och dess styrelse, hvilka slutligen förmådde Borg att afgå och å Manhem grunda ett nytt institut. Styrelsen för det allmänna institutet visade sig emellertid ur stånd att fullgöra sitt värf, och institutet råkade i ett slags upplösningstillstånd, som föranledde båda institutens återförening under Borgs ledning. På hösten 1823 besökte Borg Portugal för att därstädes grunda ett likadant institut som hemma i Sverige. Återkommen till fosterlandet 1828, började han från sommaren 1832 äfven mottaga och med framgång behandla sinnessjuka; 1839 slutade han sitt verksamma och välsignelsebringande lif. {{c|{{större|{{*}}|150}}}} <span style="visibility:hidden">{{Ankare|377}}</span> Carl XIII var visserligen sedan 1809 Sveriges konung, men ålderstigen, och skröplig, såg han blott alltför gärna, att regeringens tyglar fattades af kraftigare händer än hans, och fast han ännu flera år förde en tynande tillvaro, blef i själfva verket kronprinsen Carl Johan landets egentlige styresman. En kraftfull hand behöfdes också för att åter bringa reda i förhållandena och upphjälpa landet ur den vanmakt, i hvilken det befann sig, i utrikes politiken ett lätt rof för täflande stormakters stämplingar och ännu så godt som lefvande af zar Alexanders och Napoleons nåd, i sitt inre hotadt af partislitningar och strider mellan den gamla konungafamiljens anhängare och vännerna af det nya statsskicket, och därtill utan trupper och med förstörda finanser. Under sådana omständigheter måste Carl Johans uppträdande på svensk jord hälsas med stora förhoppningar, föregången som han var af ett stort krigarenamn och ryktet att vara en skicklig organisatör, och ändå mera välkommet måste för den uttömda statskassan de anbud om dess undsättande, som föregingo hans val, ha varit. Slutligen gjorde Carl Johans egen person och uppträdande ett icke ringa intryck, och von Brinkman lyckönskade med anledning däraf svenskarne, att de åter skulle, efter så mycket själfsvåld, föras till ”samhällsordningens heliga hierarki”. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|378}}</span> Carl Johan, född den 26 januari 1764, var således endast 46 år, då han kom till Sverige såsom dess kronprins. En man i sin kraftfullaste ålder, gjorde han också genast sin öfverlägsenhet gällande och dels intog, dels imponerade på alla,<noinclude> <references/></noinclude> 37wmyehyhceupa2fl1u2m2qibzodvj7 104 175643 653062 537658 2026-06-16T19:10:17Z Thuresson 20 /* Validerad */ 653062 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|378|1811-1844.}}</noinclude>som kommo i hans närhet. Armfelt, som dock icke hörde till hans oinskränkta beundrare och som dessutom rönte en tämligen hårdhändt behandling från Carl Johans sida, i det att han på skäligen lösa grunder utvisades från Sverige, förklarade likväl kort efter kronprinsens ankomst till Stockholm, att “han i allt — i sätt att presentera sig, att vara, att uttrycka sig — framstod såsom en ovanlig människa”. “Värdighet utan affekterad höghet, nedlåtenhet utan att någonsin nedfalla i en lägre ton — hvar har han funnit detta så svåra, så sällsynta af en juste milieu, som nu för tiden hos regenter och stora herrar allmänt saknas, själfva Napoleon ej undantagen?” utbrister han, som förstod att väl bedöma dylikt, förundrad. För en sådan beundrare som Hwasser framstod Carl Johan “i idel härlighet.” Under tyska kriget såg Hwasser honom för första gången i Stralsund gå till fots genom gatorna till kommendantshuset, där han skulle bo. “Den starka, men tillika smärta växten af hans kropp”, säger Hwasser, “den fria och lediga gången, det så märkvärdigt rörliga hufvudet, som gjorde, att hans skarpa, lifliga blick uppfattades af nästan hela hans omgifning, hans rika, svarta lockar, hans mörklagda hy, hans sköna, men starkt framträdande profil och denna blick med sin yttre framträngande kraft och sin inre rikedom af mildhet och människokärlek, af hopp och förtröstan, af kraft och mod, gåfvo åt hans framträdande en nästan öfverjordisk höghet.” Men äfven mindre lätt hänförda naturer, som med kritik och urskiljning bedömde Sveriges nye styresman, förmådde icke undandraga sig den tjuskraft Carl Johan utöfvade på sin omgifning. “Hans ansikte,” säger H. G. Wachtmeister bland annat i sina minnen, “kunde, då man betraktade det drag för drag, nästan kallas fult genom dragens oregelbundenhet. Den stora näsan, i förening med den, liksom ansiktets nedre del, tillbakagående pannan, gjorde profilen till en triangel och gaf åt ansiktet denna så ofta anmärkta karaktär af örn, hvartill ock hörde det blixtrande uttrycket i de mörka små ögonen, som tindrade under den framskjutande nedre delen af pannan. Uti lugna ögonblick och i glada samtal, som han så gärna sökte, men som han vanligen förvandlade till nästan monologer, lyste dessa ögon af godhet, af glädtighet och finess d’esprit. Var återigen sinnet under vredens inflytande, så ljungade i dessa blickar verkligen förfärliga strålar. Den som hunnit vänja sig vid dessa utbrott tillräckligt för att ej bringas ur fattningen, märkte eller borde kunnat märka, att den vreda blicken saknade det uttryck af ädelhet, som hörer, att jag så må säga, till den idealiserade, högsinta vreden. Det var något motbjudande däruti, som jag ej kan återgifva, äfvensom jag alltid däri saknade det uttryck, som ingifver förtroende.” Detta märkvärdiga hufvud, fortsätter Wachtmeister, kröntes af ett rikt, intill en sen ålder ännu becksvart hår, hvars naturliga lockighet “understöddes dagligen af, Gud vet huru många, papiljotter, hvilkas anläggande öfver hela hufvudet och värmande med tång, tillika med de efterhand framkommande grå hårens bortryckande — så länge den operationen var görlig — tog en god del af morgonen, hvarunder audiens vid toalettbordet gafs åt de förtrogna bland omgifningen.” Åt sin toalett ägnade Carl Johan alltid stor omsorg och försummande den icke ens i bivuaken, “hvilket preussarne under det tyska fälttåget icke kunde smälta”. Samma omsorg fordrade han äfven af sin omgifning, hvil-<noinclude> <references/></noinclude> o5e96hhhu6cyenet6fmcaqaajvzyvo6 104 175644 653063 537659 2026-06-16T19:12:56Z Thuresson 20 /* Validerad */ 653063 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||CARL JOHANS KARAKTÄR.|379}}</noinclude>ket general Adlercreutz och en annan hög svensk officer nogsamt fingo erfara under slaget vid Grossbeeren. Den svenska kronprinsen hade sitt kvarter i en väderkvarn, och i stundens brådska och oro hade de båda herrarne icke gifvit sig tid att raka sig. De hade emellertid knappt trädt inför Carl Johans ögon, förrän denne med ett utrop: “Ni ser ju ut som mordbrännare, mina herrar; gå genast och raka er och kom snart tillbaka!” Adlercreutz “fräste visserligen af vrede, men måste med den andre ned under väderkvarnen, där han inför en spegelskärfva med några i hast hoplånade rakrekvisita fick göra sig så snygg han kunde”. Carl Johans kraftfulla kroppsbyggnad motsvarades af en lika förträfflig hälsa. Han låg gärna länge, på äldre år ända till långt fram på dagen, gaf audiens på sängen och lämnade under den fula årstiden sällan sina små, starkt uppvärmda rum, där han brukade sitta med fötterna in i spiseln på äkta franskt manér. “Kom så en eldsvåda midt i den stränga vintern, så var han strax på stället, och där stod han till sista man, afstigen af hästen, i stänket af sprutvattnet, klädd i stöflar af fint läder med papperstunna sulor.” Jämte verklig godhet och välvilja, som gjorde det motbjudande för honom att säga nej och förmådde honom att merendels inväfva sitt ja i smickrande eller förbindliga uttryck, hade Carl Johan ett rörligt, för alla intryck i hög grad känsligt lynne, som lätt förledde honom till öfverilningar och förhastade uttryck. Af godhet eller svaghet begick han också inkonsekvenser, till hvilkas skylande han behändigt förstod att skjuta andra framför sig, hvilka naturligtvis då måste bära skulden. “En viss obenägenhet för att i något gå raka vägen gjorde honom slutligen, i förening med de ofvan nämnda egenskaperna, högst svår att ha att göra med i affärer.” “På redlighet”, säger grefve Wachtmeister, “hos andra trodde han ej mycket och satte, tror jag, icke heller stort värde därpå.” “Hvar människa har sitt pris”, brukade han säga och förargade härmed vid ett tillfälle Tegnér, som vred utbrast: “Men jag, jag har intet pris, och låter icke heller köpa mig.” Med denna ringaktning sammanhängde måhända ett drag hos Carl Johan, hvilket man äfven finner hos Napoleon I, fastän i ännu högre grad, nämligen utdelandet af penningeskänker till högt stående män, administrationens och arméns chefer, för att dessa skulle vara i tillfälle att föra stor stat. “Kronprinsen,” säger grefve H. G. Wachtmeister, “inser icke det fördärf, som verkas af den uppmuntran till yppighet, som han ger; och kanske är det förlåtligt, ty han mäter allt efter sin parisiska måttstock och torde svårligen kunna begripa, att hvad som i Paris vore måttigt, blir här ett förstörande öfverflöd. Det synes mig äfven, som borde han besinna, att genom dessa penningeskänker alstras en anda af venalitet, som icke blifver utan verkan på allmänna lynnet, utom det att de förstöra karaktärens oberoende.” “Sällan lugn, såg han spöken i alla vrår”, säger Wachtmeister, och allt det skvaller, hvartill han lyssnade, bidrog icke till att lugna hans sinne. Lika ängslig för gustavianerna med ett inbilladt parti bland den högre adeln, som å andra sidan för de liberala, “saknade han politiskt mod och behärskades — fastän hjälte på slagfältet — i andra förhållanden af den ömkligaste skuggrädsla”. De många och för det mesta för honom själf komprometterande, löjliga hög-<noinclude> <references/></noinclude> 5j9sp8q06p3h2b5iin4gjzrjm3bj86h 104 175645 653064 540095 2026-06-16T19:37:06Z Thuresson 20 /* Validerad */ 653064 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|380|1811-1844.}}</noinclude>måls- och tryckfrihetsprocesserna, som vanpryda hans regering, hade sin grund i detta hans karaktärslyte. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|i380}}</span> [[File:Drottning Desideria Svenskt porträttgalleri.jpg|333px|centrerad|DESIDERIA. Efter målning af F. Westin.]] {{c|DESIDERIA.<br /> Efter målning af F. Westin, litografi af T. Lundh.}} Trots sin häftighet, ja, våldsamhet, och sina ofta betänkliga förlöpningar, som under fjäskiga tillskyndares medverkan kunde bli farliga nog, kan man icke förebrå Carl Johan för hårdhet. Hans gemål, den “alltid beskedliga, alltid välvilliga, alltid sysslolösa, men litet maliciösa” prinsessan Desirée förklarade vid hans förifranden, då han frikostigt kunde hota med dödsstraff, med “det mest komiska allvar, att han var alldeles ur stånd att döda en katt”. Sedan första uppbrusningen lagt sig, var han merendels ganska belåten med att all onödig stränghet blifvit afvärjd. Den unge justitiekansleren H. G. Trolle- Wachtmeister fick sålunda skörda många loford för det sätt, hvarpå han, enligt Carl Johans uttryck, “med en ung mans kraft och en gammal ämbetsmans klokhet” dämpade de oroligheter i Södermanland, som utbrutit med anledning af<noinclude> <references/></noinclude> ktkub4sprmfe75tq2wrnqym3w0a4nl1 104 217179 653065 630190 2026-06-16T21:09:44Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653065 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" /></noinclude><section begin=kap01 /> <h2 align="center" style="border-bottom:none;"><b>NIONDE BOKEN.</b></h2> {{linje|5em}} <h3 align="center" style="border-bottom:none;"><b>I.</b></h3> {{Initial|E}}fter de båda herrarna, gamle doktor Grabow och unge doktor Langhals, en släkting till familjen Langhals, och sedan ett år tillbaka praktiserade i staden, kom senator Buddenbrook från konsulinnans sängkammare ut i frukostrummet och stängde dörren efter sig. »Får jag be er, mina herrar … ett ögonblick,» sade han och förde dem uppför trappan genom korridoren och pelarhallen in i landskapsrummet, där det i anseende till det fuktiga och kyliga höstvädret redan brann en brasa. »Min oro måste vara er begriplig … tag plats! Lugna mig, om det är möjligt!» »Anfäkta, min bäste senator!» svarade doktor Grabow, som bekvämt lutade sig tillbaka i stolen, hållande med båda händerna hattbrättet tryckt in mot magen, under det att doktor Langhals, en liten mörk herre med spetsigt skägg, rakt uppstruket hår, vackra ögon och inbilsk min, ställt sin cylinderhatt bredvid sig på mattan och betraktade sina ovanligt små, svarthåriga händer … »För någon slags allvarlig oro förefinnes ännu icke den ringaste anledning … med den relativa motståndskraft, som var vördade fru konsul-<noinclude> <references/></noinclude> jbfubf7dakh9pb4ojzzz7fgaaljbhar 104 217181 653066 630203 2026-06-16T21:12:58Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653066 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|137}}</noinclude>inna besitter … Som gammal rådgivare känner jag minsann till denna motståndskraft. Rent av häpnadsväckande för hennes år …» »Ja, just vid hennes år …» sade senatorn oroligt och snodde sin mustasch. »Jag säger naturligtvis icke, att er fru mor skall vara på benen igen i morgon,» fortfor doktor Grabow saktmodigt. »Det kan ju icke nekas, att katarren tagit en tråkig vändning på det sista dygnet. De där frossbrytningarna i går afton tyckte jag icke riktigt om, och i dag är det onekligen en smula håll och andnöd. Litet feber är det också — å, knappt något att tala om, men i alla fall feber. Med ett ord, käre senator, vi få icke dölja för oss det faktum, att ena lungan är en smula angripen …» »Lunginflammation alltså?» frågade senatorn och såg från den ena läkaren till den andra. »Ja — ''pnevmonia'',» sade doktor Langhals med en allvarlig och korrekt bugning. »Visserligen, en liten högersidig lunginflammation,» svarade husläkaren, »som vi mycket sorgfälligt skola söka lokalisera …» »Följaktligen förefinnes ändå anledning till allvarliga farhågor?» Senatorn satt alldeles orörlig och såg den talande oavvänt i ansiktet. »Farhågor? Å … vi måste som sagt anstränga oss att begränsa sjukdomen, mildra hostan, få bukt med febern … nå, kininet skall nog göra sin skyldighet … Och så ännu en sak, min käre senator … Ni skall icke låta skrämma er av de enskilda symptomerna. Om andnöden skulle bli en smula värre, om patienten skulle yra en smula i natt, eller upphostningarna vara en smula färgade av blod, så är det alltsammans fullt logiskt, fullt normalt. Vill ni också vara snäll och förbereda vår kära fru Permaneder härpå, som så hängivet leder vården av den sjuka … Apropos … jag kommer just nu att tänka på en sak. Er fru syster behöver vila, isynnerhet på natten, och mamsell Severin kan icke ensam räcka till … hur skulle<noinclude> <references/></noinclude> 7f3z3ffpefsvgsyhlnp829ov8hd3wug 104 217182 653067 630204 2026-06-16T21:15:34Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653067 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />138</noinclude>det vara att taga en sköterska, bäste senator? Vi ha ju våra snälla katolska franciskanersystrar, som ni alltid så välvilligt lagt er ut för … Abbedissan skall bli glad att kunna stå er till tjänst.» »Ni anser det således nödvändigt?» »Jag föreslår det bara. Systrarna äro oskattbara. Med sin erfarenhet och klokhet verka de så lugnande på de sjuka … just vid denna sjukdom, vilken, som sagt, är förknippad med en del oroande symptom … Alltså ännu en gång — lugn, icke sant, min käre senator? För övrigt få vi ju se … vi få se … Vi komma ju hit igen i afton …» »Naturligtvis,» sade doktor Langhals, i det han tog sin hatt och reste sig på samma gång som sin äldre kollega. Men senatorn förblev sittande, han hade ännu en fråga att göra, ännu ett prov att anställa … »Mina herrar,» sade han, »ännu ett ord … Min bror Christian är nervös, tål icke mycket, med ett ord … Råda ni mig att underrätta honom om sjukdomen? Att måhända påskynda sin hemfärd …?» »Er bror Christian är icke i staden?» »Nej, i Hamburg. För tillfället. I affärer, så vitt jag vet …» Doktor Grabow kastade en blick på sin kollega, därpå skakade han skrattande hand med senatorn och sade: »Då låta vi honom i ro sköta sina affärer! Varför onödigtvis skrämma upp honom? Skulle det inträda någon vändning i sjukdomen, som gör hans närvaro önskvärd för att till exempel lugna patienten eller något sådant, så är det ju alltid god tid …» Under det de tre herrarna gingo tillbaka genom pelarhallen och korridoren och ett ögonblick stannade ute på trappavsatsen, talade de andra om saker, om politik, om de rubbningar och omvältningar, som det nyss slutade kriget förorsakat … »Nå, nu få vi goda tider eller hur, herr senator? Pengar i landet … Och en frisk stämning överallt …» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> eyz4zbpqzk919r80e0lotesofki15yw 104 217183 653068 630205 2026-06-16T21:35:54Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653068 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|139}}</noinclude>Och senatorn instämde delvis. Han bekräftade, att kriget gett ett stort uppsving åt spannmålshandeln med Ryssland och ansenligt ökat havreimporten i och för arméns behov. Men vinsten hade blivit mycket ojämnt fördelad … Läkarna gingo, och senator Buddenbrook vände om för att ännu en gång gå in i sjukrummet. Han tänkte på, vad Grabow sagt … Det hade legat så mycket bakom det … Man kände, att han aktade sig för att säga något bestämt. Det enda klara ordet hade varit »lunginflammation», och detta ord blev icke mera tröstande därigenom, att doktor Langhals översatte det på vetenskapens språk. Lunginflammation vid konsulinnans ålder … Bara det att det var två läkare, som kommo och gingo, gav saken en oroande prägel. Grabow hade arrangerat det helt ledigt och nästan omärkligt. Han ämnade snart slå sig till ro, hade han sagt, och då unge Langhals skulle övertaga hans praktik, så ville han — Grabow — redan nu gärna föra in honom litet här och var … Då senatorn trädde in i det halvmörka sovrummet, var hans uppsyn glad och hans hållning energisk. Han var så van att dölja bekymmer och trötthet under en min av överlägsen säkerhet, att när han öppnade dörren, hade denna mask nästan av sig själv glidit ner över hans ansikte. Fru Permaneder satt bredvid sparlakanssängen, vars gardiner voro fråndragna, och höll sin mor i handen. Denna halvlåg med en mängd kuddar uppstaplade bakom ryggen och vände huvudet mot den inträdande, i det hon med sina ljusblå ögon forskande såg honom i ansiktet. Det var en blick av behārskat lugn och spänd fråga som nästan fick något lurande därigenom, att den kom en smula från sidan. Med undantag av en stark blekhet, som kom ett par feberaktigt röda fläckar på kinderna att ännu skarpare framträda, visade ansiktet inga spår av mattighet eller svaghet. Den gamla damen var mycket ivrig att få veta, hur det var, ännu ivrigare än sin omgivning, ty när allt kom<noinclude> <references/></noinclude> 54cbb2r7r4gfse1nxzuhznntszg5e4y 104 217184 653069 630206 2026-06-16T21:38:34Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653069 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />140</noinclude>omkring, var hon ju den, som var mest intresserad i saken. Hon misstrodde denna sjukdom och var icke alls villig att lägga sig på sitt öra och resignerat låta saken ha sin gång … »Vad sade de, Thomas?» frågade hon i en så eftertrycklig och ivrig ton, att det genast inställde sig en häftig hosta, som hon med sammanpressade läppar sökte återhålla, men som ända bröt fram och tvang henne att trycka handen mot högra sidan. »De sade,» svarade senatorn, då anfallet var över, och strök hennes hand … »De sade, att vår snälla mamma om ett par dagar skulle vara på benen igen. Att du icke kan det ännu, ser du, det kommer sig därav, att den här dumma hostan naturligtvis angripit lungan en smula … det är icke precis lunginflammation,» sade han, då han såg, att hennes blick blev ännu mer forskande … »fastän det ju icke heller skulle vara så farligt, ack, det ges mycket värre saker än det! Med ett ord, lungan är en liten smula angripen, säga de bägge två, och det kunna de väl ha rätt i … Var är Severin?» »Till apoteket,» sade fru Permaneder. »Så där, ja, har hon nu måst gå till apoteket igen, och du, Tony, ser ut, som om du kunde somna vilket ögonblick som helst. Nej, det här går icke längre. Om det också bara är för ett par dagar … vi måste skaffa hit en sköterska, tycka icke ni det också? Jag skall låta höra efter hos min goda vän abbedissan för gråsystrarna, om någon finns ledig …» »Thomas,» sade konsulinnan, men nu med försiktigt sänkt ton för att icke åter reta hostan, »tro mig, du väcker anstöt med din ständiga protektion av de katolska systrarna och ditt förbiseende av de protestantiska. Jag försäkrar dig, att pastor Pringsheim häromdagen i tydliga ordalag beklagade sig för mig däröver.» »Ja, det vinner han ingenting på. Jag är övertygad om, att de katolska systrarna äro pålitligare och mera uppoffrande än de protestantiska … De stå him-<noinclude> <references/></noinclude> 59xk1kz102h37sm9zcdoimoy5ux2xyu 104 217185 653070 630207 2026-06-16T21:43:05Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653070 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|141}}</noinclude>len närmare. Och just för att de stå i tacksamhetsskuld till mig, äro de att föredraga. Vad var icke syster Leandra för oss, då Hanno hade sina krampanfall! … Jag vill bara hoppas, att hon är ledig …» Och syster Leandra kom. Hon lade stilla ifrån sig sin lilla handväska, sitt dok och den grå huva, hon bar över sin vita, och tog med vänliga ord och milda rörelser itu med sitt arbete. Hon vårdade den bortskämda och icke alltid tåliga sjuka dag och natt, ty konsulinnan fordrade ständig uppassning. Ju mer hennes tillstånd försämrades, ju mer vände sig alla hennes tankar, hela hennes intresse till hennes sjukdom, som hon iakttog med bävan och ett oförställt hat. Hon, den forna världsdamen, med sin stillsamma, naturliga och starka kärlek för vällevnad och för livet över huvud taget, hade under de sista åren gått upp i fromhet och välgörenhet … varför? Kanske icke blott av pietet for sin avlidne make, utan också av ett omedvetet begär att försona himlen med sin starka vitalitet och förmå den att en gång förunna henne en stilla död i trots av hennes sega fasthängande vid livet. Men hon kunde icke dö stilla. Oaktat många smärtsamma erfarenheter var hennes gestalt fullständigt oböjd och hennes öga klart. Hon tyckte om att hålla ett gott bord, att kläda sig elegant och dyrbart, att förbise och överskyla de ledsamheter, som drabbade henne själv eller hennes omgivning, och att med välbehag njuta av det anseende, som hennes äldste son förskaffat sig i vida kretsar. Denna sjukdom, denna lunginflammation hade brutit sig in i hennes kropp, utan att något andligt förarbete underlättat förstörelseverket för henne … detta lidandets undermineringsarbete som småningom och smärtsamt gör oss främmande för livet eller åtminstone för de förhållanden, varunder vi mottagit det, och hos oss väcker den ljuva längtan efter ett slut, efter andra förhållanden eller efter frid … Nej, den gamla konsulinnan kände nog, att hon trots de sista årens kristliga vandel icke egentligen var beredd att dö, och den oklara<noinclude> <references/></noinclude> hg1b8xiww2279jh7uisvg1457j98k3q 104 217186 653071 630208 2026-06-16T21:46:41Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653071 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />142</noinclude>tanken, att, om detta var hennes sista sjukdom, så skulle den självmant med kroppsliga plågor bryta hennes motstånd och tvinga henne till kapitulation, fyllde henne med ångest. Hon bad mycket, men nästan ännu mer övervakade hon, så ofta hon var vid klart medvetande, sitt hälsotillstånd, kände själv på sin puls, mätte sin feber, bekämpade sin hosta … men pulsen slog matt, febern steg allt högre, för var gång den släppt efter en smula, och kom henne att yra häftigt, hostan, som orsakade henne inre plågor och var förknippad med blodkräkningar, tilltog, och andnöd besvärade henne. Krafterna avtogo allt mer och mer, och läkarna kunde icke längre förneka, att lunginflammationen blivit dubbelsidig, fastän doktor Grabow alltjämt förklarade att man hade skäl att hoppas det bästa. Men det kommer ett ögonblick, från och med vilket de anhörigas hopp blir till något konstlat och oärligt. Det har försiggått en förändring med den sjuke, och i hans sätt har kommit något främmande för den person, han hittills varit. Från hans läppar falla vissa sällsamma ord, på vilka vi icke förstå att svara, och som liksom avskära återvägen för honom och göra honom hemfallen åt döden. Vore han också det käraste, vi ägde, kunna vi efter detta icke längre vilja, att han åter skulle resa sig och vandra omkring bland oss frisk och sund. Och skulle han ändå göra det, så skulle han sprida fasa runt sig, liksom den där uppstigit ur graven … Hemska tecken på den börjande upplösningen visade sig, fastän organen ännu gjorde tjänst, hållna i gång av en seg viljekraft. Som flera veckor förflutit, sedan förkylningen först började och konsulinnan lagt sig till sängs, hade hon fått flera liggsår, som icke mera ville gå ihop, utan endast ytterligare förvärrades. Hon sov icke mera, först och främst därför att plågor, hosta och andnöd hindrade henne därifrån, men också därför att hon själv kämpade emot sömnen och ville vara vaken så mycket som möjligt. Endast för ett<noinclude> <references/></noinclude> 3ub6fli08tkfam9l7402n6t3t2901ha 104 217187 653072 630209 2026-06-16T21:49:35Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653072 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|143}}</noinclude>par minuter i sänder berövade febern henne medvetandet, men även när hon var redig, talade hon högt med personer, som längesedan voro döda. En eftermiddag i skymningen sade hon plötsligt med högljudd, en smula ängslig, men innerlig stämma: »Ja, min älskade Jean, jag kommer!» Och det omedelbara i svaret var så förvillande, att man efteråt trodde sig ha hört salig konsulns röst ropa på henne. Christian hemkallades och kom från Hamburg, där han, som han sade, hade affärer. För övrigt dröjde han endast en kort stund i sjukrummet och lämnade det sedan, i det han strök sig över pannan och lät ögonen irra omkring sägande: »Detta är ju förskräckligt … Jag står icke ut längre.» Och pastor Pringsheim infann sig, mätte syster Leandra med en kall blick och bad med modulerande stämma vid sjukbädden. Och sedan kom det korta ögonblicket av förbättring, ett sista uppflammande, då febern gav vika, krafterna tycktes återkomma, plågorna stillades och den sjuka fällde ett par klara förhoppningsfulla yttranden, som bragte glädjetårar i de kringståendes ögon … »Mina barn, vi få behålla henne, ni skola få se, att vi trots allt få behålla henne,» sade Thomas Buddenbrook. »Till jul ha vi henne uppe, och då skola vi icke låta henne anstränga sig som annars …» Men redan följande natt, kort efter det Gerda och hennes man gått till sängs, blevo de kallade till Mengstrasse av ett bud från fru Permaneder — den sjuka kämpade med döden. Det föll ett kallt regn, som blåsten smattrande drev mot fönsterrutorna. Då senatorn och hans fru trådde in i rummet, som upplystes av skenet från två armstakar på bordet, voro de båda läkarna redan tillstädes. Också Christian hade blivit nedkallad från sitt rum och satt nu med ryggen vänd mot sängen och huvudet djupt sänkt, stött mot händerna. Man väntade den sjukas bror, konsul Justus Kröger, som även blivit efterskickad. Fru Permaneder och Erika Weinschenk stodo sakta<noinclude> <references/></noinclude> god9sssp22hzyorwas2y9w7r3amv2y2 104 217188 653073 630210 2026-06-16T21:52:10Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653073 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />144</noinclude>snyftande vid foten av sängen. Syster Leandra och mamsell Severin hade ingenting mer att göra, utan blickade bedrövade på den döende. Konsulinnan låg på rygg, stödd av flera kuddar, och hennes händer, dessa vackra händer med sina mattblå ådror, som nu voro så magra och avtärda, ströko hastigt och oavlåtligt med skälvande brådska över täcket. Hennes med en vit nattmössa betäckta huvud vände sig utan ett ögonblicks uppehåll med skräckinjagande taktmässighet från ena sidan till den andra. Munnen öppnades och slöts mödosamt för vart kippande andedrag, och de insjunkna ögonen irrade hjälpsökande omkring, för att då och då med ett gripande uttryck av avund stanna vid någon av de närvarande, dessa som voro klädda och kunde andas, som ännu rådde om livet och icke förmådde göra något annat än det kärleksoffer, som bestod i att hålla blicken fäst på denna sorgliga tavla. Och natten skred, utan att någon förändring inträdde. »Hur länge kan det ännu dröja?» frågade Thomas Buddenbrook sakta och drog doktor Grabow bort i bakgrunden av rummet, under det att doktor Langhals just företog en injektion på den sjuka. Också fru Permaneder närmade sig med näsduken för munnen. »Det är alldeles obestämt, käre herr senator,» svarade doktor Grabow. »Er fru mor kan vara förlossad om fem minuter, och hon kan även leva i timmar … Jag kan ingenting säga er. Här föreligger, vad man kallar lungödem …» »Jag vet,» sade fru Permaneder och nickade i sin näsduk, under det tårarna runno över hennes kinder. »Det förekommer ofta vid lunginflammationer … Det har då samlats en vattenhaltig vätska i lungsäcken, och när det blir svårt, kan man icke längre andas … Ja, jag vet …» Med hopknäppta händer blickade senatorn mot sängen. »Hur förfärligt hon måste lida!» viskade han. »Nej!» sade doktor Grabow lika sakta, men med<noinclude> <references/></noinclude> j497dphzjl2zu9ztfh66u9h5f4z3iex 104 217189 653074 630211 2026-06-16T23:04:19Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653074 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|145}}</noinclude>oerhörd auktoritet och lade sitt långa, milda ansikte i bestämda veck … »Skenet bedrar, tro mig, min bäste vän, det bedrar! Medvetandet är mycket försvagat … Det är mest reflexrörelser, vad ni ser … Tro mig …» Och Thomas svarade: »Gud give det!» — Men ett barn skulle kunnat se på konsulinnans ögon, att hon var vid fullt medvetande och kände allt … Man intog åter sina platser… Konsul Kröger hade nu också kommit och satt med röda ögon vid sängen, lutad över kryckan på sin käpp. Den sjukas feberaktiga oro tilltog. En outsäglig ångest och nöd, en känsla av gränslös övergivenhet och hjälplöshet fyllde visst denna stackars döende kropp från hjässan till fotabjället. Hennes ögon, dessa bedjande, klagande och sökande ögon, slötos ibland vid huvudets rosslande vridningar med ett bristande uttryck eller vidgades så starkt, att de små ådrorna i ögongloberna framträdde blodröda. Och ingen vanmakt infann sig! Strax efter klockan tre reste sig Christian. »Nu står jag icke ut längre,» sade han och gick med stapplande steg, stödjande sig mot de möbler, som stodo i hans väg, ut genom dörren. Erika Weinschenk och mamsell Severin hade somnat i sina stolar, troligen sövda av de enformiga klagoljuden. Klockan fyra blev det värre och värre. Man stödde den sjuka och torkade svetten från hennes panna. Andedräkten hotade helt och hållet att tryta, och ångesten tilltog. »Något att sova …!» framstötte hon. »Ett sömnmedel …!» Men att ge henne något, så att hon kunde få sova, var icke att tänka på. Med ens började hon åter att svara på något, som de andra icke hörde, så som hon redan gjort förr en gång. »Ja, Jean, nu dröjer det icke länge!» … Och strax därpå: »Ja, käraste Clara, jag kommer! …» Och så började kampen på nytt … Var det ännu en kamp med döden? Nej, nu brottades hon med livet om döden. »Jag vill gärna …» flämtade hon. — Jag kan icke … Något så jag får sova! …<noinclude> <references/> {{mindre|10. — ''Huset Buddenbrook.'' II.}}</noinclude> a2pgc0uqwzq8nzz479n6svjt87pzaex 104 217190 653075 630212 2026-06-16T23:06:57Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653075 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />146</noinclude>Mina herrar, av barmhärtighet! Något så jag får sova …!» Detta »av barmhärtighet» kom fru Permaneder att gråta högt och Thomas att sakta stöna, i det han ett ögonblick tog om huvudet med båda händerna. Men läkarna kände sin plikt. Det gällde att under alla omständigheter så länge som möjligt bevara detta liv åt de anhöriga, medan åter ett bedövningsmedel genast skulle komma henne att utan motstånd uppge andan. Läkarna voro icke satta hit i världen för att framkalla döden, utan för att till varje pris bevara livet. Därför talade också vissa religiösa och moraliska skäl, som de ofta hört avhandlas vid universitetet om de också för ögonblicket icke riktigt kommo ihåg dem … De stärkte tvärtom med olika medel hjärtat och frambragte genom kräkmedel flera gånger en tillfällig lindring. Vid femtiden kunde dödskampen icke längre bli värre. Krampaktigt upprest och med vidöppna ögon, slog konsulinnan med armarna omkring sig, som om hon grep efter en stödjepunkt eller efter händer, som sträcktes emot henne, och svarade nu oupphörligt ut i luften på rop, som endast hon hörde, och som tycktes bli allt talrikare och enträgnare. Det var, som om icke blott hennes avlidne man och dotter, utan också hennes föräldrar, svärföräldrar och en mängd andra anhöriga, som gått före henne i graven, varit närvarande, och hon nämnde förnamn, om vilka ingen i rummet genast skulle kunnat säga, vem hon menade med. »Ja!» ropade hon och vände sig åt olika håll … »Nu kommer jag … Genast … På ögonblicket … Jag kan icke … Hjälp mig, mina herrar …» Klockan halv sex inträdde ett ögonblicks lugn. Och så, helt plötsligt, gick en krampryckning över hennes åldrade och av plågorna förvridna drag, en fröjdefull skräck, en djup, bävande ömhet, blixtsnabbt bredde hon ut armarna, och med en så häftig och oförmedlad skyndsamhet, att man kände, att mellan vad hon hört och hennes svar icke en sekund förflutit, ropade hon högt med ett uttryck av den mest<noinclude> <references/></noinclude> ej08309w3m7jus5xrz9hjho8he5ye0p 104 217191 653076 630213 2026-06-16T23:08:58Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653076 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|147}}</noinclude>obetingade hörsamhet och en gränslös hängivenhet, full av ångest och kärlek: »Här är jag!» … och dog. Alla hade förskräckta ryckt till. Vad var detta? Vem hade kallat, så att hon genast följt? Någon drog tillbaka fönstergardinen och släckte ljusen, under det doktor Grabow milt tillslöt den dōdas ögon. Alla skakades av en frossbrytning i den kulna höstmorgonen, som nu inträngde i rummet. Syster Leandra hängde en duk över spegeln. {{linje|5em}} <section end=kap01 /> <section begin=kap02 /> <h3 align="center" style="border-bottom:none;"><b>II.</b></h3> Genom den öppna dörren såg man fru Permaneder ligga bedjande i likrummet. Hon var ensam och låg på knä, med sorgklänningen utbredd omkring sig på golvet, framför en stol, på vars sits hon vilade de hårt hopknäppta händerna, under det hon med nedböjt huvud mumlade halvhöga ord … Hon hörde mycket väl, att hennes bror och svägerska kommo in i frukostrummet, där de ofrivilligt stannade mitt på golvet för att avvakta andaktens slut, men hon gjorde sig ändå ingen synnerlig brådska, avslutade bönen med sin vanliga torra harkling, drog med långsam högtidlighet ihop klänningen, steg upp och gick emot sina släktingar med värdig hållning utan ett spår av förlägenhet. »Thomas,» sade hon med en viss skärpa, »vad Severin beträffar, så förefaller det mig, som om vår salig mor närt en orm vid sin barm.» »Hur så?» »Jag är riktigt uppretad på henne. Det är så, att man är nära att förlora fattningen och glömma<noinclude> <references/></noinclude> ahlwtxbfgyvdo7a77279h2stftgye5n 104 217208 653077 630246 2026-06-16T23:11:50Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653077 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />148</noinclude>sig … Har den där varelsen rätt att på ett så tarvligt vis förbittra sorgen under dessa dagar?» »Men vad är det då?» »Först och främst är hon så upprörande sniken. Hon går till skåpet, tar mors sidenklänningar, hänger dem över sin arm och tänker gå sin väg med dem. ’Vart skall det bära av?’ spörjer jag. — ’De här har fru konsulinnan lovat mig!’ — ’Hör nu, bästa Rickchen!’ säger jag och förehåller henne saktmodigt det överilade i hennes handlingssätt. Men tror du, det hjälper? Hon tar icke blott sidenklänningarna, utan också en packe linne med sig och går. Jag kan ju icke ge mig till att slåss med henne, eller hur? Och icke bara hon, utan också tjänstflickorna … de dela mammas saker sinsemellan mitt för näsan på mig, ty Severin har nycklarna till skåpen. ’Fröken Severin!’ säger jag, ’jag vill ha nycklarna.’ Vad svarar hon, tror du? Hon låter mig i tydliga ordalag förstå, att jag icke har att befalla över henne, att hon icke står i tjänst hos mig, utan att hon ämnar behålla nycklarna, tills hon går!» »Har du nycklarna till silvret? — Gott. Låt resten ha sin gång. Sådant där är oundvikligt, när ett hushåll upplöses, och jag vill nu icke göra något väsen. Linnet är ju gammalt och bristfälligt … För övrigt få vi ju se, vad som finns. Har du förteckningarna? Där på bordet? Gott. Vi skola strax se på dem.» Och de gingo in i sängkammaren för att en stund stå tysta bredvid sängen, sedan fru Antonie tagit bort den vita duken från den dödas anlete. Konsulinnan var redan svept i den sidendräkt, hon skulle ha på sig i kistan — det var tjuguåtta timmar efter hennes sista andedrag, och begravningen skulle äga rum sedan på eftermiddagen. Mun och kinder voro nu, sedan löständerna voro borta, gumaktigt infallna, och hakan sköt fram skarp och kantig. Under det de alla tre blickade ned på de obevekligt fast slutna ögonlocken, bemödade de sig smärtsamt att i<noinclude> <references/></noinclude> c2yd8u563988adlgdtk85hgph802ai3 104 217209 653078 630247 2026-06-16T23:14:50Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653078 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|149}}</noinclude>dessa drag igenkänna sin mor. Men under mössan, som den gamla damen plägat bära om söndagarna, satt liksom i livet den rödbruna, slätkammade lösbenan, över vilken damerna Buddenbrook från Breitenstrasse så ofta gjort sig lustiga … Blommor lågo strödda över täcket. »Det har redan kommit de präktigaste kransar,» sade fru Permaneder sakta. »Från alla familjerna … ja, ja rent från hela staden! Jag har låtit bära upp alltsammans i korridoren — ni måste sedan gå och titta på det, Gerda och Tom. Det är vemodigt vackert. Sidenband så här breda …» »Hur långt har de hunnit med salen?» frågade senatorn. »Den är snart färdig, Tom. Tapetserar Jacobs har verkligen ansträngt sig. Också …» och hon snyftade till … »också kistan har kommit. Men tag nu av er, mina vänner, fortfor hon och drog försiktigt den vita duken tillbaka på dess plats. Här är kallt, men inne i frukostrummet är det eldat … Låt mig hjälpa dig, Gerda … Nej, jag fördärvar icke din frisyr, om jag tar av dig hatten … Ditt präktiga hår! Sådant där hår hade mamma också i sin ungdom. Hon var ju aldrig så vacker som du, men det fanns en tid, då hon verkligen var en ståtlig företeelse. Och nu … Ja, det är som Grobleben säger, vi skola alla varda till stoft …» De hade gått tillbaka ut i frukostrummet och satte sig kring det runda bordet, under det senatorn tog papperen, på vilka de föremål, som skulle delas mellan de närmaste arvingarna, stodo upptecknade … Fru Permaneder tog icke ögonen från sin brors ansikte, hon iakttog det med spänd och upprörd min. Det var något, en pinsam, oavvislig fråga, på vilken alla hennes tankar ängsligt voro riktade, och som under den närmaste timmen måste komma på tal … »Jag tänker,» började senatorn, att vi fasthålla den övliga grundsatsen, att presenter återgå, således …» Hans hustru avbröt honom. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> jrkk6q4uwjzuigctk6v9wd32jk6qzk3 104 217210 653079 630248 2026-06-16T23:17:18Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653079 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />150</noinclude>»Förlåt, Thomas, jag tycker … Christian … var är då han?» »Ja, herre Gud, Christian!» utbrast fru Permaneder. »Honom glömma vi!» »Mycket rätt,» sade senatorn och lät papperen sjunka. »Skola vi icke kalla hit honom?» Och fru Permaneder gick till klocksträngen. Men i detsamma öppnade Christian själv dörren och kom hastigt in i rummet. Han stängde dörren efter sig en smula bullersamt och stannade med rynkade ögonbryn, i det han lät sina små runda djuptliggande ögon irra från den ena sidan till den andra, utan att se på någon, och oroligt öppnade och slöt munnen under de buskiga, rödaktiga mustascherna … Han tycktes vara i en slags trotsig och retlig sinnesstämning. »Jag hörde, att att ni voro här,» sade han kort. »Om det skall talas om sakerna, bör väl jag också vara närvarande.» »Vi skulle just säga till dig,» sade senatorn likgiltigt. »Tag plats.» Och han tog åter upp förteckningarna. Han började med de större föremålen och tilldelade sig själv dem, som han kunde använda i sitt hus — matsalskandelabrarna och den stora skulpterade kistan, som stod i vestibulen. Fru Permaneder var ivrigt intresserad, och så snart det var en smula tvivelaktigt, vem det eller det föremålet borde tillhöra, hade hon ett oförlikneligt sätt att säga: »Å, jag är villig att övertaga det» … med en min, som om hela världen borde vara henne tacksam för hennes offervillighet. Hon erhöll för sig, sin dotter och dotterdotter större delen av möblemanget. Christian fick en del möbler, en bordstudsare i empirestil och kammarorgeln och visade sig nöjd därmed. Men då sedan silvret och linnet, liksom de olika bordsserviserna, skulle delas, började han till allas förvåning lägga i dagen en iver, som nästan liknade snikenhet. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> o8xm51easvvtn0yua8r8yklgm3bko18 104 217211 653080 630249 2026-06-16T23:21:03Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653080 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|151}}</noinclude>»Och jag? Och jag?» frågade han … »Jag anhåller att icke bli alldeles bortglömd …» »Vem glömmer dig? Se här, jag har ju redan skrivit upp på dig en hel teservis med silverbricka. För söndagsservisen med förgyllda kanter ha väl bara vi användning och …» »Vardagsporslinet med tulpanmönstret är jag villig att övertaga,» sade fru Permaneder. »Och jag då?» utbrast Christian med den häftighet, som ibland kunde komma åt honom, och som tog sig så sällsam ut hos honom … »Jag skulle väl ända vilja ha min andel! Hur många knivar och gafflar får jag? Jag ser, att jag får så gott som ingenting!» … »Men käre vän, vad skall du med det att göra? Du har ju alls ingen användning for det! Det är väl bättre, att sådana där saker stanna inom familjen …» »Och om det så bara vore som ett minne av mamma,» sade Christian trotsigt. »Min bästa bror,» svarade senatorn otåligt … »jag är icke upplagd att skämta, men att döma av dina ord, förefaller det, som om du till minne av mamma skulle vilja ställa en soppterrin på din byrå! Tro icke, det ber jag dig, att vi ämna förfördela dig. Vad du erhåller mindre i hushållseffekter, får du naturligtvis ersättning för i annan form. Det är på samma sätt med linnet …» »Jag vill icke ha pengar, jag vill ha linne och porslin.» »Men varför det då, i all världen?» Men nu gav Christian ett svar, som gjorde, att Gerda Buddenbrook hastigt vände sig om mot honom och mönstrade honom med ett gåtfullt uttryck i ögonen, att senatorn tog pincenéen från näsan och stirrade honom rätt in i ansiktet, och att fru Permaneder till och med knäppte ihop händerna. Han sade nämligen: »Nå ja, med ett ord, jag ämnar så småningom gifta mig.» Han yttrade detta i en tämligen lågmäld, bråd-<noinclude> <references/></noinclude> cfvt8lg0b7dedww1r2sw4quqedteu8l 104 217212 653081 630250 2026-06-16T23:23:27Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653081 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />152</noinclude>skande ton, med en tvär åtbörd, som om han kastade något till sin bror över bordet, varpå han lutade sig tillbaka mot stolsryggen och med butter, nästan förolämpad och underligt tankspridd min lät sina ögon oroligt irra omkring. En längre paus uppstod. Slutligen sade senatorn: »Man måste tillstå, Christian, att dessa planer komma en smula sent … förutsatt naturligtvis att det är verkliga och utförbara planer och icke av samma slag som du redan förr en gång oöverlagt framställt för vår salig mor …» »Mina avsikter äro fortfarande desamma,» sade Christian, alltjämt utan att se på någon och med samma min. »Det är väl ändå omöjligt. Du skulle ha avvaktat mammas död för att …» »Jag har haft den hänsyn, ja. Du tycks anse, Thomas, att du ensam lagt beslag på all takt och finkänslighet här i världen …» »Jag vet icke, vad som berättigar dig till ett sådant yttrande. För övrigt måste jag beundra omfånget av ditt hänsynstagande. Dagen efter mammas död gör du min av att proklamera din olydnad emot henne …» »Därför att samtalet föll på det. Och huvudsaken är, att mamma icke längre kan taga illa vid sig över detta mitt steg. Det kan hon i dag lika litet som om ett år … Herre Gud, Thomas, mamma hade ju icke obetingat rätt, utan endast från sin ståndpunkt, till vilken jag tagit hänsyn, så länge hon levde. Hon var ju en gammal kvinna, från en annan tid med ett annat åskådningssätt …» »Nå, då får jag bemärka, att detta åskådningssätt i den punkt, varom här är fråga, också är mitt.» »Det kan jag inte bry mig om.» »Det lär du allt bli tvungen att bry dig om, min vän.» Christian såg på honom. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> d772eyn5allmub4k25dgexrniplc3b7 104 217213 653082 630251 2026-06-16T23:26:26Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653082 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|153}}</noinclude>»Nej — !» utbrast han. »Det kan jag icke! När jag säger dig, att jag icke kan?! … Jag bör väl själv veta, vad jag har att göra. Jag är fullvuxen människa, jag är fyrtiotre år och min egen herre …» »Ack, det är ju bara prat! Du vet icke alls, vad du har att göra …» »Jo visst! … för det första handlar jag ju som hederlig karl … Du tar ju icke alls i betraktande, hur saken står, Thomas! Här sitta Tony och Gerda … vi kunna icke avhandla det i detalj. Men jag har ju sagt dig, att jag har förpliktelser! Det yngsta barnet, lilla Gisela …» »Jag vet ingenting om någon liten Gisela och vill ingenting veta! Jag är övertygad om, att man narrat dig. Men i alla händelser har du mot en sådan där person, som den du tänker på, ingen annan förpliktelse än den pekuniära, som du må uppfylla nu liksom förut …» »Person, Thomas? Då misskänner henne! Aline …» »Tig!» skrek senatorn med dundrande röst. De båda bröderna stirrade varandra in i ansiktet tvärs över bordet, Thomas blek och skälvande av vrede, Christian med de små runda, djuptliggande ögonen vitt uppspärrade och gapande mun, så att de magra kinderna sågo alldeles urholkade ut. Strax nedanför ögonen syntes ett par röda fläckar … Gerda blickade med spefull min från den ena till den andra, och Tony vred händerna och sade bönfallande: »Men Tom … Men Christian … Och mamma som ligger bredvid!» »Du är så till den grad blottad på blygsel,» fortfor senatorn, »att du kan övervinna dig själv till att … nej, det kostar dig icke ens någon självövervinnelse att nämna detta namn på denna plats och under dessa omständigheter! Din brist på takt är rent av abnorm …» »Jag begriper icke, varför jag icke skulle nämna Alines namn!» Christian var så ovanligt upphetsad,<noinclude> <references/></noinclude> hvzc2e1b4vaws0eva1j5wela2azm6m6 104 217214 653083 630252 2026-06-16T23:28:51Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653083 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />154</noinclude>att Gerda betraktade honom med växande uppmärksamhet. »Jag nämner det med flit, som du hör, Tom, jag tänker gifta mig med henne, ty jag längtar efter ett hem, efter ro och frid och jag undanber mig, hör du, jag ''undanber'' mig all inblandning från din sida! Jag är fri, jag är min egen herre …» »En narr är du! När testamentet öppnas, skall du få se, hur pass du är din egen herre! Det är sörjt för, förstår du, att du icke lättsinnigt skall förstöra arvet efter mamma, liksom du förstört de trettiotusen mark, du fått ut i förskott. Jag skall förvalta återstoden av din förmögenhet, och du skall aldrig få mer än en viss summa för månaden i dina händer, det svär jag dig …» »Nå, du vet väl själv bäst, vem som förmått mamma till denna åtgärd. Men det förvånar mig, att mamma icke anförtrott detta uppdrag åt någon, som står mig närmare och är mera broderligt sinnad mot mig än du …» Christian var nu alldeles utom sig och han började säga saker, som han aldrig förr låtit komma över sina läppar. Han hade lutat sig fram över bordet, knackade oupphörligt med spetsen av det krökta pekfingret mot skivan och stirrade med rödkantade ögon upp på brodern, som satt rak och såg ned på honom blek och med halvslutna ögonlock. »Ditt hjärta är fullt av köld och illvilja och missaktning mot mig,» fortfor Christian med en stämma, som på en gång var ihålig och kraxande …» Så långt jag kan minnas tillbaka, har du låtit en sådan köld strömma ut mot mig, att jag alltid frusit i din närvaro … ja, det kan tyckas ett underligt uttryck, men så känner jag det … Du visar bort mig, bara du ser på mig, och till och med det gör du nästan aldrig. Och vad ger dig rätt till det? Du är ju också en människa och har dina svagheter! Du har alltid varit en bättre son för våra föräldrar, men om du verkligen står dem så mycket närmare än jag, så borde du också tillägna dig litet av deras kristliga sinnelag, och om också all syskonkärlek är dig främ-<noinclude> <references/></noinclude> 8ntczbn5rn2pwlbeybiyb30g4rngw1n 104 217215 653084 630253 2026-06-16T23:32:11Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653084 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|155}}</noinclude>mande, så borde man väl kunna vänta en skymt av kristlig kärlek ifrån dig. Men du är så kärlekslös, att du icke ens vill besöka mig … inte en enda gång var du hos mig, när jag låg på sjukhuset i Hamburg i ledreumatism.» »Jag har allvarligare saker att tänka på än dina sjukdomar. För övrigt är min egen hälsa …» »Nej, Thomas, din hälsa är präktig! Du sutte icke här, som den du är, om den icke vore alldeles ypperlig i förhållande till min …» »Jag är kanske sjukare än du.» »Du skulle vara … Nej, det var starkt! Tony! Gerda! Han säger, att han är sjukare än jag! Har ''du'' kanske legat för döden i ledreumatism?! Får ''du'' efter varje den minsta lilla oförsiktighet en värk i hela kroppen, som man inte han beskriva en gång?! Äro kanske alla nerverna för korta på ''din'' vänstra sida, liksom de äro på min, efter vad medicinska auktoriteter försäkrat mig?! Händer ''dig'' kanske sådana saker, som att du, om du i skymningen kommer in i ditt rum, ser en karl sitta i din soffa, en karl som nickar åt dig, och som i själva verket icke alls finns där …» »Christian!» framstötte fru Permaneder helt förfärad. »Vad är det du säger … Herre Gud, vad tvista ni egentligen om? Det är, som om det skulle ligga en ära i att vara den sjukaste! Om det komme an på ''det'', så kunde tyvärr både Gerda och jag också ha ett litet ord med i laget! … Och mamma, som ligger bredvid …!» »Och du begriper icke, människa,» ropade Thomas lidelsefullt, att alla dessa vederstyggligheter äro följder av dina laster, din sysslolöshet, din självbeskådning? Arbeta! Sluta att kela med din hälsa och tala om dina sjukdomssymptom! … Om du blir förryckt — och jag säger dig rent ut, att det icke är omöjligt — så skall jag icke vara i stånd att fälla en tår däröver, ty det är uteslutande din egen skuld …» »Nej, du kommer icke heller att fälla en tår ifall jag dör.» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 0co3utdye6x8tm17xphvvkrq6mt3kuy 104 217216 653085 630254 2026-06-16T23:34:57Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653085 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />156</noinclude>»Nå, du dör ju icke,» sade senatorn föraktfullt. »Jaså, jag dör icke? Gott, vi få väl se, vem av oss som dör först! … Arbeta, säger du! Men herre Gud i himlen, om jag nu icke kan arbeta?! Jag kan icke längre hålla på med ett och detsamma, det står jag icke ut med! Om du kan det, så var glad åt det, men sätt dig icke därför till doms över andra, ty någon förtjänst är det icke … Gud ger den ene kraft och icke den andre … Men sådan är du, Thomas,» fortfor han, i det han lutade sig fram över bordet med alltmera förvridet ansikte och allt häftigare knackade mot skivan … »Du är självrättfärdig … ack, vänta litet, det var icke det, jag ville säga, det var icke det, jag ville förebrå dig … Men jag vet icke, var jag skall börja, och det, jag skulle kunna säga, är endast en tusendel … endast miljondel av vad jag har på hjärtat! Du har erövrat dig en plats i livet, en ärad ställning, och där står du nu och visar kallt och med berått mod ifrån dig allt, som ett ögonblick skulle kunna förvilla dig och störa din jämvikt, ty jämvikten, det är för dig det viktigaste. Men det är icke det viktigaste, Thomas, det är vid Gud icke huvudsaken! Du är en egoist, ja, det är du! Jag håller av dig ändå, om du också grälar och bråkar och dundrar löst mot mig. Men värre än din tystnad, det allra värsta är, när du plötsligt blir stum och drar dig tillbaka och avböjer att svara, förnäm och oberörd och överlämnar en hjälplöst åt sin blygsel … Du är alldeles utan medlidande och kärlek och ödmjukhet … Ack!» utbrast han plötsligt, i det han slog ut med båda armarna, som om han stötte hela världen ifrån sig … »Vad jag är trött på allt det här, på takt och finkänslighet och jämvikt och hållning och värdighet … så dödligt trött!» Och detta sista utrop var så äkta, det kom så från hjärtat och uttryckte en sådan vedervilja och leda, att det verkade rent av överväldigande, ja, att Thomas ryckte till och en stund tyst stirrade framför sig. »Jag har blivit, sådan jag är,» sade han slutligen<noinclude> <references/></noinclude> d3t3y4zli51tht6nw9i7llk9qwrmmxu 104 217217 653086 630255 2026-06-16T23:37:28Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653086 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|157}}</noinclude>och hans röst lät upprörd, »därför att jag icke ville bli som du. Om jag invärtes hållit mig på avstånd ifrån dig, så har det varit, emedan jag måste akta mig för dig, emedan ditt sätt och väsen är en fara för mig … jag säger rena sanningen.» Han teg ett ögonblick och fortfor därpå i kortare och säkrare ton: »För resten ha vi kommit långt från ämnet. Du har hållit ett tal över min karaktär … ett något förvirrat tal, som kanske innehöll en kärna av sanning. Men det är nu icke frågan om mig, utan om dig. Du går i giftastankar, och jag skulle grundligt vilja övertyga dig om, att de, på det sätt du tänker dig, äro omöjliga att förverkliga. För det första bli de räntor, jag kan utbetala åt dig, icke just uppmuntrande stora …» »Aline har lagt av ganska mycket.» Senatorn sväljde ett tag och behärskade sig. »Hm — lagt av. Du ämnar alltså slå ihop ditt mödernearv med den damens besparingar …» »Ja. Jag längtar efter ett hem och efter någon, som har medlidande med mig, när jag är sjuk. För resten komma vi bra om sams. Vi äro båda en smula vilsekomna …» »Du ämnar vidare adoptera de barn, som förefinnas, det vill säga … legitimera dem?» »Ja visst.» »Så att din förmögenhet efter din död skulle övergå till de där människorna?» Då senatorn sade detta, lade fru Permaneder sin hand på hans arm och viskade bevekande: »Thomas! … Mamma ligger bredvid! …» »Ja, svarade Christian, »så brukas det ju.» »Nå väl, allt det där blir ''icke'' av!» utbrast senatorn och sprang upp. Också Christian reste sig, ställde sig bakom sin stol, grep tag i den med ena handen, tryckte hakan ner mot bröstet och såg på brodern, halvt skyggt och halvt förbittrat. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 2ju44ffwsjs9xxdalnxc0uvzvty8nw5 104 217218 653087 630256 2026-06-16T23:40:50Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653087 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />158</noinclude>»Det blir icke av …» upprepade Thomas Buddenbrook, blek, skälvande och nästan ifrån sig av vrede. »Så länge jag är i livet, sker det icke … det svär jag dig! … Tag dig i akt … Du har blamerat familjen tillräckligt, för att du ytterligare skulle våga att ge oss en kurtisan till svägerska och kasta en fjärdedel av mammas förmögenhet i skötet på henne och hennes bastarder! Jag förbjuder dig det, hör du? Jag förbjuder dig det!» skrek han, så att det genljöd i rummet och fru Permaneder gråtande tryckte sig in i soffhörnet. »Och våga icke att trotsa mitt förbud, det råder jag dig! Jag har hittills endast föraktat dig, förbisett dig … men utmanar du mig, låter du det gå till det yttersta, så få vi väl se, vem som drar det kortaste strået! Tag dig i akt, säger jag! Jag känner icke längre några hänsyn! Jag låter förklara dig omyndig, jag låter spärra in dig, jag krossar dig i smulor! Förstår du?! …» »Och jag säger dig …» inföll Christian … Och nu gick det hela över till en ordstrid, en meningslös, beklaglig ordstrid, utan annat syftemål än att såra varandra så blodigt som möjligt. Christian återkom till broderns karaktär och framletade ur det förflutna pinsamma smådrag och anekdoter, som skulle belysa Thomas' egoism, och som Christian icke kunnat glömma, utan burit på alltsedan dess och genomsyrat med bitterhet. Och senatorn svarade med överdrivet förakt och överdrivna hotelser, som han ångrade tio minuter efteråt. Gerda stödde lätt huvudet mot handen och iakttog dem med beslöjade ögon och ett ansiktsuttryck, som icke var lätt att definiera. Fru Permaneder upprepade oupphörligt förtvivlad: »Och mamma som ligger bredvid … Och mamma som ligger bredvid …» Christian som under de sista replikerna gått av och an i rummet, lämnade slutligen slagfältet. »Det är bra! Vi få väl se!» ropade han, och hetsig och uppretad, med tilltufsade mustascher och rödsprängda ögon, med uppfläkt rock och näsduken i<noinclude> <references/></noinclude> shoc7d4crrx93ksykxe836y645gupfz 104 217219 653088 630257 2026-06-16T23:43:52Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653088 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|159}}</noinclude>hand, gick han ut genom dörren och slängde igen den efter sig. I den plötsliga stillheten stod senatorn ännu ett ögonblick och stirrade at det håll, där hans bror försvunnit. Sedan satte han sig tigande, tog åter fatt på papperen och avgjorde torrt, vad som ännu återstod att avgöra, varefter han lutade sig tillbaka, lät spetsarna av sina mustascher glida mellan fingrarna och försjönk i tankar. Fru Permaneders hjärna klappade ångestfullt! Frågan, den stora frågan, kunde nu icke längre uppskjutas, den måste komma på tal, han måste besvara den … men ack, var han väl nu i stämning att låta pietet och mildhet råda? »Och … Tom —» började hon, i det hon först blickade ner i sitt knä och sedan gjorde ett skyggt försök att läsa i hans ansikte … »Möblerna … du har naturligtvis redan tagit allt i övervägande … De saker, som tillhöra oss, jag menar Erika, den lilla och mig … de stanna väl här … hos oss … med ett ord … huset, hur skall det bli med det?» frågade hon och vred i smyg händerna. Senatorn svarade icke genast utan fortfor ännu en stund att tvinna på mustaschen och sitta försjunken i mörk tankfullhet. Sedan drog han ett djupt andetag och rätade upp sig. »Huset?» sade han … »Det tillhör naturligtvis oss alla, dig, Christian och mig och komiskt nog, också pastor Tiburtius som arvinge efter Clara. Ensam har jag ingenting att besluta däröver, utan måste ha ert samtycke. Men det är naturligtvis givet, att det bör säljas så fort som möjligt,» slöt han med en axelryckning. Men på samma gång flög en skälvning över han ansikte, som om han förskräcktes för sina egna ord. Fru Permaneder sänkte djupt huvudet, och hennes händer föllo slappt ned. »Vårt samtycke!» upprepade hon efter en stunds tystnad sorgset och med en viss bitterhet. »Herre<noinclude> <references/></noinclude> rju1tgpzf5bq20a5u8zy4lob9p550e6 104 217220 653089 630258 2026-06-16T23:47:52Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653089 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />160</noinclude>Gud, du vet mycket väl, Tom, att du skall göra, vad du anser riktigt, och att vi andra i längden icke kunna neka dig vårt samtycke! … Men om vi finge inlägga ett ord … vågade bedja dig,» fortfor hon nästan tonlöst och hennes överläpp började darra … »Huset! Mammas hus! Vårt föräldrahem! Det som vi varit så lyckliga i! Skulle vi sälja det …?» Senatorn ryckte återigen på axlarna. »Du kan tro mig, barn, att allt vad du kan säga mig, känner jag även dessförutan lika djupt som du … Men allt det där är inga motskäl utan endast känslostämningar. Det ändrar ingenting i vad, som bör göras. Här ha vi nu denna stora tomt … vad skola vi taga oss till med den? Sedan många år tillbaka, ända sedan pappas död, står gårdsbyggnaden helt förfallen. I biljardsalen bor en vildkattsfamilj, och går man in dit, löper man fara att trampa ner foten genom golvet … Ja, om jag icke hade mitt hus på Fischergrube! Men nu har jag det, och vad skall jag göra av det? Skall jag kanske hellre sälja det? Döm själv … till vem? Jag skulle förlora ungefär halva summan av vad jag lagt ner på det. Ack, Tony, vi ha tomter nog, vi ha alldeles för mycket därav! Magasinerna och två stora hus! Tomtvärdet står ju knappast i förhållande till det rörliga kapitalet! Nej, sälja, sälja! …» Men fru Permaneder hörde icke på. Hon satt där nedhukad och försjunken i sig själv och stirrade med fuktiga ögon rätt framför sig. »Vårt hus!» mumlade hon … Jag minns ännu, när vi vigde in det … Vi voro icke större än ''så'' den gången. Hela familjen var närvarande. Och farbror Hoffstede läste upp verser … De ligga i portföljen … Jag kan dem utantill … ’Venus Anadyomene’ … Landskapsrummet! Matsalen! Främmande människor …» »Ja, Tony, så tänkte nog också de, som måste lämna huset, när farfar köpte det. De hade förlorat sina pengar och måste flytta därifrån och äro döda<noinclude> <references/></noinclude> hfgla3igej64y9j8err0hlv2ldcdsox 104 217221 653090 630259 2026-06-16T23:50:36Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653090 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|161}}</noinclude>och förgätna. Allt har sin tid. Låt oss vara glada och tacka Gud för, att det ännu icke gått så utför med oss som då med Ratenkamps, och att vi kunna taga avsked härifrån under gynnsammare omständigheter än de …» En lång, smärtsam snyftning avbröt honom. Fru Permaneder gick så upp i sin sorg, att hon icke ens tänkte på att torka tårarna, som runno över hennes kinder. Hon satt framåtlutad och hopsjunken, och en varm droppe föll, utan att hon märkte det, ner på hennes händer, som slappt lågo i knäet. »Tom,» sade hon och lyckades få en stilla, rörande fasthet åt stämman, som hotade att kvävas av gråten. »Du vet icke, hur jag är till mods i denna stund, du vet det icke. Livet har just icke farit milt fram med din stackars syster, men jag har burit allting utan att tappa modet, Tom, både det med Grünlich och det med Permaneder och det med Weinschenk. Ty var gång som Gud lät mitt liv gå i stycken, var jag ändå icke alldeles hjälplös. Jag visste en plats, en säker hamn, så att säga, där jag var hemma, och dit jag kunde flykta från alla livets besvärligheter … Och även nu sist, då allt var ute och de satte Weinschenk i fängelse … ’Mamma,’ sade jag, ’få vi flytta till dig?’ — ’Ja, barn, kom’ … När vi voro små och lekte ’hök och duva’, Tom så hade vi alltid ett ’bo’, dit man kunde taga sin tillflykt, när man var i trångmål, och där man icke fick bli tagen, utan i ro kunde vila ut. Mammas hus, huset här, det var mitt ’bo’ i livet, Tom … Och nu … och nu … sälja det …» Hon lutade sig tillbaka, dolde ansiktet i näsduken och grät bitterligen. Han drog ner hennes händer och slöt dem i sina. »Jag vet det ju, käraste Tony, jag vet alltsammans. Men skola vi nu icke vara en smula förnuftiga? Vår goda mor är borta … vi kunna icke kalla henne tillbaka. Att behålla huset som ett dött kapital, vore en dårskap … det bör jag ju veta bäst, icke sant?<noinclude> <references/> {{mindre|11. — ''Huset Buddenbrook.'' II.}}</noinclude> 9fios5gp9k39wfraqv9tpp5s6bjwiw1 104 217222 653091 630260 2026-06-16T23:53:33Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653091 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />162</noinclude>Skola vi göra det till en hyreskasern? … Tanken, att främmande människor skola bo här, plågar dig, men då är det väl bättre, att du icke ser det med egna ögon, utan skaffar dig och de dina ett litet trevligt hus eller en våning någonstädes utanför stadsporten, till exempel … Eller skulle du tycka mera om att bo här tillsammans med en massa hyresgäster? … Och din familj har du ju fortfarande, Gerda och mig och Buddenbrooks på Breitenstrasse och Krögers och även fröken Weichbrodt … för att icke tala om Klothilde, fast jag icke vet, om hon vidare vill umgås med oss. Sedan hon blivit klosterfröken, är hon en smula exklusiv …» Hon utstötte en suck, som halvt var ett skratt, vände sig bort och tryckte näsduken hårdare mot ögonen, trumpen som ett barn, vilket man med ett skämt söker få att glömma sin sorg. Men därpå tog hon beslutsamt bort näsduken, satte sig till rätta och lade huvudet bakåt, i det hon på samma gång försökte trycka hakan mot bröstet, som alltid när det gällde att visa karaktär och värdighet. »Ja, Tom,» sade hon, och hennes forgråtna ögon blickade med ett uttryck av allvarlig fattning mot fönstret, »jag vill vara förståndig … jag är det redan. Du måste förlåta … och du också, Gerda … att jag gråtit. Sådant där kan komma åt en … det är en svaghet. Men endast en yttre, tro mig. Ni veta mycket väl, att jag i grund och botten är en av livet stålsatt kvinna … Ja, Tom, det där med det döda kapitalet, det inser jag, så mycket förstånd har jag. Jag kan blott upprepa, att du bör göra, vad du anser riktigt. Du måste tänka och handla för oss, ty Gerda och jag äro fruntimmer, och Christian …! Vi kunna icke sätta oss emot dig, ty vad vi ha att anföra, är ju inga motskäl, utan bara känslostämningar, det faller av sig självt. Till vem tänker du sälja det, Tom?» »Ja, barn, om jag det visste … Men jag utbytte i morse ett par ord med gamle mäklar Gosch — han tycktes icke ohågad att taga saken om hand …» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> et3kzms9989als3c9a14oh7xtwhxswo 104 217223 653092 630261 2026-06-16T23:55:45Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653092 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|163}}</noinclude>»Det vore ju bra. Sigismund Gosch har naturligtvis sina svagheter, men han var en vän till pappa och är en genomhederlig man. Och så har han hjärta, det är han känd för. Han skall förstå, att här icke är fråga om ett vanligt husköp … Vad tror du, du kommer att begära, Tom? Hundratusen mark är väl det minsta, vad?» »Hundratusen mark är ju det minsta, Tom!» upprepade hon med handen på dörrvredet, då hennes bror och svägerska gingo utför trappan. Sedan, när hon blivit ensam, stod hon stilla mitt i rummet med hängande armar och hopknäppta händer och såg sig omkring med stora, rådvilla ögon. Hennes med en liten mössa av svarta spetsar prydda huvud sjönk, tyngt av tankar, allt djupare och djupare ned mot ena skuldran. {{linje|5em}} <section end=kap02 /> <section begin=kap03 /> <h3 align="center" style="border-bottom:none;"><b>III.</b></h3> Lille Johann var tvungen att taga avsked av sin farmors kroppsliga omhölje — så hade hans far förordnat, och han lät icke höra en skymt av invändning, fastän han var rädd för det. Dagen efter konsulinnans svåra dödskamp hade senatorn vid bordet, synbarligen enkom för att sonen var närvarande, till sin hustru fällt ett par hårda ord om farbror Christians beteende, att, just när det var som värst med den sjuka, smyga sin väg och gå och lägga sig. »Det är nerverna, Thomas,» hade Gerda svarat, men med en blick på Hanno, som icke undgick denna, förklarade senatorn i nästan sträng ton, att intet urskuldande här vore på sin plats. Deras salig mor hade lidit så mycket, att man borde ha blygts att fegt undandraga sig den smula plåga, som åsynen av hennes dödskamp fram-<noinclude> <references/></noinclude> fyt458h42y502wlyvgipcduefiml0x4 104 220917 653037 650281 2026-06-16T15:33:58Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653037 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Junii}}</noinclude>{{Inre marginalnot|5}} <u>Tisdag.</u> Härligt väder men nog blåst som torkade marken. Större delen Äpelträdens blommor afföllo, men Rönn och Oxelträds blom voro eij ännu utslagne. Min Brorson reste i dag i sälskap med en öfverstinna Nordenbjelke till Östergötland och lärer hon bestå Skjutspenningarne — Hennes piga får åka i Sälskap med skjutsbonden uti min Brors Chajse. I dag svärmade ena Bikupan den Mamsell lyckligt inslog — Efven började Mamsell väfva på ett lärft. {{Inre marginalnot|6}} <u>Onsdag.</u> Vackert väder men torr blåst. Nu när jag i min tysta enslighet detta Skrifver äro 52. år förlidna sedan jag vigdes vid min aflidne käre man, och utom min Bror och Syster lefver nu väl ingen af Dem som voro med på brölloppet. En Bisvärm intogs efven i dag af Mamsell, hon väfde ock i dag 5. alnar. Jag spolade mycket och slog sönder en bra stor sockertopp. Den dumma Trögberg försummade vattna mina alla blomkrukor att jag sent om aftonen såg dem förtorkade. {{Inre marginalnot|7}} <u>Thorsdag.</u> Ett enda litet rägndugg om morgonen. Jag utsatte mina leufkoijor samt Sypresser på gården men rägnet uphörde. Mamsell väfde 6. alnar på lärftet och jag spolade ganska flitigt. Litet gick jag åt trädgården att se mig omkring och sedan skref till min Syster ett långt och till Kamrer Brogren ett litet bref. {{Inre marginalnot|8.}} <u>Fredag.</u> Ömsom Mulit och klart. Capitaine Moltzer kom till middagen Han och Grönberg gingo att bese Valla. Molinskan var här eftermidagen men kan eij ännu få något Contract för Domarens förbannade utdrägt i domen {{Inre marginalnot|9.}} <u>Lördag.</u> Mycken Solhetta. Jag utgaf till Trädgårdsarbetare, till Boberg etc: Jag hade nog att skrifva, att annars sysla och kl: 11 f: m: kom Carin Reenstjerna — jag for Kl. 2 eftermiddagen till Herrskapet von Moltzer, frun åkte med mig till Den stora länge projecterade Begrafningsplatsen utom Norr Tull — som nu skulle invigas af Biskop Vallin, assisterad af 15 andra Concistorialis.<noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> nq2osueurs2fydx8tw0m8ogx66lfwom 104 222745 653036 2026-06-16T14:28:58Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 653036 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|334||}}</noinclude>{{c|N:o 2.}} På en minnesvård öfver General Löjtnanten, Friherre {{sp|Georg Carl von Döbelns}} graf på Johannis kyrkogård i Stockholm. {{c|Friherre<br> GEORG CARL {{sc|von}} DÖBELN<br> General Lieutenant<br> K. m. st. k. af K. S. O. R. af K. S. O. st. k. 1:a kl.<br> Född d. 29 April 1758.<br> Död d. 16 Febr. 1820.}} {{linje|6em}} {{c|Striderna vid Porosalmi Sikajocki<br> Ny-Carleby Lappo och Jutas<br> Vitna om hans hjeltemod<br> Vid fäderneslandets försvar.}} {{linje|6em}} {{c|Minnesvården restes<br> Af<br> Vapenbröder<br> Och<br> Fosterlandsvänner.}} {{linje|6em}} {{c|N:o 3.}} Under ett porträtt af Friherre {{sp|Wilhelm Fredrik Tersmeden}}, uppsatt i Jernkontorets hus af Bruks Societeten. {{c|Friherre<br> WILHELM FREDRIK TERSMEDEN<br> Fullmäktig i Jernkontoret<br> 1829—1856.}} {{linje|6em}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 8k7wqdy3e7g9c0ijj30q0mdepzfxlui 104 222746 653038 2026-06-16T17:22:53Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653038 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>missarien att denne man snarligen skulle bli miljonär om han kunde sin medicin bara hälften så bra som sin psykologi. När jag gick hem avundades jag inte min kollega hans tvåhundratusen francs, men jag avundades honom att han visste vad hans inkomster uppgick till. Jag hade länge önskat veta hur stora mina inkomster var. Att jag förtjänade mycket pengar var tydligt. Jag hade alltid fullt upp med kontanter när jag behövde pengar till något. Jag hade en vacker våning, ett elegant ekipage, en förträfflig kock, och nu sedan mamsell Agata lämnat mig såg jag ofta mina vänner på middag vid Avenue de Villiers och bjöd dem på det bästa av allting. Två gånger hade jag gjort en hastig resa till Capri, den ena gången för att köpa mastro Vincenzos hus, den andra för att bjuda en stor summa pengar åt den okände ägaren av San Micheles lilla kapell — det tog mig tio år att ordna den affären. Mina rum vid Avenue Villiers var fulla av konstsaker och antikviteter och över ett dussin gamla klockor slog timmarna under mina redan då ofta sömnlösa nätter. Av någon oförklarlig orsak bröts dessa perioder av rikedom inte sällan av andra då jag inte hade några pengar alls. Rosalie visste det. Norström visste det också, för jag måste ofta låna pengar av honom. Han sade att det endast kunde förklaras av någon defekt i mitt mentala maskineri, enda räddningen vore att föra noggranna räkenskaper och regelbundet skicka räkningar till patienterna liksom alla mina kolleger gjorde. Jag sade att det var hopplöst att försöka föra räkenskaper, och vad räkningar angick hade jag aldrig skrivit några och skulle aldrig komma att göra det. Vårt yrke var konstnärskap och inte köpenskap, att schackra med lidandet vore en förödmjukelse. Jag blev blossande röd när en patient lade sitt tjugufrancsstycke på mitt bord, och om han stack det i min hand kände jag det som om jag ville slå honom. Norström sade att detta enbart var fåfänga och högfärd och att jag lugnt skulle stoppa i fickan alla pengar jag kunde komma åt liksom mina kolleger gjorde, om det så också var begravningsentreprenören som gav mig dem. Jag sade att vårt yrke var ett heligt kall som stod lika högt som prästens, om inte högre, att oskäligt höga förtjänster borde vara förbjudna i lagen. Läkarna borde avlönas av staten och avlönas väl, som domarna i England. De som inte gillade en dylik anordning kunde spekulera på börsen eller öppna en butik. Läkarna skulle gå omkring som visa män, ärade och omhuldade av alla sina medmänniskor. De<noinclude> <references/> 210</noinclude> k27o1k8u77hpqg9ap2kbv7wx3cgd4og 104 222747 653039 2026-06-16T17:25:20Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653039 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>skulle ha rätt att ta från sina rika patienter vad de behövde för sina fattiga patienter och för sig själva, men de skulle varken räkna sina besök eller skriva räkningar. Kunde ett modershjärta omsätta i kontanter värdet av det barn vars liv du räddat? Kunde någon ange det exakta arvodet för att dina tröstande ord eller beröringen av din hand släckt dödsfruktan i ångestfyllda ögon? Hur mycket kostade varje smärtfri minut som din morfinspruta lyckats vinna från dödskampen? Hur länge skulle vi fortsätta att lura på våra patienter all denna dyrbara patentmedicin med nyuppfunna namn men vars ursprung härleddes ur medeltida vidskepelse? Vi visste mycket väl att antalet verksamma medikamenter kunde räknas på våra fingrar och var till salu i naturens stora apotek för billigt pris. Varför skulle en doktor på modet som jag själv åka omkring till sina patienter i ett elegant ekipage medan min kollega i fattigkvarteret måste gå till fots? Varför gav staten ut hundra gånger mer pengar för att lära medborgarna döda varandra än för att lära dem hjälpa varandra i sjukdom och nöd? Varför byggde vi inte flera sjukhus och färre kyrkor? Man kunde be var som helst till sin Gud men man kunde inte operera i en rännsten. Varför byggde vi så många bekväma hem åt yrkesmördare och inbrottstjuvar och så få åt fattigkvarterens hemlösa? Varför kunde inte fängelsernas gäster försörja sig själva när staten gav dem fri bostad? De kunde alla förtjäna sitt uppehälle genom arbete om valet stod mellan att äta eller att hungra. Det hette alltid att flertalet av fängelseinvånarna bestod av ointelligenta, mer eller mindre oansvariga individer. Det var ett misstag. Deras intelligensnivå låg i regel inte under utan över medelmåttan. Alla förstagångsförbrytare borde dömas till korta fängelsestraff med svältdiet och prygel och friges med obefläckade namn. De borde lämna rum för fäderna till oäkta och övergivna barn och för soutenörerna som borde få sina pannor märkta med glödande järn innan de släpptes ut. Grymhet mot hjälplösa djur var i Guds ögon en mycket större synd än inbrott och straffades dock bara med obetydliga böter. Vi visste alla att hopandet av stora rikedomar ofta betydde en skickligt dold stöld från de fattiga, men aldrig hade jag i något fängelse träffat på en miljonär. Förmågan att slå pengar av allting var en speciell talang av tvivelaktigt moraliskt värde. Personer som ägde denna förmåga borde visserligen lämnas fria händer, men på det uttryckliga villkoret att de liksom bina regelbundet skattades<noinclude> <references/> {{ph|211}}</noinclude> 0380w1xqmm9q69bhpytkiivceignq6b 104 222748 653040 2026-06-16T17:30:19Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653040 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>på sin gyllene honung som borde delas ut bland dem som inte hade någon honung att breda på sitt dagliga bröd. Hopplöst obotliga missdådare, kallblodiga mördare och dylika brottslingar borde istället för en relativt bekväm livstidsinternering, som kostar staten mer än en frisäng på ett sjukhus, förlänas en smärtfri död, inte som straff, för vi har ingen rätt att straffa, men till andras legitima skydd. Än en gång har England visat rätta vägen. Dylika förbrytare har ej rätt att klaga över att samhället behandlar dem illa. På grund av sina brott belönas de med det största privilegium en dödlig kan nå, ett privilegium som vanligen inte förunnas deras medmänniskor som belöning för dygd — en hastig och smärtfri död. Norström rådde mig att avstå från att reformera samhället och istället koncentrera mina ansträngningar på mitt eget yrke. Hittills hade jag ingen rätt att beklaga mig över resultatet, sade han. Norström hyste emellertid allvarliga tvivelsmål rörande mitt förslag att gå omkring som en vis man och byta mina tjänster mot patienternas lösegendom. Han höll fast vid sin tro på att det gamla systemet att skriva räkningar var att föredra. Jag sade att jag inte var så säker på det. Också om det var sant att några av mina patienter efter flera obesvarade brev med begäran om räkning hade farit sin väg utan att betala alls — något som dock aldrig hänt med en engelsk patient — så hade istället andra sänt mig mycket större summor än jag någonsin skulle begärt om jag skrivit ut räkning åt dem. Fastän erfarenheten lärt mig att de flesta av mina patienter tycktes föredra att skiljas från sina pengar framför att skiljas från sina ägodelar, hade jag mer än en gång med gott resultat tillämpat mitt ovan föreslagna system. En av mina käraste tillhörigheter var en gammal lodenkappa som jag en gång tog från miss C. samma dag hon reste till Amerika. Medan hon åkte omkring med mig i min vagn för att hinna utgjuta sig tillräckligt över sin eviga tacksamhet och omöjligheten av att betala mig för att jag räddat hennes liv, föll mina ögon på lodenkappan över hennes knän. Det var just en sådan kappa som jag önskade mig. Jag svepte kappan kring mina ben och sade att jag tänkte behålla den. Hon sade att det var en gammal kappa som hon köpt för tio år sedan i Salzburg, hon tyckte mycket om den. Jag sade att det gjorde jag med. Hon föreslog att vi skulle fara direkt till Old England, hon skulle vara glad att få ge mig i present<noinclude> <references/> 212</noinclude> poug8t7aeasdwofycwkb661cf3bwe5p 104 222749 653041 2026-06-16T17:32:06Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653041 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />198</noinclude>I går eftermiddag såg jag spanska militären exersera. Soldaterna manövrerade förträffligt, men voro mycket smått folk. Deras hållning och disciplin på ön berömmes som mycket goda. Kommer aftonen, så kommer musiken dels inom dels utom hus, och flägtandet af hafsvinden på piazzan. Mrs Baley spelar utmärkt väl de lifliga spanska och cubanska dansarne; nu spelar hon äfven svenska polskor, som hon lärt af mig, och jag spelar hennes dansar. Ibland komma några visiter, dels europeer bosatta på ön, dels spanskor, som alltid manövrera och rassla mycket med sina solfjädrar; ty solfjädrars prakt och tyngd är en spanskas prydnad. Jag har sett dem, som kosta ifrån 25 till 100 dollars stycket. De dyrbara äro af elfenben infattade med guld, och ha många prydnader, till hvilka hörer små ovala speglar på yttre sidornça. Manövern med solfjädern är en hel liten vetenskap, i hvilken spanskan eller den spanska creolskan inlägger ett helt teckenspråk och samtalar, när hon det vill och hur hon det vill, med sitt hjertas vän. I mottagningsrummen på Cuba stå två rader med gungstolar, dels af spanska, dels af amerikanska façoner — de spanska vida grandiosare, men också tyngre — ifrån fönstret och inåt rummet. Här sitter man och samtalar, gungande och flägtande sig under det vinden spelar in ifrån fönstren. Man dricker thé, och äter sylter. Spanska creolskorna ha vackra, milda, bruna ögon, sägas ha ganska godt naturligt förstånd, äfven qvickhet, men vara mycket okunniga. Inomhus sysselsätta de sig förnämligast med att sy, kläda sig, ta emot och göra visiter. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> an8jbojlcc0j4bdvg8a55d4ssj2xd97 104 222750 653042 2026-06-16T17:35:20Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653042 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>den dyrbaraste skotska cape som fanns. Jag sade att jag redan hade en skotsk cape. Jag måste tillägga att miss C. var en tämligen nervös dam som i åratal vållat mig besvär. Hon blev så ursinnig att hon hoppade ur vagnen utan att ens säga adjö, nästa dag for hon till Amerika. Jag har aldrig återsett henne. Jag kommer också ihåg fallet lady Maud B. Hon kom till Avenue de Villiers för att säga farväl före sin avresa till England. Hon sade att hon tre gånger förgäves skrivit efter sin räkning, jag hade försatt henne i en mycket pinsam belägenhet, hon visste inte vad hon skulle göra. Hon överhopade mig med lovord över min skicklighet, alla hennes ägodelar kunde inte gälda hennes återvunna hälsa. Jag lyssnade med välbehag till detta myckna beröm från en så vacker ung dam. Medan hon talade beundrade jag hennes nya mörkröda sammetsklänning, och det gjorde också lady Maud själv med belåtna sidoblickar i den venetianska spegeln över kaminen. Jag såg på hennes långa smärta figur och sade att jag skulle kunna ta emot hennes nya klänning, det var precis det plagg som jag behövde. Hon brast ut i klingande skratt som snart utbyttes i bestörtning när jag förklarade att jag tänkte sända Rosalie till hennes hotell klockan sju för att hämta klänningen. Hon reste sig upp blek av raseri och sade att hon aldrig hört talas om något sådant. Jag svarade att jag ansåg det mycket sannolikt. Hon brast i gråt och rusade ut ur rummet. Några veckor senare mötte jag den engelske ambassadörens hustru på den svenska legationen. Den älskvärda ambassadrisen sade att hon inte glömt bort den lungsiktiga engelska guvernanten som jag rekommenderat till henne, hon hade till och med skickat henne en inbjudan till garden partyt på ambassaden. — Visst ser hon mycket sjuk ut, sade ambassadrisen, men hon kan omöjligt vara så fattig som ni säger, jag är säker på att hon beställer sina kläder hos Worth. Det förargade mig att Norström sade att min svårighet att skriva räkningar och inhösta arvoden utan att rodna berodde på fåfänga och högfärd. Om Norström hade rätt så var sannerligen mina kolleger märkligt fria från den svagheten. De skickade allihop räkningar precis som skräddare och skomakare och stoppade gladeligt i fickan den louis d'or deras patienter stack åt dem. I många mottagningsrum hörde det till och med till etiketten att patienten skulle lägga<noinclude> <references/> {{ph|213}}</noinclude> ir421cpkehqypvea73sqg4s93kwqxc4 104 222751 653043 2026-06-16T17:37:56Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653043 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>pengarna på bordet innan han öppnade munnen för att relatera sina lidanden. Före en operation betalades i allmänhet halva honoraret i förskott. Jag hörde talas om ett fall då patienten väcktes ur sin bedövning och operationen uppsköts i väntan på att en check skulle bli verifierad. När någon av oss smärre ljus kallade någon ryktbarhet till konsultation, stack den store mannen en del av sitt arvode i handen på den lille kollegan som om det vore den naturligaste sak i världen. Inte nog med det. Jag glömmer aldrig min häpnad första gången jag tillkallade en specialist för en balsamering och mannen räckte mig femhundra francs av sitt honorar. Priset för en balsamering var skandalöst högt. Många av de professorer jag konsulterade i svåra fall var läkare med världsrykte, de främsta inom sin specialitet, ytterst noggranna och häpnadsväckande snabba i fråga om diagnos. Charcot till exempel tycktes ha en nästan övernaturlig förmåga att finna roten till det onda, ofta efter bara en enda hastig blick på patienten ur sina kalla örnögon. Under de sista åren av sitt liv litade han kanske väl mycket på sitt öga, hans undersökning av patienten var ofta alltför hastig och ytlig. Han erkände aldrig ett misstag, och ve den som vågade göra en antydan om att han kunde ha fel. Å andra sidan tvekade han förvånansvärt länge innan han uttalade en ödesdiger prognos, även i klart hopplösa fall. “L'imprévu est toujours possible”, brukade han säga. Charcot var sin tids ryktbaraste läkare. Patienter från all världens länder samlades i hans mottagningsrum i Faubourg St-Germain, ofta i veckolång väntan innan de fick tillträde till det allra heligaste där han satt vid fönstret i sitt stora bibliotek. Kort till växten, med bröst som en atlet och nacke som en tjur var han en imponerande uppenbarelse. Ett blekt slätrakat ansikte, låg panna, kalla genomträngande ögon, örnnäsa, känsliga läppar: en romersk kejsarmask. När han blev ond flammade hans ögon som blixtar och den som en gång sett dessa ögon torde aldrig glömma dem. Hans röst var befallande, hård, ofta sarkastisk. Greppet av hans feta slappa hand var obehagligt. Han hade få intima vänner bland kollegerna. Han var fruktad av sina patienter och av sina assistenter för vilka han sällan hade ett vänligt ord som tack för den oerhörda arbetsbörda han pålade dem. Han verkade likgiltig för sina patienters lidanden, han intresserade sig föga för dem om man frånser att ställa diagnos och att obducera.<noinclude> <references/> 214</noinclude> e9wh63iqx6u185etd9av5f903en79fu 104 222752 653044 2026-06-16T17:38:02Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653044 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|199}}</noinclude>Ännu en utfärd skall jag göra med mitt vänliga värdfolk, nemligen uppför Canima-floden, en af Cubas skönaste floder, som är icke långt härifrån, och sedan — säger jag farväl åt Matanzas. {{em|2}}{{större|'''''D. 13 April om aftonen.'''''}} I går morgon före solens uppgång begåfvo vi oss på väg, Mrs Baley, hennes broder Philip och jag, och just som solen gick upp i prakt ur hafvet, lade vi ut från stranden vid Matanzas. En äldre, väderbiten sjöman, spansk creol, och hans två unga söner voro våra roddare. Hafvet var alldeles lugnt, eller rörde sig blott i långa, glatta vågor utan skum. Det måste vara så, om vi utan fara skulle komma in i Camina-floden, ty i hårdare väder bryta sig vågorna häftigt mot grunden vid, dess utlopp i hafvet. Cuba har en mängd floder kommande från bergen, men inga stora och inga segelbara under längre stycken. Efter vid pass en halftimmas rodd på hafvet kommo vi in i Canima, en liten, klar flod, bugtande fram emellan höga, branta bergväggar, betäckta med tropiska växter. På höjderna vinkade solfjäderspalmerna i pittoreska grupper, och längs med de sluttande väggarne hängde på otaliga arter af träd och buskar granna luftväxter, med röda, gula, hvita eller purpurfärgade blommor, och gröna kolibris susade omkring dem. Närmast floden kommo träd och buskar af bambu, lutande sig ned mot floden i rörelser af så makalöst behag att det förtjuste mig och gjorde mig nästan vemodig. Bergens skuggor lågo öfver floden, som alldeles lugn låg i sin tropiska verld som ett skönt mysterium<noinclude> <references/></noinclude> eff8460rdgkjpbodalk0jdp1ko2tlnc 104 222753 653045 2026-06-16T17:41:56Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653045 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />200</noinclude>framför oss. Så foro vi uppför den, timma efter timma, och hvar ny vändning uppdagade nya skönheter, men alltid af samma art, palmer, aloés, bambus, luftplantor, kolibris. En vacker hvit fogel med lång hals och med skapnad som en liten svan, flög ständigt framför oss ett stycke, och satte sig på stranden att hvila, men flög åter upp, då vi kommo nära, för att ånyo visa oss vägen. Man kallade den: »Gazza». Men solen steg; i det djupa passet var ingen vindflägt. Det blef qväfvande varmt. Gossarne, som rodde oss, hällde i sig vatten ur pipen af lerkannor, så att de mottogo vattnet utan att klunka, under det de höllo hufvudet tillbakalutadt och munnen öppen för vattenstrålen, som så rann ned under flera sekunders tid; derefter ropade de eller pustade: »Ave Maria!» skrattade, och rodde ånyo. Vi gingo i land i en liten bugt af floden, och åto frukost under några sköna bambuträd, medan kolibris svingade öfver röda blommor omkring oss. Jag gick en stund längs med stranden; floden var här mycket smal. Ett par förfallna trädhus lågo vid andra stranden. De allra täckaste klasor af palmer och bananasträd stodo här vid flodens bugter. Allt såg frodigt ut och paradisiskt vildt. Krabbor och den slags kräftdjur, som man i Amerika kallar »fiddlers» för dess ena stora klo, hvimlade på stranden, såsom de hade gjort det på stränderna längs med hela vår färd. Oaktadt all växtlighetens skönhet kände jag att man, för att lefva lycklig i denna instängda verld, måste vara krabba eller kolibri. Jag skulle här förgås af brist på fri luft. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> tacd0hkcyjslnd6uu87ifmbscjiwbz2 104 222754 653046 2026-06-16T17:42:28Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653046 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>Bland assistenterna hade han favoriter som han hjälpte till privilegierade ställningar vida överstigande deras förtjänster. En rekommendation av Charcot var nog för att avgöra utgången av vilken examen eller tävlan som helst, han var i själva verket envåldshärskare inom hela den medicinska fakulteten. Liksom alla nervspecialister var han omgiven av en livvakt av nevrotiska hjältedyrkande damer. Lyckligtvis för honom var han fullkomligt likgiltig för kvinnokönet. Han arbetade oavlåtligt hela dagen och lampan på skrivbordet i hans stora bibliotek brann ännu klockan två på natten. Hans enda vederkvickelse var musik. Beethoven var hans älsklingskompositör. Ingen fick tala ett ord medicin under hans torsdagsaftnar som var ägnade enbart åt musik. Han var också djurvän, varje morgon när han steg ur sin landå på inre gården i la Salpêtrière tog han ur fickan ett stycke bröd till sina båda gamla Rosinanter. Han avbröt alla samtal om jakt, hans antipati mot engelsmännen tror jag till stor del berodde på hans avsky för foxhunting. Professor Potain delade med Charcot ställningen som Paris främsta medicinska ryktbarhet på den tiden. Man kan inte tänka sig två mera olika människor än dessa båda berömda läkare. Hôpital Neckers ryktbare chef var till utseendet en mycket enkel och obetydlig man som skulle förblivit obemärkt i en människohop där Charcots huvud skulle ha kunnat utpekas bland tusen. Jämförd med sin berömde confrère verkade han mycket borgerlig i sin illasittande gamla bonjour. Hans ansikte var uttryckslöst och trött, han talade föga och liksom med en viss svårighet. Han var avgudad av alla sina patienter, rika och fattiga var precis desamma för honom. Han visste namnet på varenda patient i sitt enorma sjukhus, han klappade faderligt ung och gammal på kinden, lyssnade med oändligt tålamod till deras lidandes långa historia och betalade ofta ur egen ficka godsaker att muntra upp dem med. Han undersökte sina fattigaste sjukhuspatienter med samma ytterliga noggrannhet som sina kungligheter och miljonärer, han hade fullt upp av båda delarna. Intet tycktes undgå hans fenomenalt skarpa öra, jag har svårt att tro att det någonsin funnits en läkare med större kunskap om vad som försiggick i hjärta och lungor än han. Det lilla jag vet om hjärtsjukdomar har jag honom att tacka för. Professor Potain och Guéneau de Mussy var nästan de enda konsulte-<noinclude> <references/> {{ph|215}}</noinclude> rimqg3611wlazeiwx7wad8xqbfof4ti 104 222755 653047 2026-06-16T17:46:34Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653047 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>rande läkare jag vågade vända mig till när jag behövde rådgöra om någon medellös patient. Professor Tillaux, den ryktbare kirurgen, var den tredje. Han skötte sin stora klinik på Hôtel-Dieu på samma humana sätt som Potain sin på Hôpital Necker. Han var som en far för sina patienter och ju fattigare de såg ut dess mer tycktes han intressera sig för dem. Som lärare var han den bäste jag känt, hans Anatomie Topographique talar för sig själv. Han var en underbar operatör och förband alltid själv sina patienter. Det var något nordiskt över hans rättframma enkla sätt och hans blå ögon, han kom förresten från Bretagne. Han var utomordentligt vänlig och överseende mot mig och mina många misstag, och att jag inte blev en god kirurg var sannerligen inte hans fel. Jag har honom att tacka för så mycket, jag är till och med övertygad om att jag har honom att tacka för att jag ännu går på mina två ben. Jag kan gärna berätta den historien här inom parentes. Jag hade arbetat strängt hela den långa heta sommaren utan en enda dags vila, plågad av sömnlöshet och dess vanliga följeslagare modlöshet. Jag var häftig och retlig mot mina patienter, och när hösten kom började till och med min flegmatiske vän Norström förlora tålamodet med mig. Slutligen sade han mig en dag när vi åt middag tillsammans, att om jag inte genast tog en månads semester skulle jag alldeles gå under. Capri var för hett, Schweiz vore rätta platsen för mig. Jag hade alltid en viss respekt för Norströms sunda förnuft. Jag visste att han hade rätt, fast hans premisser var oriktiga. Det var inte överansträngning utan något helt annat som hade tagit modet från mig, låt oss inte tala om det här. Tre dagar senare var jag i Zermatt och satte genast igång med att försöka utröna om livet ovan snögränsen var mindre sorgligt än under densamma. Isyxan blev en ny leksak för mig i det gamla spelet om Liv och Död. Jag började där de flesta andra alpinister slutar med Matterhorn. Hopbunden med två förare på ett isbelupet klipputsprång som var tre gånger så stort som mitt matsalsbord satt jag en hel natt under det vreda bergets skugga i en rasande snöstorm. Jag var intresserad att höra mina två förare berätta att vi hängde på samma klippa varifrån Hadow, Hudson, lord Francis Douglas och unge Taugwalder slungats ner på Zmuttglaciären femtusen fot nedanför under Whimpers första bestigning av<noinclude> <references/> 216</noinclude> frch9fi89fn5bgpbfu6355jhy8knvjq 104 222756 653048 2026-06-16T17:48:08Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653048 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|201}}</noinclude>På återvägen öfverraskades vi af en åskskur af vildaste slag; och oaktadt vårt hvälfda vaxdukstak öfver båten blefvo vi duktigt våta, hvilket oroade mig för Mrs Baleys skull, som denna dag ej mådde väl, och icke är stark. Vi voro glada att komma hem efter en rodd af tio timmar. Våra roddare hade fortfarit att hälla i sig vatten, sucka »Ave Maria!» och vara vid goda krafter och godt humör hela tiden. Jag måste beundra deras ihärdighet. Vi voro mycket trötta, men så hade vi sett Canima, och jag har intrycket af dess tropiska sceneri, bredvid det af färderna på Hudson, Savannah, Mississippi, Ohio, med flera af vesterlandets floder. Och nu är det afton, min sista afton i Matanzas. Jag skall i morgon resa till Havanna. Jag har tillbringat aftonen ensam med de vackra unga makarne; för sista gången hört Mrs Baley spela »la Hauta Arragonesa», för sista gången hört »adeste fideles» af Mr Baley på orgeln, jag bad dem om dessa toner; jag ville medtaga dem som det sista minnet af dagarne i deras hem; och i morgon tidigt skiljes jag vid de älskvärda, vänliga menniskorna, vid Matanzas och dess sköna nejder. Det kostar på mig, men får icke hjelpa. Aldrig mer får jag känna sådan luft, sådana flägtar, aldrig mer höra en sådan flod af glad musik, aldrig mer se Yumori, Canima och Combre! …. {{linje|5em|style=margin-top:3em;margin-bottom:3em;}}<noinclude> <references/></noinclude> jz3za3kprw6f8eaa5nt1tv43emejosm 104 222757 653049 2026-06-16T17:49:30Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653049 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>Matterhorn. I daggryningen fann vi Burckhardt. Jag krafsade snön från hans ansikte, det var fridfullt och stilla som en sovandes. Han hade frusit ihjäl. Vid foten av berget hann vi ifatt hans två förare som släpade mellan sig hans halvt medvetslöse kamrat Davies, vilkens liv de räddat med fara för sina egna. Två dagar senare slungade Schreckhorn, den bistre jätten, sin vanliga lavin av lösa klippblock mot inkräktarna. Han bommade, men det var ändå ett mästerskott, ett klippblock som skulle ha slagit omkull en katedral dånade förbi oss på ett avstånd av mindre än tjugu meter. Några dagar senare såg jag Die Jungfrau för första gången. Jag tappade genast huvudet och satte i väg mitt i natten på giljarfärd. Dalen under våra fötter låg ännu i dunkel och furorna kring oss sov med snötyngda huvuden när den fagra ungmön vaknade bland bleknande stjärnor. Jag nästan sprang uppför branten i min iver att famna den sköna. I början såg det ut som om hon skulle säga ja, men när jag ville plocka några Edelweiss från fållen av hennes skimrande mantel blev hon plötsligt skygg och dolde sitt anlete bakom branten. Ju närmare jag trodde mig nalkas förtrollerskan, desto fjärmare flydde hon undan min blick. Snart försvann hon helt och hållet bakom ett guldglänsande moln av solrök och dimma, precis som sin jungfruliga syster Brynhilde i sista akten av Valkyrian. Den gamla trollpackan som det ålåg att likt en svartsjuk duenna vaka över ungmön lockade oss sedan in i en labyrint av hemska stup och gapande klyftor, färdiga att sluka oss vid vartenda steg. Det slutade med att vi för att rädda våra liv måste vända tillbaka till utgångspunkten. Besviken och modstulen släpades jag av mina två förare ner i dalen igen. Så slutade min giljarfärd till Die Jungfrau. Inte undra på att jag var på dåligt humör, jag hade redan fått korgen en gång förut samma sommar av en annan fager ungmö. Men ungdom vet bot för allt. Även för hjärtesår. Åkomman är förresten inte så farlig som folk säger, poeternas beskrivning av sjukdomen är överdriven. Visst svider det en stund, men med en smula sömn och hårt arbete går det snart över. Tankarna har för brått att finna tid att slå sig till ro bland sköna damer, livet är för kort för långa herdeidyller. Nästa söndag — jag kommer till och med ihåg datum för det var min födelsedag — rökte jag belåten min pipa på toppen av Mont Blanc där de flesta, enligt mina förares utsago,<noinclude> <references/> {{ph|217}}</noinclude> 9ka7pofjzs6pxq5psycjo9vtw5mkjqo 0 222758 653050 2026-06-16T17:52:58Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Tredje delen.djvu" from=175 to=209 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Hemmen i den nya verlden, Tredje delen|Trettiondefemte brefvet]] [[de:Die_Heimath_in_der_neuen_Welt/Dritter_Band/Fünfrunddreißigster_Brief]] [[en:The_Homes_of_the_New_World/Letter_XXXIV.]] [[fr:La vie de famille dans le Nouveau-Monde/Lettre 35]]' 653050 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Tredje delen.djvu" from=175 to=209 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Hemmen i den nya verlden, Tredje delen|Trettiondefemte brefvet]] [[de:Die_Heimath_in_der_neuen_Welt/Dritter_Band/Fünfrunddreißigster_Brief]] [[en:The_Homes_of_the_New_World/Letter_XXXIV.]] [[fr:La vie de famille dans le Nouveau-Monde/Lettre 35]] 3jnjxebykmk458ijrrghtw9kzbvkkrs 653052 653050 2026-06-16T17:54:50Z PWidergren 11678 653052 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Tredje delen.djvu" from=175 to=209 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Hemmen i den nya verlden, Tredje delen|Trettiondefemte brefvet]] [[de:Die_Heimath_in_der_neuen_Welt/Dritter_Band/Fünfunddreißigster_Brief]] [[en:The_Homes_of_the_New_World/Letter_XXXIV.]] [[fr:La vie de famille dans le Nouveau-Monde/Lettre 35]] 1j0eiq7htbf4rls0n9c1mstp8zx365p 104 222759 653051 2026-06-16T17:53:46Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653051 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>räcker ut tungan för att få mer luft i lungorna. Den dagens äventyr har jag berättat på annat håll, men eftersom boken är utgången vill jag berätta det här för att man skall förstå vad jag har professor Tillaux att tacka för. Att bestiga Mont Blanc på vintern och på sommaren är jämförelsevis lätt. Endast en dåre bestiger Mont Blanc på hösten, innan dagens sol och nattens frost hunnit fästa den nyfallna snön vid de långa bergssluttningarna. Bergets konung förlitar sig på sina laviner som försvar mot inkräktare, liksom Schreckhorn förlitar sig på sina farliga projektiler av lösa klippblock. Det var vid lunchdags, jag tände min pipa på toppen. Samtliga turister på hotellet i Chamonix beskådade i tur och ordning genom teleskopet de tre flugorna som kravlade omkring på den gamle bergakungens vita kalott. Medan turisterna satt vid sin lunch, trevade vi oss mödosamt ner genom Mont Maudits igensnöade couloir för att sedan dyka upp igen i deras teleskop på le Grand Plateau. Ingen av oss sade ett ord, vi visste att blotta ljudet av en människoröst kunde sätta en lavin i gång. Plötsligt såg sig Bosson om och pekade med isyxan på ett svart streck draget som av en jättehand tvärs över den vita snöplatån, — Wir sind alle verloren, mumlade han. Det omätliga snöfältet splittrades mitt itu med ett åsklikt dån och lavinen satte i gång med svindlande fart. Jag hade inte tid att bli rädd, jag kände ingenting, jag visste ingenting. Men samma reflexrörelse som i Spallanzanis ryktbara experiment tvingade hans huvudlösa groda att lyfta foten till den punkt han prickade in med en nål — samma reflexrörelse tvang det stora medvetslösa djuret att höja handen i reaktion mot den skarpa smärtan på hans huvudsvål. Den oklara förnimmelsen från sinnesytan väckte i min bedövade hjärna självbevarelseinstinkten — den sista som dör. Jag gjorde en förtvivlad ansträngning för att befria mig från snömassorna som jag låg begravd under. Plötsligt såg jag de blå glänsande isväggarna runt omkring mig, jag såg dagens ljus genom öppningen i isklyftan som jag slungats ner i av lavinen. Egendomligt nog kände jag ingen rädsla, inte heller hade jag någon redig tanke om vare sig det förflutna, det närvarande eller framtiden. En obestämd förnimmelse trevade sig mödosamt fram genom min domnade hjärna tills den slutligen nådde medvetandet. Jag kände genast igen den, det var min gamla mani, min<noinclude> <references/> 218</noinclude> 1ufobodby360a5w3aj3njt075xtesm9 104 222760 653053 2026-06-16T17:56:05Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653053 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>obotliga nyfikenhet att veta allt som är möjligt att veta om Döden. Min chans hade äntligen kommit, om jag nu bara kunde hålla huvudet klart och se honom rakt i ansiktet utan fruktan. Jag visste att han var där, jag tyckte nästan att jag kunde se honom komma emot mig i sin vita skrud. Vad skulle han säga till mig, skulle han vara hård och obeveklig, eller skulle han ha medlidande med mig och låta mig ligga där jag låg i snön och frysa till sömns? Hur otroligt det än kan låta är jag viss om att det var denna kvarleva av min normala mentalitet, min nyfikenhet i fråga om Döden, som räddade mitt liv. Jag blev medveten om att mina fingrar grep krampaktigt kring isyxan, jag kände det grova repet om midjan. Repet! Var fanns mina bägge förare? Jag ryckte i repet så hårt jag kunde och Bossons svartskäggiga huvud stack upp ur snön. Han tog ett djupt andetag, ryckte till sig repet och drog med ett vant handgrepp upp sin halvdöde kamrat ur hans grav. — Hur lång tid tar det att frysa ihjäl? frågade jag. Bossons ögon vandrade runt fängelsets murar och stannade på en tunn isbro som spände sin båge över klyftans sneda väggar liksom strävpelaren i en gotisk katedral. — Om jag hade en isyxa och kunde nå det där utsprånget, sade han, så tror jag att jag kunde hugga mig ut. Jag räckte honom yxan som mina fingrar nyss gripit så krampaktigt om. — Stilla, för Guds skull, stilla! upprepade han då han stod på mina axlar och vig som en akrobat svingade sig upp på isbron över våra huvuden. Klamrande sig fast med händerna vid de sluttande väggarna högg han sig sedan steg för steg ut ur klyftan och halade mig med repet efter sig. Med största svårighet hissade vi till sist upp den andre föraren som ännu var halvt medvetslös. Lavinen hade sopat bort de vanliga landmärkena, tillsammans hade vi bara en isyxa som kunde varsko oss för isklyftorna under snön. Att vi nådde fram till hyddan efter midnatt var enligt Bosson till och med ett större under än att vi kom ut ur isklyftan. Hyddan var nästan begravd av snö så vi måste hugga hål i taket för att kunna komma in. Vi kastade oss ner på golvet. Jag drack till sista droppen den härskna oljan i den lilla lampan medan Bosson skar upp mina grova alpskor och började gnida mina förfrusna fötter med snö. Undsättningsexpeditionen som skickats från Chamonix och som hela morgonen förgäves sökt efter<noinclude> <references/> {{ph|219}}</noinclude> fzxh6u8974pk1arggc5u8h6d8raraxa 104 222761 653054 2026-06-16T17:59:10Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653054 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>våra lik i lavinens spår fann oss i djup sömn på golvet i hyddan. Nästa dag fördes jag i en höskrinda till Genève och fortsatte med nattexpressen till Paris. Professor Tillaux stod och tvättade händerna mellan två operationer när jag vacklade in i operationsrummet på Hôtel-Dieu nästa morgon. När de tagit bort vaddbandaget omkring mina ben stirrade han på mina fötter och detsamma gjorde jag, de var svarta som en negers. — Sacré Suédois, var tusan kommer du ifrån? dundrade professorn. Hans vänliga blå ögon gav mig en ängslig blick som kom mig att skämmas. Jag sade att jag varit i Schweiz för att vila mig några veckor, jag hade haft ett litet missöde på ett berg, sådant som kan hända varje turist. Jag var mycket ledsen. — Mais c'est lui, skrek en av underläkarna, det är säkert han. Han drog en Figaro ur fickan och började läsa högt ett telegram från Chamonix om den underbara räddningen av en alpinist och hans tvenne förare som blivit bortförda av en lavin på Mont Blanc. — Nom de tonnerre, nom de nom de nom! Fiche-moi la paix, sacré Suédois, qu'est-ce que tu viens faire ici, va-t-en à l'Asile Ste-Anne chez les fous! — Tillåt mig att demonstrera skallen på en lapplandsbjörn, fortsatte professorn medan han förband hålet i mitt huvud. Ett slag som skulle ha sträckt en elefant till marken, men inte en fraktur här en gång, inte ens en commotion cérébrale! Sacré Suédois, varför reser du den långa vägen till Chamonix, varför klättrar du inte lika gärna upp på toppen av Notre-Dame och kastar dig ner på torget under våra fönster, det är ingen risk alls bara du kommer ner på huvudet. Jag var alltid glad när professorn drev med mig, det var ett säkert tecken på att jag var i nåd. Jag ville åka direkt till Avenue de Villiers, men Tillaux tyckte att jag skulle ha det bekvämare i ett enskilt rum på sjukhuset ett par dar. Jag var säkert hans sämste lärjunge, men så mycket kirurgi hade han ändå lyckats plugga i mig att jag förstod att han ämnade amputera mig. I fem dagar kom han och såg på mina ben tre gånger om dagen, på den sjätte låg jag på min soffa på Avenue de Villiers, all fara var överstånden. Straffet blev i alla fall strängt nog, jag fick ligga sysslolös på rygg i sex veckor och blev så nervös att jag måste skriva en bok — bli inte rädd, den är utgången. Sedan linkade jag omkring med<noinclude> <references/> 220</noinclude> qa3epiiexa5rlfyuo3uy5dnvlehdbvh 104 222762 653055 2026-06-16T18:00:50Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653055 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>två käppar ännu en månad, därefter var jag fullkomligt återställd igen. Jag ryser vid tanken på vad som kunde ha hänt mig om jag fallit i händerna på någon annan av den tidens ryktbara Pariskirurger. Gamle pappa Richet i andra flygeln av Hôtel-Dieu skulle säkert ha tagit livet av mig med kallbrand eller blodförgiftning, de båda specialiteter som härjade inom hans medeltida klinik. Den ryktbare professor Péan, Hôpital St-Louis fruktansvärde slaktare, skulle ögonblickligen ha karvat av bägge mina ben och kastat dem bland uteri och äggstockar och tumörer av alla slag och arm- och benstumpar i hörnet av sin operationssal som var blodbestänkt som ett slakteri. Sedan skulle han med sina kolossala händer ännu röda av mitt blod behändigt som en trollkonstnär ha stuckit kniven i nästa offer ännu vid halvt medvetande på grund av otillräcklig bedövning, medan ett halvt dussin andra, skrikande av fasa på sina bårar, väntade på sin tur. Efter avslutad massmassaker skulle Péan torka svetten ur pannan och några blodfläckar och varstänk från sin vita väst — han opererade alltid i frack — och med ett “Voilà pour aujourd'hui, messieurs” rusa ut ur operationssalen till den pompösa landån och åka i galopp till sin privatklinik på Rue de la Santé för att där skära upp magarna på ett halvt dussin damer, ditdrivna av en jättereklam som en hjälplös fårskock till slakteriet i la Villette. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{ph|221}}</noinclude> mafs2jialkgk6fmkawhef429veql2zl 0 222763 653056 2026-06-16T18:02:03Z Thuresson 20 Kap 17 653056 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Boken om San Michele 1968.djvu" from=211 to=223 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Boken om San Michele|17]] 4up1su73cs3r388jwe0clmawhqnfymy 104 222764 653057 2026-06-16T18:37:26Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653057 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">18<br />La Salpêtrière</h2> Jag underlät sällan att bevista professor Charcots ryktbara leçons du Mardi i la Salpêtrière som just då huvudsakligen behandlade hans grande hystérie och hypnotismen. Den stora aulan var fylld till sista plats av en mångskiftande publik ditlockad från hela Paris, författare, journalister, berömda aktörer och aktriser, fashionabla demimonder, alla sjukligt nyfikna på att bevittna hypnotismens märkliga fenomen, dittills halvt förgätna sedan Mesmers och Braids dagar. Det var under en av dessa föreläsningar som jag blev bekant med Guy de Maupassant, redan då ryktbar genom sin Fettpärlan och sin oförgätliga Huset Tellier. Vi brukade ha långa samtal om hypnotism och alla slags själsliga rubbningar, han tröttnade aldrig på att försöka dra ur mig det lilla jag visste härom. Han ville också veta allt möjligt om sinnessjukdom, han samlade just då material till sin fruktansvärda bok Horla, en trogen bild av hans egen tragiska framtid. Han gjorde mig till och med en gång sällskap till professor Bernheims klinik i Nancy, som öppnade mina ögon för Salpêtrièreskolans brister i fråga om hypnotism. Jag var också under en vecka gäst ombord på hans yacht. Jag kommer så väl ihåg hur vi satt uppe en hel natt och talade om döden i den lilla salongen på hans “Bel-Ami”, förankrad utanför Antibes. Han var rädd för döden. Han sade att tanken på döden sällan lämnade honom. Han ville få reda på olika slags gifter, hur hastigt och hur relativt smärtfritt de verkade. Men isynnerhet envisades han att fråga mig om hur det var att dö genom drunkning. Jag sade honom att jag trodde att drunkningsdöden utan livbälte var en relativt lätt död, med livbälte kanske den värsta av alla. Jag kan ännu se honom stirra med sina mörka ögon på livbältena som var upphängda vid hyttdörren. Han sade att han skulle kasta dem överbord nästa morgon. Jag frågade honom om han ämnade sända oss till botten under vår planerade seglats till Korsika. Han satt tyst en stund. Nej, sade han slutligen, när allt kom omkring trodde han att han helst ville dö i armarna på en kvinna. Jag sade honom att om han fortsatte att leva som han nu gjorde, hade han<noinclude> <references/> 222</noinclude> o4jp59t4clr9qdjxca3j5cmo2g917mx 104 222765 653093 2026-06-17T00:22:32Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 653093 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|74|Om klostren i Vpsala-Sticht.|}}{{linje}}</noinclude><h3 style="text-align:center; margin:auto; border:none;"> {{ant|{{st|Cap. XV.}}}} <br> Om GÄFLE-Kloster.</h3> {{Initial|V}}Ti eller wid Gäfle-stad, som sitt namn hafwer af en gammal by <b>Gafwel</b> kallad, hwilken vnder staden lagd blefwit, hafwer fordom warit ett munkakloster, som munkar af <b>Bernhardin-orden</b> innehade. Hwilket warit beläget strax wid Wästra tullstugan på en åker, som nu är Kyrkioherden tilhörig. Emedan thetta kloster icke finnes, af {{ant|Joanne Messeniô}} i hans kloster-förtekning, vpfördt; Så motte thet, longt för {{ant|reformationen}} vti K. Gustaf then förstas tid, blefwit öde, eller annorswerdt flytt. Dock at i Gäfle warit ett kloster giöres otwiflachtigt af nu warande {{ant|Lectoren}} i {{ant|Gymnasio}} therstädes, {{ant|M. Erik}} Alrot, vti hans {{ant|Academi}}ska {{ant|Dissertation}} om Gestrikeland, hållen i Vpsala år 1721, såsom thet ock {{rättelse|nämnnes|nämnes}} både af {{ant|Johanne Vastoviô}} och efter honom, af Salig Archebiskopen {{ant|Doct.}} Spegel vti hans Biskops-Chröniko. [[Fil:Monasteriologia Fig s24.jpg|miniatyr|centrerad|stående=1.5]] {{Tomrad}}<noinclude> {{huvud|||<b>Then</b>}} <references/></noinclude> jg8fr8uipnhutfgly8opsachy0oomhz 104 222766 653094 2026-06-17T08:11:49Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 653094 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>DEN NORDISKA JERNÅLDERNS KRONOLOGI.</small>|113}}</noinclude>En graf vid Roligheden i Hedrum pgd, Jarlsberg och Larviks amt, innehöll: ett korsformigt spänne af förgyldt och nielleradt silfver (fig. 227), med djupa sirater; typen hör icke till de gamla; — en bit af ett gammalt korsformigt bronsspänne; — ett bredt spänne af mycket tunnt, förgyldt oeh nielleradt silfver (fig. 138); typen är mycket gammal; — några häktor af silfver; en af dem lik fig. 222; — bitar af ett stort, gammalt bronskärl, snedreffladt (likt fig. 81); typen är, såsom vi minnas, karakteristisk för det 3:dje århundradet; — en glasbägare lik fig. 203; — en träspann med bronsbeslag, m. m.<ref><i>Årsberetn.,</i> 1888, sid. 144, fig. 5 (liten häkta), 6 (det korsformiga silfverspännet), 7 (det breda spännet; knopparna, som ses på vår fig. 138, äro nu lösa, men det synes sannolikt, att de hört till spännet; deras ursprungliga antal, och huru nära hvarandra de suttit, kan dock ej nu bestämmas).</ref> {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=483|bildtext=Fig. 227. <i>Silfverspänne, förgyldt. Roligheden, Norge.</i> {{bråk|1|1}}.}} Ett stort, men lågt röse vid Langlo i Stokke pgd, Jarlsberg och Larviks amt, innehöll: ett korsformigt spänne af brons, delvis förgyldt, med djupa sirater (bland annat ett hakkors); — 2 andra korsformiga bronsspännen; — ett bredt spänne af förgyldt och nielleradt silfver; af ganska gammal typ, ehuru yngre än det nyss omtalade spännet från Roligheden; — en halsprydnad af perlor och hängen; silfver, delvis förgyldt och nielleradt, samt glasperlor; — en glasbägare med liten fot, lik fig. 203, med lemningar af silfverbeslag; — en smal spiralring af guld; — 5 lerkärl, af hvilka ett är likt fig. 205 (men intet är »urtepotteformet»); — jernbeslag till två träkärl, m. m.<ref><i>Årsberetn.,</i> 1872, sid. 103, fig. 4 (glaset), 5 (det breda spännet), 6 (ett korsformigt spänne), 7 (halsprydnaden). — Rygh, anf. arb., fig. 281.</ref> En graf vid Tvetene i Brunlanes pgd, Jarlsberg och Larviks amt, innehöll fem korsformiga bronsspännen af äldre och yngre (men ej mycket unga) typer samt ett stort, bredt silfverspänne af gammal typ, närmast likt fig. 140 och prydt med spiraler eller rankor. Äfven denna graf<noinclude> <references/> {{sidfot|||8}}</noinclude> b0ecb0ttl4sg1taj49dxncwthkccc9e 104 222767 653095 2026-06-17T08:28:56Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 653095 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|114|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>var ganska stor och stensatt; man fann i den, utom lemningar af ett obrändt lik och de nämnda spännena, en guldbrakteat, — mycket tidig af gruppen C, — en häkta lik fig. 222, samt några lerkärl, af hvilka ett är likt fig. 205, m. m.<ref><i>Årsberetn.,</i> 1882, sid. 173. De korsformiga spännena likna fig. 251—253 i Rygh’s anf. arb.; det breda spännet och brakteaten äro afbildade fig. 10 och 9 i nämnda <i>Årsberetn.</i></ref> Dessa fynd visa således, att äfven yngre korsformiga spännen äro samtidiga med sådana breda spännen, som tillhöra det 5:te århundradet, och snarare dettas förra än senare hälft. De sist nämnda spännena äro nämligen dels i sin ordning samtidiga med tidiga brakteater af gruppen C, dels äldre än sådana spännen, som förskrifva sig från slutet af nämnda århundrade. På andra ställen har man funnit yngre korsformiga spännen tillhopa med breda spännen, som ej äro af mycket gamla typer. Så innehöll en stor, stenbygd grafkammare i en hög vid Trygsland i Bjelland pgd, Lister och Mandals amt: 3 sådana breda spännen, två af förgyldt silfver, det tredje af förgyld brons; — 2 korsformiga spännen, som nedtill äro halfrunda (= fig. 131); — en häkta af silfver (= fig. 222); — ett eneggadt svärd; — 2 lerkärl lika fig. 205; — ett ringspänne med vidhängande nycklar af brons, m. m. I grafven hade två lik blifvit nedlagda obrända.<ref>Undset, <i>Norske oldsager i fremmede museer,</i> sid. 8, fig. 4 (svärdet), 5—7 (de tre breda spännen), 8 (ringspännet med nycklarna). — Rygh, anf. arb., fig. 163.</ref> I en långhög vid Thjötte i Klep pgd, Stavangers amt, påträffades en smal, lång, stenbygd grafkammare, som jemte obrända menniskoben innehöll: ett bredt bronsspänne af icke gammal form; — ett korsformigt bronsspänne af ung form (fig. 128); — och ett »urtepotteformet» lerkärl.<ref><i>Årsberetn.,</i> 1869, sid. 83, fig. 13 (det breda spännet) och 14 (det korsformiga spännet).</ref> {{tre stjärnor}} Bland de fynd, som gifva upplysning om de till denna period hörande smärre spännenas ålder, kunna vi här blott omnämna två. I en grafhög vid Offersö i Lödingen pgd, Nordlands amt, påträffades en stor, af stenar bygd grafkammare, som, utom skelettet<noinclude> <references/></noinclude> tp09cja1xpcg2md2mdt82l5nn77wp4c