Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.7 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 155064 653149 652420 2026-06-17T23:46:27Z Mårtensås 11012 653149 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Mårtensås" />{{mn-b}} {{huvud||''Miærþi — Morþgæld.''|443}}</noinclude>... {{ssgl13ank|Morghongava}}, f. = {{ssgl13lnk|Morghongæf}}. ME.* St.* Chr. Kg. 10: pr, {{m|1}}; G. 6: {{m|1}}; 9, 10: {{m|1}}, {{m|3}}; 11, 18: pr. '''the (som) i -vunne stodho''', ɔ: i det cap. som handlar om detta slags gåfvor, St. G. 13. jfr. 9. {{ssgl13ank|Morghongæf}} ('''morghin gif''', SM.), f. morgongåfva (jfr. {{ssgl13lnk|Hindradags_gæf|Hindradags gæf}}). VG.* U.* SM.* VM. I. G. 6; II. Æ. 4, 5; H. Æ. 5; Bj.* ME.* ... {{ssgl13ank|Morþ1|Morþ}}, '''mord''', n. mord, hemligt dråp (jfr. '''drepa mann á morð''', [[:no:Norges_gamle_Love/I/Den_ældre_Frostathings-Lov#158|''NGL.'' I. 158]]). VG.* ÖG.* U.* SM.* VM. II. M. 16: {{m|1}}; Þg. 21; H. M. ind. 16; ME.* Chr. H. 1, 13. '''m. hans''', ɔ: att ... {{ssgl13ank|Morþ2|Morþ}}, ? skog, prov. mor (jfr. Rz. s. ... {{ssgl13ank|Morþgæld}} ('''morþgiald, morgiald'''), n. {{ssgl13ank|Morþgæld-1|1)}} böter för mord. VM.*, där särskilda böter (40 marker) stadgas för '''morþ''' i eg. mening, l. likets undangömmande,<noinclude> {{Mn-s}} <references/></noinclude> 2ezgzxmssjtd609xgrjyr8ggpul01xb 104 217243 653139 630301 2026-06-17T22:51:14Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653139 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />164</noinclude>kallade hos en. Härav hade Hanno slutit sig till, att han icke skulle våga invända något mot besöket vid den öppna kistan. Liksom på julaftonen föreföll det stora rummet honom främmande, då han på begravningsdagen trädde in i det från pelarhallen, ledd av föräldrarna. Mitt fram, lysande vit mot den mörka grönskan av stora bladväxter, som, omväxlande med höga silverljusstakar bildade en halvkrets, stod på ett svart postament kopian av Thorvaldsens Kristus, som annars hade sin plats ute i korridoren. Överallt på väggarna fläktade svart krusflor i luftdraget och skylde de himmelsblå tapeterna och de vita gudabilderna, som leende sett på, när man förnöjt spisat kring taffelrunden i denna sal. Och omgiven av sina svartklädda släktingar, med ett brett krusflor kring armen, yr i huvudet av blomdoften från de många kransarna och buketterna, i vilken doft stundom svagt blandade sig en annan främmande och dock på samma gång sällsamt välbekant, stod lille Johann bredvid kistan och blickade på den orörliga gestalten, som låg utsträckt framför honom sträng och högtidlig i sina vita sidendraperier … Det var icke farmor. Det var hennes söndagsmössa med de vita sidenbanden och under den hennes rödbruna hår. Men denna spetsiga näsa, dessa indragna läppar, denna utskjutande haka, dessa gula, genomskinliga, hopknäppta händer, på vilka man kunde se, hur kalla och stela de voro, de voro icke hennes. Det var en främmande vaxdocka, som det låg något hemskt i att på detta sätt fira. Och han kastade en blick åt landskapsrummet, som om den riktiga farmor i nästa ögonblick skulle komma ut därifrån … Men hon kom icke. Hon var död. Döden hade för alltid bytt bort henne mot den där vaxdockan, som höll sina ögonlock och läppar så obevekligt fast slutna … Han stod med det lockiga huvudet lagt på sned och blickade med rynkade ögonbryn och en grubblande min av motvilja in i likets ansikte. Han andades lång-<noinclude> <references/></noinclude> rfkwnzrjg9d8xbrd0zzliajwrydsxbq 104 217244 653140 630302 2026-06-17T22:54:25Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653140 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|165}}</noinclude>samt och dröjande, ty vid varje andedrag väntade han att känna den där främmande och ändå så sällsamt välbekanta lukten, som den starka blomdoften alltjämt icke kunde döva. Och då den kom, då han kände den, drogos ögonbrynen ännu mer tillsammans, och läpparna började darra … Till slut suckade han, men det lät så likt en tårlös snyftning, {{Rättelse|ett|att}} fru Permaneder lutade sig ner över honom, kysste honom och förde bort honom. Och sedan senatorn och hans fru, jämte fru Permaneder och Erika Weinschenk, i timtal mottagit stadens kondoleansbesök inne i landskapsrummet, ägde jordfästningen rum av Elisabeth Buddenbrook, född Kröger. Släktingar från Hamburg och Frankfurt både infunnit sig och för sista gången blivit gästfritt inkvarterade i huset vid Mengstrasse. Och mängden av sörjande fyllde salen och landskapsrummet, pelarhallen och korridoren, då pastor Pringsheim i Sankt Mariæ höll liktalet, stående i upphöjt majestät vid huvudändan av kistan, med det slätrakade, mellan dyster fanatism och mild förklaring växlande ansiktet vänt uppåt över det breda halskråset och händerna sammanknäppta tätt under hakan. Han prisade i svällande och genljudande tonfall den avlidnas egenskaper, hennes ädelhet och ödmjukhet, hennes glättighet och fromhet, hennes välgörenhet och mildhet. Han omnämnde »Jerusalemsaftnarna» och söndagsskolan, han lät hela den förevigades långa, rika och lyckliga jordeliv ännu en gång stråla i sin vältalighets glans … och eftersom ordet »slut» fordrar ett adjektiv, talade han till sist om hennes fridfulla slut. Fru Permaneder visste, vad hon i denna stund var skyldig sig själv och hela församlingen av värdighet och representativ hållning. Hon intog jämte sin dotter Erika och sin dotterdotter Elisabeth den mest i ögonen fallande hedersplatsen bredvid prästen vid kistans huvudända, under det Thomas, Gerda, Christian och de andra släktingarna nöjde sig med mera anspråkslösa platser. Med högburet huvud, något tillbakadragna skuldror<noinclude> <references/></noinclude> 490au1ltq9zs8essvdszwgb5ers798s 104 217245 653141 630303 2026-06-17T22:56:58Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653141 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />166</noinclude>och den med svart bård kantade batistnäsduken i de hopknäppta händerna, stod hon där, och hennes stolthet över att spela första rollen vid denna ceremoni var så stor, att den litet emellanåt fullständigt undanträngde och kom henne att glömma sin smärta. Ögonen höll hon, i medvetandet att vara utsatt för hela stadens iakttagande blickar, for det mesta sänkta, men hon kunde ändå icke låta bli att emellanåt låta en blick glida över församlingen, i vilken hon också såg Julchen Möllendorph, född Hagenström, och hennes man … Ja, de hade måst komma alle mans, Möllendorphs, Kistenmakers, Langhals och Oeverdiecks! Innan Tony Buddenbrook lämnade sitt föräldrahem, hade de ännu en gång måst samlas hit för att, trots Grünlich, trots Permaneder och trots Hugo Weinschenk, betyga henne sitt vördnadsfulla deltagande …! Då pastor Pringsheims sista amen förklingat, kommo de fyra bärarna in med snabba, tysta steg i sina svarta trekantiga hattar och svarta kappor, som fladdrade efter dem av farten. Det var fyra vaktmästare, som alla människor kände, och som brukade passa upp vid alla större middagar inom finare kretsar. Men också vid alla finare begravningar voro de oumbärliga, och de skötte sin uppgift med stor skicklighet. De visste, att det ögonblick, då kistan skall fattas av främmande personer och för alltid släpas bort ur de efterlämnades krets, är ett pinsamt moment, som måste övervinnas med takt och behändighet. Med två eller tre snabba, ljudlösa och kraftiga rörelser hade de lyft kistan från katafalken upp på sina skuldror, och innan ännu någon hunnit få det hemska i situationen klart för sig, försvunno de med sin blomsterprydda börda genom pelarhallen. Damerna trängde sig försiktigt fram för att trycka handen på fru Permaneder och hennes dotter, och Tony mumlade med nedslagna ögon varken mer eller mindre, än vad som borde mumlas vid detta tillfälle, under det herrarna gjorde sig i ordning att gå ner till vagnarna … {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> glpozxrub8i7qjezb61yvyw2xi0to32 104 217246 653142 630304 2026-06-17T23:00:51Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653142 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|167}}</noinclude>Och så kom den långa, långsamma färden genom de grå fuktiga gatorna, ut genom Burgthor och framåt den kala, i det kalla duggregnet skälvande allén till kyrkogården, där man under tonerna av en sorgmarsch, som ljöd från en halvt avlövad buskdunge, följde kistan till fots på den uppblötta vägen fram till den Buddenbrookska familjegraven, vars stora sandstenskors reste sig invid skogsbrynet … Gravstenen med det uthuggna familjevapnet låg bredvid den svarta, av fuktig grönska kantade griften. Därnere var plats beredd för den nya gästen. Under senatorns uppsikt hade man de sista dagarna röjt undan där och makat åt sidan kvarlevorna av äldre Buddenbrookar. Musiken tystnade, kistan svävade på bärarnas rep över den murade öppningen, så gled den ner med ett lätt buller, och pastor Pringsheim, som dragit på sig pälsmuddar, började åter tala. Hans skolade stämma klingade i den kyliga och stilla höstluften klar och andäktig över den öppna graven och de närvarandes sänkta huvuden. Till slut böjde han sig fram över graven tilltalade den döda med hennes fullständiga namn och välsignade henne med korstecknet. Då han tystnade, och alla herrarna med sina svartbehandskade bänder höllo cylinderhattarna för ansiktena för att tyst bedja, lyste solen fram. Det regnade icke längre och mellan plaskandet av dropparna, som föllo från träden och buskarna, hördes då och då ett kort, fint och frågande fågelkvitter. Och sedan närmade sig den ena efter den andra för att ännu en gång trycka handen på den dödas söner och bröder. Med sin mörka, luddiga överrock bestänkt av fina, silverglittrande regndroppar, stod Thomas Buddenbrook mellan sin bror Christian och sin morbror Justus under denna defilering. Han hade på sista tiden blivit en smula fet — det enda i hans sorgfälligt vårdade yttre, som tydde på, att han började åldras. Kinderna, över vilka de spetsiga mustascherna stucko ut, hade rundats, men de voro vitaktigt bleka,<noinclude> <references/></noinclude> daxy7y6dtpw2yxvvkr12nonmbr9rsbl 104 217247 653143 630305 2026-06-17T23:04:47Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653143 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />168</noinclude>utan blod och liv. Hans lätt rödkantade ögon blickade med matt hövlighet på var och en av de kondolerande herrarna, vars händer han för ett ögonblick höll kvar i sin. {{linje|5em}} <section end=kap03 /> <section begin=kap04 /> <h3 align="center" style="border-bottom:none;"><b>IV.</b></h3> Åtta dagar senare satt på den skinnklädda stolen bredvid skrivbordet i senator Buddenbrooks privatkontor en liten slätrakad gubbe med vitt, långt ner i pannan hängande hår. Han satt framåtlutad, stödjande sig med båda händerna på sin vita käppkrycka, vilade den spetsigt framskjutande hakan mot händerna och såg med ondskefullt sammanpressade läppar och nerdragna mungipor under lugg upp på senatorn med en så genomträngande lömsk blick, att det föreföll obegripligt, att denne icke hellre betackade sig för en sådan människas sällskap. Men Thomas Buddenbrook satt utan synbar oro tillbakalutad i sin stol och talade med denna hemska, demoniska uppenbarelse som med en vanlig fredlig kälkborgare. Mellan chefen för firman Johann Buddenbrook och mäklar Sigismund Gosch underhandlades om köpesumman för det gamla huset vid Mengstrasse. Detta tog lång tid, ty det anbud på 28,000 thaler, som herr Gosch gjort, tycktes senatorn för lågt, medan mäklaren försvor sig till alla onda makter, om det icke vore en handling av vanvett att lägga ett enda öre till denna summa. Thomas Buddenbrook talade om det centrala läget och tomtens ovanliga omfång, men herr Gosch höll med väsande stämma, förvridna läppar och skräckinjagande åtbörder ett föredrag om den oerhörda risk, han utsatte sig för, en förklaring som i sin livfulla energi nästan kunde kallas en dikt … Ha! När, til vem, för hur mycket skulle han väl<noinclude> <references/></noinclude> f5g8oimifkw6a25kkzhj2j1sjxm9uxp 104 217249 653144 630307 2026-06-17T23:07:24Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653144 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|169}}</noinclude>åter kunna avyttra detta hus? Hur ofta under århundradenas lopp förnams väl en efterfrågan efter dylika tomter? Kunde hans högtärade vän och gynnare kanske lova honom, att det i morgon med tåget från Büchen skulle komma en indisk nabob för att installera sig i Buddenbrookska huset? Han — Sigismund Gosch — skulle bli sittande med det … bli sittande med det skulle han, och då vore han en slagen, en tillintetgjord man, som aldrig mer skulle hinna resa sig, ty hans tid vore utlupen, hans grav redan skottad … Och då denna fras föll honom i smaken, tillade han ytterligare något om den svarta torvan och skovlar med jord, som dovt falla ner på kistlocket … Till slut förklarade Thomas Buddenbrook, att han utbad sig betänketid och i varje fall måste rådgöra med sina syskon, innan han gick in på anbudet, vilket nog icke bleve fallet, ty han framhärdade i att vilja ha 30,000 thaler. Därefter förde han samtalet på ett mera neutralt område och förfrågade sig om, hur det gick med herr Goschs affärer, och hur det var med hans personliga välbefinnande … Med herr Gosch var det dåligt — med en storartad och vacker åtbörd tillbakavisade han antagandet, att han skulle kunna höra till denna världens lycklige. Den besvärliga ålderdomen nalkades, hans grav var, som sagt, redan skottad. Om kvällarna kunde han knappast föra sitt glas grogg till munnen utan att skaka ut hälvten, så darrade han på handen. Därvidlag hjälpte inga svordomar … viljan hade ingen kraft längre … Men lika gott! Han hade ett liv bakom sig, ett liv som icke varit alldeles fattigt och tomt. Med vakna ögon hade han sett sig om i världen. Revolutioner och krig hade brusat förbi, och deras böljeslag hade också gått genom hans hjärta, så att säga. Vid djävulen, det hade varit andra tider, då han under det där historiska sammanträdet i borgerskapet vid sidan av senatorns far, konsul Johann Buddenbrook, trotsat den rasande pöbelns anlopp! Den förfärligaste av fasor … Nej, hans liv hade icke varit armt och tomt,<noinclude> <references/></noinclude> ihlv2jqy8bo70547puy6jiix60ooopd 104 217250 653145 630308 2026-06-17T23:10:14Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653145 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />170</noinclude>icke heller rent andligt. Han hade, vid djävulen, känt krafter inom sig, och liksom kraften så är idealet — säger Feuerbach. Och ännu i denna stund … ännu var hans själ icke utblottad, hans hjärta hade förblivit ungt, det hade aldrig upphört, skulle aldrig upphöra att klappa för allt stort, att varmt och trofast omfatta sina ideal … Han skulle taga dem med sig i graven, ja visst! Men vore väl ideal till för att uppnås och förverkligas? Ingalunda! Stjärnorna, dem begår man icke, men hoppet … ack, hoppet, icke dess uppfyllande, hoppet var det bästa i livet. »L'espérance, toute trompeuse qu'elle est, sert au moins à nous mener à la fin de la vie par un chemin agréable.» Det hade Larochefoucauld sagt, och det var vackert sagt, eller hur? … Ja, hans högtärade vän och gynnare behövde icke veta slikt! Den som bars så högt på verklighetens vågor, att lyckan lekte kring hans panna, han behövde icke ha slika ting i huvudet. Men den som ensam drömde djupt nere i dunklet, han behövde det! … »Ni är lycklig,» sade han plötsligt, i det han lade ena handen på senatorns knä och såg upp på honom med fuktigt glänsande blick … »Jo, jo! Försynda er icke genom att förneka det! Ni är lycklig! Ni håller lyckan i edra armar! Ni har dragit ut och erövrat den med stark arm … med stark hand!» rättade han sig, då det alltför täta upprepandet av ordet »arm» stötte hans öra. Därpå tystnade han, och utan att höra ett ord av senatorns avvärjande och resignerade svar, fortfor han att dystert drömmande stirra in i hans ansikte. Plötsligt rätade han upp sig. »Men vi sitta här och prata,» sade han, »och ända ha vi ju träffats i affärer. Tiden är dyrbar låt oss icke förspilla den med betänkligheter! Hör mig … Eftersom det är ''ni'' … förstår ni? Eftersom …» Det såg ut, som om herr Gosch på nytt ville försjunka i svärmiskt grubbel, men han ryckte upp sig och ropade med en bred och entusiastisk åtbörd: {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 8zhnsnixzlz0zjunm3gxxp4rg3gpe5b 104 217251 653146 630309 2026-06-17T23:13:09Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653146 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|171}}</noinclude>»Tjuguniotusen thaler … Åttiosjutusen mark för er mors hus! Topp?» … Och senator Buddenbrook slog till. {{c|★}} Som det var att vänta, fann fru Permaneder köpesumman löjligt låg. Om någon i betraktande av de minnen, som voro förknippade med huset, räknat upp en miljon kontant på bordet för att komma i besittning av det, skulle hon tyckt det vara alldeles i sin ordning — ingenting vidare. Men hon vänjde sig snart vid den siffra, hennes bror nämnt, isynnerhet som hennes tankar voro upptagna av framtidsplaner. Hon gladde sig av hjärtat över de många vackra möbler, som tillfallit henne, och ehuru ingen tills vidare tänkte på att förjaga henne från hennes föräldrahem, ägnade hon sig ivrigt åt sökandet efter en bostad åt sig och de sina. Avskedet skulle bli svårt … ack ja, blotta tanken därpå pressade fram tårar ur hennes ögon. Men å andra sidan hade utsikten till en förändring likväl sitt behag … Det var ju nästan som en ny, en fjärde bosättning. Återigen synade hon våningar, återigen hade hon överläggningar med tapetserar Jacobs, återigen underhandlade hon i butikerna om potiärer och gångmattor. Hennes hjärta klappade … ja, denna gamla, av livet härdade kvinnas hjärta klappade verkligen fortare. Så förflöto flera veckor, fyra, fem, sex veckor. Den första snön föll, vintern var inne, brasorna sprakade, och Buddenbrooks överlade sorgset, hur de denna gång skulle kunna fira julen … Då inträffade plötsligt något, något dramatiskt och övermåttan överraskande, förhållandena togo en vändning, som väckte allmänt intresse och gjorde att fru Permaneder tvärstannade mitt i sina göromål som förstenad. »Thomas,» sade hon, »är jag tokig? Yrar Gosch? Det kan icke vara möjligt! Det är för orimligt, för otänkbart, för …» Hon förstummades och tryckte<noinclude> <references/></noinclude> e5aeyojapap8mlzmjg41y176xrpuaka 104 217252 653147 630310 2026-06-17T23:16:20Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653147 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />172</noinclude>sina händer mot båda tinningarna. Men senatorn ryckte på axlarna. »Kära barn, ännu är ingenting avgjort, men tanken, möjligheten har dykt upp, och vid lugnare överläggning skall du finna, att det icke är något orimligt i saken. En smula överraskande är det förstås. Jag tog också ett steg baklänges, då Gosch sade det åt mig. Men otänkbart? Vad skulle väl hindra?» »Jag överlever det icke,» sade hon, föll ner i en stol och blev där sittande orörlig. Vad hade hänt? — Det hade yppat sig en köpare till huset eller åtminstone en person, som visade intresse för saken i fråga och yttrat sin önskan att få taga egendomen i närmare skärskådande i och för ytterligare underhandlingar. Och denne person var grosshandlaren och portugisiske konsuln, herr Hermann Hagenström. Då det första ryktet nådde fru Permaneder, blev hon, som sagt, förlamad, kände det, som om hon fått ett slag i huvudet, kunde icke fatta tanken i hela dess vidd. Men då saken tog allt tydligare form och gestalt, då konsul Hagenströms besök på Mengstrasse blev ett nära förestående faktum, då ryckte hon upp sig och det kom liv i henne. Hon protesterade icke blott, hon reste sig i fullt uppror, och hon fann ord, glödande och skarpeggade ord, som hon svängde likt brandfacklor och krigsyxor. »Det sker icke, Thomas! Så länge jag lever, sker det icke! Mammas hus! Vårt hus! Landskapsrummet! …» »Men jag frågar dig, vad är väl egentligen i vägen?» »Vad som är i vägen? Allsmäktige Gud, vad som är i vägen! Hela berg borde stå i vägen för honom, den där isterbuken! Hela berg! Men han ser dem icke! Han bryr sig icke om dem! Han har ingen känsla för dem! Är han då ett oskäligt djur? … Sedan urminnes tider äro Hagenströms våra vedersakare … Den gamle Hinrich gjorde far och farfar<noinclude> <references/></noinclude> 45vtimcbk614cwgic7ekwr9lvmyj1tl 104 217253 653148 630311 2026-06-17T23:33:31Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653148 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|173}}</noinclude>alla möjliga chikaner, och om Hermann ännu icke vållat dig någon allvarlig skada, så är det bara därför, att ännu icke något tillfälle erbjudit sig … Och nu djärvs han att … han blygs icke för att …» »Hör på, Tony, för det första ha vi egentligen icke mer med saken att göra, ty vi ha gjort upp med Gosch, och det är hans sak att avsluta affären med vem han vill. Jag medger ju, att det skulle ligga en viss ödets ironi i, om …» »Ödets ironi? Ja, Tom, det är nu ''ditt'' sätt att uttrycka dig! Men jag kallar det en skam, ett knytnävsslag mitt i ansiktet, och det skulle det vara! … Betänker du då icke, vad det skulle betyda? Betänk det då, Thomas! Det skulle betyda — det är slut med Buddenbrooks, de få draga sina färde, och Hagenströms rycka in i stället med pukor och trumpeter … Aldrig, Thomas, aldrig spelar jag med i en sådan komedi! Aldrig ger jag min medverkan till en sådan nedrighet! Låt honom komma, låt honom fördrista sig att komma hit för att syna huset. Jag tar icke emot honom, det kan jag försäkra dig! Jag sätter mig med min dotter och dotterdotter i ett rum och låser igen om oss och vägrar att öppna för honom, det gör jag …» »Du kommer att göra, vad du anser klokast, min vän, och betänker nog på förhand, om det icke är det bästa att iakttaga yttre hövlighet. Förmodligen tror du, att konsul Hagenström skulle känna sig djupt skakad av ditt beteende? Däri tar du fel, mitt barn. Han skulle varken bli glad eller ond över det, utan endast förvånad, kyligt och likgiltigt förvånad … Saken är den, att du hos honom förutsätter samma känslor mot dig och oss, som du hyser mot honom. Misstag, Tony! Han hatar dig visst icke. Varför skulle han hata dig? Han hatar ingen. Han lever i framgång och lycka och är idel gladlynthet och välvilja, tro mig … Vad förebrår du honom egentligen? Om han i fråga om affärer vida överflyglat mig och då och då med framgång uppträtt emot mig i allmänna<noinclude> <references/></noinclude> ivbhta3gx6lj0iwfho0yx63jt0erdxu 104 220918 653114 650282 2026-06-17T17:38:31Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653114 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Junii}}</noinclude><noinclude>{{Inre marginalnot|9.}}</noinclude>En gräslig samling menniskor uppfylde den vidsträckta platsen. Den var en rigtig blandning af alla Classer, alla åldrar och alla figurer, prakt och trasor — förmodeligen skola deras grafvar som nu beträdde denna ärnade begrafningsplats blifva vida åtskilda och efter min tancka aldrig så stort antal till Verldenes ända begrafvas där som nu vandrade och trängdes, ty trängsell och hetta var obeskrifvelig. Länge sökte fru Moltzer och jag att bland hundradetals vagnar få rätt på min tils Capitainerna Moltzer och Plank kom att träffa oss — De hade sett hvarest Boberg valdt en enskild plats, nära bakom den för Ceremonien upbygda Ställning eller Logen, där Prästerne, Borgerskapets 50 älsta, musiquen med flere Auctoriteter vore rangerade, och hade Boberg och Grönberg sett mer och trängts minde än fru Moltzer och jag. Jag träffade inga bekanta mer än Actuarien, och Ryttmästaren Rylander. Deras 3 Döttrar hwaraf jag burit 2 till Dopet — och slutelig Grosshandlaren Leufstedt, min Mamsels bror- {{Inre marginalnot|10}} <u>Söndag.</u> Hett och tort — liten svalkande blåst. Om morgonen hitkom Madam Alnerus som åt mig såldt litet Grönsaker för 10 plåtar. Eftermidagen var Kyrkovärden Petterson här. {{Inre marginalnot|11}} <u>Måndag.</u> Oagtadt det något blåste var värmen eller hettan nog stark. Jag skref förmiddagen och sände Marie till Symamsell Lundberg — hon medhade min rödrutiga klädning att märka efter, samt ett tjog Egg och 14 sorter blommor och växster till present emedan jag fått svarta lappar, att rispa up och spinna af Mamsellen, fast de voro mästadelen af gammalt skört taft — svåra att plocka, rykande att karda, sköra att spinna. Eftermidagen framräknade jag till en gröfre klädbyk, emedan Mamsell nu i dag slutat min lärftsväf, därtill jag flitigt både nystadt och Spoladt. Den var nu 32 alnar lång, En aln och 10 tum bred samt vägde färdig 8.½ ℔: nettp- Det vill säga att fyra alnar väger 32 ¼ lod. Änkan Anna Maria Engström kom mot aftonen hit — Hon berättade att dess Bror Carl Ekberg i Fredags blifvit begrafven vid Lazarettet, där han sedan den 3^<u>dje</u> Januari legat skjuk — att hennes Son Lars Gustaf Engström eij tilskrifvit henne från Visby på ett halft år. Att den så kallade fru Sahlberg, som var HofrättsRådet Hasenkamphs maitresse, men lade sig efven in med hans betjent, och fick eij sedan bo inne hos honom, nu för en tid sedan blifvit död 48 år gamal. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> 2tr1n471dhc48mudbdj0ygaby738x82 653150 653114 2026-06-18T07:11:45Z Gottfried Multe 11434 653150 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Junii}}</noinclude><noinclude>{{Inre marginalnot|9.}}</noinclude>En gräslig samling menniskor uppfylde den vidsträckta platsen. Den var en rigtig blandning af alla Classer, alla åldrar och alla figurer, prakt och trasor — förmodeligen skola deras grafvar som nu beträdde denna ärnade begrafningsplats blifva vida åtskilda och efter min tancka aldrig så stort antal till Verldenes ända begrafvas där som nu vandrade och trängdes, ty trängsell och hetta var obeskrifvelig. Länge sökte fru Moltzer och jag att bland hundradetals vagnar få rätt på min tils Capitainerna Moltzer och Plank kom att träffa oss — De hade sett hvarest Boberg valdt en enskild plats, nära bakom den för Ceremonien upbygda Ställning eller Logen, där Prästerne, Borgerskapets 50 älsta, musiquen med flere Auctoriteter vore rangerade, och hade Boberg och Grönberg sett mer och trängts minde än fru Moltzer och jag. Jag träffade inga bekanta mer än Actuarien, och Ryttmästaren Rylander. Deras 3 Döttrar hwaraf jag burit 2 till Dopet — och slutelig Grosshandlaren Leufstedt, min Mamsels bror. {{Inre marginalnot|10}} <u>Söndag.</u> Hett och tort — liten svalkande blåst. Om morgonen hitkom Madam Alnerus som åt mig såldt litet Grönsaker för 10 plåtar. Eftermidagen var Kyrkovärden Petterson här. {{Inre marginalnot|11}} <u>Måndag.</u> Oagtadt det något blåste var värmen eller hettan nog stark. Jag skref förmiddagen och sände Marie till Symamsell Lundberg — hon medhade min rödrutiga klädning att märka efter, samt ett tjog Egg och 14 sorter blommor och växster till present emedan jag fått svarta lappar, att rispa up och spinna af Mamsellen, fast de voro mästadelen af gammalt skört taft — svåra att plocka, rykande att karda, sköra att spinna. Eftermidagen framräknade jag till en gröfre klädbyk, emedan Mamsell nu i dag slutat min lärftsväf, därtill jag flitigt både nystadt och Spoladt. Den var nu 32 alnar lång, En aln och 10 tum bred samt vägde färdig 8.½ ℔: netto. Det vill säga att fyra alnar väger 32 ¼ lod. Änkan Anna Maria Engström kom mot aftonen hit — Hon berättade att dess Bror Carl Ekberg i Fredags blifvit begrafven vid Lazarettet, där han sedan den 3^<u>dje</u> Januari legat skjuk — att hennes Son Lars Gustaf Engström eij tilskrifvit henne från Visby på ett halft år. Att den så kallade fru Sahlberg, som var HofrättsRådet Hasenkamphs maitresse, men lade sig efven in med hans betjent, och fick eij sedan bo inne hos honom, nu för en tid sedan blifvit död 48 år gamal. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> mp4qx9rqpred7do4m75912lw90deqqz 104 222117 653168 651997 2026-06-18T10:54:05Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653168 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 278 —}}</noinclude>{| style="margin: auto;" | colspan=3 style="text-align:center" | '''Räkning till Herrn på n:o 1.''' |- | Supé | style="text-align:right" | 3 | style="text-align:center" | francs. |- | Logis | style="text-align:right" | 10 | style="text-align:center" | &rdquo; |- | Lyse | style="text-align:right" | 5 | style="text-align:center" | &rdquo; |- | Värme | style="text-align:right" | 4 | style="text-align:center" | &rdquo; |- | Uppassning | style="text-align:right" | 1 | style="text-align:center" | &rdquo; |- | colspan=3 | {{Linje|6em|align=right}} |- | colspan=3 style="text-align:right" | Summa 23 francs. |} Uppassning hade stavats {{spärrad|upasning}}. — Tjugotre francs! utropade hustrun med en förtjusning, vari blandades en smula tvekan. Liksom alla stora konstnärer var dock icke Thenardier nöjd med sitt verk. — Asch! utropade. Det var samma tonfall, som när Castlereagh vid Wienerkongressen satte upp förteckningen på Frankrikes skulder till Europa. — Herr Thenardier, du har alldeles rätt, han är verkligen skyldig allt delta, mumlade hustrun under del hon tänkte på dockan, som han i hennes flickors närvaro givit Cosette, del är rättvist, men det är för mycket. Han kommer ej all vilja be­ tala. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> n5tsdx6qr2pxw4aaqpajo5s3i6typzc 653169 653168 2026-06-18T10:57:33Z Jonatanskogsfors 17420 653169 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 278 —}}</noinclude>{| style="margin: auto;" | colspan=3 style="text-align:center" | '''Räkning till Herrn på n:o 1.''' |- | Supé | style="text-align:right" | 3 | style="text-align:center" | francs. |- | Logis | style="text-align:right" | 10 | style="text-align:center" | &rdquo; |- | Lyse | style="text-align:right" | 5 | style="text-align:center" | &rdquo; |- | Värme | style="text-align:right" | 4 | style="text-align:center" | &rdquo; |- | Uppassning | style="text-align:right" | 1 | style="text-align:center" | &rdquo; |- | colspan=3 | {{Linje|6em|align=right}} |- | colspan=3 style="text-align:right" | Summa 23 francs. |} Uppassning hade stavats {{spärrad|upasning}}. — Tjugotre francs! utropade hustrun med en förtjusning, vari blandades en smula tvekan. Liksom alla stora konstnärer var dock icke Thenardier nöjd med sitt verk. — Asch! {{rättelse|utropade|utropade han}}. Det var samma tonfall, som när Castlereagh vid Wienerkongressen satte upp förteckningen på Frankrikes skulder till Europa. — Herr Thenardier, du har alldeles rätt, han är verkligen skyldig allt delta, mumlade hustrun under del hon tänkte på dockan, som han i hennes flickors närvaro givit Cosette, del är rättvist, men det är för mycket. Han kommer ej all vilja be­ tala. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 3kn3oy9psxsd5xszh49nfjt5ao6xvc6 104 222118 653153 651998 2026-06-18T08:23:24Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653153 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 279 —}}</noinclude>Thenardier skrattade kallt och sade: — Han kommer att betala. Detta skratt var det största tecken på säkerhet och auktoritet. Vad som sades på detta sätt, det måste ske. Kvinnan envisades ej läagre. Hon började göra i ordning bordet, under det mannen med långa steg mätte salen. Efter ett ögonblick tillade han: — Jag är skyldig femton francs. Han satte sig åter vid spiselvrån, lade upp fötterna bland den varma askan, och försjönk i tankar. — Det var sant, avbröt fru Thénardier, du har väl inte glömt att jag sparkar ut Cosette i dag? Det odjuret! Jag kan inte tåla att se hennes doc­ka. Jag skulle hellre gifta mig med Ludvig XVIII än att ha henne kvar en enda dag till! Thenardier tände sin pipa och svarade mellan tvenne rökmoln: — Du skall lämna fram den här räkningen till mannen! Sedan gick han ut. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 20x0evhjcig3byzjjda8ifu4eck118z 104 222119 653154 651999 2026-06-18T08:25:28Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653154 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 280 —}}</noinclude>Han hade knappt hunnit ut ur rummet, förrän främlingen inträdde. Thenardier visade sig genast bakom honom och förblev orörlig i den halvöppna dörren, osyn­lig tör alla utom sin hustru. Den gulklädde mannen bar i handen sin käpp och sitt paket. — Redan uppstigen? sade fru Thenardier. Tän­ker min herre redan lämna oss? Under det hon sade detta, rullade hon räkningen mellan fingrarna med ett förvirrat uttryck. Hen­nes hårda ansikte visade spår av känslor, man sällan fann där, räddhåga och samvetsförebrå­elser. Att lämna en sådan räkning till en man, som såg så utblottad ut, det var allt annat än behagligt. Gästen syntes upptagen och tankfull. Han sva­rade: — Ja, min fru. Jag skall resa. Min herre har då icke flera affärer att uträtta i Montfermeil? — Nej. Jag kom att resa igenom här, det var<noinclude> <references/></noinclude> ji68ydn735at91ojqj603fdp44iv3yj 104 222120 653155 652000 2026-06-18T08:27:30Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653155 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 281 —}}</noinclude>allt. Min fru, fortsatte han, hur mycket är jag skyldig? Utan att svara räckte fru Thenardier honom räkningen. Mannen vecklade upp papperet, såg på det men utan att visa den ringaste förvåning. — Min fru, sade han, gör ni goda affärer här i Montfermeil. — Inte vidare, min herre, svarade fru Thenardier, häpen över att ej få höra något värre utbrott. Hon fortsatte i en elegisk, klagande ton: — Ja, min herre, tiderna äro hårda! Och dess­utom finnes det så få borgare i den här trakten. Det är bara småfolk, alltsammans, förstår ni. Om vi icke då och då hade en del resande, lika rika och frikostiga som min herre, skulle det inte gå. Skatterna äro så höga. Och den där lilla lägger beslag på det sista vi hava. — Vilken lilla? — Å, den lilla, det vet ni väl. Cosette! Lärkan, som folket i trakten säger. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> e9ots6b88bone74kuip2wngpqns2pz5 104 222121 653156 652001 2026-06-18T08:28:51Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653156 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 282 —}}</noinclude>— Jaså, svarade mannen. Hon fortsatte: — Vad dessa bönder äro dumma med sina ök­namn. Hon ser ju snarare ut som en flädermus än som en lärka. Ser ni, min herre, vi begära inga allmosor, men vi kunna icke heller giva några. Vi förtjäna nästan intet, och vi ha stora utgifter. Myndigheternas tillåtelser, alla stämplar, skatten för alla fönster och dörrar, alla dessa avgifter! Min herre vet nog, att staten kräver fruktansvärt med pengar. Och sedan har jag mina två flickor, jag. Jag har då ingen orsak att föda upp andras barn. Mannen svarade, med en röst, som han försökte göra oberörd, men där det likväl fanns en darrning: — Om man befriade er från henne? — Från vem? Från Cosette? — Ja. Krogvärdinnans röda och violetta ansikte upp­lystes av en hemsk glädje. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> btxo1ho4a48emvbto5mrfqmog8accqj 104 222122 653157 652002 2026-06-18T08:30:21Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653157 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 283 —}}</noinclude>— Å, min herre, min herre! Tag henne, be­håll henne, för bort henne, sylta in henne, tryffera henne, drick henne, ät henne och ni skall väl­signas av den heliga jungfrun och alla paradisets helgon! — Det är överenskommet? — Är det sant? Ni tar henne med er? — Jag tar henne med mig. — Genast? — Genast. Ropa hit barnet! — Cosette, ropade fru Thenardier. — Under det vi vänta, fortsatte mannen, kan jag ju betala min skuld. Hur mycket blir det? Han kastade en blick på räkningen och kunde ej återhålla en rörelse av förvåning: — Tjugotre francs! Han såg på krogvärdinnan och upprepade: — Tjugotre francs? I uttalet av dessa två ord och upprepade på detta sätt fanns det det tonfall, som skiljer ut­ropstecknet från frågetecknet. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 6oobvwl5kgm3m900hoh7efh8qz70xwb 104 222123 653158 652003 2026-06-18T08:32:23Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653158 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 284 —}}</noinclude>Fru Thenardier hade haft tid att förbereda sig på angreppet. Hon svarade därför med stor sä­kerhet: — Javisst, min herre, det är tjugotre francs. Främlingen lade fem guldmynt på fem francs vardera på bordet. — Gå efter den lilla, sade han. I detta ögonblick trädde herr Thenardier in i rummet och sade: — Herrn är bara skyldig tjugosex sous. — Tjugosex sous! utropade hans hustru. — Tjugo sous för rummet, svarade Thenardier kallt, och sex sous för supén. Vad den lilla be­träffar skulle jag vilja tala ett ord med herrn. Lämna oss ensamma! Fru Thenaidier kände sig alldeles som bländad av denna oförutsedda snilleblixt. Hon förnam, att det var den store skådespelaren, som nu in­trädde på scenen, svarade ej med ett ord och gick ut ur rummet. Så snart de blivit ensamma, erbjöd Thenar­dier gästen en stol. Främlingen satte sig, men<noinclude> <references/></noinclude> 3s5736zvcjkpbrc2bub5228pmta6dh7 104 222124 653159 652004 2026-06-18T08:33:53Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653159 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 285 —}}</noinclude>Thenardier förblev själv stående, hans ansikte ha­de antagit ett uttryck, som bestod av en egen­domlig blandning av godmodighet och enfald. — Min herre, började han, jag skall säga det genast. Det är så, att jag för min del avgudar det där barnet. Främlingen betraktade honom skarpt. — Vilket barn? — Thenardier fortsatte: — Är det inte egendomligt, hur man kan fästa sig? Vad betyder då en sådan sak som pengar. Tag tillbaka edra guldmynt! Det är ett barn jag längtar efter, ej efter guld. — Vem talar ni om? frågade gästen. — Om vem? Om vem annan än vår lilla Cosette. Vill ni inte taga henne med er? Nå väl, jag skall tala öppet: lika säkert som ni är en he­derlig karl, lika säkert är det, att jag ej kan sam­tycka till det. Det skulle göra mig alltför ont. Jag har ju sett henne, sedan hon bara var ett litet knyte. Det är visserligen sant, att hon kostar oss pengar, det är sant, att hon har sina fel, det<noinclude> <references/></noinclude> 6dibzd4g6ixk380u8i9uaqc1ab6w1qa 653160 653159 2026-06-18T08:34:39Z Jonatanskogsfors 17420 653160 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 285 —}}</noinclude>Thenardier förblev själv stående, hans ansikte ha­de antagit ett uttryck, som bestod av en egen­domlig blandning av godmodighet och enfald. — Min herre, började han, jag skall säga det genast. Det är så, att jag för min del avgudar det där barnet. Främlingen betraktade honom skarpt. — Vilket barn? {{rättelse|— |}}Thenardier fortsatte: — Är det inte egendomligt, hur man kan fästa sig? Vad betyder då en sådan sak som pengar. Tag tillbaka edra guldmynt! Det är ett barn jag längtar efter, ej efter guld. — Vem talar ni om? frågade gästen. — Om vem? Om vem annan än vår lilla Cosette. Vill ni inte taga henne med er? Nå väl, jag skall tala öppet: lika säkert som ni är en he­derlig karl, lika säkert är det, att jag ej kan sam­tycka till det. Det skulle göra mig alltför ont. Jag har ju sett henne, sedan hon bara var ett litet knyte. Det är visserligen sant, att hon kostar oss pengar, det är sant, att hon har sina fel, det<noinclude> <references/></noinclude> brcj2vc2v69y71lghxim9f81x68guoo 104 222125 653161 652005 2026-06-18T08:37:02Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653161 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 286 —}}</noinclude>är sant, att vi ej äro rika, det är sant att jag be­talat ut för henne mera än fyra hundra francs me­dicin och till ingen nytta för bara en enda av hennes sjukdomar! Men man måste ju också gö­ra något för den gode Gudens skull. Stackarn har ju varken far eller mor, och jag har uppfostrat henne, jag har bröd både för henne och för mig själv. Och i grund och botten håller jag mycket av detta stackars barn. Ni förstår, man kan inte rå för att man känner så. jag är själv en god­modig karl och jag tycker aldrig om att bråka, Jag älskar henne i aka fall, den lilla stackarn. Låt vara, att min hustru är en smula häftig av sig, men hon håller också av henne. Ni förstår, det är ju alldeles som om det vore vårt eget barn. Och jag kan inte undvara den lilla tösen i mitt hem. Främlingen betraktade honom fortfarande skarpt. Thenardier fortsatte: — Förlåt, ursäkta, min herre, men man skän­ker dock inte bort sitt barn på sådant sätt åt förste bäste, som kommer förbi. Har jag inte rätt? Det är inte så att jag har något emot er. Ni är<noinclude> <references/></noinclude> bawlgvl66vz6lxceivfh0z6whsrs0yl 104 222126 653162 652006 2026-06-18T10:11:17Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653162 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 287 —}}</noinclude>rik, ni ser ut att vara en hedersman och det skulle kanske vara en lycka för henne? Men det är nöd­vändigt att känna till allt. Ni förstår mig? Om vi antaga att jag skulle låta henne gå och att jag skulle bortse från mina egna känslor, vore det då inte rättvist att jag finge veta vart hon fördes, om jag inte ville förlora henne ur sikte, om jag ville ha reda på, hos vem hon kom att stanna för att då och då kunna komma och hälsa på hen­ne, så att hon kunde veta, att hennes gamla fos­terfar alltjämt vakade över henne och alltid fanns till hands? Och det finns saker, som äro omöj­liga. Om ni tager henne med er, dä säger jag: Var är lärkan? Vart har hon tagit vägen? Det Måste då åtminstone finnas någon skriven pap­perslapp, någonting ordnat i fråga om överta­gandet! Ert pass kan jag ju få se. Utan att upphöra med att betrakta honom med denna blick, som så att säga går direkt in i själen, svarade gästen honom i en allvarlig och fast ton: Herr Thenardier, men behöver inte pass med sig för att fara några mil utanför Paris. Om jag tager med mig Cosette, så tager jag helt enkelt<noinclude> <references/></noinclude> k2lw4gp71fr7xt79ntlaf5l0b7za9oo 653163 653162 2026-06-18T10:12:43Z Jonatanskogsfors 17420 653163 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 287 —}}</noinclude>rik, ni ser ut att vara en hedersman och det skulle kanske vara en lycka för henne? Men det är nöd­vändigt att känna till allt. Ni förstår mig? Om vi antaga att jag skulle låta henne gå och att jag skulle bortse från mina egna känslor, vore det då inte rättvist att jag finge veta vart hon fördes, om jag inte ville förlora henne ur sikte, om jag ville ha reda på, hos vem hon kom att stanna för att då och då kunna komma och hälsa på hen­ne, så att hon kunde veta, att hennes gamla fos­terfar alltjämt vakade över henne och alltid fanns till hands? Och det finns saker, som äro omöj­liga. Om ni tager henne med er, då säger jag: Var är lärkan? Vart har hon tagit vägen? Det Måste då åtminstone finnas någon skriven pap­perslapp, någonting ordnat i fråga om överta­gandet! Ert pass kan jag ju få se. Utan att upphöra med att betrakta honom med denna blick, som så att säga går direkt in i själen, svarade gästen honom i en allvarlig och fast ton: Herr Thenardier, men behöver inte pass med sig för att fara några mil utanför Paris. Om jag tager med mig Cosette, så tager jag helt enkelt<noinclude> <references/></noinclude> 3eqc83zv3rmc9qi9bp1n7cnfhekflr5 104 222127 653164 652007 2026-06-18T10:18:44Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653164 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 288 —}}</noinclude>med mig henne utan några ceremonier. Ni kom­mer inte att få veta mitt namn, inte min bostad, inte vart hon kommer att fara och det är min av­sikt, att hon aldrig mera i sitt liv skall behöva återse er. Jag rycker av den tråd, som fjättrar hennes fötter, och hon försvinner. Passar det er? Ja eller nej. På samma sätt som demoner och andra andar på grund av vissa tecken förnimma närvaron av en överlägsen mak:, förstod nu Thenardier, att han hade en mycket stark man framför sig. Det var en {{rättelse|intiution|intuition}}. lian fattade det både hastigt och klart. Under gårdagen hade han, allt under det han drack med förmännen, rökte med dem och sjöng, förstått att iakttaga gästen, vakta honom som katten på råttan och studerat honom som en matematiker. Han hade spionerat på honom bå­de lör sin egen räkning, av nöje och instinkt, och spionerat som om lian varit betald för det. Ej en rörelse, ej en gest hos mannen i den gula bonjou­ren hade undgått honom. Redan innan gästen så tydligt visade sitt intresse för Cosette, hade Thenardier gissat sig till det. Han hade lagt märke<noinclude> <references/></noinclude> 9lzj2ygegt6wi4iwacsehzrlrzwtupq 104 222128 653165 652008 2026-06-18T10:20:28Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653165 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 289 —}}</noinclude>till de blickar denne gubbe ständigt kastade på barnet. Varför detta intresse? Vem var denne man? Varför var lian, med så mycket pengar på fickan, klädd i denna dräkt? Frågor, vilka gjorde sig själva, men som han ej kunde lösa, vilket oro­ade honom. Han hade drömt om det hela natten. Det kunde inte vara Cosettes far. Var det kanske hennes morfar, hennes farfar? Varför gav han sig då ej genast tillkänna? När man har rätt, visar man det. Denne man hade tydligen ingen rätt över Cosette. Men vem var han då? Thenardier förlorade sig i gissningar. Han skymtade allt men såg intet. Men när han inledde sitt samtal med gästen, var han säker på att det fanns en hemlighet, säker på att mannen gärna ville för­bli i skuggan, och därför kände han sig stark. Vid främlingens korta och klara svar, kände han sig svag. Han hade ej väntat sig något sådant. Det rubbade alla hans antaganden. Han sökte samla sina tankar. Han övervägde allt under en sekund. Thenardier var en av dessa män, som med ett ögonkast bedöma en situation. Han fann, att tiden var inne att snabbt gå rakt på målet. Han gjorde<noinclude> <references/></noinclude> do62v3sj0pwzdxpaqs6156npqmxs5pa 104 222129 653166 652009 2026-06-18T10:23:02Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653166 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 290 —}}</noinclude>som de stora härförarna i de avgörande ögonblic­ken, vilka blott de förmå att igenkänna, och brös­tade hastigt av sitt artilleri. — Min herre, sade han, jag behöver femtonhundra francs. Främlingen tog ur sin sidoficka fram en gam­mal plånbok av svart läder, öppnade den och tog fram tre sedlar, som han lade på bordet. Sedan satte han sin stora tumme på dem och i sade till värden: — Låt Cosette komma hit. Vad gjorde väl Cosette, under det detta pågick? Så fort {{rättelse|han|hon}} hade vaknat, hade hon sprungit till sin sko. Där hade hon funnit guldmyntet. Det var inte en napoleon, det var en av dessa tjugofrancsstycken, som utsläpptes av den första re­staurationstiden, och där den preussiska hårpis­kan har ersatt lagerkransen. Cosetfe blev som bländad. Hennes lycka började berusa henne. Hon visste ej vad ett guldmynt var, ty hon hade aldrig sett ett, men hon gömde det snabbt i sin ticka, som om hon stulit det. Men hon kände att<noinclude> <references/></noinclude> bp2jushnerk1kkn88iudq85f9i87lxk 104 222130 653167 652010 2026-06-18T10:26:18Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653167 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 291 —}}</noinclude>detta verkligen var ämnat åt henne, hon anade varifrån gåvan kom, och hennes glädje blandades också med fruktan. Hon var glad, men hon var framför allt alldeles häpen. Alla dessa vackra och underbara saker syntes ej längre som alldeles oåtkomliga. Dockan hade gjort henne rädd, guld­myntet hade gjort henne rädd. Hon darrade på något sätt inför allt detta vackra. Det var endast främlingen, som ej kom henne att darra. Tvärtom, han lugnade henne. Ända sedan i går kväll, trots alla förvånande händelser, trots sömnen, drömde hon i sin lilla barnasjäl blott om denne man, som säg så gammal och fattig och sorgsen ut och som var så rik och god. Sedan hon mött honom i sko­ gen, hade allt varit som förändrat för henne. Cosette, mindre lycklig än den minsta svala under himlen, hade aldrig vetat vad det vill säga att kunna fly till modern eller in under en vinge. Un­der fem år eller så långt tillbaka som hennes min­ne sträckte sig, hade det stackars barnet blott ska­kat och darrat. Hon hade alltid varit oklädd, när det gällde att möta olyckans kalla vind, men nu<noinclude> <references/></noinclude> f2iw79zsyemldk28t2txylf4khze35q 104 222768 653096 2026-06-17T13:37:58Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653096 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />202</noinclude> {{c|{{större|{{sp|TRETTIONDESJETTE BREFVET.}}}}}} {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} {{c|{{större|'''{{sp|Havanna.}}'''}}}}{{ph|''D. 15 April 1851.''|5}} God morgon, mitt lilla hjerta, i Havanna åter, der jag är trefligt bosatt i Mr Woolcotts goda hotell, »Havanna house», der det nu är något billigare att lefva, emedan floden af resande dragit sig tillbaka och det är godt om rum. Jag har mitt förra lilla rum med utgång på taket, och den beskedliga, godlynta Mrs Mary, som ser om mig, och en svart Rosetta, med granna ögon, som passar upp mig. De goda Tolmés ha äfven nu tillbjudit mig rum i deras hus; men huset är fullt af barn och gäster — jag vill ej missbruka deras gästfrihet; och dessutom trifves jag här oändligen väl i min enslighet och frihet. Det är skärthorsdag, stor helgdag i katholska kyrkan, och jag har på morgonen besökt ett par kyrkor i staden. I dem var stor parad. Damer klädda som till bal, knäböjande på granna mattor, i sidenklädningar och sidenskor, juveler, guldsmycken och blommor, bara halsar och armar. Öfver allt detta skira, svarta mantiljer, och rundtomkring detta glittrande, svängande solfjädrar. Äfven helt unga flickor äro så utstyrda. Utomkring stå beskådande och lorgnetterande herrar. Anblicken af dessa prydda, blott hälft beslöjade qvinnor af<noinclude> <references/></noinclude> bkeasdoaeo3j06fzx4aaxsnkv1gjd5y 104 222769 653097 2026-06-17T13:43:15Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653097 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|203}}</noinclude>alla färger — äfven mulattskor mycket granna och med präktiga gestalter voro bland dem — liggande på knä flockvis i kyrkans medlersta gång, ända fram mot altaret, är verkligen vacker, helst som spanjorskornas ögon och byster vanligen äro utmärkt vackra. Men bristen på allvar uti allt, utom i behagsjuka och flärd, är stötande, isynnerhet på en dag sådan som denna — ''Nattvardens dag'', den stilla, flärdlösa, högtidliga invigningens dag för mensklighetens högsta och heligaste lif. Jag kom ihåg en skärthorsdag i S:t Jakobs kyrka i Stockholm; der var så kallad enskilt nattvardsgång. Familjerna kommo, fäder, mödrar och barn kommo, att tillsammans dricka ur kalken. Jag minnes tystnaden, den stilla, djupa andakten, i den folkuppfyllda kyrkan! … Det är blott en röst på Cuba bland främlingar af olika nationer, bosatta der, om den fullkomliga bristen af religionslif på ön. Presterna lefva i uppenbar stridighet med sina löften, njuta ingen aktning och, de flesta, förtjena ingen. Det sedliga lifvet står ej högre än religionslifvet. »Det finnes nog af kärlek och passion på Cuba», sade mig en tänkande ung man, bosatt der, »men oftare på lastens väg än på dygdens». Penningeguden dyrkas blindt. Ytterst sällan sker ett giftermål, i hvilket han ej framför allt rådfrågas. Fruntimmer, som icke gifta sig, förbli sällan tadelfria i sitt lefverne. En af mina äldre väninnor i Havanna kände blott der en enda dygdig, ogift, äldre qvinna. Bland männer torde man icke finna en. Menniskan kommer till den sköna ön lik parasiten, som vill blott suga dess naturs lif och lefva på dess<noinclude> <references/></noinclude> 1lgjcxnhgwd769vnvkzegw98wos5cc8 104 222770 653098 2026-06-17T13:48:33Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653098 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />204</noinclude>bekostnad; naturen hamnar sig, slingrar sig med hundrade armar kring menniskan, neddrager henne, qväfver hennes högre lif, och förvandlar henne till ett lik uti sin faran. {{em|2}}{{större|'''''Om aftonen.'''''}} Jag har åter besökt tre à fyra kyrkor i staden. De äro i afton grant illuminerade i choren och omkring altartaflorna. De voro mindre fulla nu än vid messan i morgse, och mera af mindre grant folk. Flera syntes knäböja och bedja med andakt. I domkyrkan sutto, på hvar sin sida i kyrkan, tvenne ståtliga spanska damer, alldeles betäckta af juveler, med bord framför sig, på hvilka insamlingar gjordes till de fattiga. Ett enda af deras granna smycken hade rikligen uppvägt alla det ringa folkets gåfvor i offerkistan. Obehindradt gick jag ut och in, blandade mig bland folkhopen i kyrkorna eller folkhopen på gatorna; allt gick fredligt och stilla till. Det såg ut som om folket gick för att roa sig. Ifrån denna stund och till påskdagens morgon är djup stillhet i Havanna. Ingen volante får visa sig på gatorna. Men i morgon genomtågas de af en stor procession. {{em|2}}{{större|'''''Påskdagen.'''''}} Jag beskådade processionen i förrgår eftermiddag ifrån piazzan hos ett par amerikanska bekanta, vid »la Plaza de Armas». Balklädda fruntimmer, hvita, gulbruna och svarta, med deras kavaljerer, fyllde platsen, redan tidigt på eftermiddagen lustvandrande, pratande och skrattande. Isynnerhet utmärkte sig mulattskorna<noinclude> <references/></noinclude> sefwba6ugp5d4tvtr0jashlecmpmpg7 104 222771 653099 2026-06-17T13:53:18Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653099 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|205}}</noinclude>genom deras grannlåt, lysande blommor och smycken i hår och på hals, och svängde sig i dessa med stolta påfogelsfaçoner. Man såg att folket väntade något stort spektakel. Det kom också i skymningen vid ljus och fackelsken. Den döde Christusbilden bars omkring, liggande på paradsäng, under en ofantlig ljuskrona, som upplyste det bleka, ädelt formade vax anletet. Efter bars Maria gråtande i guldsömmad sammetsmantel och med gyllene krona på hufvudet; den andra Maria och Maria Magdalena hade äfven prunkande drägter. Processionen var stor och icke utan pomp och värdighet. Bland deltagarne märkte jag en mängd negrer med stora hvita skynken bundna snedt öfver bröst och axlar. Man sade mig att de tillhörde en slags frimurarorden, som sluter sig till kyrkan genom utöfvande af barmhertighetsverk, vård af hospitalerna, o. s. v. Tusentals menniskor stimmade gladt på torg och gator, de svarta isynnerhet klädda i alla regnbågens färger. Det var ett grant uppträde, men man kan icke tänka sig ett mindre passande för tillfället. Ingen flägt af allvar syntes röra denna folkmängd. Man såg det tydligt af denna procession: »religionen är död på Cuba!» Emellertid var det i går fastedag och djup stillhet i det muntra Havanna. I dag på morgonen fördes, i stor procession, bilden af den uppståndne Kristus ifrån domkyrkan och till kyrkan S:t Catalina. Ifrån S:t Catalina åter tågade en annan procession bärande Maria Magdalena gråtande och sökande Kristus. När processionerna möttes och det förutsattes att Maria Mag-<noinclude> <references/></noinclude> 2lky7rteer0fjz4uxxwrgdbrm94mo9k 104 222772 653100 2026-06-17T14:01:30Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653100 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />206</noinclude>dalena fick se Kristus, lossades ett skott, genast begynte alla klockor att ringa, flaggorna att flagga i hamnen och på kyrktornen, fanfarer att ljuda. Fastan var upphäfven; volanter rusade genom gatorna; negrerna rusade också, ropande och skrattande; det var ett allmänt, tanklöst jubel. Under detta gick jag ut och tog vägen åt min kära »Cortina de Valdez». Det var den allraskönaste morgon. Det klarblå hafvet, upprördt af vinden, kastade sitt silfverskum i höga bränningar kring foten af Morros klippa, och flaggorna i hamnen fladdrade gladeliga i morgonflägtarne. Luften var full af nyfödt lif. Hvita dufvor slogo ned vid den hvita marmorbassinen och drucko vid dess friska springbrunn; små gröna ödlor sprungo omkring på muren. Jag såg på dem, på alla väsen, på hela verlden med kärlek och glädje. Och under det jag gick rörde sig i mig dessa ord: {{Dikt|start=open|end=stanza|Hon går allena, hon är uti främmande land, långt skiljd ifrån slägt och vänner; hon går allena, allena bland främmande folk; de känna ej henne, hon känner ej dem, de se henne an med kalla, likgiltiga blickar. Men hennes hjerta är fullt af fröjd, af öfversvallande sällhet, och ögat är ljust af strålande glädjetårar.}}<noinclude> <references/></noinclude> ewysym7c1l1ftbn1xut1d311w4y16e6 104 222773 653101 2026-06-17T14:09:07Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653101 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|207}}</noinclude>{{Dikt|start=stanza|end=close|Hon har en ''vän'', och han var död, och han är uppstånden, och det är hans uppståndelsedag, Påskdagens morgon! och den liffulla vinden, och stigande solen, och klingande klockan, och flygande fanan, och öppnande blomman, och trumpeten och trumman, och det stora hafvet, och qvittrande ödlan, och dufvan, som dricker vid källans brädd, de tala om honom, de bära hans namn, den älskades namn, och han barer all verlden!}} {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} {{em|2}}{{större|'''''D. 20 April!''''' }} ''Din födelsedag!'' Välsignelse öfver den dagen, som skänkte mig min lilla vän! Inga blommor kan jag räcka dig i dag; men jag skall sätta mig ned i tanken hos dig och berätta dig dagens historia, som för mig varit brokig, men roande, och som skall roa dig. Tvenne amerikanska herrar — af detta ridderliga slägte, som jag vill hoppas att vår Herre välsignar med männers bästa lön — en maka god och skön — hade, då jag kom på jernvägen från Matanzas till Havanna, tagit sig an mig opåkallade och fört mig och mina<noinclude> <references/></noinclude> c3sas58vdksk815u1bjbq2hnjmqbx59 104 222774 653102 2026-06-17T14:56:16Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653102 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />208</noinclude>saker välbehållna till Havanna house. Den ene af dessa, som vistats mycket på Cuba, i Texas och Mexico, och derunder fått en anstrykning af spanjorernas behag i språk och väsen, har allt sedan varit mig en angenäm och intressant sällskapsman, som jag har att tacka för en lefvande tafla af dessa södra länders natur, befolkning och seder. Den andre, en handlande från NewYork, Mr Faile, allvarlig och enkel i sitt väsen, är af de män, med hvilka jag trifves och känner mig stå i ett slags syskonlikt förhållande. Med äkta amerikansk enkelhet, och så vänligt och lugnt som vore han min broder, har denne herre beledsagat mig vid flera små utfärder och sörjt för mig. Så foro vi tillsammans häromdagen i den sköna hamnen och öfver till höjden »Casa bianca» som de vilda, kandelaberlika aloéplantorna betäcka, och sågo derifrån en herrlig solnedgång, foro sedan i båt omkring i de mörka, klara skuggorna af bergen på vattnet, och sågo det falla i silfver och gulddroppar från årorna. Det var en skön färd, som blott fick en skugga genom sällskapet af en tysk herre, som hade betydligt af den grötmyndighet, som man ännu stundom finner hos europeiska herrar, men sällan eller aldrig hos amerikanska. Hans uppblåsta väsen var här i stark kontrast till den enkle och i sin enkelhet vida öfverlägsne amerikanaren. Hvad jag egentligen ville berätta dig, var huru jag med de båda ridderliga amerikanska herrarne uppgjorde att tillsammans besöka »Cabildos de Negroes» eller de fria negrernas församlingssalar i staden. Att gå dit ensam var för mig icke tänkbart, då jag ej<noinclude> <references/></noinclude> rc4ca6k6z5356p0wjzi5x216p8mzm2m 104 222775 653103 2026-06-17T15:05:38Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653103 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude>kände spanska språket. De båda herrarne erbjödo sig att eskortera mig, och Mr C., som talar spanska som en spanjor, skulle försöka att skaffa oss inträde der, ehuru de fria negrerna i allmänhet icke tillåta hvita personer inträde i sina samqväm, och ingalunda äro här så tålsamma och kufvade som i Förenta Staterna. Som dessa gillen äga rum egentligen om söndagseftermiddagar och aftnar, begåfvo vi oss af i dag på eftermiddagen till gatan der negrernas Cabildos äro belägna. De upptaga en hel gata vid en af stadens tullportar. Gatan utgjordes på ena sidan af en fästningsmur, på den andra af en mur i hvilken lågo negrernas salar. Hela gatan hvimlade af negrer, dels utspökade med band och bjellror, dels dansande eller guppande upp och ned. Der var en vild, men icke våldsam regellöshet; och genom den ljöd från flera håll de afrikanska trummornas muntra, rythmiska takt. Vid portarna till de olika salarna i muren stodo klungor af hvita män, de flesta synbarligen sjömän, som sökte att titta in, då de ej fingo komma in; men ett par negrer stodo i dörren med käppar i händerna, och spärrade i med godmodigt allvar vägen och tilläto ej dörren att stå annorlunda än halföppen. Vid Luccomeernas Cabildo lyckades Mr C. med någon möda att sticka in hufvudet och begära tillstånd för »la señora» att komma in. Några negerhufvuden tittade ut, och när de fingo se min hvita hatt och slöja, och blommorna, med hvilka jag pryder mig här mer än i Sverige, sågo de vänliga ut, och tilläto inträde »por la señora la bonita», och herrarne som följde mig fingo äfven tillåtelse att in-<noinclude> <references/></noinclude> p0jy049dg14jx0g8n1hayingu2gduak 104 222776 653104 2026-06-17T15:09:11Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653104 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />210</noinclude>komma, men vägen spärrades genast för åtskilliga, som ville följa oss. Man gaf oss stolar att sitta på, icke långt ifrån dörren, vi föreställdes för drottningen och konungen i församlingen, som gjorde vänliga miner, och lemnade oss sedan att i ro se oss omkring. Salen var temligen stor och kunde innehålla omkring etthundra personer. På väggen midtemot oss hade man målat en thron med krona och thronhimmel öfver. Der voro säten för konungen och drottningen i gillet. Den egentliga dansen höll sig framför det stället. En qvinna dansade ensam under en pell, som uppbars af fyra personer. Man måste ha funnit stort behag i hennes dans — som ej var mycket annorlunda än den af negerdamer som jag redan beskrifvit; — ty hon behängdes med flera kläden, och fick äfven en karlhatt planterad på sitt hufvud. Qvinnor dansade här med hvarandra, och männer med hvarandra, några slogo med käppar på dörrar och bänkar, andra rasslade med gourds fyllda af stenar, och trummorna dundrade med döfvande kraft. Man sökte tydligen åstadkomma så mycket buller som möjligt. Midt under detta framkom en figur med skarlakansröd hätta på hufvudet, och med en mängd glittrande perlband betäckande hals, armar och lifvet, naket ända till midjan, hvarifrån gick en skarlakansröd kolt. Denna figur, för hvilken man uppställde sig på två sidor, nalkades mig under bugtande rörelser, vid hvilka man kunde se hela öfre delen af kroppen röra sig i ormlika veck. I denna ormande rörelse blef han stående framför mig, som icke visste rätt om han bjöd mig upp till dans, eller hvad meningen<noinclude> <references/></noinclude> b0k29plg74l7fzpt9ofcnxak44inf6f 104 222777 653105 2026-06-17T15:20:21Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653105 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|211}}</noinclude>var med de vänliga minerna och krumbugterna och de stora uträckta svarta händerna. Ändtligen uttalade han och några andra orden: «por la bonita!» och jag begrep att den bugtande utspökade figuren var för mig en kompliment. Jag besvarade den genom att skaka dess hand och lägga deri ett silfvermynt, och så gjorde vi mycket vänliga miner mot hvarandra, hvarefter min dansör gjorde ett ormande återtåg och begynte dansa på egen hand, tydligen med mycket bifall af de kringstående. På bänkarne sutto en mängd negrer med allvarliga och utmärkt hyggliga utseenden. Luccomeerna ha i allmänhet en vacker oval ansigtsbildning, goda pannor och näsor, välbildade munnar och de vackraste tänder. De se mindre godmodiga och glada ut än andra negerstammar, men ha tydligen mera karakter och intelligens. Nationen anses rik sedan dess stora vinst på lotteriet, och lärer använda den på ädelt vis, genom friköpande af slafvar af sin stam. Dessa Cabildos styras, såsom jag redan nämnt det, af drottningar, en eller två, som egentligen bestämma öfver nöjena och råda öfver sällskapets ton samt utsträckning; de äga rätt att utvälja en kung, som sköter sällskapets ekonomiska angelägenheter och som under sig har en skrifvare och ceremonimästare. Denne här gaf mig ett litet tryckt kort, som lemnade inträde till »Cabildo de Ntra Señora Santa Barbara de la nacion Lucumi ''Alagua''»<ref>Luccomeenationen delar sig, liksom de andra Afrikanska stammarne Gängas, Congos m. fl., i flera mindre nationer eller kommuner, som ha olika tillnamn och olika församlingssalar.</ref>. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> qvultgjub2wtkszrf2ht42gaogq47q8 104 222778 653106 2026-06-17T15:24:13Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653106 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />212</noinclude>Sedan jag fått detta, och vi med en liten afgift bidragit till sällskapets kassa, aflägsnade vi oss för att att besöka andra Cabildos. Och öfverallt var man artig nog att ge fritt inträde åt »la señora, la bonita» och hennes följeslagare. Jag vet ej om denna artighet får tillskrifvas negerkarakteren eller spanska inflytandet på denna, och är böjd att tro det sednare. I en Cabildo de Gangas mottogs jag af de båda drottningarne, tvenne unga, grant vackra svarta flickor, klädda med fullkomligt god fransysk smak och friskhet i ljusröda florsklädningar, vackra buketter af artificiella rosor i håret och vid bröstet; båda rökte cigarrittos. De togo mig vänligt vid hvar sin hand, satte mig emellan sig och fortforo att röka med spanskt allvar. En af dem hade de allravackraste ögon till form och glans. På väggen midteraot oss var en stor och väl målad leopard, troligen denna nations symbol. Der voro ock i salen några katholska bilder och symboler. Här såg jag hela skaror af qvinnor röra sig i en slags dans liksom galvaniseradc grodor, blott saktare, kroppen och alla leder bukta och orma sig utan mening och ändamål, som jag kunde upptäcka. Det syntes vara uttrycket af ett visst djuriskt välbefinnande; det såg äfven ut som om de sökte något i mörkret. Och de stackars nattliga folken kunna sägas ännu söka — sitt egentliga lif, sitt lif öfver naturen. Detta ha de dock kommit närmare i Nord-Amerikas stater. Jag tänkte på det nattliga fältmötet i södra Carolina vid eldsaltarens lågor och de melodiska hymnerna ur negrernas läger! .…. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> gy1u6qb83nn2g2v5pgpfkef98ynqj08 104 222779 653107 2026-06-17T15:29:48Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653107 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|213}}</noinclude>I en annan »Cabildo de Gangas» såg jag äfven denna regellösa, ormande dans i ringar och rader af både qvinnor och männer om hvarann. I en »Cabildo de Congos», såg jag åter Congodansen lik den jag sett i Bohean vid S:t Amelia, samt en dans som syntes vara en blandning af den spansk-creolska dansen Yuca och Congodansen. I dessa sednare danser är betydligt mera lif än i de andra, vida mera konst och poetiskt lynne. Symbolen målad på väggen i detta rum var en stor sol med menniskoansigte. Äfven här voro dessutom några kristna symboler och taflor. Men äfven den kristnade och verkligen kristna afrikanaren behåller här något af sitt hemlands vantro och afgudabilder. Congos- och Gangas-nationerna syntes mig af ett vida utsluppnare lynne och mera djuriskt utseende än Luccomees. Ett par andra Cabildos, der vi äfven gingo in, erbjödo intet nytt af intresse, och slutligen var jag hjertligen trött vid bullret och rasslet och ropen och stojet och dammet och den kaotiska regellösheten i dans och rörelser inom dessa församlingar. Jag längtade till ren luft och klart vatten, och i följd af min önskan förde mig Mr Faile och hans volante till Havanna hamn. Det var i solnedgången. Vi frågade efter vår vän, roddaren sedan förra aftonen, Rafael Hernandez. Han var snart tillstädes, och i hans prydliga båt »la Leonora Rosita» rodde vi ut i hamnen. Ack! huru skönt att i den stilla spegelklara aftonen sakta ro längs med de palmprydda stränderna och tyst dricka den rena luften och betrakta de milda, skära färgerna af alla föremål. Glansen af aftonrodnaden lyste öfver dem. Sed-<noinclude> <references/></noinclude> 4qflggajedfqc2xjasfrbydr4dt2jqb 104 222780 653108 2026-06-17T16:04:31Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653108 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />214</noinclude>nare tändes lyktorna på kajen »la Alameda de Paula» och andra platser längs med hamnen. De lyste på stranden och i det klara vattnet med ett sken så underbart rent och skärt. Luft och ljus här förefalla mig som hade de klang och ton; jag liksom hör deras renhet med det samma som jag ser den. Nu kände jag mig såsom hade jag kommit från kaos in i ljusets och harmoniens verld. Men sant är, att hvilken balsal som helst skulle ha förefallit mig dunkel och dammig och qvalmig bredvid denna naturens rotunda under Cubas himmel. Jag frågade vår roddare — som jemte spanska äfven talar engelska — om han var belåten med sin lefnadsställning. Han skakade på hufvudet. »Affärerna gingo dåligt; en vacker dag skulle han se sig nödsakad att rymma från både båten och staden». »Ni röker för många cigarritos, Hernandez!» sade jag! »Bara tjugu på dagen, señora!» sade han och höjde på axlarne. {{em|2}}{{större|'''''D. 22 April.'''''}} God morgon, älskade! Måtte du må så bra som jag! Jag trifves oändligen väl vid mitt lif här i hotellet. Jag har full frihet, har allting godt, och den snälla Mrs Mary låter mig ingenting felas. Tidigt om morgonen går jag ut på min kära Cortina, ser bränningarne bryta sig mot Morros klipppor, dricker hafsluften, sprakar med ödlorna, besöker så ett par kyrkor, ser på paraden der och lyssnar till musiken; går sedan hem öfver »la Plaza de Armas», der jag dröjer litet för att betrakta monumentet öfver Columbus, som jag sedan hemma aftecknar i min bok; men jag måste göra mina<noinclude> <references/></noinclude> ttakjt6xvf08h3ljfamrjdvsjmn0q3g 104 222781 653109 2026-06-17T16:08:57Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653109 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|215}}</noinclude>betraktelser mycket varsamt, ty redan begynner militären på torget att bevaka mig. Man misstänker väl att jag spekulerar på en »invasion». Om aftnarne sent vandrar jag på Azoteon emellan urnorna och ser månan och Morrolunset (så kallas den stora fyren på Morro fästning) täfla om att lysa öfver staden och hafvet, och ser det Södra Korset med stilla majestät resa sig upp, nu högt öfver horisonten. Nordstjernan ger jag alltid en kärlig blick, der den visar utåt det stora hafvet, hvars dån hinner mig från Morros sida, medan militärmusiken ljuder gladt från »la Plaza de Armas». Sednare på natten afbrytes det harmoniska luft- och ljudlifvet genom »serenos» d. ä. brandvakterna i Havanna, som sjunga så — att det vore riktigt bedröfligt, om det ej vore i så hög grad löjligt. Jag har aldrig hört en sådan följd af falska rådbråkade, tonlösa toner. Jag kan ej förtreta mig på dem, jag måste skratta. Till Tolméska familjen går jag vanligen en stund på förmiddagen för att måla Mrs Tolmés porträtt, som jag vill äga till minne af en af de bästa, mest moderliga qvinnor på jorden. Derunder berättar hon mig om de erfarenheter hon haft under sin lefnad af negerfolkets karakter. Hennes iakttagelser öfverensstämma i hufvudsaken med Mrs Phinneys. Mrs Tolmé säger som denna: »det är en stor olikhet emellan negrerna i karakterer och lynnen, såsom det är emellan folk af den hvita racen, men de äro i allmänhet mera tillgängliga än denna för känslor af tillgifvenhet, ömhet och tacksamhet. Det är ett stort misstag af det hvita folket, då de skylla neg-<noinclude> <references/></noinclude> jcsrdhl66ki85yvladdafticg6x1qu6 104 222782 653110 2026-06-17T16:14:36Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653110 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />216</noinclude>rerna för otacksamhet. De göra dem till slafvar, fordra af dem ständigt arbete, och begära sedan att de skola vara ''tacksamma''. Tacksamma för hvad?! …. Den som verkligen vill vara negerns vän, skall finna honom tacksam och ädelsinnad .…. Jag har haft för mina barn både hvita och svarta sköterskor, men endast med de svarta har jag alltid varit fullkomligt nöjd. Ett rörande bevis på kärlek och karaktersstyrka hos negrer berättade hon mig historien om ett ungt negerpar som älskade hvarandra, utan att kunna få gifta sig, då den unga negrinnans husbonde envist nekade sitt bifall dertill. Kärleken hade dock sin gång, och de unga älskande fingo ett barn. Negrinnans husbonde, i vredesmod häröfver, förbjöd henne att se den unga mannen, och honom att se sitt barn. Den unga negern var i tjenst hos fru Tolmé. Han var en förträfflig ung man, men hade ett fel; han älskade starka drycker och brukade ej sällan vara öfverlastad. Han blef det oftare nu, då sorgen öfver att icke få se sin maka och sin lilla gosse ofta gjorde honom förtviflad. Fru Tolmé sade till honom; »Vänj dig ifrån starka drycker, och jag skall gifva dig en pesos i veckan, lägga penningarne ihop för dig, och med dem skall du kunna, om en tid, köpa ditt barn fritt». Från denna stund blef negern alldeles nykter. Då Mrs Tolmé efter en längre tids pröfning utbetalte till honom hvad hon lofvat, och lade dertill en skänk — för att visa honom, sade hon, »sin aktning och tillfredsställelse» — en skänk stor nog för att sätta ho-<noinclude> {{ph|nom|5}} <references/></noinclude> a1s2r3fmjp7pftuqyjiju2svq2sgggx 104 222783 653111 2026-06-17T16:20:25Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653111 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|217}}</noinclude>nom i stånd att friköpa barnet, — kysste han hennes händer under glädje och tacksamhetstårar; han var utom sig af sällhet, helst som utsigt öppnades för honom att gossens moder äfven kunde bli friköpt, och han förenas med henne. Detta var nu som bäst å bane. Emellertid hade de två makarne och barnet hemliga möten, och deras kärlek var så innerlig, så romantiskt varm och trofast som någon den romanerna beskrifva emellan sina hjeltar och hjeltinnar. Mrs Tolmé bekräftade i öfrigt hvad jag hört om de spanska husböndernas godhet mot sina husslafvar och vård af dem på deras ålderdom. Men om husslafvarne äro vanligen väl behandlade, så äro plantageslafvarne det vanligen icke, de betraktas ej som menniskor, utan som lastdjur, och behandlas hårdare än dessa. Men derom har jag redan talat. Tolméska huset är alltjemt fullt af kärlek, musik och munterhet. Den unga Louisa Tolmé är nu gift, och skall, ehuru ännu hälft barn, sätta eget hushåll. Jag har haft mina frestelser denna tid till en resa till Jamaica och sedan till Mexico, som ingalunda vore svår för mig att utföra. Men .…. Dessutom, jag skulle icke på Jamaica eller i Central-Amerika och i Södra Amerika se väsentligen annat i vegetation, folk, seder, byggnadssätt m. m., än hvad jag ser på Cuba under vändkretsens himmel och Spaniens välde. Och detta var mig det väsentliga för min bild af den nya verlden. Jag har klart fått intrycket af dess södra hemisfer. Böcker och kopparstick<noinclude> <references/> {{huvud|{{m|''Hemmen i nya verlden. III.''}}||{{m|10}}}}</noinclude> slf8qchiv8sxzege90gmk6yhx837ie9 104 222784 653112 2026-06-17T16:27:22Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653112 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />218</noinclude>kunna hjelpa mig att se särskiltheterna<ref>Och de göra det äfven nu. Hos Mr Tolmé ser jag gravyrer af Mexico m. fl. spansk-amerikanska städer, som visa mig — Havanna om igen. Och i den amerikanske historieskrifvaren Prescotts förträffliga historia om Mexicos och Perus eröfring lär jag att känna högländerna i dessa länder, jemte de ädla folkslag, som en gång bodde der. Kristna ''Atzecs'' måste en gång komma att råda öfver dessa herrliga länder och på den ädla, hedniska grunden uppföra ett nytt tempel, ett nytt samhälle, som skall i anda och sanning göra dem till den nya verldens högländer.</ref>. Jag har sett jordens anlete under solens varmaste strålar, der de uppkalla palmen och kaffebusken; jag vet vilkoren som der utgöra menniskans hvardagslif, hennes njutning och plåga; jag har förstått denna nya sida af skapelsens bok och af naturens lif; jag är nöjd och tacksam; och efter ett par veckors längre vistande på Cuba — för att se M:me Carrena och Cafetalernas paradisiska nejd, öster om Havanna, vänder jag mig ifrån vändkretsen och palmerna till Förenta Staterna åter, och om några månader hoppas jag få återse Sverige, dig och alla mina kära. Tro mig, granskogen hemma är mig kärare än palmlundarne här. Här kunde jag ändå icke ''lefva!'' {{linje|5em|style=margin-top:3em;margin-bottom:3em;}}<noinclude> <references/></noinclude> 88kerz3fk7x3uj3q1274kubbhqguv1y 0 222785 653113 2026-06-17T16:29:54Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Tredje delen.djvu" from=210 to=226 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Hemmen i den nya verlden, Tredje delen|Trettiondesjette brefvet]] [[de:Die_Heimath_in_der_neuen_Welt/Dritter_Band/Sechsunddreißigster_Brief]] [[en:The_Homes_of_the_New_World/Letter_XXXV.]] [[fr:La vie de famille dans le Nouveau-Monde/Lettre 36]]' 653113 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Tredje delen.djvu" from=210 to=226 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Hemmen i den nya verlden, Tredje delen|Trettiondesjette brefvet]] [[de:Die_Heimath_in_der_neuen_Welt/Dritter_Band/Sechsunddreißigster_Brief]] [[en:The_Homes_of_the_New_World/Letter_XXXV.]] [[fr:La vie de famille dans le Nouveau-Monde/Lettre 36]] 32p1novrmpff0anxiiwtnhewws8wxvx 104 222786 653115 2026-06-17T17:46:02Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653115 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>goda chanser att få sin önskan uppfylld. Medan jag talade vaknade Yvonne, sträckte ut handen efter ett glas champagne och somnade igen med huvudet i hans knä. Hon var balettdansös, knappt arton år gammal, van sedan barndomen vid de okyska smekningarna från någon vieux marcheur i operans kulisser, och hon drev nu hjälplöst mot sin undergång ombord på “Bel-Ami” i knät på sin fruktansvärde älskare. Jag visste att inget livbälte kunde rädda henne. Jag visste att hon skulle vägra ta emot det om jag räckte henne det. Jag visste att hon givit sitt hjärta såväl som sin kropp åt denne omättlige vällusting som inte hade användning för annat än hennes kropp. Jag visste vad hennes öde skulle bli, hon var inte den första flicka jag sett sova med huvudet i hans knä. Hur pass ansvarig han var för vad han gjorde är en annan fråga. Ångesten som brann dag och natt i hans sjuka hjärna avspeglades i hans ögon, jag för min del ansåg honom redan förlorad. Jag visste att giftet i hans egen Fettpärlan hade börjat sitt förstörelseverk i denna magnifika hjärna. Visste han det själv? Ofta trodde jag det. Manuskriptet till hans På Medelhavet låg framme på bordet, han hade just läst några kapitel för mig, kanske de bästa han någonsin skrivit. Med febril hast fortsatte han att skapa mästerverk efter mästerverk, hetsande sin oroliga hjärna med champagne, eter, kokain och alla möjliga andra gifter. En ändlös följd av kvinnor påskyndade förstörelseverket, kvinnor rekryterade från alla håll, från Faubourg St-Germain till boulevarderna, aktriser, balettdansöser, midinetter, grisetter, vanliga gatflickor — “le taureau triste” brukade hans vänner kalla honom. Han var ytterligt stolt över sina erövringar och gjorde ofta antydningar om mystiska damer ur den högsta societeten som släpptes in i hans våning vid Rue Clauzel av hans trogne betjänt François — det första symtomet på hans kommande folie de grandeur. Han brukade allt emellanåt komma rusande uppför trapporna till Avenue de Villiers, sätta sig i ett hörn i mitt skrivrum och se på mig under tystnad med den där sjukligt stela blicken som jag så väl kände. Ibland kunde han stå orörlig och stirra på sig själv i spegeln över cheminén som om han sett en främling. En dag berättade han, att medan han suttit vid sitt skrivbord och arbetat på sin nya roman hade han blivit högeligen överraskad av att se en främling komma in i arbetsrummet trots betjäntens stränga vaksamhet. Främlingen hade slagit sig ner mitt emot honom vid skrivbordet och börjat diktera<noinclude> <references/> {{ph|223}}</noinclude> 0odgj1sr2xclrekgp7wb2b55s2p5ri1 104 222787 653116 2026-06-17T17:50:20Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653116 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>för honom vad han skulle skriva. Han tänkte just ringa på François för att be honom köra ut inkräktaren när han till sin fasa såg att främlingen var han själv. Några dagar senare stod jag bredvid honom i operakulisserna och såg på mademoiselle Yvonne som dansade en pas de quatre och log i smyg åt sin älskare vars brinnande ögon aldrig släppte henne. Vi åt en sen supé i den eleganta lilla våning som Maupassant just hyrt åt Yvonne. Hon hade tvättat av sig sminket och jag blev bestört då jag såg hur blek och medtagen hon såg ut jämfört med när jag först sett henne på yachten. Hon berättade att hon alltid tog eter när hon dansade, ingenting kunde pigga upp som eter, alla hennes kamrater tog eter, till och med själve monsieur le Directeur du corps de ballet — jag såg honom dö av det några år senare i sin villa på Capri. Maupassant klagade över att hon höll på att bli alldeles för mager och att hon väckte honom om nätterna med sin envisa hosta. På hans begäran undersökte jag henne nästa morgon, den ena lungspetsen var angripen. Jag sade Maupassant att hon måste ha fullkomlig vila och rådde honom att skicka henne till Menton över vintern. Maupassant ville göra allt som kunde göras för henne, för övrigt tyckte han inte om magra kvinnor. Hon vägrade bestämt att lämna Paris, hon sade att hon hellre ville dö än leva utan honom. Vintern igenom hade jag mycket besvär med henne som med åtskilliga av hennes kamrater. Den ena efter den andra av hennes väninnor började komma till Avenue de Villiers och konsultera mig i smyg, rädda som de var att sättas på halv betalning av operans ordinarie läkare. Balettkårens kulisser var en ny värld för mig, inte utan sina risker för en nykomling, för det var inte bara gudinnan Terpsichores altare som dessa unga vestaler smyckade med sin ungdoms blomsterkransar. Lyckligtvis för mig hade deras Terpsichore blivit utdriven från min Olymp med de sista tonerna av Glucks ''Chaconne'' och Mozarts ''Menuetter''. Vad som nu återstod var för mina ögon bara akrobatism. Ej så för kulissernas övriga gäster. Jag upphörde aldrig att förvåna mig över den lätthet varmed dessa utlevade gamla don Juaner tappade sin balans medan de såg på hur de halvnakna flickorna även på höjda tåspetsar lyckades bevara sin. Yvonne fick sin första lungblödning och det började gå utför på allvar. Maupassant, liksom andra som skrivit romaner om sjukdom och död, avskydde att komma i omedelbart kon-<noinclude> <references/> 224</noinclude> h9tfe3ed0gztdxj7r3j6obqqyjq6st0 104 222788 653117 2026-06-17T18:04:36Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653117 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>takt därmed. Yvonne drack dussintals flaskor levertran för att bli fet, hon visste att hennes älskare inte tyckte om magra mätresser. Allt var förgäves, snart återstod ingenting annat av hennes fagra ungdom än ett par underbara ögon, glänsande av feber och eter. Maupassants plånbok förblev öppen, men hans armar slöt sig snart kring en av hennes kamrater. Yvonne kastade en flaska vitriol i ansiktet på sin rival, men lyckligtvis träffade hon henne bara nätt och jämnt. Hon slapp undan med två månaders fängelse tack vare Maupassants mäktiga inflytande och ett intyg från mig att hon inte hade mer än ett par månader kvar att leva. När hon kom ut från fängelset vägrade hon att återvända till sin våning trots Maupassants ivriga uppmaningar. Hon försvann i världsstadens stora okända liksom det sjuka djuret som gömmer sig för att dö. Jag fann henne av en ren händelse en månad senare i en säng på St-Lazare — det sista stadiet i alla fallna och förolyckade kvinnors Via crusis i Paris. Jag sade henne att jag skulle underrätta Maupassant. Jag var säker på att han genast skulle komma till henne. Jag gick samma eftermiddag till Maupassants hus, det var ingen tid att förlora, det var tydligt att hon inte hade många dagar kvar. Den trogne François var som vanligt på sin post som Cerberus, vaktande sin husbonde för inkräktare. Jag försökte förgäves få träffa Maupassant, hans betjänt hade stränga order att inte släppa in någon besökare, det var den vanliga historien om den mystiska damen från Faubourg St-Germain. Det enda jag kunde göra var att i hast skriva en biljett som François lovade att genast lämna fram. Om den nådde hans husbonde eller inte fick jag aldrig veta. Jag hoppas att den inte gjorde det, vilket är mycket troligt, för François försökte alltid att skydda sin älskade herre från allt hans trassel med damer. När jag nästa dag kom till St-Lazare var Yvonne död. Nunnan berättade att Yvonne hela morgonen hållit på med att sminka sig och ordna sitt hår. Av en gammal hetär i sängen bredvid hade hon fått låna en liten röd sidensjal — dernier vestige d'une splendeur passée — för att skyla sina utmärglade axlar. Hon hade sagt till nunnan att hon väntade besök av sin monsieur, hon väntade hela dagen men han kom inte. På morgonen fann de henne död i sin säng, hon hade druckit kloral till sista droppen. Två månader senare såg jag Guy de Maupassant i trädgården till Maison Blanche i Passy, den välkända asylen. Han gick omkring vid sin trogne François arm och kastade små<noinclude> <references/> {{huvud|''15 Munthe''||225}}</noinclude> 2n7j836an9uiokhuogyix6koolfnjfk 104 222789 653118 2026-06-17T18:10:42Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653118 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>stenar på blomrabatterna med samma gest som Millets ''Såningsmannen''. — Se, Munthe, se, sade han, de kommer alla upp till våren som små Maupassantar om det bara regnar. För mig som i åratal ägnat min lediga tid åt studiet av hypnotism var dessa uppvisningar på la Salpêtrière inför “tout Paris” bara en meningslös fars, en förvirrad blandning av sanning och bedrägeri. Somliga av försöksobjekten var utan tvivel influerade av äkta suggestioner som ingivits dem under sömn som posthypnotisk suggestion. Flera av dem var rena bedragerskor som visste vad man väntade av dem, de var förtjusta över att visa upp sina olika konstycken inför offentligheten och lurade både läkare och publik med de hysteriskas häpnadsväckande knepighet. De var alltid färdiga att “piquer une attaque” av Charcots klassiska grande hystérie, arc-en-ciel och alltsammans, eller att demonstrera hans ryktbara tre stadier av hypnos: letargi, katalepsi, somnambulism, alla uppfunna av mästaren och sällan sedda utanför la Salpêtrière. Somliga luktade med förtjusning på en flaska ammoniak då man sagt dem att det var eau-de-cologne, andra åt ett stycke träkol när det räcktes dem som choklad. En annan kröp på alla fyra på golvet ursinnigt skällande när man sagt henne att hon var en hund, flaxade med armarna som för att försöka flyga när hon skulle föreställa en duva, lyfte på kjolarna med ett rop av förskräckelse när det suggererades henne att en handske som kastats på golvet var en orm. En annan gick och vaggade ömt en hög hatt i armarna om man sade henne att det var hennes barn. Hypnotiserade till höger och vänster dussintals gånger om dagen, av doktorer och av studenter, tillbringade många av dessa flickor sina dagar i en slags halvtrance, med hjärnan förvirrad av de orimligaste suggestioner, endast halvt medvetna och säkerligen inte ansvariga för sina handlingar, dömda att förr eller senare sluta i Salle des Agités, om inte på dårhuset. Att fördöma dessa galaföreställningar som ovetenskapliga och ovärdiga la Salpêtrière och dess store mästare, betyder inte att förneka den stora insats som gjordes av Charcot och hans lärjungar i fråga om studiet av hypnotismens många dunkla fenomen. Med professorns vederbörliga tillstånd höll jag själv just då på med några experiment rörande posthypnotisk suggestion och automatisk handskrift med en av dessa flickor, en av de bästa somnambuler jag någonsin sett. {{tomrad}}<noinclude> <references/> 226</noinclude> 0keki62pjblllwzvjsy54t80sivqc2h 104 222790 653119 2026-06-17T18:15:18Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653119 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>Jag hade redan då mina allvarliga tvivel om riktigheten av Charcots teorier, som accepterades utan diskussion av hans förblindade lärjungar med en lättrogenhet som endast kunde förklaras som ett slags massuggestion. Jag hade återvänt från mitt sista besök på professor Bernheims klinik i Nancy som en blygsam men bestämd anhängare av den så kallade Nancyskolan, som stod i opposition mot Charcots läror. Att tala om Nancyskolan på la Salpêtrière ansågs vid den tiden nästan som en majestätsförbrytelse. Charcot själv råkade i raseri vid blotta nämnandet av professor Bernheims namn. En artikel av mig i Gazette des Hôpitaux, inspirerad av mitt senaste besök i Nancy, visades för mästaren av en av hans assistenter som tyckte illa om mig. Under flera dagar ignorerade Charcot fullkomligt min närvaro. Någon tid därefter publicerades i Figaro en skarp artikel undertecknad Ignotus, en av Paris främsta journalister, vari dessa offentliga demonstrationer av hypnotism utpekades som farliga och löjliga teaterföreställningar utan vetenskapligt värde. Jag var närvarande när den under morgonronden visades för Charcot och jag häpnade över hans vredesutbrott mot en vanlig tidningsartikel, jag tyckte att han gott kunde ha satt sig över den. Det rådde stor jalousie bland hans lärjungar och jag fick min rundligt beskärda del därav. Vem som först spred lögnen vet jag inte, men till min ledsnad hörde jag snart ett rykte om att Ignotus skulle ha fått sina mest komprometterande fakta av mig. Charcot sade aldrig ett ord till mig härom, men från den dagen ändrades hans vanliga vänliga hållning mot mig. Kort därpå kom slaget, ett av de bittraste jag fått i mitt liv, ödet hade grävt fallgropen och med min vanliga impulsiva dumdristighet gick jag rakt däri. En söndag då jag lämnade sjukhuset fann jag ett gammalt par sittande på en bänk under platanerna på inre gården. De förde med sig en lukt av åker och äng, av ladugård och fält, det gjorde mitt hjärta gott att se dem. Gubben i sin långa blå blus förde handen till sin béret, gumman i sin nätta vita coiffe log vänligt mot mig. Jag frågade dem var de kom ifrån och vad de gjorde här. De sade att de kommit samma morgon från sin by i Normandie för att hälsa på dottern, som var köksbiträde i la Salpêtrière sedan två år. Det var en mycket bra plats, hon hade kommit dit tillsammans med en av nunnorna från deras by som var underkokerska i sjukhusets kök. Men det var mycket att göra hemma på gården, de hade nu tre kor<noinclude> <references/> {{ph|227}}</noinclude> clau6npwx9ctncnx6rgbp19a3e5hd1o 104 222791 653120 2026-06-17T18:17:50Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653120 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>och sex grisar och hade därför kommit för att ta flickan med sig hem, hon var stark som en karl och de började bli för gamla att sköta gården ensamma. De var så trötta av den långa nattresan på tåget att de hade måst sätta sig på en bänk och vila en stund. Ville jag inte vara snäll och visa dem vägen till köket? Jag sade att de måste gå över tre inre gårdar och sedan genom oändliga korridorer, det var nog bäst att jag visade dem till köket själv och hjälpte dem att hitta dottern. Gud vet hur många små kökspigor det fanns i det ofantliga köket där det lagades mat för nära tretusen magar! Vi traskade iväg till kökspaviljongen, gumman pratade hela tiden om deras äppelträn, deras potatisskörd, svinen, korna, den utmärkta osten som hon gjorde. Hon plockade fram ur sin korg en liten fromage de crème som hon gjort åt Geneviève och sade att hon skulle bli mycket glad om jag ville ta emot den. Jag betraktade henne uppmärksamt när hon räckte mig osten. Hur gammal var Geneviève? Hon hade nyss fyllt tjugu. Var hon en vacker flicka med mycket ljust hår? — Hennes far säger att hon ser ut som jag när jag var ung, svarade den gamla modern enkelt. Gubben bekräftade hennes ord med en nickning på huvudet. — Är ni säkra på att hon är anställd i köket? frågade jag med en ofrivillig rysning och såg uppmärksamt på gummans rynkiga ansikte. Istället för att svara trevade gubben i den ofantliga fickan på sin blus och räckte mig Genevièves senaste brev. Jag hade studerat kalligrafi i åratal och kände vid första ögonkastet igen den karakteristiskt förvridna, men mycket prydliga handstilen som småningom uppövats under hundratals experiment i automatisk skrift, även under min egen uppsikt. — Den här vägen, sade jag och förde dem direkt upp till Ste-Agnèssalen för les grandes hystériques. På bordet mitt i salen satt Geneviève och dinglade med sina silkesklädda ben, i knät hade hon ett exemplar av Le Rire med sitt eget porträtt på titelbladet. Bredvid henne på bordet satt Lisette, en annan av sällskapets stjärnor. Genevièves kokett uppsatta blonda hår pryddes av ett blått sidenband, hennes bleka ansikte var skärsminkat, en rad falska pärlor hängde om hennes hals. Hon liknade mer en företagsam midinette på strövtåg på boulevarden än en sjukhuspatient. Geneviève var tisdagsföreställningarnas primadonna, bortskämd och bort-<noinclude> <references/> 228</noinclude> d1k1j2d4xmfw9xm1y0wvazec1unxj0f 104 222792 653121 2026-06-17T18:20:29Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653121 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>kelad av alla, mycket belåten med sig själv och sin omgivning. De gamla föräldrarna stirrade mållösa på sin dotter. Geneviève tittade tillbaka med likgiltiga frånvarande ögon, hon tycktes först inte känna igen dem. Plötsligt började det rycka i hennes ansikte och med ett genomträngande skrik föll hon huvudstupa i golvet under våldsamma konvulsioner, genast följd av Lisette i klassisk arc-en-ciel. Lydande imitationens lag började också ett par andra av salens patienter “piquer leur attaque”, en under ohejdat skratt, en annan under en flod av tårar. De båda gamla, fortfarande mållösa av förskräckelse, leddes av nunnorna hastigt ut ur salen. Jag hann fatt dem i trappan och förde dem ner till bänken under platanerna. De var fortfarande alltför förskräckta för att ens kunna gråta. Det var inte lätt att förklara situationen för detta stackars bondfolk. Hur deras dotter från köket hamnat i la salle des hystériques visste jag inte själv. Jag talade till dem så vänligt jag kunde, jag sade att jag var säker på att deras dotter snart skulle bli bra igen. Den gamla modern började gråta, men gubbens små blinkande ögon begynte lysa av vrede. Jag rådde dem att återvända till sin by och lovade att deras dotter skulle bli hemskickad så snart som möjligt. Fadern ville ta henne med sig genast, men modern höll med mig och sade att det var bättre att låta henne vara där hon var tills hon blev bättre, hon var säker på att hennes dotter var i goda händer. Efter att ha upprepat mitt löfte att så snart som möjligt ordna med de nödvändiga formaliteterna för att Geneviève skulle bli utskriven från sjukhuset och hemsänd i en sköterskas vård, lyckades jag med stor svårighet få dem att stiga upp i en droska och åka till Gare d'Orléans för att sedan fortsätta med nattåget till Normandie. Tanken på de två gamla höll mig vaken hela natten. Hur skulle jag kunna hålla mitt löfte? Jag visste bara alltför väl att jag just då var den som minst av alla borde tala med Charcot om deras dotter. Jag visste också att av egen fri vilja skulle hon aldrig kunna lämna la Salpêtrière och återvända till sitt gamla enkla hem. Jag såg bara en lösning: att ersätta hennes vilja med min. Jag visste att Geneviève var en utmärkt somnambul. Av andra och av mig själv hade hon länge tränats att utföra posthypnotiska suggestioner och utförde dem med obevekligheten av en naturlag, med astronomisk punktlighet och med efterföljande amnesi, det vill säga med fullständig omedvetenhet i vaket tillstånd om vad hon blivit tillsagd att göra. Jag begärde och erhöll klinikchefens<noinclude> <references/> {{ph|229}}</noinclude> ljb2sa8mr28p1jxgxpi78vn8hhccjbe 104 222793 653122 2026-06-17T18:29:48Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653122 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>tillstånd att använda Geneviève för några telepatiska experiment, just då dagens brännande fråga. Han var själv ytterst intresserad av saken, han erbjöd mig att arbeta ostörd i hans eget arbetsrum en timme varje eftermiddag och önskade mig gott resultat. Jag hade ljugit för honom. Redan första dagen suggererade jag Geneviève under djup hypnos att hon följande tisdag skulle stanna i sängen istället för att gå till föreläsningssalen, att hon skulle vantrivas i la Salpêtrière och önska att få resa hem till sina föräldrar. Under en vecka upprepade jag dagligen samma suggestioner utan synbart resultat. Följande tisdag låg hon till sängs, mycket saknad av publiken i aulan. Några dagar senare överraskade jag henne med en tidtabell i handen, hon stack den i fickan så snart hon fick se mig, ett gott tecken på att jag kunde lita på hennes amnesi. Kort därefter suggerades hon att följande torsdag — ledighetsdagen — gå till Bon Marché och köpa sig en grön hatt. Jag såg henne nästa morgon med stolthet förevisa den för Lisette. Två dagar senare befalldes hon att lämna la Salle Ste-Agnès klockan tolv nästa dag medan nunnorna sysslade med att dela ut maten, smyga ut medan portvakten satt vid sitt middagsbord och hoppa upp i första lediga droska och åka direkt till Avenue de Villiers. Då jag kom hem till min mottagning fann jag henne i mitt väntrum. Jag frågade henne vad hon ville, hon såg förvirrad ut och mumlade något om att hon gärna ville se mina hundar och apan som jag talat om. Rosalie bjöd på en kopp kaffe i matsalen och satte henne sedan i en droska som förde henne tillbaka till sjukhuset. — C'est une belle fille, sade Rosalie med fingret på pannan, mais je crois qu'elle a une araignée dans le plafond. Elle m'a dit qu'elle ne savait pas du tout pourquoi elle était venue ici. Att mitt förberedande experiment lyckats, förledde mig att med vanlig impulsivitet genast sätta min plan i verket. Jag suggererade Geneviève att komma till Avenue de Villiers två dagar senare med iakttagande av samma försiktighetsmått och vid samma tid. Det var en måndag, jag hade bjudit Norström att komma på lunch och närvara som vittne ifall något oförutsett skulle inträffa. Då jag talade om min plan varnade han mig för de allvarliga följder den skulle kunna ha för mig själv, vare sig den lyckades eller misslyckades, han var förresten säker på att Geneviève inte skulle komma. — Tänk om hon berättat det för någon? sade Norström. — Hon kan inte berätta vad hon inte vet, hon vet inte att<noinclude> <references/> 230</noinclude> 6rm6sfbvv80qu7hn3fvdrmkztb6y289 104 222794 653123 2026-06-17T18:31:15Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653123 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>hon ska komma till Avenue de Villiers förrän klockan slår tolv. — Men kan det inte lockas ur henne under hypnotisk sömn? envisades han. — Det finns bara en människa som skulle kunna göra det — Charcot själv. Men eftersom han knappast befattar sig med henne annat än under tisdagsföreläsningarna, kan jag bortse från den möjligheten. Jag sade att det förresten var försent att diskutera saken, jag var säker på att hon redan hade lämnat sjukhuset och skulle komma inom mindre än en halvtimme. Det gamla golvuret i hallen slog en kvart i ett, jag intalade mig själv att klockan dragit sig före, för första gången blev jag irriterad av dess djupa klang. — Jag skulle önska att du gav fan i alla de där dumheterna om hypnotism, du är på väg att bli halvtokig själv, om du inte redan är det. Jag tror inte på hypnotism, jag har försökt hypnotisera flera patienter men har aldrig lyckats. — Jag skulle inte heller tro på hypnotism ifall du hade lyckats, svarade jag vresigt. Det ringde på dörrklockan. Jag sprang själv och öppnade. Det var miss Anderson, en av mina engelska sköterskor som jag beordrat att komma klockan ett för att hämta Geneviève. Hon skulle ta henne med sig på nattexpressen till Normandie med ett brev från mig till byns curé i vilket jag förklarade situationen och anhöll att han skulle göra allt han kunde för att hindra Geneviève från att återvända till Paris. Jag satte mig vid matbordet igen och rökte ursinnigt cigarrett efter cigarrett. — Vad säger sköterskan om allt det här? frågade Norström. — Hon säger ingenting, hon är engelska. Hon känner mig väl och litar fullständigt på mitt omdöme. — Jag önskar att jag gjorde det också, brummade Norström och blossade på sin stora cigarr. Cromwellklockan på spiselhyllan slog halv två och besvarades med obehaglig precision av ett halvt dussin andra gamla klockor i vartenda rum. — Fiasko, sade Norström flegmatiskt. Dess bättre för oss bägge. Jag är fan så glad att inte ha blivit inblandad i den här historien. Jag fick inte en blund i ögonen den natten, denna gång var det Geneviève och inte hennes gamla föräldrar som höll mig<noinclude> <references/> {{ph|231}}</noinclude> 2uy6fkhpxl9mdsddihcydhd1cghgl4q 104 222795 653124 2026-06-17T18:32:51Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653124 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>vaken. Jag hade så länge varit bortskämd med osviklig tur att mina nerver inte var inställda på ett misslyckande. Vad hade hänt? Jag kände mig svimfärdig då jag morgonen därpå steg in i aulan på la Salpêtrière. Charcot hade redan börjat sin tisdagsföreläsning om hypnotism. Geneviève fanns inte på sin vanliga plats på estraden. Jag smög mig ut och gick upp till la Salle des Gardes. En av underläkarna berättade att han kallats från sin lunch dagen förut till Salle Ste-Agnès där han funnit Geneviève i kataleptiskt coma, växlande med de våldsammaste konvulsioner han någonsin sett. En av nunnorna hade hittat henne på gatan en halvtimme dessförinnan, just som hon hoppade upp i en droska. Hon hade varit i ett så upprört sinnestillstånd att nunnan med största svårighet hade fått henne med sig tillbaka till sjukhuset och hon hade måst bäras uppför trapporna till Salle Ste-Agnès. Hela natten hade hon kämpat ursinnigt som ett vilt djur som försöker komma ur sin bur, de hade måst sätta på henne tvångströja. Hon låg nu i ett enskilt rum med isblåsa på huvudet, lugnad av ett par morfinsprutor. Ingen kunde förstå anledningen till denna plötsliga förändring. Charcot hade själv varit hos henne och haft stor svårighet att söva henne. Vi blev avbrutna av klinikchefen som sade att han letat efter mig överallt på sjukhuset. Charcot ville tala med mig, han skulle föra mig till professorns arbetsrum så snart föreläsningen i aulan var slut. Klinikchefen sade inte ett ord till mig medan vi gick nerför trapporna och genom de angränsade laboratorierna. Han knackade på dörren och för sista gången i mitt liv steg jag in i Mästarens välkända lilla helgedom. Charcot satt i sin vanliga stol, böjd över mikroskopet. Han lyfte huvudet och hans fruktansvärda ögon blixtrade mot mig. Mycket långsamt och med den djupa rösten självande av vrede sade han att jag försökt locka hem till mig en av patienterna i hans sjukhus, en ung flicka, en déséquilibrée, halvt omedveten om sina handlingar. Enligt hennes egen bekännelse hade hon redan en gång varit hemma hos mig, min djävulska plan att än en gång dra fördel av hennes hjälplöshet hade misslyckats genom en ren slump. Det var en brottslig handling, han borde egentligen överlämna mig till polisen, men av hänsyn till läkaryrkets heder och det röda bandet i mitt knapphål skulle han låta mig slippa undan med att bli bortkörd från hans klinik, han hoppades att aldrig behöva se mig mer. {{tomrad}}<noinclude> <references/> 232</noinclude> 4gl161twhamgr07bqaujml1k5w99a3g 104 222796 653125 2026-06-17T18:33:40Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653125 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>Jag kände mig som träffad av blixten, tungan häftade vid min gom, jag kunde inte få fram ett ord. Plötsligt förstod jag den verkliga innebörden av hans oerhörda beskyllning och all min fruktan försvann. Jag svarade honom i ursinnig ton, att det var han och hans elever som ruinerat Geneviève, hon hade kommit till hans sjukhus som en frisk och stark bondflicka men skulle lämna det som ett dårhushjon om hon stannade ytterligare en tid. Jag hade gripit till den enda utväg som gavs för att få henne bort från sjukhuset och tillbaka till sina stackars gamla föräldrar. Jag hade misslyckats i min plan, och jag var ledsen att jag misslyckats. — Assez, monsieur! röt Charcot. Han vände sig till klinikchefen och bad honom föra mig till portvaktsrummet med order om att jag inte vidare skulle släppas in i sjukhuset. Om hans egen auktoritet inte räckte till för att utestänga mig från kliniken skulle han anmäla saken för l'Assistance Publique. Han reste sig från stolen och gick med långsamma tunga steg ut ur rummet. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{ph|233}}</noinclude> h9s8hnqxddtqcccdxrsqlhm419x9455 104 222797 653126 2026-06-17T18:36:37Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653126 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">19<br />Hypnotism</h2> De ryktbara tisdagsteaterföreställningarna i aulan i la Salpêtrière, som ledde till att jag föll i onåd, har för länge sedan blivit fördömda av alla som allvarligt studerat hypnotiska fenomen. Charcots teorier om hypnotism, som på grund av hans obestridda auktoritet inympades på en hel generation läkare, har under mer än tjugu år fördröjt vår kunskap om dessa fenomens verkliga natur. De flesta av Charcots teorier om hypnotism har visat sig felaktiga. Hypnos är inte, som han lärde, en på konstlad väg framkallad nevros, endast tillämplig på hysteriska, överkänsliga, viljelösa och obalanserade individer. Motsatsen torde gälla. Hysteriska personer är i regel svårare att hypnotisera än individer med fullt normal mentalitet. Intelligenta, viljestarka och dominerande personer är oftast lättare att hypnotisera än dumma, ytliga och karaktärslösa människor. Sinnesslöa och sinnessjuka är för det mesta oemottagliga för hypnotiskt inflytande. Personer som säger att de inte tror på hypnos, som skämtar om det och är säkra på att de inte kan hypnotiseras, är i regel lätta att söva. Barn är lätta att hypnotisera. Hypnotisk sömn kan inte åstadkommas med enbart mekaniska medel. De glänsande glaskulorna, de roterande speglarna — som vi lånat från fågelfängarna — magneterna, blickfixeringen, de klassiska strykningarna etcetera, som brukades på Charcots klinik i la Salpêtrière och hos dr Lyuis på Charité, är rent nonsens. Det terapeutiska värdet av hypnos i invärtesmedicin och kirurgi är inte så obetydligt som Charcot lärde oss. Det är tvärtom högst betydligt om terapin handhas av kompetenta läkare med klar hjärna och rena händer, fullt förtrogna med den ingalunda lätta tekniken. Statistiken över tusentals väl kontrollerade fall är bevis nog. Själv har jag, liksom de flesta nervläkare, använt hypnotisk behandling där andra medel visat sig overksamma, och jag har vunnit förvånande resultat med denna än i dag ofta missförstådda metod. Själsrubbningar av olika slag — med eller utan störningar i viljelivet — alkoholism, morfinism, kokainism, nymfomani, kan i regel botas med denna metod. Sexuell inversion är svårare att få bukt<noinclude> <references/> 234</noinclude> ei6dfetosnda8r5e81a05w5xug9vkeu 0 222798 653127 2026-06-17T18:39:15Z Thuresson 20 Kap 18 653127 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Boken om San Michele 1968.djvu" from=224 to=235 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Boken om San Michele|18]] 8qdttzl5f94lx17zd1wnv5hi3sit9cg 108 222799 653128 2026-06-17T20:22:59Z Belteshassar 7194 Skapade sidan med '' 653128 proofread-index text/x-wiki {{:MediaWiki:Proofreadpage_index_template |Upphovsman=[[Författare:Agnes Lagerstedt|Agnes Lagerstedt]] |Titel=Arbetarbostadsbolaget Stockholms arbetarehem |År=1900 |Oversattare= |Utgivare=Stockholms arbetarehem |Källa=[https://digitalastadsmuseet.stockholm.se/fotoweb/archives/5004-Dokument-och-publikationer/Publikationer/Per%20Anders%20Fogelstr%C3%B6ms%20boksamling/SSMB_0033545_01.pdf.info Digitala stadsmuseet] |Bild=[[Fil:Arbetarbostadsbolaget Stockholms arbetarehem - dess förhistoria och utveckling.pdf|ramlös]] |Sidor=<pagelist 1=omslag 2to6=- 7=smutstitel 8=- 9=titel 10=- 11=dedikation 12=- 13to14=innehåll 15to17=förord 18=- 19=1 45=foto 46=- 47=27 49=foto 50=- 51=29 55=foton 56=- 57=33 65=foto 66=- 67=41 71=foto 72=- 73=45 77=ritning 78=- 79=49 83=foto 84=- 85=53 89=foto 90=- 91=57 95=ritning 96=- 97=61 101=ritning 102=- 103=65 107=foto 108=- 109=69 121=foto 122=- 123=81 127=foto 128=- 129=85 131=foto 132=- 133=87 135=foto 136=- 137=89 139=foto 140=- 141=91 143=foto 144=- 145=93 180to186=- /> |Anmärkningar=Exemplaret har tillhört Per Anders Fogelström |Width= |Css= |Kommentar= }} [[Kategori:Ej kompletta index]] [[Kategori:Stockholms stadsmuseum]] 7caru6jmdgfvqy4f7isxqgqwanhwuh6 104 222800 653129 2026-06-17T20:50:26Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 653129 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" /></noinclude><h1 style="text-transform:uppercase; border-bottom:none; text-align:center;">Arbetarebostadsbolaget<br /> {{st|Stockholms arbetarehem|120}}<br /> {{m|dess förhistoria och utveckling|70}}</h1> {{c|{{m|AF|70}}<br /> '''AGNES LAGERSTEDT'''}} {{linje|6em}} <div style="margin-left:60%; text-align: justify;"> <i>Dåliga bostäder äro i hög grad kostbara for ett samhälle. Genom dem förklaras dessutom mycket, som är dunkelt, i fråga om dryckenskap, fattigdom, brott och alla slag af socialt elände. Det lider intet tvifvel, att arbetare af alla slag, med undantag af de allra lägst stående och mest förkomna, sätta värde på goda bostäder och äro villiga all betala för dem.</i> <div style="text-align:right; margin-right:5%;"><div style="text-align:center; display:inline-block;"> {{kapitäler|Dr. Gould i Report of the<br /> Commissioner of Labor,<br /> Washington.}} </div></div> {{linje|4em}} <i>Hvad känner Ni Eder som man eller kvinna pliktig att göra för dem, som om än icke Edra anförvanter dock äro medmänniskor, som bo inom samma samhälle, bland hvilka många äro djupt nedsänkta i bedröfvelse, fattigdom och synd?</i> {{höger|{{kapitäler|Octavia Hill.}}|5}} </div> {{c|STOCKHOLM<br /> {{m|ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG|70}}<br /> 1900.}}<noinclude> <references/></noinclude> jeczz1ey6q5cmga6gz96x7892oirka2 653130 653129 2026-06-17T20:52:49Z Belteshassar 7194 653130 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" /></noinclude><h1 style="text-transform:uppercase; border-bottom:none; text-align:center;">Arbetarebostadsbolaget<br /> {{st|Stockholms arbetarehem|120}}<br /> {{m|dess förhistoria och utveckling|70}}</h1> {{c|{{m|AF|70}}<br /> '''AGNES LAGERSTEDT'''}} {{linje|6em}} <div style="margin-left:55%; text-align: justify;"> <i>Dåliga bostäder äro i hög grad kostbara for ett samhälle. Genom dem förklaras dessutom mycket, som är dunkelt, i fråga om dryckenskap, fattigdom, brott och alla slag af socialt elände. Det lider intet tvifvel, att arbetare af alla slag, med undantag af de allra lägst stående och mest förkomna, sätta värde på goda bostäder och äro villiga all betala för dem.</i> <div style="text-align:right; margin-right:5%;"><div style="text-align:center; display:inline-block;"> {{kapitäler|Dr. Gould i Report of the<br /> Commissioner of Labor,<br /> Washington.}} </div></div> {{linje|4em}} <i>Hvad känner Ni Eder som man eller kvinna pliktig att göra för dem, som om än icke Edra anförvanter dock äro medmänniskor, som bo inom samma samhälle, bland hvilka många äro djupt nedsänkta i bedröfvelse, fattigdom och synd?</i> {{höger|{{kapitäler|Octavia Hill.}}|5}} </div> {{c|STOCKHOLM<br /> {{m|ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG|70}}<br /> 1900.}}<noinclude> <references/></noinclude> 0rz66cqcpl14blrqx3mlxmxw8jgdeei 104 222801 653131 2026-06-17T20:53:09Z Belteshassar 7194 /* Utan text */ 653131 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Belteshassar" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> 24074ey3ri5hp66c6ccfewxmlfqtj64 104 222802 653132 2026-06-17T20:53:39Z Belteshassar 7194 /* Utan text */ 653132 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Belteshassar" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> 24074ey3ri5hp66c6ccfewxmlfqtj64 104 222803 653133 2026-06-17T20:54:56Z Belteshassar 7194 /* Utan text */ 653133 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Belteshassar" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> 24074ey3ri5hp66c6ccfewxmlfqtj64 104 222804 653134 2026-06-17T21:38:31Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 653134 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" /></noinclude>{{c|FÖRORD.}} Vid det sammanträde, som styrelsen för Stiftelsen Lars Hiertas Minne höll den 26 mars 1899, beslöt nämnda styrelse på förslag af professorskan fru Anna Hierta-Retzius att gifva mig uppdraget att på styrelsens bekostnad afgifva en sammanfattande redogörelse för den verksamhet till arbetareklassens bästa, som år 1889 börjades af mig i Nybergsgränd och sedan utvecklats genom Aktiebolaget Stockholms Arbetarehem. Det förtroende, som styrelsen för Stiftelsen Lars Hiertas Minne visat genom detta uppdrag, är för mig af synnerligt värde, och beder jag härmed att till denna styrelse och särskildt till professorskan och professor Retzius få frambära min hjärtliga tacksamhet för detta, så väl som för de många öfriga prof på välvilja och intresse för detta arbete, hvilka från deras sida kommit mig till del. Denna höst hafva elfva år förflutit, sedan arbetet började i Nybergsgränd, och erfarenheten har under dessa är allt klarare visat mig, hvilken stor betydelse bostadens beskaffenhet och andra därmed sammanhörande förhållanden i den dagliga omgifningen hafva på arbetarens lifsriktning. Vid nämnda tid funnos nog bostäder för de flesta af Stockholms mindre lyckligt lottade invånare, ehuru dessa bostäder mången gång voro af mycket usel beskaffenhet. Under de senare åren har dock en betänklig brist äfven på de allra enklaste bostäder uppstått. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> lhvk8928c1j54n6t3sqi8r2eqpnweov 104 222805 653135 2026-06-17T21:43:22Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 653135 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" /></noinclude>Icke blott i Stockholm råder denna brist, utan äfven i andra städer. Man har dock alltmera börjat inse vikten för hela samhället af att äfven kroppsarbetaren kan erhålla en sund och tillräcklig bostad. Alltemellanåt ingå också till mig dels muntliga dels skriftliga förfrågningar angående inrättandet och administrationen af Bostadsbolaget Stockholms Arbetarehem. Man begär upplysningar om, huru dessa våra bostäder äro inrättade, om huru vi gått tillväga för att få dem bragta till stånd, huru företaget bär sig, samt angående öfriga resultat af verksamheten. Jag har därför ansett mig böra i denna berättelse söka i allmänhet besvara dessa förfrågningar samt lämna de upplysningar och gifva de anvisningar, som kunna vara till gagn för dem, hvilka intressera sig för denna samhällssak. Det är min innerliga önskan, att dessa meddelanden må bidraga till att stärka intresset för utvecklingen af “Stockholms Arbetarehem“. Men icke nog härmed, utan måtte man ock litet hvarstädes i städer och större samhällen komma till insikt om nödvändigheten af, att äfven de mindre lyckligt lottade få bostad och en möjligast god sådan! Mycket andligt och socialt elände skulle härigenom både förekommas och botas. Af största vikt är, att de stora komplexen af bostäder för den mindre lyckligt lottade samhällsklassen med sina många våningar och talrika invånare icke lämnas utan god tillsyn och vård. Här behöfves icke blott en vice värd, som upptager hyran och låter verkställa nödiga reparationer m. m., utan här behöfves en person, som är intresserad just för detta slags värdskap. Ett missionsfält af största betydelse ligger öppet i en sådan verksamhet, som här är fråga om. Här gifves tillfälle att besöka sjuka, trösta bedröfvade, ja, lindra nöd i mer än ett afseende. Glädjande skulle det i sanning vara, om många bland våra mera lyckligt lottade kvinnor kunde finna det som sin lifsuppgift att på detta sätt verka för sina medmänniskors bästa. Gifve Gud, att de meddelanden, som här lämnas, kunde i någon mån bidraga att hos en och annan<noinclude> <references/></noinclude> czub3ghqjvpxhwiqqh84ejslh1i5erf 104 222806 653136 2026-06-17T21:47:15Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 653136 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" /></noinclude>af sådana kvinnor väcka önskan att ägna sig häråt. Visst kan ett sådant arbete en och annan gång synas och kännas tungt, men jag vågar dock at egen erfarenhet påstå, att det är ett tacksamt och glädjande arbete. Innan jag afslutar denna bok, må det tillåtas mig att uttala en hjärtlig tacksägelse till ingeniör ''O. Hirsch'' för det nitiska och oegennyttiga arbete han nedlagt som ordförande i Aktiebolaget Stockholms Arbetarehem äfvensom till alla andra personer, hvilka intresserat sig för detta företag eller deltagit i verksamheten inom bolagets hus, och bland dessa senare må i främsta rummet nämnas fröken ''Berta Sohlman'' äfvensom apotekar ''K. Niklasson'', folkskolläraren ''A. Sjöholm'' samt herr ''A. Bergendahl''. Stockholm i november 1900. {{höger|'''''Agnes Lagerstedt.'''''|10}}<noinclude> <references/></noinclude> p3n1tlg7erlw02txh0f82n5n42m8up3 104 222807 653137 2026-06-17T21:47:30Z Belteshassar 7194 /* Utan text */ 653137 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Belteshassar" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> 24074ey3ri5hp66c6ccfewxmlfqtj64 104 222808 653138 2026-06-17T22:34:51Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 653138 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||Om klostren I Linköpings-Sticht.|75}}{{linje}}</noinclude><h2 style="text-align:center; margin:auto; border:none;"> {{st|Then tredie Boken|150}} <br> {{m|Om|70}} <br> Klostren I LINKÖPINGS-STICHT.</h2> <h3 style="text-align:center; margin:auto; border:none;"> {{ant|{{st|Cap. I.}}}} <br> Om Klostren i LINKÖPING.</h3> <b>{{Initial|S}}Åsom Linköpings-Sticht</b> hafwer vnder Påwedömets tid warit ganska både widlöftigt och tillika wälbebodt och folkerikt; ty thet, vtom hela Östergöthland, hafwer begrepit vti sig hela Småland (vtom the tio härades Lagsago, som lydde til Wägsiö-Sticht) Gothland och Öland: Så hafwa ock thervti rett monga och stora kloster blefwit inrettade. Om hwilka man i thenna boken wil i korthet anföra, hwad man kunnat af gambla skrifter och genom trowerdiga berettelser therom förnimma och sambla. begynnelsen giörs billigt med the kloster, som befinnas hafwa warit i Biskoparnas {{ant|residence}}-stad, <b>Linköping</b>. hwarest, vthan twifwel, alt ifrå then tiden Biskops-Sätet ther blef, hafwer, förvthan <b>Munkeboda</b>, som omtalas i thet följande tionde Capitel, warit något <b>lärohus</b>, i hwilket landets vngdom, åt minstonne the, som ämnades til läroståndet, kunde vnderwisas och läras, om icke mer, läsa<noinclude> {{huvud|||{{ant|Latin,}}}} <references/></noinclude> 1elftu45xxyio9rvn6ut9nklc3vd9nt 104 222809 653151 2026-06-18T07:37:36Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 653151 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>DEN NORDISKA JERNÅLDERNS KRONOLOGI.</small>|115}}</noinclude>af en äldre qvinna, innehöll: ett bredt spänne af förgyld brons, som varit prydt med verroterie cloisonnée; yngre, men ej mycket ung typ; — ett litet bronsspänne (fig. 151); — ett slutet ringspänne och en nål af brons, m. m.<ref><i>Årsberetn.,</i> 1877, sid. 26, fig. 12 (det breda spännet), 13 (det lilla spännet), 14 (ringspännet) och 15 (nålen). — Rygh, anf. arb., fig. 244.</ref> En stor rund grafhög vid Abeland i Hellelands pgd, Stavangers amt, omslöt en stor, af stenhällar bygd grafkammare, i hvilken man, utom lemningar af två skelett, fann: ett bredt spänne af förgyldt silver; sen typ; likt fig. 146, men sämre och yngre; — ett litet nästan likarmadt bronsspänne (fig. 153); — en spiralring af guld; — bitar af svärd i träslida; samt — ett »urtepotteformet» lerkärl.<ref><i>Årsberetn.,</i> 1878, sid. 303, fig. 16 (det breda spännet). En teckning af det mindre spännet är välvilligt meddelad af konservator Helliesen.</ref> {{tre stjärnor}} Fyndet från Tvetene är ej det enda, som innehållit både guldbrakteater och spännen. Detta har äfven varit fallet i många andra fynd. Följande äro kända: Dalum i Sparboen pgd, Nordre Throndhjems amt. I en stor grafkammare: ett mycket stort, ej gammalt spänne af förgyldt silfver, med stora breda flikar på bågen; — andra yngre spännen; — 3 guldbrakteater (två präglade med samma stamp), af gruppen C, sena; — två häktor, lika fig. 223; — ett svärd, en spjutspets, en sköldbuckla med handtag, en skära, allt af jern, m. m.<ref><i>Fr. jernåld.,</i> sid. 31, pl. 3 fig. 21 och 26 (brakteaterna), pl. 5 fig. 2 (det stora spännet). — <i>Årsberetn.,</i> 1868, sid. 120. fig. 24—31 (spännen, brakteater, m. m.) — Rygh, anf. arb., fig. 259 (det stora spännet).</ref> Garpestad i Ly pgd, Stavangers amt. I en grafhög: ett bredt spänne af förgyldt silfver, ganska sent, afbildadt fig. 146; — en guldbrakteat, af gruppen C, ganska sen (fig. 173); — en häkteknapp lik fig. 223, m. m.<ref><i>Fr. jernåld.,</i> sid. 34, pl. 1 fig. 8 (brakteaten), pl. 5 fig. 11 (spännet). — Rygh, anf. arb., fig. 256 (spännet).</ref> Hauge i Klep pgd, Jæderen, Stavangers amt. I »Rævehushaugen», i en stor stensatt grafkammare: ett mycket stort och präktigt, bredt spänne af förgyldt silfver; pålagda guldplåtar, prydda med fastlödda sirater af tvärstrierad guldtråd och med insatta stenar;<noinclude> <references/></noinclude> 9ghgfc6s71ki4een5gx8re5wvcpdkyb 104 222810 653152 2026-06-18T08:13:09Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 653152 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|116|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>bågen jemnbred; synes vara ungefär samtidigt med Dalumspännet; — två guldbrakteater, båda sena af gruppen C; den ena slagen med samma stamp som en af de vid Malde funna; — några glasperlor; — en oval eldsten; — några lerkärl, af hvilka ett »urtepotteformet», m. m.<ref><i>Årsberetn.,</i> 1882, sid. 81, fig. 11 (den ena brakteaten); den andra brakteaten är slagen med samma stamp som originalet till fig. 25 å pl. 3 i mitt anf. arb. — Om ett annat fynd från Hauge i Klep, se sid. 123 här nedan. — Om fyndet vid Malde, se sid. 120.</ref> Gyland i Bakke pgd, Lister och Mandals amt. I en mycket stor, stensatt, af en hög täckt grafkammare: ett bredt spänne och ett stycke af ett annat större (som liknat Dalumspännet), båda af förgyldt silfver och af yngre typer; — ett korsformigt bronsspänne af gammal form, likt fig. 126, men knopparna äro konkava på baksidan; — tre guldbrakteater (två slagna med samma stamp), alla sena af gruppen C; — en häkteknapp lik fig. 223; — ett »urtepotteformet» lerkärl, m. m.<ref><i>Årsberetn.,</i> 1875, sid. 82, fig. 13, 13 a och 14 (brakteaterna och det först omtalade spännet).</ref> Ågedal i Bjelland pgd, Lister och Mandals amt. I en mycket stor, stensatt, af en lång hög täckt grafkammare: ett stort, präktigt spänne af förgyldt silver med infattade stenar och niello (zigzag); ej gammal typ, närmast likt fig. 145, men utan rundel på bågens topp; — tre breda spännen af förgyldt silfver, närmast lika fig. 146; — två bronsspännen, liknande de korsformiga, men yngre: — två guldbrakteater, den ena med omskrift af runor, båda af gruppen C, ej mycket unga; — häkteknappar lika fig. 223; — en bronsnyckel; — bitar af en glasbägare af samma slag som fig. 202; — flera lerkärl, af hvilka ett stort »urtepotteformet».<ref><i>Årsberetn.,</i> 1879, sid. 237, fig. 41 och 42 (brakteaterna).</ref> Sötvet i Solum pgd, Bratsbergs amt. I en grafhög, tillsammans, troligen jemte lemningarna af ett obrändt lik: ett bredt spänne af silfver, med förgyllning, niello och insatta, spridda granater; ranksirater; ganska gammal typ; — två guldbrakteater med runinskrift, slagna med samma stamp, af gruppen C; ganska gammal typ; — häkteknapp lik fig. 222; — 10 glasperlor; — tre bronsnycklar; — stycken af en bronsskål lik fig. 199; — en glasbägare utan fot,<noinclude> <references/></noinclude> h25wgyg0dot5dgtng333u75etj7go2w