Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.7 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 2 4961 653473 652976 2026-06-19T22:35:40Z Tommy Kronkvist 170 Användarstatistik. 653473 wikitext text/x-wiki {{#babel:sv|en-4|de-2}} {| style="cellspacing:0;cellpadding:0;width:247px;border:solid #bbb 1px;background:#eee;margin-top:20px;margin-bottom:1px;float:right;clear:right;" | style="width:45px;height:45px;background:#ffffff;text-align:center;font-size:11pt" | [[Fil:Wikispecies-logo.svg|36px|link=]] | style="font-size:80%;padding:4pt;line-height:1.25em" | Den här användaren är '''administratör''', '''byråkrat''' och '''gränssnitts­administratör''' på '''[[:species:Main Page|Wikispecies]]'''. (<span class="plainlinks" style="font-size: 80%;">[https://species.wikimedia.org/w/index.php?title=Special:ListUsers&limit=1&username=Tommy_Kronkvist kontrollera]</span>) |} {| style="cellspacing:0;cellpadding:0;width:247px;border:solid #bbb 1px;background:#eee;margin-bottom:1px;float:right;clear:right;" | style="width:45px;height:45px;background:#f6f6f6;text-align:center;font-size:11pt" | [[Fil:Wikimedia-logo black.svg|36px|link=]] | style="font-size:80%;padding:4pt;line-height:1.25em" | Denna användare är '''administratör''' på '''[[wmse:Huvudsida|Wikimedia Sverige]]'''. (<span class="plainlinks" style="font-size: 80%;">[https://se.wikimedia.org/w/index.php?title=Special:Användare&limit=1&username=Tommy_Kronkvist kontrollera]</span>) |} {| style="cellspacing:0;cellpadding:0;width:247px;border:solid #bbb 1px;background:#eee;float:right;clear:right;" | style="width:45px;height:45px;background:#f6f6f6;text-align:center;font-size:11pt" | [[Fil:Wikivoyage-logo.svg|36px|link=]] | style="font-size:80%;padding:4pt;line-height:1.25em" | Denna användare är '''administratör''' och '''gränssnitts­administratör''' på svenska '''[[:voy:sv:Huvudsida|Wikivoyage]]'''. (<span class="plainlinks" style="font-size: 80%;">[https://sv.wikivoyage.org/w/index.php?title=Special:Användare&limit=1&username=Tommy_Kronkvist kontrollera]</span>) |} ==Hej!== Jag bor i Uppsala och registrerade mitt Wikimedia-konto den 29 mars 2005. Mina intressen kretsar till stora delar kring schack, biologisk taxonomi och systematik. Av den anledningen redigerar jag numera främst på Wikispecies där jag är administratör, byråkrat och gränssnitts&shy;administratör,<small>^{(<span class="plainlinks">[https://species.wikimedia.org/w/index.php?title=Special:ListUsers&limit=1&username=Tommy_Kronkvist verifiera]</span>)}</small> samt på svenska Wikivoyage där jag är administratör och gränssnitts­&shy;administratör.<small>^{(<span class="plainlinks">[https://sv.wikivoyage.org/w/index.php?title=Special:ListUsers&limit=1&username=Tommy_Kronkvist verifiera]</span>)}</small> Jag är också stolt, betalande medlem (och {{nowrap|1=administratör)<small>^{(<span class="plainlinks">[https://se.wikimedia.org/w/index.php?title=Special:Användare&limit=1&username=Tommy_Kronkvist verifiera]</span>)}</small>}} på [[WMSE:|Wikimedia Sverige]], en svensk ideell förening som fungerar som knutpunkt för Wikimedias svenska lokalavdelning (på engelska ett så kallat "''Wikimedia chapter''"). Den 30 augusti 2018 skapade jag artikeln ''[[:species:Danio tinwini|Danio tinwini]]'' på Wikispecies, vilket också utgjorde min 100&nbsp;000:e redigering på Wikimedia. Totalt har jag bidragit med [[Special:Gemensam inloggning/Tommy Kronkvist|drygt 393&nbsp;800 redigeringar]] (per 19 juni 2026) i sammanlagt 153 olika Wikimedia-systerprojekt. Den exakt trehundratusende redigeringen skedde då jag skapade artikeln [[w:sv:Siri (programvara)|Siri (programvara)]] på svenska Wikipedia. Utöver det har jag också hand om <span class="plainlinks">[https://twitter.com/Wikispecies @Wikispecies]</span> officiella X-konto (tidigare kallat Twitter) samt är registrerad på {{nowrap|1=Phabricator,^{<small>([[:phabricator:p/Tommy Kronkvist|användarsida]])</small>}}} ett projekthanteringssystem för samarbete kring utveckling av wiki-mjukvara. Jag har fört upp några bilder (knappt 200, kanske?) till Wikimedia Commons. Min användarsida på Commons hittar du [[:commons:User:Tommy Kronkvist|här]] och där kan du också se några av mina uppladdade bilder. Jag skulle vilja fota mer, men tiden är knapp. Hör gärna av dig på min [[Användardiskussion:Tommy Kronkvist|diskussionssida]] här på Wikisource om du har några frågor eller funderingar som rör mina redigeringar! Mvh, Tommy. {| class="toccolours" style="cellpadding=4; font-size: 0.8em;" | style="background: #ccf; text-align: center; padding-right: 0.4em; width: 20%;" | SHA-512 [[meta:Template:User committed identity|Committed identity]] hash: | style="text-align: center; padding-right: 0.4em; padding-left: 0.4em;" | a6edd6d2fdbf82621f0cda4e5525c71f8da9b5dfd308242c3c63365e998c32c5406b75448380903265a5403edffd1a0435b61ac943f3c65870db9250f8b884a9 |} tj8moww8z9zxlnu4b3emaenku6p1v8q 104 217262 653474 630320 2026-06-19T23:09:49Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653474 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" /></noinclude><section begin=kap01 /> <h2 align="center" style="border-bottom:none;"><b>TIONDE BOKEN.</b></h2> {{linje|5em}} <h3 align="center" style="border-bottom:none;"><b>I.</b></h3> {{Initial|O}}fta i mörka stunder frågade sig Thomas Buddenbrook, vad som egentligen berättigade honom att fortfarande sätta sig själv högre än sina enkla, grovkorniga och kälkborgerligt inskränkta medbröder. Hans ungdoms fantasifulla spänstighet och glada idealism var sin kos. Att arbeta som i lek och att leka med arbetet, att med en halvt på allvar, halvt på skämt menad ärelystnad sträva efter mål, vilka man blott tillerkänner ett symboliskt värde — till slika muntert skeptiska kompromisser och genialiska halvheter fordras mycken friskhet, humor och glatt mod, men Thomas Buddenbrook kände sig outsägligt trött och nedstämd. Vad som för honom funnits att uppnå, hade han uppnått, och han visste mer än väl, att han längesedan överskridit sitt livs höjdpunkt — ifall, som han plägade tillägga, man kunde tala om en höjdpunkt i ett så medelmåttigt och tarvligt liv. Vad det rent affärsmässiga beträffade, så gällde i allmänhet hans förmögenhet för starkt reducerad och firman för stadd i tillbakagående. Och likväl var han, allt inberäknat, alltjämt en man på över sexhundratusen mark. Men rörelsekapitalet låg obrukat sedan många år, och nu liksom förut ägnade sig firman Johann Buddenbrook mest åt småaffärer utan att draga<noinclude> <references/></noinclude> 4jt75hgtqblwia7njgi41qanax77h7u 104 217286 653475 630356 2026-06-19T23:14:41Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653475 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|183}}</noinclude>ringaste fördel av det uppsving i affärslivet, som ägt rum, sedan staden inträtt i tullförbundet … En mera energisk konkurrent, som var en nära vän till Hagenströms, fällde det yttrandet, att Thomas Buddenbrook numera egentligen endast var en dekoration på börsen, och detta skämt, som anspelade på senatorns sorgfälligt vårdade yttre, beundrades allmänt som en ovanligt lyckad kvickhet. Och liksom senatorn av inre trötthet och yttre motgångar förlamades i sin strävan att upprätthålla den gamla firmans forna anseende, så hade han också på det kommunala området längesedan uppnått, vad som fanns för honom att uppnå. Där var det bara att bibehålla poster och bekläda ämbeten, men icke mera att erövra något; där gavs det endast det närvarandes småaktiga verklighet men inga äregiriga framtidsplaner längre. Visserligen hade han förstått att utvidga sin makt i staden mer än någon annan i hans ställe skulle kunnat, och det var svårt för hans fiender att förneka, att han vore »borgmästarens högra hand». Men borgmästare kunde Thomas Buddenbrook icke bli, ty han var köpman och icke studerad karl, hade icke gått igenom något gymnasium, var icke jurist och över huvud taget icke akademiskt utbildad. Men han, som sedan långt tillbaka utfyllt sina lediga stunder med historisk och litterär läsning och i fråga om intelligens, uppfattning, inre och yttre bildning kände sig överlägsen hela sin omgivning, han kunde icke smälta förtreten över, att bristen på reglementerade kvalifikationer gjorde det omöjligt för honom att intaga första platsen i det lilla rike, där han blivit född. »Vad vi voro dumma,» sade han till sin vän och beundrare Stephan Kistenmaker — men med »vi» menade han endast sig själv — »som så tidigt gåvo oss in på kontoret i stället för att gå igenom skolan till slut!» Och Stephan Kistenmaker svarade: »Ja, det har du sannerligen rätt i! … Men varför egentligen?» Senatorn satt nu helst inne i sitt privatkontor<noinclude> <references/></noinclude> 8bv3rory9q440z4adcwkt62hbgqog29 104 217287 653476 630357 2026-06-19T23:27:04Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653476 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />184</noinclude>och arbetade, därför att där kunde ingen se, när han stödde huvudet mot handen och med slutna ögon försjönk i grubbel. Inom honom var det tomt, och han såg ingen sporrande uppgift, intet intresseväckande arbete, åt vilket han med glädje och tillfredsställelse kunnat ägna sig. Men hans verksamhetsdrift, hans oförmåga att låta tankarna vila, vilken alltid i grund och botten varit något helt annat än hans fäders naturliga och uthålliga arbetslust, nämligen något konstlat, en oro i nerverna, ett bedövningsmedel lika väl som de små starka ryska cigarretterna han alltid rökte — den hade icke övergivit honom, den var han ännu mindre herre över än förut, utan den hade allt mera tagit överhand och blivit en formlig plåga, i det den plottrade bort sig på allt möjligt strunt. Han var hetsad av fem hundra oviktiga bagateller, som till stor del endast rörde underhållet av huset och hans toalett, men som trängdes om varandra i hans huvud, och som han aldrig blev färdig med, därför att han förspillde oproportionerligt mycken tid och eftertanke därpå. Vad som i staden kallades hans »fåfänga» hade tilltagit på ett sätt, för vilket han själv längesedan börjat blygas, utan att han likväl var i stånd att frigöra sig från de vanor, som i detta hänseende bemäktigat sig honom. Han tillbragte om morgnarna minst halvannan timme vid sin toalett, och denna var så omständlig och på samma gång så fast och oföränderligt reglerad i alla sina enskildheter, från den kalla duschen i badrummet till mustaschspetsarnas sista glidning genom bränntången, som han själv var förtvivlad över att var dag nödgas underkasta sig ett sådant tvångsarbete. Likväl skulle han icke kunnat lämna toalettrummet i medvetandet att ha underlåtit något därav eller slarvat det ifrån sig, av fruktan att gå miste om den välgörande känslan av friskhet ro och oberördhet, som ända var förbi efter en knapp timme och sedan på samma konstlade vis måste förnyas igen. Ty det var icke endast om morgnarna, han uppehöll sig så länge i toalettrummet, utan också före var<noinclude> <references/></noinclude> sj1adwxgfmvqpwz9jb7el67j7s42xfw 104 217288 653477 630358 2026-06-19T23:34:38Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653477 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|185}}</noinclude>bjudning, vart sammanträde, med ett ord, så ofta det gällde att visa sig bland människor, ja, till och med före vardagsmiddagarna hemma, då inga andra voro närvarande än han själv och hans hustru, lille Johann och Ida Jungmann. Och när han då trädde ut, så beredde honom det rena linnet på hans kropp, den oklanderliga och diskreta elegansen i hans dräkt, hans omsorgsfullt tvättade ansikte, briljantinlukten i mustascherna och den starka, kylande smaken av munvattnet honom samma tillfredsställda känsla av att vara beredd, som en skådespelare har, då han fått sin mask färdig i alla dess detaljer och går in på scenen … Ja, Thomas Buddenbrooks tillvaro var verkligen icke längre annat än en skådespelares, vars hela liv, med undantag av några korta stunder av ensamhet och slapphet, går upp i att visa sig för publiken, och vars alla krafter tagas i beslag och förtäras av detta … Den fullständiga bristen på något verkligt intresse, tomheten i hans inre — en tomhet så stor, att den nästan oavlåtligt kändes som en obestämd aggande sorg hade, i förening med en obeveklig beslutsamhet att till varje pris värdigt representera, dölja sin svaghet på alla sätt och »bevara skenet», bragt det därhän, att varje ord, varje rörelse, varje den minsta verksamhetsyttring bland människor blivit det ansträngande och upprivande spelandet av en roll. Därvid trädde i dagen sällsamma egenheter, som han själv iakttog med häpen motvilja. Han tyckte icke om att ha dagsljuset i ryggen, att veta sig själv i skugga och ha de andra framför sig i klar belysning. I stället ville han halvt bländad känna dagern i ögonen och se de andra, sin publik, dessa som han skulle inverka på som älskvärd sällskapsman eller driftig firmachef eller offentlig talare, framför sig i halvdunkel som en oredig massa … endast detta gav honom den känsla av avskildhet och säkerhet, den illusion av verksamhet, som tillförsäkrade honom framgång. När han med vinglaset i hand stod vid middagsbordet och med älskvärt minspel, behagliga åtbörder och skickligt avpassade<noinclude> <references/></noinclude> 0g8bgr5ofrvnpngmckbwocrboobnrcp 104 217289 653478 630359 2026-06-19T23:47:36Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653478 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />186</noinclude>vändningar, som slogo an och väckte munterhet, föreslog en skål, så kunde han ännu trots sin blekhet gälla för den forne Thomas Buddenbrook. Vida svårare var det för honom att i overksamt stillasittande bevara herraväldet över sig själv. Då togo trötthet och leda överhand, gjorde ögonen matta och berövade honom makten över sina ansiktsmuskler och sin hållning. Endast en önskan fyllde honom då — att få ge efter för denna matta förtvivlan, smyga sin väg och luta sitt huvud mot en sval kudde. {{c|★}} Fru Permaneder hade ätit kväll hos sin bror senatorns, men ensam, ty hennes dotter, som också blivit ombedd att komma, hade på eftermiddagen gjort ett besök hos sin man i fängelset och kände sig, som alltid efter ett sådant, trött och illamående, varför hon stannat hemma. Fru Antonie hade vid bordet talat om Hugo Weinschenk, vars sinnestillstånd sades vara ytterst bedrövligt, och sedan hade man avhandlat frågan, om man väl med någon utsikt till framgång skulle kunna inlämna en nådeansökan till senaten. Nu hade de alla tre slagit sig ner kring det runda mittbordet under gaskronan i vardagsrummet. Gerda Buddenbrook och hennes svägerska sutto mitt emot varandra, sysselsatta med handarbeten. Gerda lutade sitt vackra vita ansikte ner över ett sidenbroderi, så att ljuset föll på hennes tunga hår, som tycktes glöda i dunkel eld, och fru Permaneder fäste omsorgsfullt en stor eldröd sidenrosett på en liten gul korg — det skulle bli en födelsedagspresent åt någon bekant. Senatorn åter satt i en stor länstol, ställd snett emot bordet, och läste i tidningen, under det han då och då drog in röken av sin ryska cigarrett och åter blåste ut den som en ljusgrå ström genom mustascherna … Det var en varm sommarsöndagskväll. Det höga fönstret stod öppet och lät den ljumma, en smula<noinclude> <references/></noinclude> e8xgby3cak8bqjjwsty660b44ixy3d4 104 217290 653479 630360 2026-06-19T23:50:27Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653479 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|187}}</noinclude>fuktiga luften strömma in i rummet. Ifrån bordet kunde man över de mitt emot liggande husens grå gavlar se stjärnorna glimta genom långsamt framglidande moln. Mitt över i Iversens lilla blomsterbod var det ännu ljust. Längre upp på den tysta gatan spelades falskt och i otakt på en dragharmonika. Då och då hördes skrål utifrån. Det var en skara matroser, som tågade förbi sjungande, rökande och arm i arm, på väg i glad feststämning från någon tvetydig hamnkrog till någon annan ännu tvetydigare. Dessa råa stämmor och tunga steg dogo bort på en tvärgata. Senatorn lade tidningen ifrån sig på bordet, stoppade pincenéen i västfickan och strök sig med handen over pannan och ögonen. »Den är svag, mycket svag, den här ’Stadsposten’!» sade han. »För var gång jag läser den, kommer jag ihåg, vad farfar brukade säga om fadd och kraftlös mat: Det smakar, som att sticka ut tungan genom fönstret … På tre tråkiga minuter har man läst allting. Det står faktiskt ingenting i den …» »Ja, det vet Gud, att du lugnt kan säga, Tom!» sade fru Permaneder, i det hon lät arbetet sjunka och såg på brodern … »Vad skulle väl också stå i den? Jag sade redan för längesedan i världen, när jag var en dum, ung slinka: Den här Stadsposten är en usel tidning, sade jag … Jag läser den ju också, förstås, när ingenting annat finns till hands … Men att konsul den och den ämnar fira sitt silverbröllop, kan jag just icke finna är vidare intressant. Man borde läsa andra tidningar, Königsberger Hartungsche Zeitung eller Rheinische Zeitung. Då skulle man …» Hon avbröt sig plötsligt. Hon hade tagit tidningen i handen, vikit upp den och lät, under det hon talade, sina ögon föraktfullt glida över spalterna. Men nu fastnade hennes blick på en notis, en helt kort notis på fyra eller fem rader … Hon förstummades, läste notisen till slut och utstötte därpå två rop av fasa, varvid hon tryckte båda händerna mot kinderna och höll ut armbågarna. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> nknf3t2w353gdeb3ipflrxzmwgcyg26 104 217291 653480 630361 2026-06-19T23:53:26Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653480 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />188</noinclude>»Omöjligt! … Det är icke möjligt! … Nej, Gerda … Tom … Och det såg du icke! … Det är förfärligt … Den stackars Armgard! Det skulle så gå …» Gerda hade lyft upp huvudet från sitt arbete och Thomas förskräckt vänt sig åt systern. Och häftigt upprörd, med skälvande, dov stämma och olycksdiger tonvikt på varje ord, läste fru Permaneder upp notisen, som härstammade från Rostock och meddelade, att godsägaren Ralf von Maiboom natten till gårdagen tagit sig själv av daga medelst ett revolverskott i sitt arbetsrum på herrgården Pöppenrade. »Pekuniärt trångmål tycks ha varit anledningen till gärningen. Herr von Maiboom efterlämnar hustru och tre barn.» Så slöt hon och lät därpå tidningen sjunka i knäet, lutade sig tillbaka mot stolsryggen och såg med förfärade ögon på sin bror och svägerska. Thomas hade, under det hon läste, åter vänt sig ifrån henne och stirrade rakt framför sig ut i den mörka salongen. »Med en revolver?» frågade han efter en tystnad, som varat väl två minuter. Och efter en ny paus tillade han sakta, långsamt och hånfullt: »Ja, ja, en sådan där riddersman! …» Så försjönk han på nytt i grubbel. Den fart, varmed han snodde ena mustaschspetsen mellan fingrarna, stod i sällsam kontrast till den stela och stirrande orörligheten i hans blick. Han hörde icke på systerns klagovisor och hennes gissningar om, hur hennes väninna Armgards framtida liv skulle gestalta sig, och icke heller märkte han, att Gerda, utan att vända huvudet mot honom, fast och spejande riktade sina bruna, av blåaktiga skuggor omgivna ögon på honom. {{linje|5em}} <section end=kap01 /> {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> cykq6bhxgtdkaa0yc6vhbbwu3p7mfot 104 217292 653481 630362 2026-06-19T23:55:56Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653481 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|189}}</noinclude><section begin=kap02 /> <h3 align="center" style="border-bottom:none;"><b>II.</b></h3> Det matta missmod, varmed Thomas Buddenbrook inväntade den återstående delen av sitt eget liv, försvann alldeles, då han föreställde sig lille Johanns framtid. Det var hans starka familjekänsla, som åstadkom detta, det nedärvda och förvärvade, så väl bakåt som framåt riktade pietetsfulla intresset för släktens historia, och han påverkades också av de ömma eller nyfikna förväntningar, varmed hans vänner och bekanta i staden, hans syster och till och med damerna Buddenbrook på Breitenstrasse betraktade hans son. Han sade sig med tillfredsställelse, att hur uppriven och hopplös han än kände sig för sin egen del, så var han dock alltjämt, när det gällde hans lille arvtagare, i stånd till upplivande framtidsdrömmar om praktisk duglighet, framgångar, makt, rikedom och hedersbetygelser … ja, att i denna enda punkt hans kalla och konstlade liv förvandlades till varma och uppriktiga förhoppningar, bekymmer och farhågor. Med sitt bruna hår, som han nu bar benat på sidan och snett uppkammat från den vita pannan, men som ändå strävade att i mjuka lockar ringla sig ner över tinningarna, med sina långa, mörka ögonfransar och sina guldbruna ögon stack den nu elvaårige Johann Buddenbrook alltjämt av från sina ljushåriga, blåögda kamrater med deras skandinaviska typ. Han hade på sista tiden vuxit mycket, men hans armar och ben voro smala och mjuka som på en flicka, och alltjämt lågo, som hos hans mor, de blåaktiga skuggorna i hans ögonvrår — dessa ögon, som, isynnerhet då de riktades åt sidan, fingo ett så skyggt och avvärjande uttryck, under det munnen hölls vemodigt sluten liksom förut. Enligt vad doktor Langhals, som nu övertagit gamle doktor Grabows praktik och var husläkare hos Buddenbrooks, förklarade, hade Hannos klenhet och<noinclude> <references/></noinclude> li0esz3kffhx6frs8hofajm442siumm 104 217318 653482 630392 2026-06-19T23:58:14Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653482 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />190</noinclude>blekhet sin bestämda orsak, och denna bestod i, att gossens organism tyvärr icke alstrade de så viktiga röda blodkropparna i tillräckligt antal. Men för att motverka denna olägenhet fanns det ett medel, ett alldeles utmärkt medel, som doktor Langhals ordinerade i stora kvantiteter — levertran, god, gul, fet, tjockflytande torsklevertran, som man skulle taga in två gånger om dagen med porslinssked, och på senatorns uttryckliga befallning sörjde Ida Jungmann med kärleksfull stränghet för, att detta punktligt skedde. I början kräktes visserligen Hanno efter varje sked, och hans mage tycktes icke kunna härbärgera den goda torsklevertranen, men han vande sig vid den, och om man strax efter att ha sväljt den tuggade sönder en bit rågbröd med återhållen andedräkt, så gingo kväljningarna över. Levertran var som sagt en god sak, men däri var doktor Langhals fullkomligt ense med senatorn, att den icke ensam var tillräcklig att göra lille Johann till en stark och härdad man, om han icke själv hjälpte till. Det var till exempel de gymnastiska lekarna, ledda av gymnastikläraren herr Fritsche, som under sommaren ägde rum en gång i veckan ute på Burgfältet och gåvo stadens manliga ungdom tillfälle att visa och öva mod, kraft, vighet och sinnesnärvaro. Men till sin fars vrede ådagalade Hanno ingenting annat än motvilja, en stum, reserverad, nästan högmodig motvilja för slika sunda och stärkande nöjen … Varför hade han alls ingen sympati för sina klasskamrater och jämnåriga, med vilka han ju ändå längre fram skulle leva och verka tillsammans? Varför satt han jämt inne som en stuggris med den där lille, otvättade Kai, som ju var en snäll gosse, men i alla fall en något tvivelaktig existens och knappast någon vänskap för framtiden? På ett eller annat sätt måste en gosse förstå att allt från början tillvinna sig aktning och respekt av den omgivning, i vilken han växer upp, och till vilkas uppskattning han för hela livet är hänvisad. Konsul Hagenströms båda söner till<noinclude> <references/></noinclude> ovk20x1ebtbuyj8i9u7hihxv7bxfdr6 104 217319 653483 630393 2026-06-20T00:01:25Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653483 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|191}}</noinclude>exempel, ett par tolv- och fjortonåriga praktexemplar till pojkar, tjocka, starka och övermodiga, som ställde till regelrätta knytnävsdueller, voro de bästa gymnasterna i skolan, simmade som sälar, rökte cigarrer och voro i stånd till vilka illbragder som helst — de voro fruktade, älskade och respekterade. Och deras kusiner, Moritz Hagenströms båda söner, som voro av klenare kroppsbyggnad och mildare seder, de utmärkte sig i stället på det andliga området och voro mönsterelever i skolan, äregiriga, stillsamma, flitiga som bin, skälvande uppmärksamma och nästan förtärda av åtrå att alltid vara primus och få högsta betyget. De fingo det också och åtnjöto sina dummare och latare kamraters aktning. Men vad skulle de andra skolgossarna väl tänka om Hanno, som var en högst medelmåttig elev och dessutom en vekling, som skyggt sökte gå ur vägen för allt, vartill det krävdes en smula mod, kraft, vighet och munterhet? Och då senator Buddenbrook på väg till sitt toalettrum gick över »altanen» i andra våningen, hörde han från det mellersta av de tre där belägna rummen, vilket var Hannos, sedan han blivit för stor att ligga inne hos Ida Jungmann, tonerna från orgeln eller Kais halvhöga och hemlighetsfulla röst, som berättade någon av sina fantastiska historier … Det var på samma sätt med skridskoåkandet om vintern och med badandet om sommaren i herr Asmussens siminrättning nere vid floden … »Bada och simma!» hade doktor Langhals sagt. »Pojken måste bada och simma!» Och senatorn var fullständigt överens med honom därom. Men vad som var förnämsta orsaken till, att Hanno så mycket han kunde höll sig borta från simskolan liksom från skridskoåkningen och de gymnastiska lekarna, var att konsul Hagenströms båda söner, som särskilt utmärkte sig i alla dessa idrotter, aldrig kunde låta honom vara i fred och icke försummade något tillfälle att förödmjuka och plåga honom med sin styrka. De nöpo och hånade honom ute på gymnastikfältet, de knuffade omkull honom<noinclude> <references/></noinclude> 9t3eyhu3jaf2rtimfsj10jqn9hwwlxx 104 217320 653484 630394 2026-06-20T00:04:13Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653484 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />192</noinclude>i snöhögarna på isbanan, de simmade emot honom med hotande läten i bassängen … Hanno försökte icke komma undan, vilket icke heller skulle gagnat honom stort. Han stod där med sina späda flickarmar i det tämligen grumliga vattnet, på vars yta gröna växtbildningar — så kallad »ankmat» — drevo omkring, och såg med rynkade ögonbryn, dyster blick och lätt förvridna läppar på de båda, som, säkra på sitt byte, kommo springande, så att vattnet forsade om benen. De hade muskelstarka armar, de unga Hagenströmarna, och med dem omklamrade de honom och doppade ner honom under vattnet, doppade ner honom så länge, att han fick i sig åtskilliga grumliga kallsupar och efteråt fick hålla på länge och kippa efter andan … En enda gång blev han en smula hämnad. Just som de båda Hagenströmarna doppade ner honom, utstötte nämligen den ene av dem plötsligt ett skri av raseri och smärta och lyfte upp sitt tjocka ben, från vilket blodet rann i stora droppar. Och bredvid honom dök Kai Mölln upp, som på något sätt skaffat sig pengar till inträdesavgiften, oförmärkt simmat dit under vattnet och bitit unge Hagenström i benet bitit till med alla tänderna som en liten argsint hund. Hans blå ögon blixtrade under det våta, rödblonda håret, som hängde ner över dem … Ack, den lille greven fick dyrt plikta för sitt dåd, och illa tilltygad steg han upp ur bassängen. Men konsul Hagenströms starke son haltade i alla fall betänkligt, då han linkade hem … Närande medel och kroppsövningar av alla slag — det var grundvalen för senator Buddenbrooks omtänksamma omsorger om sonen. Men icke mindre sorgfälligt försökte han att andligt inverka på honom och förskaffa honom levande intryck ur den praktiska värld, för vilken han var bestämd. Ty det föll ju av sig självt, att han skulle bli köpman och en gång övertaga firman efter fadern. Han tog honom med sig, när han skulle ut i affärer eller ner till hamnen, lät honom stå bredvid,<noinclude> <references/></noinclude> bl2baciqz6ki77t9rw3s3istvujn7kd 104 217321 653485 630395 2026-06-20T00:08:28Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653485 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|193}}</noinclude>när han ute på kajen på en blandning av danska och plattyska pratade med schåarna, inne i de små mörka magasinskontoren överlade med bokhållarna eller där utanför gav en befallning åt arbetarna, som med ihåliga och långdragna rop hissade upp spannmålssäckarna på vindarna … För Thomas Buddenbrook själv hade denna lilla värld nere vid hamnen mellan fartyg, skjul och spannmålsmagasin, luktande av smör, fisk, saltvatten, tjära och oljat järn, från det han var liten varit hans käraste och roligaste tillflyktsort, och då hans son icke självmant visade nöje och intresse därför, måste han försöka väcka det hos honom … Vad hette ångbåtarna, som gingo på Köpenhamn? Najaden … Halmstad … Friederike Oeverdieck … »Nå, gossen min, det är alltid något, att du vet det åtminstone … Ja, av de där karlarna, som hissa upp säckarna där borta, heta många som du, därför att de blivit kristnade efter din farfar. Och bland deras barn förekommer ofta mitt namn och också mammas … Vi bruka ju ge dem en småsak för vart år … Det där magasinet gå vi förbi och tala icke med folket — där ha vi ingenting att säga, det tillhör en konkurrent …» »Vill du komma med, Hanno?» sade han en annan gång … »Ett nytt fartyg, som tillhör vårt rederi, löper av stapeln i eftermiddag. Jag skall döpa det … Har du lust?» Och Hanno sade, att han hade lust. Han gick med och hörde på faderns tal, såg på, hur han slog sönder en champagnebutelj mot stäven och blickade med frånvarande ögon efter fartyget, som gled utför den med grön såpa besmorda snedplankan, skummande dök ned i vattnet och pustande ångade därifrån för att anträda sin provresa. Vissa dagar på året, på palmsöndagen, då konfirmationen ägde rum, eller på nyårsdagen, gjorde senator Buddenbrook i vagn en visitturné hos de familjer, där han umgicks, och som hans fru föredrog att vid dylika tillfällen urskulda sig med nervositet och huvudvärk, frågade han Hanno, om han ville följa<noinclude> <references/> {{mindre|13. — ''Huset Buddenbrook.'' II.}}</noinclude> 5baju89laa0l659758j9msjiupn5cun 104 217322 653486 630396 2026-06-20T00:10:57Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653486 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />194</noinclude>med. Och Hanno hade även nu lust. Han steg upp i droskan med fadern och satt tyst bredvid honom i salongerna, under det han med stillsamma blickar iakttog hans otvungna, taktfulla och så sorgfälligt nyanserade sätt mot de olika personerna. Han såg, hur han älskvärt förskräckt ett ögonblick lade armen kring överstelöjtnanten och kretskommendanten herr von Rinnlingens skuldra, då denne vid avskedet betonade, att han väl visste att skatta äran av detta besök, hur han på ett annat ställe lugnt och allvarligt tog emot samma försäkran och på ett tredje avvärjde den med en ironiskt överdriven motkomplimang — alltsammans med en formell sirlighet i ord och åtbörder, som han synbarligen gärna framhöll till sonens beundran, och av vilken han lovade sig en uppfostrande verkan. Men lille Johann såg mer än han skulle se, och hans skygga, guldbruna ögon voro alltför goda iakttagare. Han såg icke blott den säkra älskvärdhet, varmed hans far slösade gentemot alla, han såg också — såg med en sällsam, plågsam skarpsynthet — hur förfärligt svår den var att ''spela'', hur fadern efter varje visit, fåordigare och blekare, med slutna ögon, vilkas lock blivit rödkantade, lutade sig tillbaka i vagnshörnet, och med fasa i hjärtat såg han sedan, hur på tröskeln till nästa hus en mask gled ned över detta samma ansikte och en plötslig spänstighet på nytt kom i den slappa kroppens rörelser … Och vid tanken, att man väntade, att han en gång också skulle uppträda och tala så där bland människor och göra samma medvetna och konstlade ansträngningar under allas blickar, slöt Hanno ögonen med en rysning av ångestfull vedervilja … Ack, detta var icke den verkan, som Thomas Buddenbrook hoppades, att hans personlighet skulle utöva på sonen! {{linje|5em}} <section end=kap02 /> {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 49z7jpfue10udgcg5199pyrat4infpb 104 217323 653487 630397 2026-06-20T00:21:04Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653487 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|195}}</noinclude><section begin=kap03 /> <h3 align="center" style="border-bottom:none;"><b>III.</b></h3> Sedan flera år tillbaka hade Buddenbrooks vänjt sig av med de längre sommarresor, som förut varit vanliga, och till och med då fru Gerda våren förut ville resa och hälsa på sin gamle far i Amsterdam och efter så lång tid åter spela ett par duetter med honom, hade hennes man endast med en viss motsträvighet givit sitt samtycke. Men att Gerda, lille Johann och fröken Jungmann varje sommar under ferierna skulle flytta ut till Travemünde, det hade blivit till regel, mest för det ansågs nödvändigt för Hannos hälsa … Sommarferier vid havet! Förstod väl någon, vad det innebar för lycka? Efter alla de många skoldagarnas tryckande och bekymmersamma enahanda fyra veckors fridfulla och sorglösa tillvaro, fylld av tånglukt och bränningarnas sakta brus … Fyra veckor, en tid så lång, att man vid dess början icke alls kunde överskåda den, och om vars slut det var en hädisk råhet att tala. Lille Johann kunde aldrig förstå, hur lärarna vid terminens slut kunde låta undfalla sig yttranden sådana som: »Här skola vi fortsätta efter ferierna och övergå till det och det …» Efter ferierna! Han tycktes rent av glädja sig åt det, den där obegripliga människan i sin blanknötta kamgarnsrock! Efter ferierna! Hur kunde man ens tänka på det? Sa underbart långt bort i det grå fjärran var allt, som låg på andra sidan om dessa fyra veckor! Vilket uppvaknande den första morgonen i den ena av de båda schweizerhyddorna, som sammanbundna genom en smal mittbyggnad bildade en rak länga med »konditoriet» och societetshusets mittkomplex! En obestämd känsla av lycka kom honom att fara upp … han öppnade ögonen och omfattade med en girig och säll blick de gammalfrankiska möblerna i det lilla snygga rummet … En sekund av sömndrucken, ljuv förvirring — och<noinclude> <references/></noinclude> 3crfd3kcjuv74uxknm5z5vwc8yisjag 104 217342 653488 630441 2026-06-20T00:24:39Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653488 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />196</noinclude>så begrep han, att han var i Travemünde, för fyra omätligt långa veckor i Travemünde! Han rörde sig icke, utan låg stilla på rygg i den smala gula träsängen med de av ålderdom märkvärdigt tunna och mjuka lakanen, slöt då och då ögonen på nytt och kände, hur hans bröst i långa, djupa andedrag bävade av lycka och oro. Rummet låg i en gul morgondager, som trängde in genom den randiga rullgardinen, men runt omkring var allt ännu tyst och både Ida Jungmann och mamma sovo ännu. Ingenting hördes annat än det taktmässiga och fridfulla skrapandet av en kratta — det var drängen, som krattade de grusbelagda gångarna i badparken och surrandet av en fluga, som instängd mellan rullgardinen och fönstret envist slog mot rutan, och vars skugga man såg sväva omkring på det randiga lärftet i långa sicksack-linjer … Vilken stillhet! Endast krattans skrapande och det entoniga surret! Och denna ljuvliga frid fyllde lille Johann genast med den härliga känsla av lugn, välvårdad och distingerad isolering, som kännetecknade badorten och som han älskade över allting annat. Gud ske lov, hit kom ingen av de blanknötta kamgarnsrockarna, som representerade regulade-tri och grammatik på jorden, här var det alldeles för dyrt för dem … I ett anfall av glädje sprang han upp ur sängen och barfota fram till fönstret. Han drog upp rullgardinen, öppnade ena fönsterhalvan och tittade ut efter flugan, som flög bort över grusgångarna och rosenrabatterna. Det med en häck av buxbom omgivna musiktemplet stod ännu tomt och tyst mitt emot hotellbyggnaderna. »Fyrfältet», som fått sitt namn efter fyrtornet, vilket reste sig någonstädes åt höger till, sträckte sig under den vitaktigt ludna himlen med sina tuvor av kort gräs ända bort till sandstranden, där man såg de långa raderna av små privatpaviljonger och sittkorgar, vända utåt havet. Och där låg havet i morgonglans och frid med buteljgröna och blåa, blanka och krusade strimmor, och en ångbåt kom<noinclude> <references/></noinclude> 9vjy9j4c1v9g2vz3yapaqp6wy5h8v0o 104 217343 653489 630442 2026-06-20T00:27:13Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653489 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|197}}</noinclude>mellan de rödmålade tunnorna, som utstakade kursen för den, från Köpenhamn, utan att man behövde veta, om den hette »Najaden» eller »Friederike Oeverdieck». Och Hanno insöp med stilla sällhet de aromatiska fläktar, som havet sände honom, och hälsade det ömt med ögonen, en stum, tacksam och kärleksfull hälsning. Och så började dagen, den första av dessa fattiga tjuguåtta dagar, som i början föreföllo som en evig salighet och sedan, så fort de första voro över, förflöto så förtvivlat snabbt … Man åt frukost på balkongen eller under det stora kastanjeträdet, som stod invid barnens lekplats — och allting, lukten av nytvättat linne från duken, som kyparen bredde ut på bordet, servetterna av silkespapper, det underliga brödet, den ovanliga omständigheten att man icke liksom hemma åt äggen med benskedar utan med vanliga teskedar — allt förtjuste lille Johann. Och vad som följde efter, var alltsammans fritt och lätt ordnat, ett underbart sysslolöst och hälsosamt liv, som förflöt ostört och sorglöst. Förmiddagarna på stranden, under det badkapellet gjorde undan sitt morgonprogram, då man låg och vilade sig vid foten av sittkorgen, drömmande lekte med den mjuka sanden, som icke smutsar ner, fritt lät ögonen glida ut över den gröna och blå oändligheten, från vilken under sakta brus kom en stark, frisk, vild och härligt doftande fläkt, som svepte kring öronen och framkallade en angenäm svindel, en stilla bedövning, i vilken man förlorade medvetandet av tid och rum och allt, som var begränsat … Sedan badet, som här var ett helt annat nöje än i herr Asmussens inrättning, ty här fanns det ingen »ankmat», det ljusgröna kristallklara vattnet skummade högt upp, när man rörde i det, i stället för ett slemmigt trägolv smektes fötterna av den mjuka sandbotten, och konsul Hagenströms söner voro långt borta, i Norge eller Tyrolen. Konsuln tyckte om att på sommaren företaga en längre lustresa — och varför då icke göra det, vad? … En promenad<noinclude> <references/></noinclude> 463mcyoc0luhdhs5krnxlr8kc9qc0g4 104 217344 653490 630443 2026-06-20T00:31:19Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653490 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />198</noinclude>för att värma sig längs efter stranden fram till »måsstenen eller »sjötemplet», ett mellanmål, intaget i sittkorgen — och så var tiden inne, då man gick upp på sina rum för att vila en stund, innan man gjorde toalett till table d'hôten. Table d'hoten var lustig, säsongen var på sin höjdpunkt, och den stora societetssalen var fylld av människor, familjer, som Buddenbrooks kände, hamburgare och till och med engelsmän och ryssar; vid ett litet bord serverade en svartklädd herre soppan ur en silverblank terrin, man fick fyra rätter, som alltid smakade bättre och mer aromatiskt än hemma eller åtminstone voro tillagade på ett festligare sätt, och på flera ställen vid de långa borden dracks champagne … Sedan när de stora vid musikens toner drucko kaffe under konditoriets tälttak, satt Hanno på en stol framför templet och lyssnade outtröttligt … För eftermiddagarna var det sörjt. Det fanns en skjutbana i badparken, och till höger om schweizerhyddorna stodo stallbyggnaderna med hästar, åsnor och kor, vilkas mjölk, varm, fradgande och doftande, man drack till aftonvard. Man kunde göra en promenad in i köpingen, därifrån låta sig sätta över med en båt till »Priwal», på vars strand det fanns bärnsten, kunde på lekplatsen taga del i ett parti krocket eller sätta sig på en bänk uppe på den skogiga kollen, som låg bakom hotellet, och låta Ida Jungmann läsa högt för sig … Och likväl var det klokaste alltid att gå tillbaka ner till havet, sitta i skymningen längst ute på dammbyggnaden med ansiktet vänt at den öppna horisonten, vifta med näsduken åt de stora skeppen, som gledo förbi, och lyssna till, hur de små vågorna sakta plaskade mot stenblocken och fyllde hela vidden runt omkring med detta milda, storartade brus, som vänligt talade till lille Johann och lockade honom att i outsäglig tillfredsställelse sluta sina ögon. Men då sade Ida Jungmann: »Kom, Hanno lilla, vi måtte gå — det är tid att äta kvällsvard, och du tar döden på dig, om du sitter här och sover…» Vad för ett lugnt, belåtet och regelmässigt arbetande hjärta han alltid förde med sig<noinclude> <references/></noinclude> chriy0pvpikp9kxebhpvzikqpbii57i 104 217345 653491 630444 2026-06-20T00:35:10Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653491 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|199}}</noinclude>hem från havet! Och då han efter att uppe på rummet ha ätit sin kvällsvard med mjölk eller maltstarkt brunt öl, medan hans mor åt senare nere på glasverandan i större sällskap, kröp ner mellan sina ålderdomstunna lakan, sänkte sig sömnen genast över honom utan skräck och feber, vid de lugna, jämna slagen av detta samma belåtna hjärta och de dämpade tonerna av aftonkonserten. På söndagen kom, i likhet med några andra herrar, som under veckan av sina göromål kvarhöllos i staden, senatorn ut till de sina och stannade till måndagsmorgonen. Men fastän då glace och champagne serverades vid table d'hôten och åsneritter och segelfärder utåt havet ställdes till, tyckte lille Johann just icke om dessa söndagar. Badortens lugna frid var störd. En massa folk från staden, som icke alls hörde dit, »endagsflugor ur den goda medelklassen», som Ida Jungmann med vänligt förakt kallade dem, befolkade på eftermiddagen badparken och stranden för att dricka kaffe, höra musik och bada, och Hanno skulle helst stängt in sig på sitt rum, tills dessa söndagsklädda fridstörare gett sig av … Nej, han var glad, då på måndagen allt åter kom i de vanliga hjulspåren, om också faderns ögon icke längre voro där, dessa ögon, som han under hela söndagen känt riktade på sig, forskande och kritiska … Och fjorton dagar voro gångna, och Hanno sade sig själv och försäkrade var och en, som ville höra det, att ännu var lika lång tid kvar som hela mickelmässferierna. Men detta var en bedräglig tröst, ty hade ferierna väl uppnått sin höjdpunkt, så gick det sedan hastigt utför och mot slutet, så förfärligt hastigt, att han skulle velat klamra sin fast vid varje timme för att icke släppa den förbi och göra varje andedrag så långt som möjligt, för att icke oaktsamt slösa bort lyckan. Men tiden gick oavlåtligt under växlande regn och solsken, havs- och landvindar, tryckande och bullrande åskväder, som icke kunde komma över vattnet och<noinclude> <references/></noinclude> 2bi6ry1vq6ogd3mkt72ogn8swvfh4s2 104 217346 653492 630446 2026-06-20T00:44:26Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653492 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />200</noinclude>aldrig tycktes vilja taga något slut. Det fanns dagar, då nordostvinden fyllde viken med svartgrön uppsjö, som betäckte stranden med tång, snäckor och maneter och hotade paviljongerna. Då var det mörka, upprörda havet vitt och brett betäckt av skum. Stora, starka vågor vältrade sig fram i obevekligt, skräckinjagande lugn, välvde majestätiskt sina dunkelgröna, metallblanka ryggar och störtade brakande, väsande, dånande över sanden … Det fanns andra dagar, då västanvinden drev havet tillbaka, så att den prydligt vågiga botten låg fri långt ut, och man överallt såg nakna sandbankar, medan regnet strömmade ner, så att himmel, hav och jord flöto ihop till ett, och hela floder runno utför fönsterrutorna och gjorde dem ogenomskinliga. Då uppehöll sig Hanno för det mesta i societetssalonger, vid pianot, som visserligen var en smula sönderhamrat av valser och polkor på soaréaftnarna, och på vilket man icke kunde fantisera så vackert som på flygeln hemma, men med vars dova och spröda klangfärg man ändå kunde åstadkomma rätt underhållande effekter … Och åter kommo andra dagar, drömmande, blå, vindstilla och tryckande varma dagar, då de blå flugorna surrade i solen över »fyrfältet», och havet låg tyst och spegelblankt, utan en rörelse eller en fläkt. Och när så endast tre dagar voro kvar, så sade sig Hanno och gjorde klart för en och var, att ännu återstod en tid lika lång som hela pingstlovet. Men hur riktigt räknat detta än var, trodde han icke själv på det, och hans hjärta hade längesedan dukat under för vissheten, att han i den blanknötta kamgarnsrocken haft rätt ändå, att de fyra veckorna togo slut, och att man då skulle fortsätta, där man stannat … Den fullastade droskan höll utanför societetshuset, dagen var inne. Hanno hade tidigt på morgonen sagt farväl åt havet och stranden; nu sade han adjö åt kyparna, som fingo sina drickspengar, åt musiktemplet, rosenrabatterna och hela sommartiden. Och under hotellpersonalens bugningar satte sig vagnen i rörelse. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> lwd949wenz5sgtbutbpuhisc6ebl7d4 104 223081 653467 2026-06-19T13:24:37Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653467 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|235}}</noinclude>anlitad som »Madrina», och aldrig förgäfves. Hvem skulle också kunna neka den ädla, behagliga frun hvad hvad hon beder om? Hvarhelst hennes hvita, sköna gestalt synes (hon går alltid hvitklädd), synes den vara ett fridens bud. M:me Carrera är född på San Domingo af fransyska föräldrar, som räddade sig dit ifrån Frankrike under terrorismens tid. Under blodbadet på San Domingo blef hon och hennes familj räddade genom trogna slafvars uppoffrande nit. Under de sköna aftnarne, som vi tillbringa på piazzan, eller stilla vandrande i palmlundarne på plantagen, berättar hon mig mången episod ur sin slägts och sin egen romantiska historia; och anar föga huru jag intages af de drag af en ovanligt begåfvad och djupt kännande själ, som derunder framträda utan att hon sjelf förstår deras skönhet och ovanlighet. Ofta tala vi äfven, och Sidney Sauval med oss, om mera allmänna ämnen, isynnerhet historiska, och framställa till jemförelse märkliga karakterer och tilldragelser från olika länder, och jag står mig dervid alls icke illa med mina svenska män och qvinnor. Vi tala, vi tänka, vi måla tillsammans, vi ha roligt tillsammans, och jag sörjer på förhand att jag så snart måste skiljas härifrån. Här kunde jag lefva utan att lida af hvad jag ser närmast omkring mig, och här kunde jag hålla af, och här kunde jag så mycket rita och måla! M:me Carrera är en utmärkt målarinna af blommor, fjärilar m. fl. naturföremål, som hon afbildar lika naturtroget som själfullt. Sedan sina olyckor (hon har förlorat sin man, markis Carrera, och yngsta son i koleran, och lidit stora förluster genom de sednaste<noinclude> <references/></noinclude> bzlrbf4b7scmy0sijmuyhfakrp7swf1 104 223082 653468 2026-06-19T13:28:56Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653468 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />236</noinclude>orkanerna) har hon förlorat håg för dessa glada sysselsättningar; men min förtjusning af naturföremålen och min teckningsfeber upplifvar henne; och skulle jag kunna bli här några månader, så skulle vi tillsammans göra ett vackert album af Cubas blommor och frukter och — det vore något roligt; om icke större och kärare kallelser hindrade mig! Den regniga årstiden stundar; flera träd slå ut sina blommor; Cucullos komma allt flera, och utgöra äfven här, som på »la Industria», mitt nöje och min plåga. M:me Carrera kan ej nog omtala vegetationens prakt och yppighet under den våta årstiden, och prakten af färgspelet i molnen. Hon kunde ge mig lust att dröja för att få se allt detta, — med henne! Vi äro nu ensamma här, hon, den yngsta sonen, den jättelika Sidney S. och tre af den andra sonens barn, nemligen min lilla »Caballero» Adolpho, en allrakäraste täck och gratiös flicka, Michaelita (en afbild af farmodren) och en liten gosse, Eduardo, ett lefvande motstycke till Correggios A mor. M:me Carrera läser med barnen om förmiddagarne, medan jag i mitt rum målar eller skrifver. Eftermiddagarne och aftnarne äro vi tillsammans. Man kan ej lefva behagligare än jag gör det här, men teckningsraseriet fortfar och lemnar mig ingen ro. Jag målar M:me Carreras porträtt, för att få taga med mig hem hennes milda ansigte, hennes sköna, själfulla ögon, som så troget afspegla hennes själ. Jag målar Sidney Sauvals romerskt vackra hufvud, för att lemna åt hans mor; jag målar en grupp af de söta barnen, och medan jag målar förtjuses jag i behaget af dessa ansigten, skönheten af dessa ögon.<noinclude> <references/></noinclude> q865pbuimsa8tjkm9dr4dkom4fhgzze 104 223083 653469 2026-06-19T14:47:01Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 653469 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />{{c|— 11 —}} {{Blockcitat/början}}</noinclude>små plikterna troget uppfyllas. Kunde vi se dem lika klart, som Gud ser dem, skulle vi fatta sammanhanget och den ledande grundtanken i dessa små stycken och fröjdas öfver, att Han låter oss bruka dem som medel för att hjälpa Honom bygga upp tempel, där Han kan taga sin bostad, tempel som äro svaga afbilder af det Han lofvade uppbygga på tredje dagen, ehuru det hade blifvit af människorna nederslaget.» <h3 style="text-align:center;">Lekplatser. Undervisning och förströelser för yngre och äldre.</h3> Ett medel, som miss Hill flitigt begagnar att höja sina hyresgäster, är att anordna föreläsningar för i synnerhet de yngre medlemmarna af hennes stora familj. Symöten och handarbetsklasser glömmer hon ej heller, och alla dessa medel väcka och underhålla vänliga känslor mellan de forna slagskämparna. Ovanligt var nämligen ej, att kvinnorna gjorde sig förtjänta af detta namn; men symötet, dit småttingarna få medtagas, blir ofta ett fredsmöte för de stridande. Att där få tillfälle visa lillens första tand eller annat framsteg, kommer modern att glömma stridens orsak och att räcka handen åt sin fiende. En lekplats för hvarje hus eller grupp af sådana anser Ruskin som ett af de bästa uppfostringsmedel. »De barn, som ej känna annan lekplats än gränden eller gatan, falla alltid lättare ett offer för frestelsen» och följaktligen hafva flere dylika anskaffats, ett eller ett par träd hafva där planterats, hvilobänkar och en gunga blifvit uppsatta. Några af miss Hills vänner infinna sig där emellanåt, lära barnen enkla lekar med sång eller boll- och andra springlekar. Gossarne få öfva sig i gymnastik och exercis, och försök har till och med gjorts med att bland dem bilda en liten musikförening. En blomsterprydd majstång har fröjdat de smås ögon, och för dem, som så sällan se ängens grönska och blommor, var detta en syn, som sent glömmes. Äfven i annan form har miss Hill lyckats bereda någon omväxling åt sina vänners enformiga och sträfsamma lif, t. ex. en bjudning vid juletid till hennes eget eller någon väns hem, en utflykt till landet eller hafskusten någon vacker sommardag. »Men» — säger hon — »dessa bjudningar få ej omfatta många i sänder, ty då blir intet tillfälle att bevisa dessa små vänlighetstecken, som låta våra gäster erfara, att vi hysa deltagande för dem som individer. Ingen nedlåtande vänlighet får störa det goda intrycket: på samma sätt som vi mottaga en rik vän, skola vi gå dessa våra ringa vänner till mötes. En af de gamla kvinnor, som vid ett dylikt tillfälle var hennes gäst, talade sedan om för en granne: »det, som var roligast, var, då hon förde mig in i sin egen sängkammare och hjälpte mig själf af med kappan!» {{Blockcitat/slut}} En utförligare berättelse om miss Hills verksamhet finnes intagen i Läsning för hemmet n:o 4 år 1880. Såsom ofvan synes, har miss Hills exempel följts på många håll i London. Men icke blott i London utan på flera andra ställen har Octavia Hills föredöme tjänat andra, som önskat blifva sina<noinclude> <references/></noinclude> etstc3x4mbj3chls9i91rdhvbb6vkgo 104 223084 653470 2026-06-19T14:51:56Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 653470 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />{{c|— 12 —}}}</noinclude>medmänniskor till nytta, till lärdom och till hjälp. I Newyork har hennes exempel följts af mrs Miles och i Boston af miss Alice Lincoln. Aftonbladet för den 7 maj 1885 innehåller en redogörelse för den sistnämndas verksamhet, en beskrifning öfver huru hon i Boston framgångsrikt arbetat på ett liknande sätt som miss Hill i London. Det hufvudsakliga af denna redogörelse återgifves här: {{Blockcitat/början}} <h3 style="text-align:center;">Några erfarenhetsrön från en treårig verksamhet i Amerika.</h3> För omkring fyra år sedan kom händelsevis min uppmärksamhet att fästas på det vanvårdade skick, hvari ett större hus, innehållande smålägenheter till uthyrning, befann sig uti ett af de fattigare kvarteren i Boston, och i november 1879 öfverenskom jag med en väninna att tillsammans med mig öfvertaga detta hus på ett år, till ett hyresbelopp af 3,720 kronor. Vi ville se, om vi ej genom oaflåtlig uppsikt och noggrann tillsyn skulle blifva i stånd att på något sätt förbättra det rykte, som dess invånare hade om sig, och på samma gång tillförsäkra oss själfva så pass stor vinst, att vi kunde anse oss ersatta för den tid och de penningar, vi nedlade i företaget. Vi kände oss böjda att tro, det ett dylikt resultat vore möjligt, genom de upplysningar vi inhämtat om den erfarenhet, som vunnits i ett liknande företag af ''Octavia Hill'' och mrs ''Miles'' — den ena i London, den andra i New-York — och hvarigenom blifvit tydligen ådagalagdt, att ett af de mest verksamma medlen för att bispringa de fattiga är att till dem stå i ett bestämdt förhållande, exempelvis sådant som hyresvärdens gent emot sina hyresgäster. I det hus, där vi sålunda företagit vårt försök under trenne år, finnas allt som allt ''tjugusju'' lägenheter, af hvilka fjorton voro upptagna, då huset kom i våra händer. Då vi först besågo egendomen i akt och mening att hyra densamma, berättade man oss, att huset hade dåligt rykte, samt att det stod halftomt, emedan en del af dess hyresgäster hade ett mycket ruskigt namn om sig. Hvad man med säkerhet kunde säga var, att de stinkande afloppstrattarne, de smutsiga förstugorna och de illa hållna trappgångarne buro alla vittne om grof vårdslöshet. Vår värd gick frikostigt in på att låta ommåla huset samt att dessutom vidtaga de nödvändigaste reparationerna. De sönderslitna och mögliga tapeterna i förstugorna ersattes af ett nytt murbrukslager, hvilket vi årligen låta bestryka med limfärg och äro sålunda i stånd att gifva huset ett renligt och gladt utseende. Under sådana förhållanden började vi vårt första års arbete, och vi voro nog lyckliga att se vårt företag krönas med framgång. Huset är centralt beläget och ligger fritt, så att det från tre sidor har tillgång på frisk luft; sannolikt kan det till stor del tillskrifvas denna fördel, att rummen voro inom kort tid uthyrda och i de flesta fall till hyggliga familjer. Våra hyresgäster undrade öfver, hvad som kunde hafva ledt oss till att taga huset, men de visade ej<noinclude>{{Blockcitat/slut}} <references/></noinclude> 2ohk6yrkfbv528otwvxgppz4sna6ih4 104 223085 653471 2026-06-19T14:57:43Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 653471 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />{{c|— 13 —}} {{Blockcitat/början}}</noinclude>någon motvilja att få med nya oerfarna värdinnor att göra i stället för de eljes vanliga hyresupptagarne; också kan jag ej påminna mig något enda tillfälle, när de brustit i höflighet, då vi infunnit oss de dagar, hyran skulle erläggas. Vi läto trycka och uppslå några föreskrifter angående trappors och förstugors dagliga sopning samt afloppstrattarnes skötsel och vi höllo strängt på att dessa föreskrifter skulle efterkommas, intill dess att det efter en tid blef hyresgästerna själfva klart, att vi därmed endast afsågo deras eget bästa; härigenom blef det ej längre nödvändigt att utöfva daglig tillsyn. Att hyran skall af hyresgästerna erläggas punktligt, hafva vi ständigt påyrkat; från denna regel kunna vi likväl göra undantag, om de hemsökas af sjukdom eller hafva anledning till bekymmer af svårare art då erfarenheten lärt oss, att ett litet uppskof värderas högt, hvarför vi ej tvekat att göra denna eftergift, i synnerhet som den ej visat sig utfalla oss själfva till någon slutlig förlust. Med superi, som öfvergått till inrotad vana, hafva vi för grundsats att ej hafva fördrag, men om vi funnit, att det varit möjligt att genom hotelser eller allvarsamma föreställningar inverka på förbrytarens allmänna karaktär, så hafva vi tålamod med tillfälliga öfverträdelser och anse, att dylik efterlåtenhet, då den ej drifves för långt, gör mera gagn än skada. Hyresgästerna hafva visat sig särdeles belåtna med åtskilliga reformer, som vi infört, och däribland framför allt vår vana att alltid lämna kvitto å erlagd hyra. En kvinna sade mig, att hon betalt hyra i huset under elfva år, utan att någonsin erhålla minsta kvitto därpå, som hon kunnat framvisa. Efter någon tid lärde sig ock våra hyresgäster att inse fördelen af att hålla porten till gatan stängd under nätterna; vi ombesörjde, att hvarje hyresgäst fick sin egen portnyckel. Det hade ej förut varit någonting sällsynt att påträffa sofvande män och kvinnor i förstugorna, och fastän det till en början ofta hände, att såväl lås som port blefvo sönderbrutna, så bringade ändock så småningom den känsla af säkerhet och välbehag af hemfrid, som alla tillförsäkrades, genom att porten stängdes klockan tio, det derhän, att hyresgästerna gjorde sig själfva ansvariga för, att denna skyldighet skulle noggrant iakttagas. Vi togo oss äfven för vana att, så snart någon anmälde sig som hyresgäst, genast anställa efterforskningar antingen i det hus, han senast bebott, eller ock hos arbetsgifvaren för att få så mycken kännedom som möjligt om personen i fråga; detta oeftergifliga villkor, »rekommendationer erfordras», har besparat oss mycket besvär och många utgifter, ty därigenom höllo vi den mera förfallna klassen ifrån oss. Vid första årets utgång hade vi oss till godo ett öfverskott af 417:37 kr. Till förekommande af öfverbefolkning, som är en af de största olägenheter, hvilka medfölja dessa byggnader, som äro inredda i en mängd smålägenheter, införde vi den seden, att familjer, som bebodde en lägenhet, tillätos att hyra ännu en lägenhet och för denna andra betala en mycket lägre hyra, än den de erlade för den första. Vi ansågo det vara nödvändigt att från början inskärpa begrepp om renlighet och anständighet, och därtill var bästa sättet att uppmuntra familjer till att bebo flere rum. Af det öfverskott, vi årligen fått in, har en del blifvit afsatt till en fond för oförutsedda händelser, och en liten summa har anslagits till hyresgästernas<noinclude>{{Blockcitat/slut}} <references/></noinclude> dteq42vraumy1uynezkm04l6z4odc6z 104 223086 653472 2026-06-19T21:00:56Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 653472 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||I Linköpings-Sticht.|77}}{{linje}}</noinclude>köpte sig antingen lägerstad hos eller bröderskap och siälamessor af munkarna i thetta kloster. Såsom Vplanda-Lagmannen Börge Pedersson thet {{ant|d. 24. Febr.}} år 1314 giorde åt sin förra fru med 2 mark; Herr {{ant|Magnus Johansson d. 1 Aug.}} 1293 åt sig sielf med 6 mark, och Hertigarna Erik och Waldemar åt sig med 20 mark penningar vti sitt {{ant|testamente,}} som the giorde {{ant|d. 20 Jan.}} 1318. vti Nyköpings torn, ther theras broder K. Börge them til döds insatt hade. Thet war belägit norrvt wid Domkyrkion, ther nu <b>Biskops-gården</b> är, hwars gambla Stenhus äro qvarlefwor, efter thet stora munkekloster, ther hafwer warit. Munkarna, som thervti lefwat, motte hafwa merendels warit antingen olärde män, eller ock ringa achtade i anseende til the förnäma och lärda {{ant|Prælater}} och Kaniker {{ant|(veluti in Opticis, lumen majus dicitur obfuscare minus)}}; emedan man allenast några få {{ant|Gardianers}} eller {{ant|Custodum}} och <b>munkars</b> namn af thetta klostret hafwer kunnat igenfinna. Wid år 1397 war {{ant|<i>Joannes</i> Gardianus}} och {{ant|<i>Petrus</i> Lector, de Ord. Fratr. Minor}}. År 1373 war {{ant|<i>Everhardus</i> Gardianus}} och 1403 nämnes en <b>broder</b> {{ant|<i>Jonis</i>}} i Linköping; men om han warit af thetta kloster, säges icke. Vti ett bref skrefwit i Linköping {{ant|St. Agnetis}} dag år 1456 hafwer {{ant|<i>Petrus Magni</i>, ordinis fratrum Minorum custodiæ Lincopensis custos}} och {{ant|Fœnendi --- ejusdem custodiæ vicarius,}} intagit en Adelsman {{ant|<i>Nicolaus frater</i>}} och hans hustru {{ant|<i>Elena</i>}} vti delach-<noinclude> {{huvud|||tighet}} <references/></noinclude> re8qsl945jiyimrrb236ogox662pw3p 104 223087 653493 2026-06-20T07:30:03Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 653493 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|||337}}</noinclude>{{c|N:o 2.}} På en minnesvård, rest i Umeå å den plats, der Generalen Friherre {{sp|Georg Carl von Döbeln}} d. 8 Oct. 1809 tog afsked af de hemförlofvade sista förenade Svenska och Finska trupperna. {{c|Sista förenade<br> Svensk-Finska krigshären<br> Upplöstes och hemförlofvades<br> Här<br> Den 8 Oktober 1809<br> Af<br> Friherre<br> GEORG CARL VON DÖBELN.}} {{linje|6em}} {{c|De tappres minne det lefver.}} {{linje|6em}} <h3 align=center style="border: none">Minnespenningar.</h3> {{c|1856.<br> N:o 1.}} Belöningspenning af {{sp|Carlstads Fabriks- och Handtverks-Förening.}} Åtsidan. En grupp af handtverksredskap och fabrikater med ett Minervahufvud öfverst. Omskrift: CARLSTADS FABRIKS OCH HANDTVERKS FÖRENING. <small>— I afskärningen: 1856.</small> Frånsidan. En eklöfskrans, med inskrift inom kransen: FÖR SKICKLIGHET OCH VÄLFÖRHÅLLANDE ÅT (med tomt rum, för att ingravera den belönades namn). {{linje|6em}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/> {{sidfot|<i><small>K. Vitterh. Hist. o. Ant. Ak. Handl. Del. 25.</small></i>||22}}</noinclude> repe3n37oxc2z7pps66f04ertffukno 104 223088 653494 2026-06-20T08:10:35Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 653494 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|118|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>med samma stamp; ganska tidig typ af grupp C (ryttarens arm synlig); — en guldbrakteat med omskrift af runor, äfven af grupp C, men yngre; — en guldbrakteat af grupp D, med fyra kretsar inslagna ornament (fig. 176); — några perlor af glas, m. m.<ref><i>Fr. jernåld.,</i> fynd 469 och 470. — <i>Atlas,</i> fig. 100, 112, 114, 173 (brakteater). — Stephens, anf. arb., »Bracteates», 23, 28, 30. — Söderberg, anf. st., fig. 33, 34 (ornamentsdetaljer af spännet).</ref> Kjellers mosse i Ringkjöbing amt: ett söndrigt, bredt silfverspänne af gammal typ, närmast likt fig. 140; prydt med spiralsirater, lika fig. 207; — två guldbrakteater af grupp C, tidiga; — tre guldbrakteater af grupp D; två af dem slagna med samma stamp; — ett par guldspiraler; — 12 perlor af glas och mosaik.<ref>Kjöbenhavns Museum, C 5221—6. — <i>Årböger,</i> 1892, sid. 317.</ref> Ny s:n i Ringkjöbing amt: ett korsformigt bronsspänne, af gammal typ; sidoknopparna till det kretsrunda öfverstycket felas; — en guldbrakteat af grupp C, ej tidig typ.<ref>Samma museum. C 2771—2.</ref> Skonager i Næsbjerg s:n, Ribe amt: bågen och närmaste delar af ett bredt silfverspänne, mycket nött; ganska gammal typ; — 3 guldbrakteater med runor af grupp A; två af dem slagna med samma stamp (fig. 165), likna ett par vid Broholm och Darum funna brakteater; — 3 guldbrakteater med runor af grupp C, tidig typ (ryttarens ben synligt); slagna med samma stamp; — en guldbrakteat utan runor af grupp C, tidig typ; — 6 guldbrakteater af grupp D; fyra slagna med en stamp och två med en annan.<ref>Samma museum, C712—9. — Stephens, anf. arb., »Bracteates», 78—80.</ref> Skodborg i Haderslev amt. Under plöjning: ett präktigt spänne af guld med filigransirater och verroterie cloisonnée (fig. 144); — en guldbrakteat med runor af grupp B (fig. 167); — två guldbrakteater af grupp D (fig. 177); — 5 perlor af glas o. dyl.<ref><i>Fr. jernåld.,</i> fynd 477. — Stephens, anf. arb., »Bracteates», 67. — Sehested, anf. arb., sid. 214 (spännet). — Spännet är brutet i två delar, som hittades vid olika tillfällen. Se sid. 110 här ofvan.</ref> Galsted Haderslev amt. I en mosse: öfverdelen och bågen af ett silfverspänne, delvis förgyldt (fig. 221), ganska gammal typ; — en guldbrakteat med runor af grupp B; — några glasperlor.<ref><i>Fr. jernåld.,</i> fynd 480. — Worsaae, <i>Nord. oldsager,</i> fig. 429 (spännet). — Stephens, anf. arb., »Bracteates», 21.</ref> I sammanhang härmed hör nämnas, att man under dikesgräfning på Djurgårdsäng vid Gällqvist, helt nära Skara i<noinclude> <references/></noinclude> dcqdj9h770111uiwnjymd5e1y4vq3pf 104 223089 653495 2026-06-20T08:29:45Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 653495 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>DEN NORDISKA JERNÅLDERNS KRONOLOGI.</small>|119}}</noinclude>Vestergötland, har funnit: ett stycke af en silfverprydnad, delvis förgyld (fig. 225), som påminner om de nu omtalade breda spännena; — två guldbrakteater af grupp D (fig. 178); — en spiralarmring af guld; — en guldknapp, som varit prydd med verroterie cloisonnée (fig. 220); — en guldtacka; — 9 silfvertackor; — en dålig efterbildning i silver efter en guldbrakteat (grupp A?); — en hake och hyska af förgyldt silfver (fig. 224); — en mängd andra hakar och hyskor, spiralformiga, af silfver, ej förgylda, m. m.<ref>St. H. M. 6563. — Salin, <i>Fynd från Djurgårdsäng, Vestergötland,</i> i <i>Månadsbladet,</i> 1892, sid. 10. — Skatten hade varit omsorgsfullt invirad i tyg, skinn och näfver.</ref> {{tre stjärnor}} Med andra, för tidsbestämningen vigtiga saker än spännen, hafva guldbrakteater anträffats på följande ställen.<ref>Huruvida de här nedan sid. 122 omtalade guldbrakteaterna från Bolbro äro funna på samma ställe som en guldhalsring lik fig. 187, är ej med säkerhet kändt. — Detsamma kan måhända sägas om fyndet vid Hjörlunda (en fyrryggad guldfingerring och guldbrakteater).</ref> Broholm på Fyen (se sid. 117 här ofvan). Guldbrakteater och flera halsringar af samma typ som fig. 187, dels släta, dels med inslagna halfmånar. Hesselagergård på Fyen. Vid olika tillfällen, men på samma plats: en massiv guldhalsring lik fig. 187, med inslagna halfmånar; — en guldbrakteat med runor af grupp C, temligen tidig (ryttarens arm och ben synliga).<ref><i>Fr. jernåld,</i> fynd 453. — Worsaae, <i>Nord. oldsager,</i> fig. 443 (halsringen). — <i>Atlas,</i> fig. 252 (sid. 8). — Stephens, anf. arb., »Bracteates» 59.</ref> Ullerup i Sönderborg amt. Vid olika tillfällen, men på samma plats: hälften af en guldhalsring lik fig. 187, men smalare och slät; — en guldbrakteat med ett menniskohufvud, ovanlig typ; möjligen med runor.<ref><i>Fr. jernåld.,</i> fynd 481. — Worsaae, <i>Slesvigs oldtidsminder,</i> sid. 84 (brakteaten) och 85 (ringen). — <i>Atlas,</i> fig. 253 (sid. 8). — Stephens, anf. arb., »Bracteates» 60.</ref> Stavijordet i Eidsvold pgd, Romerike. I en myr: två med filigransirater prydda, breda guldbeslag till svärdsslidor, lika fig. 184; — en oval, spirallagd guldring af samma form som fig. 188, men<noinclude> <references/></noinclude> b2u9i4bw5xweyx4bxc9f5hwzxji0szk