Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.15 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 219949 657023 648780 2026-08-14T20:26:12Z Thuresson 20 /* Validerad */ 657023 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" /></noinclude><h4 align="center"> II. <br /> Mäster Scaufflaires skarpsinnighet. </h4> Från märiet begav han sig till ena änden av sta­den, till en flamländare, mäster Scaufflaër, förfranskat Scaufflaire, vilken hyrde ut hästar och åkdon. Kortaste vägen till denne Scaufflaire var att gå en föga besökt gata, vid vilken prästgården i den församling, som herr Madeleine tillhörde, var be­lägen. Kyrkoherden sades vara en värdig, an­sedd och rådklok man. I det ögonblick, då herr Madeleine kom utanför prästgården, fanns blott en vandrare på gatan, och denne lade märke till följande: Då mären väl gått förbi prästgården, stannade han och stod en stund orörlig, vände därefter om och gick tillbaka till prästgårdens port, som var ett mellanting mellan gångport och körport och<noinclude> <references/></noinclude> djaodvisaytdvlevznl9twc8cd988ir 104 219991 657024 648956 2026-08-14T20:26:56Z Thuresson 20 /* Validerad */ 657024 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 535 —}}</noinclude>hade en portklapp av järn. Han lade häftigt han­den på portklappen och upplyfte den. Därefter hejdade han sig åter, stod orörlig och liksom ef­tersinnande, och efter några sekunders förlopp fällde han åter sakta ned portklappen, i stället för att låta den hårt slå till, och fortsatte sin vandring med ett slags brådska, som han icke visat förut. Herr Madeleine fann mäster Scaufflaire hemma, sysselsatt med att laga en sele. — Mäster Scaufflaire, frågade han, har ni nå­gon god häst? — Herr mär, sade flamländaren, alla mina häs­tar äro goda. Vad menar ni med en god häst? — Jag menar en häst, som kan springa sju mil på en dag. — Åh knäveln! sade flamländaren, sju mil! — Ja. — Spänd för en kabriolett? — Ja. — Och hur länge får han vila efter den färden? — Han bör, om det gäller, kunna vända om da­gen därpå. — Samma väg igen? — Ja. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 61l3fd0k9lt3jpki8ys2giq4omf1po0 104 219992 657025 648957 2026-08-14T20:27:47Z Thuresson 20 /* Validerad */ 657025 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 536 —}}</noinclude>— Åh knäveln! Åh knäveln! Och det är sju mil? Herr Madeleine tog upp ur fickan den pappers­lapp, varpå han med blyertspennan upptecknat några siffertal. Han visade dem för flamländaren. Det var talen l ½, 2 och 3. — Ni ser själv, sade han. Summa sex och en halv, i runt tal sju mil. — Herr mär, återtog flamländaren, jag har vad ni behöver. Ni har nog ibland sett min lilla vita häst ute. Det är ett litet djur från nedre Boulonnais, fullt av eld. Man ville först göra honom till ridhäst. Pytt, gick inte! Han bara slog bakut och kastade var enda ryttare i backen. Man trod­de honom vara okynnig och visste inte, vad man skulle göra med honom. Då köpte jag honom och spände honom för en kabriolett. Det var just det han ville, herr mär. Nu är han sedig som en flicka och springer som vinden. Men, bevars för att sätta sig upp på hans rygg! Han har inte lust att vara ridhäst. Var och en har sin ärelystnad. Draga, ja; bära, nej. Man skulle kunna tro, att han sagt så till sig själv. — Och han skall stå ut med färden? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 48zj208h1i3quzu9ks305su4xbb6190 104 219993 657026 648958 2026-08-14T20:28:37Z Thuresson 20 /* Validerad */ 657026 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 537 —}}</noinclude>— Era sju mil skall han tillryggalägga i fullt trav på mindre än åtta timmar. Men hör nu på vilka villkor — Låt höra. — För det första måste ni, när ni hunnit halv­vägs, låta honom pusta en timme. Han måste där få något att äta, och någon måste vara när­varande, medan han äter, för att hindra drängen på värdshuset att stjäla från honom hans havre, ty jag har märkt, att det i värdshusen oftare hän­der, att havren supes upp av stalldrängarna än ätes upp av hästarna. — Någon skall vara närvarande. — För det andra, är det herr mären själv, som tänker begagna kabrioletten? — Ja. — Kan herr mären köra? — Ja. — Nå väl, då måste herr mären resa ensam och utan packning för att inte göra det för tungt för hästen. — Överenskommet. — Men efter som herr mären inte kommer att ha någon med sig, måste herr mären själv göra sig det besväret att se till, att hästen får sin havre. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 1p3fcwtilpnc9n8g1ifambvn6hqtymf 104 219994 657027 648959 2026-08-14T20:29:23Z Thuresson 20 /* Validerad */ 657027 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 538 —}}</noinclude>— Det är klart. — Och jag måste ha trettio francs om dagen. För de dagar hästen vilar upp sig måste jag ha lika mycket. Inte ett öre därunder, och fodret be­kostas likaledes av herr mären. Herr Madeleine tog upp sextio francs ur sin börs och lade dem på bordet. — Här har ni för två dagar i förskott. — För det fjärde skulle, för en sådan skjuts, en kabriolett vara allt för tung och trötta ut hästen. Det blir därför nödvändigt, att herr mären går in på att åka i en liten tilbury, som jag har. — Jag går in därpå. — Den är lätt, men alldeles öppen. — Det är mig likgiltigt. — Har herr mären betänkt, att det är vinter? Herr Madeleine svarade icke. Flamländaren återtog: — Att de är mycket kallt? Herr Madeleine fortfor att tiga. Mäster Scaufflaire fortfor: — Att det kan bli regn? Herr Madeleine upplyfte huvudet och sade: {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> cz904b7j1mlcq1rknak4az7itbjrt3f 104 219995 657028 648960 2026-08-14T20:30:22Z Thuresson 20 /* Validerad */ 657028 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 539 —}}</noinclude>— Tilburyn och hästen skola klockan halv fem i morgon bittida vara utanför min port. — Det är avgjort, herr mär, svarade Scaufflaire. Därefter började han med sin tumnagel utskrapa en fläck i bordskivan och återtog med den bekymmerslösa uppsyn, som flamländarne så väl förstå att para med sin slughet: — Men jag kommer just nu att tänka på en sak. Herr mären har inte sagt mig, vart det bär av? Vart tänker herr mären fara? Han hade ända från samtalets början icke tänkt på någonting annat, men han visste ej varför han icke förut vågat göra denna fråga. — Har er häst goda framben? sade herr Ma­deleine. — Ja, herr mär. Ni kan ändå hålla upp honom litet i utförsbackarna. Är det många sådana på den väg ni skall fara? — Glöm icke att klockan precis halv fem i mor­gon bittida vara utanför min port, svarade herr Madeleine och gick. Flamländaren stod där ”just som ett fä”, så­som han någon tid efteråt själv sade. Två eller tre minuter sedan mären gått, öppna­des dörren på nytt. Det var mären. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> kxdx9r5s1vvw28b0psi9fflfmlpzieb 104 219996 657029 648962 2026-08-14T20:31:14Z Thuresson 20 /* Validerad */ 657029 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 540 —}}</noinclude>Han hade allt jämt samma lugna och tankfulla utseende. — Herr Scaufflaire, sade han, till huru mycket värderar ni hästen och tilburyn, som ni hyr ut åt mig, det ena med det andra? — Det ena knogande på det andra, herr mär, sade flamländaren med ett flatskratt. — Må vara. Nåå? — Vill herr mären köpa dem av mig? — Nej, men jag vill för alla händelser ge er sä­kerhet för dem. Vid min återkomst lämnar ni mig summan {{rättelse|tilbaka|tillbaka}}. Till huru mycket värderar ni åkdon och häst tillsammans? — Till fem hundra francs, herr mär. — Här äro de. Herr Madeleine lade en sedel på bordet, gick sedan sin väg och kom denna gång icke tillbaka. Mäster Scaufflaire ångrade storligen, att han icke sagt tusen francs. För övrigt voro häst och tilbury i klump endast värda tre hundra francs. Flamländaren ropade in sin hustru och berät­tade saken för henne. — Vart knäveln kan herr mären ämna sig? De började rådslå om saken. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> e8md7lbr5mc0mlv4hnis4clfzn0njta 104 219997 657030 648963 2026-08-14T20:32:11Z Thuresson 20 /* Validerad */ 657030 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 541 —}}</noinclude>— Han far till Paris, sade hustrun. — Det tror jag inte, sade mannen. Herr Madeleine hade på kaminhyllan glömt kvar papperet, varpå han upptecknat siffrorna. Flamländaren tog det och begynte studera det. — En och en halv, två och tre. Det betyder bestämt skjutshållen. Därpå vände han sig till sin hustru och sade: — Nu har jag det! — Huru? — Det är en och en halv mil härifrån till Hes­din, två från Hesdin till Saint-Pol, tre från Saint-Pol till Arras. Han far till Arras. Herr Madeleine hade emellertid kommit hem. Då han återvände från mäster Scaufflaire, hade han tagit en lång omväg, som om prästgårdens port för honom varit en frestelse, den han velat undvika. Han hade gått upp på sitt rum och där stängt sig inne, vilket icke var någonting ovanligt, ty han lade sig gärna tidigt. Fabrikens portvakterska, som på samma gång var herr Madeleines enda tjänarinna, gav likväl akt på, att hans ljus släcktes klockan halv nio, och hon sade det åt kassören, när han kom hem, tilläggande: {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> mqi8is8imbeo1yi96uws9ta4xdab0v9 104 219998 657031 648964 2026-08-14T20:33:09Z Thuresson 20 /* Validerad */ 657031 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 542 —}}</noinclude>— Jag kan just undra, om herr mären är sjuk. Jag tyckte, att han såg litet besynnerlig ut. Kassören bebodde en kammare, som låg mitt under herr Madeleines rum. Han fäste ingen upp­märksamhet vid portvakterskans ord, lade sig och insomnade. Mot midnatt vaknade han häftigt. Han hade under sömnen hört något buller över sitt huvud. Han lyssnade. Han hörde steg av och an, som om någon gått i rummet ovanpå. Han lyssnade uppmärksammare och kände igen herr Madeleines gång. Detta föreföll honom besynner­ligt. Vanligtvis hördes aldrig något buller i herr Madeleines rum före den tid, då han brukade sti­ga upp. Ett ögonblick därefter hörde kassören något, som liknade ljudet av ett skåps öppnande och tillstängande. Sedan flyttades en möbel, det blev tyst, och vandringen begynte på nytt. Kas­sören satte sig upp i sängen, blev fullkomligt va­ken, tittade sig omkring och såg genom sitt fön­ster på väggen mitt emot det rödaktiga återskenet från ett upplyst fönster. Att sluta av ljusstrålar­nas riktning kunde skenet icke komma från något annat än herr Madeleines fönster. Skenet fladd­rade, som om det hade kommit snarare från en<noinclude> <references/></noinclude> oqcl8wxwmwicwz7t6dk0fok67ekpp0p 104 219999 657032 648965 2026-08-14T20:33:45Z Thuresson 20 /* Validerad */ 657032 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 543 —}}</noinclude>brinnande eld än från ett ljus. Skuggan av fön­sterbågarna avtecknade sig icke, vilket antydde att fönstret stod alldeles öppet. Under den då rådande kölden var detta öppna fönster någonting besynnerligt. Kassören somnade åter in. En el­ler två timmar senare vaknade han på nytt. Sam­ma långsamma, regelbundna steg kommo och gingo alltjämt över hans huvud. Ljusskenet avtecknade sig alltjämt på väggen, men det var nu svagt och stilla, likt återskenet från en lampa eller ett ljus. Fönstret stod allt­jämt öppet. Se här vad som försiggick i herr Madeleines rum. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 3vlnxj75uv93d5yzfxdcdiw5expd41s 104 224870 657006 656664 2026-08-14T12:26:06Z PWidergren 11678 657006 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||DET UNGA SVERIGE|271}}</noinclude> {{c|{{större|'''V.'''}}}} År 1885 debuterade en ung författarinna, som dolde sig under signaturen ''Stella Kleve'', men som snart avslöjades som en ung skånsk godsägaredotter, Mathilda Kruse, med en liten roman ''Berta Funcke''. Det vore synd att säga, att den fick något vänligt mottagande i den svenska pressen. Antingen tegs den ihjäl eller också avfärdades den i vresiga och indignerade ord. Särskilt kvinnosakskvinnorna voro djupt förgrymmade. Obestridligen kunde anmärkningar göras. Den kvinnotyp, som författarinnan skildrade, en hypernervös och osund, nästan hysterisk varelse, torrt medveten, konventionell, tillgjord och pretentiös, var icke sympatisk; och boken var skriven i ett rätt affekterat manér, lånat från Herman Bang, och på ett språk, som var halft danskt och halft franskt, men sällan ren svenska. Likvisst kunde boken förtjänat ett bättre mottagande, ty, skriven av en tjugoårig författarinna, vittnade den om en ovanlig intelligens och en djup sanningskärlek utan stora later. Författarinnan hade gjort den upptäckten, att dessa små änglar, som vi kalla kvinnor, och som så ofta figurera i romanerna, icke voro idel själ utan även materia, att de stundom ledo av bleksot och att de, enligt vad läkaren upplyste, borde bortgiftas för att åter bli friska. Upptäckten var visserligen icke ny, men hittills hade ingen kvinna med den oförfärade öppenhet som Mathilda Kruse vågat utsäga den — och härav kom hennes medsystrars stora indignation. Berta Funcke är en ung flicka, en fin-de-siècle-typ av nervös läggning och sensuella anlag, på ytan kall men med brinnande sinnen, längtande efter kärleken och mannen, men alltför blodlös att gripas av en stark lidelse, livstrånande men utan livskraft. »Ty den som spiller bort sin livskraft droppe för droppe, styckar sitt livs lidelse i små begär och små böjelser; den, som giver bort hela sitt kapital i skiljemynt — den måste stå ovederhäftig inför de ''stora'' fordringarna.» Berta Funcke tror icke på kvinnoemancipationen, ty kvinnorna skola aldrig upphöra att<noinclude> <references/></noinclude> 1xh8ju6cdiyftq7c1fhsedw13jkndww 104 224891 657064 656703 2026-08-15T11:02:07Z PWidergren 11678 657064 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude>{{Initial|S}}LUTET AV ÅTTIOTALET ÄR EN OROLIGT sökandets tid. Det vaknar ett nytt begär efter innerlighet och fördjupning i samklang med impulserna från den ryska diktningen, som i detta ögonblick når ut över Europa. Hittills hade man hängett sig åt studiet av kropparna och yttervärlden, nu började man även studera själarna och den inre verklighetens värld. Man hade så länge fäst blicken stadigt och skarpt mot jorden, att man längtade att låta den glida ut i det fjärran blå. Oklara och febrila romantiska strömningar visa sig åter. Edgar Allan Poes skräckfyllda drömmar och geniala analyser och Baudelaires feberheta, myskdoftande sensualism sätta sin prägel på hela litteraturen. Bourget väcker åter till liv den psykologiska romanen. Det går en våg av mystik genom tiden; den slår upp i spiritism och teosofi, i allt slags ockult vetande, vari så många av sekelskiftets trötta sinnen sökte hämta ett nytt livselixir. Men i djupet av allt detta går en underström av pessimism, svartare än någonsin — en pessimism, som icke ens längre tror på mänsklighetens framåtskridande, på seklets stora utvecklingstanke. Hela tillvaron ligger mörk och meningslös. I Frankrike, där man under dessa år hade känslan, att man levde i en förfallsperiod, sedeslös och raffinerad som den romerska kejsartiden, kallade man denna tidsriktning för ''dekadensen''. Det är alltjämt en form av naturalism, men dess sista fas. Uppfattningssättet är naturvetenskapligt och materialistiskt. Litteraturen sysslar alltjämt helst med det raffinerade själstillståndet, det anormala nervlivet, med allehanda sjukdomsskildringar, men på samma gång går genom dikten en starkare oändlighetsträngtan, en längtan efter mystikens skönare och rikare världar. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> k2s7x7b5o2lz13s9y4v1vkpatxi882h 104 224896 657065 656708 2026-08-15T11:57:56Z PWidergren 11678 657065 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|284 |OLA HANSSON|}}</noinclude>och smärtfylld, dikten blir ett skri ur ett sårat hjärta. Och visserligen överflöda hans skildringar av skarpt uppfattade detaljer, men man är fjärran från det breda manér, som utmärkte hans föregångare. Huvudintrycket är aldrig åskådlighet utan dunkel stämning och en inåt borrande reflexion. Redan i sådana dikter som ''I vårtiden, Blomsterliv, Vid'' ''ängskärret, Romantik, Då våren bräcker'' har Ola Hansson sin palett färdig. Det skånska landskapet breder ut sig i sin oändliga mjuka enformighet mellan de låga, stubbiga pilhäckarna. Han målar stormen, som viner kring de nakna, krokiga almarna, i vars toppar råkorna kraxa, slättens vita hus i vårnattens stillhet, ångan från nyplöjda marker och den första späda grönskan, som spirar fram ur den svarta myllan. Ingen har som Ola Hansson besjungit groningsdriften, knoppbristningen, »man hör, hur det saftigt sväller och spirar i ägg och frö», dessa livets starka safter, som i hans egna ådror runno sjukligt förtunnade. I den följande diktsamlingen ''Notturno'' (1885) bryter hans eget kynne ännu starkare igenom. Här står Ola Hansson fullt färdig som skald. Det är karaktäristiskt, att denna samling inledes av en grupp nattstämningar. Ångesttankarna hålla honom vaken. I febersyner förföljes han av människosläktets hjälplösa kval och senhöstnätternas skräck. {{Dikt|»Är det blott det febersjuka blodets tomma, grymma lek? Eller är det alltets sanna väsen, livets stora ve, som, då alla sinnen domnat, själens skärpta ögon se?»}} Manéret har liksom förandligats. Skalden beskriver egentligen icke längre. Man förnimmer landskapet. Allt är idel stämning, och stämningen förtätas vanligen till en syn. Den höstliga nattvinden susar sorgset genom skogen. »Månens äggula skära hänger på sammetstäcke i fuktat blått.» Ljuset flyter i klibbig glans nedför trädens mörknade, våta stammar. I de nakna snåren ser skalden ett vaxblekt anlete skymta: {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 0jrwcfwcea1ebdz64r2dy2z9jjcn25v 104 225131 657007 2026-08-14T14:43:53Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657007 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|405}}</noinclude>När underrättelsen att rikets ständer faststält kommissionens dödsdom öfver de fängslade herrarne hann drottningens öron, träffades hon af ett hårdt slag. Till en början stängde hon sig inne och ville icke emottaga några besök; men snart förebrådde hon sig en förtviflan, som försatte henne i overksamhet, så olämplig vid en tidpunkt, så vigtig som den, hvilken nu var för handen, då samvete och pligt bjödo henne att uppbjuda hela sin förmåga, för att, om möjligt, söka rädda dem, som uppoffrat sig för henne. Händelserna gingo dock lika fort, som hennes tankar. Knappast hade hon nemligen âter trädt ut ur sina smårum, förrän hon öfverraskades af den underrättelsen, att domen dagen derpå skulle föreläggas rikets herrar råd samt underskrifvas af konungen. Beslut och handling voro ett hos henne. Hon beslöt genast att tala med konungen, men ville icke göra det ensam och icke förr än i det ögonblick, då han begaf sig till rådskammaren, emedan hon visste, att det framförallt var det sista intrycket, som verkade på honom. Men hvem skulle hon utse att i detta samtal stå bredvid sin sida? På en gång föll henne Höppener i minnet, och hon afsände ett bud, med anmodan att han dagen derpå, vid utsatt timslag, skulle inställa sig. Oaktadt Höppener dragit sig tillbaka från all delaktighet i revolutionsförsöket, till hvilket och dess anförare han icke hyste något förtroende, hade han likväl under ransakningen tilldragit sig en icke så ringa uppmärksamhet genom ett svar, helt enkelt, men i hans stil, och hvilket nu gick man och man emellan. Politiska infall, som slå hufvudet på spiken, göra alltid uppseende; med dem stämplar geniet, historien i förväg, dagens märkvärdigaste och vigtigaste händelser. Under ransakningstiden patrullerade nemligen dag och natt det segrande partiets vänner inom staden, hvarvid framför allt Pechlin utvecklade en outtröttlig ihärdighet. När man i anledning deraf tillfrågade Höppener, hvarför icke “äfven han deltog i dessa patrulleringar, genmälde han helt kort: af det skäl, mine herrar, att jag aldrig kan sofva tryggare än nu, då riksens råd sjelfve gå brandvakt”. Drottningen kände honom såsom egande en lika skarpsinnig politisk blick, som stor juridisk omdömesförmåga och<noinclude> <references/></noinclude> 39t22zrozxlbqzwrr4lvijbtrxqj96i 104 225132 657008 2026-08-14T14:45:36Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657008 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />406</noinclude>personligt mod. Hon påminde sig ganska väl alla de råd, han gifvit, vittnande om lika mycken karaktersstyrka, som förutseende omdöme och klokhet. Det var också en sådan man, som hon nu trodde sig behöfva, såsom det kraftiga och säkra stödet för sin hänförelse. Rakethylsan, med stjernerna och elden inom sig, behöfver alltid en raketstång, för bibehållandet af den nödiga jemnvigten. De starkaste karakterer hafva ofta en icke oförklarlig, men underbar förkärlek för barn, för deras oskuldsfulla leksamhet, deras jollrande naturlighet, deras okonstlade och enkla naivetet. Vid den timme. som hon väntade Höppener, hade hon efterskickat sin lille son, Gustaf. Hon visste icke om hon ej under samtalet kunde behöfva en liten mellanhand i honom. Med prins Gustaf — om ej annat hjelpte — var hon säker på att rå med den eljest så obändige mannen. Hon kände sig starkare med prinsen vid sin sida, än ensam. Drottningen hade tillkallat Höppener en stund före konungen, för att rådgöra med honom; men ehuru Höppener vid utsatt tid instälde sig, besökte konungen denna dag henne tidigare än vanligt, så att de nära nog inträdde på samma gång. Utan alla omvägar kastade hon sig derför in på det ämne, som låg henne så varmt om hjertat. — Ack, ers majestät, tilltalade hon konungen, jag läser i edra ögon det djupa bekymmer, hvaraf er själ är full. Ni ämnar er till rådskammaren. Det kan väl icke vara er afsigt att underskrifva den gemena domen öfver våra vänner? Ni har ett för ädelt hjerta, för att förvandla er penna till en bödelsbila i edra fienders hand, till ett blodigt verktyg åt den gräsligaste otacksamhet. — Nej, min vän, nej; det skall jag aldrig. Konungens bestämdhet gladde drottningen; hon hade väntat helt annat. — Ingen magt i verlden. tillade konungen, skall förmå mig att underskrifva denna dödsdom. Drottningen såg forskande på honom. för att utröna om han i sin själ var lika orubbligt fast i sitt beslut, som hans ord angåfvo. I hans milda och menniskovänliga anletsdrag upptäckte hon också en bestämdhet, som hon icke förr bemärkt. Drottningen blef helt förtjust. Hon tyckte till och<noinclude> <references/></noinclude> 2ybm6a5o3ajcut1rdp3n818780yj90a 104 225133 657009 2026-08-14T14:47:45Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657009 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|407}}</noinclude>med att hon gjort sig ett fullkomligt onödigt besvär, då hon tillkallat Höppener. Höppener åhörde samtalet emellan de båda kungliga makarna, utan att inblanda sig deri. — Och man skall väl icke kunna verkställa domen, anmärkte drottningen, ännu något tviflande, utan din konungsliga underskrift? — Jag kan icke tro det. Vi hafva erfarenhet af att min benådningsrätt icke har något värde, hvarken inför ständernas eller rådets sätt att bedöma min ställning; men utan mitt namn lärer man likväl icke komma någon vardt. I detta fall är mitt beslut taget, jag underskrifver icke. — Jag tackar, ja, af hela mitt hjerta tackar jag ers majestät för dessa tröstefulla ord. Ack, ni kan ej veta huru mycket jag lidit sedan underrättelsen om dödsdomen meddelades mig. Tortyrens qval kunna ej vara förfärligare än dem, som jag undergått. Nej, nej, man skall icke våga föra dem till döden, utan att ni underskrifver domen. Jag ämnade också bedja er vägra att göra det; jag tillkallade till och med Höppener, på det att han, i stöd af sin juridiska erfarenhet, skulle understödja mig i min anhållan; men, prisad vare gud, ers majestät har förekommit mig, har af sitt eget hjerta hemtat de förträffligaste ingifvelser. Jag tackar dig derför, min gud! Det finnes dâ redan häri ett hopp; säg, Höppener, finnes det icke? Höppener var icke den ende, som med lifligt deltagande följde hvarje drottningens ord; den lille prins Gustaf åhörde också samtalet med ögon, som glänste af uppmärksamhet. När drottningen vädjade till Höppener, bugade han sig blott. — Jag beder ers majestät, yttrade han emellertid, när han såg, huru mycket hans tystnad förskräckte henne, att icke uppfatta mitt stillatigande såsom ett bestämdt underkännande af ers majestäts mening. Utgången beror endast på … — Ah, alltid har ni invändningar, Höppener, afbröt honom drottningen, som på ett obehagligt sätt stördes i sina förhoppningar. Jag förstår allt för väl hvad ni vill säga, att utgången beror på om hans majestät konungen orubbligt håller sig fast vid sitt beslut, är det icke sant, Höppener, det var det ni ville säga. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> dh5rqzeonq8cn4km3f7inwth7howz1t 104 225134 657010 2026-08-14T14:50:07Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657010 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />408</noinclude>Höppener bugade sig blott ånyo; men förblef tyst. — Befaller ers majestät något mera? frågade han derefter. Sedan saken nu är inne på en så god väg, är jag öfverflödig. — Vänta litet, Höppener; jag vet icke, men vänta litet. Hvad är klockan? Ah, ers majestät begifver sig nu till rådsalen. — Jag måste det, min vän; man väntar mig redan. Drottningen fattade trohjertadt hans hand. — Ack, min konung och herre, talade hon. jag skall välsigna er i hela mitt lif, om ni denna gång räddar våra vänner. Min heder står icke blott i pant för deras lif, utan äfven mitt samvete. Låt ej öfvertala er att skrifva under domen; ni gör ju icke det? — Aldrig. — Huru stolt och lycklig känner jag mig icke i detta ögonblick! Dessa ständer skola då åtminstone i en fråga lära sig att de hafva en konung framför sig. Men det var något, som jag skulle säga. Ack, ja, låt mig få tala med ers majestät, så snart ni kommer tillbaka från rådskammaren. Kanske jag då också kan hafva en glad underrättelse att meddela. Konungen lofvade; men var allt för mycket upptagen af egna tankar, att bry sig vidare om hvad drottningen förehade. Han gick. {{linje|5em}} Sedan konungen aflägsnat sig, uppstod en stunds tystnad. Prins Gustaf hade tagit plats bredvid sin mors sida. Oaktadt han hela tiden lekt med ett bredt sidenband, som föll ned från hennes skuldra, hade han, som vi redan nämnt, uppmärksamt följt samtalet. Under den korta tystnad som uppstod, for drottningen med välbehag, liksom för att derigenom skingra några tankar, med handen öfver gossens guldlockiga hår. Höppener älskade barn, han, som alla tänkande och goda menniskor, och en angenäm känsla intog honom vid betraktandet af prinsens unga, friska och öppna anletsdrag. Men prinsen lekte icke längre med sidenbandet; han hade släppt det och stod fundersam och öfverläggande. — Jag förstår icke en sak, herr Höppener, yttrade han<noinclude> <references/></noinclude> jwjoz1bezic7hybkzj5zzjfwxj3rwny 657011 657010 2026-08-14T17:00:38Z Gottfried Multe 11434 657011 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />408</noinclude>Höppener bugade sig blott ånyo; men förblef tyst. — Befaller ers majestät något mera? frågade han derefter. Sedan saken nu är inne på en så god väg, är jag öfverflödig. — Vänta litet, Höppener; jag vet icke, men vänta litet. Hvad är klockan? Ah, ers majestät begifver sig nu till rådsalen. — Jag måste det, min vän; man väntar mig redan. Drottningen fattade trohjertadt hans hand. — Ack, min konung och herre, talade hon, jag skall välsigna er i hela mitt lif, om ni denna gång räddar våra vänner. Min heder står icke blott i pant för deras lif, utan äfven mitt samvete. Låt ej öfvertala er att skrifva under domen; ni gör ju icke det? — Aldrig. — Huru stolt och lycklig känner jag mig icke i detta ögonblick! Dessa ständer skola då åtminstone i en fråga lära sig att de hafva en konung framför sig. Men det var något, som jag skulle säga. Ack, ja, låt mig få tala med ers majestät, så snart ni kommer tillbaka från rådskammaren. Kanske jag då också kan hafva en glad underrättelse att meddela. Konungen lofvade; men var allt för mycket upptagen af egna tankar, att bry sig vidare om hvad drottningen förehade. Han gick. {{linje|5em}} Sedan konungen aflägsnat sig, uppstod en stunds tystnad. Prins Gustaf hade tagit plats bredvid sin mors sida. Oaktadt han hela tiden lekt med ett bredt sidenband, som föll ned från hennes skuldra, hade han, som vi redan nämnt, uppmärksamt följt samtalet. Under den korta tystnad som uppstod, for drottningen med välbehag, liksom för att derigenom skingra några tankar, med handen öfver gossens guldlockiga hår. Höppener älskade barn, han, som alla tänkande och goda menniskor, och en angenäm känsla intog honom vid betraktandet af prinsens unga, friska och öppna anletsdrag. Men prinsen lekte icke längre med sidenbandet; han hade släppt det och stod fundersam och öfverläggande. — Jag förstår icke en sak, herr Höppener, yttrade han<noinclude> <references/></noinclude> lkirbmso4dratsurndvce6ruf2dmjw3 104 225135 657012 2026-08-14T18:15:00Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657012 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|409}}</noinclude>derefter; vill herr Höppener icke vara så beskedlig och upplysa mig? Drottningen älskade högt sin son. Hon kände sig både glad och stolt öfver honom, men han visade sig också så långt före sina år, att hvarje mor, som egt en sådan son, skulle hafva känt detsamma. Äfven nu hörde hon med moderligt deltagande Gustafs fråga, allra helst som den gjordes med ett barns hela blygsamhet. — Hvad är det, som prinsen icke förstår? frågade Höppener. — Pappa sade att man kringgått eller undergräft hans benådningsrätt. Säg, herr Höppener, hvarför har man gjort det? Nåd! Är det icke vackert att gifva nåd? En lätt rodnad af barnslig oskuld och fruktan utbredde sig öfver prinsens ansigte. — Pappa har så ofta, tillade han, med ett skalkaktigt och barnsligt småleende, låtit nåd gå för rätt, när jag gjort något illa. Jag förstår icke det der. Prinsen hade så många gånger förvånat Höppener med sina anmärkningar och infall och gjorde det äfven nu. Då Höppener också blickade in i hans stora, mörkblåa ögon, liksom för att tränga in i hans själ, instälde sig oemotståndligt den frågan, hvad det skulle blifva af denne gosse, som af försynen var bestämd att en gång bestiga Sveriges tron. — Jag tror, sade drottningen, småleende mot Höppener, att min sons spörjsmål försätter er i bryderi, Höppener. Låtom oss höra ert svar. — Ers majestät har rätt, genmälde han nu; jag är skyldig ett svar, men för att göra det klart och tydligt för prinsen, måste jag först säga hvad en konung är. Konungamagten och benådningsrätten äro, sant uppfattade, till hälften likbetydande. — Ack ja, gör det, herr Höppener, bad Gustaf. Hvad är en konung? — En konung, min prins, är, betraktad från det allmänna rättsmedvetandets synpunkt, samhällets högsta rättvisa; i rättvisan bör han söka sitt folks kärlek, sin egen storhet och ära. Men nu kan lagen, ehuruväl den uttrycker ej blott tidens politiska och sedliga ståndpunkt, utan äfven särskildt de allmänna rättsanspråken, ej vara till fyllest bestämmande i allt:<noinclude> <references/></noinclude> na4ga0fbjr82r0zjb8we1pe9gazn91x 104 225136 657013 2026-08-14T18:21:50Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657013 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />410</noinclude>den är nemligen icke rättvisan sjelf; snarare är den, så att säga, blott en ledstång för densamma. Mensklighetens intressen hafva, på grund af menniskohjertats oändliga mångfaldighet, ett så stort omfång, att man icke förmår reglementera för alla olika förhållanden, utan blott i grundsatsen angifva den allmänna regeln. Också äro samhällena underkastade ett evigt och oupphörligt reglementerande, och likväl ligger ändå rättvisan ytterst i folkens moraliska rättsbegrepp. Men detta moraliska rättsbegrepp kan nu icke blifva en gifven och begränsad lag, utan att samhället befullmägtigar någon att i allas namn gifva ett afgörande ord deråt. För att derför i högsta instans vara rättvis, måste man ega den moraliskt renaste känsla, vara sann i sin själ, god i sitt hjerta, fördomsfri i sina tänkesätt. Hvarjehanda, som enligt den skrifna lagen är rättvisa, kan inför den högste, inför guds eviga domstol vara den högsta orättvisa. Det är den menskliga ofullkomligheten i allt: bokstafven, som utanför guds dörr tigger om fullkomlighet. Monarkens benådningsrätt är derför den allmänna moralen, som ytterst tager sin tillflykt till hans, öfver de enskilda lidelserna befintliga ställning. Benådningsrätten är en bemedlingsrätt emellan menniskornas oförmåga att på förhand lagstifta öfver lifvets och verldens alla olika förhållanden; den är den guddomliga, den eviga, den absoluta rättvisan; så vidt menniskan förmår att läsa eller stafva sig till den i ett godt hjerta; men denna rätt är också konungamagtens skönaste rätt: det är nemligen den, som egentligen gör honom till konung i mensklighetens högsta och ädlaste begrepp. Utan denna rätt … Under det Höppener talade hade en kammarherre inträdt; men då denne märkte att han kom i ett mindre lägligt ögonblick, stannade han, utan att framföra sitt ärende. Drottningen märkte honom dock genast och syntes på en gång nu erinra sig någonting. — Förlåt mig, herr Höppener, afbröt hon honom äfven, men edra lärorika ord komma mig att glömma ärenden, som likväl måste gå framför allt annat. Drottningen vände sig till kammarherren. — Är det fruntimret, hvarom jag gaf en vink, anländt? — Ers maj:t, svarade kammarherren, befalde — men ers majestät är upptagen … — Tala. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ea48dt1o69y6dox0d4eujrhfyyjny43 104 225137 657014 2026-08-14T18:25:06Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657014 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|411}}</noinclude>— Ers majestät befalde, återtog kammarhern, att vi skulle insläppa i gröna kabinettet ett svartklädt fruntimmer, som ers majestät väntade. Men, i stället för ett, hafva två anländt. Jag visade dem båda två till kabinettet, der de afvakta ers majestäts befallning. — Två? Jag har ej väntat mera än ett. Låt dem emellertid vara. Jag skall snart infinna mig. Kammarherren aflägsnade sig. — Ännu en gång, beder jag er ursäkta mig, herr Höppener, fortsatte drottningen till honom, att jag afbröt ert öfvertygande föredrag; men vigtiga tilldragelser föregå omkring oss, och man får ej förlora något ögonblick. Prins Gustaf hade med ett för all lärdom öppet och tillgängligt sinne åhört Höppeners framställning. När Höppener nu slutade, försjönk prinsen inom sig sjelf, liksom begrundande hvad han hört. — Jag ville tala vid er, Höppener, fortsatte drottningen, för att med er rådgöra om sättet att förekomma verkställandet af dödsdomen; men till min glädje öfverraskades jag af konungens beslut, och jag tror att han derigenom lägger en temligen oöfverstiglig klippa i vägen. Ett uttryck af tvifvel rynkade Höppeners panna. Han tycktes också vilja tala, men hejdade sig och lät drottningen fortfara. — Min plan var den, Höppener — jag talar helt upprigtigt med er — var den, att på samma gång, jag förmådde konungen att vägra sin underskrift, äfven söka förskaffa honom några bundsförvandter i Fersen och ståndens talmän. Jag fruktar nemligen att konungen, såvida han finner sig alldeles ensam, i längden icke skall hålla sig fast vid sin föresats. Som ni nu sjelf hört, har konungen alldeles utau mitt åtgörande fattat sitt beslut. Så till vida är nu allt godt. För att återigen vinna Fersen och talemännen på vår sida … — Tror ers majestät, att Fersen … — Afbryt mig icke, Höppener. Jag har många jern i elden. Man får ej bygga alla sina förhoppningar på en planka. Grefvinnan Brahe har varit hos mig; hennes förtviflan och sorg voro uppskakande. För att anhålla om nåd för sin man, hade hon beslutat att besöka landtmarskalken, grefve Fersen, äfvensom de öfriga ståndens talmän. Denna hennes afsigt<noinclude> <references/></noinclude> nikp68f2e9j4r32vpjfoju7lngtbqvv 104 225138 657015 2026-08-14T18:28:00Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657015 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />412</noinclude>ingaf mig min plan. Jag afstyrkte henne också icke; tvärtom gillade jag hennes beslut. Jag tänkte likväl, att äfven jag kunde göra något till saken, och bad henne infinna sig här. Det var hon — ett af de svartklädda fruntimren — som nyss anlände. På samma gång afsände jag en kammarherre till Fersen och de öfrige, med anmodan om ett besök. — De skola icke komma, ers majestät. — Jag är säker på att de göra det; Fersen försäkrade nästan budet, att han skulle inställa sig. — Men i alla fall … — Jag skall icke underlåta någonting, Höppener; jag skall öppna hela mitt hjerta för dem. — De skola tillsluta sina. — Grefvinnan Brahes sorg är oemotståndlig. — Den politiska partisjelfviskheten är icke mindre oemotståndlig. — Alltid har ni svårigheter, Höppener. Jag är dock säker på min sak. De vilja egentligen blott förödmjuka mig. Nåväl, jag skall förödmjuka mig sjelf. Kunna de väl begära mera? Men ni kan icke ännu förstå hela min plan. Fersen och talemännen skola infinna sig, medan konungen är i rådskammaren. Under det han vägrar sitt namn der, skall jag vinna Fersen här. Det är klart att konungens vägran att underskrifva, skall uppröra hela riksförsamlingen emot honom; men hafva vi då talmännen på vår sida, så äro riksförsamlingens både vrede och magt dermed undergräfda, och en återgång till förmån för de dömde kan lätt tillvägabringas. Hvad säger ni härom, Höppener? — Ers majestät känner ordspråket om halmstrå't. Jag kan naturligtvis icke ogilla hvarje aktningsvärdt försök; men jag hyser mina tvifvelsmål. Grefve Fersen, äfvensom de öfrige talemännen, äro hvar för sig icke blott vältänkande och hederlige män, utan äfven män med hjerta; men hvad betyda väl deras enskilda önskningar vid sidan af partiets? — Hoppet är den sista engel, Höppener, som viker från menniskans dödsbädd, och min har ännu ej flytt. I vigtiga ögonblick gäller det blott att se frågorna stadigt i ögat. Jag har äfven gjort det och kommit till den öfvertygelsen, att det egentligen är mig, som man vill ät. Kan det till exempel väl vara för annat, än att förolämpa mig, som man beslutat<noinclude> <references/></noinclude> 7crs1wo02v6abp01ask4bbvustxntt6 104 225139 657016 2026-08-14T18:43:46Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657016 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|413}}</noinclude>en tacksägelse-adress och en belöning åt Amanda? Omöjligt. Det utgör just deras förnämsta ögnamärke. Jag inser det numera fullkomligt, Höppener; och jag skall inför talemännen ej heller visa mig bättre än jag är. Den der adressen till Amanda förargar mig dock. Men man får icke förlora modet. Jag har … En viss sjelfviskhet, men åtföljd af ett småleende, krökte drottningens läppar. — Jag har, fortfor hon emellertid, äfven anmodat deputationen till Amanda, att den i min närvaro skall öfverlemna adressen till henne. Jag är ännu icke viss på huru jag skall taga emot den — dock — man måste lämpa sig efter omständigheterna. Men vi ha nu ingen tid att förlora. Ni får ej lemna mig, Höppener. Jag känner att jag är eld och flamma. Jag måste hafva ert lugn vid min sida. Man fruktar er, jag vet det. Med er bredvid mig, känner jag mig dubbelt stark. Kanske torde man förmoda att spelet först nu börjar. Ni lemnar mig ju icke? — Jag skall efterkomma ers majestäts önskan. — Det är bra, Höppener; följ mig; vi skola tala vid grefvinnan först. Hon är i rummet här bredvid. Vi förbigå här det samtal, som egde rum i det gröna kabinettet emellan fruntimren. Som läsaren säkert redan anmärkt, hade fru Schedvin en särdeles lycklig tillfällighet att tacka för det att hon genast blef emottagen och införd. Drottningen, hvars tankar voro upptagna af tusende ämnen, hade helt enkelt befalt tjenstgörande kammarherren, att i kabinettet införa ett svartklädt fruntimmer, som hon väntade, utan att nämna henne vid namn, hvarigenom kammarherren föranleddes att emottaga såväl grefvinnan Brahe, som fru Schedvin, enär de båda instälde sig, klädda så, som drottningen förut gifvit tillkänna. Till hvad den senare hade att andraga hos drottningen kan läsaren lämpligast sluta af de scener, som följa. Vi anse det derför onödigt att härmed nu uppehålla händelsernas utveckling. {{linje|5em}} När ständens talmän emottogo drottningens anmodan om ett besök, begåfvo de sig till grefve Fersen, för att med honom rådslå om hvad de borde göra. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> pfurbuxewvp6ygawytxdfp8g3a8ailn 104 225140 657017 2026-08-14T18:50:20Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657017 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />414</noinclude>De togo för gifvet, att drottningens afsigt var att söka inverka på dem, och att förmå dem att låta dödsdomen stanna vid ett blott skrämskott. Under denna förutsättning frågade de sig, om de borde uteblifva eller inställa sig. Men om de uteblefvo, kunde det antingen betraktas såsom en af dem onödigtvis uttryckt likgiltighet eller som en för dem sjelfva sårande farhåga, att inför drottningen förlora modet; instälde de sig deremot, förekommos icke blott alla anmärkningar, utan visade man äfven derigenom att man ansåg saken en gång för alla afgjord, och följdenligt förblef dervid. De beslöto derföre att inställa sig. Vi veta att drottningens verkliga afsigt var att söka förmå dem till ett mildare tänkesätt, men att äfven Pechlin infunnit sig, för att vaka öfver dem. Grefve Fersen, äfvensom talmännen, Benzelius, Kierman och Olof Håkansson, kommo med en värdighet, som visade att de allt för väl kände att de, hvar och en inom sitt stånd, voro de mest inflytelseegande och tillhopa uppträdde såsom landets under denna tid högsta verkliga myndighet. De hade väl gissat drottningens afsigt; men de kände den icke med visshet. Hvad de likväl med visshet kände, det var drottningens outtömliga rikedom på nya planer, hennes snillrika förmåga att leta sig fram bland omöjligheter, att, då man minst befarade det, ändock sitta med en trumf qvar i behåll. Med en försigtighet, liksom hade de hvarje stund väntat, att en mina skulle kunna springa under deras fötter, vandrade de fram. Då Pechlin såg dem inträda i slottet, drog han sig tillbaka. Kanske ansåg han att tiden icke ännu var inne för sig; han var åtminstone en man, som i allmänhet icke onödigtvis brukade skjuta bort något af sitt krut. Emottagna af en kammarherre, fördes de fyra ståndens talmän in i den stora mottagningssalen. Drottningen fans derinne före dem. Vid hennes sida stod prins Gustaf. Men tätt bakom henne syntes Höppener. Vid hans åsyn vaknade en viss förtrytelse hos Fersen och hans vänner. Man kände allt för väl att Höppener icke skyggade tillbaka för att göra ett utfall med bar klinga, om det<noinclude> <references/></noinclude> kih0c5o9lpmyzijfxd5u71gbxrr2bi1 104 225141 657018 2026-08-14T18:54:15Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657018 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|415}}</noinclude>behöfdes, ehuru väl han på samma gång hade nog förstånd att icke blottställa sig. Men så förekommande drottningen än emottog dem, så hastigt visade sig en förändring i hennes sätt att vara; den förbindliga artigheten vek nemligen nästan ögonblickligt bort och lemnade rum för ett allt för påfallande missnöje. Orsaken härtill skulle icke kunnat förklaras, om ej Pechlin visat sig tätt bakom de fyra talmännen. Omedelbart efter sedan de begifvit sig in till drottningen, hade nemligen han utan betänkande följt dem. Om de fyra herrarne blifvit något mulna vid Höppeners åsyn, blef drottningen det ej mindre vid Pechlins. Drottningen återvann likväl snart sitt lugn och närmade sig grefve Fersen. — Mine herrar, tilltalade hon dem. Men när dessa ord ljödo från hennes läppar, drog sig hennes hjerta tillhopa. Det var första gången, efter så många på de senare veckorna lidna förödmjukelser, som hon nu såg desse män framför sig. I sin stolta själ kände hon någonting mägtigt motbjudande; men vid tanken på dödsdomen öfver de män, som för henne velat våga så mycket, vidgade sig åter hennes bröst, och hjertat vann seger öfver hennes sjelfviskhet. — Mine herrar, återtog hon derföre, dragande ett djupt andedrag, jag hoppas att I ursäkten er konungs maka, att hon begärt detta besök, och jag tackar er för det att ni efterkommit denna begäran. Drottningen talade långsamt, icke utan all ansträngning. Segern öfver henne sjelf var måhända icke fullkomlig. Var icke Pechlins närvaro den onda demon, som underhöll en viss ojemnhet i hennes blod? — Sedan de arresterade herrarne nu erkänt sig hafva haft i sinnet, talade hon vidare, upproriska planer emot rikets ständer och till förmån för konungamagten, är derom för mig ingenting vidare att säga. Med er, mine herrar, måste äfven jag taga deras bekännelse för god. Men om nu ständerna, emot hvilka planerna voro rigtade, ega de största skäl att höja lagens svärd öfver deras hufvuden, så bören I icke förtänka oss, konungen och mig, för hvilkas fördelar de blottstält sig, om vi känna ett djupt och innerligt deltagande i deras öde. I hören, mine herrar, att jag talar upprigtigt; men jag vet också<noinclude> <references/></noinclude> nkn3e4ubo2jozwrmk0i3724p1uxm28c 104 225142 657019 2026-08-14T19:15:24Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657019 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />416</noinclude>att jag talar till landets utmärktaste män och är öfvertygad att en sann och ren känsla äfven väger något i vågskålen af edert omdöme. Jag har nu en enda bön till er, bestående i ett enda ord: nåd! Har ej samhällets rätt tagit ut allt, hvad den kan fordra, redan i den fälda dödsdomen? Icke består straffet i döden, det består i domen. Jag föreställer mig att schavotten, sedd i slutet af vår lefnadsbana, är en gräselig fasa; men att sedan den är bestigen, den äfven är besegrad. Drottningen tystnade för ögonblick och såg sig vädjande omkring. — Det är mig berättadt, fortfor hon derefter, att en och annan af de anklagade skall inför domstolen äfven nämnt mig, under uppgift att jag någon gång skulle hafva fört talet på verkställandet af ett uppror. Ack, mine herrar, jag är Fredrik II:s syster, och — ehuru jag är uppfostrad under inflytandet af andra styrelsegrundsatser än Sverige eger — har jag från min barndom sett ett stort och mägtigt folk afguda sin utmärkte monark; jag är dessutom qvinna, och en qvinna, jag smickrar mig dermed, af försynen utrustad åtminstone med några goda egenskaper. Nåväl, mine herrar, behöfver jag väl för er draga några slutsatser häraf? Behöfver jag väl säga er, att jag, vid minnet af mitt fädernesland och i min sårade qvinliga stolthet måhända någon gång kunnat kasta ett eller annat ord omkring mig, som kunnat förleda min omgifning att hos mig förutsätta revolutionära önskningar. Skulle så förhålla sig, och jag tager för afgjordt, att det verkligen så förhåller sig, huru förfärligt skulle icke verkställandet af er dödsdom då återfalla på mig! Blotta domen har redan jagat all sömn från mina ögon; dess verkställande skulle jaga all frid ur mitt hjerta. Nej, nej, mine herrar, I kunnen ej straffa mig så hårdt. Drottningen var gripen af den djupaste rörelse; hon talade ur det innersta af sitt hjerta. — Men straffet, fortfor hon, skulle icke blott återfalla på mig; det skulle träffa hela konungaborgen, min make och mina barn, er sjelfve, mine herrar. Sen I, der står landets blifvande tronföljare. Huru mycket ni än genom nya lärare och nya föreskrifter sökt aflägsna honom från mig, skall jag dock alltid få tillfälle att tala vid honom, och hvad skall väl en mor tala vid sin son om, om icke om det, hvaraf hennes hjerta<noinclude> <references/></noinclude> 923man8qwb6zc12rfg0h1s41rqrt4x9 104 225143 657020 2026-08-14T19:18:50Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657020 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|417}}</noinclude>är fullt? Det onda, liksom det goda i verlden, växer oupphörligt från frö till telning, från telning till träd, och om vi äfven icke sjelfva få smaka dess frukter, skola efterkommande göra det, vare sig för öfrigt att de äro ljufva eller bittra. Drottningens rörelse hade blifvit allt synbarare, och hon slutade, knappast nog mägtig att vidare fullfölja sin tankegång. Prins Gustaf hade följt hennes tal med en uppmärksamsamhet, som syntes vittna om huru mycket hvarje ord trängde fram till hans hjerta. Höppener kunde ej annat än beundra den värdiga upprigtighet, hvarmed hon lade sina ord, utan att förlora någonting i styrka och hänförelse. Det var icke heller för grefve Fersen och talmännen möjJigt att göra sig helt och hållet otillgängliga för hennes framställning. Ofrivilligt hade de ett par gånger betraktat hvarandra, liksom för att söka sig ett stöd i hvarandras anletsdrag emot påtrycket af den egna känslan; men de funno intet, och kände sig sjelfva öfverraskade att, trots deras föresats, finna sig öfverrumplade och på en gång helt ensamme med det inom deras bröst vaknande deltagandet. Fersen kände likväl att svaret tillkom honom, och ett svar ställer också sin man i ansvar, allra helst i hans ställning. Han hade i ridderskapets och adelns namn undertecknat domen; det tillkom honom nu att äfven försvara den på ett för detta stånd värdigt sätt. — Jag beklagar, ers majestät, sade han, att det begångna brottet icke endast är ett brott, begånget emot oss fyra; jag beklagar likaledes att domen icke ensamt beror af oss, emedan jag i sådant fall befarar att ers majestäts ord skulle kommit oss att vackla i vår öfvertygelse, kanske till och med att öfvergå på ers majestāts åsigter; men nu är brottet, ers majestät, ett brott emot statsförfattningen, och nu är domen faststäld utaf rikets ständer, hvadan äfven — icke vi — utan endast och allenast rikets ständer sjelfve kunna upphäfva den och dess verkställighet. Drottningen hade i sin rörliga själ icke väntat detta korta och tydliga svar. Hennes blickar flögo från den ene till den andre. Hon kunde knappast tro hvad hon hörde. Men i deras utseende tyckte hon sig dock upptäcka, att ett deltagande<noinclude> <references/> {{huvud|''Lovisa Ulrikas hof. II.''||27}}</noinclude> 7itg528qgcjd5dvxzk7qfg95vh6uyxr 104 225144 657021 2026-08-14T19:22:48Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657021 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />418</noinclude>var väckt hos dem, och denna föreställning fick genast insteg. När hon betänkte att konungen nu på sitt håll vägrade att underskrifva domen, huru mycket gälde det också icke att vinna dessa fyra mägtige män på sin sida. Hon tilltrodde sig likväl icke mer sjelf att bereda framgången; hon var nöjd att hafva, som hon förmodade, banat vägen för den, och beslöt att använda ett medel, hvilket hon var öfvertygad skulle sätta deras hjertan i fullt uppror emot deras politiska föresatser. — Mina böner och mina ord förmå således ingenting öfver er, talade hon vidare; jag vet dock något, som I ej skolen kunna motstå, en moders och en makas sorg. Drottningen begaf sig derpå till den ena sidodörren, och när hon återvände, förde hon grefvinnan Brahe vid sin sida. Pechlin hade under tiden icke varit en likgiltig åskådare. Med uppmärksamhet hade han följt, ej mindre drottningens ord, än det intryck, de gjort på Fersen och de andre, Med fruktan såg han att de vacklade. Sjelfve Fersens svar, så bestämdt det än var, vittnade dock om en sökt köld. När drottningen derföre nu vände sig ifrån dem och begaf sig till dörren, begagnade han tillfället. — Herr grefve, yttrade han till Fersen, endast genom dödsdomens verkställande stadfästes statsförfattningen för alla tider; verkställes icke den, så är den mer än någonsin undergräfd. För samhällsordningens bestånd måste ett förfärligt varnande exempel statueras<ref>Historien anklagar Pechlin att hafva varit den egentliga orsaken till åtminstone Brahes död; vi hafva derför ur historisk synpunkt ansett oss kunna införa honom här.</ref>. Pechlin hann ej mera, men det var äfven tillräckligt. Författningen sjelf talade liksom dessa ord genom Pechlin såsom språkrör. Drottningen stannade i detsamma med grefvinnan framför dem<ref>Vi hafva här på ett enda ställe sammanfört grefvinnan Brahes kända besök hos grefve Fersen och de öfrige talmännen.</ref>; det var hoppet, som stannade der, men åtföljdt af hopplösheten. Grefvinnan ville tala, men hon förmådde icke. Hon betraktade de mägtige männen med en talande blick, det var en stråle ur ett tårdränkt öga, det var en tyst bön af sorgen. Ännu en gång försökte hon höja sin röst, men den dog bort<noinclude> <references/></noinclude> px4djikebhsezfwpmo6wectk9byzfwv 104 225145 657022 2026-08-14T19:55:19Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 657022 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||I Linköpings-Sticht.|129}}{{linje}}</noinclude>en wid namn {{ant|<i>Gerhardus</i>,}} som war wigd i Frankerike af then H. {{ant|Bernhardo}} och sedan han in emot 40 år klostret förestådt, lät föra sig ganska gammal vt til {{ant|Clarevalla}} at ther dö och begrafwas. Vnder honom blef en munk i klostret, benemnd {{ant|<i>Stephanus</i>,}} för sin dråpeliga lärdom, klokhet och lefwernes helighet, af Konung och Riket wald och antagen til Sweriges första Archebiskop år 1162. Af the {{ant|Abboter,}} som här sedan warit, hafwer man allenast thessas namn igenfunnit: {{ant|<i>Tidemannus</i>}} år 1281. <b>Abraham</b> år 1300, <b>Birgerus</b> år 1327. <b>Ragwaldus</b> war på Riksdagen i Wardberg år 1343. {{ant|<i>Tidemannus</i>}} lefde 1385, 1390. {{ant|<i>Joannes</i> Abbot}} vnderskref ett bref år 1420 om Rogslösa-kyrkio; {{ant|Andreas}} wid år 1444 {{ant|Thorkillus}} 1520, then sidste. Alle the andre, ehuru berömlige the i sin tid kunnat warit, äro förfallne i ett ewigt glömskones mörker. Dock är werdt ihogkomna, at {{ant|<i>Abboterna</i>}} här blefwit rådgiorde och tilsporde, när något kloster åt {{ant|Cisterciens}}-orden i riket skulle byggas. Såsom Riddaren <b>Inge Johansson</b> af {{ant|<i>Messenio</i>}} berettas hafwa giort år 1486, när han vti Dalarna och Husby-Sochn wille på sin gård <b>Ridderhyttan</b> bygga ett kloster åt berörda munkar. Thet wore för widlöftigt här at anföra alla the gårdar, qwarnar, fiskerier och andra lägenheter, som tid efter annan äro genom {{ant|donationer, testamenten,}} köp och byten komna vnder thetta kloster. Man kan therom döma dels af the monga {{ant|testamenten,}} som förmögne Herrar hit hafwa<noinclude> {{huvud||I 2|giort.}} <references/></noinclude> kt44wzrbrdff2qq2oqrrb5oimdo7akc 104 225146 657033 2026-08-15T08:11:04Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657033 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||VERNER VON HEIDENSTAM|53}}</noinclude>rullade tavlor ur fornvärlden, men som idéroman har väl knappast »Hans Alienus» lyckats. Och orsaken ligger kanske framför allt däri, att författaren i sitt förakt för den ringa verkligheten glömt den enkla sanningen, att även den mest fantastiska dikt, som endast vill återgiva drömlivets skenbart oordnade bilder, måste hava sitt eget sammanhang, måste lyda »inbillningens logik», om den skall höjas till konst. Bakom bildernas skimrande scenerier måste slingra sig ett nervnät av fasta tankar, som sammanhåller dem och ger dem livets egen växt. Det är detta, som stundom saknas i Heidenstams dikt. Liksom Almqvist förlorar hans fantasi stundom marken under fötterna och skapar bildserier, som i sin godtycklighet påminna om tavlorna i ett kaleidoskop. Vem är Hans Alienus, denne hjälte med det främmande namnet? Det närmaste svaret, och det som väl varje läsare ger sig, är, att Hans Alienus är författarens alter ego, även om man icke här har någon verklighetstrogen framställning av hans liv. Så mättad är skildringen av författarens speciella synpunkter; allt är suveränt lyriskt i detta arbete, icke blott de dikter, som markera de olika avdelningarna, utan också prosaskildringen däremellan. Men detta är icke det slutgiltiga svaret, det belyser endast den ena sidan av frågan och den mindre väsentliga. Heidenstam har haft ett annat och större syfte. Hans Alienus är människan, som fri och obekymrad av alla traditioner, lik en yngling i sitt brusande övermod går ut att leva livet efter sitt eget skön. Hennes mål är att nå den högsta lyckan: {{Dikt|Kan blott en enda från sin sotsäng visa tillbaka på ett liv mer rikt än ditt, då är ditt liv en hjärtlös orättvisa, då res dig vred och glödga vapnet vitt, samt röva sist, om himlen ock skall skändas, en lycka, som är mer än denna endas.}} Hans Alienus söker lyckans och skönhetens fullkomning. Fullt medvetet uppställer Hans Alienus detta livsmål gent<noinclude> <references/></noinclude> bz04adysmu9zn55ni1xrqvjxyquwoje 104 225147 657034 2026-08-15T08:14:49Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657034 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|54|VERNER VON HEIDENSTAM|}}</noinclude>emot kristendomens asketiska ideal. Detta är innebörden av det löfte han en oförgätlig afton under sina ungdomsvandringar avlägger i en glad konstnärskrets. Den gamla träbild, som nu krönes av ett fult, av tidens rost vanställt Kristushuvud, vill han ersätta, när han efter femtio år återkommer, med ett huvud av en människa, {{Dikt|som lugnt och klart kan se och tänka, en jordisk Zeus med hälsans bruna änne, fullkomligt nöjd och lycklig med ’i dag’. Och endast hennes klassiskt rena drag vill också jag åt bildens huvud skänka.}} Han vill utbyta den lidande Kristus mot Zeus Otricolis harmoniska härskaredrag. Den gestalt, som Heidenstam här framställer, erinrar om renässansens människoideal och bär tydliga drag av Nietzsches övermänniska. Men Hans Alienus är av ett långt vekare virke än dessa trotsiga condottierenaturer. Det finns en splittring i hans själ. Han har icke väl avgivit sitt stolta löfte, förrän vid hans sida uppdyker Den Heliga Gamla, hon som sänder lidandet, olyckan och fulheten in i människolivet. Vem är hon, denna mystiska gestalt, som sedan följer honom under hans vandringar genom livet, som skuggan följer kroppen? Hon är ödet, »kvalets gudom», grubbelsjukan i hans eget inre, nödvändigheten, världsordningen, som sedan tidernas gryning sätter en gräns för våra önskningar och mål. Hon är en allegorisk figur, men även allegorien är svept i dunkel. Efter detta förspel på vers, i vilket diktens huvudtanke är blottad, börjar skildringen av Hans Alienus’ ungdomsliv. Vem igenkänner icke i denne unge allvarsman med de många excentriska upptågen, paradoxerna och hugskotten, vilken vandrar kring i Rom i reformerad nutidsdräkt, »Vallfart och Vandringsårs» unge diktare? Han hatar samtiden och vetenskapsmännen, dessa glasögonsormar, som vilja förklara allt, som plocka sönder all omedelbarhet och uttorka livets brunnar. »Adertonhundratalet är icke liv utan resonnemang.» Själv vill Hans Alienus leva i nuet, han vill ''vara'', men icke ''förklara''. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 91yestygvh7x5c78utzzjgis0orfkjo 104 225148 657035 2026-08-15T08:19:09Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657035 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||VERNER VON HEIDENSTAM|55}}</noinclude>Men det är icke alltid lätt att leva, som man lärer. Människan är full av motsatser, och Hans Alienus är långt ifrån den naiva handlingsmänniska han föreställer sig i sin fantasi. Redan det obetydliga kärleksförhållandet till de båda romarinnorna fyller honom med tvekan och grubbel. Han, som enligt sin egen lära borde vara en sorglös ögonblicksnjutare och som föraktar tidens vetenskapliga jakt efter specialiteter, blir bibliotekarie i Vatikanen, fördjupar sig i musikinstrumentens historia och söker utreda orgelns förhållande till Pans pipa, varunder han slutligen själv läser sig till glasögon. För att slutligen komma ifrån alla de motsägelser, i vilka han invecklat sig, anordnar han ett stort minneståg, genom vilket han skall slå ett slag för skönhetens sak. Men endast för att finna, att kyrkan, asketismens hydra och skönhetens huvudfiende, överlistat honom och gjort hans idé till sin. Trött på samtiden stiger han som påvlig nuntius ned i underjorden, skuggornas rike, för att där i det förflutna söka sina ideal. I sin hand bär han en vaxtavla, som kejsarinnan Faustas tjänarinna givit honom. Varje osanning, ristad i vaxet, utplånas av en osynlig hand, endast sanningen stannar kvar. Vaxtavlan prövas först, då Abu-Rasak på den tecknar ett dansande svin — symbolen för naturmänniskan, för »vallherdarnas» sorglösa livsnjutning, som Heidenstam tidigare prisat i Umballas och Muchails tillvaro. Men svinet utplånas strax ur vaxet. Äntligen står Hans Alienus framför Sardanapal, färdig att med honom upptaga den länge åtrådda skönhetsstriden. Sardanapal är skönhetsdriften och njutningslystnaden förkroppsligad, en slags modärn dekadenttyp, en Herman Bang i ninivitisk kostym. Men denne Sardanapal, i vilken Hans Alienus hoppats finna det högsta mänskliga, är en gubbe med urkramade kroppsvätskor. Icke heller han, skönhetsfursten, håller måttet, och han förbrinner på bålet med sina kvinnor och skatter. Han har icke förstått att hålla måtta i njutningen. Hans förstörda kropp var luckan i hans skönhetslära. Det »jag», som han med darrande hand tecknar i vaxet, var icke sanningen. Därmed är det slut med Hans Alienus’ ungdom. Den för-<noinclude> <references/></noinclude> o1egakrr5nsm80cibucmgzi11rzcbvb 104 225149 657036 2026-08-15T08:23:06Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657036 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|56|VERNER VON HEIDENSTAM|}}</noinclude>brinner på Sardanapals bål. Ännu återstå honom dock många erfarenheter. I drömmen stiga seklerna uppåt som luftbubblorna genom vattnet. Hans Alienus drar västerut och kommer en dag till Pontius Pilatus, skeptikern, vilken för att giva sitt liv innehåll anlagt en samling av gamla skor. Vad är sanning? Vaxtavlan gitter Pilatus icke ens skriva på. Hans Alienus försöker sig som skald, men när han börjar undersöka, hur dikten formas, är det slut med skaldeyran, och stum ligger lyran i hans hand. Han blir skulptör, men även här förföljes han av självkritiken, och han förlorar gåvan att skapa. Han blir romersk kejsare, men omättad ärelystnad lämnar honom ingen ro, även här slår hans reflexionssjuka sönder verklighetens illusioner. Han blir Gud och formar en ny värld efter sitt eget sinne, där människorna leva av luft i evig ungdom och lycksalighet, men redan på andra dagen gäspar han själv och slumrar in över mästerverkets tråkiga enahanda. Han drives tillbaka till jorden, och denna gång står något outplånligt inristat på vaxtavlan. En hellenisk konstnär har på den tecknat linjerna av en grekisk marmorbild, »snarlik en av Vatikanens marmorfångar». {{Dikt|Den livets önskan, vilken ristad står på detta vax, skall alltid bliva vår och genom sekler ropa på fullbordan.}} Med dessa ord slutar Hans Alienus’ första del. Det, som Hans Alienus räddat undan skuggornas värld, var den ideala skönheten, livets och människans översinnliga skapardrift. Detta var sanningen. Längtan driver nu Hans Alienus mot Nordanlanden. Han återvänder till hembygden och fadern; han blir åter en modärn människa, grubblar, åldras, utan att hava förverkligat de ideal, som han kämpat för i sin ungdom. På 50-årsdagen för ungdomslöftets infriande, när han med en gubbes darrande händer söker lyfta Zeushuvudet ut ur sin nisch för att krossa det, faller det över honom och dödar honom. Den Heliga Gamla sätter sin fot på hans bröst. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> oixwpefyw4lb49n168ec0us5ixay39h 104 225150 657037 2026-08-15T08:30:51Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657037 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||VERNER VON HEIDENSTAM|57}}</noinclude>Liksom Goethe i »Faust» har Heidenstam i »Hans Alienus» sökt teckna mänsklighetens ideala kamp, dess ständiga strävan mot något högre. Hans Alienus’ växlande öden stå såsom symboler av människoandens olika utvecklingsstadier. Men idealet kan icke förverkligas, Hans Alienus står vanmäktig inför sin stora uppgift. Hans dröm slocknar. Han var en son av 1800-talets brytningstider; hans livsnerv, hans »naivitet» var anfrätt därav. Det estetiska värdet av denna tankedikts olika partier är mycket växlande. Ungdomslivet i Rom är en besynnerlig blandning av fantasteri och torftig verklighetsskildring, som knappast intresserar. I Hades äro scenerna med Abu-Rasaks döttrar utomordentligt livfulla, nästan grekiska i sin skälmaktiga uppsluppenhet. En praktfull skildring är också, hur Hans Alienus koras till hövding vid Bels tempel, och vissa av scenerna med Sardanapal och Ahirab ha djup poetisk inspiration. De övriga skildringarna från underjorden äro utan något större intresse. Författaren har knappast levande sett i sin fantasi, vad han målar. Det sista partiet, hemkomsten, har blivit bokens starkaste, framsprunget ur skaldens egen uppflammande längtan och kärlek till fädernejorden. Han har här gett en borgerlig miljöskildring och en vackert tecknad studie av kampen mellan fader och son. »Hans Alienus» står som avslutningen på det första skedet i Heidenstams diktning och som inledning till ett nytt. Det är ännu hans ungdoms protest mot en tom och livsförödande tidsanda. Alltjämt är författaren en resenär, men mindre i verklighetens än i drömmarnas och idéernas värld. Men hela protesten har fått en fördjupad form. Det är icke livsglädjen, som Hans Alienus åtrår, utan den ideala livsfullkomningen. För första gången pekar även skalden tydligt tillbaka mot det förflutna. Det är bakom historiens förlåt, som han hädanefter kommer att söka sanningen. Diktens sista parti, hemkomsten, visar framåt mot denna nya nationella idékrets. Troligen har Heidenstam under arbetets gång själv förändrats (liksom t. ex. Schiller under utarbetandet av »Don Carlos»). Detta förklarar delvis de förskjutningar i planen, som kunna iakttagas i den färdiga dikten, de många små och stora motsägelser, som förekomma. Det skulle<noinclude> <references/></noinclude> k4cngtycxidtsmxh0vf1zc7j72y3u20 104 225151 657038 2026-08-15T08:39:57Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657038 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|58|VERNER VON HEIDENSTAM|}}</noinclude>därför vara intressant att känna »Hans Alienus’» uppkomsthistoria. Har författaren först tänkt sig att brett och episkt utmåla en människas utveckling från vaggan till graven som Goethe i »Wilhelm Meister»? Början, som skildrar den unge Romafararens stämningar, tankar, upptåg och förälskelser, liksom slutet, som giver hans hemkomst till fosterlandet, skulle kunna tyda därpå. Eller har det först varit hans avsikt att skriva ett komiskt epos, någonting i stil med Byrons »Don Juan», som gav honom tillfälle att än patetiskt, än drastiskt belysa samtidens liv? Säkerligen har Byrons romantiskt »sataniska» gestalt och hans praktfulla poesi med dess ofta österländska färg spelat en viss roll för Heidenstams utveckling. Det förefaller stundom, som om Heidenstam i »Hans Alienus» velat skildra en själs utvecklingshistoria, stundom däremot, som om han endast velat använda sin hjälte som en bärare av vissa idéer. Mellan dessa båda poler svänger dikten. I »Vallfart och Vandringsår» förekom redan ett poem, [[Vallfart och vandringsår/I Bougival|''I Bougival'']], vilket betecknas som »Brottstycke ur ’Jupitershuvudet’, en längre ofulländad dikt, i vilken Den Heliga Gamla uppträder som en allegorisk representant för den Gamla Människan, som, tusenåriga utopier till trots, ännu är vår drottning». Den Heliga Gamla intar ju också en framstående plats i »Hans Alienus». Man skulle således kunna förmoda, att »Hans Alienus» framsprungit ur »Jupitershuvudet», ett antagande, som ytterligare styrkes därav, att Zeus Otricolis huvud spelar en viss roll i Hans Alienus’ historia. <section end=VvH2 /> <section begin=VvH3 /> {{c|{{större|'''III.'''}}}} Heidenstams ''Dikter'', som utkommo 1895, äro ett av hans yppersta arbeten. Det innehåller blomman av hans lyrik och har utövat ett icke obetydligt inflytande på andra samtida skal-<noinclude> <references/></noinclude> l8bi7o6ppjjapnsgwx8qev4v3yc1uwr 104 225152 657039 2026-08-15T08:44:27Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657039 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||VERNER VON HEIDENSTAM|59}}</noinclude>der. Med dessa dikter sjöng sig Heidenstam in i ungdomens hjärta. I denna poesi fann den unga generationen sitt eget själsliv tolkat, sina egna aningar och sin egen längtan speglade i diktens fjärrglans. Här fanns en mognad men ännu ungdomlig hänryckning inför livet. Här fanns åttiotalets djupa frihetspatos, som ännu icke slocknat i nittiotalsungdomens bröst — det klingade djärvt fram i »Barrikadsångens» fanfarer: {{Dikt|Knyt vid en rakas skaft, som varje ser, en sönderskjuten skjortas röda klutar. Bär högst, bär främst vårt glödande baner!}} De nya och djupa rörelserna i nittiotalets andliga liv hade även här fått uttryck, den varmt strömmande kärleken till hembygden och fädernejorden och en obestämd, panteistiskt färgad evighetslängtan, denna känslans religiösa fördjupning, som är typisk för sekelslutets andliga fysionomi. Lika litet som i »Vallfart och Vandringsår» är emellertid den formella utformningen alltid otadlig. Det kan komma hårda missljud i versen, och en stor del av Sveriges befolkning går åtminstone tillsvidare miste om mycket välljud, enär författaren i utsträckt grad rimmar på Stockholmsdialekt. Stundom blandar skalden väsentligt och oväsentligt och utmålar vissa enskildheter så brett, att huvudlinjerna fördunklas. Hur pittoreska dylika ställen i och för sig kunna vara, borde de dock i helhetens intresse strukits. Denna diktsamling spänner över ett vida större område än debutboken. Den rymmer tankedikter, där författaren i några epigrammatiskt utmejslade rader mäktat inprässa ett helt livsinnehåll <i>(Vi otacksamma, Mannens sista ord till kvinnan, Hur lätt bli människornas kinder heta)</i>. Här finnas små barnvisor — dessa Gullebarnssånger, fyllda av solljus och blomsterdoft, drömsånger, sjungna av modern för det halvslumrande barnet, liksom i skymningen frammanande sagans gestalter och syner. Här finnas kärleksdikter, fulla av ömsom vekt, ömsom bittert vemod, och sociala framtidsdrömmar som ''Sånger i kyrktornet''. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> mfohbnhuk4ciznhtyx0kdl3nhjx8xqs 104 225153 657040 2026-08-15T08:51:31Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657040 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|60|VERNER VON HEIDENSTAM|}}</noinclude>Dikterna i denna samling äro säkerligen av rätt olika ålder. I vissa är manéret ännu detsamma som i »Vallfart och Vandringsår»; det gäller om de rätt drastiska och för övrigt obetydliga ''Adjunktens midnattspredikan'' och ''Tvillingbröderna'', av vilka den senare är hämtad ur »Hans Alienus». Det är berättelsen om Dionysusbarnet, som gripes av medlidande med människornas lågaväsen och besluter att själv bege sig ned till jorden med vinlövskransen kring pannan för att gudomliggöra det mänskliga. Efter många år går Kristus att uppsöka den försvunne, och han finner då slutligen gudasonen sittande som skylt för ett av Londons värsta krognästen, ridande gränsle på tunnan, rödnäst och försupen. Människorna hava ännu icke lärt sig att bära det jordiska. Guden själv återspeglar människornas förfall. Orienten och antiken skymta i denna samling endast i bakgrunden, som i ''Djävulens frestelse'' eller som den lustige faunen Söndag i »Tiveden». I den förra av dessa dikter ser man, hur liksom Heidenstams förra jag och hans nuvarande göra upp sin räkning med varandra. Djävulen har frestat Messias på öknens berg, bjudande honom kvinnorna, lustgårdarna och Cesars purpur; nu mötas de båda än en gång. Djävulen har under tiden levat efter sina egna epikureiska lärosatser, har lidit och åldrats, han liknar nu en av gestalterna i »Vallfart och Vandringsårs» brokiga galleri. Nu är det Messias, som frestar honom och bjuder honom öknen och ensamheten, de tysta grubblarnas värld. Och djävulen erkänner sig besegrad. Världens nöjen locka endast den, som ej känner dem. {{Dikt|Men intet lockar en manlig själ så djupt som att dröjande väga de livets frukter, som handen stjäl och krama dem sönder och säga: Det är bubblor blott, som lånt solens färg, mot den enda timman på grubblarnas berg, Jag säger dig, vandrande mästare, du är större än jag som frestare!}} Den starka längtan efter hembygden, som kan gripa den långväga och trötte resenären, en främling bland främlingar,<noinclude> <references/></noinclude> qk2jtblhmv98j9pgqfy2k6zee6z7kt7 104 225154 657041 2026-08-15T09:18:05Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657041 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||VERNER VON HEIDENSTAM|61}}</noinclude>låg redan bakom skildringen av hemkomsten i »Hans Alienus». Denna kärlek till fosterjorden har fått uttryck i många av denna samlings dikter. Hur vackert har han icke tecknat det typiskt nordiska, skogsinramade hemmet på landet i rader som dessa: {{Dikt|Jag längtar hem till skogen. Där finns en stig i gräset. Där står ett hus på näset. Var plockas under träden så stora rosenhäger, var gungar blåsten säden med sådant sus som hemma? Var bäddas så mitt läger vid aftonklockans stämma?}} Rent lidelsefullt har denna kärlek till hemmet fått sitt uttryck i sången om Gunnar ifrån Lidarände. Denne en gång så mäktige man har på Islands ting för dråp dömts till landsflykt eller att leva fredlös. Han står en sista gång vid sin gård, tvekande i valet. Brodern Kolskägg uppmanar honom att bege sig till Miklagård, där han bland väringarna lätt skall vinna ära och guld. Gunnar har redan för uppbrottet beslutsamt slagit kappan om sina axlar och spänt bältet om livet, då hans blick ännu en gång glider ut över de ljusa, blomsterhöljda slätterna, där han hör ax och buskar susa sin sång kring fädernegården. Med makans hand i sin vänder han långsamt tillbaka till högbänken för att bida den stund, då han, den fredlöse, skall falla för hämndlystna våldsmäns hugg. {{Dikt|Han talte sakta: — fager blommar liden. Hon aldrig tycktes mig så fager förr. Min gula åker väntar skördetiden. För mig finns ingen väg från hemmets dörr.}} Heidenstam hade varit så länge borta från fosterjorden, att han vid återkomsten ser på landet med något av en främlings kritiska blick. Många år framåt skulle motsättningen mellan svenskt och utländskt sysselsätta hans fantasi och locka honom till sinnrika jämförelser och kvicka paradoxer. Hur mörkt och dystert ter<noinclude> <references/></noinclude> elhbk418wa32nhfkmi0bd1ghttltyh9 104 225155 657042 2026-08-15T09:21:56Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657042 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|419}}</noinclude>på hennes läppar. I stället sjönk hon ned på sina knän och knäppte sina händer tillhopa. — Ack, mine herrar, yttrade drottningen, det är i denna ställning, som man endast talar till gud. Kunnen I väl afslå hennes tysta bön? Gud skulle det helt visst icke. I svaren ej? En djup suck höjde grefvinnans bröst, och denna suck förde med sig tvenne ord öfver hennes läppar. — Min man! Dessa ord innehöllo allt, hvad hon hade att säga. Men om äfven Fersen och de öfrige icke förmådde undertrycka deltagandet, ljödo dock Pechlins ord ännu i deras öron. — Fru grefvinna, talade Fersen; jag beder er, stig upp! Gud kan förlåta mycket, mycket mer än menniskorna, emedan hans oändliga vishet, magt och godhet icke äro något tvifvel underkastade. Den enskilde mannen kan också förlåta mycket mer än staten, emedan menniskan ändå är guds beläte, då staten endast är menniskans. Ju ofullkomligare en sak eller ett väsen är, desto mer måste det skyddas genom allvar och stränghet. Stig upp, fru grefvinna, och bär er smärta med mod. Det är icke emot oss, som er man brutit, utan emot samhället; det är också icke vi, som dömt honom, utan samhället. Den dom, det fält, förmå vi icke ändra. Grefvinnan omfattade Fersens knän med sina armar; hon kröp från den ene till den andre och omfattade dem på enehanda vis. — Min man, min man! klagade hon. Min man, min man! Drottningen erfor en bitter känsla af sårad stolthet. — Hvad kunna vi väl göra mer? frågade hon. Fersen lade sin ena hand på bröstet och den andra lyfte han uppåt, liksom hade han velat hänvisa henne till gud. Drottningens ögon blixtrade härvid. Det var för mycket för hennes stolthet, för en drottning, sådan, som Lovisa Ulrika, hos hvilken hjertats alla fel härflöto från snillets lifliga rikedom, och snillets fel från hjertats öfvermått af värma och upprigtighet, båda så helt och hället intagna utaf känslan af kunglig börd. — Stig upp, fru grefvinna, talade hon äfven nu, det lönar ej mödan att bedja längre. Men grefvinnan hade fallit i vanmagt: hon egde ej mera<noinclude> <references/></noinclude> 7qnz7lbugxg3mxq36xf7ogulxdgime9 104 225156 657043 2026-08-15T09:24:19Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657043 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />420</noinclude>styrka att resa sig upp. Höppener hastade fram och förde bort henne. Drottningen vände sig emot de fyra männen. — I svaren oss, började hon … Af rörelsen på hufvudet, af elden i blicken, af den rodnad, som höjt sig på hennes kinder, visade sig att hennes hela själsstyrka återkommit, att hon i detta ögonblick lifvades af en sårad qvinnas — man kan säga — sårad drottnings till stolt sjelfkänsla vaknade mod. — I svaren oss … Men hon afbröts återigen, då en kammarherre i detsamma anmälde, att en deputation från ständerna anhöll om företräde. — Den får vänta, svarade hon, ni hör, den får vänta. Drottningen uppbar ännu stoltare sitt hufvud. — I svaren oss, mine herrar, återtog hon derefter, att dödsdomen skall gå i verkställighet; men tillåt mig förklara er, att den icke skall göra det. Då hon ett ögonblick andades ut, för att se hvad intryck hennes ord gjorde, hörde hon att en af sidodörrarna öppnades, och då hon vände sig ditât, såg hon konungen inträda. — Hans majestät, konungen, min höge gemål, fortfor hon, kommer nu från rådssalen. Hon gjorde en rörelse med handen åt konungen, som, häpen öfver hvad han hörde och såg, stannat på tröskeln. — I hafven, återtog hon, beröfvat monarken benådningsrätten, för att vara desto säkrare, att intet offer skall undgå er; men jag förmodar dock att I icke skolen kunna verkställa en dödsdom, sådan som den nu ifrågavarande, med mindre än att konungen underskrifver domen. Och det är detta, hvartill I aldrig skolen kunna förmå hans majestät. Ah, min vän, min vän … Och hon vände sig nu emot honom. — Låt desse herrar också veta ditt oryggliga, ditt bestämda beslut. Om åskan hade slagit ned för konungens fötter, skulle han icke kunnat se mer förkrossad ut, än han gjorde. När drottningen började tala om konungens vägran att underskrifva dödsdomen, tog Höppener ut ett steg, i synbar afsigt att hejda henne; men det var redan för sent; — hon hade talat meningen till slut. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> dcdbc6q4i784oslm9ncjvqt49rv0yix 104 225157 657044 2026-08-15T09:26:12Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657044 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|62|VERNER VON HEIDENSTAM|}}</noinclude>sig icke det gamla björnlandet för honom, skönhetsälskaren, som så länge levat i söderns sol! Redan i samlingens första dikt, ''Tiveden'', där han i en serie tavlor målar sina barndomsskogar och folkets karga och strävsamma liv, har han fått fram denna ödesmarksromantik i det mästerliga anslaget: {{Dikt|Hör furornas dova sorgemusik, med förstämda trummor och tubor i moll, en blåkullahymn med suckar och skrik i ödemarken diktad av troll!}} Naturens färglösa, karga och dock så storslagna skönhet, de mossiga rullstensblocken, tallarnas reptillika rötter ge honom en förhistorisk vision av »den tid, som före människan fanns». Endast en dag i veckan råder en stackot glädje i detta de tunga skuggornas land. Det är då »Söndagen» håller sitt intåg, klädd i svart som en präst, men i själva verket en satyr från det gamla Hellas, som under den skarlakansfodrade rocken döljer sin bockfot. Skalden träffar honom en lördagskväll djupt inne i den mörka skogen, i det ögonblick, då hans tyrsosstav ger signal till helgmålsringningen. Han följer honom och blir vittne till de idyller han framtrollar. Han ser de nytvättade barnen kring ett rågat fat med smultron, han ser den gamla häxan Koja-Brita utanför den usla stuga hon hoptimrat, frisk och förnöjd i sitt armod. De möta Fia vid brunnen, som förrättar sin tvagning och slutligen i brådska med skorna i hand och såplöddret i öronen springer för att nå fram till dansen på logen. Idyll efter idyll blomstrar upp, allt eftersom lördagsaftonen skrider framåt, och man ser ett helt folk efter veckans hårda arbete hängivande sig åt en lantlig bacchanal. Det är endast en figur, som man skulle önskat borta ur detta galleri, ty han hör icke dit, det är prästen-faunen-Söndag. Han blir aldrig mera än en tom allegori, som aldrig smälter helt in i landskapet. Denna mefistoartade Heinefigur är en sinnrik, kanske riktig hypotes, vars plats är i en lärd avhandling om söndagens antika ursprung. Även utan honom skulle Heidenstam kunnat företaga sin helgemålsvandring och poetiskt återge samma syner. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> kivnl793jbxzjl89bc8ira1vg6kts9r 104 225158 657045 2026-08-15T09:28:59Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657045 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|421}}</noinclude>— Min vän, min bästa vän, yttrade konungen under det han hastade fram till henne. — Förklara, jag beder, förklara öppet för desse herrar, att du ej underskrifver dödsdomen. — Ack, min goda maka … — Min gud, du har underskrifvit … — Nej, och tusende gånger nej; jag hvarken har eller kommer någonsin att underskrifva den, och likväl … — Och likväl …? — Likväl står ändock mitt namn nu under domen. — Huru? Hvad betyder det? Du talar i gåtor. — Gåtan är lätt löst. När jag vägrade att underskrifva, tog rådet fram — namnstämpeln. — Jag tänkte mig det, mumlade Höppener emellan tänderna. Fersen och talmännen begagnade sig af denna korta ordvexling emellan de tvenne krönta hufvudena och aflägsnade sig. — Vårt nederlag var likväl icke ännu tillräckligt för dem, fortfor konungen. Man framlade äfven denna skrift, för att undertecknas af mig. Läs sjelf … Krampaktigt grep drottningen efter den. — Höppener, ropade drottningen, se här — var god och läs — jag förmår icke. Höppener läste: — “Vi Adolf Fredrik” … — Hoppa öfver det der. — “Göre härmed veterligt”, fortfor Höppener läsningen, “att vi hafve ej utan största missnöje fått förnimma, huruledes, sedan det emot riket och dess innevånares sällhet och trygghet, som uti grundlagarne förvarad och befästad är, tilltänkta förderfliga anslag blifvit upptäckt, åtskilliga falska rykten skola under hand utspridas, att saken annorlunda, än den utgifna riksdagstidningen förmäler, skall sammanhänga, och att någon farlig och skadlig anläggning emot vår egen höga person skall varit å bane, hvarmedelst de brottslige skola blifvit bragte att påtänka, huru det måtte kunna hindras, med mera dylikt, som kan tjena att förminska den trovärdighet, som både riksens ständers kungörelse om det förehafda vederstyggliga<noinclude> <references/></noinclude> p8sh0v5mx71po6utf4adkedusxd1hf8 104 225159 657046 2026-08-15T09:29:21Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657046 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||VERNER VON HEIDENSTAM|63}}</noinclude>Heidenstams hemlängtan var framför allt en längtan efter den natur och de barndomsminnen, vid vilka han vuxit fast. »Jag längtar marken, jag längtar stenarne, där barn jag lekt.» Det var icke människorna han saknade. Alltmer betraktar han sina medmänniskor med en aristokratisk och kritisk skärpa. {{Dikt|Jag världen som förändrad ser. Jag står den åldern nära, där ingen människorna mer kan älska eller ära. Den lärdom sist dock var bär hem, att Kains barn ej akta. Mot det, som högre är än dem, mitt hjärta öppnas sakta.}} Och alla de fel han föraktade hos männen, fann han i ännu högre grad hos kvinnorna. I de äldre dikterna har hans uppfattning av kärleken en viss orientalisk prägel. Mannen är av guden ämnad till en gåva åt flera hustrur; då den vise vävaren Abu-Rasak möter en mager man med kväljande utseende och skygg blick och som tillika undviker sällskap, då vet han, att den mannen har bara en hustru. Och i anslutning till denna filosofi lyfter Hans Alienus i den lustiga scenen med Abu-Rasak upp tre fingrar som tecken på, att han önskar alla hans tre vackra döttrar till äkta. Mannen är skapelsens herre, även i kroppsskönhet är han kvinnan överlägsen, som den gamle Muchail lär oss: {{Dikt|Han är mot henne, där med djärv statur han kommer hurtig och till hälften spjuver, som betesfältets eldigt vackra tjur mot lata kon, som slickar sina juver.}} Hela Heidenstams orientalism var emellertid en praktfull blomma utan alltför djupa rötter i hans eget väsen. Även hans uppfattning av kärleken undergår snart en förändring. Men alltjämt är det de strängt virila synpunkterna, som behärska honom. Han känner den modärna smärtan över att aldrig finna en<noinclude> <references/></noinclude> dgdzkf53z9t1z889ts8pihz38cnqo3v 104 225160 657047 2026-08-15T09:32:25Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657047 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />422</noinclude>upproret, och våre egna derom utfärdade bref till våre befallningshafvande och flere vederbörande innehåll” … — Men, min gud, afbröt drottningen, detta är ju en skrift, som … — Du skall höra slutet; var god och läs vidare, Höppener. Han läste: — “Af ömhet för våra lugna undersåtares egna ro, stillhet och lugn i alla orter och vid alla lofliga handlingar, hafva vi nödigt aktat, att, igenom denna vår allmänna kungörelse, förklara alla sådana rykten, som förberörde äro, för falska, ogrundade samt högst förgripliga emot oss och hela nationen. Och betyge på vårt kongliga ord och ära, att aldrig något spår är funnet, som kunnat gifva anvisning på någon emot vår person eller vårt kongliga hus påtänkt förgriplighet eller våldsamt anslag, utan endast angått sådana förderflige och oss högst misshaglige ämnen, som ländt till grundlagarnes rubbande och allmänna rons förstörande”. — Och du har … — Afbryt ej Höppener, min vän. Höppener återtog; — “Vi erkänna med vördnad guds nådiga försyn, som bragt svea rikets ständer att förtro oss spiran öfver detta rike, hvilkets innevånare, efter alla tiders vittnesbörd, med en obrottslig trohet och kärlek omfattat och tillhandagått sin lagliga öfverhet”. Endast med svårighet förmådde drottningen att tillbakahålla sina anmärkningar. Höppener läste vidare: — “Vi äro i hjertat öfvertygade om våre trogne undersåtares huldhet, och att vi med säkerhet kunna tryggt förtro oss till hvar och en, samt att vi, näst guds beskydd, ingen annan vård behöfva, än våra undersåtares kärlek och tillgifvenhet. Derför grämer det oss så mycket mer, att man vill öfverskyla de brottsliges förgripelser med fördömliga misstankar på oskyldige, redlige och välmenande undersåtare”. Drottningen pressade sina läppar tillhopa af förtrytelse. Hennes ögon kastade strålar omkring sig, strålar af ljungeldens förtärande glans. Höppener fortfor: {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 9r1nzltb7rrl1uaznesne30py5c9eyr 104 225161 657048 2026-08-15T09:35:58Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657048 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|423}}</noinclude>— “Vi bjude och befalle för den skull alla i gemen och hvar och en isynnerhet, att trygga sig alldeles vid denna vår trofasta kungörelse, och att förkasta alla deremot löpande rykten, samt om någon illasinnad ännu skulle finnas, som sådant skadligt ogräs utså ville, ej allenast icke sätta tro dertill, utan ock en sådan lagligen angifva och anklaga låta. Vi förvänta detta såsom ett nytt prof af våre trogne undersåtares nit och välmening, på det alla missförstånd må ibland dem utrotas” … — Det kan vara nog nu, afbröt konungen Höppener. — Denna skrifvelse, talade drottningen, är afskyvärd. Den proklamerar i konungens namn den gräsligaste otacksamhet emot våra trognaste vänner. Den gör oss ovärdig all den tillgifvenhet och vänskap, hvarför nu så många utmärkte och aktade män måste offra lif och blod. Den framställer oss inför hvarje rättänkande på ett sätt, att man måste ömka sig öfver vår feghet och svaghet. Nej, nej, denna skrifvelse har ers majestät icke kunnat underskrifva jag sätter det icke en gång i fråga — det är omöjligt — ni har ej underskrifvit den. — Om ursäkt, ers majestät, inföll Höppener, som likväl fruktade att konungen gjort det, efter han ej genast svarade; men denna skrifvelse har äfven en annan sida, som icke bör förbises. — Må vara, Höppener; må vara att den har tusende sidor, men samtid och efterverld skola dock alltid afsky oss, om konungen underskrifvit den. Genom denna skrifvelse — är det icke det, ni vill säga, Höppener — återvinner man det mellan konungamagten och folket nu rubbade goda förhållandet; man begrafver liksom sammansvärjningen och kastar tre skoflar mull på dess lifdömda lekamen; men man begrafver icke dess mindre äfven vår aktning för oss sjelfva och vårt anseende inför nuvarande och kommande tider. Icke nog dermed, Höppener. En konung kan icke låta så trampa sig under fötterna, att historien en gång skall med medömkan bedöma honom, för att icke säga, fördöma honom. Det kan icke vara tvifvel underkastadt, att man icke ännu efter ett århundrade eller flere skall granska våra handlingar och framställa oss inför den historiska forskningens domstol<ref>Då detta skrefs, var jemt ett århundrade förgånget, sodan dessa händelserna tilldrogo sig.</ref>. Huru skall domen då utfalla,<noinclude> <references/></noinclude> j67pbvvahwb6eha3ybd5m72wpuxyypc 104 225162 657049 2026-08-15T09:41:44Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657049 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />424</noinclude>grundar man densamma å ena sidan på hofvets kända planer, och å andra sidan på ett så fegt förräderi, som denna skrifvelse angifver, emot egna vänner? Hvartill tvingar väl oss då denna, mot vår karakter rigtade skrifvelse, om icke till att fullfölja den med ständerna började striden, för att i alla dess slutföljder, huru de än må utfalla, blotta landets närvarande politiska förhållanden och på sådant sätt vädja till kommande slägter? Jag är öfvertygad om, att ers majestät icke har undertecknat skrifvelsen. — Du bedömer mig rätt, min vän. Jag har icke undertecknat den: men min vägran tjenade till föga — rådsherrarne begagnade sig af — af namnstämpeln. — Tärningarne äro således kastade, återtog drottningen; men hon kom ej längre, ty i detsamma inträdde åter kammarherren och anmälde, att den väntade deputationen började blifva otålig. — Deputationen, upptog drottningen denna anmälan, ganska rigtigt. Låt den komma in. Men dröj ett ögonblick. Konungen förde sin gemål afsides; — de vexlade några ord. Prins Gustaf begagnade sig af detta ögonblick, för att åter göra en fråga. — Herr Höppener, sade han, ni yttrade nyss att rättigheten att benåda var en af konungens skönaste rättigheter? — Det yttrade jag, min prins. — Men jag förstår icke, herr Höppener; pappa är ju kung, han. — Visserligen. — Mamma och grefvinnan Brahe bådo ju likväl nyss Fersen om nåd, men icke konungen? Konungens och drottningens samtal var redan slut. Den förre hade gifvit efter. Ännu kastade han dock en bedjande blick på den senare. — Man önskar ingenting annat, än att förödmjuka mig, förklarade drottningen derför, men vill du äfven att jag skall låta förödmjuka mig? Du kan det icke. Af all den konungsliga magt, hvarom jag drömde, återstår mig nu mera blott en enda: en stolt panna. Bed mig icke, att jag äfven skall böja den inför mina fiender. Var god och bed dem af hofvet, som äro församlade derinne i rummet, tilltalte hon derefter kammarherren, att stiga hit in. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 9h1xk9xzsic0fj3vo7dzj8gapdbr9r7 104 225163 657050 2026-08-15T09:43:50Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657050 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|425}}</noinclude>Drottningen begaf sig sjelf till det gröna kabinettet, men då hon derefter återvände, följdes hon äfven af fru Schedvin. Innan vi gå vidare, måste vi nämna, att en stor förändring försiggått med henne. Vi hafva nämnt, att hon — fru Schedvin — då hon passerade in till det gröna kabinettet, kastade en blick på Pechlin och Amanda, som samtalade i ett yttre ram; men så kort och hastig denna blick än var, igenkände hon dem genast. Den öfverretning, hvari hon så länge befunnit sig, hade på sista tiden börjat lägga sig och gjorde det ännu mera, i och med detsamma hon beslöt sig till handling. Med mera klarhet och bestämdhet, än på länge, visade sig också nu föremålen för henne. Från det ögonblick, som hon i sin förmörkade själ trott sig i Amanda se modrens vålnad, hade Amanda liksom förvandlat sig till en dyster molnbildning, hvaremot modrens framträdt allt klarare och tydligare, sådan som hon mindes henne från forna dagar. Den lefvande dog bort i hennes sinne, och den döda blef der lefvande. Nu förändrade sig på en gång detta förhållande. Vid anblicken af Amanda föll liksom en slöja bort från hennes föreställningar. Stadigt betraktade hon Amandas bild i sin egen själ. — Är detta dottern, tänkte hon, då var det äfven dottern, som visade sig för mig,. icke modren. Ett klart ljus öfverströmmade i och med detsamma hennes inre åskådning. Allt det egentligen hemska i den dystra förtrollning, hvari hon i sitt öfverspända tillstånd varit försatt, försvann härmed. Ju mera förnuftigt rigtiga, som föremålen visade sig, med desto mera styrka beherskade hon äfven sig sjelf. Fru Schedvin hade kommit, i afsigt att lemna en vigtig upplysning, för att derigenom afbörda sig en skuld, som hon ej ville taga med sig i grafven, att lätta sitt samvete; men sedan hon helt plötsligt nu en gång kände sig förvissad om att Amanda endast djerft begagnat sig af hennes sjukliga själstillstånd och till och med ännu mera ökat detsamma genom att lämpa sitt handlingssätt derefter, erfor hon en bitter förtrytelse. Af de samtal, hon hörde omkring sig, fick hon i öfrigt snart en ganska fullständig kännedom, ej blott om förhållan-<noinclude> <references/></noinclude> 8wdev7hvn1su7pg0cnad51jzc08ivlj 104 225164 657051 2026-08-15T09:45:53Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657051 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />426</noinclude>dena vid hofvet, utan jemväl äfven om Amandas ställning till det. När hon derför nu inträdde med drottningen, motsåg hon Amandas möte på ett helt annat sätt, än hon tänkte sig det, då hon lemnade sitt hem. Hofvet hade snart församlat sig bakom konungen och drottningen. — Låt deputationen inträda, befalde hon. — Hvad ämnar ers majestät göra? tillsporde henne Höppener, nästan rädd för den blick, som hon kastade omkring sig. Så strålande af mod var den. Drottningen pressade blott tillhopa sina läppar, och ett kallt leende var hennes enda svar. Deputationen inträdde; Pechlin förde Amanda vid handen. Vid anblicken af drottningen, på hvars läppar ännu det kalla småleendet qvarsatt, blef hon blek, liksom hade en dödsdom väntat henne. Fru Schedvins uppträdande injagade ej mindre en viss förvirrande oro.. Hvad ville hon? Drottningen hade träffat henne i kabinettet, men i det upprörda tillstånd, hvari hon befann sig, hade hon ej vidare tagit kännedom om anledningen till detta besök. Fru Schedvin följde emellertid med drottningen; hon förstod ej annat. Sedan deputationen helsat drottningen, närmade hon sig den. Pechlins blick hvilade orubbligt på henne; men hon tycktes icke ens märka det. — Det är vanligt, talade drottningen, att, då kronan eller staten tilldela ett tjenstehjon hos någon enskild familj en belöning, denna familj på ett festligt sätt uttrycker sin glädje och tacksamhet deröfver. Det är icke heller något annat, som jag önskar visa vid detta tillfälle. Mamsell Amanda har åt rikets ständer förrådt en och annan af mina toiletts-hemligheter, och detta ha ständerna funnit värdigt att betecknas såsom en utmärkt förtjenst om fäderneslandet. Amanda har varit i min enskilda tjenst, och jag egnar härmed min aktning ej mindre åt ständernas omdöme, än äfven åt hennes handlingssätt, hvilka synas mig alldeles passa för hvarandra. Jag har ingenting mer att säga. Hafven den godheten, mine herrar, och fullgören ert uppdrag. Drottningen uttryckte sig med så mycken hållning och stilla värdighet, att man icke ens märkte, att hon gjorde våld<noinclude> <references/></noinclude> 4n889ebp3hwzbkdfuo60cfocbhotf5f 104 225165 657052 2026-08-15T09:48:52Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657052 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|427}}</noinclude>på sig. I hennes röst fans ingenting, som antydde den minsta förtrytelse. Det förkrossande i hennes ord skulle kanske också hafva gått förloradt för mängden, hade ej logiken deri varit så klar och enkel. Sjelfva deputationen kunde knappast förneka, det hon undanryckt Amanda, och det just i segrens eget ögonblick, det bästa af ständernas aktningsgärd, nemligen det hedrande deri. Pechlin vred sig om på klacken; Amanda kände pilen träffa sitt bröst och led mera af hofvets artighet, än hon gladde sig af ständernas aktningsbetygelse. Deputationen fullgjorde härpå sitt uppdrag. Ordföranden uppläste en skrift till hennes beröm och öfverlemnade till henne i ständernas namn en större penningesumma. Pechlin framlemnade derefter Amandas afskedsansökan. Drottningen emottog den, kastade en blick i skrifvelsen och ref derefter utan all hetta sönder densamma samt kastade bitarne på golfvet. Det behöfs ju intet vidare svar, baron, yttrade hon till Pechlin, eller hvad tycker ni sjelf? Pechlin hade ej väntat så mycket, om verklig likgiltighet vittnande lugn, och han kände sig slagen. Deputationen var också färdig att aflägsna sig, då fru Schedvin anhöll hos drottningen att få yttra några ord. — Jag är en gammal qvinna, talade hon, då drottningen gaf sitt bifall dertill, och vet åtskilligt om äldre tider. Den gamla var litet häpen öfver att så der inför den kungliga familjen få taga till ordet, men all förbittring hade åtminstone för tillfället vikit bort från hennes sinne, hvadan hennes röst och tankar snart äfven fingo erforderlig styrka och stadga. — Herr baron Pechlin vet, fortfor hon, att mamsell Amanda är en fader- och moderlös flicka, efter som hon kom till i verlden i hans hus och modren dog, då barnet föddes. Pechlin kunde icke undertrycka sin förundran. Om denna fråga hade han ej väntat ett yttrande här. Amanda, som icke ännu återkommit från det — hon måste erkänna det inför sig sjelf — förtjenta förakt, som drottningen visat, ville för all del i verlden icke i detta ögonblick höra talas om ett ämne, för hennes känsla så vigtigt, som det, hvilka hennes föräldrar voro. Hon anade dock genast att det var om dem, som fru Sched vin ämnade tala, och spratt förskräckt till vid tanken<noinclude> <references/></noinclude> fv8wxx8h70jpw8lkd2iztfqn8uskihd 104 225166 657053 2026-08-15T09:51:12Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657053 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />428</noinclude>att hon nu — i en stund, sådan som denna — skulle lära känna dem. Hon blygdes i sin själ. — Min fru, min fru, yttrade hon derefter och utsträckte bedjande sina händer mot den gamla. I fru Schedvins inre äterljöd nu válnadens röst — det var densamma — det var Amandas, och hon återtog med ökad förtrytelse. — Och ni, mamsell Amanda, har gjort er allt för mycket förtjent om det allmänna, att icke äfven jag gerna skulle öka er lycka med kännedom om dem, som gifvit er lifvet. Amandas okända börd var allt för mycket bekant, att icke utgöra ett tillräckligt retelsemedel för uppmärksamheten. Man väntade att få kännedom om en ny skandal, om — om — gud vet allt, hvad man väntade. — Ehuru flere år förgått, fortfor fru Schedvin, sedan en ryktbar riksförrädare och brottsling dömdes till döden, finnes säkert många här, som erinra sig honom. Hans namn var Weste. Fru Schedvin kunde ej yttra sig på annat sätt. Hon kände icke de upplysningar, som läsaren från andra håll redan erhållit, och hvarigenom Westes brottslighet borde bedömas med mildare uttryck. Då Amanda hörde Westes namn, ilade en ryckning genom hennes leder. — Denne Weste … — Weste, afbröt henne drottningen; hon skulle vara en dotter af honom? — Weste var anklagad, fortsatte fru Schedvin, att hafva mördat en Puke, jag tror far till den nu dömde. — Ni misstager er, min fru, invände drottningen, Weste var ingen annan än Puke sjelf. Men, min gud, Amanda skulle då vara Pukes syster. Fru Schedvin ville fullfölja sitt tal, men hon afbröts från alla sidor. Amanda hade redan med ett anskri sjunkit i Pechlins armar och fördes ut. Deputationen aflägsnade sig. Hofpersonalen var i full rörelse. — Min fru, återtog drottningen, ni har hämnats mig på ett förfärligt sätt. Kan jag visa er min tacksamhet, så säg. Fru Schedvin visste väl egentligen icke hvad hon yttrat, som kunde framkalla den häftiga uppståndelse, som visade sig<noinclude> <references/></noinclude> a7sm1ar5ikxj8b6y486awwknw6l1s6d 104 225167 657054 2026-08-15T09:55:04Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657054 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|429}}</noinclude>omkring henne; men hon fick ej ordet, hon afbröts och måste lemna åsido alla vidare förklaringar. När drottningen uttryckte för henne sin tacksamhet, erinrade hon sig sin son, Daniel. — Ers majestät, svarade hon, det var min son, som angaf de planer, för hvilka man dömt edra vänner till döden. — Jag vet det, min fru. — Rikets ständer hafva äfven belönat honom derför; men min son är förtviflad. Han önskade sig hellre vara bland de dömdes, än bland de belönades antal. Han är här utanför; vill ers majestät yttra ett vänligt ord till honom? På drottningens tillsägelse stod Daniel snart inför henne, åtföljd af Clara och Alexander. Drottningen betraktade Daniel en stund under djup tystnad. — Mamma, yttrade prins Gustaf derunder; det var han, som en gång räddade mitt lif. — Du har rätt, min son, sade hon; jemte den belöning rikets ständer gifvit er, Schedvin, tag nu äfven denna ring tillbaka, som ni för några månader sedan återlemnade, efter att förut hafva vid Drottningholm fått den af mig. Må den vara ett intyg derpå att jag — om jag äfven djupt beklagar hvad som skett — likväl skiljer emellan ett uppsåtligt och ett ouppsåtligt fel. Efter en kort tystnad, hvarunder hennes blick flög omkring rummet, fort for hon. — Ni har också er dotter med er, fru Schedvin. Jag lofvade en gång att fälla en förbön för henne hos er. Ni vet kanske icke — hon älskar … — Alexander, ers majestät; jag vet det och har redan gifvit mitt samtycke. — Tack, fru Schedvin, tack, derför! I en tid, full af så många strider, som jag lefver uti, är det en glädje att här och der finna en oas af frid och kärlek. Det gör våra hjertan godt. Kom hit, Clara. Du är ju lycklig nu? — Ack ja, ers majestät. — Alexander skall blifva dig värdig, jag är säker derpå. Jag förbehåller mig endast att få göra din utstyrsel. Och nu, mina vänner, gud vare med eder! Snart hade hof-uppvaktningen skilts åt, och konungaparet, jemte prins Gustaf och Höppener, voro ensamma qvar. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> pi1gomoh3rl858olbfaicpo95r9h53u 104 225168 657055 2026-08-15T09:56:58Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657055 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />430</noinclude>Höppener stod bredvid prinsens sida. Under det att konungen och drottningen försjönko inom sig sjelfva i egna tysta betraktelser, hof Höppener upp sin stämma. — Ers majestät, sade han, jag har haft ett älskvärdt och angenämt samtal med prinsen. Med honom skall säkert en ny morgon tända sig för vårt land. Höppener utsträckte sin hand och lade den på prinsens hufvud, tilläggande: — Ille faciet! {{linje|5em}} När Amanda kom ut i de yttre rummen, bad hon Pechlin föra sig till fröken Creutz' rum. Vid samma tid som kapten Puke blef arresterad, insjuknade Alma Creutz. Läkarekonsten uppbjöd väl hela sin förmäga, för att åt henne återvinna helsa och krafter, men alla försök strandade. Hennes hjerta var krossadt. Icke allenast Ehrenpreutz och Creutz visade henne under denna tid alla möjliga prof af den innerligaste ömhet; hela hofvet gjorde det också, den kungliga familjen ej mindre än de öfriga. Kärleksfullast omgafs hon dock af Marie Louise, Creutz' maka. Marie Louise vakade hos henne både dag och natt. I början af sin sjukdom talade Alma oupphörligt om Puke; hon lät berätta för sig, huru undersökningen skred fram, om de större eller mindre förhoppningar, som man hyste om Pukes frigifvande, om hans yttranden och så vidare. Det var för henne en ljuf stund, då hon emottog det lilla brefvet, som han tillskref henne i fängelset. Brefvet fick sin plats vid hennes hjerta, och hon läste och åter läste det. Men i hennes själ spökade mörka föreställningar, och som den glada ton, hvilken brefvet angaf, icke rigtigt öfverensstämde med hvad hennes omgifning berättade, vaknade den naturliga misstanken, att han sökt dölja för henne det verkliga förhållandet. Ifrån denna stund trodde hon icke mera på hvad man försäkrade henne. Men hon sade dock ingenting, hon låddes tro, men tänkte oupphörligt på medel att skaffa sig säkra och pålitliga underrättelser. En dag kom Badin, neger-<noinclude> <references/></noinclude> 6z3osvcny4gppgrbbum5s8ub6jejh35 104 225169 657056 2026-08-15T10:18:57Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657056 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|64|VERNER VON HEIDENSTAM|}}</noinclude>kvinna, som helt kan smälta samman med hans eget väsen. Kvinnan är för mannen endast ett nöje under vilan som Deianeira för Herakles. Till tankens ljusa och svala höjder når endast mannen, och sina djupaste och segerrikaste strider måste han kämpa ensam. Många erotiska dikter har Heidenstam icke skrivit. Det ligger i hela hans natur att vara försynt och förtegen; det kan till och med komma något hårt och kallt över hans väsen. Och det skalden i dessa kärleksdikter besjungit är icke längtan efter den älskade, icke en lidelse att störta henne till mötes utan minnet av en fordom älskad kvinna. Hur äkta Heidenstamskt är icke detta! Hur olikt det program han en gång uppställt för sig själv och andra! Han är icke den i nuet levande, icke ynglingen, som sätter kransen på sitt huvud, griper bägaren och kysser flickan, enligt den traditionella anakreontiska formeln. Han är elegikern, som klagar — ack, hur modärnt — över svårigheten att uppnå själens och kroppens ideella förening mellan tvenne varelser av motsatt kön. Detta är ämnet i en av Heidenstams vackraste dikter, ''Barndomsvännerna''. Tre gamla fröknar sitta på sin fäderneärvda herregård mot jultiden och döda den långa vinteraftonens enformighet med att spela kille. Slutligen upphör spelet. De båda yngre börja på gamlas vis tala om sina ungdomsminnen. Den äldsta sitter tyst, även hon försjunker i forna tider. Tankarna gå som ofta förr till hennes livs stora händelse, till minnet om barndomsvännen, som svek. Det finnes ingen bitterhet, inga förebråelser mot den älskade, endast ett stilla ruvande över det oundvikliga i denna konflikt. De lekte tillsammans som barn, de älskade varandra, men hon var ett år äldre än han. När hon steg i sin sommar, stod han i sin vår. De trolovades, och han drog ut i kriget. Han hade sina kärleksäventyr, tumlade om i livets nöjen, men kan glömde henne aldrig. Han återkommer, och bröllopet skall stå. Men då hon ser årens svalg emellan dem och förstår, att hon icke skall kunna hålla honom kvar för livet, återger hon honom hans ring: {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 0wt63m2l9o5zj9a0k1xf1rjxlbywt0l 104 225170 657057 2026-08-15T10:24:22Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657057 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||VERNER VON HEIDENSTAM|65}}</noinclude>{{Dikt|— ''Min'' kärlek lever. För mig är han världen, för dig blott värmen vid husliga härden, där snart du skall huttra, när flamman förgår. Nu skulle jag stått i min soliga vår! Du skall ej i länkar gå smidd vid min sida, tills vi frukta varandra och hata och kvida.}} Dikten är genomströmmad av en vekhet och en värme, som knappast äro vanliga hos Heidenstam. Men den livsbesvikna och bittert sarkastiska synen på kärleken bryter även här igenom i den berömda monologen: {{Dikt|— När dottern ljuger inför sin mor, då är kärlekens prisade sol uppgången. När hon ljuger för den, hon trohet svor, då älskar hjärtat för andra gången. — — — — — — — — — — Blott den ett storverk på jorden hinner, som i tankar går kall förbi hennes famn. Hur blek hennes sinande lampa brinner mot den kärlek, som över ditt arbetsbord slår lågande armar om himmel och jord!}} Samma uppfattning av kärlekens tragik träder oss till mötes i flera andra dikter, som i den vackra ''Decembersagan'' om en konung och en drottning, vilka sitta drömmande framför brasans bränder i det hälft förfallna slottet. Dryckeskannan står orörd på bordet, och den första skrynklan fårar drottningens kind. Åter är det, som i »Barndomsvännerna», kvinnan, som älskar, och mannens oroligt flammande lidelse, som slocknar. I ''Minnenas gård'' är det vandraren, som driver rolös kring på vägarna, tills han om aftonen skymtar en ensam boning, »Minnenas gård». Där kommer honom till mötes den kvinna, som han en gång älskat. Hon bär slingor av grönt och är ung som förr och leder honom stilla fram till elden. Men vid dagningen faller Minnenas gård samman till drivor och flingor. Med ännu skarpare linjer har Heidenstam tecknat sin erotiska livsåskådning i berättelsesamlingen ''Sankt Göran och draken'' (1900). Kärleken är en naturmakt, mot vilken människan står<noinclude> <references/> {{m|5 — 19140.{{em|1}}''J. Mortensen.''}}</noinclude> sktq09ztbvlegl0xgvec7uyebxjz1ea 104 225171 657058 2026-08-15T10:27:50Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657058 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|66|VERNER VON HEIDENSTAM|}}</noinclude>värnlös, ett rus, som hastigt förgår, en sommarmånads ljusa och korta lycka. Kärleken är ovalen i ett knä eller halvcirkeln i ett bröst. Kärleken är kött. »Gå in till metzgern, och du får se kärleken ligga styckad och flådd.» Den känsla, som in i den grå ålderdomen breder sin aftonglans över två makar, är något annat och vida högre än kärleken, det är blomman, men kärleken är det snart ruttnande fröet i jordens orena mull. Eros är den minsta och förgängligaste bland gudar, han är herdarnas och kvinnornas gud, den tama idyllens beskyddare, som älskar smygvägar och nattens mörker. Högt över honom i ljuset står Apollo, citterguden, som skänker kraften och odödligheten men även fordrar de stora offren och de ädla dåden. Eurytos i »Spåmannen» har redan som barn av Apollo korats att bliva hans siare. Men i kärlek till Erigone sviker han kallet, ty i sällskap med en älskad kvinna förlorar spåmannen sin syn för det, som stundar. Men ständigt ljuda i hans öra citterspelet och musernas danssteg. Vankelmodig vacklar han mellan Eros och Apollo, tills den förtörnade Apollo nedskjuter honom med orden: »Son av mull. ''Två'' gudar mäktar du ej tjäna, därtill blev din kraft för ringa.» I inledningsnovellen »Sankt Göran och draken», ett utsökt prov på Heidenstams konst, talar den vise mäster Andreas, konstnären, som Sten Sture inkallat från Andorf för att till Stockholms stadskyrka förfärdiga ett så präktigt bildverk, att det skulle bliva utan like i Nordens länder. Mäster Andreas har levat och lidit, han har älskat många gånger och prövat kärlekens svekfulla väsen. Han hatar sinnligheten, därför att den berövar oss herremakten över våra egna gärningar, och han går helst ur vägen för kärleken. Men ödet ger honom spelmannen Bengt Hakes unga hustru, den ljusa och väna Metta, sextonårsbruden, till modell för prinsessan, som Sankt Göran befriar ur drakens våld. Oemotståndligt och i självförakt älskar han henne och sviker vännen. Och mitt under glädjefesten faller den store konstnären för Bengt Hakes daggert. »Kärleken är framför allt en längtan till det unga och däjliga», säger mäster Andreas. »Tala icke om kärlek, där de<noinclude> <references/></noinclude> 6mzjjf9rhavrf8x707y223jzgfrdt37 104 225172 657059 2026-08-15T10:33:54Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657059 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||VERNER VON HEIDENSTAM|67}}</noinclude>båda fattas, ty då ljuger du.» Det är denna kärlek till det skära och vårfriska, som tonar genom några av Heidenstams vackraste erotiska dikter. Det är icke kvinnan han hyllar utan framför allt den vårblommande ungdomen: {{Dikt|Om du, om bara du står yngst, står skärast, vad bryr mig vimlet, där jag går som gäst. Av allt vad jag i världen älskat mest, det var din ungdom, vilken blev mig kärast.}} Denna kärlek till ungdomen är endast en sida av Heidenstams beundran för allt, som är skönt, starkt och livskraftigt. Han har i hög grad i sitt lynne det renässansdrag, som han tillskriver svenskarna som nation. I ''Malatestas morgonsång'' har han tolkat renässansmannens stolta syn på tingen, mannen, som möter faran och döden med en speglosa och föraktar den plumpa hopen. Men Heidenstams kanske skönaste hymn till livet är ''Morgonen'', som i sina Bellmanska strofer — rytmen är kanske även något påverkad av Snoilskys »Kung Erik» — uttrycker all livets fullhet och skönhet en nordisk högsommardags korta stunder. Och här finns även det stänk av vemod, som tycks vara oskiljaktigt från vår nordiska lyckodröm. {{Dikt|Fyllda korgar. Blåklintsbundna grepar. Mattor bredda på sits och toft. Snibbens gröna veck i vattnet släpar. Skall dock allt vi fått kärt bli stoft! {{em|2.5}}Karon borde spilla {{em|2.5}}tårar på oboln. {{em|2.5}}Låt oss vagga stilla {{em|2.5}}in i själva soln. På den ön står ovan myrtenhäcken livets gudom; och nedanför runt prästinnornas höjda offerbäcken sjungs den hymn, som jag evigt hör. {{em|2.5}}Soligt bland de unga {{em|2.5}}gudens tempel välv! {{em|2.5}}Lär oss hymnen sjunga! {{em|2.5}}Den är evig själv.}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 70jizfn3xqbtgf2zwb2cqb93ral3zdg 104 225173 657060 2026-08-15T10:37:30Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657060 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|68|VERNER VON HEIDENSTAM|}}</noinclude>Här klingar den orkestrala rytmik, till vilken Heidenstams dikt kan höja sig, och som i ''Pilgrimens julsång'' sväller ut till en hymn om en evigt otillfredsställd längtan, en livets eviga splittring mellan det, som är och det, som varit. Genom hela dikten tonar ett brus av havets oroliga böljegång. Redan i »Hans Alienus» kunde man spåra inflytandet från Levertins grubblande och vittfamnande ande, som ständigt vände blicken mot de historiska perspektiven. I flera av dessa dikter märker man också, huru Levertins livssyn verkat befruktande på Heidenstams alstring. Det framträder i sådana dikter som ''Natten'' och ''Dödens blommor'' — i den senare går döden, den hälft förfallne gamle ungkarlen, och plockar sin skörd av människoliv, och varje själ är för honom blott som ett blomster i en kruka — och kanske allra tydligast i ''Jairi dotter'', en av samlingens yppersta dikter. Den tolkar själens smärta över det jordiskas fängsel, en längtan bort från det timliga till evighetens mystiska all-liv. Stämningen i dikten är ljus och ung betagenhet som i en av Dantes visioner från de saligas ängar. Med en rysning vaknar Jairi dotter vid frälsarens maning ånyo upp till jordelivet. Men hon vill åter bort, ty hennes ögon äro ännu fyllda av himmelska skönhetssyner. Hon har redan vandrat i Paradisets nejder. {{Dikt|start=open|end=follow|Ack, som ett hjärta längtar hem till sin moders hus allt vad vi samlat trängtar att försjunka begravet djupt i det kaos, där färgen klarnar till solars ljus. Vi bli stormen på havet. Vi bli stjärnan på bergen. — — — — — — — — Trängtan jag alltid förnam att få undrande blåsa livets grumlande damm från min bägares vatten, smaka en klarare drick, stiga närmare natten och i din öken, som fick}}<noinclude> <references/></noinclude> tiu0uan9vir8cpc2mp2owutxhxd5vzg 104 225174 657061 2026-08-15T10:41:15Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657061 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||VERNER VON HEIDENSTAM|69}}</noinclude>{{Dikt|start=follow|end=close|tröskel i Akerons floder, somna med pannan i knät, blinda, tigande moder, gåtfulla evighet!}} Samlingens tvänne sista dikter, ''Pingstnatten'' och ''Den sovande systern'', äro märkliga som uttryck för Heidenstams växande patriotism och peka framåt mot hans kommande historiska diktning. I »Pingstnatten » vandrar skalden i den ljusa vårkvällen genom Stockholms gator, tills han slutligen stannar framför Riddarholmskyrkan, drömmande om vår storhetstid, som så snabbt gick till vila. Han väntar att under kyrkans gravvalv få skåda »vår mannaålders kämpalik», men hans ögon möta i stället ett barn, som en gång skall växa till man. I »Den sovande systern» ser han i en vision Sverige som en död jungfru, liggande på bår, kvävd av allt det rökverk, som man bränt till hennes ära. Men, utbrister skalden, låt oss lyfta den döda högt på våra armar och bära henne ut ur husets kvalm i dagens friska vindar. Ty »den jungfrun är ej död, hon sover». <section end=VvH3 /> <section begin=VvH4 /> {{c|{{större|'''IV.'''}}}} Heidenstams fosterländska känsla uppenbarade sig först som en kärlek till land och natur. Under hans egen och tidsomständigheternas utveckling växte emellertid denna känsla alltmer<noinclude> <references/></noinclude> 2zvmbavkqaccf8gk6gppg9ag00blmw1 0 225175 657062 2026-08-15T10:44:05Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=394 to=400 fromsection=VvH2 tosection=VvH2 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Verner von Heidenstam|I. Verner von Heidenstam.]]"" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Verner von Heidenstam|II. Verner von Heidenstam.]]"" next="Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Verner von Heidenstam|III. Verner von Heidenst...' 657062 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=394 to=400 fromsection=VvH2 tosection=VvH2 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Verner von Heidenstam|I. Verner von Heidenstam.]]"" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Verner von Heidenstam|II. Verner von Heidenstam.]]"" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Verner von Heidenstam|III. Verner von Heidenstam.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] ef12eag6kmx6obeabnzsrg1w9bl8fjv 0 225176 657063 2026-08-15T10:46:31Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=400 to=411 fromsection=VvH3 tosection=VvH3 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Verner von Heidenstam|II. Verner von Heidenstam.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Verner von Heidenstam|III. Verner von Heidenstam.]]" next="Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Verner von Heidenstam|IV. Verner von Heidenst...' 657063 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=400 to=411 fromsection=VvH3 tosection=VvH3 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Verner von Heidenstam|II. Verner von Heidenstam.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Verner von Heidenstam|III. Verner von Heidenstam.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Verner von Heidenstam|IV. Verner von Heidenstam.]]"" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] njy6u5p7pr3sct2fkhuxoyjjlas1ut4