Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.15 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 10 13906 657099 655181 2026-08-15T17:39:34Z Thuresson 20 +1 657099 wikitext text/x-wiki <!-- Lägg nya korrekturlästa verk under denna rad. Verken ska vara färdiga med alla bilder, sidor och författarsidor inlagda. --> 15 augusti [[Drottning Lovisa Ulrikas hof]] av [[Författare:Carl Fredrik Ridderstad|Carl Fredrik Ridderstad]]<br /> 19 juli [[Hemmen i den nya verlden]] av [[Författare:Fredrika Bremer|Fredrika Bremer]]<br /> 4 juli [[Boken om San Michele]] av [[Författare:Axel Munthe|Axel Munthe]]<br /> 4 april [[Spelarna]] av [[Författare:Ernst Didring|Ernst Didring]]<br /> 25 mars [[Helenas väg]] av [[Författare:Anthony Hope|Anthony Hope]]<br /> 14 mars [[Den svenske Ulspegel]] av [[Författare:O.P._Sturzen-Becker|O. P. Sturzen-Becker]]<br /> 13 mars [[En sommardröm]] av [[Författare:Elin Ameen|Elin Ameen]]<br /> 7 mars [[Huset Buddenbrook]] av [[Författare:Thomas Mann|Thomas Mann]]<br /> 5 mars [["Frihetens_Sångar-ätt"_i_Sverige_på_1840-talet|"Frihetens sångar-ätt" i Sverige på 1840-talet]] av [[Författare:Cecilia Bååth-Holmberg|Cecilia Bååth-Holmberg]]<br /> 7 februari [[Vicomte de Bragelonne]] av [[Författare:Alexandre Dumas den äldre|Alexandre Dumas]]<br /> {{höger|<small>Fler [[Special:Nya_sidor|nya sidor]] {{!}} [[Mall:Nya texter|Lägg till en ny sida]]</small>}} <noinclude> [[Kategori:Mallar]] </noinclude> i5lvyf8e9wa8wza17jn86tsh9qk7wrz 106 149486 657097 624467 2026-08-15T17:38:00Z Thuresson 20 657097 wikitext text/x-wiki [[Fil:Carl Fredrik Ridderstad 1807-1886.jpg|miniatyr|Carl Fredrik Ridderstad.]] '''Carl Fredrik Ridderstad''', 1807—1886, författare och tidningsredaktör. == Prosa == *[[Drabanten]] (1849—1850) *Samvetet eller Stockholms mysterier (1851) *[[Fursten]] (1852) *Far och son (1852—1853) *[[Drottning Lovisa Ulrikas hof]] (1854—1856) == Poesi == *[[Vexelsång (Aftonbladet)|Vexelsång]] av Rdd. i ''Aftonbladet'' n:r 5 1830-12-18 *[[Fragment (Aftonbladet)|Fragment]] av Rdd. i ''Aftonbladet'' n:r 4 1831-01-07 *[[Till Gfm (Aftonbladet)|Till Gfm]] av Rdd. i ''Aftonbladet'' n:r 13 1831-01-18 *[[Tids-Runor]] av Rdd. 1831 *[[Sång en afton på siön (Aftonbladet)|Sång en afton på siön]] av Rdd. i ''Aftonbladet'' n:r 197 1831-08-27 *[[Runeswärdet (Correspondenten)|Runeswärdet]] av Rdd. i ''Correspondenten'' n:o 45 1833-04-04 *[[Längtan (Correspondenten)|Längtan]] av Rdd. i ''Correspondenten'' n:o 46 1833-04-06 *[[England (Correspondenten)|England]] av Rdd. i ''Correspondenten'' n:o 49 1833-04-11 *[[Önskningarne (Correspondenten)|Önskningarne]] av Rdd. i ''Correspondenten'' n:o 50 1833-04-13 *[[Ensamheten (Correspondenten)|Ensamheten]] av Rdd. i ''Correspondenten'' n:o 51 1833-04-15 *[[Wexel-Sång (Correspondenten)|Wexel-Sång]] av Rdd. i ''Correspondenten'' n:o 54 1833-04-20 *[[Wildheim]] av Rdd. 1833 *[[Tids- och Krigs-Bilder]]. 1837 *[[Ungdoms-Bilder]]. 1838 *[[Tids- och Krigsbilder (Snösippan)|Tids- och Krigsbilder]] ur ''Snösippan för 1841'' (utgiven av Nils Lilja, Lund 1840) *[[Bönens makt]], poem i ''Nordstjernan'' 1845 *[[Döds-ön]], poem i ''Nordstjernan'' 1845 *[[Tvisten]], poem i ''Nordstjernan'' 1845 *[[Hvad du behagar]], ett politiskt maskeradskämt i ''Nordstjernan'' 1845 *[[DÖDS-RUNOR (Ridderstad)|DÖDS-RUNOR I - IV]] i Östgötha Correspondenten 1848 *[[Döds-runor, 5 juni 1848]] utgiven av C. F. Ridderstad, Linköping 1848 *[[Rikedom och fattigdom]] utgiven av C. F. Ridderstad, Linköping 1885 [[Kategori:Carl Fredrik Ridderstad]] [[Kategori:Författare|Ridderstad, Carl Fredrik]] naiir3f58x924v9npfvq7tsr90234ed 108 219977 657095 654809 2026-08-15T17:26:35Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657095 proofread-index text/x-wiki {{:MediaWiki:Proofreadpage_index_template |Upphovsman=[[Författare:Carl Fredrik Ridderstad|Carl Fredrik Ridderstad]] |Titel=[[Drottning Lovisa Ulrikas hof]] |År=1878 |Oversattare= |Utgivare= |Källa=[[:File:Drottning Lovisa Ulrikas hof 1878.djvu|djvu]] |Bild=[[File:Drottning Lovisa Ulrikas hof 1878.djvu|page=7|250px]] |Sidor=<b>Första delen</b> <pagelist from=1 to=420 1="omslag" 2to4="tom" 5="titel" 6="tom" 7="titel" 8="tom" 9=5 419to420="tom" /> <b>Andra delen</b> <pagelist from=421 to=864 421="titel" 422="tom" 423=3 860to863="tom" 864="omslag /> |Anmärkningar=<b>Första delen</b> #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 1|Drottningholm]], 5 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 2|Den svartlockiga flickan]], 23 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 3|Biblioteket]], 39 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 4|Hofvet]], 58 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 5|Lagmannen Erik Wrangel]], 109 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 6|Holländska Dühn]], 133 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 7|Pechlin]], 151 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 8|Puke och Amanda]], 203 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 9|Creutz och Ehrenpreis]], 227 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 10|Schedvinska familjen]], 250 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 11|Minnenas magt. Duellen. Puke lemnar fäderneslandet]], 264 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 12|Riksdagens öppnande. Konungen och Drottningen]], 295 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 13|Nya förvecklingar och nya förklaringar]], 316 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 14|En afton inom hofvet]], 345 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 15|Landtmarskalks-valet]], 391 <b>Andra delen</b> #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 1|Den kända okända i Logården. Amandas amulett]], 3 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 2|Politik. Intrig och svartsjuka. Kommissionen]], 51 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 3|Intrigen väfver nya trådar. Hopp och fruktan]], 77 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 4|Ett äfventyr]], 111 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 5|De politiska fenomenens ställning. En gammal bekant]], 137 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 6|De tre gratierna. Pukes möte med Ehrenpreutz]], 159 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 7|Pechlin fastnar i sin egen snara. Skådespelet. Guldringarne]], 184 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 8|Amanda]], 220 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 9|Krig. Döden. Revolutionen]], 244 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 10|Konspiratörerne]], 272 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 11|Natten]], 312 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 12|De närmast följande dagarne]], 331 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 13|Inför kommissionen]], 351 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 14|Slutet]], 384 |Width= |Css= |Kommentar= }} [[Kategori:Korrekturlästa index]] gr10rqg8rgqk7iui56ox86rtid48px1 104 224899 657066 656711 2026-08-15T12:10:55Z PWidergren 11678 657066 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OLA HANSSON|287}}</noinclude>profileras. Det är icke någon lekande, frodigt rik natur med spelande känsloflöden; tvärtom kunna både tankar och stämningar i längden verka något monotona. Men glöden och känslan äro äkta och gå på djupet. I sin naturvetenskapliga världssyn, i sina spröda stämningar och i versens melodiska mjukhet röjer Ola Hanssons diktning inflytande från J. P. Jacobsen. Stundom erinrar den även om vissa unga franska lyriker som George Rodenbachs svårmodiga poesi. Utåt vilar det något stelt och tillknäppt över Ola Hansson. Blicken på omgivningen blir lätt stramt satirisk och avvisande. Han hör nämligen icke till dem, som gå på ackord; han har sina bestämda meningar, som han hänsynslöst och med seg envishet fasthåller. Bakom denna stelhet, som i mycket endast är en mantel av blyghet, döljer sig en drömmare, som med smärtfylld njutning fördjupar sig i sina intima »själssvingningar» {{c|{{större|'''II.'''}}}} Ola Hanssons temperament bröt tidigast fram i hans vers; i prosan uppenbarar det sig först i ''Sensitiva amorosa'' (1887), en av periodens säregnaste böcker och kanske den yppersta av Ola Hanssons prosaskrifter, ett litet mästerverk i sin art. Ola Hansson har här icke velat skildra naturdriften utan den »psykiska vegetation», som denna framdriver, alla de känslor, som framgå därur, och som bilda själva livsvärmen hos människorna. Det problem, som sammanbinder de små novellerna i denna samling, är det outgrundliga öde, som i själarnas djup avgör en kärleks liv eller död. »Ser du», heter det i inledningen, »människan är icke någonting fast och oföränderligt, som man griper tag i<noinclude> <references/></noinclude> p3rwh4vdru8cpnrzi0sn4bv1kizzvv3 104 225177 657067 2026-08-15T14:07:01Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657067 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|431}}</noinclude>pojken, för att från drottningen efterfråga hennes helsotillstånd. Händelsevis var Alma då ensam, och hon bad Badin sitta ned. — Ack, Badin, tilltalade hon gossen, du skulle kunna göra mig en stor tjenst. Vi känna, att Badin var tjenstaktig åt alla håll. — Ser du denna lilla börs, Badin; den är din, om du skaffar mig nyheter om … — Om kapten Puke, inföll han. — Du gissar rätt, Badin; jag önskade veta, huru det verkligen förhåller sig med honom; du känner, huru mycket vi älska hvarandra. Lofvar du mig att förskaffa mig säkra underrättelser? Badin stoppade den lilla börsen i fickan, lofvade hvad Alma önskade och höll ord. Från denna dag visste Alma allt, som tilldrog sig med Puke, visste att han undergått tortyren i tjufkällaren natten före det bref, som han skref till henne, och hvari han på ett så tillfredsställande sätt skildrade sin belägenhet; visste, att han den följande natten äfven blifvit förd till rosenkammaren; visste slutligen, att han afgifvit sin bekännelse, samt att dödsdomen fallit. Hennes sjukdom tilltog icke i förhållande till de sålunda erhållna allt sorgligare och sorgligare nyheterna. Den höll sig ungefärligen på samma punkt. Misströstan och hopp lågo ännu alltjemt till lika tyngd i hennes lefnads vågskål och bibehöllo sjukdomen i jemnvigt. Ehrenpreutz och Creutz, jemte Marie Lonise, voro inne hos henne, då Amanda inträdde. Alma hade redan fätt kännedom om den slägtskap, som förenade Amanda och Puke, och Alma, som allt för väl känt den fiendtlighet, hon hyst emot honom, fattade det för henne hårda slaget i hela dess vidd. Amanda talade icke om hvad som försiggick inom henne, men med det djupaste deltagande betraktade hon Alma, hvars lidande tillstånd så lefvande uttryckte sig i hennes anletsdrag. — Jag ämnar mig till kapten Puke, yttrade Amanda, men vill ej begifva mig dit, utan att kunna medföra en helsning från er. — Ni ämnar er till honom, inföll Alma; ack, om äfven jag — jag … {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> rerfcz55u9es4ita09eddvjm03opwyc 104 225178 657068 2026-08-15T14:26:07Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 657068 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>TVÄNNE FORNBORGAR VID TULLINGE.</small>|299}}</noinclude>sedermera långt fram i tiden återfinna vid några bland de framspringande portvärn, hvilka pläga kallas barbakaner eller Thorzwinger. Något historiskt sammanhang mellan dessa båda försvarsverk finnes emellertid ej; det vill med andra ord säga, att den senare formen ej kan anses leda sitt ursprung från den först nämnda. Detta är tydligt af bland andra det i och för sig afgörande skälet att i fråga varande portvärn ej tillhörde medeltidens tidigare del, utan uppträdde först längre fram. Det är således helt enkelt likartade kraf, som på skilda tider och oberoende af hvarandra skapat likartade former. Man förstod emellertid stundom även att spara sin möda, det vill säga att ej nedlägga mera arbete än nödigt var för att åstadkomma ett betryggande resultat. Där sådant lämpade sig, äro nämligen murarna lagda på och utefter de uppstigande klintarnas och bergväggarnas krön, hvarigenom, äfven om muren ej i och för sig var särdeles betydande, tillräckligt hinder genom klintarnas och murens förenade höjd sattes emot en stormande fiende. På samma sätt gick man stundom till väga vid uppförande af medeltida fästen. Fornborgarnas murar är alltid ganska låga — deras höjd är en eller annan meter — men däremot betydligt breda vid basen samt, som sagdt, åtminstone nu i allmänhet vall- eller åsformade, det vill säga sluttande inåt och utåt. Den ursprungliga höjden har utan tvifvel ej varit särdeles mycket större än nu. Rubbningar hafva visserligen naturligtvis inträffat, men förhållandena gifva i allmänhet vid handen, att dessa ej medfört någon väsentligare minskning af höjden. Om murhöjd i medeltidens mening kan det således ej blifva tal. Däremot är det ej lika säkert, att den nu varande vall-liknande formen öfverallt är den ursprungliga. Muren vid den norra af de båda här nedan beskrifna Tullinge-borgarna visar ännu på flera ställen en ordentligt murlagd — ehuru naturligtvis här som alltid utan murbruk — nästan lodrät, det vill säga endast obetydligt inåt lutande, yttersida, under det att muren inåt företer en oafbruten, sakta sluttning ned mot marken, utan murläggning, med helt enkelt löst på hvarandra hopade stenar. Ett sådant byggnadssätt känner jag för min del visserligen ej från någon annan fornborg på fastlandet,<ref>Vid några af Gotlands och Ölands fornborgar förekommer murläggning.</ref> men det är ej omöjligt, utan tvärtom troligt, att en<noinclude> <references/></noinclude> d1m7klmfl8u8fx8mfx0azwckfv8wsr9 104 225179 657069 2026-08-15T14:27:26Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657069 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />432</noinclude>Hon reste sig upp i bädden. Hennes ansigte öfvergöts af en ljuf rodnad. Med ett kärleksfullt och svärmande uttryck i sin blick strök hon sina mjuka lockar tillbaka. — Grefve Ehrenpreutz, sade hon, och äfven du Creutz och Marie Louise med, ni få ej neka mig en bön. — Låt oss höra hvad det är, som du önskar. — Jag vet något, som skall göra mig frisk. — Säg oss det. — Jag känner mig redan bättre vid blotta tanken derpå. — Nå-å? — Att få, framhviskade hon, följa med Amanda till Puke. Under det detta lilla samtal fortgick hade doktorn öppnat dörren och åhört hennes begäran. Han närmade sig också Alma, undersökte hennes puls, såg in i hennes ögon samt gjorde en och annan fråga. — Frökens sjukdom, yttrade han, har allt för länge förblifvit i ett fullkomligt orubbligt tillstånd. Under detta förhållande skall hon täras — långsamt, men säkert — täras bort. Jag anser att man bör efterkomma hennes önskan och låta henne besöka kapten. Vi behöfva, under hvad vilkor som helst, en kris. Almas glädje var obeskriflig. — Tack, herr doktor, sade hon; om någonting skall kunna återgifva mig lifvet, så är det glädjen att få träffa Puke. Herrarne aflägsnade sig. Alma tycktes verkligen återfå mycket af sina krafter. Nästan ensam steg hon upp ur bädden, och då hon tog plats vid toiletten, var hon rätt skalkaktig. — Min Gud, yttrade hon, hvad jag fallit af, och ändock har icke mitt hjerta fallit af ifrån honom. Jag tror nästan att mitt hår har blifvit mera lockigt än förr. Skall han icke tycka om det, Marie Louise? Fäst upp det i nacken, du! Det kan just falla i fria lockar ner der. Ack, hvad det är synd, att jag nu ej har min bruddrägt färdig; då skulle jag ha tagit den på mig. Tyst! Amanda är svartklädd; ser du, Marie Louise, jag skall derföre kläda mig i hvit klädning. Men, bästa Amanda, du får lof att hjelpa mig litet. Jag ser bra blek ut, icke sant? Han kan tro att jag är sjuk, och det får han icke. Han har nog sorger ändå. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> l5obh08d902pcybln9285te6vwawk49 104 225180 657070 2026-08-15T14:36:12Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 657070 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|300|<small>EMIL EKHOFF.</small>|}}</noinclude>närmare granskning af i fråga varande murar skall komma att gifva vid handen, att en dylik jämförelsevis omsorgsfull uppläggning af åtminstone ena sidan ej är så sällsynt, som det nu visar sig. Det är emellertid mycket antagligt, att, äfven om murläggning förefinnes, denna är mer eller mindre dold af nedrasade lösa stenar. Vid en undersökning är det således ej tillräckligt med blott och bart en {{sp|besiktning}}, man måste försiktigt undanrödja de yttre, till äfventyrs tillfälligt ditkomna stenarna för att erhålla klarhet angående de ursprungliga förhållandena. Jag vill härvid erinra om, att man länge ansåg Bohusläns talrika bronsåldersrösen i allmänhet endast vara formlöst hopkastade stenhögar, under det senare iakttagelser hafva ådagalagt, att åtminstone ett stort antal af dem äro uppförda i en bestämd form, med jämna, murlagda sidor och oftast en terrassartad afsats kring foten.<ref>Se beskrifning af de fasta fornlemningarna i Sotenäs, Stångenäs m. fl. härad af Emil Ekhoff och G. Gustafson i »Bidrag till Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia», hft 11—14 och 17.</ref> Den ofvan nämnda beskaffenheten af fornborgarnas murar visar tydligt, att dessa ej få sammanliknas med omgifningsmurarna eller ringmurarna vid medeltidens fästen. Dessa hade att, på samma gång de voro ett hinder för fienden, afgifva skydd för försvararnes personer — tjäna dem som bröstvärn, — men tillika, hvilket var det hufvudsakliga, vara stridsplatser, från hvilka medelst yttre eller inre skyttegångar eller genom i de samma anbragta skyttespringor försvaret fördes. Anfallet på en medeltidsbefästning möttes således <i>från</i> murarna, eller med andra ord försvaret utgick <i>från</i> dem. Fornborgarnas murar hafva i motsats härtill ej kunnat vara stridsplatser. På deras löst liggande stenar kunde man ej utan stor svårighet röra sig, ännu mindre utkämpa en strid, för att ej nämna, att de på muren stående försvararne skulle varit lika mycket eller mera obetäckta än de anfallande. Murarna kunde ej heller, på grund af sin form och ringa höjd, såsom bröstvärn lemna skydd åt bakom dem stående krigare. Visserligen torde vi möjligen hafva att tänka oss murarna förhöjda genom på dem anbragta barrikader af trä, och vi känna ej deras form, men vi torde ej begå något misstag, om vi förutsätta, att dessa träkonstruktioner voro af samma råa och primitiva beskaffenhet som murararna själfva. Det ligger närmast till hands att antaga, att de bestodo helt enkelt af hopvräkta trädstammar, hvilka möjligen genom de på dem qvarlemnade grenarna erhöllo<noinclude> <references/></noinclude> a1jjojcgo94l21tfrbaufz9iarhdmyw 104 225181 657071 2026-08-15T15:01:56Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657071 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|433}}</noinclude>Och då hon talade så, brast hon ut i tårar. — Men jag är barnslig, fortfor hon; får jag ej träffa honom, ej se honom, ej tala vid honom, ej trycka hans hand, och likväl gråter jag? Vet du, Amanda, jag tror … Den ömma systerliga vänskap, som Alma visade Amanda, gick denna djupt till sinnes. — Jag tror, fortsatte Alma, att du får lof att sminka mig litet. Hvarföre skall jag visa min sorg? Ack, nej, nej, nu är det en skyldighet att vara frisk och glad. Så jollrade Alma, tills hon var färdigklädd, då hon fördes ut, stödd af Marie Louise och Amanda. Ett åkdon, som väntade dem redan på borggården, förde dem snart, tillsammans med Ehrenpreutz och Creutz, till statsfängelsets portar. {{linje|5em}} Sedan domen fallit, blefvo fångarne mindre strängt hållna; vänner och anförvandter fingo åter besöka dem. Jonas förde sålunda dagligen till Puke hans son; tusende råd och förmaningar sökte fadren att dervid inpregla i den unges sinne, tusende gånger förnyade Jonas sitt löfte att söka draga försorg om honom och uppfostra honom till en redbar man. Jonas hade också nyss aflägsnat sig med gossen, då Ehrenpreutz och Creutz inträdde. Följderna efter tortyren tvingade Puke att, ehuruväl klädd, hålla sig vid sängen. Man tänker sig lätt att något vidlyftigt samtal ej kunde uppstå. Ehrenpreutz och Creutz tryckte hans hand. Puke begrep ganska väl att det var en gärd af tacksamhet för de aflemnade papperen. — Vi komma icke ensamme, sade likväl Ehrenpreutz, tvenne fruntimmer följa oss, som önska taga afsked af kapten. En stråle af glädje lifvade Puke; han anade hvilken åtminstone den ena af dem var. I sin ordning utsträckte Puke nu sin hand och tryckte tacksamt deras. Innan vi införa dem, yttrade Creutz, måste vi dock bereda er på en öfverraskande nyhet. Ni vet kanske icke, att<noinclude> <references/> {{huvud|''Lovisa Ulrikas hof. II.''||28}}</noinclude> j2p6iajg5sazafky4ugra8ja3q54ogo 104 225182 657072 2026-08-15T15:05:15Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657072 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />434</noinclude>ni eger en syster. Denna er syster är ingen annan än — Amanda. — Amanda! utropade han. Allsmägtiga försyn! Han glömde sina plågor och reste sig upp. — Amanda, upprepade han; det är omöjligt. Kunna händelserna kläda i harnesk emot hvarandra hvad försynen födt i kärlek? Kan slumpen upphäfva naturens visa ordning? Bed henne komma in. Amanda och Alma inträdde på samma gång. Hvilken olikhet emellan dem! Amanda pressade tillbaka förebråelser och qval i sitt bröst, Alma lät sitt hjerta blomstra upp i glädje och sällhet. — Jag kommer, hviskade Alma, ännu hållande Amandas hand, med din … Hon tänkte säga syster, men Amanda afbröt henne. — Med er onda demon, tillade hon; jag kommer deremot med er goda genius, er lyckas engel. Det låg så mycken både sanning och känsla i Amandas ord, att Puke kände sig afväpnad. Outransakliga äro herrens vägar, yttrade han blott; vare frid i himmel och på jord! tillade han derefter. — Från mina spädaste år, inföll Amanda, har jag burit hälften af en liten penning omkring min hals, och man har sagt mig, att min bror skulle bära den andra hälften. — En half penning ja, ja! Jag bär sannerligen en sådan. Se här, se här De halfva penningarne jemfördes och de passade tillhopa. — Det finnes ännu ett långt mera öfvertygande bevis, anmärkte Creutz och Ehrenpreutz nästan på en och samma gång; likheten i edra anletsdrag är ju alldeles omisskännelig. Amanda drog en djup suck. — Min gud, hviskade hon, att vi först nu — då allt, allt är för sent — igenkänna hvarandra. — Låtom oss icke tala derom, Amanda, afbröt henne Puke; i stället vill jag, medan det ännu är tid, lemna dig några papper, dels anteckningar af vår far, dels bref från vår mor. Tag dem, Amanda, läs dem! Värm din själ och ditt hjerta med deras innehåll! Alma hade ej yttrat något enda ord; men som ett barn hade hon gått omkring Puke och betraktat honom. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> n034cg1t3bzqvait90vam2zm4x11z3p 104 225183 657073 2026-08-15T15:08:19Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657073 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|435}}</noinclude>— Låtom oss sitta ned, bad hon slutligen, jag behöfver hvila en stund. — Du är sjuk, Alma. — Ack, nej! Jag har aldrig mått bättre än nu. Ser jag kanske icke frisk ut? Är jag icke rödblommig? Men hennes hufvud sjönk åter ned. — Hvad gud ändå är god! suckade hon. — Du förskräcker mig, Alma. — Är han då icke god? återtog Alma. Ack jo, han är det. Och hon lutade sig ned till hans öra och hviskade med ett småleende, att hon — och hon gladde sig deråt — icke skulle öfverlefva honom. Puke betraktade henne, och han trodde sig se att hon talade sanning. Han tryckte henne till sitt bröst. Amanda strök håret tillbaka ur Pukes panna; med en blick af eld omfattade hon honom. — Och detta hufvud — yttrade hon, skall falla, var hennes afsigt att tillägga, öfverlemnadt åt bödeln af mig — men orden dogo bort på hennes läppar. Hon hade lagt sin hand på hans hufvud, hon lutade sig ned öfver honom, hon ville liksom inpregla hans anletsdrag i sin själ; hastigt tryckte hon en kyss på hans panna. — Farväl, min bror, ropade hon derefter, farväl, farväl! Och med ansigtet gömdt i sina händer störtade hon ut. — Ser du det lilla, vackra molnet deruppe på himmelen? yttrade Alma. — Jag ser, jag ser. — Vet du, att jag har utsett det till vår blifvande bostad. Är det icke vackert? — Ack, jo! — Der skola vi bygga och bo. — Ja, ja! — Der skola vi plantera blommor morgon och afton; ack, hvad vi skola få det trefligt och gladt! — Helt säkert, goda Alma! Jag längtar efter hemmet deruppe. — Vi behöfva ej vänta så länge. Ser du, Puke, när du går till döden, så skall du ha ögat fäst på det der mol-<noinclude> <references/></noinclude> o6gjv811t2s4zofq1by42rvb21nu1i8 104 225184 657074 2026-08-15T15:12:43Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657074 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />436</noinclude>net. Jag är då säkert redan der och skall vinka åt dig. Du gör ju det, Puke? — Var öfvertygad derom. — Ack, hvad doktorn var beskedlig, som lät mig komma hit. Nu är jag så nöjd, ack så nöjd, sedan vi kommit öfverens med hvarandra, huru vi skola ha det. Från dennna stund skall ingen suck mer komma öfver mina läppar, oberäknadt den sista, men det blir också en glädjesuck. Men kanske det är tid att vi skiljas åt. Välkommen efter mig. Jag skall räkna timmarne. Glöm icke det der molnet … Och Alma lemnade honom nu med ett lugn, som hade hon varit den lyckligaste på jorden; ännu i dörren kastade hon en leende och vänlig blick på honom. {{linje|5em}} När ämnet är uttömdt, är en roman slut, och vårt ämne är härmed uttömdt. Det återstår oss blott att i korthet redogöra för ett och annat. Efter det stora politiska nederlag, som hofvet lidit, saknade det medel att fullfölja striden mot det segrande partiet. Hofvet uppgaf dock icke hoppet att förr eller senare taga sin skada igen. Hattpartiet deremot fullföljde orubbligt sin beträdda väg. I grunden förblef ställningen fortfarande densamma som förut. För att för framtiden göra sig frukten af den öfver hofvet vunna segern så fullständigt till godo, som möjligt, syntes man icke ens ha skyggat tillbaka för att ända till öfverdrift söka uppdrifva massornas föreställningssätt om hvad som tilldragit sig. Det offentliga språk, hvaraf man begagnade sig, för att underrätta om sammansvärjningen, angifver åtminstone det. Såsom exempel härpå kunna vi ej neka oss nöjet att återgifva efterföljande utdrag ur en allmän länskungörelse af den 26 Juni 1756. Efter att sammansvärjningen deri först blifvit omförmäld, jemte dess uppgift att med väpnad hand öfverraska riksens ständer, och med våld förändra grundlagarne och regeringssättet, fortsättes deri sålunda: … “men at then samma genom Guds Nådiga försyn och skickelse blifvit i tid yppad och upptäckt, och Riket genom the nödige tagne författningar räddadt utur thet olycke-<noinclude> <references/></noinclude> hda7km1sk7yhaxu90za84q3weax0aek 104 225185 657075 2026-08-15T15:16:35Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657075 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|437}}</noinclude>liga tillstånd, hvaruti thet varit ämmadt at försättas. Och ehuruväl thet är förskräckeligit at påtänka, at någon af Rikets inbyggare och våra med-undersåter kunnat skrida til så högst förgripelig anläggning, hvarigenom Rikets på Lag grundade Regerings-sätt, vår <i>Svenska Jerusalems Krona</i>, vårt <i>Israels glädje</i>, vår <i>Helgedoms rum</i>, vår <i>Härlighets säte</i>, och <i>hela Folkets ära</i> på en gång omstörtas velat; så har jag likväl, i anseende til then fullkomliga visshet jag äger, at thetta mig nådigst anförtrodde Höfdingedömes inbyggare med rättmätigt hat och afsky förbemälte Gudlösa företagande anseende varda, icke dragit betänckande vid, at meddela omständelig berättelse om thet, som i thenna eftertankelige misshandel sig tilldragit, och huru then lyckligen blifvit förekommen: uti then alfvarliga akt och mening, at hvar och en, som känner, huru thet är gräseligt, at fara med öfverträdelse och lögn emet Herran, med fråvändning ifrå vår Gud til at tala orätt och olydighet och at tänka och dikta falsk ord utur hiertan, må med samma bekymmer och innerlig grufsamhet besinna vederstyggeligheten ther af, at icke vara underdånig all mennisklig ordning för Herrans skul, genom hvilkets underlåtande Guds Namn och Lärdom försmådd varder.” Det omintetgjorda och misslyckade revolutionsförsöket 1756 genomfördes emellertid 16 år senare eller 1772, n. b. efter Adolf Fredriks död och sedan sonen Gustaf III tillträdt regeringen. Beträffande den utrikes politiken, intog Sverige, med anledning af de europeiska förvecklingarna, en ganska fiendtlig ställning met konungen af Preussen. Redan den 6 Juni 1756 ingicks ett fördrag med Danmark, att en af båda rikena sammansatt flotta af åtta krigsskepp och fregatter å hvardera sidan skulle förena sig, för att kryssa i de nordiska farvattnen. Året derpå eller 1757 utbrast ett verkligt krig emellan kronorna Sverige och Preussen. Vi hafva visat, huru konungamagten steg för steg försattes i ett fullkomligt vanmägtigt tillstånd. Något återstod likväl ännu, det nemligen: att omgifva densamma, så att säga, med en jernkedja, hvilken man kunde läsa igen och stoppa nyckeln i sin ficka. En sådan kedja af jern skapade man sig äfven af drabant-corpsen, genom att för den utfärda en ny instruktion, som i allt väsendtligt skilde den från konungens befäl. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> a1mlywdkv1jp4koey9fwno8tisrquhh 104 225186 657076 2026-08-15T15:20:28Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657076 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />438</noinclude>Chefen för denna corps ålades i denna instruktion bland annat att åtlyda och i verket ställa alla order och befallningar, som blefvo utur kunglig majestāts rådskammare med rådsråde utfärdade, och som vore behörigen kontrasignerade. På platsen emellan Riddarholmskyrkan och bron öfver kanalen gick dödsdomen den 23 Juli i verkställighet öfver Brahe, Horn, Stålsvård och Puke. När Puke besteg schavotten, hördes begrafningsklockan klämta från den närbelägna storkyrkan. — Hvem är det, som begrafves? frågade han. — Fröken Alma Creutz, var prestens svar. Puke läste en bön och knäböjde. När hans hufvud föll, ljöd ett anskri från massan af folket; en qvinna störtade dödsblek fram och doppade en hvit duk i hans blod, hvarefter hon åter försvann bland hopen. Det var Amanda. Den följande 26 Juli verkstäldes, på samma plats, dödsdomen öfver Mozelius, Christiernin, Escholin och Ernst. Schecta dömdes, på det hans “galenskap” ej skulle åstadkomma några vådliga äfventyr för land och rike, att hållas i sin öfriga lifstid uti häkte på någon kronans fästning, skild från allmänt besök och ungänge. Silfverhjelm förlorade sin tjenst och undergick fjorton dagars fängelse vid vatten och bröd samt förflyttades på sex år till fästning, för att der hållas i fängsligt förvar, hvarjemte han beröfvades sin riksdagsmanna-rätt. Grefve Hård, som lyckades undkomma, ingick i preussisk tjenst, der han deltog i sju-åriga kriget med utmärkelse. Baron Wrangel och riksdagsmannen Larsson undkomme till Norge, der de efter några år äfven dogo. Schedvin köpte sig för den af ständerna erhållna penningsumman en större fastighet. Hans mor följde honom dit. Åren lugnade honom och gjorde honom till en praktisk man. Hans syster, Clara, blef gift med Alexander. Drottningen gaf henne en vacker brudgåfva, för hvilken, i förening med hvad Alexander sjelf förtjenat, han inköpte en egendom, ega om ega med Schedvins. Amanda försvann spårlöst. {{linje|5em}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 704jxjg8m6fg3r6fxbn5ynne8o0kjdt 104 225187 657077 2026-08-15T15:24:10Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657077 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|439}}</noinclude>{{tomrad}} Några ord vilja vi slutligen tillägga särskildt till Höppeners historia. Höppener var en af sin tids ovanligaste personligheter. Man skulle med allt skäl kunna betrakta honom såsom Sveriges förste publicist. År 1756 tog han parti för hofvet och gjorde “bland de conjurerade hattarne mycken och brydsam uppmärksamhet”, men de vågade ej att taga något våldsamt steg emot honom, “ty han var dem redan en terreur”, ej mindre i andlig, än kroppslig frimodighet, beslutsamhet och kraft. Mer än många anekdoter från denna tid tala och öfvertyga om att han hade en värja för sitt ord. Han sade “både Palmstjerna och rikets ständers kommission midt i synen, att menniskors lif ej äro lika med flugors”. Han liknar i allo, säger en hans biograf, “den tilltagsne Cromwel och den redlige Engelbreckt, har i hög grad begges egenskaper och alla ressourscer hos sig sjelf, utom pengar”. Den rättegång, som han 1762 utförde för Jönköpings faktoriarbetare, uppgående till omkring 14 à 1500 man, ådagalägger en så jernfast viljestyrka och rättrådighet, att man alltid måste skänka honom den mest obegränsade beundran. De försåt, som derunder lades för honom, i afsigt att döda honom, behandlade han, sedan de blefvo upptäckta, på ett sätt som vittnade om den ädlaste karakter. Höppeners historia är mer än någon annan mans den svenska frihetstidens och Gustaf III:s historia. Vid 1772 års revolution var han konungens ''conseiller privé''. I den svenska tryckfrihetens historia är han det vackraste blad vi ega. Ingen har hvarken före eller efter honom kämpat för denna frihets fulla erkännande och bistånd så, som han. Ej heller har någon derfor blifvit så förföljd. I känslan af en rättvis sak fruktade han ingen, icke ens sin egen undergång. Höppener afled den 5 Januari 1802. {{c|''Slut.''}} {{linje|5em}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 66op3wppz49pvodlppzheirjab9sthy 657078 657077 2026-08-15T15:25:58Z Thuresson 20 657078 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|439}}</noinclude>Några ord vilja vi slutligen tillägga särskildt till Höppeners historia. Höppener var en af sin tids ovanligaste personligheter. Man skulle med allt skäl kunna betrakta honom såsom Sveriges förste publicist. År 1756 tog han parti för hofvet och gjorde “bland de conjurerade hattarne mycken och brydsam uppmärksamhet”, men de vågade ej att taga något våldsamt steg emot honom, “ty han var dem redan en terreur”, ej mindre i andlig, än kroppslig frimodighet, beslutsamhet och kraft. Mer än många anekdoter från denna tid tala och öfvertyga om att han hade en värja för sitt ord. Han sade “både Palmstjerna och rikets ständers kommission midt i synen, att menniskors lif ej äro lika med flugors”. Han liknar i allo, säger en hans biograf, “den tilltagsne Cromwel och den redlige Engelbreckt, har i hög grad begges egenskaper och alla ressourscer hos sig sjelf, utom pengar”. Den rättegång, som han 1762 utförde för Jönköpings faktoriarbetare, uppgående till omkring 14 à 1500 man, ådagalägger en så jernfast viljestyrka och rättrådighet, att man alltid måste skänka honom den mest obegränsade beundran. De försåt, som derunder lades för honom, i afsigt att döda honom, behandlade han, sedan de blefvo upptäckta, på ett sätt som vittnade om den ädlaste karakter. Höppeners historia är mer än någon annan mans den svenska frihetstidens och Gustaf III:s historia. Vid 1772 års revolution var han konungens ''conseiller privé''. I den svenska tryckfrihetens historia är han det vackraste blad vi ega. Ingen har hvarken före eller efter honom kämpat för denna frihets fulla erkännande och bistånd så, som han. Ej heller har någon derfor blifvit så förföljd. I känslan af en rättvis sak fruktade han ingen, icke ens sin egen undergång. Höppener afled den 5 Januari 1802. {{c|''Slut.''}} {{linje|5em}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> azch8mpepxtv6bq1xsx44jzxc6rl2ip 0 225188 657079 2026-08-15T15:26:06Z Thuresson 20 Kap 29 657079 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Drottning Lovisa Ulrikas hof 1878.djvu" from=804 to=859 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Drottning Lovisa Ulrikas hof|29]] e8wz6kzik262kdq90mg2y80j89vctqt 104 225189 657080 2026-08-15T17:15:23Z Thuresson 20 /* Utan text */ 657080 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> oxbllpeyfqigxl7qn4ey8to11wi5iki 104 225190 657081 2026-08-15T17:15:32Z Thuresson 20 /* Utan text */ 657081 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> oxbllpeyfqigxl7qn4ey8to11wi5iki 104 225191 657082 2026-08-15T17:15:39Z Thuresson 20 /* Utan text */ 657082 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> oxbllpeyfqigxl7qn4ey8to11wi5iki 104 225192 657083 2026-08-15T17:15:46Z Thuresson 20 /* Utan text */ 657083 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> oxbllpeyfqigxl7qn4ey8to11wi5iki 104 225193 657084 2026-08-15T17:15:53Z Thuresson 20 /* Utan text */ 657084 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> oxbllpeyfqigxl7qn4ey8to11wi5iki 104 225194 657085 2026-08-15T17:16:09Z Thuresson 20 /* Utan text */ 657085 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> oxbllpeyfqigxl7qn4ey8to11wi5iki 104 225195 657086 2026-08-15T17:17:14Z Thuresson 20 /* Utan text */ 657086 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude>Ex-Libris Einar Bjurström FRITHIOF ERIKSSONS BOKBINDERI & PAPPERSHANDEL YSTAD<noinclude> <references/></noinclude> 1cu8zjb11jb9kyc5orlh1qwb16tjhs8 104 225196 657087 2026-08-15T17:17:21Z Thuresson 20 /* Utan text */ 657087 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> oxbllpeyfqigxl7qn4ey8to11wi5iki 104 225197 657088 2026-08-15T17:17:28Z Thuresson 20 /* Utan text */ 657088 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> oxbllpeyfqigxl7qn4ey8to11wi5iki 104 225198 657089 2026-08-15T17:19:35Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657089 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>{{c|{{Större|SAMLADE SKRIFTER|250}}}} {{c|{{Större|AF|110}}}} {{c|{{Större|<b>C. F. RIDDERSTAD.</b>|125}}}} {{linje|5em}} {{c|{{Spärrad|Första Afdelningen.}}}} {{c|III.}} {{linje|5em}} {{c|<b>Linköping.</b>}} {{c|C. F. Ridderstads Boktryckeri.}} {{c|1878}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> kk2blkwhkkfzt3pyfzujxnrpil2855d 104 225199 657090 2026-08-15T17:19:43Z Thuresson 20 /* Utan text */ 657090 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> oxbllpeyfqigxl7qn4ey8to11wi5iki 104 225200 657091 2026-08-15T17:24:16Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657091 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h1 align="center" style="border-bottom:none;>{{större|DROTTNING|150}}<br />{{större|LOVISA ULRIKAS HOF.|200}}</h1> {{c|{{Större|ROMAN|125}}}} {{c|{{Större|AF|125}}}} {{c|{{Större|<b>C. F. RIDDERSTAD.</b>|110}}}} {{linje|5em}} {{c|{{Kapitäler|Första Delen.}}}} {{linje|5em}} {{c|<b>Linköping.</b>}} {{c|C. F. Ridderstads Boktryckeri.}} {{c|1878.}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 1v6gr8nm9is58cqwct5bbqej4r0pvyh 104 225201 657092 2026-08-15T17:24:24Z Thuresson 20 /* Utan text */ 657092 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> oxbllpeyfqigxl7qn4ey8to11wi5iki 104 225202 657093 2026-08-15T17:24:57Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657093 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h1 align="center" style="border-bottom:none;>{{större|DROTTNING|150}}<br />{{större|LOVISA ULRIKAS HOF.|200}}</h1> {{c|{{Större|ROMAN|125}}}} {{c|{{Större|AF|125}}}} {{c|{{Större|<b>C. F. RIDDERSTAD.</b>|110}}}} {{linje|5em}} {{c|{{Kapitäler|Andra Delen.}}}} {{linje|5em}} {{c|<b>Linköping.</b>}} {{c|C. F. Ridderstads Boktryckeri.}} {{c|1878.}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 6hili95m4rw26a39atufgc6jju2ihu9 104 225203 657094 2026-08-15T17:25:05Z Thuresson 20 /* Utan text */ 657094 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> oxbllpeyfqigxl7qn4ey8to11wi5iki 14 225204 657096 2026-08-15T17:35:38Z Thuresson 20 Ny 657096 wikitext text/x-wiki [[Kategori:Carl Fredrik Ridderstad]] [[Kategori:1850-talets verk]] [[Kategori:Romaner]] cmy3ndrmvv7rkjz0woprtcra2dsjt27 0 225205 657098 2026-08-15T17:38:20Z Thuresson 20 Ny 657098 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Drottning Lovisa Ulrikas hof 1878.djvu" from=7 to=7 current={{nop}} kommentar={{nop}} next="[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 1|Drottningholm]]" header=1/> {{innehåll börjar}} {{c|{{större|Första delen|150}}}} #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 1|Drottningholm]], 5 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 2|Den svartlockiga flickan]], 23 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 3|Biblioteket]], 39 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 4|Hofvet]], 58 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 5|Lagmannen Erik Wrangel]], 109 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 6|Holländska Dühn]], 133 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 7|Pechlin]], 151 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 8|Puke och Amanda]], 203 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 9|Creutz och Ehrenpreis]], 227 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 10|Schedvinska familjen]], 250 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 11|Minnenas magt. Duellen. Puke lemnar fäderneslandet]], 264 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 12|Riksdagens öppnande. Konungen och Drottningen]], 295 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 13|Nya förvecklingar och nya förklaringar]], 316 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 14|En afton inom hofvet]], 345 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 15|Landtmarskalks-valet]], 391 {{c|{{större|Andra delen|150}}}} #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 1|Den kända okända i Logården. Amandas amulett]], 3 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 2|Politik. Intrig och svartsjuka. Kommissionen]], 51 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 3|Intrigen väfver nya trådar. Hopp och fruktan]], 77 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 4|Ett äfventyr]], 111 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 5|De politiska fenomenens ställning. En gammal bekant]], 137 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 6|De tre gratierna. Pukes möte med Ehrenpreutz]], 159 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 7|Pechlin fastnar i sin egen snara. Skådespelet. Guldringarne]], 184 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 8|Amanda]], 220 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 9|Krig. Döden. Revolutionen]], 244 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 10|Konspiratörerne]], 272 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 11|Natten]], 312 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 12|De närmast följande dagarne]], 331 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 13|Inför kommissionen]], 351 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 14|Slutet]], 384 {{innehåll slutar}} {{linje|5em}} {{c|<b>Linköping.</b>}} {{c|C. F. Ridderstads Boktryckeri.}} {{c|1878}} </div> [[Kategori:Drottning Lovisa Ulrikas hof|*]] [[Kategori:Carl Fredrik Ridderstad]] [[Kategori:1850-talets verk]] [[Kategori:Romaner]] 4n50akyabih24qwhzw40210guk37du0 104 225206 657100 2026-08-15T22:05:41Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 657100 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|130|Om klostren|}}{{linje}}</noinclude>giort. Såsom Herr Magnus Johansson {{ant|d. 1 Aug.}} 1293 gaf 40 mark; Vplanda-lagmannen Herr <b>Börge Pedersson</b> {{ant|d. 24 Febr.}} 1314, efter sin förra fru, 2 mark; Hertigarna <b>Erik</b> och <b>Waldemar</b> {{ant|d. 20 Jan.}} 1318 vti Nyköpings-torn inkastade, 20 mark penningar, och monge flere andre. Dels af the monga inlösningar, jemwel af rika Ridderliga slechter, som sina barn, ja, ock sig sielfwa i thetta kloster ingifwit hafwa, som altid skedt med någon medgift. Ibland hwilka man billigt må nemna Riddaren, Riksrådet och Lagmannen, <b>Ulf Gudmarsson</b>, St. Britas man, som på sin husfrus instyrkande, giorde en widlöftig {{ant|Pelegrims}}-ferd och, när han hemkom, gaf sig in i thetta kloster til dödedaga {{ant|d. 12 Febr.}} 1348, liggandes här begrafwen. Om klostrets förmögenhet kan man ock sluta <b>dels</b> af the monga högas och förnämas begrafningar, som här äro skedde och aldrig vthan stora {{ant|testamenten}} och siäla-gifter. Här äro blefne begrafne the 4 Konungar af then Östgöthiska eller Swerkeriska {{ant|famillien}} med theras Drotningar och barn. Såsom K. <b>SWERKER then äldre</b> år 1151. K. <b>CARL Swerkersson</b> år 1168, K. <b>SWERKER then yngre</b>, Carlsson, år 1210 och K. <b>JOHAN Swerkersson</b> år 1222. Och thess vtom Östgötha-Hertigen <b>Börge Jarl</b> then äldre, <b>Brose</b> kallad, 1202, med Fru och dotter, Riksdrotzen <b>Johan Christersson, Magnus Ro</b> år 1365, <b>Eggert Krumedick</b>, förste Arkebiskopen <b>Stephanus, Håkon Johansson</b><noinclude> {{huvud|||Lemme}} <references/></noinclude> 7mcjzzxozf5gh5p2hv7gg4xyz9akgtw 104 225207 657101 2026-08-16T06:50:13Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657101 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|70|VERNER VON HEIDENSTAM|}}</noinclude>ut att omfatta även det historiskt nationella. Heidenstams opposition, som från början var estetisk, kom senare att omfatta även tidens politiska och sociala innehåll. Han fann sekelslutets svenska kultur förflackad och osjälvständig, dess ideal nerdragna och fosterlandskänslan undergrävd. Under intrycket härav får Heidenstams diktning ett nationellt program. Det gäller att avskaka försoffningen, att återknyta nutiden med forntiden och väcka de äktsvenska lynnesdrag av självuppoffring och dådkraft, som prägla hela vår historia. Man kan även se Heidenstams historiska diktning från en annan och allmännare synpunkt. Naturvetenskaperna, som så länge varit härskande, vände helt naturligt blicken mot nutid och framtid. I periodens reaktion mot den ensidigt naturvetenskapliga livssynen ligger redan ett hyllande av de historiska värdena. Både Levertin, Hallström, Strindberg och Selma Lagerlöf uppta den historiska diktningen. Men även i denna art av nittiotalslitteraturen kan man spåra naturalistiska element. Naturalismen hade starkt betonat ärftligheten och framhävt individen som ett led i en släktutveckling, som en länk i en kedja. Det mäktigaste exemplet härpå är väl Zolas »Les Rougon-Macquart». Men också Heidenstam upptar en släktsaga till historisk belysning, och ärftligheten spelar även hos honom en icke ringa roll. Heidenstam har framlagt sina nya historiska synpunkter i en del broschyrer och uppsatser. Redan i ''Modern barbarism'' (1894), ett kvickt och träffande angrepp på restaureringsraseriet, uttalade han varma och väckande ord om de nationella värdena. Men först i den berömda skriften ''Om svenskarnes lynne'' (1896) framlade han sina synpunkter på svenskt och utländskt, på fosterlandskärlek och kosmopolitism. Den lyser av intressanta och paradoxala jämförelser och hugskott och söker utreda något så skiftande och svårgripbart som svenskt nationallynne. Åtskilliga smärre artiklar från nittiotalet finnas sammanförda i ''Tankar och teckningar'' (1899). Man ryckes ovillkorligen med av den brio, som vilar över dessa skrifter, den livfullhet, varmed författaren utslungar sina teser och paradoxer. Men tränger man något<noinclude> <references/></noinclude> ck3l1tt1r69wp9fuz2qrh5gfzinsfql 104 225208 657102 2026-08-16T06:54:02Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657102 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||VERNER VON HEIDENSTAM|71}}</noinclude>längre in i de höga ämnen, som behandlas, är det icke utan, att man finner det lovligt tunt med bevisföringen — och kanske icke finner någon alls. Ty Heidenstam är icke teoretiker och filosof, han talar här som alltid mera till inbillningen än till tanken. Utgångspunkten för Heidenstam är Strindbergs kritik av storsvenskheten, som han själv antyder i <i>Det nationella som teori och känsla</i> (ett svar på Ellen Keys öppna brev till Heidenstam): »Det var Strindberg som anställde den egentliga massakern, och det var en nyttig dat, ty han slog ihjäl frasen. Men ett upplopp tål sällan att åldras» — »I femton år ha vi blygts att vara patrioter, icke blott i klangfrasen, ty det synes också mig en hälsosam förtjänst, utan även i sinnet.» Heidenstam anklagar framför allt svenskarna för deras fullkomliga brist på sund konservatism och deras svaghet för allt utländskt. Med en kvick vändning föreslår han att på hamnpiren i Malmö sätta upp som en skylt för Sveriges rike en lysande transparang med den odödliga påskriften: utländska lumpaffären. Han liknar den svenska nationen vid en vittberest gammal världsman, vilken varit med om allt och prövat allt. Heidenstam finner svensken alltför kosmopolitisk. Beror månne icke denna uppfattning därpå, att när han talar om svensken, tänker han alltid på en typ av fint bildade och mycket beresta landsmän? Åtskilligt i Heidenstams kritik tyder på, att svensken för honom är en person, som alltid äter middag på Hasselbacken, röker puros och läser franska romaner. Författaren får även en skev synpunkt på svenskarnas lynne, därför att han uppfattar sina landsmän som ett gammalt folk med en gammal kultur. Men svenskarna äro tvärtom ett ungt folk, och därför torde väl faran icke heller vara alltför stor, att det nationella undanskymmes eller går under. Det nationella äger naturligtvis sin stora betydelse — den kultur, som icke är nationell, är ännu ingen kultur. Men det nationella i ett folks bildning är ju intet annat än det redan förvärvade, varifrån detta än förvärvats, det nedärvda, det som redan genomsyrat folket och utgör ett med detsamma. Det bevaras genom tröghetens lag, och väldiga och uthålliga skola de krafter vara, som förmå rubba det. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> pbpov02mpajnpod3lfkarjehxhmg2ph 104 225209 657103 2026-08-16T06:57:49Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657103 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|72|VERNER VON HEIDENSTAM|}}</noinclude>Heidenstams uppflammande patriotism har satt sig ett minnesmärke långt betydelsefullare än de små agitatoriska uppsatserna, nämligen diktverket ''Karolinerna''. I de sista raderna av »Om svenskarnes lynne» yttrar Heidenstam, att det svenska lynnet endast en gång avskuddat den utländska påklädseln och endast en gång visat sig i full nationell självständighet, nämligen i karolinernas tid. Därför förtjänar denna i ännu högre grad än det trettioåriga krigets att utforskas, vördas och besjungas. Vad som i Karl XII:sgestalten särskilt lockade Heidenstam, upplyser han oss ytterligare om i en uppsats om »Karl XII och det tragiska»: Varje sann hjälte, heter det där, måste i följd av livets lag dö i olycka. »En belönad hjälte, det är en neutraliserad kraft, ett oting, ett ingenting. Hans ansikte förskönas icke av stolt burna oförrätter, och han blir människorna likgiltig. En hjälte, som ligger utarmad, övergiven och dräpt, först honom vill jag kalla en sann hjälte inför både fiende och vän.» I dessa rader har Heidenstam angivit sin huvudsynpunkt på Karl XII som den tragiske hjälten. Men denna tragiska hjälte, stor i sin medgång, större i sitt fall, är icke blott Karl XII, det är det svenska folket. Dikten återspeglar det svenska folklynnets känslovärld. Svensken är stolt och ridderlig till sinnes och drömmer gärna om stordåd. Han älskar prakt och yttre ståt. Han flammar upp i lyrisk hänförelse men är rätt ombytlig i föremål. I djupet av hans själ ligger denna yra, som ingen svensk skald så mästerligt återgivit som Bellman; den finnes där gömd under vemod, ruelse och ånger, som vanligen följa den i spåren. Hela denna tonskala behärskar också Heidenstam. Yra i äkta dionysisk mening, vikingalynne, stordådsdröm, utgör det röda blod, som genomströmmar hans diktning. Och det är dessa drag han återfunnit hos Karl XII. Han har funnit förklaringen till hans väsens gåta i den tanke, som Heidenstam själv uttrycker på följande sätt: »Han (Karl) undfick i födelsen det lättsinne, som gudarna förläna sina skyddslingar». Heidenstams skildring av Karl XII är dock en helt annan<noinclude> <references/></noinclude> 9zvx7mbgp4d8hrnr2uyo4bgppatjg3o 104 225210 657104 2026-08-16T07:51:37Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657104 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||VERNER VON HEIDENSTAM|73}}</noinclude>än den traditionella i seklets början. Fryxells skarpa kritik ligger emellan, och Strindberg hade i »Vid likvakan i Tistedalen» i en djärv och hastig skiss blottat en djupare Karl XII-psykologi. Det gällde icke för Heidenstam som för Tegnér att endast besjunga hjälten. Han ville psykologiskt förklara honom. Betecknande är den berättelse ''(En predikan)'', där man ser konungen, rodnande som en flicka förläget plockande på sin hermelinsmantel. Det är genom dylika realistiska smådrag, vilka skulle stött en äldre generations författare, som Heidenstam gör bilden levande. Nästa tavla visar oss, hur den förlägne jungfrupilten förvandlats till en vild slagskämpe, som övar sig till framtidens blodiga lekar genom att med huggvärja halshugga kalvar eller i vild yra nattetid för lösa tyglar spränga fram genom gatorna. Det är endast två slags utsvävningar, som Karl alltid avskyr: dryckenskapen och flättjan. Bägaren lockar honom icke, och för kvinnan är han kall. Gång på gång betonar Heidenstam det barnsliga, det ofärdiga, det anormala i hans väsen och det outvecklade i hans kroppsbyggnad. Djupast blottas kanske Karls karaktär i berättelsen ''Det befästa huset''; där framträda ohöljt hans halstarrighet och hans fullkomliga likgiltighet för andras lidanden och död, liksom för den personliga faran. Han är en monoman, besatt av biblisk rättfärdighetskänsla och berusad av historien om den unge Alexanders segrar. Bilden är knappast förskönad i Heidenstams framställning. Och likväl har Karl XII överallt bevarat sin hjältegloria. Heidenstam har nämligen klokt nog undvikit att i egentlig mening skriva konungens historia. Politiska synpunkter har han icke anlagt. Genom att välja novellformen undgår han att giva sammanhanget mellan de olika händelserna. Endast liksom i förbigående uttalas den tanke, som dock behärskar hela framställningen, att då Sverige ändå nödvändigt måste förlora sin stormaktsställning, var det bättre, att det skedde med ett slag. På detta sätt blir Karl XII endast en karolin bland karolinerna, såsom också arbetets titel angiver. Hans anda svävar över händelserna, och det är hans halstarriga vilja, som driver folket fram, men själv skymtar han endast då och då, och vi<noinclude> <references/></noinclude> hrjspc85zrxbwoiinp313o9hokn9l9u 104 225211 657105 2026-08-16T07:54:50Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657105 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|74|VERNER VON HEIDENSTAM|}}</noinclude>se honom endast genom omgivningens ögon. Och för alla dessa karoliner är han hart när ett högre väsen, han är hjälten, hövdingen, som de icke kunna motstå. Han behöver blott visa sig, för att klagomålen skola tystna och alla blint skola följa honom till striden och döden. Det är ur deras hänförelse, som hans bild växer fram, stor och övermänsklig. Man har betonat, att det som sammanbinder dessa berättelser och lyfter dem upp på ett högre plan, är Karl XII:s egen själ. Det är han, som höjer dem alla, från de minsta till de största, trumslagarpojken, bönderna, soldaterna, generalerna, till samma oryggliga hjältemod och samma heroiska offervilja. Det är hans hypnotiska kraft, som strömmar över dem alla. Jag kan emellertid icke finna, att det är denna psykologi, som Heidenstam förlänat gestalten. Det kan ju diskuteras om Karl XII personligen var i besittning av denna elektriserande själskraft, som leder och härskar. Han var väl knappast någon Julius Cesar. Men allra minst möter oss detta kraftgeni i »Karolinerna». Det finns i boken ingen situation, där han verkligen framträder som den store fältherren eller statsmannen. Det blir därför snarare den svenska nationen, som höjer Karl XII, än Karl XII, som höjer nationen. Hemligheten med hans makt ligger väl däri, att hans patos så helt smälter samman med folkets eget. »Han kunde icke vika, blott falla kunde han.» Svenskarna voro vana att i sina konungar se guds redskap, de trodde på konungens och Sveriges stora mission. För dem blev omedvetet konungen en symbol för fosterlandet, och när de offrade sig till sista blodsdroppen, var det kanske mindre för Karl XII personligen än för den stora idé han representerade. Och först härigenom lyftas väl det svenska folkets lidanden och offer verkligen upp till ett högre plan. Bokens inledningskapitel utgöres av den stämningsfulla berättelsen ''Gröna gången'', där den avdankade och halvtokige Bellmansfiguren och siaren, löjtnant Ekerot, förkunnar slottsbranden. Denna händelse bildar ouvertyren till det följande. »Båren brinner under din sons lik», utropar Ekerot till änkedrottningen, »Och tronen brinner, på vilken din sonson stigit upp, och innan<noinclude> <references/></noinclude> cu90z39yf2u3dmkurz84rjwlyvxd7gk 104 225212 657106 2026-08-16T08:08:56Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657106 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||VERNER VON HEIDENSTAM|75}}</noinclude>du lägger dina ögon samman, skall aska begrava hela hans rike. Minns du inte, att han föddes med blod i händerna?» Heidenstam glider hastigt över segerdagarna under Karl XII:s första år för att i stället så mycket trognare följa honom under nederlagen, ända tills den fientliga kulan träffar honom vid Fredrikshall och barmhärtigt gör slut på hans liv. Detta är ju ur Heidenstams ovan angivna synpunkt alldeles följdriktigt, ty det är först under motgångarna som nationen och Karl XII växa ut till tragisk storhet. Det är därför mindre konungen själv än svenska folket, som intresserar i dessa berättelser. Heidenstam har i »Karolinerna» skapat ett storartat galleri av svenska gestalter. Långt rikare och djupare har han här belyst svenskarnas lynne än i den ovannämnda teoretiserande broschyren. Men även »Karolinerna» har sin tendens. Inför den modärna generation, vilken, som Heidenstam någonstädes sagt, helst tyckes trivas vid de egyptiska köttgrytorna, upprullar han det gripande skådespelet av tyst försakelse, hjältemod och en gränslös kärlek till fosterlandet. I denna heroiska anda målar han alla dessa figurer, som skymta fram som representanter för ett helt folk, från morsgrisen Axel Fredrik till denne svenske krigare, vilken efter åratal av mödor och vandringar finner frid i dödsögonblicket, därför att hans händer omfatta det kala, svenska skäret. Kanske blir grundtanken, som går igenom arbetet, slutligen något enformig: det är alltid en sida av svenskt hjältemod, som belyses; men gestalterna och motiven äro mästerligt nyanserade. Här är berättelsen om den svenska sprätthöken, som två månader vistats i Frankrike, sett ''le roi soleil'' från en ståplats i teatern och undanknuffats av Vauban i ett portvalv. Till svenska lägret anländer han i den egentliga avsikten att vinna ett adelsdiplom, medförande varjehanda krimskrams: en brokig nattrock, tofflor, tre peruker, lösvador. Men »det händer ibland här i världen, att det, som börjar med en grann peruk, kan sluta med en grann gärning». Måns Fransöske visar sig som en hel karl och en tapper krigare i ett »vackert parti med fienden». Kung Karl tar honom i hand. Det blir hans adelsdiplom. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> nws8e30fdhmtyyq7akvk7mm05x4mp1u 104 225213 657107 2026-08-16T08:09:56Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 657107 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>TVÄNNE FORNBORGAR VID TULLINGE.</small>|301}}</noinclude>säkert läge och bildade ett fast och mycket svårgenomträngligt helt. Det må emellertid härmed hafva varit hur som helst, säkert är, att stående virke ej kunnat användas på dessa murar, liksom ock att de förmodade träbarrikaderna ej kunnat tjänstgöra som bröstvärn. Murarna få därför anses uteslutande som hinder lagda i vägen för de anfallande för att försvåra uppstigandet, och vid hvilka dessa, upptagna af de svårigheter, som här framstälde sig, voro utan betäckning utsatta för försvararnes projektiler. Murarna hafva nämligen otvifvelaktigt varit afsedda att, som redan är antydt, från bakom dem på lämpligt håll belägan högre punkter hufvudsakligen försvaras med kastvapen af olika slag, såsom pilar, kastspjut och stenar, de senare kastade med slunga eller blotta handen. Förhållandena på många ställen gifva i förening med murarnas egen beskaffenhet detta tydligt vid handen. Vid en af Tullinge-borgarna framträder detta förhållande särdeles klart. Fornborgarnas murar äro således närmast att jämföra med medeltidsfästenas vallar, hvilka likaledes ej voro stridsplatser utan allenast hinder, anbragta för att försvåra närmandet intill murarna. De äldsta befästningar från medeltiden, vi känna, åtminstone beträffande stora delar af Europa, bestodo uteslutande af vallar, omgifvande den kulle, på hvilken byggnaderna voro belägna. Enär dessa medeltida vallar vanligen voro uppförda af löst material: jord och grus, hade man tillfälle att å dem anbringa ytterligare förstärkning af hindret i form af pallisader, det vill säga rader af grofva, sida vid sida i vallen nedsatta, upptill spetsiga pålar, hvilka angriparen hade att öfverstiga eller undanrödja, under hvilket vanskliga företag han naturligtvis i mycket ogynsamt läge var utsatt för beskjutning från besättningen. I princip är således fornborgarna fullkomligt öfverensstämmande med dessa äldsta medeltidsfästen. Man har länge insett, att fornborgarna ej varit stadigvarande, fasta boplatser, utan endast tillfälliga tillflyktsorter. De voro ett slags befästa läger, dit den närmaste bygdens befolkning, män, qvinnor och barn, när ofred hotade, drog sig tillbaka, medförande sina redbaraste egodelar, däribland förmodligen äfven husdjuren. Bakom dessa förskansningar kunde man i jämförelsevis skyddadt läge afvakta lugnare tider, och här kunde man upptaga striden mot en inträngande fiende under gynsammare förhållanden än de, hvilka stodo till buds i den öppna bygden. Att detta är dessa fornlemningars verkliga betydelse, framgår bland annat däraf, att i regeln inga tomtningar eller grundvalar efter byggnader träffas inom dem,<noinclude> <references/></noinclude> gaxa8bsmqjm1lr4b539ydhfvj4cnq2p 104 225214 657108 2026-08-16T08:12:59Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657108 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|76|VERNER VON HEIDENSTAM|}}</noinclude>Där är ''Dumma svenskan'', soldathustrun, stor, bred och klumpig med sina jättefötter bland de graciösa danserskorna i sultanens harem. Mitt i deras fjärilsliv lever hon själv tyst och stilla i sitt pliktuppfyllande arbete. Ömt och hängivet sköter hon sultanans papegojor, trogen in i det sista, då hon ger sitt liv för älsklingsfågeln. Det finns hos denna enfaldiga bondkvinna samma tappra mod, samma envisa plikttrohet och självförsakelse, som buro Karl XII:s svenska folk till storhet och fall. Och vilken inblick i svenskt väsen giver icke skildringen av soldatesken i rysk fångenskap och den lagbundna ordning, varigenom svenskarna förblevo ett folk även i främmande land ''(Pappersgeneralen)''. En av de vackraste berättelserna är historien om Johannes, som mjölnaränkan Kerstin Bure upptagit till fosterson. När Måns Bock kommer till trakten för att värva stridsmän mot danskarna, skickar hon fostersonen uppåt Smålands skogsbygder för att pröva honom. Och Johannes består provet. Livet i vildmarken blir för honom endast en förberedelse. Men slutligen kommer ögonblicket, då den inre rösten kallar, och han går att självmant taga värvning ''(När klockorna ringa)''. All krigets smuts och sorg, råhet och våld, lidanden och umbäranden strömma igenom dessa berättelser; men likväl är det, som om allt detta elände icke fanns där. Det blir endast den bakgrund, mot vilken försakelsens och hjältemodets dygder stråla med så mycket högre glans. På slagfälter ligger ryttaren Bengt Geting döende ''(En snygg vit skjorta)''. Han klagar för fältprästen över alla de lidanden han genomgått. Nu skall han dö och komma i den »svarta bataljonen», bland alla dessa fallna kamrater, som i månskenet linka omkring på slagfältet, ropande en hälsning till sina kära. Han våndas över, att han skall komma i jorden i sina trasiga paltor och sin blodiga skjorta. Hans skärande jämmerskri förskräcka de nya och ovana rekryterna i regementet, så att de icke våga gå emot fienden. På prästens föreställningar glömmer Bengt Geting sina plågor. Han ber blott om ett: att bliva buren mellan kamraterna på sin vanliga plats i ledet över fältet fram emot fienden. Trummorna<noinclude> <references/></noinclude> ieuhgphkfqc948anawjudyw7247ytrq 104 225215 657109 2026-08-16T08:16:25Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657109 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||VERNER VON HEIDENSTAM|77}}</noinclude>röras, spelet börjar, och regementet går lugnt och säkert framåt. Prästen märker icke, att Bengt redan är död, utan viskar tröstande i hans öra: »Jag skall se till, att du får en snygg vit skjorta. Du vet, att konungen icke aktar sig för mer än ringaste knekt, och så vill han själv en gång ligga.» Den sjuttonåriga tjästeflickan Lina Andersdotter lägges av sin husbonde, prästen i Riga, i en tom likkista, nästan naken, huttrande av köld ''(Marodörernas drottning)''. Han söker på detta sätt bära henne ut ur staden och rädda henne ur fiendens klor. Men utanför ryska högvakten dignar gubben till marken och uppger andan. En officer upptäcker likkistans levande innehåll och skickar henne vidare till sin herre och general. Hennes komiska uppenbarelse väcker allmänt jubel. Men hon håller kraftigt stånd mot generalens karesser, flyr ryssen och blir marodörernas drottning, härskarinna över slöddret. »Drottning Carolina, som mitt bland skökorna dör jungfru med musköten i hand.» Heidenstam älskar starka färger, sol och skugga i bestämda rutor. Ämnet har också erbjudit honom kraftiga motsatser. Händelserna slingra sig i brokiga mönster och sträcka sig från Polens träskmarker ned till Stambuls vita palats och rosengårdar. Här rymmas växlande tavlor av svensk fattigdom, pliktuppfyllelse och ordning, av rysk oreda och barbariskt överdåd. Icke minst i återgivandet av de utländska folkslagens karaktär och sedvänjor visar sig Heidenstam som en sedeskildrare av rang. I tsar Peters improviserade festmåltid hos den sköna Feodosova har han ställt den orientaliska barbarhopen i skarpaste belysning, och denna stora och brokiga målning erinrar om, att Heidenstam i sin ungdom var en livlig beundrare av Makarts praktdukar. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 3ybsccwqzvscsqxyhba5vgsl1a94wu9 104 225216 657110 2026-08-16T08:20:24Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 657110 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|302|<small>EMIL EKHOFF.</small>|}}</noinclude>hvilket naturligtvis skulle hafva varit händelsen, för så vidt hus, om ock helt primitiva, verkligen här funnits. De tillfälliga bostäder däremot, hvarmed man under den nödtvungna vistelsen här säkerligen nöjde sig, voro utan tvifvel af så bräcklig beskaffenhet, tält, riskojor m. m., att vi ej kunna vänta att af dem finna några bevarade spår. Borgarnas läge och fördelning i landet visar äfven, att den gifna förklaringen är den rätta. De är nämligen vanligen ej belägna i den öppna, odlade bygden, utan afsides från denna, stundom ganska långt upp i utmarkerna och obygderna. Hade de varit den åkerbrukande befolkningens stadigvarande boplatser, hade man naturligtvis varit angelägen att förlägga dem så nära den odlade jorden, som förhållandena medgåfvo. Slutligen visar dessa befästningars ofta mycket betydande omfång, att de i allmänhet varit afsedda att försvaras af en ganska ansenlig styrka, samlad kanske från flera närliggande bygdelag. Att karlarne från en ensam eller några få gårdar i de flesta fall ej skulle kunnat med utsigt till framgång hålla dessa borgar besatta, är tydligt. Fornborgarna förekomma i stort antal flerstädes i Sverige; särskildt träffas de i rent förvånande mängd i Mälarlandskapen, ehurn de äfven i andra trakter uppträda talrikt. På Orust i Bohuslän finnas t. ex. ej mindre än 14 stycken, och Gotland eger omkring ett tjugutal. Om den tid, då dessa befästningar anlades och voro i bruk, känna vi dessvärre mycket litet. De pläga emellertid vanligen hänföras till hednatidens senare skede, det vill säga till järnåldern. Ehuru utan tvifvel vissa omständigheter synas tala för riktigheten af denna uppfattning, hafva tills vidare ej några <i>afgörande</i> bevis därför kunnat anföras. Det är ock mycket vanskligt att härutinnan komma till klarhet. Från ingen enda af de talrika svenska fornborgarna känna vi därstädes anträffade fynd af något slag. Dessutom må vi betänka, att jordfynd från dylika fornlemningar endast under särdeles gynsamma förutsättningar kunna gifva oss någon ledning vid bestämmandet af dessas ålder. De kunna naturligen ej tillmätas samma betydelse, som den ett graffynd har beträffande grafvens ålder. Föremålen kunna ju hafva kommit ned i jorden långt efter det borgen upphört att begagnas för sitt ursprungliga ändamål, eller kunna de hafva legat på platsen långt före dess anläggande. I Finland har man t. ex. i några fornborgar anträffat enstaka föremål från sten- och bronsåldrarna, utan att skäl föreligga<noinclude> <references/></noinclude> mhvz8k1e1iu4u0emvizlir3uirqlqot 104 225217 657111 2026-08-16T08:26:35Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657111 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|78|VERNER VON HEIDENSTAM|}}</noinclude><div style=margin-top:2em;> {{c|{{större|'''V.'''}}}}</div> Under senare år har Heidenstam allmera fördjupat sig i stora historiska skildringar. År 1901 utgav han <i>Heliga Birgittas pilgrimsfärd</i>. Den svenska sierskans gestalt hade redan skymtat i hans fantasi under barndomens dagar som »en skymningssaga». Och dessa minnen vaknade väl till nytt liv, när han år 1900 bosatte sig på Naddö invid Vätterns stränder. I inledningskapitlet ger han också en skildring av denna sägenomspunna trakt och av Vättern, den gåtfulla sjön med sina underjordiska hemligheter och sin hastiga vrede — ett av bokens bästa partier. Det är i denna naturomgivning, som författaren låter oss första gången möta Birgitta, där hon kommer ridande med sitt följe på de snöiga vägarna. Hennes make är nyligen död, och hon har fattat sitt beslut att grundlägga ett kloster för män och kvinnor och att söka till Rom för att få påvens stadfästelse på sin stiftelse. Det är med detta skede i Birgittas liv, som berättelsen tager sin början, och den följer henne sedan genom Romafärdens skiftande händelser och pilgrimståget till Jerusalem ända till hennes död i Neapel. Boken är präglad av en sträng och allvarlig livssyn. Som en underström går genom skildringen den lära, som blir Heidenstam allt mera kär, ju längre han skrider fram på sin bana: det största vinnes endast genom offer. Konflikten i de stora människornas liv står alltid mellan kallet och lyckan, för den, som är fylld av en idé, har glansen kring den jordiska kärleken bleknat. Huru långt har Heidenstam icke kommit från den yra epikureism, som genomsyrade hans förstlingsböcker! För Heidenstam står Birgitta som representant för geniet. Hon är huvudet högre än sin omgivning, hon utstrålar den entusiasm, som vinner hjärtan, och hon äger den härsklystnad, som böjer viljorna. Alla i hennes omgivning följa henne blint. Hennes väg går fram över krossade hjärtan och ropande gravar. Men hon går omutligt fram, sträng mot andra, sträng mot sig själv. »Rak var din väg som solvägen, och därför hann du den andra stranden». Droppvis kramar hon glädjen ur sin makes sinne och förvandlar<noinclude> <references/></noinclude> fch9lm3r373qq3b2ui07il4w7sdr5bf 104 225218 657112 2026-08-16T08:29:49Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657112 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||VERNER VON HEIDENSTAM|79}}</noinclude>den livsglade riddaren till en renlevnadsman, som dör av tärsot. Sonen Bengt borttvinar i klostret, Ingeborg, barndomsväninnan, lockar hon att övergiva make och barn för att följa henne till martyrernas stad. Det glada hjärtebarnet, Karin, hennes ögonsten, måste försaka all världslig lust och all ungdomens glädje. Hon lider själv därunder, hennes ensamma stunder äro fyllda av självrannsakan och grubbel. Men hon följer en högre vilja än sin egen. Detta är geniets martyrium. Magister Mathias, hennes biktfader, riktar till henne de berömda orden om bläckfisken, som han en gång skådat i havets djup, vidundret med de kloka och grubblande människoögonen och de slingrande ormarmarna: »Allt levande som han nådde, slukade han och därefter försjönk han åter i grubbel med sina djävulska ögon riktade uppåt mot stjärnorna … vad bläckfiskarna äro för musslorna och krabborna, det äro de stora männen och kvinnorna för oss människor. Allt levande, som kommer i deras närhet, sluka de och krossa, och sedan ringla de sig åter samman och sätta sig att beskåda stjärnorna. Men när jag ser in i deras ögon, gnistrar där en helvetets eld, ett sken av en dåres hemska elakhet … och jag ryser och vacklar tillbaka.» Men i denna skildring av den svenska sierskan saknas en väsentlig sida av hennes väsen, extasen och synerna, denna fantasiens feber och överspändhet, som utgöra den jordmån, ur vilken hennes uppenbarelser spirat fram. Birgitta står psykologiskt skild från den tid, i vilken hon levde. Man erinrar sig, vad Heidenstam yttrar om poeten Ignotus. Han »talade aldrig i historiska stilar». Heidenstam är stundom en lika sträng rationalist som sjuttonhundratalets upplysningsfilosofer. I hans skildring av Birgitta framträder tydligt den modärna människans instinktiva avsky och motvilja för asketismen och den religiösa hysterien. Hans hjärta talar långt mera genom Cola di Rienzi, som i pilgrimsdräkt möter Birgitta, då hon håller sitt intåg i Rom, och vilken då tillropar henne: »Bed till den helige Livius och till den helige Seneca, martyren, att de förläna dig sin ljusa dygd. De lågo inte och yrade i kammarhörnet och behövde inte gissla sig för att bli ädla». Man förnimmer icke i<noinclude> <references/></noinclude> 9v2s08fxnj0n4d5i1fp75g976n52krw 104 225219 657113 2026-08-16T08:48:24Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657113 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|80|VERNER VON HEIDENSTAM|}}</noinclude>denna skildring medeltidens livsluft, dess himmelska längtan, dess fantastiska förakt för världens flärd och tomhet. Detta breder en viss kyla över verket om den viljefasta och maktlystna svenska herregårdsdottern. Birgitta är mer av ett modärnt geni än av en medeltida sierska. Sedan Heidenstam samlat en del sägner och historiska noveller i ''Skogen susar'' (1904), utgav han ''Folke Filbyter'' (1905), som är tänkt som inledningsdrapat till en ättesaga. Huvudpersonen, som behärskar hela skildringen, är stamfadern, Folke Filbyter. Det är en viking, men icke den romantiske viking, som hugfästs i dikt och sång. Med kraftig realism har Heidenstam förnyat gestalten. Vikingen bär, lik en stavkarl, en stoppad kappa och påse på ryggen. Han är sjörövaren, den krigiske strandbon i ett kargt land, som för att samla rikedomar drager till Frankland, plundrar och bränner borgar. När han tjänat tillräckligt, övergiver han havet för att bryta bygd och timra eget hus i hemlandet. Han äger icke den nimbus av förträfflighet, som traditionellt brukar omgiva grundläggaren av ett långt stamträd. Folke Filbyter är en envis och girig östgötabonde, som med seg ihärdighet och utan att allt för noga se på medlen skapar en förmögenhet, den säkra grundval, utan vilken en släkt sällan består genom tiderna. Trög och fåmält, arbetsam och självsäker bor han på sin gård, dyrkar sin åker och ökar sitt gods och fä. Det är icke en tillfällighet, att när Folke Filbyter sent omsider tager viv, så äktar han en finnkvinna. Finnfolket, trollfolket utgör nämligen i berättelsen landets urinvånare. På ett långt mera intimt och hemlighetsfullt sätt än germanerna hava de växt samman med den natur, i vilken de levat sedan urminnes tider. Därför böra Folkungarna, en av de första stormanssläkter, som vi möta i våra hävder, hava blod befryndat med de äldsta i landet. Och genom Folkungarnas saga går ett drag av storslagen och manlig handlingskraft men också ett drag av dolskhet och grymhet. Det är från finnkvinnan, dvärgen Jorgrimmes dotter, som allt det mörka i släktens historia leder sitt ursprung. Från henne ha de ärvt sitt starka hat och sin starka kärlek. Alla ha de druckit ur hornet Månegarm, och<noinclude> <references/></noinclude> dlqmdyzmn3u82mbtu2x9qq8tae5br8o 104 225220 657114 2026-08-16T09:32:15Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657114 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|81|VERNER VON HEIDENSTAM|}}</noinclude>den, som dricker därur, gripes av en så vild segerkänsla, att han vill svälja både måne och stjärnor och allt, som är synligt. Därför är det, som Ingevald i hat och kärlek rövar Holmdis och tvingar sig till en son med henne. Till bokens vackraste sidor hör berättelsen om Ingevalds möte med Holmdis, det nattliga överfallet på Ulfungarnas gård, varvid Holmdis bortrövas, hennes stolthet och resignation samt hennes död och bisättning i högen, sedan hon givit livet åt en son. Från Holmdis, den stolta och ädelborna, den ljusa och öppna, stammar mycket av det goda och storslagna i Folkungarnas lynne. Folke Filbyter har tre söner. De två äldsta fara österut i ledung. Det är, som om Heidenstam mitt i all denna nordiska karghet gripits av sin ungdoms behov efter brokighet och livsglädje. Han för oss till Miklagård, där väringarnas hövding glimmar av ädelstenar, och där månskenet icke är som månskenet här hemma. »Det var icke brunt och dött som natten efter den yttersta dagen utan badade stad och ansikten i ett ljus, där ingen kunde drömma om annat än kvinnor.» Den tredje sonen Ingevald stannar hos fadern, men tynar bort och dör, och på Ingevalds son samlar Folke Filbyter all sin kärlek och ömhet. Men sedan en tiggarmunk rövat sonsonen ifrån honom, lägger ödet sin hand hårt och tungt på Folke Filbyter. Sonsonen var hans allt; släkttanken, framtidshoppet var hans livs stora innehåll. Det blir i skildringen av den åldrande Folke Filbyter, som boken når sin höjdpunkt. Denne girige storbonde, som farit i ledungståg, bliver slutligen till en sagogestalt, där han, lik en annan Don Quixote irrar omkring i landet, sökande sin ättling och synande allas händer för att finna det märke, på vilket han kan igenkänna honom. Hans rikedomar äro omätliga som hans lidanden. Ingen känner längre hans ålder. Där han sitter på höskullen med kittelhatten i sitt knä, liknar han »en högbo, som en stund gått ut ur sin grav för att tina sina lemmar i det vackra vårvädret». Och när slutligen Folke Filbyter når det så länge efterträdda, när han äntligen finner den sökte, först då smakar han livets fulla bitterhet. Sonsonen, jarlen hos kung Inge, vill icke kännas vid den simple och smut-<noinclude> <references/> {{m|6 — 19140.{{em|1}}''J. Mortensen.''}}</noinclude> mmb3dp7pam4v7uclf7vbvhewgbw3uac 104 225221 657115 2026-08-16T10:16:01Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657115 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|82|VERNER VON HEIDENSTAM|}}</noinclude>sige bonden. Folke Filbyter vänder hem till sin gård. Livstrött och besviken sitter han i askan vid härden, bidande döden. Heidenstam har i Folke Filbyter skapat en storstilad och gripande människoskildring. Man kunde dock anmärka, att dessa vikingars själsliv är allt för modärnt; den kulturhistoriskt utarbetade inramningen, med sina många realistiska smådrag och primitiva seder, stämmer icke alltid med de uppträdandes ganska sammansatta väsen och filosofiska uttryckssätt. Heidenstams egen skepticism skiner kanske också väl mycket igenom i skildringen av hedendomens och kristendomens brytning mot varandra. Folke Filbyter tror icke på några gudar, men han är ytterst vidskeplig. Han sätter torsviggen i dörrträet, men i smyg låter han en kristen man läsa över storplogen. Ulf Ulfsson vördar däremot gudarna men utan fruktan. När Jakob slutligen kommer och predikar kärlek och ödmjukhet efter alla dessa scener av girighet, blodshämnd, strid och rashat, är det först, som om det dröpe välsignelse ned över bygden. Men författaren har skådat djupare i människonaturen. Världen blir dock icke bättre, därför att den har fått en ny bekännelse. Vad hjälper det att ombyta religioner, när människorna icke förändras. Jakob rövar Ingevalds son för att rädda honom från hedendomen, men till vilken trångbröstad människa uppväxer han icke. Det ligger mycken människokännedom, mycken vishet och pessimism bakom dessa skildringar. Det är omöjligt att förutse och beräkna livets nyckfulla spel, allraminst för de kloka och försiktiga. Då de båda väringarna, vilka i många år kämpat för att vinna samma kvinna, återvända för att hämta henne, har hon länge tillhört en annan och är död. Och bakom munken Jakobs ord om människornas lidanden och orättvisans stora uppgift att hålla den heliga elden brinnande genom tiderna — allt stort blir smått, då det lönas efter förtjänst, men orättvisan ropar ungt och evinnerligt — ligger en hel världsåskådning av kylig vishet och ödmjuk kärlek. En ny fas av Folkungasagan tecknar Heidenstam i ''Bjälboarvet''. Begynnelsekapitlet är utmärkt verkningsfullt med sin skildring av påskveckan på Bjälbo och järnbäramännens ankomst<noinclude> <references/></noinclude> 84wgiycvcxa02g4ppn7l3d76ba5qezb